Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Mål C‑567/20 Zagrebačka banka
I. Inledning
1. Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska medlemsstaterna föreskriva att oskäliga villkor i konsumentavtal inte är bindande för konsumenten. I detta sammanhang ska avtalet så långt som möjligt bestå utan de oskäliga avtalsvillkoren. Om en lagstiftningsåtgärd undantagsvis ersätter ett oskäligt villkor i ett sådant avtal med ett nytt villkor ska det enligt fast rättspraxis säkerställas att konsumentens rättsliga och faktiska situation återställs till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat. Konsumenten ska i synnerhet ha en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit, till konsumentens nackdel, på grundval av det oskäliga villkoret (verkan av avtalets återgång).
2. Klaganden i det nationella målet, A.H., har i huvudsak gjort gällande att en lagändring som den kroatiska lagstiftaren införde år 2015, som gav konsumenter rätt att retroaktivt omvandla lån uttrycka i schweiziska franc till euro, är otillräcklig i detta hänseende. A.H. anser att de lagstadgade avtalsändringarna bland annat inte har inneburit att alla belopp som konsumenter felaktigt betalat har återbetalats.
3. En särskild omständighet i målet är att A.H.:s låneavtal ingicks redan 2007 och således före Republiken Kroatiens anslutning till unionen. Emellertid ersattes de oskäliga avtalsvillkoren med nya villkor till följd av lagändringen först efter anslutningen. Mot denna bakgrund uppkommer i det nationella målet frågan om tillämpligheten i tiden av artikel 6.1 i direktiv 93/13 vad gäller verkan av avtalets återgång till följd av den berörda nationella lagen. Med andra ord ska det klargöras huruvida en bestämmelse som antagits efter en medlemsstats anslutning till unionen måste säkerställa verkan av avtalets återgång även för oskäliga avtalsvillkor i ett avtal som ingåtts före anslutningen.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Handlingar om Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen
4. Enligt artikel 3.3 i fördraget mellan Europeiska unionens medlemsstater och Republiken Kroatien om Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen träder fördraget i kraft den 1 juli 2013 förutsatt att alla ratifikationsinstrument har deponerats före den dagen.
5. Artikel 2 i akten om villkoren för Republiken Kroatiens anslutning och om anpassning av fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen föreskriver följande i första avsnittet:
”Från och med anslutningsdagen ska bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i de akter som har antagits av institutionerna före anslutningen vara bindande för Kroatien och tillämpas i Kroatien på de villkor som anges i dessa fördrag och i denna akt.”
6. Från och med dagen för anslutningen ska direktiv och beslut i den mening som avses i artikel 288 FEUF, i enlighet med de grundläggande fördragen, anses vara riktade till Kroatien, enligt artikel 46 första meningen i 2012 års anslutningsakt.
2. Direktiv 93/13
7. Skäl 13 i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Sådana författningsföreskrifter hos medlemsstaterna som direkt eller indirekt reglerar villkoren för konsumentavtal antas inte innehålla oskäliga villkor. Därför förefaller det inte nödvändigt att villkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter … underkastas bestämmelserna i detta direktiv. I det avseendet omfattar uttrycket ’bindande författningsföreskrifter’ i artikel 1.2 även regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats.”
8. I överensstämmelse med detta föreskriver artikel 1.2 i direktivet följande:
”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”
9. Artikel 6.1 i direktivet har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
10. I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska se till ”att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
11. Artikel 10.1 i direktivet har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall senast den 31 december 1994 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
Dessa bestämmelser skall tillämpas på alla avtal som sluts efter den 31 december 1994.”
B. Kroatisk rätt
12. Den 30 september 2015 antog Republiken Kroatien Zakon o izmjeni i dopunama Zakona o potrošačkom kreditiranju (lag om ändring och komplettering av konsumentkreditlagen) (nedan kallad 2015 års lag), varigenom konsumenter fick möjlighet att omvandla låneåtaganden från schweiziska franc till euro. Artikel 19e i 2015 års lag förpliktade långivaren att inom 45 dagar från dagen då lagen träder i kraft erbjuda konsumenten att antingen ingå ett nytt låneavtal eller ingå ett tilläggsavtal till det befintliga låneavtalet. Konsumenten kunde godta omvandlingen av lånet inom 30 dagar. I annat fall ska lånet återbetalas till oförändrade avtalsvillkor.
13. För att kunna genomföra omvandlingen fastställdes i 2015 års lag en exakt metod för beräkning av storleken på konsumenternas nya låneåtagande. Metoden bestod i huvudsak i att de inbetalningar som konsumenten gjort till följd av det faktiska lånet jämfördes med villkoren för ett fiktivt lån i euro. Därigenom erhölls ett nytt lånekapital den 30 september 2015 i euro, enligt vilket låntagaren från den tidpunkten skulle fortsätta att återbetala sitt lån.
14. Syftet med 2015 års lag framgår av artikel 19b, och var att likställa låntagare som hade lån uttryckta i schweiziska franc med låntagare som hade lån uttryckta i euro.
15. Artikel 148.1 och artikel 326 i Zakon o obveznim odnosima (lag om obligationsrättsliga förhållanden) i dess lydelse av den 5 april 2018 föreskriver att ett ogiltigt avtal inte kan bli giltigt till följd av att en ogiltighetsgrund senare upphör och inte heller kan bli giltigt genom en förnyelse av avtalet. Enligt artikel 322 i nämnda lag anses en ogiltig rättshandling över huvud taget inte ha företagits och parterna kan inte företa någon rättshandling som innebär att dessa ogiltiga villkor skulle förstärkas i rättsligt hänseende, ändras eller bli rättsligt giltiga.
III. Bakgrund till tvisten och målet vid den nationella domstolen
16. Av beslutet om hänskjutande framgår att A.H., i egenskap av konsument, den 15 oktober 2007 ingick ett bolåneavtal med motparten i det nationella målet, Zagrebačka banka. Lånet var uttryckt i schweiziska franc men utbetalades i kroatiska kuna. I det standardiserade avtalet hade parterna bland annat kommit överens om att återbetalningen av lånet var kopplat till schweiziska franc och att banken ensidigt kunde besluta att ändra den tillämpliga rörliga räntan.
17. Den 30 september 2015 antogs lagen om ändring av konsumentkreditlagen (nedan kallad 2015 års lag).
18. Därefter ingick A.H. och Zagrebačka banka den 8 januari 2016 ett tilläggsavtal till låneavtalet för att genomföra omvandlingen enligt 2015 års lag så att ett nytt beräknat lånekapital, som från den 30 september 2015 var kopplat till euro, och en ny metod för att beräkna räntan tillämpades.
19. Den 12 juni 2019 väckte A.H. talan mot Zagrebačka banka vid den hänskjutande domstolen, Općinski građanski sud u Zagrebu (Tvistemålsdomstolen i Zagreb, Kroatien). Genom sin talan har hon för det första yrkat att rätten ska fastställa att den indexeringsklausul i schweiziska franc som var tillämplig enligt det ursprungliga avtalet och villkoret om rörlig ränta är oskäliga både enligt kroatisk lagstiftning och enligt unionsrätten och därmed ogiltiga. A.H. har till stöd för yrkandet åberopat en grupptalan vid Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb, Kroatien) som ledde till en rättskraftig fastställelse av att avtalsvillkor som redovisas i utländsk valuta, såsom den i målet vid den nationella domstolen, är oskäliga.
20. För det andra har A.H. yrkat att banken på grundval av ett expertutlåtande som hon har beställt ska förpliktas att återbetala de förmåner som banken rättsstridigt erhållit till följd av de oskäliga villkoren. A.H. anser nämligen att bestämmelserna i 2015 års lag och det lagstadgade tilläggsavtalet inte till fullo återställer hennes situation till den som hon hade befunnit sig i om de oskäliga avtalsvillkoren i det ursprungliga avtalet inte hade förelegat. Hon har inte vid något tillfälle avstått från att göra sina rättigheter som konsument gällande.
21. Den 4 mars 2020 meddelade Vrhovni sud Republike Hrvatske (Högsta domstolen, Kroatien) i ett förfarande för enhetlig tolkning av lagstiftning som är bindande för alla lägre instanser att ett tilläggsavtal som ingåtts med stöd av 2015 års lag har rättsverkningar och är giltigt även när villkoren i det ursprungliga låneavtalet om rörlig räntesats och valutaklausulen är ogiltiga. Frågan om huruvida ersättning kan betalas ut till konsumenten trots att omvandling av lånet skett besvarades härvid inte uttryckligen.
22. Banken anser att detta avgörande emellertid ska tolkas så, att det efter att lånet omvandlats och ett tilläggsavtal till låneavtalet ingåtts i enlighet med 2015 års lag inte längre finns någon rättslig grund för att fastställa att villkoren i det ursprungliga låneavtalet var oskäliga och således inte heller för en motsvarande ersättning till konsumenten, eftersom lånet retroaktivt beräknats som om det hade fastställts i euro.
23. Enligt den hänskjutande domstolen är det utrett att A.H. inte har avstått från en rätt till fullständig ersättning eller ett rättsligt skydd av sina intressen. Det är dessutom styrkt att det återstående lånekapitalet hela tiden förblev högre än vad det faktiskt borde ha varit vid tidpunkten för omvandlingen om de oskäliga villkoren ströks. Det går att fastställa storleken på de förmåner som banken erhållit på grundval av de oskäliga avtalsvillkoren.
IV. Tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
24. Mot denna bakgrund har Općinski građanski sud u Zagrebu (Tvistemålsdomstolen i Zagreb, Kroatien) beslutat att förklara förfarandet vilande och hänskjuta följande frågor för förhandsavgörande till domstolen enligt artikel 267 FEUF: 1) Ska artikel 6.1 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal, såsom denna bestämmelse har tolkats i EU-domstolens praxis, särskilt i dom av den 14 mars 2019, Dunai, ( C‑118/17, EU:C:2019:207), tolkas så, att ett ingripande från lagstiftarens sida i förhållandet mellan å ena sidan konsumenter, vilka är låntagare, och å andra sidan en bank, inte kan beröva konsumenterna rätten att vid domstol ifrågasätta villkoren i det ursprungliga avtalet eller i det tilläggsavtal till avtalet som ingåtts enligt lag, för att säkerställa deras rätt att erhålla återbetalning av alla de förmåner som banken har erhållit på ett otillbörligt sätt, till nackdel för konsumenterna, genom tillämpning av oskäliga avtalsvillkor, när konsumenterna inom ramen för ett ingripande från lagstiftarens sida frivilligt har ändrat det ursprungliga avtalsförhållandet på grundval av bankernas lagstadgade skyldighet att erbjuda konsumenterna en sådan möjlighet, och inte direkt enligt lagen om ingripande, såsom var fallet i domen i målet Dunai? 2) För det fall den första frågan besvaras jakande. Är den nationella domstol som ska pröva ett mål mellan två personer, låntagaren och banken, och som i enlighet med den tolkning av antagits av Vrhovni sud (Högsta domstolen, Kroatien) inte kan tolka bestämmelserna i den nationella lagen Zakon o izmjenama i dopunama Zakona o potrošačkom kreditiranju (lag om ändring och komplettering av konsumentkreditlagen) på ett sätt som överensstämmer med kraven i direktiv 93/13, behörig och/eller skyldig att på grundval av detta direktiv och artiklarna 38 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna underlåta att tillämpa denna nationella lagstiftning, såsom den tolkats av Vrhovni sud (Högsta domstolen, Kroatien)?
25. I det skriftliga förfarandet vid domstolen har A.H., Zagrebačka banka, den kroatiska regeringen och Europeiska kommissionen yttrat sig om tolkningsfrågorna.
V. Rättslig bedömning
26. Den hänskjutande domstolen vill med sin första fråga i huvudsak få ett klargörande av huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för nationell lagstiftning som antagits efter en medlemsstats anslutning till unionen, genom vilken banker förpliktas att erbjuda ingåendet av ett tilläggsavtal till konsumenter med vilka de har ingått en viss typ av låneavtal före medlemsstatens anslutning, när avtalens lagstadgade innehåll inte leder till fullständig återbetalning av alla de förmåner som banken har erhållit på grundval av de oskäliga avtalsvillkoren i det ursprungliga låneavtalet.
27. Med andra ord vill den hänskjutande domstolen veta huruvida den kroatiska lagstiftaren genom bestämmelserna i 2015 års lag har tagit tillräcklig hänsyn till kraven i artikel 6.1 i direktiv 93/13, i synnerhet när det gäller verkan av avtalets återgång i enlighet med rättspraxis.
28. Den hänskjutande domstolen anser framför allt att det är oklart om den med hänsyn till artikel 1.2 i direktiv 93/13 kan pröva huruvida tilläggsavtalet som ingicks med stöd av 2015 års lag är förenligt med artikel 6.1 i nämnda direktiv. Enligt förstnämnda bestämmelse är avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter nämligen inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.
29. Inledningsvis ska det dock utredas huruvida direktiv 93/13 och i synnerhet artikel 6.1 däri är tillämpliga på de aktuella omständigheterna. Enligt fast rättspraxis är domstolens behörighet att besvara en tolkningsfråga som rör en bestämmelse i unionsrätten nämligen underkastad förutsättningen att den aktuella bestämmelsen är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.
A. Tillämpning i tiden av artikel 6.1 i direktiv 93/13 i det nationella målet (domstolens behörighet)
30. Det ursprungliga låneavtalet som uttrycktes i schweiziska franc ingicks den 15 oktober 2007 mellan A.H. och Zagrebačka banka. Republiken Kroatien anslöt sig emellertid till unionen först den 1 juli 2013. Med stöd av 2015 års lag ingick parterna den 8 januari 2016 tilläggsavtalet genom vilket lånet retroaktivt omvandlades till euro.
31. Domstolen är endast behörig att tolka unionsrätten i en ny medlemsstat i den mån det är fråga om dess tillämpning från och med dagen för den statens anslutning till Europeiska unionen. I princip kan unionsrätten inte utan vidare tillämpas på omständigheter som inträffat före en ny medlemsstats anslutning. Samtidigt grundas en ny medlemsstats anslutningsakt i huvudsak på principen att bestämmelserna i unionsrätten omedelbart och i sin helhet är bindande för denna stat, varvid undantag endast är tillåtna om de uttryckligen föreskrivs i övergångsbestämmelser. Under förutsättning att fördraget avseende en ny medlemsstats anslutning inte föreskriver något annat är unionsrätten således i princip tillämplig från och med dagen för anslutningen på de framtida verkningarna av situationer som uppstått innan den nya medlemsstaten anslöt sig till unionen.
32. När det gäller direktiv 93/13 innehåller den emellertid en särskild bestämmelse om dess tillämpning i tiden.
33. Enligt artikel 10.1 andra stycket i direktiv 93/13 ska direktivet endast tillämpas på avtal som slutits efter den 31 december 1994, vilket är den dag då fristen för införlivande av detta direktiv gick ut. Domstolen har härav dragit slutsatsen att det för frågan huruvida direktiv 93/13 är tillämpligt i tiden på ett konsumentavtal endast är datumet då det aktuella avtalet ingicks som är avgörande, medan den period då detta avtal har rättsverkningar saknar relevans. När det gäller medlemsstater som anslutit sig till unionen först efter den 31 december 1994 och för vilka direktiv 93/13 blev bindande först genom anslutningen, ska nämnda direktiv följaktligen endast tillämpas på avtal som ingåtts efter dagen för de berörda medlemsstaternas anslutning.
34. Av det ovanstående följer att direktiv 93/13 inte är tillämpligt på det ursprungliga låneavtalet från oktober 2007.
35. De enda anknytningskriterierna för tillämpningen av unionsrätten som i tiden ligger efter Republiken Kroatiens anslutning till unionen är således ingåendet av tilläggsavtalet år 2016 och antagandet av 2015 års lag.
36. Tvisten i det nationella målet avser emellertid inte huruvida villkoren i tilläggsavtalet som grundas på 2015 års lag i sig är oskäliga eller återbetalning av fördelar som banken erhållit till följd av dessa villkor. Tvärtom har A.H. i målet vid den nationella domstolen yrkat återbetalning av alla förmåner som banken erhållit på grundval av påstått oskäliga avtalsvillkor i avtalet som ingicks 2007. Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida 2015 års lag och tilläggsavtalet till låneavtalet som ingicks med stöd i denna lag eventuellt begränsar A.H.:s rättigheter med avseende på dessa ursprungliga villkors oskälighet.
37. Tvisten avser således – på liknande sätt som i målen Dunai och OTP Jelzálogbank m.fl. – verkan av tilläggsavtalet och 2015 års lag på skyldigheten som åligger Republiken Kroatien enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 att säkerställa fullständig återbetalning av alla förmåner som banken erhållit på grundval av de ursprungliga villkoren i låneavtalet.
38. En sådan skyldighet kan emellertid endast följa av artikel 6.1 i direktiv 93/13 om direktivet är tillämpligt på det ursprungliga avtalet. Det är emellertid – som framgått ovan – inte fallet.
39. Efter Kroatiens anslutning till unionen – och således vid tidpunkten då 2015 års lag antogs – fanns ur unionsrättsligt perspektiv inte någon skyldighet för denna medlemsstat att vidta åtgärder som rör konsumentavtal som ingåtts före anslutningen till unionen för att villkor i dessa avtal som eventuellt är oskäliga inte ska vara bindande för konsumenten (artikel 6.1 i direktiv 93/13). Vid denna tidpunkt förelåg inte heller någon skyldighet för Kroatien att med avseende på sådana avtal se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (se artikel 7.1 i direktiv 93/13). I avsaknad av en sådan skyldighet kan en potentiell begränsning av rätten till återbetalning genom en ny lag eller ett tilläggsavtal som grundas på en sådan lag emellertid inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13.
40. En skyldighet att säkerställa fullständig återbetalning föreligger inte heller med avseende på förmånerna som banken har erhållit på grundval av ett sådant avtal först efter medlemsstatens anslutning, det vill säga under tidsperioden mellan den 1 juli 2013 och den 8 januari 2016. Även dessa förmåner grundas nämligen på de potentiellt oskäliga avtalsvillkoren i avtalet som ingicks 2007. Direktiv 93/13 kan dock inte åberopas för att åtgärda dessa villkor, eftersom direktivet inte är tillämpligt på dem.
41. Denna typ av uppdelning i en tidsperiod före anslutningen och en tidsperiod därefter, vilket till exempel skett i målet Milivojević med avseende på de grundläggande friheternas tillämpning, kan inte ske med avseende på tillämpningen av direktiv 93/13. Det vore nämligen oförenligt med det mål som eftersträvas med direktivets artikel 10.1 andra stycket. Enligt nämnda bestämmelse ska direktivet antingen sammantaget tillämpas på ett avtal inbegripet alla dess rättsverkningar, eller – om avtalet slutits före den 1 januari 1995 eller före den berörda medlemsstatens anslutning till unionen – inte tillämpas alls, och därmed inte ens om detta avtal har rättsverkningar även efter denna tidpunkt.
42. Artikel 10.1 andra stycket i direktiv 93/13 förtydligar i detta sammanhang att lagstiftaren inte ville att ett avtal som redan slutits mellan en näringsidkare och en konsument måste vara förenligt med bestämmelserna i direktivet från tidpunkten då direktivet blir bindande i sin helhet i medlemsstaterna (eller till och med retroaktivt). Det ska inte ske en materiell omprövning i efterhand av händelser som ligger före denna tidpunkt.
43. I detta avseende kan kommissionens argument, att det endast är avgörande att 2015 års lag antogs efter tidpunkten då Republiken Kroatien var bunden av direktiv 93/13 och denna lag således ska uppfylla kraven i direktivet och i synnerhet dess artikel 6.1, inte godtas. Målet vid den nationella domstolen rör nämligen inte frågan huruvida 2015 års lag rent allmänt är förenlig med bestämmelserna i direktivet. En tolkningsfråga beträffande direktiv 93/13 kan inte heller enskilt avse denna fråga, utan det måste alltid finnas en koppling till ett konsumentavtal.
44. I överensstämmelse med detta fastslog domstolen i målet SKP att syftet med direktiv 93/13 är att närma sig medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om oskäliga villkor i avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Direktivet avser följaktligen enbart villkor som ingår i sådana avtal och inte till exempel nationell (process)lagstiftning. Det enda avtal som hade ingåtts i detta fall hade emellertid ingåtts före Republiken Slovakiens anslutning till unionen, varför domstolen fann det vara uppenbart att den berörda frågan inte kunde tas upp till prövning.
45. Resultatet av det ovan anförda är att det, med hänsyn till A.H.:s talan i det nationella målet och föremålet för tolkningsfrågorna, endast är av betydelse huruvida direktiv 93/13 är tillämplig på det ursprungliga låneavtalet. Eftersom så inte är fallet är domstolen inte behörig att besvara tolkningsfrågorna.
B. Alternativt: Är direktiv 93/13 tillämpligt på tilläggsavtalet?
46. Visserligen innehåller tolkningsfrågorna endast ett uttryckligt omnämnande av skyldigheten att återbetala alla förmåner som erhållits på grundval av de ursprungliga villkoren i låneavtalet. Beslutet om hänskjutande innehåller emellertid uppgifter som tyder på att A.H. även har gjort gällande att oskäliga villkor om rörlig ränta tillämpats vid omvandlingen genom tilläggsavtalet.
47. Även om det nationella målet (även) rör frågan huruvida villkoren i tilläggsavtalet är oskäliga – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva – och därmed omfattas av det tidsmässiga tillämpningsområdet för direktiv 93/13, är en materiell prövning av de berörda avtalsvillkoren ändå uteslutet.
48. Tilläggsavtalet som grundas på 2015 års lag är nämligen undantaget från tillämpningsområdet för direktiv 93/13, vilket framgår av artikel 1.2 i direktivet. Enligt nämnda bestämmelse är avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter inte underkastade direktivet.
49. Domstolen tolkar artikel 1.2 i direktiv 93/13 så, att direktivet inte omfattar avtalsvillkor som avspeglar bindande nationella författningsföreskrifter och som enligt lag intagits efter det att ett konsumentkreditavtal ingåtts för att ersätta ett ogiltigt avtalsvillkor.
50. I förevarande mål har villkoren visserligen inte ersatts direkt genom 2015 års lag, till skillnad från vad som är fallet i målen som nämnts i punkterna ovan. Tvärtom är ersättningen av villkoren beroende av konsumentens samtycke. I det avseendet ger lagen parterna valet mellan att ingå antingen ett nytt låneavtal eller ett tilläggsavtal till det befintliga låneavtalet. Enbart ett krav på att konsumenten ska ge sitt samtycke leder emellertid inte till att villkoren inte ska anses avspegla bindande författningsföreskrifter. Genom 2015 års lag har bankerna förpliktats att lämna ett motsvarande anbud till konsumenterna inom en fastställd tidsfrist. För konsumenterna är det enda alternativet till samtycke att bibehålla det ursprungliga avtalet, inbegripet de avtalsvillkor som lagstiftaren ansett är oskäliga och till nackdel för konsumenterna. Dessutom fastställs innehållet i det potentiella tilläggsavtalet helt i lag och inte av näringsidkarna.
51. Det framgår av skäl 13 i direktiv 93/13 att artikel 1.2 i direktivet grundas på antagandet att medlemsstaternas författningsföreskrifter, som direkt eller indirekt reglerar villkoren för konsumentavtal, inte innehåller oskäliga villkor, utan säkerställer en balans mellan konsumentens och näringsidkarens rättigheter. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande var just detta den kroatiska lagstiftarens mål. Under dessa omständigheter ska de berörda avtalsvillkoren anses ”avspegla” bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13.
52. Av det ovan anförda följer att omständigheterna i målet inte heller omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 93/13.
VI. Förslag till avgörande
53. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna som ställts av Općinski građanski sud u Zagrebu (Tvistemålsdomstolen i Zagreb, Kroatien) på följande sätt: Europeiska unionens domstol är inte behörig att besvara tolkningsfrågorna som hänskjutits för förhandsavgörande av Općinski građanski sud u Zagrebu (Tvistemålsdomstolen i Zagreb, Kroatien) genom beslut av den 15 oktober 2020.
1 Originalspråk: tyska.
2 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29) (nedan kallat direktiv 93/13).
3 Dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 61 och 62), dom av den 14 mars 2019, Dunai ( C‑118/17, EU:C:2019:207, punkterna 41 och 44), och dom av den 29 april 2021, Bank BPH ( C‑19/20, EU:C:2021:341, punkterna 77 och 78).
4 EUT L 112, 2012, s. 14.
5 EUT L 112, 2012, s. 21.
6 Narodne novine, br. 102/2015.
7 Narodne novine, br. 35/05, 41/08, 125/11, 78/15 och 29/18.
8 Se rörande innehållet i denna lag punkterna 12 och 13 i förevarande förslag till avgörande.
9 Se, i detta avseende, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 61 och 62), dom av den 14 mars 2019, Dunai ( C‑118/17, EU:C:2019:207, punkterna 41 och 44), och dom av den 29 april 2021, Bank BPH ( C‑19/20, EU:C:2021:341, punkterna 77 och 78).
10 I detta avseende hänvisar den hänskjutande domstolen särskilt till dom av den 14 mars 2019, Dunai ( C‑118/17, EU:C:2019:207).
11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 1997, Leur-Bloem ( C‑28/95, EU:C:1997:369, punkt 26), dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. ( C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 26), och dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 31–33).
12 Beslut av den 3 april 2014, Pohotovosť ( C‑153/13, EU:C:2014:1854, punkt 24), och dom av den 3 juli 2014, Tudoran ( C‑92/14, EU:C:2014:2051, punkt 27), och dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Societé Générale ( C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 41).
13 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 24).
14 Se dom av den 29 januari 2002, Pokrzeptowicz-Meyer ( C‑162/00, EU:C:2002:57, punkt 50), och dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkterna 42 och 43).
15 Beslut av den 3 juli 2014, Tudoran ( C‑92/14, EU:C:2014:2051, punkt 28), dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Societé Générale ( C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 42).
16 Se beslut av den 8 november 2012, SKP ( C‑433/11, EU:C:2012:702, punkterna 33–35), och dom av den 3 juli 2014, Tudoran ( C‑92/14, EU:C:2014:2051, punkt 28), och dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Societé Générale ( C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkterna 43–44).
17 Det framgår i vart fall inte av begäran om förhandsavgörande att A.H. skulle ha gjort gällande att själva skyldigheten att återbetala kapitalbeloppet – som nu uttrycks i euro och har anpassats vid omvandlingen – i kuna medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till hennes nackdel. Den alternativa frågan huruvida räntejusteringsklausulen är oskälig behandlas nedan i punkt 46 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.
18 Dom av den 14 mars 2019, Dunai ( C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 38), och dom av den 2 september 2021, OTP Jelzálogbank m.fl. ( C‑932/19, EU:C:2021:673, punkt 30).
19 Domstolen har bland annat i dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 58) avseende skyddet som föreskrivs i direktiv 93/13 konstaterat att det måste vara fråga om ”ett avtalsvillkor på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt”. Se även beslut av den 8 november 2012, SKP ( C‑433/11, EU:C:2012:702, punkt 35), i vilket domstolen riktar in bedömningen på ”[d]et enda avtal som i förevarande fall har ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, vilket omfattas av den nationella tvisten och som hänvisas till i beslutet om hänskjutande”. Detta problem uppkom inte i de mål som anges i punkt 37 i förevarande förslag till avgörande.
20 Se ovan punkterna 33 och 34 i förevarande förslag till avgörande.
21 Dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkterna 41–43).
22 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 juli 2014, Tudoran ( C‑92/14, EU:C:2014:2051, punkterna 26–28), och dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Societé Générale ( C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 42).
23 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2016:825, punkt 35), enligt vilken domstolen inte ska vara behörig om det föranleder en materiell omprövning av händelser som inträffat före anslutningen.
24 Situationen var alltså annorlunda i den ovannämnda domen av den 14 februari 2019 Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123) som rörde frågan huruvida de grundläggande friheterna är tillämpliga på en lag som antogs efter Republiken Kroatiens anslutning till unionen. I detta mål förklarade sig domstolen behörig, trots att det nationella målet rörde verkan av denna lag på ett kreditavtal som ingåtts innan anslutningen. Omständigheten att denna lag gällde även för kreditavtal som ingåtts innan anslutningen kan inte medföra att de grundläggande friheterna inte ska iakttas. Eftersom den aktuella lagen även ändrade sådana rättsverkningar av det omtvistade kreditavtalet som inträdde efter anslutningen till unionen, omfattades det nationella målet av tillämpningsområdet för unionsrätten, närmare bestämt de berörda grundläggande friheterna.
25 Se beslut av den 8 november 2012, SKP ( C‑433/11, EU:C:2012:702, punkterna 33 och 34).
26 Se beslut av den 8 november 2012, SKP ( C‑433/11, EU:C:2012:702, punkterna 35 och 37).
27 Se dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring ( C‑51/17, EU:C:2018:750, punkterna 62–64 och 70), dom av den 14 mars 2019, Dunai ( C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 37), och dom av den 2 september 2021, OTP Jelzálogbank m.fl. ( C‑932/19, EU:C:2021:673, punkterna 28–29 och där angiven rättspraxis).
28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 28), dom av den 3 april 2019, Aqua Med ( C‑266/18, EU:C:2019:282, punkt 33), och dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty ( C‑779/18, EU:C:2020:236, punkt 54).