C-530/20

Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑530/20 Euroaptieka

CELEX: 62020CC0530
Datum: 2021-12-09
Källa: eur-lex.europa.eu

I. Inledning

1. I förevarande mål har den hänskjutande domstolen bett EU-domstolen att tolka bestämmelserna i direktiv 2001/83/EG för att klargöra huruvida en medlemsstat, med beaktande av karaktären hos och omfattningen av den harmonisering som genomförs genom detta direktiv, kan förbjuda spridning av information som uppmuntrar till köp av läkemedel, inte enbart när informationen rör ett visst läkemedel, utan även när den rör receptfria läkemedel i allmänhet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

2. Artiklarna 86–100 i direktiv 2001/83, vilka avser marknadsföring av läkemedel, återfinns i avdelningarna VIII och VIIIA i direktivet, med rubrikerna ”Marknadsföring” respektive ”Information och marknadsföring”.

3. Artikel 86.1 i direktivet har följande lydelse:

”I denna avdelning avses med marknadsföring av läkemedel varje form av information vid uppsökande försäljning, lokala reklamkampanjer eller förmånserbjudanden som syftar till att främja förskrivning, leverans, försäljning eller konsumtion av läkemedel. Begreppet avser särskilt

läkemedelsreklam som riktas till allmänheten,

…”

4. I artikel 87.3 i direktivet föreskrivs bland annat att ”marknadsföringen av läkemedel skall främja en ändamålsenlig användning av läkemedlen genom en objektiv presentation som inte innehåller några överdrifter beträffande produkternas egenskaper”.

5. Artikel 90 i samma direktiv innehåller en förteckning över det material som inte får förekomma i marknadsföring av läkemedel som riktas till allmänheten.

B. Lettisk rätt

6. I punkt 18.12 i Ministru kabineta noteikumi Nr. 378 ”Zāļu reklamēšanas kārtība un kārtība, kādā zāļu ražotājs ir tiesīgs nodot ārstiem bezmaksas zāļu paraugus” (Ministerrådets dekret nr 378 om bestämmelser om läkemedelsreklam och om på vilka villkor en läkemedelstillverkare får erbjuda gratisprover av läkemedel till läkare) av den 17 maj 2011 (Latvijas Vēstnesis, 2011, nr 78) (nedan kallad den omtvistade bestämmelsen) föreskrivs följande:

”Det är förbjudet att i läkemedelsreklam som riktas till allmänheten föra in information som uppmuntrar till att köpa läkemedlet genom att motivera behovet av ett sådant köp med priset för läkemedlet, på så sätt att en särskild rabatt aviseras eller genom att det anges att läkemedlet säljs tillsammans med andra läkemedel (och till nedsatt pris) eller produkter.”

III. Bakgrunden till det nationella målet, förfarandet vid domstolen och tolkningsfrågorna

7. SIA Euroaptieka är ett bolag i Lettland som bedriver farmaceutisk verksamhet och som ingår i en koncern som har ett nätverk av apotek och bolag som distribuerar läkemedel i detaljhandeln i denna medlemsstat. Enligt lettisk rätt får apoteken sälja andra varor än läkemedel.

8. I mars 2016 aviserade Euroaptieka en säljfrämjande åtgärd på sin webbplats och i sin månadstidning, med erbjudande om en rabatt på 15 procent av inköpspriset på alla läkemedel vid köp av minst tre artiklar.

9. Genom beslut av den 1 april 2016 förbjöd Veselības inspekcijas Zāļu kontroles nodaļa (avdelningen för läkemedelskontroll vid hälsovårdsinspektionen, Lettland) Euroaptieka att sprida reklam för denna säljfrämjande åtgärd (nedan kallat beslutet av den 1 april 2016), med stöd av den omtvistade bestämmelsen.

10. Euroaptieka väckte vid den hänskjutande domstolen en konstitutionell talan avseende frågan huruvida den omtvistade bestämmelsen var förenlig dels med artiklarna 100 och 105 i den lettiska författningen, i vilka yttrandefriheten och rätten till egendom stadfästs, dels med artikel 288 tredje stycket FEUF. Ett förfarande inleddes därefter under år 2020.

11. Euroaptieka har till stöd för sin talan för det första gjort gällande att den omtvistade bestämmelsen är tillämplig inte bara på reklam för ett visst läkemedel utan även på läkemedelsreklam i allmänhet. Denna bestämmelse begränsar följaktligen Euroaptiekas rätt att göra reklam riktad till allmänheten för att marknadsföra bolagets varumärke och främja dess renommé och förbjuder dessutom detta bolag att informera konsumenterna om de avtalsvillkor som gäller vid försäljning av de produkter som erbjuds till försäljning till konsumenterna. Nämnda bestämmelse har därmed minskat antalet återkommande kunder på apoteken och därigenom inneburit ett åsidosättande av Euroaptiekas äganderätt, eftersom kundkretsen ska betraktas som egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

12. Vad för det andra gäller den del av talan som ligger till grund för tolkningsfrågorna, ansåg Euroaptieka att lagstiftaren inte hade gett ministerrådet befogenhet att utfärda en sådan bestämmelse som den omtvistade bestämmelsen för att genomföra direktiv 2001/83. Direktivet är nämligen inte tillämpligt på all marknadsföring inom läkemedelsbranschen eller läkemedel i allmänhet, utan endast på marknadsföring som avser specifika läkemedel. Direktivet föreskriver dessutom en fullständig harmonisering på området för marknadsföring av läkemedel och ger inte medlemsstaterna tillåtelse att i sin lagstiftning föreskriva ytterligare krav. Genom att anta den omtvistade bestämmelsen utvidgade ministerrådet förteckningen över förbjudna former av marknadsföring i artikel 90 i samma direktiv och åsidosatte därmed artikel 288 tredje stycket FEUF.

13. Ministerrådet har hävdat att den omständigheten att den omtvistade bestämmelsen uppställer strängare krav i fråga om marknadsföring av läkemedel inte innebär att ministerrådet har överskridit den befogenhet som lagstiftaren gett ministerrådet att genomföra bestämmelserna i direktiv 2001/83. Begreppet marknadsföring av läkemedel i detta direktiv ska nämligen ges en vid tolkning. Dessutom förbjuds enligt artikel 87.3 i direktivet all marknadsföring som främjar en icke ändamålsenlig användning av läkemedel och det förbudet är tillämpligt på all läkemedelsanvändning.

14. Den hänskjutande domstolen har med hänvisning till domen Gintec angett att EU-domstolen har slagit fast att det genom direktiv 2001/83 har skett en fullständig harmonisering på området för marknadsföring av läkemedel och att de fall i vilka medlemsstaterna tillåts att anta bestämmelser som avviker från bestämmelserna i direktivet anges uttryckligen i direktivet. Den hänskjutande domstolen anser att den omtvistade bestämmelsen ska anses utgöra en lagstiftning om marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i detta direktiv. Nämnda direktiv utgör inte heller hinder för den omtvistade bestämmelsen, eftersom det förbud som föreskrivs i denna bestämmelse är förenligt med de mål som eftersträvas med direktiv 2001/83.

15. Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på hur artiklarna 86.1, 87 och 90 i direktiv 2001/83 ska tolkas.

16. Den hänskjutande domstolen har inledningsvis påpekat att läkemedelsreklam, enligt artikel 89.1 b första strecksatsen i direktiv 2001/83, ska innehålla läkemedlets namn och, i förekommande fall, gängse benämning. Detta skulle kunna innebära att endast reklam för identifierbara läkemedel utgör marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i detta direktiv.

17. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det enligt den omtvistade bestämmelsen inte krävs att det som enligt bestämmelsen ska anses vara läkemedelsreklam som riktas till allmänheten ska innehålla information om specifika läkemedel, såsom läkemedlets gängse benämning, utan att viss information i reklamen för dessa förbjuds, bland annat vad gäller priser. Eftersom denna bestämmelse inte reglerar information om läkemedlen i sig och deras gängse benämning utan informationen om priserna på läkemedlen, kan de verksamheter som avses i nämnda bestämmelse följaktligen inte anses utgöra reklam i den mening som avses i direktiv 2001/83, utan ska anses vara en form av information vid uppsökande försäljning, vilket innebär att denna bestämmelse inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

18. Vidare har den hänskjutande domstolen angett att den omtvistade bestämmelsen innehåller ett förbud som inte motsvarar någon av de former av reklam som förbjuds enligt artikel 90 i direktiv 2001/83. Därmed uppkommer frågan huruvida medlemsstaterna har rätt att utvidga förteckningen över de former av förbjuden reklam som räknas upp i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen har särskilt påpekat att artikel 87.3 i direktivet, jämförd med skäl 45 i samma direktiv, skulle kunna tolkas så, att den tillåter medlemsstaterna att förbjuda all läkemedelsreklam som är uppenbart överdriven och oövervägd och som i sig kan påverka folkhälsan.

19. Mot denna bakgrund beslutade Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland), genom beslut av den 6 oktober 2020, som inkom till domstolen den 20 oktober 2020, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Ska de verksamheter som avses i den omtvistade bestämmelsen anses utgöra marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i avdelning VIII i direktiv 2001/83, med rubriken ’Marknadsföring’?

2) Ska artikel 90 i direktiv 2001/83 tolkas så, att den utgör hinder för en bestämmelse i en medlemsstats lagstiftning som medför att förteckningen över förbjudna marknadsföringsmetoder utvidgas och föreskriver strängare begränsningar som inte uttryckligen föreskrivs i artikel 90 i nämnda direktiv?

3) Ska den omtvistade bestämmelsen i det nationella målet anses begränsa marknadsföringen av läkemedel i syfte att främja en ändamålsenlig användning av läkemedlen i den mening som avses i artikel 87.3 i direktiv 2001/83?”

20. Skriftliga yttranden har inkommit från Euroaptieka, den lettiska, den grekiska och den polska regeringen samt från Europeiska kommissionen. Domstolen har inte hållit muntlig förhandling.

IV. Bedömning

A. Föremålet för tvisten i det nationella målet

21. En läsning av vissa avsnitt i parternas yttranden kan ge intrycket att det nationella målet rör lagenligheten, i förhållande till den lettiska författningen och unionsrätten, av beslutet av den 1 april 2016, genom vilket Euroaptieka förbjöds att sprida den reklam som är aktuell i det nationella målet.

22. Euroaptiekas talan vid den hänskjutande domstolen förefaller emellertid inte avse lagenligheten av detta beslut.

23. Det är nämligen frågan huruvida den omtvistade bestämmelsen är förenlig med den lettiska författningen och med unionsrätten som har aktualiserats av Euroaptieka inom ramen för denna talan, som väcktes flera år efter det att beslutet av den 1 april 2016 hade antagits med stöd av den omtvistade bestämmelsen.

24. Direktiv 2001/83 ska följaktligen inte tolkas mot bakgrund av Euroaptiekas agerande, utan mot bakgrund av det rättsliga innehållet i den omtvistade bestämmelsen.

25. När det gäller de klargöranden som ska lämnas till den hänskjutande domstolen för att den ska kunna avgöra huruvida den omtvistade bestämmelsen är förenlig med unionsrätten, ska det, mot bakgrund av redogörelsen för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av direktiv 2001/83 och med hänsyn till de påståenden som Euroaptieka har framfört i sitt överklagande till den hänskjutande domstolen, först fastställas huruvida den verksamhet som avses i den omtvistade bestämmelsen omfattas av begreppet marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i artikel 86.1 i detta direktiv (den första tolkningsfrågan). Om så är fallet ska den hänskjutande domstolen sedan få förtydliganden som gör det möjligt för den att pröva huruvida den lettiska lagstiftaren, med hänsyn till det handlingsutrymme som medlemsstaten förfogar över vid genomförandet av direktivet, på ett korrekt sätt har införlivat direktivet med nationell rätt (den andra och den tredje tolkningsfrågan).

B. Den första tolkningsfrågan

26. Den hänskjutande domstolen har ställt den första tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 86.1 i direktiv 2001/83 ska tolkas så, att spridning av information som uppmuntrar till att köpa ett läkemedel genom att motivera behovet av ett sådant köp med priset för läkemedlet, på så sätt att en särskild rabatt aviseras eller genom att det anges att läkemedlet säljs tillsammans med andra läkemedel (och till nedsatt pris) eller produkter, omfattas av begreppet marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i denna bestämmelse, även när informationen inte gäller ett specifikt läkemedel utan receptfria läkemedel i allmänhet.

27. Även om det i den första tolkningsfrågan hänvisas till avdelning VIII i direktiv 2001/83, med rubriken ”Marknadsföring”, gäller definitionen av begreppet marknadsföring av läkemedel i artikel 86.1 i detta direktiv alla bestämmelser i denna avdelning (”I denna avdelning avses med …”). För att besvara denna fråga är det därför nödvändigt att främst tolka denna bestämmelse.

28. Det stämmer visserligen att även avdelning VIIIA i direktiv 2001/83 avser marknadsföring av läkemedel. Denna avdelning innehåller bland annat särskilda bestämmelser om reklam som riktas till allmänheten, vilka återfinns i artiklarna 88a–90. Reklam som riktas till allmänheten utgör dock en kategori av marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i artikel 86.1 i direktivet.

29. För det andra ska det påpekas att medan den omtvistade bestämmelsen tar upp de tre fall som nämns i punkt 26 ovan, ställer sig den hänskjutande domstolen frågan huruvida dessa fall omfattas av artikel 86.1 i direktiv 2001/83 eller inte omfattas av denna bestämmelse av skäl som är gemensamma för dessa tre fall.

30. Även om dessa tre fall enligt min mening eventuellt kan prövas separat inom ramen för den andra och den tredje tolkningsfrågan, rör det sig emellertid, inom ramen för den första tolkningsfrågan, om att klargöra huruvida de verksamheter som avses i den omtvistade bestämmelsen är undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 2001/83 när de avser receptfria läkemedel i allmänhet.

31. Med hänsyn till innehållet i begäran om förhandsavgörande och de uppgifter som lämnats av den lettiska regeringen, ska det även påpekas att de verksamheter som avses i den omtvistade bestämmelsen avser läkemedel som är godkända i Lettland och som inte är receptbelagda i denna medlemsstat. Reklam för icke godkända läkemedel och receptbelagda läkemedel är nämligen förbjuden enligt unionsrätten.

32. Jag kommer därför att börja med att analysera den första tolkningsfrågan med utgångspunkt i en bokstavstolkning, en systematisk tolkning och en teleologisk tolkning av artikel 86.1 i direktiv 2001/83 för att därefter jämföra resultatet av min analys med de slutsatser som kan dras av domstolens nyligen meddelade domar bland annat i domen A (Reklam för och försäljning av läkemedel online) och DocMorris, till vilka parterna har hänvisat i sina skriftliga yttranden och i sina svar på domstolens skriftliga frågor.

1. Bokstavstolkningen

33. I artikel 86.1 i direktiv 2001/83 definieras begreppet marknadsföring av läkemedel som ”varje form av information vid uppsökande försäljning, lokala reklamkampanjer eller förmånserbjudanden som syftar till att främja förskrivning, leverans, försäljning eller konsumtion av läkemedel”.

34. Det ska för det första påpekas att denna bestämmelse dels hänvisar till läkemedel i plural, dels avser ”varje form” av marknadsföring.

35. Med hänsyn till det rättsliga innehållet i den omtvistade bestämmelsen ska det för det andra understrykas att begreppet marknadsföring av läkemedel bland annat omfattar ”läkemedelsreklam som riktas till allmänheten”. Som utgångspunkt förefaller de verksamheter som avses i denna bestämmelse fullständigt omfattas av denna definition.

36. För det tredje har EU-domstolen redan angett att mot bakgrund av lydelsen av artikel 86.1 i direktiv 2001/83 är meddelandets syfte en grundläggande del i vad som kännetecknar reklam i den mening som avses i denna bestämmelse och detta är det avgörande kriteriet för att skilja mellan reklam och ren information.

37. Såsom den hänskjutande domstolen har medgett ankommer det på de nationella domstolarna att, efter en konkret prövning av samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet, bedöma huruvida en spridning av information har ett reklamsyfte eller inte. Domstolen har emellertid identifierat en icke uttömmande förteckning över relevanta kriterier och omständigheter för att bedöma huruvida ett meddelande ska kvalificeras som reklam, såsom vem som är upphovsman till meddelandet, syftet och innehållet i meddelandet, mottagarkretsen och egenskaperna hos det medium som använts.

38. Inom ramen för den hänskjutande domstolens första fråga vill den endast ha klargöranden som gör det möjligt för den att fastställa huruvida den omständigheten att spridningen av information inte avser bestämda läkemedel utan läkemedel i allmänhet innebär att denna spridning inte omfattas av begreppet marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i artikel 86.1 i direktiv 2001/83.

39. Såsom framgår av punkt 33 ovan ska ett meddelande som syftar till att främja ”förskrivning, leverans, försäljning eller konsumtion av läkemedel” anses omfattas av detta begrepp.

40. Eftersom ordet ”eller” används i definitionen av begreppet marknadsföring av läkemedel för att ange de syften som avses med reklam (”förskrivning, leverans, försäljning eller konsumtion av läkemedel”), är den enda omständigheten att spridningen av information syftar till att främja försäljning av läkemedel – och inte nödvändigtvis konsumtion av läkemedel, som ibland är svår att identifiera – tillräcklig för att slå fast att denna spridning omfattas av detta begrepp.

41. I likhet med samtliga parter, med undantag för Euroaptieka, anser jag att spridningen av information om receptfria läkemedel i princip kan påverka konsumentens inköpsbeslut. Det viktiga är inte vilket läkemedel konsumenten köper utan det faktum att spridningen av informationen uppmuntrar konsumenten att köpa en vara som ingår i den stora kategorin receptfria läkemedel. Att anse att en spridning av uppgifter om läkemedel i allmänhet inte utgör marknadsföring skulle dessutom leda till att även spridning av information om en viss kategori läkemedel som är avsedda att behandla ett särskilt tillstånd skulle falla utanför tillämpningsområdet för avdelningarna VIII och VIIIA i direktiv 2001/83. Det kan inte heller uteslutas att konsumenterna automatiskt associerar en sådan läkemedelskategori med ett specifikt läkemedel, även om dess namn inte nämns i denna information.

42. Såsom framgår av den omtvistade bestämmelsens lydelse innehåller den omtvistade bestämmelsen ett förbud mot spridning av information som uppmuntrar inköp av läkemedel. Det förefaller således som om en sådan spridning, för att omfattas av förbudet i denna bestämmelse, måste främja (”uppmuntra”) försäljningen av läkemedel (”köp”). Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, utgör marknadsföringssyftet således en förutsättning för att den omtvistade bestämmelsen ska vara tillämplig och definierar dess tillämpningsområde. Denna bestämmelse ska således i sin tur anses omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2001/83, eftersom detta direktiv, i avdelningarna VIII och VIIIA, harmoniserar området för marknadsföring av läkemedel.

43. Denna slutsats stöds av en systematisk tolkning av direktiv 2001/83.

2. Den systematiska tolkningen

44. Domstolen har funnit att artikel 86.1 i direktiv 2001/83, vad gäller tolkningen av begreppet marknadsföring av läkemedel, stadgar en allmän regel som är tillämplig på alla fall där det är nödvändigt att fastställa om en verksamhet har karaktären av marknadsföring av läkemedel. Domstolen har för övrigt klargjort att artikel 87 i detta direktiv innehåller allmänna principer som är tillämpliga avseende alla delar av marknadsföringen av läkemedel. Vad gäller reklam som riktas till allmänheten anges i huvudsak även i artikel 88 i direktivet sådana allmänna principer.

45. Begreppet marknadsföring av läkemedel ska därför ges en vid definition, för att även omfatta mindre uppenbara situationer vad gäller den omständigheten att de omfattas av direktivets tillämpningsområde.

46. Den omständigheten att det i artikel 89.1 b första strecksatsen i direktiv 2001/83, som återfinns i avdelning VIIIA i direktivet, föreskrivs att all läkemedelsreklam som riktas till allmänheten ska innehålla läkemedlets gängse benämning är enligt min mening inte avgörande, eftersom det endast rör sig om en av de kategorier av läkemedelsreklam som avses i det allmänna begreppet i artikel 86.1 i direktivet. Även om läkemedelsreklam, såsom den polska regeringen har gjort gällande, endast kunde avse en viss produkt, skulle skyldigheten att klart identifiera den inte finnas i de särskilda bestämmelserna om vissa former av reklam utan i de allmänna bestämmelserna i direktiv 2001/83 om sådan marknadsföring.

47. Vidare förstår jag domstolens uppfattning att artikel 86.1 i direktiv 2001/83 är tillämplig i samtliga fall där det är nödvändigt att fastställa huruvida en verksamhet har de egenskaper som utmärker marknadsföring av läkemedel på så sätt att unionslagstiftaren, vad gäller det sammanhang mot bakgrund av vilket utvärderingen av huruvida marknadsföringsverksamhet avseende läkemedel är förenliga med unionsrätten ska göras, inte har haft för avsikt att ge företräde åt bestämmelserna i primärrätten utan åt bestämmelserna i detta direktiv.

48. Att anse att en sådan bestämmelse som den som är i fråga i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 86.1 i direktiv 2001/83 skulle nämligen, åtminstone i fråga om en gränsöverskridande situation, innebära att det rättsliga innehållet i denna bestämmelse och dess följder för den inre marknaden skulle prövas mot bakgrund av primärrätten, närmare bestämt de grundläggande friheter som föreskrivs i EUF-fördraget.

49. Såsom framgår av diskussionen mellan parterna, inom ramen för vilken Euroaptieka har hävdat att den omtvistade bestämmelsen inte rör läkemedel som säljs av ett apotek utan apotekets verksamhet, kan det inte uteslutas att en nationell bestämmelse som inför förbud mot läkemedelsreklam i allmänhet, när det gäller gränsöverskridande förhållanden, kan knytas till såväl den fria rörligheten för varor som friheten att tillhandahålla tjänster. Domstolen prövar en sådan nationell bestämmelse i princip mot bakgrund av endast en av dessa båda grundläggande friheter, om det visar sig att den ena av dem är helt underordnad den andra och kan knytas till denna.

50. I förevarande fall rör den omtvistade bestämmelsen inte utövandet av apotekaryrket eller försäljning som sådan, utan den reglerar en viss form av reklam för de läkemedel som erbjuds till försäljning.

51. Med hänsyn till den fria rörligheten för varor skulle det kunna anses att den omtvistade bestämmelsen ”reglerar försäljningsformer” i den mening som avses i domstolens praxis, och anses uppfylla de två villkor som följer av rättspraxis i domen Keck och Mithouard och därför faller utanför tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF.

52. Det står följaktligen medlemsstaterna fritt att förbjuda sådan verksamhet som den som avses i den omtvistade bestämmelsen och sådana förbud är i princip inte underkastade någon kontroll av huruvida de är förenliga med direktiv 2001/83 och/eller med de grundläggande friheter som föreskrivs i EUF-fördraget. Samtidigt skulle medlemsstaterna inte vara skyldiga att utfärda sådana förbud, även om dessa verksamheter kunde påverka konsumenternas beteende. Jag anser att det är av dessa skäl som lagstiftaren, såsom jag har nämnt i punkt 47 ovan, har gett direktiv 2001/83 företräde mot bakgrund av det sammanhang i förhållande till vilket det ska bedömas huruvida marknadsföringsåtgärder avseende läkemedel är förenliga med unionsrätten.

53. Under dessa omständigheter talar den allmänna regeln i artikel 86.1 i direktiv 2001/83 för tolkningen att även sådan reklam för läkemedel i allmänhet som den som avses i den omtvistade bestämmelsen omfattas av begreppet marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen. Denna slutsats stöds av en teleologisk tolkning av direktivet.

3. Den teleologiska tolkningen

54. En analys av domstolens praxis ger vid handen att begreppet marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i artikel 86 i direktiv 2001/83, enligt en teleologisk tolkning, ska definieras på så sätt att det omfattar varje form av information vid uppsökande försäljning, lokala reklamkampanjer eller förmånserbjudanden som kan skada folkhälsan.

55. Skyddet för folkhälsan är nämligen det främsta syftet med direktiv 2001/83. På grund av deras terapeutiska effekter skiljer sig läkemedel avsevärt från andra varor. Om läkemedlen konsumeras utan att behov finns eller på felaktigt sätt, kan de, till följd av dessa effekter, allvarligt skada hälsan, utan att patienten kan upptäcka detta när de lämnas ut.

56. Såsom erkänns av domstolen kan det emellertid inte uteslutas att vissa risker även hänger samman med användning av läkemedel som inte är receptbelagda. Sådana risker rör enligt den lettiska regeringen särskilt personer som använder olika läkemedel utan att gå till en läkare. Enligt denna regering kan även läkemedel som i princip är ofarliga få oönskade biverkningar när de används tillsammans med andra läkemedel. Dessutom skulle användning av flera receptfria läkemedel som innehåller samma aktiva substans kunna leda till en betydande överdosering.

57. Unionslagstiftaren har erkänt dessa risker och har i artikel 88.1 och 88.2 samt i artiklarna 89 och 90 i direktiv 2001/83, vilka ingår i avdelning VIIIA i direktivet, mot bakgrund av skäl 45 föreskrivit att reklam som riktas till allmänheten för receptfria läkemedel inte är förbjuden utan tillåten, om inte annat följer av de villkor och begränsningar som föreskrivs i direktivets bestämmelser.

58. En av dessa begränsningar är den allmänna bestämmelse som anges i artikel 87.3 i direktiv 2001/83, enligt vilken marknadsföringen av ett läkemedel ska främja en ändamålsenlig användning av läkemedlen genom en objektiv presentation som inte innehåller några överdrifter beträffande produkternas egenskaper. Enligt min mening syftar denna bestämmelse inte till att hindra marknadsföring av ett visst läkemedel, utan till att hindra reklam som kan mana till att läkemedel används på ett icke ändamålsenligt sätt.

59. Vidare framgår det enligt min mening av rättspraxis att domstolen vid tolkningen av begreppet ”marknadsföring av läkemedel” har vinnlagt sig om att ta hänsyn till vikten av målet att skydda folkhälsan i den mån tolkningen gör det möjligt att uppnå detta mål.

60. Som jag har nämnt kan marknadsföring av läkemedel i allmänhet påverka konsumenternas beteende, vilket strider mot syftet att värna folkhälsan och kan medföra risker för deras hälsa.

61. Härav följer att en teleologisk tolkning av begreppet marknadsföring av läkemedel, i likhet med en bokstavstolkning och en systematisk tolkning, talar för ett jakande svar på den första tolkningsfrågan. De överväganden som grundar sig på dessa tolkningar påverkas inte av de lärdomar som kan dras av domarna A (Reklam för och försäljning av läkemedel online) och DocMorris, eftersom dessa domar inte kan överföras på förevarande fall.

4. Domen A (Reklam för och försäljning av läkemedel online)

62. Det ska erinras om att domstolen i punkt 50 i domen i målet A (Reklam för och försäljning av läkemedel online) har konstaterat att artiklarna 86–100 i direktiv 2001/83, vilka återfinns i avdelningarna VIII och VIIIA i direktivet, syftar till att reglera innehållet i reklambudskapet och formerna för reklam för vissa läkemedel, men de reglerar inte reklam för online-försäljning av läkemedel. Enligt domstolen ska dessa bestämmelser således inte beaktas, bland annat, vid prövningen av huruvida unionsrätten utgör hinder för tillämpningen av en nationell lagstiftning som förbjuder apotek att lämna säljfrämjande erbjudanden i form av rabatt på det totala priset för läkemedelsbeställningen när ett visst belopp har överskridits.

63. Den reklamkampanj som var i fråga det mål som gav upphov till domen A (Reklam för och försäljning av läkemedel online) förefaller således i princip likna de reklamkampanjer som är förbjudna enligt den omtvistade bestämmelsen i förevarande mål. Denna likhet kan leda tankarna till att denna dom kan överföras på förevarande mål, vilket skulle innebära att direktiv 2001/83 inte är relevant för svaret på den första tolkningsfrågan.

64. Omständigheterna i det mål som gav upphov till domen i målet A (Reklam för och försäljning av läkemedel online) skiljer sig emellertid tydligt från omständigheterna i förevarande mål.

65. De nationella bestämmelser som var i fråga i det första målet, vilka bland annat förbjöd apotek att lämna säljfrämjande erbjudanden i form av rabatt på det totala priset, rörde nämligen endast indirekt läkemedel och läkemedelsreklam, medan den omtvistade bestämmelsen uttryckligen och direkt rör marknadsföring av läkemedel till allmänheten.

66. Än viktigare är att den fråga som ställdes i det mål som gav upphov till domen A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), såsom framgår av dess lydelse och punkt 28 i domen, i huvudsak avsåg huruvida nationell lagstiftning, som destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda tillämpar på den berörda tjänsteleverantören som är etablerad i en annan medlemsstat, är förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen i det målet önskade närmare bestämt jämföra denna nationella lagstiftning med artikel 34 FEUF, artikel 85c i direktiv 2001/83 och/eller artikel 3 i direktiv 2000/31/EG.

67. Efter att ha konstaterat att online-handelstjänster för läkemedel inte är undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 2000/31 och att artikel 85c i direktiv 2001/83 bland annat hänvisar till bestämmelserna i direktiv 2000/31, prövade domstolen tolkningsfrågan mot bakgrund av direktiv 2000/31. Enligt den logik som direktiv 2000/31 vilar på omfattas nämligen leverantörer av en av informationssamhällets tjänster i allmänhet av den nationella lagstiftningen i den medlemsstaten där den har sitt säte (ursprungsmedlemsstaten). De krav som rör informationssamhällets tjänster, som omfattas av det samordnade området, kan alltså komma från ursprungsmedlemsstaten eller – inom de gränser som uppställs i artikel 3.4 i direktiv 2000/31 – från andra medlemsstater. I förevarande mål är det lagstiftningen i den medlemsstat där tjänsteleverantören finns som är aktuell.

5. Domen DocMorris

68. I domen DocMorris, som meddelades efter det att begäran om förhandsavgörande i förevarande mål gavs in, ombads domstolen att svara på frågan huruvida bestämmelserna i avdelning VIII i direktiv 2001/83, och särskilt artikel 87.3 i det direktivet, utgör hinder för en nationell lagstiftning som förbjuder ett apotek som säljer läkemedel via postorder att organisera en reklamkampanj i form av en pristävling som gör det möjligt för deltagarna att vinna andra vardagsföremål än läkemedel, varvid deltagandet i spelet är beroende av att en beställning av ett receptbelagt humanläkemedel skickas in, tillsammans med ett recept för detta läkemedel.

69. Domstolen fann i den domen att en sådan reklamkampanj inte omfattades av tillämpningsområdet för bestämmelserna i avdelning VIII i direktiv 2001/83.

70. Domstolen konstaterade närmare bestämt att reklamen i fråga inte avsåg ett bestämt läkemedel, utan hela sortimentet av receptbelagda läkemedel som salufördes av apoteket i fråga. Innan domstolen kom fram till detta konstaterande påpekade den, i punkt 21 i den domen, att denna reklamkampanj inte var avsedd att påverka kundernas val av ett visst läkemedel, utan kundernas val av det apotek från vilket de köper detta läkemedel, ett val som görs efter valet av läkemedel.

71. Vad som är av betydelse för den teleologiska tolkningen är nämligen att nämnda reklamkampanj inte var ägnad att främja icke ändamålsenlig användning av läkemedel, till skillnad från de verksamheter som avses i den omtvistade bestämmelsen. För köp av läkemedlen krävdes att köparen först hade fått ett recept utskrivet, under tillsyn av de personer som var behöriga att förskriva läkemedlen.

72. Av de skäl som redan angetts i punkt 41 ovan kan den verksamhet som avses i den omtvistade bestämmelsen däremot ge konsumenterna incitament att köpa mer läkemedel även när denna verksamhet avser receptfria läkemedel i allmänhet. Eftersom det tydligt anges i den berörda nationella lagstiftningen att marknadsföringen avser läkemedel, såsom i förevarande fall, ska bestämmelserna om marknadsföring nämligen tillämpas även om inget särskilt läkemedel uttryckligen nämns i marknadsföringen.

6. Slutsats gällande den första tolkningsfrågan

73. Med beaktande av de entydiga slutsatser som följer av en bokstavstolkning, en systematisk tolkning och en teleologisk tolkning av artikel 86.1 i direktiv 2001/83, ska denna bestämmelse tolkas så, att spridning av information som uppmuntrar till att köpa ett läkemedel genom att motivera behovet av ett sådant köp med priset för läkemedlet, på så sätt att en särskild rabatt aviseras eller genom att det anges att läkemedlet säljs tillsammans med andra läkemedel (och till nedsatt pris) eller produkter, kan omfattas av begreppet marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i denna bestämmelse, även när informationen inte gäller ett specifikt läkemedel utan receptfria läkemedel i allmänhet.

C. Den andra och den tredje frågan

74. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje tolkningsfrågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i, för det första, huruvida artikel 87.3 och artikel 90 i direktiv 2001/83 ska tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för att en medlemsstat utfärdar förbud som inte motsvarar dem som anges i artikel 90 i direktivet, när dessa förbud avser reklam som främjar icke ändamålsenlig användning av läkemedel (första delen av dessa tolkningsfrågor) och, för det andra, om sådana förbud föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen (andra delen av dessa tolkningsfrågor).

75. Jag vill påpeka att även om den andra tolkningsfrågan, såsom den formulerats av den hänskjutande domstolen, förefaller utgå från antagandet att artikel 90 i direktiv 2001/83 avser de former av marknadsföring som är förbjudna, innehåller denna bestämmelse emellertid förbud avseende innehållet i den marknadsföring som riktas till allmänheten. Vidare har den hänskjutande domstolen preciserat att de förbud som anges i den omtvistade bestämmelsen under alla omständigheter inte motsvarar de förbud som anges i artikel 90 i direktiv 2001/83.

1. Huruvida dessa tolkningsfrågor kan tas upp till sakprövning

76. Innan jag går in på prövningen av dessa frågor vill jag påpeka att Euroaptieka i sitt skriftliga yttrande, om än underförstått, har gjort gällande att den hänskjutande domstolens andra och tredje tolkningsfråga inte kan tas upp till sakprövning. Dessa frågor är enligt Euroaptieka inte relevanta för lösningen av tvisten, eftersom de avser tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2001/83 och den omtvistade bestämmelsen inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

77. Jag kan därmed konstatera att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida den omtvistade bestämmelsen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2001/83 och att den andra och den tredje tolkningsfrågan endast behöver prövas om den första frågan besvaras jakande. Med hänsyn till mitt jakande svar på den första frågan kan jag inte se att den andra och den tredje frågan uppenbart saknar relevans för avgörandet av målet vid den nationella domstolen. Jag anser således att dessa frågor kan tas upp till sakprövning.

2. Prövning i sak

78. Det framgår av domstolens praxis att den första delen av den andra och den tredje tolkningsfrågan ska besvaras nekande.

79. Dessa båda frågor bygger nämligen på en tolkning av direktiv 2001/83 som innebär att artikel 90 i direktivet innehåller en uttömmande förteckning över förbuden avseende innehållet i marknadsföring av läkemedel som riktas till allmänheten, medan artikel 87.3 i direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att utfärda andra förbud när dessa främjar en ändamålsenlig användning av läkemedlet.

80. Domstolen gjorde en sådan tolkning av direktiv 2001/83 i domen Gintec, som den hänskjutande domstolen hänvisat till.

81. I den domen uttalade sig domstolen bland annat i frågan huruvida avsaknaden av ett uttryckligt förbud i direktiv 2001/83 mot läkemedelsreklam i form av utlottningar innebär att sådan reklam är tillåten eller förbjuden enligt artikel 87.3 i direktivet.

82. Domstolen har i detta avseende slagit fast att även om direktiv 2001/83 inte innehåller några särskilda bestämmelser om läkemedelsreklam i form av utlottningar, är sådan reklam förbjuden enligt bland annat artikel 87.3 i direktivet, eftersom reklamen främjar en icke ändamålsenlig användning av läkemedlet och medför en direkt distribution till allmänheten och en utdelning av gratisprover.

83. För att komma fram till denna slutsats påpekade domstolen för det första att sådan reklam svårligen kan godtas mot bakgrund av behovet av att hindra all överdriven och oövervägd reklam som kan påverka människors hälsa. Sedan förklarade domstolen att detta behov upprepas i artikel 87.3 i direktivet genom kravet på att marknadsföringen av läkemedel ska främja en ändamålsenlig användning av dem. Slutligen anslöt sig domstolen till den ståndpunkt som hade uttryckts av vissa regeringar och konstaterade att reklam för ett läkemedel med utlottningar främjar en icke ändamålsenlig och överdriven användning av läkemedlet, genom att detta presenteras som en gåva eller ett pris, vilket avhåller konsumenten från att göra en objektiv uppskattning av behovet att ta läkemedlet.

84. Härav följer, vad gäller den första delen av den andra och den tredje tolkningsfrågan, att artiklarna 87.3 och 90 i direktiv 2001/83 ska tolkas så, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för att en medlemsstat utfärdar förbud som inte motsvarar dem som anges i artikel 90 i direktivet, när dessa förbud avser reklam som främjar icke ändamålsenlig användning av läkemedel.

85. Vad beträffar den andra delen av dessa tolkningsfrågor ska det understrykas att den omtvistade bestämmelsen inte innehåller något förbud mot spridning av ren information om priserna för läkemedlen. Den innehåller inte heller någon skyldighet att fastställa ett visst pris på läkemedel. Enligt denna bestämmelse är det däremot förbjudet att sprida information som uppmuntrar till inköp av läkemedel genom att hänvisa till dess pris, försäljningens särskilda karaktär eller försäljningen av det tillsammans med andra läkemedel eller produkter och till ett nedsatt pris.

86. Som jag har angett i punkt 72 ovan avser den omtvistade bestämmelsen således verksamheter som är ägnade att uppmuntra konsumenterna att köpa mer läkemedel, utan att nödvändigtvis skapa ett samband mellan köpet och intresset för deras hälsa.

87. Såsom kommissionen har påpekat i sina svar på domstolens skriftliga frågor, påverkas konsumenterna alltid av priset och kan uppmuntras att köpa mer än nödvändigt om det finns ett särskilt erbjudande eller en särskild rabatt. Vid konsumentens inköp av läkemedel är det deras hälsointresse som ska väga tyngst (förebyggande eller behandling) och inte eventuella ekonomiska intressen eller ekonomiska fördelar i samband med köp inom ramen för särskild rabatt eller i ett paket med andra läkemedel eller produkter.

88. Inköp av läkemedel som inte vägleds av intresse för konsumenternas hälsa kan i sin tur leda till att läkemedel konsumeras utan att detta intresse beaktas. Detta utgör, utan att ens nämna de risker som den lettiska regeringen har identifierat, i allra högsta grad ett fall av icke ändamålsenligt bruk av läkemedel.

89. Den omständigheten att ett effektivt skydd för människors hälsa och liv bland annat kräver att läkemedlen säljs till rimliga priser kan inte heller dölja det i skäl 45 i direktiv 2001/83 erkända behovet av att hindra all överdriven och oövervägd reklam som kan påverka folkhälsan. Såsom domstolen slog fast i domen Gintec, återspeglas detta tvingande behov i artikel 87.3 i direktivet, enligt vilken marknadsföringen av läkemedel ska främja en ändamålsenlig användning av dem.

90. Den andra och den tredje delen av den andra och den tredje tolkningsfrågan ska följaktligen besvaras så, att de förbud avseende reklam som uppmuntrar till att köpa ett läkemedel genom att motivera behovet av ett sådant köp med priset för läkemedlet, på så sätt att en särskild rabatt aviseras eller genom att det anges att läkemedlet säljs tillsammans med andra läkemedel (och till nedsatt pris) eller produkter, avser reklam som främjar en icke ändamålsenlig användning av läkemedel.

V. Förslag till avgörande

91. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland) på följande sätt: 1) Artikel 86.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/27/EG av den 31 mars 2004, ska tolkas så, att spridning av information som uppmuntrar till att köpa ett läkemedel genom att motivera behovet av ett sådant köp med priset för läkemedlet, på så sätt att en särskild rabatt aviseras eller genom att det anges att läkemedlet säljs tillsammans med andra läkemedel (och till nedsatt pris) eller produkter, kan omfattas av begreppet marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i denna bestämmelse, även när denna information inte rör ett specifikt läkemedel, utan rör receptfria läkemedel i allmänhet. 2) Artiklarna 87.3 och 90 i direktiv 2001/83, i dess lydelse enligt direktiv 2004/27, ska tolkas så, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för att en medlemsstat utfärdar förbud som inte motsvarar dem som anges i artikel 90 i direktivet, när dessa förbud avser reklam som främjar icke ändamålsenlig användning av läkemedel. De förbud avseende reklam som uppmuntrar till att köpa ett läkemedel genom att motivera behovet av ett sådant köp med priset för läkemedlet, på så sätt att en särskild rabatt aviseras eller genom att det anges att läkemedlet säljs tillsammans med andra läkemedel (och till nedsatt pris) eller produkter, avser reklam som främjar en icke ändamålsenlig användning av läkemedel.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EGT L 311, 2001, s. 67), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/27/EG av den 31 mars 2004 (EUT L 136, 2004, s. 34) (nedan kallat direktiv 2001/83).

3 Dom av den 8 november 2007 ( C‑374/05, EU:C:2007:654, punkterna 20 och 37).

4 Det stämmer visserligen att formuleringen i förevarande begäran om förhandsavgörande där det anges att ”den reklam som är aktuell i det nationella målet innehåller inte någon uppgift om läkemedlens namn” kan ge intryck av att det är lagenligheten av beslutet av den 1 april 2016 som är föremål för förfarandet vid den hänskjutande domstolen. Det kan emellertid inte uteslutas att detta avsnitt endast är ett återgivande av argumenten i Euroaptiekas konstitutionella talan. I meningen efter detta avsnitt anges dessutom att det ska prövas huruvida de verksamheter som avses i den omtvistade bestämmelsen kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2001/83. Euroaptieka har vidare i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att den nationella domstolen, när den prövar en konstitutionell talan, fäster stor vikt vid de omständigheter i det aktuella fallet där den omtvistade bestämmelsen innebär ett åsidosättande av sökandens grundläggande rättigheter. Att tillmäta omständigheterna i målet viss vikt förefaller emellertid inte innebära något ifrågasättande av saken i det nationella målet. Euroaptieka har dessutom i sitt skriftliga yttrande hänvisat till ett slutligt avgörande av Augstākā tiesa (Högsta domstolen, Lettland), som meddelades i det förvaltningsrättsliga mål som rörde bolaget. Denna hänvisning kan ge intryck av att överklagandet av beslutet av den 1 april 2016 slutgiltigt prövades av denna högsta domstol. Det är för övrigt utifrån den utgångspunkten som kommissionen har uttalat sig i sitt skriftliga yttrande.

5 Dom av den 5 maj 2011, Novo Nordisk ( C‑249/09, EU:C:2011:272, punkt 22).

6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2003, Deutscher Apothekerverband ( C‑322/01, EU:C:2003:664, punkt 146).

7 Se artikel 88.1 a i direktiv 2001/83.

8 Dom av den 1 oktober 2020 ( C‑649/18, EU:C:2020:764).

9 Dom av den 15 juli 2021 ( C‑190/20, EU:C:2021:609).

10 Dom av den 5 maj 2011, MSD Sharp & Dohme ( C‑316/09, EU:C:2011:275, punkt 31).

11 Dom av den 5 maj 2011, MSD Sharp & Dohme ( C‑316/09, EU:C:2011:275, punkt 33).

12 Se dom av den 5 maj 2011, MSD Sharp & Dohme ( C‑316/09, EU:C:2011:275, punkterna 34, 36, 40 och 45).

13 Angående omfattningen av den harmonisering som genomförts genom direktiv 2001/83, se dom av den 8 november 2007, Gintec ( C‑374/05, EU:C:2007:654, punkt 20).

14 Dom av den 5 maj 2011, Novo Nordisk ( C‑249/09, EU:C:2011:272, punkt 24).

15 Dom av den 5 maj 2011, Novo Nordisk ( C‑249/09, EU:C:2011:272, punkt 25).

16 I linje med detta fann domstolen visserligen i domen DocMorris, att den reklamkampanj som var i fråga i det målet, det vill säga den som bestod i en pristävling som gjorde det möjligt för deltagarna att vinna andra vardagsföremål än läkemedel, inte omfattades av begreppet marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i artikel 86.1 i direktiv 2001/83. Domstolen fann emellertid att spridningen av reklammeddelanden avseende tjänstens postorderförsäljning av läkemedel, även om den inte syftar till att marknadsföra bestämda läkemedel, utgör en underordnad aspekt i förhållande till marknadsföringen av försäljningen av dessa läkemedel, vilket är det slutliga målet med reklamkampanjen. Se dom av den 15 juli 2021, DocMorris ( C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 31).

17 Dom av den 24 november 1993 ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905).

18 Se, analogt, dom av den 15 juli 2021, DocMorris ( C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 35).

19 Se, för ett liknande resonemang, även punkt 41 ovan.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2009, Apothekerkammer des Saarlandes m.fl. ( C‑171/07 och C‑172/07, EU:C:2009:316, punkterna 31 och 32).

21 Se dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online) ( C‑649/18, EU:C:2020:764, punkt 94).

22 Se dom av den 11 juni 2020, ratiopharm ( C‑786/18, EU:C:2020:459, punkt 40).

23 Som exempel kan nämnas att domstolen i sin dom av den 2 april 2009, Damgaard ( C‑421/07, EU:C:2009:222), har slagit fast att en utomståendes spridning av information om ett läkemedel ska anses som marknadsföring av läkemedel i den mening som avses i artikel 86.1 i direktiv 2001/83. Efter att ha konstaterat att lydelsen av detta direktiv inte innehåller någon ledning vad gäller upphovsmannen till reklamen (punkterna 20 och 21) påpekade domstolen nämligen att reklam för läkemedel kan skada folkhälsan, vilken i enlighet med det främsta syftet med direktiv 2001/83 ska skyddas, även när en oberoende utomstående genomför sådan marknadsföring (punkt 22).

24 Se punkt 41 ovan.

25 Se punkt 56 ovan.

26 Dom av den 1 oktober 2020 ( C‑649/18, EU:C:2020:764).

27 Dom av den 15 juli 2021 ( C‑190/20, EU:C:2021:609).

28 Dom av den 1 oktober 2020 ( C‑649/18, EU:C:2020:764).

29 Dom av den 1 oktober 2020 ( C‑649/18, EU:C:2020:764).

30 Dom av den 1 oktober 2020 ( C‑649/18, EU:C:2020:764).

31 Den avsåg verksamheten för en apotekare som enligt denna lagstiftning inte fick värva kunder med metoder som anses strida mot yrkets värdighet eller uppmuntra sina patienter till olämplig konsumtion av läkemedel.

32 Dom av den 1 oktober 2020 ( C‑649/18, EU:C:2020:764).

33 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktivet om elektronisk handel) (EGT L 178, 2000, s. 1).

34 Se dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online) ( C‑649/18, EU:C:2020:764, punkt 32).

35 Dom av den 15 juli 2021 ( C‑190/20, EU:C:2021:609).

36 Se dom av den 8 november 2007, Gintec ( C‑374/05, EU:C:2007:654), i vilken domstolen i punkt 36 klargjorde att artikel 90 i direktiv 2001/83 innehåller specifika föreskrifter om innehållet i en läkemedelsreklam och förbjuder användning av flera konkreta uppgifter.

37 Dom av den 8 november 2007 ( C‑374/05, EU:C:2007:654).

38 Se dom av den 8 november 2007, Gintec ( C‑374/05, EU:C:2007:654, punkt 53).

39 Se dom av den 8 november 2007, Gintec ( C‑374/05, EU:C:2007:654, punkt 55).

40 Se dom av den 8 november 2007, Gintec ( C‑374/05, EU:C:2007:654, punkt 56).

41 Se punkt 56 ovan.

42 Se dom av den 19 oktober 2016, Deutsche Parkinson Vereinigung ( C‑148/15, EU:C:2016:776, punkt 43).

43 Dom av den 8 november 2007 ( C‑374/05, EU:C:2007:654, punkt 51).