Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Mål C‑277/20 UM (Gåvoavtal vid dödsfall)
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 b och artikel 83.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.
2. Begäran har framställts i ett mål där UM, som är tysk medborgare, har invänt mot att de österrikiska myndigheterna avslagit hans ansökan om inskrivning i fastighetsregistret av äganderätten till en fastighet i Österrike, vilken UM har för avsikt att göra gällande i ett arvsärende som inletts i Tyskland på grundval av ett gåvoavtal vid dödsfall.
3. Domstolen har således ombetts att uttala sig om tillämpningsområdet för förordning nr 650/2012 och om tolkningen av dess övergångsbestämmelser, beroende på hur en sådan rättshandling mellan levande personer ska betecknas.
4. Jag kommer att redogöra för skälen till att jag anser att ett gåvoavtal vid dödsfall kan kvalificeras som ett ”arvsavtal”, i den mening som avses i artikel 3.1 b i förordning nr 650/2012, och vilka slutsatser som bör dras av detta när det gäller giltigheten av valet av tillämplig lag som ligger till grund för behörigheten för den domstol vid vilken talan väckts.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Förordning nr 650/2012
5. I skälen 9, 11, 14, 37 och 49 i förordning nr 650/2012 anges följande:
(”(9) Denna förordnings tillämpningsområde bör innefatta alla civilrättsliga aspekter av arv efter en avliden person, det vill säga alla former av överföring av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall, oavsett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om arv enligt den legala arvsordningen.
…
(11) Denna förordning bör inte tillämpas på andra civilrättsliga områden än arv. För tydlighetens skull bör ett antal frågor som skulle kunna betraktas som knutna till arvsområdet uttryckligen undantas från denna förordnings tillämpningsområde.
…
(14) Rättigheter och tillgångar som uppkommit eller överlåtits på annat sätt än genom arv, till exempel genom gåvor, bör också vara undantagna från denna förordnings tillämpningsområde. Dock bör det vara den lag som denna förordning anger som tillämplig på arvet som avgör huruvida gåvor eller andra förordnanden som gjorts under livstiden och som gett upphov till en sakrätt före tidpunkten för dödsfallet ska återföras eller beaktas vid fastställandet av förmånstagarnas arvslotter i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet.
…
(37) För att medborgarna ska kunna utnyttja den inre marknadens fördelar utan att äventyra rättssäkerheten bör den här förordningen ge dem möjlighet att förutse vilken lag som ska tillämpas på deras arv. Harmoniserade lagvalsregler bör införas för att sinsemellan oförenliga beslut ska kunna undvikas. Huvudregeln bör vara att arvet ska regleras av en förutsebar lag med nära anknytning till arvlåtarens situation. Av rättssäkerhetsskäl och för att undvika att arvet splittras bör den lagen styra arvet i dess helhet, dvs. all egendom som utgör kvarlåtenskap, oavsett tillgångarnas natur och oavsett om tillgångarna befinner sig i en annan medlemsstat eller i en tredjestat.
…
(49) Medlemsstaterna har olika bestämmelser när det gäller tillåtligheten och godkännandet av ett arvsavtal, som är en typ av förordnande om kvarlåtenskap. För att göra det lättare att få arvsrättigheter till följd av ett arvsavtal godkända i medlemsstaterna bör det i denna förordning fastställas vilken lag som ska reglera sådana avtals tillåtlighet, deras materiella giltighet och deras bindande verkningar parterna emellan, inbegripet villkoren för deras upphävande.”
6. I artikel 1 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2 g:
”1. Denna förordning är tillämplig på arv efter avliden. …
2. Denna förordning är inte tillämplig på
…
g) rättigheter och tillgångar som uppkommit eller överlåtits på annat sätt än genom arv, t.ex. genom gåva, samäganderätt med rätt att överta egendomen för den efterlevande, pensionssparande, försäkringsavtal och liknande, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.2 [i)] …”
7. I artikel 3 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i punkt 1 a, b och d:
”I denna förordning avses med
a) arv: arv efter avliden som omfattar alla former av överföring av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall, oavsett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om arv enligt den legala arvsordningen,
b) arvsavtal: ett avtal, inbegripet inbördes testamenten, som med eller utan motprestation beviljar, ändrar eller återkallar rätt till framtida kvarlåtenskap för en eller flera parter i avtalet,
…
d) förordnande om kvarlåtenskap: testamente, gemensamt testamente eller ett arvsavtal …”
8. Artikel 21 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Allmän regel”, som återfinns i kapitel III, med rubriken ”Tillämplig lag”, har följande lydelse:
”1. Om inte annat anges i denna förordning ska den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet vara lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död.
2. Om det undantagsvis framgår av alla omständigheter i fallet att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än den vars lag skulle vara tillämplig enligt punkt 1, ska lagen i den andra staten vara tillämplig på arvet.”
9. Punkterna 1 och 2 i artikel 22 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Lagval”, har följande lydelse:
”1. En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död.
…
2. Lagvalet ska uttryckligen anges i en förklaring i form av ett förordnande om kvarlåtenskap eller framgå av villkoren i ett sådant.”
10. Artikel 23 i förordning nr 650/2012 har rubriken ”Den tillämpliga lagens räckvidd”. I punkt 1 och punkt 2 i föreskrivs följande:
”1. Den lag som anvisas enligt artikel 21 eller 22 ska styra arvet i dess helhet.
2. Den lagen ska i synnerhet reglera
…
i) återföring eller nedsättning av gåvor, förskott på arv eller legat vid beräkningen av de olika förmånstagarnas lotter …”
11. I artikel 25 i nämnda förordning, med rubriken ”Arvsavtal”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:
”1. Ett arvsavtal som gäller arv efter en person ska när det gäller frågan om huruvida det kan tas upp, dess materiella giltighet och dess bindande verkningar parterna emellan, inbegripet villkoren för dess upphävande, regleras av den lag som, enligt denna förordning, skulle ha varit tillämplig på arvet efter den person om denne hade avlidit samma dag som avtalet ingicks.
…
3. Utan hinder av punkterna 1 och 2 får parterna välja att arvsavtalet efter en avliden, vad gäller prövningen av frågan om huruvida det kan tas upp, dess materiella giltighet och dess bindande verkningar parterna emellan, inbegripet villkoren för dess upphävande, ska regleras av den lag som den person eller en av de personer vilkas kvarlåtenskap berörs kunde ha valt i enlighet med artikel 22 på de däri fastställda villkoren.”
12. I artikel 83 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Övergångsbestämmelser”, föreskrivs följande i punkterna 2–4:
”2. Om den avlidne före den 17 augusti 2015 hade valt vilken lag som skulle vara tillämplig på arvet, ska detta val anses giltigt, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det är giltigt vid tillämpningen av den internationella privaträtt som var gällande då lagvalet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där den avlidne var medborgare.
3. Ett förordnande om kvarlåtenskap som gjordes före den 17 augusti 2015 ska vara godtagbart och giltigt i sak och till formen, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det är godtagbart och giltigt i sak och till formen vid tillämpningen av den internationella privaträtt som var gällande då förordnandet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där han var medborgare eller i den medlemsstat där den myndighet som handlägger arvet är belägen.
4. Om ett förordnande om kvarlåtenskap gjordes före den 17 augusti 2015 i enlighet med den lag som den avlidne kunde ha valt i enlighet med denna förordning ska den lagen anses ha valts som den lag som är tillämplig på arvet.”
B. Den österrikiska lagstiftningen
13. 956 § i Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen), i den lydelse som var tillämplig i förevarande fall innan Erbrechts-Änderungsgesetz 2015 (2015 års lag om ändring av arvsrätten) av den 30 juli 2015 trädde i kraft, hade följande lydelse:
”En gåva som verkställs först efter givarens död är giltig med iakttagande av fastställda formaliteter såsom ett legat. Den kan endast betraktas som ett avtal om gåvotagaren uttryckligen har accepterat att gåvogivaren har befogenhet att återkalla gåvan och en skriftlig handling avseende detta har överlämnats till gåvotagaren.”
14. Enligt 1 § punkt 1 d i Notariatsaktsgesetz (lagen om notariebestyrkta handlingar) av den 25 juli 1871, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, kopplas giltigheten av ett gåvoavtal, i samband med vilket det inte har skett något verkligt överlämnande av gåvan, till att det har upprättats en notariebestyrkt handling.
15. I 26 § i Grundbuchgesetz (lagen om fastighetsregistret) av den 2 februari 1955, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
”1). Inregistreringar och förbehåll är endast tillåtna med stöd av handlingar som har upprättats i den form som föreskrivs för att vara giltiga.
2). Om det rör sig om förvärv eller ändring av en sakrätt, måste dessa handlingar innehålla en giltig rättslig grund.”
16. I 2 § punkt 3 i Rechtspflegergesetz (lagen om domstolstjänstemän med vissa domarbefogenheter) av den 12 december 1985, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
”En domstolstjänsteman kan utses till ’Rechtspfleger’ inom ett eller flera av följande arbetsområden:
…
3. Ärenden som rör fastighets- och fartygsregister.”
17. I 16 § punkt 2 led 6 i denna lag föreskrivs följande:
”Följande ska alltid utföras av domaren:
…
6. Beslut för vilka utländsk lag ska tillämpas.”
III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
18. ZL, som är tysk medborgare och som hade hemvist i Tyskland vid tidpunkten för sitt frånfälle den 13 maj 2018, ingick den 22 juli 1975 ett avtal med sin son UM, som är tysk medborgare, och sonens maka XU, som är österrikisk medborgare. I avtalet föreskrevs att en fastighet i Österrike skulle överlämnas till UM och XU vid tidpunkten för dödsfallet och till hälften vardera. När avtalet ingicks hade samtliga parter hemvist i Tyskland.
19. I avtalet föreskrevs att ZL skulle förvärva fastigheten på följande villkor:
”…
b) ZL åtar sig att inom tio år från avtalets ingående på denna fastighet uppföra ett tvåfamiljshus. Fastigheten övergår då i hans ägo. Skulle denna skyldighet inte uppfyllas under hans livstid övergår fastigheten till hans arvingar …
c) Vid ZL:s frånfälle övergår halva fastigheten vardera till XU och UM samt allt som är kopplat till fastigheten vid tidpunkten för hans frånfälle, framför allt det därpå befintliga huset … Överlåtelsen sker när ZL avlider, dock inte innan huset har färdigställts. Överlåtelsen förutsätter att äktenskapet mellan [UM och XU] inte är upplöst vid tidpunkten för ZL:s frånfälle samt att XU överlever ZL. Om detta villkor inte är uppfyllt sker överlåtelse vid dödsfall enbart till UM, vilket innebär att rätten som följer av det avtal som ska ingås kan övergå även innan ZL har avlidit.
d) Om det inte har avtalats om motprestationer för denna överlåtelse, ska överlåtelsen vid dödsfall i så fall utgöra gåva, vilket ZL uttryckligen har angett. Han avstår från att återkalla detta avtal.
e) Som del av motprestationen för denna överlåtelse är [UM och XU] skyldiga att ge … XU:s mor, rätt att bo i det hus som ska uppföras...
f) Österrikisk lag är tillämplig på rättsförhållanden som härrör från avtal som ska ingås …
g) ZL åtar sig att inte avyttra eller inteckna fastigheten han har i sin ägo utan att UM och XU först har gett sitt godkännande, med syftet att deras rättigheter som följer av överlåtelseavtalet vid dödsfall ska säkerställas …
h) ZL godkänner att den fastighet som är föremål för avtalet skrivs in i fastighetsregistret …
aa) …
bb) varmed äganderätten, med stöd av detta avtal och ZL:s officiella dödsbevis, skrivs in med vardera hälften efter gemensam ansökan från de båda övertagande parterna [(UM och XU)] alternativt skrivs in enbart för UM sedan han i ansökan har kunnat styrka att villkoret är uppfyllt för att fastigheten ska överlåtas enbart till honom.
…”
20. Vid ZL:s bortgång var XU avliden sedan den 5 november 2005 och även skild från UM, och inget hus hade byggts.
21. Arvsärendet handläggs vid Amtsgericht Köln (Distriktsdomstolen i Köln, Tyskland). UM gjorde gällande att han vid tidpunkten för sin fars bortgång var den enda mottagaren av gåvan och ansökte därför om inskrivning i fastighetsregistret av sin äganderätt till den aktuella fastigheten vid behörig domstol, nämligen Bezirksgericht Hermagor (Distriktsdomstolen i Hermagor, Österrike). Rechtspfleger (domstolstjänsteman, Österrike) vid denna domstol, som hade till uppgift att pröva UM:s ansökan, fann att österrikisk lag var tillämplig och avslog denna ansökan i avsaknad av skriftlig bevisning för att villkoren i det avtal som UM åberopat var uppfyllda. Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt, Österrike) fastställde detta beslut med motiveringen att förordning nr 650/2012 inte är tillämplig på grund av att österrikisk rätt hade valts i avtalet och på grund av att ett överlämnande av fastigheten på grundval av gåvoavtal vid dödsfall inte kan ske utan bevis för att ett hus uppförts i enlighet med avtalet. Detta avgörande överklagades till den hänskjutande domstolen, Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike).
22. Den hänskjutande domstolen, som har påpekat att de handlingar som ingetts till den domstol som administrerar fastighetsregistret gör det möjligt att dra slutsatsen att ett gåvoavtal vid dödsfall enligt österrikisk rätt hade ingåtts till förmån för UM, anser att denna handling omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 650/2012 och kan kvalificeras som arvsavtal, i den mening som avses i artikel 3.1 b eller d i denna förordning.
23. Vad gäller tillämpningen av den österrikiska lag som valts av avtalsparterna, anser Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) att övergångsbestämmelserna i nämnda förordning är tillämpliga och hyser tvivel om hur artikel 83.2 i samma förordning ska tolkas med avseende på valet av tillämplig lag för ett arvsavtal.
24. Under dessa omständigheter beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 3.1 b i förordning nr 650/2012 tolkas så, att ett gåvoavtal vid dödsfall är att jämställa med ett arvsavtal, i den mening som avses i denna bestämmelse, när gåvoavtalet, som gäller en fastighet i Österrike, har ingåtts mellan två tyska medborgare med hemvist i Tyskland, om det i avtalet fastställs att gåvotagaren, efter det att gåvogivaren har avlidit, med stöd av detta avtal och gåvogivarens dödsbevis har en fordringsrätt gentemot dödsboet avseende inskrivning i fastighetsregistret av sin äganderätt, det vill säga utan att detta involverar den myndighet som handlägger arvet?
2) För det fall att föregående fråga ska besvaras jakande: Ska artikel 83.2 i [förordning nr 650/2012] tolkas så, att denna bestämmelse även reglerar giltigheten av ett lagval som gjorts före den 17 augusti 2015 för ett gåvoavtal vid dödsfall som kvalificeras som arvsavtal i enlighet med artikel 3.1 b i [förordning nr 650/2012]?”
25. UM, den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen. Dessa rättegångsdeltagare och den tyska regeringen har besvarat domstolens skriftliga frågor inom de föreskrivna fristerna.
IV. Bedömning
26. Mot bakgrund av syftet med förordning nr 650/2012 anser jag att det är lämpligt att understryka att begäran om förhandsavgörande, som avser förordningens tillämplighet, har ställts i samband med ett nationellt förfarande för erkännande av rättigheter avseende en fastighet i Österrike, som har varit föremål för ett gåvoavtal vid dödsfall, avseende registrering i fastighetsregistret. Arvsförfarandet har inletts i en annan medlemsstat. Begäran om förhandsavgörande rör således en fråga som EU-domstolen aldrig tidigare haft att ta ställning till. Den har uppkommit inom ramen för en mer allmän kontroll av äganderätten, snarare än som en fråga om arvsrätt, eftersom den myndighet vid vilken UM har väckt talan inte har någon skyldighet att fatta ett beslut eller att utfärda en rättsakt som har ett direkt samband med denna fråga. Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att dess begäran syftar till att kontrollera huruvida den myndighet som avslog UM:s ansökan är behörig, vilken är en fråga som är beroende av tillämpningen av österrikisk rätt.
A. Den första tolkningsfrågan
27. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 b i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att begreppet arvsavtal omfattar ett gåvoavtal mellan levande personer, enligt vilken överföringen av äganderätten till en egendom som tillhör gåvogivaren först ska ske när givaren avlider.
28. För det första ska det påpekas att frågan om förordningens tillämplighet är motiverad av följande skäl: på grund av dess tillämplighet i tiden (ratione temporis), i enlighet med dess artikel 83.1, eftersom föremålet för det nationella målet är arvet efter ZL, som avled efter den 17 augusti 2015, på grund av att arvet har gränsöverskridande verkningar, eftersom arvlåtaren hade hemvist i Tyskland och målet vid den nationella domstolen rörde en fastighet som tillhörde honom och som är belägen i Österrike, och eftersom tvisten avser de villkor under vilka en rättighet förvärvas vid ett arv, vad avser registrering i fastighetsregistret, och inte villkoren för detta som inte omfattas av förordning nr 650/2012.
29. För det andra ska det påpekas att i avsaknad av bestämmelser om gåvoavtal vid dödsfall i förordning nr 650/2012, måste vägledning ändå sökas i denna förordning för att avgöra huruvida sådana handlingar kan kvalificeras som arvsavtal, i den mening som avses i artikel 3.1 b i förordningen, såsom den hänskjutande domstolen, UM, den tyska regeringen och kommissionen har gjort gällande, eller om dessa handlingar ska anses utgöra gåvor, i den mening som avses i artikel 1.2 g i denna förordning, såsom den spanska regeringen har gjort gällande.
30. Det ska härvidlag erinras om att enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen.
31. Vid en bokstavstolkning av de bestämmelser i förordning nr 650/2012 som är tillämpliga i förevarande fall, noterar jag, för det första, att enligt artikel 1.1 första meningen i denna förordning ska förordningen tillämpas på ”arv efter avliden”. I artikel 3.1 a i nämnda förordning preciseras att begreppet arv avser arv efter avliden och att detta begrepp omfattar ”alla former av överföring av tillgångar … efter dödsfall”. Denna definition återger innehållet i skäl 9 i samma förordning, enligt vilket förordningens tillämpningsområde bör innefatta ”alla civilrättsliga aspekter av arv efter en avliden person”.
32. Därmed avses två former av överföring av egendom till följd av dödsfall, nämligen testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap och arv enligt den legala arvsordningen.
33. I artikel 3.1 d i förordning nr 650/2012 preciseras att uttrycket ”förordnande om kvarlåtenskap” omfattar ”testamente, gemensamt testamente eller ett arvsavtal”. Detta avtal definieras i artikel 3.1 b övergripande som ett avtal som beviljar rätt till framtida kvarlåtenskap för en eller flera parter i avtalet.
34. För det andra ska dessa definitioner, som utgör självständiga begrepp, i det avseendet att de syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av förordning nr 650/2012 oberoende av medlemsstaternas lagstiftning, tolkas utifrån det faktum att denna förordnings tillämpningsområde inte omfattar ”rättigheter och tillgångar som … överlåtits på annat sätt än genom arv, t.ex. genom gåva”, såsom anges i artikel 1.2 g.
35. Med hänsyn till begreppet arv används, och i avsaknad av en definition av såväl gåvor som testamenten, uppkommer frågan vilket kriterium som skulle göra det möjligt att särskilja gåvor från förordnanden om kvarlåtenskap när man försöker uppnå en enhetlig tolkning av dessa begrepp.
36. Det ska för det första påpekas att i skäl 14 i förordning nr 650/2012, mot bakgrund av vilken artikel 1.2 g i samma förordning ska läsas, används uttrycket ”gåvor eller andra förordnanden som gjorts under livstiden och som gett upphov till en sakrätt före tidpunkten för dödsfallet”.
37. Av detta följer enligt min mening – även i jämförelse med de andra sätt för överlåtelse av rättigheter och tillgångar som avses i artikel 1.2 g i förordning nr 650/2012, det vill säga samäganderätt med rätt att överta egendomen för den efterlevande, pensionssparande, försäkringsavtal och liknande – att unionslagstiftaren har avsett att från förordningens tillämpningsområde undanta rättshandlingar mellan levande personer som överför rättigheter före rättsinnehavarens bortgång eller som i princip reglerar överlåtelse av egendom på annat sätt än genom arv.
38. För det andra vill jag precisera att artikel 1.2 g i förordning nr 650/2012 har sin grund i artikel 1.2 d i konventionen om tillämplig lag för arv vid dödsfall, undertecknad i Haag den 1 augusti 1989, som aldrig trätt i kraft. I den förklarande rapporten till denna konvention, preciseras att artikel 1.2 d täcker ett mycket stort område som omfattar alla andra förordnanden än förordnanden om kvarlåtenskap och utesluter förordnanden som gjorts under livstiden, om äganderätten uppkommer vid dödsfall.
39. För det tredje vill jag understryka att eftersom det rör sig om ett undantag från tillämpningsområdet för förordning nr 650/2012, som är tänkt att bestämma den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet, ska artikel 1.2 g i denna förordning tolkas restriktivt, även om gåvor inte helt och hållet faller utanför arvslagstiftningen.
40. Med gåvor i den mening som avses i artikel 1.2 g kan således inte förstås gåvoavtal vid dödsfall, vilka föreskriver att en rättighet som ingår i arvlåtarens kvarlåtenskap endast kan överlåtas vid dennes frånfälle och att detta ska ske till gåvotagaren, om denne överlever arvlåtaren, och varigenom villkoren för överföring av arvet regleras. Det väsentliga kriteriet är med andra ord fastställandet av gåvotagarens rättigheter med avseende på de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen i förhållande till andra arvingar till ett arv som inte har ägt rum.
41. Eftersom gåvogivarens död måste utgöra ett villkor för en sådan överföring av rättigheten och inte för dess konkreta fullgörande och gåvan måste följa av ett oåterkalleligt avtal mellan parterna om den äganderätt som uppkommer till den egendom som då utgör den avlidnes kvarlåtenskap vid dennes död, kan gåvoavtalet vid dödsfall (eller, med andra ord, varje avtal om överlåtelse av äganderätten till egendomen viddödsfall), enligt min mening, kvalificeras som ett arvsavtal, i den mening som avses i artikel 3.1 b i förordning nr 650/2012, i egenskap av ett självständigt begrepp, oavsett om denna rättshandling omfattar hela arvet eller egendom som gåvogivaren ännu inte ägde när avtalet ingicks.
42. Följaktligen kommer jag att behandla frågan om de olika regelverken för gåvoavtal vid dödsfall och för arvsavtal, vilka, för de senare, tas upp i skäl 49 i förordning nr 650/2012 och vilka understryks både i rättegångsdeltagarnas skriftliga yttranden och i doktrinen, för att säkerställa en enhetlig tillämpning av denna förordning.
43. I detta avseende delar jag den uppfattning som flera författare har uttryckt, nämligen att klassificeringen av rättshandlingen ska följa av tillämpningen av den lag som reglerar arvsavtal, i den mening som avses i artikel 25 i förordning nr 650/2012.
44. En sådan tolkning är förenlig med det mål som eftersträvas med denna förordning, nämligen att underlätta för arvingar, testamentstagare, övriga närstående personer till den avlidne och fordringsägare i dödsboet att utöva sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan och för att unionsmedborgarna ska kunna utforma sina arvsrättsliga förhållanden.
45. Vidare föreskrivs det i förordning nr 650/2012, av rättssäkerhetsskäl och för att undvika att arvet splittras, för hela kvarlåtenskapen, att arvsrätten ska vara enhetlig, vilket påverkar domstolarnas behörighet att fatta beslut om arvet i dess helhet, genom att anknyta till lagen i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död, enligt artikel 21 i förordningen, eller till lagen i den stat vars medborgarskap den avlidne har valt i enlighet med artikel 22 i nämnda förordning.
46. För att säkerställa att dessa bestämmelser i så stor utsträckning som möjligt överensstämmer med syftena med förordning nr 650/2012 har unionslagstiftaren föreskrivit anpassningar, bland annat vad avser principen om en enhetlig arvslagstiftning. Så är fallet, såsom den tyska regeringen har understrukit i sina svar på domstolens skriftliga frågor, med artikel 25 i denna förordning, som ska läsas mot bakgrund av skäl 49 i samma förordning, som i ordalag som liknar dem i artikel 24 i nämnda förordning, som avser andra förordnanden om kvarlåtenskap, med arvsavtal som regleras av den lag som är tillämplig på arvet vid den dag då de ingås, i syfte att bevara den organisering av arvet som föreskrivs i dessa rättshandlingar.
47. Under dessa omständigheter anser jag, till skillnad från den spanska regeringen, att den omständigheten att ett gåvoavtal vid dödsfall kvalificeras som ett arvsavtal inte kan medföra att arvet splittras, utan garanterar de parter som berörs av överföringen av en tillgång eller egendom som ingår i den avlidnes kvarlåtenskap den rättssäkerhet som eftersträvas vid arv med gränsöverskridande verkan.
48. En motsatt tolkning skulle leda till att andra vanligt förekommande rättshandlingar som har upprättats för att planera den övergång genom arv för vilka samma frågor uppkommer, såsom gåvor till den sist överlevande arvingen eller ”donations-partages”, utesluts från tillämpningsområdet.
49. Ett stort antal handlingar som är viktiga för organisationen av arvet bör därför, beroende på det enskilda fallet, omfattas av antingen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), eller den berörda statens nationella eller konventionella regler, vilket skulle kunna medföra en allvarlig försvagning av principen om en enhetlig arvslagstiftning.
50. I förevarande fall är föremålet för det nationella målet ett avtal om överlåtelse av äganderätten till en fastighet som skulle äga rum vid tidpunkten för klagandens fars bortgång, under vissa förutsättningar. Även om avtalet, enligt min mening, uppvisar de kännetecken som är utmärkande för ett arvsavtal, i den mening som avses i förordning nr 650/2012, bör denna kvalificering vara avhängig den tillämpliga arvslagstiftningen, såsom jag har föreslagit.
51. Av samtliga dessa skäl anser jag att artikel 3.1 b i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att begreppet arvsavtal omfattar ett gåvoavtal mellan levande personer, enligt vilken överföringen, från gåvogivaren till gåvotagaren, av äganderätten till en egendom som tillhör gåvogivaren sker först när givaren avlider.
B. Den andra tolkningsfrågan
52. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida valet av österrikisk lag i det avtal som är aktuellt i det nationella målet är giltigt mot bakgrund av övergångsbestämmelserna i förordning nr 650/2012, närmare bestämt vad avser artikel 83.2. I denna bestämmelse hänvisas till villkoren i artikel 22 i förordningen, med rubriken ”Lagval”.
53. Såsom kommissionen har påpekat preciseras det inte i den tyska språkversionen av artikel 22 i förordning nr 650/2012, till skillnad från andra språkversioner, att lagvalet ska avse arvet i dess helhet.
54. Domstolen har i en dom som meddelats kort tid efter ingivandet av förevarande begäran om förhandsavgörande slagit fast att en person kan välja en lag som ”reglerar arvet i dess helhet” enligt artikel 22 i förordningen, och att artikel 83.2 i nämnda förordning avser situationen att den avlidne före den 17 augusti 2015 hade valt den lag som är ”tillämplig på arvet”.
55. Följaktligen anser jag, i likhet med kommissionen, att domstolens svar inte kan avse tolkningen av denna bestämmelse, eftersom det framgår av den hänskjutande domstolens konstateranden att parterna har valt att österrikisk rätt ska tillämpas på rättsförhållandet dem emellan men inte för att reglera arvet i dess helhet.
56. Med hänsyn till de omständigheter under vilka den andra tolkningsfrågan har ställts anser jag emellertid att det är lämpligt att komplettera min bedömning av övergångsbestämmelserna genom att ange att eftersom det är fråga om ett förordnande om kvarlåtenskap som antagits före den 17 augusti 2015 av en givare som avlidit efter detta datum, är denna bestämmelse giltig i enlighet med artikel 83.3 i förordning nr 650/2012 om villkoren i den lag som anges i kapitel III, närmare bestämt i artikel 25 i nämnda kapitel, som är tillämplig på ett arvsavtal, är uppfyllda, eller, om så inte är fallet, enligt de lagvalsregler som gällde innan nämnda förordning trädde i kraft.
57. Vidare ska, såsom kommissionen har påpekat, i förevarande fall följderna för behörigheten för den domstol vid vilken talan väckts, vad gäller kvalificeringen av den aktuella rättshandlingen, härledas ur konstaterandet att artikel 83.2 i förordning nr 650/2012 inte är tillämplig, eftersom det inte gjorts något val av vilken lag som reglerar arvet i dess helhet, och följaktligen, enligt min mening, konstaterandet att punkt 4 i denna artikel inte är tillämplig. Eftersom den avlidne enligt denna förordning inte kunde välja österrikisk lag, kan denna inte anses ha valts som den lag som är tillämplig på arvet.
58. Under dessa omständigheter anser jag att det saknas anledning att besvara den andra tolkningsfrågan.
V. Förslag till avgörande
59. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) på följande sätt: Artikel 3.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, ska tolkas så, att begreppet arvsavtal omfattar ett gåvoavtal mellan levande personer, enligt vilken överföringen, från gåvogivaren till gåvotagaren, av äganderätten till en egendom som tillhör gåvogivaren sker först när givaren avlider.
1 Originalspråk: franska.
2 EUT L 201, 2012, s. 107.
3 BGBl. I, 87/2015.
4 BGBl, 76/1871.
5 BGBl, 39/1955.
6 BGBl, 560/1985.
7 Samma fråga skulle även ha kunnat ställas om det hade ingetts en ansökan om utfärdande av ett europeiskt arvsintyg, som gör det möjligt för varje arvtagare, testamentstagare eller rättsinnehavare som nämns i arvsintyget att i en annan medlemsstat bevisa sin ställning och sina arvsrättigheter i kvarlåtenskapen. Se, i detta sammanhang, dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138, punkterna 36 och 42, och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 45).
8 Se, vad gäller villkoren för genomförandet av det nationella förfarandet, punkterna 16 och 17 i detta förslag till avgörande.
9 Se dom av den 16 juli 2020, E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkterna 34–36, 42 och 43).
10 Se skäl 18 och artikel 1.2 l i förordning nr 650/2012 samt dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkt 54).
11 Så är fallet i den franska versionen. Ordet ”donaciones” förekommer emellertid i den spanska språkversionen av artikel 23.2 i) i denna förordning, till skillnad från andra språkversioner, bland annat den tyska, den engelska, den italienska och den rumänska. Det ska preciseras att dessa skillnader inte påverkar tolkningen av de bestämmelser i förordningen som är aktuella i förevarande fall.
12 Se dom av den 23 maj 2019, WB ( C‑658/17, EU:C:2019:444, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
13 Min kursivering.
14 Min kursivering. Domstolen har hänvisat till detta uttryck i dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 34), och dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 30).
15 Se, i detta avseende, Bonomi, A., ”Article 1. Champ d’application”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., Le droit européen des succession, Commentaire du règlement (UE) no 650/2012, du 4 juillet 2012, 2:a upplagan., Bruylant, Bryssel, 2016, s. 73–139, särskilt punkt 2, s. 75, samt Looschelders, D., ”Artikel 3 EuErbVO”, i Hüßtege, R., och Mansel, H.-P., Rom-Verordnungen, 2:a upplagan, Nomos, Baden‑Baden, 2015, s. 839–847, särskilt punkt 8, s. 841 och s. 842.
16 Min kursivering.
17 Det ska erinras om att uppräkningen av undantag i artikel 1.2 i nämnda förordning är uttömmande, bland annat vad gäller frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden, se dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 33).
18 Se punkt 31 i detta förslag till avgörande.
19 Marie Goré har i detta avseende påpekat att ”frågan om arvsplanering är inte fullt genomtänkt” (Goré, ”Les silences du règlement européen sur les successions internationales”, Droit et Patrimone, Lamy, Paris, 2013, nr 224, s. 34–37, särskilt s. 6).
20 Min kursivering.
21 Tillgänglig på följande webbplats: https://www.hcch.net/fr/instruments/conventions/full-text/?cid=62. Uttrycket ”till exempel genom gåvor” har tillagts i förordning nr 650/2012. Se skäl 9 och artikel 1.3 f i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (KOM(2009) 154 slutlig), som parlamentet omformulerade i sin rapport av den 6 mars 2012 om detta förslag (A7–0045/2012), vad gäller undantagets ordalydelse.
22 Se Donovan W.M. Waters förklarande rapport, tillgänglig på följande webbadress: https://assets.hcch.net/docs/ed641835–352a-4fe0-a378–5bf4222086c8.pdf (punkterna 41 (s. 542) och 92 (s. 574)).
23 Se artikel 23.2 i) i förordning nr 650/2012.
24 Se, analogt, dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 40).
25 Det ska göras åtskillnad mellan gåvoavtal vid dödsfall och gåvor som innebär en omedelbar överföring av rättigheter samtidigt som det föreskrivs att övergången av äganderätten till egendomen ska äga rum vid ett senare tillfälle som kan vara den dag då gåvogivaren avlider. Se, för ett liknande resonemang, Boulanger, D., ”Le renouvellement du traitement de l’anticipation successorale au travers du règlement (UE) du 4 juillet 2012”, La Semaine Juridique – Notariale et Immobilière, LexisNexis, Paris, nr 27, s. 39–44, särskilt punkt 15, s. 41. Jag vill i detta sammanhang påpeka att i den franska versionen av handlingarna i målet borde uttrycket ”överlåtelse av egendomen” (remise du bien) inte vara en källa till förvirring. Såvitt jag vet bör man utgå ifrån ”Abstraktionsprinzip”, enligt vilken överlåtelsen av fast egendom omfattar äganderätten (till exempel försäljning) och fysiskt överlämnande av egendomen (genom inskrivning i fastighetsregistret). Beträffande skillnaden mellan överlåtelser under gåvogivarens levnad respektive efter dennes frånfälle, se Looschelders, D., ”Artikel 1 EuErbVO”, i Hüßtege, R., och Mansel, H.-P., Rom-Verordnungen, a.a., s. 817–835, särskilt punkterna 45 och 46, s. 829 och 830.
26 Se Bonomi, A., ”Article 25. Pacte successoral”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., Le droit européen des succession, Commentaire du règlement (UE) no 650/2012, du 4 juillet 2012, a.a., s. 429–449, särskilt punkt 13, s. 436; Pesendorfer, U., ”Art. 3 EuErbVO”, i Burgstaller, A., Neumayr, M., Geroldinger, A., och Schmaranzer, G., Die EU-Erbrechtsverordnung, LexisNexis, Wien, 2016, s. 68–81, särskilt punkterna 12 och 17, s. 74–76, samt Dutta, A., ”Art. 3 EuErbVO Begriffsbestimmungen”, Münchener Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, C.H. Beck, München, 2020, punkt 8.
27 Se Boulanger, D., a.a., punkt 14, s. 41.
28 Se, för ett liknande resonemang, Bonomi, A., ”Article 3. Définitions”, i Bonomi, A., och Wautelet, P., Le droit européen des succession, Commentaire du règlement (UE) no 650/2012, du 4 juillet 2012, a.a., s. 143–179, särskilt punkt 21, s. 155; Dutta, A., ”Art. 1 EuErbVO Anwendungsbereich”, Münchener Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, a.a., punkt 37 och ”Art. 3 EuErbVO Begriffsbestimmungen”, a.a., punkt 10; Mankowski, P., ”Art 1 EuErbVO”, i Deixler-Hübner, A., och Schauer, M., Kommentar zur EU-Erbrechtsverordnung (EuErbVO), 2:a upplagan, Manz’sche Verlags- und Universitätsbuchhandlung, Wien, 2020, s. 16–66, särskilt punkt 79, s. 42 och 43; Deixler-Hübner, A., och Schauer, M., ”Art 3 EuErbVO”, i Deixler-Hübner, A., och Schauer, M., Kommentar zur EU-Erbrechtsverordnung (EuErbVO), a.a., s. 70–94, särskilt punkt 14, s. 77 och 78, samt Fontanellas Morell, J.M., ”Las donaciones mortis causa ante la reglementación comunitaria de la sucesiones”, Anuario Español de Derecho Internacional Privado, Iprolex, Madrid, Spanien, 2011, s. 465–484, särskilt s. 481–483.
29 Jag anser i detta avseende, tvärtemot den spanska regeringen men i likhet med övriga rättegångsdeltagares analys, att begreppet arvsavtal i artikel 3.1 b i förordning nr 650/2012 definieras tillräckligt allmänt för att ett avtal som endast rör en fastighet eller en del av arvet ska anses omfattas därav. Det är tillräckligt att det gemensamma kriterium som följer av artikel 3.1 d, jämförd med definitionen i artikel 3.1 a avseende förordnanden om kvarlåtenskap, iakttas, det vill säga en övergång av äganderätten till egendomen med verkan från ägarens dödsfall, vilken är part i avtalet.
30 Se Bonomi, A., ”Article 1. Champ d’application”, a.a., punkterna 51 och 52, samt de författare som anges i fotnoterna på s. 102–104.
31 Se Bonomi, A., ”Article 1. Champ d’application”, a.a., punkt 53, samt de författare som anges i fotnot 76, s. 104. Se även Dutta, A., ”Art. 25 EuErbVO Erbverträge”, Münchener Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, a.a., punkt 9. Angående det mer allmänna övervägandet att det ska hänvisas till den lag som är tillämplig på förordnanden om kvarlåtenskap, se Bonomi, A., ”Article 1. Champ d’application”, a.a., punkt 53, samt de författare som anges i fotnot 75, s. 104. Se, för ett liknande resonemang, Köhler, A., ”Teil 1 EuErbVO, § 4 Internationales Privatrecht”, i Grierl, W., Köhler, A., Kroiß, L., och Wilsch, H., Internationales Erbrecht: EuErbVO, IntErbRVG, DurchfVO, Länderberichte, 3:e upplagan, Nomos, Wien, 2020, s. 57–127, särskilt punkt 52, s. 70, och punkt 74, s. 78.
32 Se dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkt 56), och dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 49).
33 Se skäl 37 i förordning nr 650/2012 och dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkterna 44 och 57), och dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 56).
34 Se dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 55), och dom av den 16 juli 2020, E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 41).
35 Se, vad gäller bestämmelserna om domstols behörighet i fråga om arv, dom av den 16 juli 2020, E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 69). Domstolen har slagit fast att ”universalitetsprincipen i fråga om arv inte [är] absolut”.
36 Se, i detta sammanhang, Boulanger, D., a.a., punkterna 16 och 17, s. 41. Se även, i tysk rätt, Dutta, A., ”Art. 3 EuErbVO Begriffsbestimmungen”, a.a., punkt 11.
37 EUT L 177, 2008, s. 6. Det finns två stora skillnader mellan förordning nr 593/2008 och förordning nr 650/2012 vad gäller de anknytningsregler som sistnämnda förordning just syftar till att upphäva. Enligt artikel 3 i förordning nr 593/2008 kan parterna i gåvoavtalet fritt välja vilken lag som ska tillämpas på detsamma. För det andra omfattas gåvor av fast egendom, om inget lagval har gjorts, av lagen i det land där fastigheten är belägen, i enlighet med artikel 4.1 c i denna förordning. Dessutom kan man av artikel 4.2 i nämnda förordning sluta sig till att i avsaknad av lagval regleras gåvor av fast egendom av lagen i gåvogivarens hemviststat, eftersom det är denne som är skyldig att utföra den prestation som är karakteristisk för avtalet.
38 Enligt artikel 1.2 c i förordning nr 593/2008 är familjens förmögenhetsrättsliga rättigheter undantagna från förordningen. Se, H. Gaudemet-Tallon, ”Convention de Rome du 19 juin 1980 et règlement ’Rome I’ du 17 juin 2008. – Champ d’application. – Clauses générales”, JurisClasseur Droit international, LexisNexis, Paris, 2020, häfte 552–11, punkt 52.
39 Se punkt 19 i detta förslag till avgörande.
40 Se punkt 43 i detta förslag till avgörande.
41 Se punkt f i avtalet som anges i punkt 19 i detta förslag till avgörande.
42 Jag vill i likhet med kommissionen påpeka att räckvidden av den valda lagen i den engelska, den franska, den italienska, den nederländska och den polska språkversionen samt den spanska versionen, som var lika tvetydig som den tyska versionen när den offentliggjordes, har korrigerats på följande sätt: ”Var och en kan ange statens lag som lag som reglerar arvet i dess helhet” (rättelse i EUT L 243, 2019, s. 9).
43 Se dom av den 16 juli 2020, E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkterna 88 och 92).
44 Se artikel 15 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Prövning av behörighetsfrågan”. Se, vad gäller behörighetsreglerna och deras inverkan på rörligheten av domar, dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkterna 37 och 53–55), och dom av den 16 juli 2020, E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkterna 61 och 62).
45 Se, vad gäller sambandet mellan övergångsbestämmelserna och sambandet mellan dessa och den internationella behörigheten, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez‑Bordona i målet E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) (C‑80/19, EU:C:2020:230, punkterna 101–104, och 108–112).
46 Se dom av den 16 juli 2020, E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkterna 92 och 93).