Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella – Mål C-562/20 Rodl & Partner

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande, som har ingetts av Administratīvā rajona tiesa (Regionala distriktsdomstolen, Lettland), rör tolkningen och giltigheten av vissa grundläggande bestämmelser i direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

2. Genom begäran ges domstolen möjlighet att klargöra räckvidden av flera väsentliga aspekter av systemet för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism, vilket grundas på den riskbaserade metoden och föreskrivs i det direktivet, och framför allt konturerna för det handlingsutrymme som medlemsstaterna ges på detta område, samt omfattningen av ansvariga enheters skyldigheter att göra en riskbedömning av sina kunder och att, gentemot dessa, vidta lämpliga åtgärder för kundkännedom.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätten

3. I artikel 13.1 c och d i direktiv 2015/849 föreskrivs att ”[å]tgärder för kundkännedom ska omfatta följande: c) Bedömning och i förekommande fall inhämtande av information om affärsförbindelsens syfte och avsedda natur. d) Fortlöpande övervakning av affärsförbindelsen, inbegripet granskning av transaktioner under förbindelsens hela existens för att säkerställa att de transaktioner som utförs motsvarar den ansvariga enhetens kundkännedom, verksamheten och riskprofilen, vid behov även medlens ursprung och säkerställande av att handlingarna, uppgifterna eller informationen uppdateras.”

4. I artikel 14.5 i direktiv 2015/849, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2018/843, föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska kräva att ansvariga enheter inte bara vidtar åtgärder för kundkännedom gentemot alla nya kunder utan även vid lämpliga tidpunkter gentemot befintliga kunder, efter en riskkänslighetsanalys, eller när en kunds relevanta omständigheter förändras eller om den ansvariga enheten har en rättslig skyldighet att under det berörda kalenderåret kontakta kunden för att granska alla relevanta uppgifter om den verkliga huvudmannen eller de verkliga huvudmännen, eller om den ansvariga enheten har haft denna skyldighet enligt rådets direktiv 2011/16/EU”.

5. I artikel 18.1 och 18.3 i direktiv 2015/849, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2018/843, anges följande:

”1. I de fall som avses i artiklarna 18a–24 och i andra fall av högre risk som medlemsstaterna eller ansvariga enheter konstaterat, ska medlemsstaterna kräva att de ansvariga enheterna vidtar skärpta åtgärder för kundkännedom för att hantera och minska sådana risker på lämpligt sätt....

3. Vid bedömningen av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism ska medlemsstater och ansvariga enheter åtminstone beakta situationer med potentiellt högre risk enligt bilaga III.”

6. I artikel 60.1 första stycket och 60.2 i direktiv 2015/849 anges följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna på sin officiella webbplats offentliggör beslut som inte kan överklagas om administrativa sanktioner eller åtgärder till följd av överträdelser av de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv omedelbart efter det att den person som påförts en sanktion har informerats om beslutet. Offentliggörandet ska åtminstone innehålla information om vilken typ och art av överträdelse det rör sig om och vilka personer som är ansvariga....

2. Om medlemsstaterna tillåter offentliggörandet av beslut som kan överklagas ska de behöriga myndigheterna omedelbart på sin officiella webbplats också offentliggöra sådan information och eventuell senare information om resultatet av överklagandet....”

7. I punkt 3 b i bilaga III till direktiv 2015/849 föreskrivs att den ”icke uttömmande förteckning[en] över faktorer och typer av indikatorer på potentiellt högre risk enligt artikel 18.3” bland ”[g]eografiska riskfaktorer” ska ange ”[l]änder som enligt trovärdiga källor har betydande korruption eller annan brottslig handling”.

B. Lettisk rätt

8. Direktiv 2015/849 införlivades med lettisk rätt genom Noziedzīgi iegūtu līdzekļu legalizācijas un terorisma un proliferācijas finansēšanas novēršanas likums (lagen om åtgärder för att förhindra penningtvätt, finansiering av terrorism och kärnvapenspridning) av den 17 juli 2008 (nedan kallad den lettiska penningtvättslagen).

II. De faktiska omständigheterna, det nationella målet samt tolknings- och giltighetsfrågorna

9. Klaganden i det nationella målet, SIA ”Rodl & Partner” (nedan kallad Rodl & Partner), är ett bolag med säte i Lettland, vars verksamhet bland annat består i att tillhandahålla redovisnings-, revisions- och skatterådgivningstjänster. Klaganden har ställning som ansvarig enhet i den mening som avses i direktiv 2015/849.

10. Under perioden mellan den 3 april 2019 och den 6 juni 2019 genomförde tjänstemän vid kontoret för förhindrande av penningtvätt (Noziedzīgi iegūtu līdzekļu legalizācijas novēršanas pārvalde) vid den lettiska skattemyndigheten (Valsts ieņēmumu dienests) (nedan kallad VID) kontroller hos Rodl & Partner. I samband med dessa kontroller konstaterade VID bland annat att Rodl & Partner, i egenskap av ansvarig enhet, inte hade utfört och dokumenterat någon bedömning av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i enlighet med den lettiska penningtvättslagen med avseende på två av sina kunder: stiftelsen It izglītības fonds (nedan kallad stiftelsen) och bolaget SIA RBA Consulting (nedan kallat RBA Consulting).

11. Den första kunden, det vill säga stiftelsen, har säte i Lettland och har till syfte att främja it-sektorn bland studenter. Stiftelsen blev kund hos Rodl & Partner den 25 oktober 2016. Kundens identitetshandling undertecknades den 7 mars 2017 av VR, en medborgare i Ryska federationen med uppehållstillstånd i Lettland, som leder stiftelsen i egenskap av anställd. I ovannämnda handling anges det lettiska bolaget som helhet som stiftelsens verkliga huvudman.

12. Rodl & Partner gjorde bedömningen att kundens riskprofil för penningtvätt och finansiering av terrorism var låg. VID påpekade däremot att det framgick av en rapport av den 22 juni 2018, som hade publicerats på webbplatsen för VID:s nämnda kontor, samt av internationell praxis att eventuellt utnyttjande av icke-statliga organisationer är ett av de främsta hoten när det gäller finansiering av terrorism. VID ansåg därför att Rodl & Partner var skyldigt att göra en ingående granskning av kunden, även med tanke på att kunden hade anknytning till ett tredjeland med högre risk för korruption, nämligen Ryska federationen.

13. Den andra kunden, RBA Consulting, är ett bolag med säte i Lettland, vars verksamhet utgörs av pr- och kommunikationstjänster. Bolagets enda ägare och verkliga huvudman är en lettisk medborgare. Bolaget blev kund hos Rodl & Partner den 28 december 2017. Rodl & Partner gjorde bedömningen att riskprofilen var låg även vad denna kund beträffar.

14. VID konstaterade emellertid, efter att ha granskat det bolagets kontoutdrag, att bolaget varje månad fick överföringar på 25000 euro från Nord Stream 2 AG, ett dotterbolag till det ryska bolaget Gazprom. Det framgick även att de tillhörande fakturorna hade utfärdats i enlighet med ett avtal som RBA Consulting och Nord Stream 2 AG hade ingått den 1 januari 2018. VID anmodade Rodl & Partner att inkomma med en kopia av ovannämnda avtal, men bolaget efterkom inte denna begäran, utan gjorde gällande att det hade granskat originalavtalet på plats i kundens lokaler. Mot bakgrund av detta drog VID slutsatsen att Rodl & Partner, vid sin kontroll av affärsförhållandet med den kunden, inte hade fäst särskild uppmärksamhet på transaktionerna mellan RBA Consulting och Nord Stream 2 AG, som är ett bolag som ägs av en enhet som är etablerad i ett tredjeland med hög risk för korruption.

15. Den 11 juli 2019 beslutade VID att ålägga Rodl & Partner en sanktion på 3000 euro på grund av underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna enligt den lettiska penningtvättslagen. På grundval av detta beslut offentliggjorde VID, den 11 augusti 2019, information på sin webbplats om de överträdelser som Rodl & Partner hade begått. Sanktionsbeslutet bekräftades genom beslut av den 13 november 2019 från VID:s generaldirektör. Rodl & Partner väckte talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade att den skulle upphäva det sistnämnda beslutet samt ålägga VID att ta bort den information om de ålagda sanktionerna som hade publicerats på internet.

16. För det första har den hänskjutande domstolen påpekat att varken direktiv 2015/849 eller den lettiska penningtvättslagen föreskriver att icke-statliga organisationer, enbart på grund av sin rättsliga form, utgör fall av högre risk och av den enkla anledningen ska bli föremål för skärpta åtgärder för kundkännedom. Enligt den hänskjutande domstolen har Rodl & Partner har hävdat att om VID anser att en ansvarig enhet ska vidta skärpta åtgärder för kundkännedom i samtliga fall där dess kund har rättslig ställning som en icke-statlig organisation eller där någon av kundens anställda är medborgare i ett tredjeland med högre risk för korruption, uppkommer frågan huruvida detta krav är alltför långtgående eller huruvida det borde föreskrivas i lagen.

17. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att Ryska federationen inte har tagits med i den förteckning över högriskländer som har offentliggjorts av arbetsgruppen för finansiella åtgärder (FATF), och inte heller i kommissionens förteckning över högrisktredjeländer. Den hänskjutande domstolen har funnit att det landet kan anses vara ett land med hög risk för korruption, i den mening som avses i punkt 3 b i bilaga III till direktiv 2015/849. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att vare sig bestämmelserna i direktiv 2015/849 eller de i den lettiska penningtvättslagen direkt kräver att kunden ska bli föremål för skärpta åtgärder för kundkännedom när en medborgare i Ryska federationen enbart är anställd hos kunden. Den hänskjutande domstolen anser, mot denna bakgrund, att det råder tvivel kring tolkningen av artikel 18.1 och 18.3, jämförd med punkt 3 b i bilaga III till direktiv 2015/849.

18. För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att om de bestämmelserna ska tolkas på så sätt att det finns en automatisk skyldighet att vidta skärpta åtgärder för kundkännedom om det kan konstateras en risk som har samband med kundens (den icke-statliga organisationens) rättsliga form och en risk på grund av den omständigheten att den person som har godkänts och anställts av kunden är medborgare i ett tredjeland med högre risk för korruption, måste det prövas huruvida den tolkningen är förenlig med den proportionalitetsprincip som slås fast i artikel 5 FEU.

19. För det tredje hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida VID, i det aktuella fallet, inte har gått längre än vad som föreskrivs i den aktuella lagen när den fann att den omständigheten att RBA Consulting är en affärspartner till ett dotterbolag till ett ryskt bolag i sig är en faktor som ökar kundens riskprofil. Någon sådan presumtion föreskrivs i själva verket vare sig i den lettiska penningtvättslagen eller i direktiv 2015/849.

20. För det fjärde hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida VID inte överskred sina befogenheter enligt den aktuella lagstiftningen när den krävde att Rodl & Partner skulle lägga fram en kopia av det avtal som det hade ingått med Nord Stream 2 AG. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida artikel 13.1 c och d i direktiv 2015/849 ska tolkas på så sätt att en kopia av det avtal som kunden har ingått med en tredje part måste uppvisas.

21. För det femte anser den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet, att det måste klargöras huruvida artikel 14.5 i direktiv 2015/849 ska tolkas så – och vid jakande svar huruvida detta är motiverat och proportionerligt – att den ansvariga enheten är skyldig att vidta åtgärder för kundkännedom med avseende på befintliga kunder även i en situation där det inte har konstaterats några väsentliga förändringar i kundens relevanta omständigheter, och huruvida denna skyldighet enbart gäller i fråga om kunder som har betecknats som högriskkunder.

22. Avslutningsvis och för det sjätte har den hänskjutande domstolen påpekat att VID i viss mån har offentliggjort felaktiga uppgifter på sin webbplats om de överträdelser som Rodl & Partner har gjort. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet kring tolkningen av artikel 60.1 och 60.2 i direktiv 2015/849.

23. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU‑domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 18.1 och 18.3 i direktiv 2015/849, jämförd med punkt 3 b i bilaga III till samma direktiv, tolkas på så sätt att dessa bestämmelser i) automatiskt kräver att den som tillhandahåller externa bokföringstjänster vidtar skärpta åtgärder för kundkännedom på grund av att kunden är en icke-statlig organisation och att den person som har godkänts och anställts av kunden är medborgare i ett tredjeland med hög risk för korruption, i förevarande fall Ryska federationen, och har uppehållstillstånd i Lettland, och ii) automatiskt kräver att den kunden ska placeras i en högre risknivå?

2) Om den föregående frågan ska besvaras jakande: Kan den nyss nämnda tolkningen av artikel 18.1 och 18.3 i direktiv 2015/849 anses vara proportionerlig och därmed förenlig med artikel 5.4 första stycket i fördraget om Europeiska unionen?

3) Ska artikel 18 i direktiv 2015/849, jämförd med punkt 3 b i bilaga III till samma direktiv, tolkas på så sätt att den föreskriver en automatisk skyldighet att vidta skärpta åtgärder för kundkännedom i samtliga fall där en affärspartner till kunden, men inte kunden själv, har något slags anknytning till ett tredjeland med hög risk för korruption, i förevarande fall Ryska federationen?

4) Ska artikel 13.1 c och d i direktiv 2015/849 tolkas på så sätt att de föreskriver att den ansvariga enheten, när den vidtar skärpta åtgärder för kundkännedom, måste inhämta en kopia från kunden, av det avtal som kunden har ingått med en tredje part, vilket innebär att en granskning på plats av det avtalet är otillräcklig?

5) Ska artikel 14.5 i direktiv 2015/849 tolkas på så sätt att den ansvariga enheten är skyldig att vidta åtgärder för kundkännedom med avseende på befintliga kunder, även när det inte kan konstateras några väsentliga förändringar i kundens omständigheter och när den frist som fastställts av den behöriga myndigheten i medlemsstaterna för att vidta nya uppföljningsåtgärder inte har löpt ut, och är denna skyldighet bara tillämplig i förhållande till kunder som betecknats som högriskkunder?

6) Ska artikel 60.1 och 60.2 i direktiv 2015/849 tolkas på så sätt att när den behöriga myndigheten offentliggör information om ett lagakraftvunnet beslut som ålägger en påföljd eller en administrativ åtgärd på grund av åsidosättande av nationella bestämmelser som införlivar direktivet med nationell rätt, är denna myndighet skyldig att säkerställa att den information som offentliggjorts exakt överensstämmer med den information som finns i beslutet?”

III. Rättslig bedömning

24. De sex frågor som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål rör tolkningen och giltigheten av flera grundläggande bestämmelser i direktiv 2015/849. Innan jag svarar anser jag att några inledande anmärkningar bör göras om den version av direktiv 2015/849 som var tillämplig i tiden (ratione temporis) och om det system för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism som föreskrivs i det direktivet.

A. Inledande anmärkningar

1. Den version av direktiv 2015/849 som var tillämplig i tiden (ratione temporis)

25. Det framgår av handlingarna i målet att Rodl & Partner gjorde riskbedömningarna den 1 september 2017 vad stiftelsen beträffar och den 8 februari 2018 vad RBA Consulting beträffar. De kontroller som VID genomförde ägde rum mellan den 3 april 2019 och den 6 juni 2019, och VID antog det omtvistade beslutet den 13 november 2019. Direktiv 2018/843, som ändrade direktiv 2015/849, trädde i kraft den 9 juli 2018. I artikel 4.1 i detta fastställdes medlemsstaternas införlivandefrist till den 10 januari 2020.

26. Av det nyss anförda följer att de riskbedömningar som Rodl & Partner förlitade sig på för att fastställa risken och därmed åtgärderna för kundkännedom med avseende på dess båda kunder gjordes innan ändringsdirektivet trädde i kraft år 2018. VID:s kontroller utfördes däremot efter att direktivet hade trätt i kraft, men innan utgången av fristen för införlivandet av detta.

27. I detta avseende instämmer jag i vad kommissionen angav vid förhandlingen, nämligen att riskbedömningen och det efterföljande vidtagandet av åtgärder för kundkännedom i förhållande till den identifierade risken är en fortlöpande process inom ramen för det system för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism som föreskrivs i direktiv 2015/849, såsom framgår närmare av punkt 63 nedan. Härav följer att det enligt min mening, tvärtemot vad den hänskjutande domstolen tycks antyda i sitt svar på EU-domstolens frågor, inte kan anses att den lagstiftning som ska ligga till grund för prövningen av huruvida den riskbedömning som en ansvarig enhet har gjort är laglig nödvändigtvis måste vara den som var tillämplig när den ursprungliga bedömningen gjordes. Enligt systematiken i direktiv 2015/849 måste riskbedömningen i själva verket med nödvändighet vara dynamisk, och det finns en skyldighet för de ansvariga enheterna att hålla sina riskbedömningar uppdaterade. Den riskbedömning som den ansvariga enheten gör med avseende på en kund – och som motiverar vidtagandet av en viss nivå av åtgärder för kundkännedom gentemot den kunden – ska således vara förenlig med den lagstiftning som var tillämplig vid tidpunkten för myndigheternas kontroll. Den ansvariga enheten kan inte motivera en diskrepans mellan sin egen riskbedömning och de efterföljande åtgärder för kundkännedom som vidtas med att den ursprungliga analysen omfattades av en annan lagstiftning.

28. Av dessa överväganden följer, enligt min mening, att den version av direktivet som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet är den som var tillämplig vid tidpunkten för VID:s kontroller, det vill säga den version som ändrades genom direktiv 2018/843.

29. Med detta sagt vill jag även påpeka att direktiven riktar sig till medlemsstaterna. De skyldigheter som åvilar de ansvariga enheterna följer, i princip, av lagen om införlivande av själva direktivet. När VID genomförde de kontroller som ledde fram till det omtvistade beslutet hade tidsfristen för införlivande av direktiv 2018/843 ännu inte löpt ut. Det framgår inte av handlingarna i målet huruvida den lettiska penningtvättslagen redan hade antagits för att införliva de ändringar som infördes genom det direktivet när kontrollerna gjordes. De skyldigheter som åvilade Rodl & Partner var under alla omständigheter de som föreskrivs i den version av den lettiska lagen som var tillämplig vid tidpunkten för kontrollerna, vilken i själva verket är den version som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i beslutet om hänskjutande.

30. Jag anser emellertid inte att svaren på de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt i väsentlig grad påverkas av de ändringarna som direktiv 2018/843 har inneburit av de bestämmelser i direktiv 2015/849 som nämns i de frågorna. Jag vill dessutom påpeka att det i de frågorna inte tas upp något problem vad gäller den nationella lagstiftningens förenlighet med direktiv 2015/849.

2. Systemet för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, vilket föreskrivs i direktiv 2015/849

a) Förebyggande system som bygger på en riskbaserad metod

31. Domstolen har redan haft anledning att påpeka att, såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2015/849, jämförd med skäl 1, syftar det direktivet framför allt till att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, för att förhindra att flöden av pengar från olaglig verksamhet kan skada unionens finansiella sektors integritet, stabilitet och anseende och utgöra ett hot mot såväl unionens inre marknad som internationell utveckling. Direktivet antogs i ett internationellt sammanhang, för att tillämpa och göra FATF:s rekommendationer bindande inom unionen.

32. Bestämmelserna i direktiv 2015/849 är därmed av förebyggande karaktär, i det att de syftar till att enligt en riskbaserad metod inrätta ett antal avskräckande åtgärder för att effektivt bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism och för att bevara det finansiella systemets soliditet och integritet.

33. Såsom framgår av skälen 22 och 23 i direktiv 2015/849 utgör ovannämnda holistiska riskbaserade metod en nödvändighet för medlemsstaterna och unionen för att identifiera, förstå och minska de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som de möter. Den riskbaserade metoden förutsätter en bedömning av sådana risker, vilken enligt systematiken i direktiv 2015/849, ska genomföras på tre nivåer: på unionsnivån, av kommissionen (artikel 6), på nivån för varje medlemsstat (artikel 7) och på nivån för de ansvariga enheterna (artikel 8).

34. Enligt artikel 7 i direktiv 2015/849 ska varje medlemsstat vidta lämpliga åtgärder för att identifiera, bedöma, förstå och minska de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som de påverkas av och uppdatera den riskbedömningen.

35. Enligt artikel 8 i ovannämnda direktiv ska ansvariga enheter vara skyldiga att, på ett sätt som står i proportion till deras typ och storlek, vidta lämpliga åtgärder för att identifiera och bedöma riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism, med beaktande av riskfaktorer inbegripet de som rör deras kunder, länder eller geografiska områden.

36. Ovannämnda riskbedömning är en förutsättning för antagandet av lämpliga förebyggande åtgärder – det vill säga åtgärder för kundkännedom – som syftar till att förhindra eller i vart fall så långt som möjligt försvåra penningtvätt och finansiering av terrorism. Utan en sådan bedömning är det inte möjligt för vare sig medlemsstaten eller, i förekommande fall, för ett institut eller en person att avgöra i varje enskilt fall vilka åtgärder som ska tillämpas.

37. Risker är för övrigt i sig varierande, och variabler kan själva eller i förening öka eller minska de potentiella riskerna, vilket påverkar den lämpliga nivån på förebyggande åtgärder, exempelvis åtgärder för kundkännedom. Det finns således ett samband mellan riskbedömning och åtgärder för kundkännedom, i det avseendet att nivån på kundkontrollen beror på den olika risknivån. Domstolen har tydligt angett i detta avseende att åtgärderna för kundkännedom ska ha en konkret koppling till risken för penningtvätt och finansiering av terrorism och stå i proportion till denna.

38. I detta sammanhang görs det i direktiv 2015/849 åtskillnad mellan tre typer av kundkontroll som ansvariga enheter kan vara skyldiga tillämpa beroende på den identifierade risknivån: normala, förenklade och skärpta krav på sådan kontroll.

39. De allmänna åtgärderna för kundkännedom regleras framför allt i artiklarna 13 och 14 i direktiv 2015/849. Enligt artikel 13.1 i det direktivet ska dessa omfatta identifiering av kunden (led a) och av den verkliga huvudmannen (led b), bedömning och i förekommande fall inhämtande av information om affärsförbindelsens syfte och avsedda natur (led c) och fortlöpande övervakning av affärsförbindelsen (led d). Enligt punkt 2 i den artikeln får ansvariga enheter reglera nämnda åtgärders omfattning utifrån en riskkänslighetsanalys.

40. Vad gäller förenklade åtgärder för kundkännedom följer det av artikel 15.1 och 15.2 i direktiv 2015/849 att om medlemsstaten eller den ansvariga enheten konstaterar att riskerna är lägre på vissa områden eller om en ansvarig enhet har förvissat sig om att affärsförbindelsen eller transaktionen har lägre risk, får ansvariga enheter tillåtas att vidta förenklade åtgärder för kundkännedom.

41. Vad slutligen gäller skärpta åtgärder följer det av artikel 18.1 i direktiv 2015/849 att i de fall som avses i artiklarna 18a–24 i direktivet och i andra fall av större risker som medlemsstaterna eller ansvariga enheter konstaterat ska de sistnämnda vara skyldiga att vidta skärpta åtgärder för kundkännedom för att hantera och minska sådana risker på lämpligt sätt.

42. Härav följer att bortsett från de särskilda fall som avses i artiklarna 18a–24 i direktiv 2015/849 – där skärpta åtgärder för kundkännedom vidtas automatiskt – förutsätter vidtagandet av skärpta åtgärder för kundkännedom att medlemsstaten eller den ansvariga enheten har identifierat högre risker, i linje med det nödvändiga sambandet, som nämns i punkt 37 ovan, mellan å ena sidan den bedömda risken för penningtvätt och finansiering av terrorism och å andra sidan de förebyggande åtgärdernas lämplighet. Närmare bestämt måste de skärpta åtgärder för kundkontroll som kan komma att tillämpas ha sin grund i en bedömning av förekomsten av och nivån på risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

43. Det följer av en jämförelse mellan artikel 18.1 och artikel 18.3 i direktiv 2015/849 i detta avseende att medlemsstaterna och ansvariga enheter, vid bedömning av andra fall av högre risk än dem som avses i artiklarna 18a–24 i direktivet, är skyldiga att åtminstone beakta situationer med potentiellt högre risk enligt bilaga III till det direktivet. Den bilagan innehåller en icke uttömmande förteckning över faktorer och typer av indikatorer på en sådan risk.

b) Medlemsstaternas roll när det gäller den riskbaserade metoden i direktiv 2015/849

1) Medlemsstaternas stora handlingsutrymme

44. Direktiv 2015/849 innebär endast en minimiharmonisering när det gäller kampen mot penningtvätt. Som redan framgår av ovanstående överväganden ger direktivet medlemsstaterna ett stort handlingsutrymme både när det gäller att fastställa riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism och när det gäller lämpliga åtgärder för att förebygga, förhindra eller i vart fall försvåra sådan verksamhet.

45. Direktiv 2015/849 innehåller å ena sidan ett uttryckligt erkännande av att medlemsstaterna kan påverkas på olika sätt av olika risker för penningtvätt och finansiering av terrorism. Såsom har påpekats av kommissionen vid förhandlingen och av Republiken Lettland i sitt yttrande kan sådana olika risker bero på den specifika situationen i respektive medlemsstat och variera beroende på en mängd olika parametrar som medlemsstatens geografiska läge eller ekonomiska eller sociala situation.

46. Å andra sidan överlåter direktivet det åt varje medlemsstat att fastställa den skyddsnivå som den anser vara lämplig i förhållande till den identifierade risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

47. Detta handlingsutrymme vad gäller skyddsnivån som medlemsstaterna beviljas genom direktiv 2015/849 rör dels möjligheten att tillåta förenklade åtgärder för kundkännedom när en låg risk identifieras, dels föreskrivandet av skärpta åtgärder för kundkännedom när en högre risk identifieras, bortsett från de fall som uttryckligen anges i artiklarna 18a–24 i direktivet.

48. Vad just skärpta åtgärder beträffar har domstolen redan uttryckligen angett att medlemsstaterna har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning av hur skyldigheten att föreskriva skärpta krav på kundkontroll ska genomföras på ett lämpligt sätt och för att fastställa såväl i vilka situationer det föreligger en sådan högre risk som lämpliga åtgärder kundkontroll. Förekomsten av detta handlingsutrymme framgår dessutom tydligt av själva texten i artikel 18.1 i direktiv 2015/849.

49. Det ska således påpekas att artikel 5 i direktiv 2015/849 uttryckligen tillåter medlemsstaterna att införa eller behålla strängare regler för att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism, inom gränserna för unionsrätten. Domstolen har påpekat att de ”strängare regler” som avses i artikel 5 i direktivet om penningtvätt kan gälla situationer för vilka direktivet föreskriver en viss typ av kundkontroll och även andra situationer beträffande vilka medlemsstaterna anser att det föreligger en risk. Nämnda artikel är dessutom tillämplig på alla bestämmelser inom det område som omfattas av direktiv 2015/849 för att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism.

50. Av alla dessa överväganden följer att direktiv 2015/849 ger ett stort handlingsutrymme för medlemsstaterna, som kan fastställa en högre skyddsnivå än den som unionslagstiftaren valt och tillåta eller kräva andra åtgärder för kundkontroll än de som föreskrivs i direktivet enligt den behörighet som avses i artikel 5, eller så kan medlemsstaterna ange andra situationer som innebär en högre risk inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som artikel 18 ger dem. Härvid kan medlemsstaterna bland annat ange de särskilda åtgärder som ska vidtas i vissa situationer eller ge ansvariga enheter beslutanderätt att, utifrån riskbedömningen, tillämpa åtgärder som är proportionerliga i förhållande till risken i en viss situation.

2) Omfattningen av och konturerna för medlemsstaternas stora handlingsutrymme

51. Ett förtydligande måste emellertid göras i detta avseende av omfattningen av och konturerna för det stora handlingsutrymme som medlemsstaterna ges genom direktiv 2015/849, såsom för övrigt framgick vid den diskussion som ägde rum vid förhandlingen. I direktivet, särskilt i artikel 5, erinras det om att medlemsstaterna under alla omständigheter måste agera ”inom gränserna för unionsrätten”.

52. När det gäller den allmänna principen om rättssäkerhet uppstår närmare bestämt frågan om vilken rättslig grund som är lämplig för medlemsstaternas fastställande – inom de ramar som slås fast i ovannämnda direktiv – av de ytterligare riskfaktorer som kan berättiga eller till och med kräva tillämpning av skärpta åtgärder för kundkännedom.

53. Det måste i själva verket undersökas huruvida det, mot bakgrund av den allmänna principen om rättssäkerhet, är nödvändigt att alla delarna av de riskfaktorer som en medlemsstat har identifierat anges uttryckligen i en akt av lagstiftningskaraktär samt att det uttryckligen anges exempelvis de länder eller typer av organisationer som innebär en så pass hög risk att skärpa åtgärder är motiverade.

54. Jag anser i detta avseende att fastställandet av riskfaktorer i allmänhet, vilket potentiellt kan påverka personliga situationer eller rent av de grundläggande rättigheterna, i princip måste grundas på akter av lagstiftningskaraktär, i enlighet med laglighets- och rättssäkerhetsprincipen. Jag anser dock även att lagen vare sig får eller kan fastställa någon uttömmande ram för alla specifika riskfaktorer.

55. Med tanke på den dynamiska karaktären hos såväl ekonomiska förbindelser som brottslig verksamhet är det, enligt min mening, i själva verket omöjligt att på förhand och på ett uttömmande sätt fastställa alla eventuella faktorer som kan påverka bedömningen av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism. Såsom uttryckligen medges i skäl 30 i direktiv 2015/849 är risker varierande i sig. Det måste därför säkerställas att det finns en viss flexibilitet i systemet så att en dynamisk anpassning kan göras vid identifieringen av sådana faktorer, dock samtidigt som principen om rättssäkerhet och skyddet av de grundläggande rättigheter som garanteras i unionsrätten respekteras.

56. Unionsrätten hindrar således inte, enligt min mening, att lagen anger allmänna riskkategorier som, med iakttagande av de konstitutionella krav som ställs i respektive medlemsstat, ska specificeras i andra och efterföljande akter som inte nödvändigtvis är av lagstiftningskaraktär. Sådana akter bör för övrigt offentliggöras på lämpligt sätt, eftersom allmänheten och framför allt de ansvariga enheter som ska göra riskbedömningarna utifrån de kriterierna måste känna till dessa.

57. Fastställandet av sådana riskfaktorer, samt lämpliga åtgärder för att minska riskerna, ska således ske i överensstämmelse med övriga allmänna unionsrättsliga principer. Häri ingår bland annat proportionalitetsprincipen, som nämns inom ramen för den andra frågan, och principen om icke-diskriminering, som särskilt slås fast i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken förbjuder all diskriminering på grund av bland annat tillhörighet till nationell minoritet. Medlemsstaternas utövande av det handlingsutrymme som de har fått genom direktiv 2015/849 får således inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen att förebygga och bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism och får inte ge upphov till diskriminering.

c) De ansvariga enheternas roll i den riskbaserade metoden enligt direktiv 2015/849

58. Såsom har påpekats i punkt 35 ovan och såsom framgår av artiklarna 8 och 11–18 i direktiv 2015/849 har de ansvariga enheterna, inom ramen för det system för att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism som har inrättats genom det direktivet enligt en riskbaserad metod, en avgörande roll i riskbedömningen av sådan verksamhet. Såsom kommissionen betonade vid förhandlingen har denna grundläggande roll en förklaring i att de ansvariga enheterna har en nära koppling till den ekonomiska verksamheten och därmed till den potentiellt olagliga verksamheten, vilket innebär att de enheterna har bäst förutsättningar för att upptäcka eventuella misstänksamma transaktioner.

59. I direktiv 2015/849 föreskrivs i detta avseende att enheterna är skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att identifiera och bedöma risker för penningtvätt och finansiering av terrorism, med beaktande av relevanta riskfaktorer, samt att vidta lämpliga åtgärder för kundkännedom.

60. Riskbedömningen och det efterföljande vidtagandet av åtgärder för kundkännedom från de ansvariga enheternas sida inbegriper ett evidensbaserat beslutsfattande för att mer effektivt kunna hantera riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Bedömningen ska avse specifika situationer och ska således inte göras på ett abstrakt sätt. Enligt ovannämnda holistiska metod ska alla de faktorer som kan påverka identifieringen av risken beaktas vid bedömningen.

61. I detta avseende framgår det uttryckligen av artikel 8.2 i direktiv 2015/849 att de riskbedömningar som de ansvariga enheterna gör ska dokumenteras, uppdateras och göras tillgängliga för relevanta behöriga myndigheter och berörda självreglerande organ.

62. Kravet på att de ansvariga enheterna ska inkomma med dokumentation och bevis till myndigheterna i fråga om de bedömningar som de har gjort och de beslut som de därefter har fattat i fråga om åtgärder för kundkännedom återfinns även i artikel 13.4 i direktiv 2015/849. Enligt den bestämmelsen ska ansvariga enheter kunna bevisa för de behöriga myndigheterna eller självreglerande organen att de vidtagna åtgärderna för kundkännedom är lämpliga med hänsyn till de identifierade riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism.

63. Riskbedömning är dessutom en dynamisk och, i den mån det är rimligt, en fortlöpande process. Detta följer dels av skyldigheten i artikel 8.2 i direktiv 2015/849 att hålla riskbedömningarna uppdaterade, dels av skyldigheten i artikel 13.1 d i direktiv 2015/849 att fortlöpande övervaka affärsförbindelsen och ha kännedom om kundens riskprofil samt säkerställa att handlingarna, uppgifterna och informationen uppdateras.

64. Det ska dock påpekas att i enlighet med proportionalitetsprincipen får de ansvariga enheternas skyldigheter inte vara oproportionerliga. Det kravet är uttryckligt formulerat i artikel 8.1 sista meningen i direktiv 2015/849, där det föreskrivs att de åtgärder som åläggs ansvariga enheter på grundval av det direktivet ska stå i proportion till deras typ och storlek. Kravet framgår också av ordalydelsen i skäl 2 i direktivet, där tonvikt läggs på behovet av en balanserad metod och ”behovet av att skapa ett regelverk som låter bolag utöka sin affärsverksamhet utan att ådra sig oproportionerliga kostnader för efterlevnad”.

65. Av det ovanstående följer, enligt mening, att inom ramen för det förebyggande system som har inrättats genom direktiv 2015/849 måste den ansvariga enheten vara i stånd att visa för myndigheterna dels att den har gjort en så fullständig riskbedömning som möjligt, inom rimlighetens gräns och i proportion till enhetens typ och storlek, av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism, med beaktande av alla relevanta omständigheter och källor, dels att den har vidtagit åtgärder för kundkännedom på en nivå som är lämplig, i det enskilda fallet, med hänsyn till den identifierade risken.

66. Det är med utgångspunkt i alla dessa överväganden som frågorna från den hänskjutande domstolen måste prövas.

B. Den första och den andra frågan

67. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 18.1 och 18.3 i direktiv 2015/849, jämförd med punkt 3 b i bilaga III till samma direktiv, ska tolkas på så sätt att de bestämmelserna automatiskt kräver att en ansvarig enhet ska placera en kund i en högre risknivå och därmed vidta skärpta åtgärder för kundkännedom gentemot denne, på grund av att kunden är en icke‑statlig organisation och att den person som har godkänts och anställts av kunden är medborgare i ett tredjeland med hög risk för korruption.

68. Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en sådan tolkning av de ovannämnda bestämmelserna, om den första frågan besvaras jakande, är förenlig med proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 första stycket FEU.

69. I artikel 18.1 i direktiv 2015/849 föreskrivs, såsom har påpekats i punkt 41 ovan, att skärpta åtgärder för kundkännedom ska vidtas i två fall: dels i de fall som avses i artiklarna 18a–24 i direktivet, dels i andra fall av större risker som medlemsstaterna eller ansvariga enheter konstaterat. Eftersom det inte framgår av beslutet om hänskjutande huruvida det aktuella målet omfattas av något av de fall som avses i artiklarna 18a–24 i direktiv 2015/849, måste den första frågan anses hänföra sig till den andra situationen.

70. Det följer i detta avseende av artikel 18.1 i direktiv 2015/849, jämförd med artikel 18.3 i detta, att medlemsstaterna och ansvariga enheter, vid bedömningen av fall av större risker, åtminstone ska beakta de situationer med potentiellt högre risk som föreskrivs på ett icke uttömmande sätt i bilaga III till det direktivet.

71. Såsom framgår av punkterna 42 och 43 ovan ska eventuell tillskrivning av en högre risknivå med avseende på en viss kund och därmed vidtagandet av skärpta åtgärder för kundkännedom gentemot denne, förutom i de fall som avses i artiklarna 18a–24 i direktiv 2015/849, grundas på en detaljerad riskbedömning med avseende på den kunden, i enlighet med den riskbaserade metod som ligger till grund för hela det förebyggande system som har inrättats genom det direktivet. Av punkt 60 ovan följer dessutom att alla de faktorer som kan påverka fastställandet av kundens risknivå måste beaktas vid den bedömningen.

72. Härav följer att tillskrivningen av en högre risknivå med avseende på en kund och därmed vidtagandet av skärpta åtgärder för kundkännedom gentemot denne inte sker automatiskt, förutom i de fall som avses i artikel 18a–24 i direktiv 2015/849. Skärpta åtgärder för kundkännedom ska däremot vidtas som ett resultat av en bedömning i det enskilda fallet av den specifika risken med avseende på den kunden, vilken den ansvariga enheten ska göra på grundval av de kriterier som har fastställts av medlemsstaten i fråga eller av den ansvariga enheten själv med hänsyn tagen till alla relevanta riskfaktorer.

73. I den första frågan har den hänskjutande domstolen hänvisat till två specifika riskfaktorer: dels den omständigheten att kunden är en icke-statlig organisation, dels den omständigheten att den person som har godkänts och anställts av kunden är medborgare i ett tredjeland med hög risk för korruption, i förevarande fall Ryska federationen.

74. Vad gäller den första av dessa två faktiska omständigheter har den hänskjutande domstolen påpekat att varken direktiv 2015/849 eller den lettiska penningtvättslagen föreskriver att en icke-statlig organisation i sig, enbart på grund av sin rättsliga form, utgör ett fall av högre risk.

75. Såsom framgår av punkt 44 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande har medlemsstaterna, inom ramen för det system som föreskrivs i direktiv 2015/849, ett stort handlingsutrymme när det gäller att fastställa de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som är specifika för kunden. De kan således ange andra situationer som innebär en högre risk.

76. Det ska påpekas i detta avseende att det särskilt följer av artikel 6.12.1 i den lettiska penningtvättslagen att den ansvariga enheten, vid bedömningen av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism, är skyldig att bland de omständigheter som påverkar risken beakta den risk som kundens rättsliga form medför. Med förbehåll för att det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa detta, eftersom den har ensam behörighet att tillämpa nationell rätt, förefaller det därför som om den lettiska penningtvättslagen uttryckligen anger att kundens rättsliga form är en riskfaktor som ska beaktas vid den ansvariga enhetens riskbedömning.

77. Den lettiska regeringen har dessutom framhållit i sitt yttrande att det i en rapport från år 2019 från VID:s kontor för förhindrande av penningtvätt har betonats att icke-statliga organisationer är särskilt utsatta för penningtvätt och finansiering av terrorism, framför allt icke‑statliga organisationer som inte är registrerade som allmännyttiga organisationer. Den lettiska regeringen har även hänvisat till andra informationskällor som specifikt rör Lettland och som ger vid handen att stiftelsens eller den icke-statliga organisationens rättsliga form är en omständighet som ska beaktas som en potentiell hög riskfaktor i samband med riskbedömningen.

78. Såsom jag har påpekat i punkt 56 ovan i detta avseende anser jag inte att unionsrätten utgör hinder för att allmänna riskkategorier (exempelvis kundens rättsliga form, såsom i förevarande fall) anges i lagen och därefter specificeras (i förevarande fall närmare bestämt den rättsliga ställningen som icke-statlig organisation eller stiftelse) i andra efterföljande akter som inte nödvändigtvis är av lagstiftningskaraktär. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att avgöra, i praktiken, huruvida den omständigheten att en kund har rättslig ställning som en stiftelse eller en icke-statlig organisation i själva verket, i det lettiska rättssystemet, ska anses utgöra en potentiell högre riskfaktor som en ansvarig enhet är skyldig att beakta, enligt nationell rätt, vid den riskbedömning som den ska göra med avseende på sin kund.

79. Om så är fallet måste därmed den slutsatsen dras att även om en kund har rättslig ställning som en icke-statlig organisation innebär inte den omständigheten att den kunden tillskrivs en högre risk – och därmed automatiskt omfattas av skärpta åtgärder för kundkännedom – i sig att en eventuell underlåtenhet att beakta den omständigheten är en underlåtenhet i den bedömning av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism som görs med avseende på den kunden. Såsom framgår av punkterna 61 och 62 ovan ska den ansvariga enheten dessutom kunna visa för de behöriga myndigheterna att dess riskbedömning är tillräcklig och att enheten således har beaktat alla relevanta faktorer i den analysen.

80. Vad gäller den andra av de faktorer som nämns i punkt 73 ovan – det vill säga den att den person som har godkänts och anställts av kunden är medborgare i ett tredjeland med hög risk för korruption – ska det erinras om att såsom den hänskjutande domstolen har påpekat finns Ryska federationen inte med, och fanns inte heller med vid tidpunkten för de relevanta omständigheterna, i den förteckning över högriskländer som FATF har offentliggjort och inte heller i kommissionens förteckning över högrisktredjeländer.

81. I punkt 3 b i bilaga III till direktiv 2015/849, vilken nämns i artikel 18.3 i direktivet, anges emellertid att en av de geografiska faktorer som utgör situationer med potentiell högre risk är faktorn ”[l]änder som enligt trovärdiga källor har betydande korruption eller annan brottslig handling”.

82. Dessutom bör det påpekas att enligt artikel 111.3 i den lettiska penningtvättslagen ska ansvariga enheter, vid fullgörandet av skyldigheterna i fråga om kundkännedom, åtminstone beakta vissa riskhöjande faktorer, däribland den omständighet som anges i punkt 2 b, att kunden eller dennes verkliga huvudman har anknytning till ett land eller territorium med högre risk för korruption.

83. Den hänskjutande domstolen har påpekat i detta avseende att Ryska federationen kan betraktas som ett land eller territorium med högre risk för korruption. Dessutom hänvisade den lettiska regeringen under förhandlingen till riktlinjer och annat informationsmaterial som har publicerats på VID:s webbplats, där det särskilt framhålls att enligt lettisk praxis kan förekomsten av en anknytning till Ryska federationen anses vara en faktor som kan öka risken för penningtvätt. För övrigt förefaller det rimligt att anse att, i enlighet med vad som har konstaterats i punkt 44 ovan, kan faktorer som rör Republiken Lettlands geografiska läge samt ekonomiska och sociala situation motivera en särskild hållning från den medlemsstatens sida gentemot Ryska federationen, med tillämpning av ovannämnda handlingsutrymme som medlemsstaterna ges genom direktiv 2015/849. Med förbehåll för analysen från den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tillämpa nationell rätt, förefaller det därför som om förekomsten av en ”anknytning” mellan kunden eller den verkliga huvudmannen och Ryska federationen i lettisk rätt betraktas som en potentiell högre riskfaktor som en ansvarig enhet, enligt nationell rätt, är skyldig att beakta vid den riskbedömning som den ska göra med avseende på någon av sina kunder.

84. Om så är fallet måste den slutsatsen dras – i likhet med vad som har gjorts när det gäller faktorn rörande den rättsliga ställningen som en icke-statlig organisation – att den omständigheten att en kund har en anknytning till Ryska federationen utgör en riskfaktor som måste beaktas vid den ansvariga enhetens riskbedömning av kunden, även om det inte automatiskt leder till att den kunden tillskrivs en högre risk samt att skärpta åtgärder för kundkännedom därmed vidtas. Eventuell underlåtenhet att beakta denna omständighet utgör därför också en underlåtenhet i den bedömning som ska göras av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism med avseende på kunden.

85. Utan att det påverkar de bedömningar som den hänskjutande domstolen ska göra enligt lettisk rätt måste dock ändå några anmärkningar göras när det gäller begreppet ”anknytning”. För att vara förenlig med proportionalitetsprincipen måste en sådan anknytning i själva verket ha en viss relevans och på något sätt avse risken för penningtvätt och finansiering av terrorism.

86. Mot denna bakgrund anser jag inte att den omständigheten att en anställd hos kunden är medborgare i ett land med risk för penningtvätt utgör en tillräcklig anknytning för att det ska anses kunna föreligga en ökad riskfaktor. Eventuellt skulle ett sådant synsätt dessutom kunna ge upphov till diskriminering i strid med den princip om icke‑diskriminering som nämns i punkt 57 ovan. Situationen kan vara annorlunda om anknytningen däremot avser exempelvis kundens verkliga huvudman eller en anställd som har en roll varigenom denne kan bedriva verksamhet som eventuellt kan ha koppling till penningtvätt.

87. Det ges inte tillräckliga uppgifter i beslutet om hänskjutande, särskilt inte när det gäller den roll som den ryska medborgaren VR har i stiftelsen, för att ställning ska kunna tas till den aspekten. Jag måste dock påpeka att det följer av det beslutet att det lettiska bolaget i sin helhet har identifierats som stiftelsens verkliga huvudman, vilket är en slutsats som uppenbart strider mot begreppet verklig huvudman i den mening som avses i direktiv 2015/849. Det ankommer hur som helst på den hänskjutande domstolen att kontrollera dessa omständigheter.

88. För att ge den hänskjutande domstolen ett så uttömmande svar som möjligt anser jag emellertid att det först och främst måste påpekas att, såsom framgår av punkterna 61 och 62 ovan och såsom kommissionen betonade vid förhandlingen, ankommer det på Rodl & Partner att visa varför det konstaterade att den aktuella kunden endast utgjorde en låg risk och att det således var tillräckligt att vidta förenklade åtgärder, mot bakgrund av kundens egen situation och med hänsyn tagen till vissa faktorer, som eventuellt kan tyda på en högre risk.

89. Mot bakgrund av handlingarna i målet förefaller det dessutom som om VD inte har ålagt Rodl & Partner sanktioner för underlåtenheten att vidta skärpta åtgärder med avseende på kunden, på grundval av en nationell praxis vid VID att en kund ska bli föremål för skärpta åtgärder för kundkännedom varje gång den kunden har rättslig ställning som en icke-statlig organisation eller när en av dess anställda är medborgare i ett tredjeland med hög risk för korruption. Den lettiska regeringen har hävdat att någon sådan praxis inte finns. Av handlingarna i målet förefaller det snarare som om VID har ålagt Rodl & Partner sanktioner för att ha gjort en otillräcklig riskbedömning och för att i den analysen inte ha beaktat faktorer som eventuellt kunde ha lett till en annan riskbedömning av de båda kunderna. Det ankommer helt klart på den hänskjutande domstolen att pröva detta.

90. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den första frågan på det sätt som anges i avsnitt IV punkt 1 i förevarande förslag till avgörande. Jag anser därför att det inte är nödvändigt att besvara den andra frågan, som enbart har ställts för det fall att den första frågan besvaras jakande.

C. Den tredje frågan

91. Genom sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 18 i direktiv 2015/849, jämförd med punkt 3 b i bilaga III till samma direktiv, ska tolkas på så sätt att den föreskriver en automatisk skyldighet att vidta skärpta åtgärder för kundkännedom i samtliga fall där en affärspartner till kunden, men inte kunden själv, har något slags anknytning till ett tredjeland med hög risk för korruption.

92. Av de överväganden som har gjorts beträffande den första frågan, närmare bestämt i punkterna 69–72 ovan, framgår att, förutom i de fall som avses i artiklarna 18a–24 i direktiv 2015/849, ska tillskrivningen av en högre risknivå till en viss kund och därmed vidtagandet av skärpta åtgärder för kundkännedom gentemot denna inte ske automatiskt, utan vara resultatet av en bedömning i det enskilda fallet av den specifika risken med avseende på den kunden, vilken den ansvariga enheten ska göra på grundval av de kriterier som har fastställts av medlemsstaten i fråga eller av den ansvariga enheten själv med hänsyn tagen till alla relevanta riskfaktorer.

93. Det följer av dessa överväganden, som är tillämpliga med nödvändiga ändringar på förevarande fråga som rör ett eventuellt automatiskt vidtagande av skärpta åtgärder för kundkännedom, att även den tredje frågan ska besvaras nekande, enligt min mening.

94. För att ge den hänskjutande domstolen ett så användbart svar som möjligt måste jag emellertid gå djupare in på frågan om relevansen, inom ramen för det system för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism som föreskrivs i direktiv 2015/849, av situationer där en affärspartner till kunden, och inte kunden själv, har något slags anknytning till ett tredjeland med hög risk för korruption.

95. Det ska påpekas i detta avseende att, såsom redan har framhållits ovan, innehåller bilaga III till direktiv 2015/849 en uppräkning av geografiska faktorer som utgör situationer med potentiellt högre risk, däribland ”[l]änder som enligt trovärdiga källor har betydande korruption eller annan brottslig handling”. I den bilagan görs ingen åtskillnad på om de geografiska faktorerna avser kunden eller dess affärspartner. Av artikel 8.1 i direktiv 2015/849 följer dessutom att den riskbedömning som de ansvariga enheterna är skyldiga att göra ska beakta riskfaktorer som rör inte bara deras kunder utan även ”transaktioner” med mera. Metoden att analysen av riskfaktorerna inte bara ska avse kunden i egenskap av enhet utan även kundens affärstransaktioner har för övrigt bekräftats i artikel 13.1 d i direktiv 2015/849 rörande åtgärder för kundkännedom. I den bestämmelsen föreskrivs nämligen att skyldigheten att fortlöpande övervaka affärsförbindelsen även innefattar kundens verksamhet.

96. Huvudsyftet med direktiv 2015/849, som det erinras om i punkt 31 ovan, talar däremot för en vid tolkning av begreppet geografisk risk, som innefattar inte bara kundens ursprung från ”[l]änder som enligt trovärdiga källor har betydande korruption eller annan brottslig handling” utan även andra eventuella kopplingar till det landet, som affärsverksamhet eller betydande affärsintäkter med anknytning till detta. Jag noterar i detta avseende att det följer av FATF:s vägledning om en riskbaserad metod för revisorer – som kan vara relevant för tolkningen av direktiv 2015/849 – att den omständigheten att kundens förmögenhet (source of wealth), däribland affärsintäkterna, kommer från ett land med högre risk utgör en riskfaktor som ska beaktas av de aktörer som erbjuder revisionstjänster.

97. Såsom jag redan har påpekat i punkt 29 ovan härrör de ansvariga enheternas skyldigheter, i princip, från den nationella införlivandelagen och inte direkt från direktiv 2015/849. Enligt artikel 111.3 i den lettiska penningtvättslagen, som återges i punkt 82 ovan, anses den omständigheten att kunden eller dess verkliga huvudman har anknytning till ett land eller territorium med högre risk för korruption vara en riskfaktor som ska beaktas vid riskbedömningen. Till skillnad från bilaga III till direktiv 2015/849 förefaller den bestämmelsen således begränsa den geografiska faktorns relevans, i subjektiva termer, till kunden själv eller dennes verkliga huvudman.

98. Den bestämmelsen ska dock tolkas i linje med direktiv 2015/849, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra. Jag vill dessutom påpeka i detta hänseende att av ovanstående överväganden följer att en tolkning i enlighet med det direktivet innebär att bestämmelsen måste tolkas på så sätt att med geografisk riskfaktor avses även kundens anknytning till ett land eller territorium med högre risk för korruption med hänsyn tagen till kundens affärsintäkter och därmed de transaktioner som kunden själv har genomfört, i med avseende på det landet, inbegripet intäkter från affärsverksamhet som har bedrivits med affärspartner som har anknytning till ett tredjeland med hög risk för korruption.

99. Det krav på proportionalitet som jag har hänvisat till i punkt 64 ovan innebär därför att hänsyn måste tas till enheterna och omfattningen av de transaktioner eller affärsintäkter som har anknytning till det land som innebär en högre risk samt att en analys måste göras i varje enskilt fall. Härav följer att inte alla intäkter från affärsverksamhet som bedrivs med affärspartner med anknytning till ett tredje land som innebär en hög risk för korruption utgör en riskfaktor som ska beaktas i riskbedömningen av kunden. Det är endast större transaktioner och affärsintäkter som är relevanta i detta avseende och kan betraktas som en anknytning till det landet. Detta kan exempelvis vara fallet om kunden får en del av sina intäkter – vilken kan anses vara betydande i förhållande till kundens totala omsättning – från den affärspartner som har anknytning till tredjelandet med hög risk för korruption eller om affärstransaktionerna är sådana att de på något sätt gör kunden beroende av den affärspartnern.

100. I praktiken ankommer det under alla omständigheter på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida så är fallet i förevarande mål när det gäller relationen mellan RBA Consulting och dess affärspartner som har anknytning till tredjelandet med hög risk för korruption och huruvida Rodl & Partner därför borde ha beaktat den affärstransaktionen i riskbedömningen av sin kund. De överväganden som jag har gjort i punkterna 88 och 89 ovan är i detta avseende tillämpliga med nödvändiga ändringar på riskbedömningen när det gäller RBA Consulting.

101. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den tredje frågan på det sätt som anges i avsnitt IV punkt 2 i förevarande förslag till avgörande.

D. Den fjärde frågan

102. Genom den fjärde frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 13.1 c och d i direktiv 2015/849 ska tolkas på så sätt att de bestämmelserna föreskriver att den ansvariga enheten, när den vidtar skärpta åtgärder för kundkännedom, måste inhämta en kopia av det avtal som kunden ingått med en tredje part från kunden eller huruvida en granskning på plats av det avtalet anses vara tillräckligt.

103. Den fjärde frågan rör, liksom den tredje, VID:s invändningar mot den bedömning som Rodl & Partner har gjort av risknivån för sin andra kund, det vill säga RBA Consulting.

104. Såsom har påpekats i punkt 39 ovan definieras i artikel 13.1 i direktiv 2015/849 de (allmänna) åtgärder för kundkännedom som ansvariga enheter är skyldiga att vidta vid identifiering av en normal risknivå. Bland dessa finns de åtgärder som föreskrivs i punkterna c och d i den bestämmelsen.

105. Såsom framgår av punkterna 61 och 62 ovan samt artiklarna 8.2 och 13.4 i direktiv 2015/849, till vilka det hänvisas i de punkterna, är ansvariga enheter skyldiga att uppfylla bevis- och dokumentationskraven gentemot relevanta behöriga myndigheter dels när det gäller de riskbedömningar som de gör av sina kunder, dels när det gäller lämpligheten i de åtgärder för kundkännedom som de vidtar med avseende på sina kunder i förhållande till den identifierade risknivån.

106. Enligt artikel 40.1 a i direktiv 2015/849 ska sådana enheter dessutom behålla en kopia av de dokument och uppgifter som är nödvändiga för att uppfylla kraven som fastställs i fråga om kundkännedom i direktivet.

107. I de ovannämnda bestämmelserna i direktiv 2015/849 fastställs det dock inte exakt hur de ansvariga enheterna ska uppfylla nämnda bevis- och dokumentationskrav gentemot de behöriga myndigheterna. Den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt rör just dessa arrangemang.

108. I detta avseende anser jag att vid tidpunkten för en sådan kontroll som den som VID har gjort är en ansvarig enhet som Rodl & Partner skyldig att på lämpligt sätt dokumentera och tillhandahålla bevis för den riskbedömning som den har gjort av sin kund, den omständigheten att den ansvariga enheten vid den bedömningen har beaktat alla relevanta riskfaktorer och den omständigheten att den bedömningen utgör en lämplig grund för slutsatsen om nivån på de åtgärder för kundkännedom som vidtas med avseende på den kunden.

109. Om en affärsförbindelse eller affärstransaktion med en partner som har anknytning till ett tredjeland med hög risk för korruption måste beaktas inom ramen för en sådan riskbedömning, är den ansvariga enheten skyldig att tillhandahålla den behöriga myndigheten lämplig dokumentation som visar att enheten har granskat affärstransaktionen eller affärsförbindelsen och tagit vederbörlig hänsyn till denna i sina slutsatser om kundens risknivå.

110. Den ansvariga enhetens bevis- och dokumentationsskyldighet innebär dock inte nödvändigtvis, enligt min mening, att någon fysisk kopia av ett avtal måste uppvisas. Beroende på omständigheterna kan bevisningen inges på andra sätt som dock måste vara lämpliga för det ändamålet. Så skulle exempelvis kunna ske, såsom kommissionen i huvudsak har påpekat, genom framtagande av bedömningsrapporter avseende avtalet som innehåller de uppgifter som krävs för att effektivt bedöma den risk som affärsförbindelsen är förenad med och som kan visa att den ansvariga enheten i själva verket har analyserat och beaktat det aktuella avtalet i sin riskbedömning av kunden.

111. Den ansvariga enheten kan dock inte, enligt min mening, rättfärdiga att affärsförbindelsen inte har beaktats i riskbedömningen av kunden med att det aktuella avtalet inte har kunnat uppvisas. Fullständig avsaknad av bevis för och dokumentation om en relevant affärsförbindelse i riskbedömningen av kunden utgör ett åsidosättande av de skyldigheter som har nämnts i punkt 105 ovan. Det ankommer givetvis på den hänskjutande domstolen att i praktiken avgöra huruvida så är fallet i förevarande mål.

112. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fjärde frågan på det sätt som anges i avsnitt IV punkt 3 i förevarande förslag till avgörande.

E. Den femte frågan

113. Genom sin femte fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 14.5 i direktiv 2015/849 ska tolkas på så sätt att den ansvariga enheten är skyldig att vidta åtgärder för kundkännedom med avseende på befintliga kunder, även när det inte kan konstateras några väsentliga förändringar i kundens omständigheter och när den frist som fastställts av den behöriga myndigheten i medlemsstaterna för att vidta nya uppföljningsåtgärder inte har löpt ut och huruvida denna skyldighet bara är tillämplig i förhållande till kunder som betecknats som högriskkunder.

114. Denna fråga har tagits upp eftersom VID konstaterade, i målet vid den nationella domstolen, att Rodl & Partner har brutit mot den lettiska penningtvättslagen, enligt vilken den ansvariga enheten ska uppdatera informationen om kunden med jämna mellanrum och under alla förhållanden minst en gång var artonde månad. När VID genomförde sin granskning av Rodl & Partner hade det dock ännu inte gått 18 månader sedan RBA Consulting blev kund till bolaget.

115. Enligt artikel 14.5 i direktiv 2015/849 är ansvariga enheter skyldiga att vidta åtgärder för kundkännedom inte bara gentemot alla nya kunder utan även vid lämpliga tidpunkter gentemot befintliga kunder, efter en riskkänslighetsanalys, bland annat när en kunds relevanta omständigheter förändras (eller i andra situationer som har lagts till genom de ändringar som har införts genom direktiv 2018/843).

116. I detta sammanhang vill jag erinra om att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.

117. Ur bokstavlig synvinkel framgår det av artikel 14.5 i direktiv 2015/849 att ansvariga enheter är skyldiga att ”vid lämpliga tidpunkter” vidta åtgärder för kundkännedom gentemot befintliga kunder, efter en ”riskkänslighetsanalys”. Det framgår även att ett av de fall där detta är lämpligt bland annat är när ”en kunds relevanta omständigheter förändras”. Direktiv 2015/849 ger däremot inte några förtydliganden om vad som ska förstås som ”lämpliga tidpunkter”. Det följer emellertid av bestämmelsens ordalydelse att den ansvariga enheten ska vidta eller uppdatera åtgärderna för kundkännedom inte bara när detta förefaller nödvändigt utan även när det förefaller lämpligt, med hänsyn till bedömningen av den risk för penningtvätt som är förknippad med kunden, vilken ska grundas på en analys av alla relevanta faktorer, såsom tidigare har nämnts. Återigen ur bokstavlig synvinkel bör det noteras att den aktuella bestämmelsen inte begränsar denna skyldighet till enbart kunder som har betecknats som högriskkunder.

118. Denna tolkning av den aktuella bestämmelsen har stöd i systematiskt hänseende. Å ena sidan ska det påpekas att artikel 14.5 i direktiv 2015/849 ingår i avsnitt 1, med rubriken ”Allmänna bestämmelser” i kapitel II, rörande skyldigheter att vidta åtgärder för kundkännedom, i direktiv 2015/849. Härav följer att den skyldighet som ansvariga enheter har i kraft av den bestämmelsen avser samtliga kunder, oavsett om de utgör en normal, lägre eller högre risk.

119. Å andra sidan är riskbedömningen, enligt systematiken i direktiv 2015/849, såsom jag redan har påpekat i punkt 63 ovan, en dynamisk och, i den mån det är rimligt, kontinuerlig process. Ansvariga enheter är därför i princip skyldiga att ständigt övervaka sina kunders transaktioner, inom rimliga gränser. Härav följer att om de får kännedom om omständigheter, som affärstransaktioner, som eventuellt kan påverka riskbedömningen av kunden, är de skyldiga att beakta dessa omständigheter och, vid behov, se över riskbedömningen och eventuellt de åtgärder för kundkännedom som vidtas med avseende på den kunden.

120. En vid tolkning av den aktuella bestämmelsen, vilken görs inom rimlighetens gräns, är enligt min mening förenlig med huvudsyftet med direktiv 2015/849, som det erinras om i punkt 31.

121. Vad förevarande fall beträffar vill jag först och främst påpeka att, såsom den lettiska regeringen och den hänskjutande domstolen själv har betonat, föreskriver lettisk lag en skyldighet för den ansvariga enheten att regelbundet uppdatera informationen om sina kunder men att tidsfristen på 18 månader endast utgör en frist för när den uppdateringen senast ska ske. Om den bestämmelsen tolkas i linje med artikel 14.5 i direktiv 2015/849 innebär den, enligt min mening, att den inte kan förstås så, att det inte finns någon skyldighet för den ansvariga enheten att se över och eventuellt ändra sin riskbedömning av en kund – och därmed, där så är lämpligt, vidta de åtgärder som är tillämpliga på denne – varje gång som den ansvariga enheten får kännedom om omständigheter som eventuellt kan påverka den riskbedömningen.

122. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida transaktionerna mellan RBA Consulting och det bolag som har anknytning till landet med hög risk för korruption, som det är ostridigt att Rodl & Partner haft kännedom om, utgjorde transaktioner av ett sådant slag att det ska anses vara lämpligt, med hänsyn till riskbedömningen av RBA Consulting – även mot bakgrund av dessa transaktioner – att Rodl & Partner uppdaterar nämnda bedömning och eventuellt ändrar åtgärderna för kundkännedom med avseende på sin kund, oberoende av att den längsta tidsfrist på 18 månader som föreskrivs i den lettiska lagstiftningen har löpt ut.

123. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen besvarar den femte frågan på det sätt som anges i avsnitt IV punkt 4 i förevarande förslag till avgörande.

F. Den sjätte frågan

124. Genom sin sjätte fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 60.1 och 60.2 i direktiv 2015/849 ska tolkas på så sätt att när den behöriga myndigheten offentliggör information om ett lagakraftvunnet beslut som ålägger en påföljd eller en administrativ åtgärd på grund av åsidosättande av nationella bestämmelser som införlivar direktivet med nationell rätt är den myndigheten skyldig att säkerställa att den information som offentliggjorts exakt överensstämmer med den information som finns i beslutet.

125. I detta avseende måste jag framför allt avvisa den lettiska regeringens argument att den frågan är hypotetisk och därför inte kan tas upp till prövning. Frågan blir i själva verket inte hypotetisk enbart på grund av den omständigheten att domstolen har tillställts en fråga om tolkningen av både punkt 1 och punkt 2 i artikel 60 i direktiv 2015/849, vilka är sammanlänkade mot bakgrund av den sistnämnda punktens ordalydelse. Det framgår dessutom tydligt av beslutet om hänskjutande att det även när de aktuella besluten fattades förekom felaktigheter i offentliggörandet av det överklagade beslutet.

126. I sak framgår det av ordalydelsen i artikel 60.2 att det är information i sådana beslut som kan överklagas som ska offentliggöras på internet. Den informationen ska således motsvara den som finns i ovannämnda beslut. Jag föreslår därför att domstolen besvarar den sjätte frågan på det sätt som anges i avsnitt VI punkt 5 i bilagan till förevarande förslag till avgörande.

IV. Förslag till avgörande

127. På grundval av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Administratīvā rajona tiesa (Regionala distriktsdomstolen, Lettland) på följande sätt: 1) Artikel 18.1 och 18.3 i direktiv 2015/849, jämförd med punkt 3 b i bilaga III till samma direktiv, ska tolkas på så sätt att dessa bestämmelser inte automatiskt kräver att en ansvarig enhet är skyldig att placera en kund i en högre risknivå och därmed vidta skärpta åtgärder för kundkännedom gentemot denna kund, på grund av att kunden är en icke-statlig organisation och att den person som har godkänts och anställts av kunden är medborgare i ett tredjeland med hög risk för korruption. Med tillämpning av det handlingsutrymme som medlemsstaterna ges genom direktiv 2015/849 får en medlemsstat dock i sin nationella rätt fastställa att sådana omständigheter utgör högre riskfaktorer som en ansvarig enhet är skyldig att beakta vid den riskbedömning som den ska göra av sin kund. 2) Artikel 18 i direktiv 2015/849, jämförd med punkt 3 b i bilaga III till samma direktiv, ska tolkas på så sätt att dessa bestämmelser inte innebär en automatisk skyldighet att vidta skärpta åtgärder för kundkännedom i samtliga fall där en affärspartner till kunden, men inte kunden själv, har något slags anknytning till ett tredjeland med hög risk för korruption. Den omständigheten att kunden erhåller en betydande del av sina intäkter eller genomför omfattande affärstransaktioner med anknytning till ett sådant land utgör dock en högre riskfaktor som en ansvarig enhet är skyldig att beakta vid riskbedömningen av en kund. 3) Artikel 13.1 c och d i direktiv 2015/849 ska tolkas på så sätt att den inte innebär att den ansvariga enheten, när den vidtar åtgärder för kundkännedom, är skyldig att från kunden inhämta en kopia av det avtal som kunden har ingått med en tredje part. Den ansvariga enheten är dock skyldig att, vid behov, tillhandahålla den behöriga myndigheten lämplig dokumentation som visar att enheten har gjort en bedömning av affärstransaktionen eller affärsförbindelsen och tagit vederbörlig hänsyn till denna i sina slutsatser om kundens risknivå. 4) Artikel 14.5 i direktiv 2015/849 ska tolkas på så sätt att den ansvariga enheten är skyldig att så långt det är rimligt fortlöpande övervaka kundernas affärstransaktioner och affärsförbindelser även när den längsta frist som har fastställts i medlemsstaternas lagstiftning för att se över kundens omständigheter ännu inte har löpt ut eller när det inte kan konstateras några väsentliga förändringar i kundens relevanta omständigheter. Om den ansvariga enheten får kännedom om omständigheter som eventuellt kan påverka riskbedömningen av kunden, är den skyldig att beakta dessa omständigheter och, där så är lämpligt, se över riskbedömningen och eventuellt nivån på de åtgärder för kundkännedom som ska vidtas gentemot den kunden. Denna skyldighet gäller inte bara kunder som utgör högre risk. 5) Artikel 60.1 och 60.2 i direktiv 2015/849 ska tolkas på så sätt att när den behöriga myndigheten offentliggör information om ett lagakraftvunnet beslut som ålägger en påföljd eller en administrativ åtgärd på grund av åsidosättande av nationella bestämmelser som införlivar direktivet med nationell rätt, är denna myndighet skyldig att säkerställa att den information som offentliggjorts exakt överensstämmer med den information som finns i beslutet.

1 Originalspråk: italienska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 2015, s. 73). Direktiv 2015/849 ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/843 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2015/849 samt direktiven 2009/138/EG och 2013/36/EU (EUT L 156, 2018, s. 43).

3 Latvijas Vēstnesis, 2008, n.116.

4 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till den bedömning som Transparency International har gjort av landet i fråga (www.transparency.org/en/countries/russia).

5 Se artikel 8.2 i direktiv 2015/849 och punkt 63 nedan.

6 Se, i förevarande fall, artikel 6 i direktiv 2018/843.

7 Se fotnot 3 i beslutet om hänskjutande.

8 De ändringar som infördes genom direktiv 2018/843 i artikel 18 i direktiv 2015/849 (som är föremål för de första tre frågorna) är i själva verket irrelevanta för det aktuella fallet. Artiklarna 13.1 c och d samt artikel 60.1 och 60.2 i direktiv 2015/849 (som nämns i den fjärde och den sjätte frågan) ändrades inte genom direktiv 2018/843. Artikel 14.5 i direktiv 2015/849 (som nämns i den femte frågan) ändrades genom direktiv 2018/843, men de ändringarna förefaller irrelevanta för svaret på den femte frågan.

9 Dom av den 6 oktober 2021, ECOTEX BULGARIA ( C-544/19, EU:C:2021:803, punkt 44).

10 Se, med hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 2005, s. 15), senare upphävt genom direktiv 2015/849, dom av den 2 september 2021, LG och MH (Självtvätt) ( C-790/19, EU:C:2021:661, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

11 Dessa åtgärder är avsedda att förhindra eller i vart fall så långt som möjligt försvåra dessa verksamheter genom att i detta syfte upprätta hinder, på de olika stadier som dessa aktiviteter kan innehålla, för penningtvätt och finansiering av terrorism (se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom av den 2 september 2021, LG och MH (Självtvätt) ( C-790/19, EU:C:2021:661, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

12 Den riskbaserade metoden nämns uttryckligen även i artiklarna 4.1, 18.1 andra stycket, 30.8, 31.6 samt 48.6 och 48.10 i direktiv 2015/849.

13 Se, särskilt, kapitel I avsnitt 2 i direktiv 2015/849.

14 Enligt artikel 6 i direktiv 2015/849 ska kommissionen göra en bedömning av de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som påverkar den inre marknaden och berör gränsöverskridande verksamhet.

15 Se avsnitten 1–3 i kapitel II (”Åtgärder för kundkännedom”) i direktiv 2015/849.

16 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom av den 10 mars 2016, Safe Interenvios ( C-235/14, EU:C:2016:154, punkt 107) (nedan kallad dom Safe Interenvios).

17 Se skäl 30 i direktiv 2015/849.

18 Se dom Safe Interenvios, punkt 64, samt även punkt 107.

19 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 87.

20 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 59.

21 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 107.

22 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom av den 25 april 2013, Jyske Bank Gibraltar ( C-212/11, EU:C:2013:270, punkt 61) och dom Safe Interenvios, punkt 76.

23 Det följer nämligen av ordalydelsen i artikel 7.1 i direktiv 2015/849 att varje medlemsstat ska identifiera och minska de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som de påverkas av (min kursivering).

24 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 105.

25 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 73.

26 Den bestämmelsen innebär i själva verket att medlemsstaterna i nationell rätt, efter en riskbedömning, får ange andra situationer som medför en högre risk och därför berättigar och till och med kräver tillämpning av skärpt kundkontroll, utöver normal kundkontroll. Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 74.

27 Se, med hänvisning till artikel 5 i direktiv 2005/60, dom av den 25 april 2013, Jyske Bank Gibraltar ( C-212/11, EU:C:2013:270, punkt 61) och dom Safe Interenvios, punkt 76.

28 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 77.

29 Den återfinns i själva verket i kapitel I i direktiv 2015/849, med rubriken ”Syfte, tillämpningsområde och definitioner”. Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 78.

30 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 106.

31 I detta perspektiv kan det vara lämpligt att påminna om den åtskillnad som görs i vissa konstitutionella ordningar mellan absoluta lagförbehåll (där lagen ska fastställa en uttömmande ram för samtliga aspekter av frågan) och relativa lagförbehåll (där lagen kan begränsa sig till att fastställa de allmänna delar av ramen som sedan kommer att preciseras i efterföljande akter som inte nödvändigtvis är av lagstiftningskaraktär).

32 Se skäl 22 i direktiv 2015/849.

33 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 86.

34 Se punkt 50 ovan och dom Safe Interenvios, punkt 106.

35 Det rör sig om rapporten med titeln Juridisko personu un nevalstisko organizāciju noziedzīgi iegūtu līdzekļu legalizācijas un terorisma finansēšanas riski (Risker för penningtvätt och finansiering av terrorism bland juridiska personer och icke-statliga organisationer). Såsom har nämnts i punkt 12 ovan har den hänskjutande domstolen dessutom hävdat, i redogörelsen för de faktiska omständigheterna i beslutet om hänskjutande, att VD hade hänvisat till en rapport som offentliggjordes den 22 juni 2018. Det är oklart om det rör sig om samma dokument eller om olika dokument.

36 Den lettiska regeringen har hänvisat till rapporten från expertkommittén för utvärdering av åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (Moneyval), med rubriken Anti-money laundering and counter-terrorist financing measures Latvia Fifth Round Mutual Evaluation Report.

37 www.fatf-gafi.org/countries/#high-risk

38 Se artikel 9.2 i direktiv 2015/849 och kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1675 av den 14 juli 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 genom identifiering av högrisktredjeländer med strategiska brister (EUT L 254, 2016, s. 1).

39 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till Transparency Internationals analys som en ”trovärdig källa”. Se www.transparency.org/en/countries/russia.

40 Se artikel 3.6 i direktiv 2015/849.

41 Såsom framgår av punkt 16 ovan förefaller den hänskjutande domstolen, i beslutet om hänskjutande, ta upp ett argument som Rodl & Partner har framfört och som avser en hypotetisk förekomst av en sådan praxis. Därför anser jag inte att det är nödvändigt att pröva den fråga som Rodl & Partner har tagit upp, om huruvida en sådan nationell praxis är förenlig med artikel 56 FEUF.

42 Guidance for a risk-based approach – Accounting Profession från juni 2019, som finns på webbplatsen https://www.fatf-gafi.org/media/fatf/documents/reports/RBA-Accounting-Profession.pdf (se s. 22 och följande sidor, särskilt s. 27).

43 Vad gäller behovet av att anpassa tolkningen av unionsrättsakterna om penningtvätt till FATF:s rekommendationer, se slutet av skäl 4 i direktiv 2015/849.

44 Se punkt 71 a och ruta nr 2 på s. 26 i den ovannämnda vägledningen från FATF.

45 Se, med hänvisning till direktiv 2005/60, dom Safe Interenvios, punkt 86.

46 Se artikel 8.2 i den lettiska penningtvättslagen.

47 Se, bland annat, dom av den 24 mars 2021, MCP ( C-603/20 PPU, EU:C:2021:231), punkt 37 och där angiven rättspraxis.

48 Den lettiska regeringen har gjort gällande, med hänvisning till artikel 60.1 och 60.2 i direktiv 2015/849, att frågan rör två situationer som inte kan inträffa samtidigt, nämligen dels en situation med offentliggörande av ett beslut som inte kan överklagas, dels en situation med offentliggörande av ett beslut som kan överklagas. Dessutom är utgången av det nationella målet inte beroende av bedömningen av en eventuell felaktighet som tidigare har gjorts i offentliggörandet.