Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑599/20 Baltic Master
I. Inledning
1. I sitt idéväckande verk Nationernas välstånd (The Wealth of Nations) skrev Adam Smith att tullar har använts sedan urminnes tider. Det har faktiskt hävdats att tullar på import eller export av varor är en lika gammal företeelse som handeln. De moderna tullarna spåras dock ofta tillbaka till det hellenistiska Grekland, nämligen till de gåvor som utländska handelsmän förväntades ge grekiska makthavare i utbyte mot skydd och förmånsbehandling i sin handel.
2. Traditionellt fastställdes de flesta tullarna på basen av specifika tullsatser som angavs i artiklar eller vikt. Nuförtiden fastställs emellertid tullarna i de flesta jurisdiktioner främst efter värdet, vilket innebär att importerade och/eller exporterade varor beskattas på basen av sitt monetära värde. I detta fall blir fastställandet av tullvärdet – det vill säga den metod som används för att bestämma varornas värde – en avgörande fråga för både tullmyndigheterna och de företag som deklarerar varornas värde för tullmyndigheterna.
3. Fastställandet av tullvärdet är, med beaktande av dess betydelse för den globala handeln, föremål för ett antal internationella avtal. I unionslagstiftningen – i vilken relevanta internationella instrument har införlivats – används metoden att fastställa tullen efter värdet. Även i Europeiska unionen utgör följaktligen fastställandet av varornas tullvärde, tillsammans med ursprung och klassificering, grunden för fastställandet av de tullar som importörerna ska betala, vilka vanligen beräknas som en procentandel av tullvärdet.
4. Förevarande mål har sitt ursprung i ett fall där tullmyndigheterna betvivlade sanningsenligheten i en deklaration vad gällde klassificeringen och värdet av vissa varor som importerades till Europeiska unionen. Detta mål ger domstolen en möjlighet att göra vissa klarlägganden om de omständigheter under vilka tullmyndigheterna får bortse från det varuvärde som importören har angett och tillämpa andra metoder för fastställande av varuvärdet, i syfte att fastställa de tillämpliga tullarna.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Förordning (EEG) nr 2913/92
5. I artikel 29.1 och 29.2 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, vilken var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i förevarande mål, föreskrevs följande:
”1. Tullvärdet på importerade varor skall vara transaktionsvärdet, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller skall betalas för varorna när de säljs för export till gemenskapens tullområde, om nödvändigt justerat enligt artiklarna 32 och 33 under förutsättning
…
d) att köparen och säljaren inte är närstående eller, om köparen och säljaren är närstående, att transaktionsvärdet är godtagbart för tulländamål enligt punkt 2.
2.
a) För att fastställa om transaktionsvärdet är godtagbart för tillämpningen av punkt 1, skall det faktum att köparen och säljaren är närstående inte i sig vara tillräckligt skäl för att betrakta transaktionsvärdet som icke godtagbart. Om så är nödvändigt skall omständigheterna kring försäljningen undersökas och transaktionsvärdet godtas om det närstående förhållandet inte har påverkat priset. Om tullmyndigheterna, med hänsyn till de upplysningar som lämnats av deklaranten eller tagits fram på annat sätt, har skäl att anse att det närstående förhållandet har påverkat priset, skall de underrätta deklaranten om sina skäl och ge honom en rimlig möjlighet att yttra sig. Om deklaranten så begär, skall underrättelsen om skälen ske skriftligen.
b) Vid en försäljning mellan närstående personer skall transaktionsvärdet godtas och varorna värderas enligt punkt 1, om deklaranten visar att detta värde ligger mycket nära ett av följande värden vid samma eller ungefär samma tidpunkt: …
c) De kriterier som anges i b skall användas på deklarantens begäran och endast i jämförande syfte. Ersättningsvärden får inte fastställas enligt nämnda stycke.”
6. Artikel 30.1 och 30.2 i förordning nr 2913/92 hade följande lydelse:
”1. Om tullvärdet inte kan fastställas enligt artikel 29, skall det fastställas genom att punkt 2 a, b, c och d genomgås i ordningsföljd fram till det första stycke enligt vilket det kan fastställas om inte annat följer av förbehållet att ordningen för tillämpning av c och d skall kastas om på deklarantens begäran. Det är endast när tullvärdet inte kan fastställas enligt ett visst stycke som bestämmelserna i nästa stycke, enligt den ordning som fastställs i denna punkt, kan tillämpas.
2. Det tullvärde som fastställs enligt denna artikel skall vara
a) transaktionsvärdet på identiska varor som sålts för export till gemenskapen och exporterats vid samma eller nästan samma tidpunkt som de varor som skall värderas,
b) transaktionsvärdet på liknande varor som sålts för export till gemenskapen och exporterats vid samma eller nästan samma tidpunkt som de varor som skall värderas, …”
7. Artikel 31.1 i förordning nr 2913/92 hade följande lydelse:
”Om tullvärdet för de importerade varorna inte kan fastställas enligt artikel 29 eller 30, skall det fastställas på grundval av tillgängliga data inom gemenskapen genom användning av rimliga medel som är förenliga med följande principer och allmänna bestämmelser:
Överenskommelsen om genomförande av artikel VII i Allmänna tull- och handelsavtalet av år 1994.
Artikel VII i Allmänna tull- och handelsavtalet av år 1994.
Bestämmelserna i detta kapitel.”
2. Genomförandebestämmelserna
8. Avdelning V i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, vilken var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i förevarande mål, rörde ”Tullvärde”. Artikel 142.1 i förordning nr 2454/93 hade följande lydelse:
”I denna avdelning avses med
…
c) identiska varor: varor som framställts i samma land och som är lika i alla avseenden, inbegripet fysiska egenskaper, kvalitet och anseende. Mindre skillnader i utseende hos en vara som annars överensstämmer med definitionen skall inte hindra att varan anses som identisk.
d) liknande varor: varor som framställts i samma land och som, även om de inte är lika i alla avseenden, har liknande egenskaper och består av liknande material, vilket gör att de kan ha samma funktioner och vara utbytbara i handeln, varornas kvalitet, deras anseende och förekomsten av ett varumärke är några av de faktorer som skall beaktas vid bedömningen av om det är fråga om liknande varor. …”
9. I artikel 143.1 i förordning nr 2454/93 föreskrevs följande:
”1. Vid tillämpningen av bestämmelserna i avdelning II, kapitel 3 i kodexen och bestämmelserna i denna avdelning skall personer anses som närstående endast om
a) de är styrelseledamöter eller företagsledare i varandras företag,
b) de är juridiskt erkända kompanjoner i någon affärsverksamhet,
c) de är arbetsgivare och anställd,
d) någon person direkt eller indirekt äger, kontrollerar eller innehar 5 % eller mer av bådas utestående röstberättigande aktier eller andelar,
e) en av dem direkt eller indirekt kontrollerar den andra,
f) båda två direkt eller indirekt kontrolleras av en tredje person,
g) de tillsammans direkt eller indirekt kontrollerar en tredje person, eller
h) de är medlemmar av samma familj. Personer skall anses tillhöra samma familj endast om de står i ett av följande förhållande till varandra:
…”
10. I artikel 181a i förordning nr 2454/93 föreskrevs följande:
”1. Tullmyndigheterna behöver inte fastställa tullvärdet för importerade varor på grundval av transaktionsvärdesmetoden om de, enligt det förfarande som anges i punkt 2, har anledning att betvivla att det deklarerade värdet utgör det sammanlagda belopp som betalats eller skall betalas och som avses i artikel 29 i kodexen.
2. Om tullmyndigheterna hyser de tvivel som avses i punkt 1 kan de begära ytterligare upplysningar enligt artikel 178.4. Om dessa tvivel inte undanröjs skall tullmyndigheterna innan de fattar ett slutgiltigt beslut underrätta personen i fråga, skriftligen om så erfordras, om anledningen till dessa tvivel och ge vederbörande rimlig möjlighet att förklara sig. Det slutgiltiga beslutet och motivet till detta skall skriftligen meddelas vederbörande.”
11. Bilaga 23 till förordning nr 2454/93, som hade rubriken ”Förklarande anmärkningar om tullvärde”, innehöll förklarande anmärkningar avseende bland annat artiklarna 29.2, 29.3 och 31.1 i förordning nr 2913/92 och artikel 143.1 e i förordning nr 2454/93.
12. I de förklarande anmärkningarna avseende artikel 29.2 angavs följande:
”1. Punkterna 2 a och b föreskriver olika sätt att avgöra om ett transaktionsvärde kan antas.
2. Punkt 2 a föreskriver att om köparen och säljaren är närstående, skall omständigheterna kring försäljningen undersökas och transaktionsvärdet skall godkännas som tullvärde, förutsatt att beroendeförhållandet inte påverkar priset. Det är inte meningen att en undersökning av omständigheterna skall äga rum i samtliga fall där köparen och säljaren är närstående. En sådan undersökning krävs endast om det finns tvivel om huruvida priset kan godkännas. Om tullmyndigheterna inte har något tvivel om att priset kan godkännas, bör det godkännas utan ytterligare upplysningar från deklaranten. …
3. Om tullmyndigheterna inte kan godkänna transaktionsvärdet utan ytterligare undersökningar, bör de ge deklaranten möjlighet att lämna alla närmare upplysningar som kan vara nödvändiga för att undersöka de omständigheter som rådde vid försäljningen. I detta sammanhang bör tullmyndigheterna vara beredda att undersöka relevanta aspekter på transaktionen, inbegripet det sätt på vilket köparen och säljaren organiserar sina affärsförbindelser och det sätt på vilket de har kommit fram till priset i fråga, för att kunna avgöra om beroendeförhållandet har påverkat priset. Om det kan bevisas att köparen och säljaren trots att de är närstående enligt bestämmelserna i artikel 143 i denna förordning köper från och säljer till varandra som om de inte var närstående, skulle detta bevisa att deras inbördes beroende inte har påverkat priset. …”
13. I de förklarande anmärkningarna avseende artikel 31.1 angavs följande:
”1. De tullvärden som fastställs enligt bestämmelserna i artikel 31.1 bör i största möjliga utsträckning grundas på tidigare bestämda tullvärden.
2. De värderingsmetoder som skall tillämpas enligt artikel 31.1 bör vara de metoder som fastställs i artiklarna 29 och 30.2, men en rimlig flexibilitet i användningen av dessa metoder skulle vara i överensstämmelse med målen och bestämmelserna i artikel 31.1.
3. Följande är några exempel på vad som avses med rimlig flexibilitet:
a) Identiska varor: Kravet att de identiska varorna skall exporteras samtidigt eller nästan samtidigt som de varor som skall värderas kan tolkas flexibelt. Identiska importerade varor, framställda i ett annat land än exportlandet för de varor som skall värderas, kan vara grundvalen för tullvärdering. De tullvärden för identiska importerade varor som redan har fastställts enligt bestämmelserna i artikel 30.2 c och d kan användas.
b) Liknande varor: Kravet att de liknande varorna skall exporteras samtidigt eller nästan samtidigt som de varor som skall värderas kan tolkas flexibelt. Liknande importerade varor, framställda i ett annat land än exportlandet för de varor som skall värderas, kan vara grundvalen för tullvärdering. De tullvärden för liknande importerade varor som redan har fastställts enligt bestämmelserna i artikel 30.2 c och d kan användas. …”
14. De förklarande anmärkningarna avseende artikel 143.1 e hade följande lydelse:
”En person skall anses kontrollera en annan person, om den förra befinner sig juridiskt eller operationellt i en ställning där han kan ålägga den andre begränsningar eller riktlinjer.”
B. Nationell rätt
15. Punkt 12 i föreskrifterna för tillämpning av förordning nr 2913/92 och förordning nr 2454/93 i Republiken Litauen, vilka godkändes av Republiken Litauens regering genom resolution nr 1332 av den 27 oktober 2004 har följande lydelse:
”Vid tillämpning av metoderna för fastställande av tullvärdet utifrån transaktionsvärdet på identiska eller liknande varor i enlighet med artikel 31 i gemenskapens tullkodex ska tullmyndigheterna använda de data om varors tullvärde som har samlats i den databas för fastställande av värdet på varor för tulländamål som handhas av tullavdelningen. Förfarandet för att välja ut data från databasen, användningen av sådana data och formaliseringen av beslutet att fastställa varornas tullvärde i enlighet med de data som samlats i den angivna databasen ska fastställas av tullavdelningens generaldirektör.”
16. Punkt 7 i föreskrifterna om kontroll av fastställandet av tullvärdet på importerade varor, vilka godkändes genom beslut nr 1B 431 av den 28 april 2004 som meddelades av direktören för tullavdelningen vid det litauiska finansministeriet (nedan kallade tullavdelningens föreskrifter) har följande lydelse:
”Tulltjänstemän ska använda databasen för fastställande av värdet på varor för tulländamål, vilken ska ställas samman i enlighet med det förfarande som har inrättats av tullavdelningen, för följande syften:
7.1 För att jämföra tullvärdet på de varor som importeras med tullvärdet på tidigare importerade varor och kontrollera att tullvärdet på varorna är riktigt.
7.2 För att välja ut information om värden och priser på varorna i syfte att tillämpa andra metoder för fastställande av tullvärdet eller beräkna ytterligare garantier eller säkerheter.”
17. I punkt 24 i tullavdelningens föreskrifter anges följande:
”Om ett sådant beslut som avses i punkt 20.4 i [tullavdelningens] föreskrifter antas (att tillämpa metoden för fastställande av tullvärdet utifrån transaktionsvärdet på identiska eller liknande varor), är det obligatoriskt att iaktta artikel 150 i tillämpningsföreskrifterna för gemenskapens tullkodex. Om det inte är möjligt att genomföra kraven i artikel 150 i tillämpningsföreskrifterna för gemenskapens tullkodex i samband med tullklareringen, ska tullvärdet på varorna fastställas i enlighet med artikel 31 i gemenskapens tullkodex (metod 6). Vid fastställandet av tullvärdet på varorna med tillämpning av metod 6, ska det tillämpliga priset på varorna ligga nära priset på identiska eller liknande varor. En mer flexibel tillämpning av de krav som fastställts för dessa metoder är dock tillåten (till exempel kan kravet på ’90 dagar’ tillämpas mer flexibelt, varorna får även vara tillverkade i ett annat land än tillverkningslandet för de varor som tullvärdet fastställs för, priset i exportlandet får tillämpas och så vidare).”
III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
18. Mellan 2009 och 2012 importerade klaganden i det nationella målet (UAB ”Baltic Master”) olika kvantiteter av varor av malaysiskt ursprung till Litauen vilka hade köpts in från ”Gus Group LLC”. Dessa varor beskrevs i tulldeklarationerna som luftkonditioneringsapparater och delar därav, och deklarerades enligt olika Taric-nummer, med angivelse av delarnas totala vikt i kilogram. Som tullvärde på de omtvistade varorna angav klaganden i tulldeklarationerna transaktionsvärdet, det vill säga det pris som angavs på de fakturor som utfärdats till klaganden.
19. Efter att ha genomfört några kontroller av klagandens verksamhet rörande importen av dessa varor beslutade Vilniaus teritorinė muitinė (Vilnius regionala tullmyndighet) att varorna borde ha beskrivits som ”delar för luftkonditioneringsapparater” och ha deklarerats enligt ett annat Taric‑nummer. Vilnius regionala tullmyndighet ansåg också att det deklarerade transaktionsvärdet inte kunde godtas, eftersom klaganden och säljaren måste behandlas som närstående personer vid fastställande av tullvärdet, och att de omtvistade varornas värde inte kunde fastställas genom någon av de metoder som angavs i artiklarna 29 och 30 i förordning nr 2913/92.
20. Vilnius regionala tullmyndighet fastställde följaktligen varornas tullvärde i enlighet med artikel 31 i förordning nr 2913/92 och hänvisade därvid till tillgängliga data i tullens informationssystem för fastställande av värdet på varor för tulländamål (databasen PREMI). De litauiska myndigheterna fastställde tullvärdet på de varor som importerats av klaganden genom att använda transaktionsdata för varor som importerats av ett annat företag från samma tillverkare, under samma beteckning och Taric‑nummer. Detta var det enda fallet av export från Malaysia enligt samma Taric‑nummer som hade registrerats i den nationella databasen PREMI under 2010. Tullmyndigheterna tillämpade transaktionsvärdet från det fallet för att fastställa värdet på de varor som deklarerats av klaganden under perioden 2009–2011.
21. Klaganden överklagade det beslut som meddelats av Vilnius regionala tullmyndighet till Muitinės departamentas prie Lietuvos Respublikos Vyriausybės (tullavdelningen vid det litauiska finansministeriet). Efter att ha prövat klagandens överklagande fastställde tullavdelningen det beslut som meddelats av Vilnius regionala tullmyndighet. Klaganden överklagade tullavdelningens beslut till Mokestinių ginčų komisja prie Lietuvos Respublikos Vyriausybės (nämnden för skattetvister under Republiken Litauens regering). Detta organ fastställde det omtvistade beslut som hade meddelats av tullavdelningen vid det litauiska finansministeriet.
22. Klaganden överklagade beslutet från nämnden för skattetvister under Republiken Litauens regering till Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) och begärde även att en begäran om förhandsavgörande skulle lämnas till Europeiska unionens domstol rörande tolkningen av vissa bestämmelser i förordning nr 2913/92 och genomförandeförordningen.
23. Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius) avslog klagandens överklagande. Efter att ha prövat klagandens överklagande fastställde Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol, Litauen) den dom som meddelats i första instans.
24. Till följd av ett avgörande av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i vilket det fastslogs att domstolarna i Republiken Litauen hade underlåtit att ange tillräckliga skäl för sin vägran att hänskjuta en fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande och följaktligen hade åsidosatt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, återupptog Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol) förfarandet i det förvaltningsrättsliga målet. Eftersom nämnda domstol emellertid var tveksam till den korrekta tolkningen av de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna, beslutade den att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”1) Ska artikel 29.1 d i [förordning nr 2913/92] och artikel 143.1 b, e eller f i [förordning nr 2454/93] tolkas så, att köparen och säljaren ska anses vara närstående personer när, såsom i förevarande fall, i avsaknad av handlingar (officiella uppgifter) som styrker ett affärskompanjonskap eller kontroll, omständigheterna kring ingåendet av transaktionerna, på grundval av objektiv bevisning, inte är kännetecknande för att ekonomisk verksamhet bedrivs på normala villkor, utan snarare är kännetecknande för fall där 1) det finns särskilt nära affärsförbindelser grundade på en hög grad av ömsesidigt förtroende mellan parterna i transaktionen, eller 2) en av parterna i transaktionen kontrollerar den andra parten eller båda parterna i transaktionen kontrolleras av tredje man?
2) Ska artikel 31.1 i [förordning nr 2913/92] tolkas så, att det är förbjudet att fastställa tullvärdet på grundval av uppgifter som finns i en nationell databas avseende ett tullvärde på varor som har samma ursprung och som, även om de inte utgör liknande varor i den mening som avses i artikel 142.1 d i [förordning nr 2454/93], hänförs till samma Taric‑nummer?”
25. Skriftliga yttranden har inkommit från Baltic Master, den tjeckiska, den estniska, den spanska, den franska och den litauiska regeringen samt Europeiska kommissionen. Samtliga dessa samt den nederländska regeringen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 17 november 2021.
IV. Bedömning
A. Den första frågan
26. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 29.1 d i förordning nr 2913/92 och artikel 143.1 b, e eller f i förordning nr 2454/93 ska tolkas så, att köparen och säljaren ska anses vara ”närstående personer”, om det, trots avsaknaden av bevisning som styrker ett affärskompanjonskap eller kontroll, av omständigheterna kring ingåendet av transaktionerna inte framgår att ekonomisk verksamhet bedrivs på normala villkor, utan framgår att det finns särskilt nära affärsförbindelser eller en faktisk kontroll mellan dessa personer.
27. För att ge den hänskjutande domstolen ett svar kommer jag först att erinra om grundsatserna i unionens system för fastställande av tullvärde (1). Därefter kommer jag att behandla de tolkningsfrågor som har ställts av den hänskjutande domstolen och föreslå hur det regelverk som beskrivs ovan kan tillämpas i fall av det slag som avses i det nationella målet (2).
1. Unionens system för fastställande av tullvärde
28. Det kan inledningsvis vara lämpligt att erinra om att enligt fast rättspraxis syftar unionslagstiftningen om fastställande av tullvärde till ”att upprätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användning av godtyckliga eller fiktiva tullvärden”. I artikel 29.1 i förordning nr 2913/92 fastställs principen att tullvärdet på varorna är deras transaktionsvärde, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas, om nödvändigt justerat.
29. Denna princip är emellertid föremål för vissa villkor, varav ett, som anges i led d i samma bestämmelse, är att köparen och säljaren inte är närstående eller, om de är det, att transaktionsvärdet är godtagbart för tulländamål. Räckvidden av detta villkor klargörs särskilt i artikel 143.1 i förordning nr 2454/93 och artikel 29.2 a i förordning nr 2913/92.
30. I artikel 143.1 i förordning nr 2454/93 förtecknas de situationer där ekonomiska aktörer ska anses som ”närstående” vid tillämpningen av bestämmelserna om fastställande av tullvärde.
31. I artikel 29.2 a i förordning nr 2913/92 förtydligas vidare att den omständigheten att köparen och säljaren är närstående inte är ett tillräckligt skäl för att anta att priset på varorna – och således transaktionsvärdet – kan ha påverkats av det särskilda förhållandet mellan dessa parter. Trots att de är närstående är det deklarerade transaktionsvärdet nämligen godtagbart, om förhållandet mellan dem inte har påverkat priset på varorna.
32. I artikel 29.2 a i förordning nr 2913/92 anges att för att kontrollera detta måste ”omständigheterna kring försäljningen” undersökas med beaktande av de upplysningar som lämnats av deklaranten. Det ska härvidlag inte glömmas bort att transaktionsvärdet måste spegla det verkliga ekonomiska värdet på varorna i fråga och ta hänsyn till ”alla komponenter i denna vara som har ett ekonomiskt värde”.
33. Det är mot denna bakgrund som jag nu kommer att behandla den tolkningsfråga som har ställts av den hänskjutande domstolen.
2. Förevarande fall
34. I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att i det mål som den har att avgöra föreligger ingen bevisning som styrker att det finns ett juridiskt förhållande mellan säljaren och köparen av det slag som anges i artikel 143.1 i förordning nr 2454/93.
35. Den hänskjutande domstolen har dock angett att ett antal faktiska omständigheter utgör grund för att anse att säljaren och köparen har en särskilt nära koppling, som resulterade i att transaktionerna mellan dessa personer ingicks och genomfördes enligt villkor som inte är kännetecknande för normal affärsverksamhet. Enligt den hänskjutande domstolen förefaller det inte finnas några objektiva villkor som kan motivera den ekonomiska logiken bakom transaktionerna.
36. Den hänskjutande domstolen har härvidlag påpekat följande omständigheter: i) säljaren och klaganden är knutna till varandra genom ett långsiktigt affärsförhållande, ii) varorna tillhandahölls utan att det ingicks något köpekontrakt som reglerar leverans, betalning eller returnering av varor och andra villkor som är specifika för sådana transaktioner, iii) varorna levererades utan någon förskottsbetalning och trots det faktum att klaganden var skyldig säljaren betydande belopp för tidigare leveranser, iv) inga åtgärder för verkställighet eller riskreducerande åtgärder vidtogs (förskottsbetalningar, säkerheter, garantier, dröjsmålsränta och så vidare) vilket är normalt i vanlig affärsverksamhet, trots de omtvistade transaktionernas särskilt höga värde, v) det finns inget som tyder på att säljaren allmänt utövade någon kontroll över betalning och andra skyldigheter, vi) fall har identifierats där personer som arbetade för klagandens bolag handlade för säljarens räkning genom ett bemyndigande och använde dess företagsstämpel.
37. Den hänskjutande domstolen har tillagt att enligt dess uppfattning är beteendemönster av ekonomiska enheter liknande de ovannämnda i regel typiska i fall där den ena parten i transaktionen kontrollerar den andra parten eller där båda parterna kontrolleras av tredje man. Den hänskjutande domstolen anser därför att även om det inte finns några bevis för att sådan kontroll de jure föreligger, kan omständigheterna i förevarande fall eventuellt motivera att säljaren och klaganden betraktas som de facto närstående i den mening som avses i artikel 29.1 d i förordning nr 2913/92 och artikel 143.1 e och/eller f i förordning nr 2454/93.
38. Kärnan i denna fråga är därför huruvida tullmyndigheterna vid fastställande av tullvärdet kan dra slutsatsen att de båda parterna är ”närstående” utifrån bevisning som styrker att en av parterna faktiskt kontrollerar den andra parten eller att båda parterna faktiskt kontrolleras av tredje man, trots att det inte finns några juridiska kopplingar mellan dem.
39. I de följande avsnitten kommer jag att förklara varför jag anser att denna fråga måste besvaras jakande. Jag kommer emellertid också att erinra om att enligt de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna (särskilt artikel 29.1 d i förordning nr 2913/92 och artikel 143.1 e och f i förordning nr 2454/93) krävs ett relativt försiktigt tillvägagångssätt av myndigheterna i situationer med enbart faktisk kontroll. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar kommer jag slutligen att kortfattat undersöka en annan bestämmelse (artikel 181a i förordning nr 2454/93) som – även om den inte nämnts av den hänskjutande domstolen – också kan vara av viss relevans i förevarande fall.
a) Artikel 143.1 i förordning nr 2454/93
40. Det kan inledningsvis vara värt att betona att de situationer i vilka två aktörer anses vara ”närstående” vid fastställande av tullvärdet förtecknas uttömmande (”endast om”) i artikel 143.1 i förordning nr 2454/93.
41. Som några av de som har inkommit med yttranden i förevarande mål har påpekat, så har domstolen dock konstaterat att de situationer som förtecknas däri inte måste tolkas restriktivt, om detta skulle äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 29 i förordning nr 2913/92. Mot denna bakgrund har de hävdat att det fall som avses i det nationella målet kan inordnas under artikel 143.1 b, e eller f i förordning nr 2454/93.
42. Vad gäller artikel 143.1 b i förordning nr 2454/93 kan det knappast bestridas att situationer med enbart faktisk kontroll inte omfattas av den bestämmelsen. Endast personer som ”är juridiskt erkända kompanjoner i någon affärsverksamhet” anses som ”närstående” enligt den bestämmelsen. En granskning av de olika språkversionerna av förordningen bekräftar denna tolkning.
43. Eftersom den hänskjutande domstolen har angett att ingen juridisk koppling mellan de båda aktörerna kan påvisas på basen av den tillgängliga bevisningen, anser jag att artikel 143.1 b i förordning nr 2454/93 inte är tillämplig i förevarande mål.
44. Situationen kan emellertid vara en annan vad gäller artikel 143.1 e och f i förordning nr 2454/93. Enligt dessa bestämmelser får myndigheterna nämligen anse att två aktörer är ”närstående” i situationer med enbart faktisk kontroll. Detta är fallet när en av aktörerna ”direkt eller indirekt kontrollerar den andra” (led e) och när båda aktörerna ”direkt eller indirekt kontrolleras av en tredje person” (led f). I de förklarande anmärkningarna i bilaga 23 till förordning nr 2454/93 anges att vad gäller tillämpningen av artikel 143.1 e ska ”en person … anses kontrollera en annan person, om den förra befinner sig juridiskt eller operationellt i en ställning där han kan ålägga den andre begränsningar eller riktlinjer.”
45. Den disjunktiva konjunktionen ”eller” anger att även situationer med faktisk kontroll avses i dessa bestämmelser, och inte endast situationer med enbart juridisk kontroll. Sammanfattningsvis skulle jag säga att med avseende på fastställandet av tullvärdet är två aktörer ”närstående” när transaktionerna i fråga (såsom de deklarerats för myndigheterna), på grund av de juridiska, avtalsmässiga eller enbart faktiska kopplingarna mellan dem, omöjligen kan vara resultatet av mellanhavanden mellan två oberoende marknadsaktörer, vilka båda agerar på det ekonomiskt mest rationella eller vinstmaximerande sättet.
46. Det ankommer naturligtvis på den hänskjutande domstolen – som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet – att avgöra huruvida köparen och säljaren är ”närstående” på grund av att den ena av dem kan ålägga den andra begränsningar eller riktlinjer eller på grund av att en tredje person kan utöva en liknande form av kontroll över båda bolagen.
47. För att underlätta för den hänskjutande domstolen kan följande påpekas.
48. Den bevisning som enligt den hänskjutande domstolen pekar på möjliga kopplingar mellan de båda marknadsaktörerna styrker utan tvekan att det föreligger en hög nivå av förtroende mellan dem. Jag undrar emellertid om dessa bevis – vare sig de bedöms var för sig eller tillsammans – är tillräckliga för att konstatera att det rör sig om faktisk kontroll enligt artikel 143.1 e eller f i förordning nr 2454/93.
49. Det förefaller mig som om dessa bevis till största delen är indicier eller i varje fall har föranlett myndigheterna att utgå från vissa presumtioner.
50. Jag kan definitivt instämma i att tullmyndigheterna bör kunna betrakta vissa omständigheter som fastställda, när det föreligger ett antal indicier och/eller på basen av vissa presumtioner. Med beaktande av det stora antal transaktioner som dessa myndigheter har att behandla varje dag är det klart att de inte kan förväntas uppfylla lika höga beviskrav i samband med sina konstateranden som de som till exempel åligger brottsutredande myndigheter.
51. Samtidigt måste marknadsaktörerna emellertid kunna ha förtroende för att dessa myndigheter använder förutsebara och tillförlitliga metoder för att kontrollera deras deklarationer. Framför allt måste indicierna vara relevanta och samstämmiga och presumtionerna grundas på etablerad erfarenhet, så att risken för felaktigt positiva resultat minimeras. Som det anges i ingressen till förordning nr 2913/92 syftar tullkodexen nämligen till att ”garantera jämvikt mellan å ena sidan tullmyndigheternas behov av att säkerställa en korrekt tillämpning av tullagstiftningen och å andra sidan marknadsaktörernas rätt till rättvis behandling, …”.
52. I enlighet med denna princip fastställs i artikel 29.2 i förordning nr 2913/92 ett särskilt förfarande för att myndigheterna ska kunna klarlägga huruvida artikel 29.1 d i förordning nr 2913/92 är tillämplig i en given situation, samtidigt som deklarantens rättigheter skyddas. Tullmyndigheterna måste underrätta deklaranten om sina tvivel så att denne ges möjlighet att inkomma med ytterligare upplysningar i ett försök att visa att det deklarerade transaktionsvärdet är godtagbart för tulländamål. Även om detta förfarande främst är avsett att tillämpas för att undersöka om det deklarerade priset är godtagbart, finns det enligt min mening inget som hindrar att myndigheterna och/eller aktörerna använder det för att klarlägga förhållandet mellan köparen och säljaren.
53. Utan att gå så långt som att fastställa en presumtion om att det pris som överenskommits mellan närstående parter i allmänhet inte speglar varornas verkliga ekonomiska värde, gör artikel 29 i förordning nr 2913/92 det i viss mån lättare för myndigheterna att uppfylla beviskraven. Så är fallet eftersom deklaranten genom denna artikel åläggs bördan att framställa vissa begäranden och i vissa fall även åläggs en del av bevisbördan.
54. Att deklaranterna åläggs dessa bördor kan emellertid inte befria myndigheterna från skyldigheten att grunda sina konstateranden rörande förekomsten av faktisk kontroll på specifik bevisning som styrker att en part har kunnat bestämma eller påverka den andra partens beteende eller att en tredje part har kunnat utöva en liknande befogenhet gentemot båda parterna.
55. Enbart den omständigheten att en transaktion saknar vissa särdrag som normalt kännetecknar liknande transaktioner – till exempel att det finns ett skriftligt köpekontrakt, att det ställts säkerheter eller garantier eller har gjorts en förskottsbetalning – visar inte automatiskt att det föreligger en strukturell eller organisatorisk koppling mellan de båda aktörerna. Som Baltic Master har påpekat kan det inte uteslutas att två långvariga affärspartner som har haft regelbundna och lönsamma affärer ihop kan utföra sina transaktioner på ett förenklat och snabbt sätt. På liknande sätt är ett ovanligt lågt pris inte nödvändigtvis en indikation på att transaktionen ägt rum mellan närstående personer. En part kanske faktiskt har kunnat få ett särskilt bra pris till exempel på grund av den andra partens ekonomiska svårigheter eller en särskilt gynnsam marknadssituation. Detta är inte en situation med faktisk kontroll, utan snarare ett resultat av normalt fungerande marknadskrafter.
56. För att bevisa faktisk kontroll kan myndigheterna enligt min mening inte begränsa sig till att observera och registrera den påstådda kontrollens verkan (det ovanligt låga priset), utan de måste även identifiera den möjliga orsaken till den påstådda kontrollen. Det kan till exempel röra sig om sammankopplade företagsledningar, korsvist ägande eller situationer med närhet mellan de båda parternas aktieägare. Sådana omständigheter kan i förekommande fall utgöra en solid grund för att myndigheterna ska kunna presumera att faktisk kontroll föreligger. I annat fall blir myndigheternas resonemang cirkulärt: den bevisning som utlöser en djupgående undersökning av förhållandet mellan de båda parterna (det ovanligt låga priset) blir också bevis för att det föreligger ett ”alltför nära” förhållande mellan dem.
57. För fullständighetens skull kan det dock vara användbart att påminna den hänskjutande domstolen om att den omständigheten att köparen och säljaren är ”närstående” i den mening som avses i artikel 29.1 d i förordning nr 2913/92 inte på något sätt är den enda situation i vilken tullmyndigheterna får bortse från det varuvärde som deklarerats vid import. Den tillämpliga unionslagstiftningen innehåller nämligen andra bestämmelser enligt vilka myndigheterna får uppskatta detta värde på basen av andra värderingsmetoder. En av dessa bestämmelser förefaller vid första anblicken att eventuellt vara relevant i förevarande fall.
b) Artikel 181a i förordning nr 2454/93
58. I artikel 181a i förordning nr 2454/93 föreskrivs att ”[t]ullmyndigheterna [inte] behöver … fastställa tullvärdet för importerade varor på grundval av transaktionsvärdesmetoden om de … har anledning att betvivla att det deklarerade värdet utgör det sammanlagda belopp som betalats eller skall betalas och som avses i artikel 29 i kodexen.”
59. Artikel 181a i förordning nr 2454/93 avser de situationer i vilka det deklarerade priset inte motsvarar det pris som faktiskt betalats eller ska betalas. Denna bestämmelse – som är tillämplig oavsett om köparen och säljaren (de jure eller de facto) är närstående – täcker särskilt bedrägeri, felaktiga deklarationer och andra felaktiga uppgifter. Det kan till exempel hända att det finns förfalskade handlingar eller deklarationer som inte korrekt speglar den faktiska transaktionen. Vidare kan det ha gjorts fel vid fastställandet eller justeringen av ”det pris som faktiskt betalats eller ska betalas” på basen av de kriterier som anges i artiklarna 29, 32 och 33 i förordning nr 2913/92 eller helt enkelt ha gjorts materiella fel vid ifyllandet av de handlingar som krävs för tullklareringen.
60. Artikel 181a i förordning nr 2454/93 är därför en bestämmelse som till stor del kompletterar artikel 29.1 i förordning nr 2913/92. Som kommissionen angav vid förhandlingen infördes den förstnämnda bestämmelsen i unionslagstiftningen först i ett senare skede, i syfte att fylla vissa luckor.
61. Som jag ser det är artikel 181a i förordning nr 2454/93 tillämplig när det deklarerade priset inte motsvarar det pris som faktiskt betalats eller ska betalas. Artikel 29.1 i förordning nr 2913/92 är tillämplig när det deklarerade priset inte motsvarar det pris som faktiskt betalats eller ska betalas och beloppet har påverkats av förhållandet mellan köparen och säljaren. Inte i något av dessa fall speglar det värde som deklarerats för tullmyndigheterna varornas verkliga ekonomiska värde och det är således godtyckligt eller fiktivt.
62. Som den spanska regeringen angav vid förhandlingen syftar artikel 181a i förordning nr 2454/93 och artikel 29.1 i förordning nr 2913/92, trots deras olika tillämpningsområde, till samma mål (att möjliggöra en korrekt värdering av varorna) och följer i stort sett samma logik.
63. Båda bestämmelserna kräver ett relativt försiktigt tillvägagångssätt av tullmyndigheterna: de måste ha ”skäl” att anse att det pris som har överenskommits mellan närstående aktörer har påverkats av förhållandet mellan dem (artikel 29.2 i förordning nr 2913/92) och de måste ha ”anledning att betvivla” att det deklarerade priset är det pris som faktiskt betalats eller ska betalas (artikel 181a i förordning nr 2454/93).
64. I båda bestämmelserna föreskrivs dessutom att myndigheterna ska höra den eller de berörda aktörerna innan de beslutar att bortse från det deklarerade värdet och i stället göra en egen utvärdering av varornas värde.
65. Huruvida artikel 181a i förordning nr 2454/93 är relevant i förevarande fall – som ett alternativ till artikel 29.1 i förordning nr 2913/92 – är emellertid även det en fråga som det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.
3. Slutsats om den första frågan
66. Mot bakgrund av det ovan anförda bör den första frågan enligt min mening besvaras så, att artikel 29.1 d i förordning nr 2913/92 och artikel 143.1 e och f i förordning nr 2454/93 ska tolkas så, att köparen och säljaren ska anses vara ”närstående personer”, om det är rimligt att på grundval av omständigheterna kring ingåendet av transaktionerna, trots avsaknaden av bevisning som styrker ett affärskompanjonskap eller kontroll, dra slutsatsen att en av dessa personer faktiskt kontrollerar den andra eller att båda personerna faktiskt kontrolleras av en tredje person.
B. Den andra frågan
67. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.1 i förordning nr 2913/92 utgör hinder för att tullvärdet fastställs på grundval av uppgifter som finns i en nationell databas avseende ett tullvärde på varor som har samma ursprung och som, även om de inte utgör liknande varor, hänförs till samma Taric‑nummer.
68. I artiklarna 30 och 31 i förordning nr 2913/92 föreskrivs metoder för fastställande av tullvärdet under omständigheter där det inte är möjligt att fastställa det faktiska transaktionsvärdet och den standardmetod för fastställande av tullvärdet som anges i artikel 29 i samma kodex således inte kan användas.
69. Dessa ”subsidiära” värderingsmetoder följer en strikt hierarkisk ordning och har en inbördes rangordning. De är därför tillämpliga i ordningsföljd: när tullvärdet inte kan fastställas med tillämpning av en viss metod, ska den metod som följer omedelbart efter denna i den fastställda ordningen i tullkodexen användas, om genomförbart.
70. I artikel 30 i förordning nr 2913/92 förtecknas fyra särskilda, regelbaserade utvärderingsmetoder. I artikel 31 i förordning nr 2913/92 å sin sida föreskrivs en värderingsmetod som ska användas i sista hand och endast om inget annat alternativ är möjligt, vilken innebär att värdet kan bestämmas ”på grundval av tillgängliga data inom gemenskapen genom användning av rimliga medel”, förutsatt att dessa medel är ”förenliga med … principer och allmänna bestämmelser” i unionens tullagstiftning och Allmänna tull- och handelsavtalet (Gattavtalet).
71. Med beaktande av dess ganska öppna lydelse och karaktären av sista möjlighet (extrema ratio) överlåter artikel 31 i förordning nr 2913/92 på myndigheterna att i varje enskilt fall identifiera de metoder som bäst kan användas för att fastställa värdet på varorna i fråga. Dessa metoder bör i princip vara de som anges i artiklarna 29 och 30 i samma förordning, tillämpade med en viss grad av flexibilitet.
72. Det som krävs enligt artikel 31 i förordning nr 2913/92 är att de valda medlen i) är ”rimliga”, ii) grundar sig på tillgängliga data och iii) är förenliga med det relevanta regelverket (i unionen och på internationell nivå).
73. Dessa krav innebär enligt men mening följande. För det första måste de valda medlen vara adekvata under omständigheterna (det vill säga kunna resultera i en rättvis och sund värdering) och vara praktiska för myndigheterna (det vill säga inte alltför komplicerade eller tidskrävande). För det andra måste de valda medlen grunda sig på faktiska data och om möjligt ”grundas på tidigare bestämda tullvärden” som kan kontrolleras av deklaranterna och vid behov av de behöriga domstolarna. För det tredje måste medlen passa in harmoniskt i unionens system för fastställande av tullvärde och inte stå i strid med relevanta internationella instrument.
74. Som det anges i punkt 19 ovan ansåg tullmyndigheterna i förevarande fall att varken den standardmetod för värdering som anges i artikel 29 i förordning nr 2913/92 eller de subsidiära metoder som anges i artikel 30 i samma förordning kunde tillämpas. De beslutade således att tullvärdet på varorna i fråga måste fastställas i enlighet med den ”reservmetod” som anges i artikel 31 i förordning nr 2913/92. De fastställde därför tullvärdet på de varor som klaganden importerat genom att använda transaktionsdata för varor som importerats av ett annat bolag under samma beteckning (”delar för luftkonditioneringsapparater”) och Taric‑nummer (8415900090) och som hade samma ursprung (Malaysia) och härrörde från samma tillverkare. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den transaktion som användes som referens var det enda fallet av export från Malaysia enligt samma Taric‑nummer som hade registrerats i den nationella databasen 2010.
75. Det ankommer naturligtvis inte på EU-domstolen att pröva huruvida det i det aktuella fallet var korrekt av tullmyndigheterna att använda den metod för fastställande av tullvärde som anges i artikel 31.1 i förordning nr 2913/92 av det skälet att varken artikel 29 eller artikel 30 i den kodexen kunde tillämpas.
76. För att återkomma till den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen anser jag dock att artikel 31 i förordning nr 2913/92 i princip inte utgör hinder för att varors värde fastställs på basen av transaktionsdata som finns i en nationell databas avseende en import av varor klassificerade enligt samma Taric‑nummer och med samma ursprung, vilken har ägt rum under de föregående åren.
77. Även om den leverans som användes som referens inte nödvändigtvis avsåg ”identiska varor” eller ”liknande varor” i den mening som avses i artikel 30.2 a och b i förordning nr 2913/92, indikerar den omständigheten att båda leveranserna avsåg varor klassificerade enligt samma Taric‑nummer en rimlig grad av gemensamhet mellan dessa varor. Enligt min mening kan en sådan gemensamhet mycket väl räcka när vissa varor värderas enligt artikel 31 i förordning nr 2913/92, om inga andra kännetecken hos varorna i fråga är kända. I praktiken tillämpade myndigheterna metoden för fastställande av tullvärdet på grundval av transaktionsvärdet på liknande varor, varvid de tolkade begreppet ”liknande varor” på ett flexibelt sätt.
78. Jag behöver i detta sammanhang knappast erinra om att Taric ”grundar sig på Kombinerade nomenklaturen”, vilken bygger på Världstullorganisationens harmoniserade system (HS) och utgör det huvudsakliga verktyget för klassificering av varor i Europeiska unionen. Taric‑numren är således avsedda att spegla det sätt på vilket en vara klassificeras i alla länder som använder HS. I och med tullens digitalisering är Taric också lätt tillgänglig för såväl näringsidkare som myndigheter via en offentlig databas, vilket således främjar insyn och rättssäkerhet.
79. Det är riktigt att det relevanta Taric‑nummer som använts i förevarande fall är generiskt och inte anger specifika varor. Tullmyndigheternas tilldelning av detta särskilda Taric‑nummer grundade sig emellertid på information som lämnats av importören själv. Det ska härvidlag erinras om att unionens system för fastställande av tullvärde grundar sig på premissen att de upplysningar som behövs för tillämpning av tullregelverket huvudsakligen fastställs utifrån de uppgifter som deklaranten har lämnat och inte utifrån tullmyndigheternas konstateranden. Mer allmänt betraktas självvärdering av skyldigheterna med avseende på varor som avses i en deklaration som inges till tullmyndigheterna generellt som en av de principer som unionslagstiftningen inom detta område grundar sig på. I detta sammanhang är myndigheternas roll för det mesta begränsad till att kontrollera och verifiera deklarationerna och om nödvändigt rätta dem. Myndigheterna kan inte förväntas att utföra ett tidskrävande arbete för att ”göra deklaranternas jobb” och göra en ny beräkning av de tullar som ska betalas på basen av information och data som inte är omedelbart tillgängliga.
80. Det ska också tilläggas att domstolen tidigare har slagit fast att det pris som fastställts vid en försäljning som ägde rum före den försäljning som en viss tulldeklaration avser kan utgöra ”tillgängliga data” inom Europeiska unionen som enligt artikel 31.1 i förordning nr 2913/92 kan ligga till grund för fastställandet av tullvärdet. Domstolen har konstaterat att hänvisning till detta pris utgör ett sätt att fastställa tullvärdet som är både ”rimligt”, i den mening som avses i artikel 31.1, och förenligt med principerna och de allmänna bestämmelserna i de internationella avtal och de bestämmelser som det hänvisas till i artikel 31.1.
81. Jag kan inte se något skäl till att dessa konstateranden inte skulle vara tillämpliga även i förevarande fall.
82. Jag instämmer dock med Baltic Master i att en undersökning av unionsomfattande data avseende import av de relevanta varorna under den relevanta perioden hade varit att föredra. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida sådana data var tillgängliga och huruvida de i så fall kan kasta tvivel över tullmyndigheternas slutsatser.
83. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den andra frågan bör besvaras så, att artikel 31.1 i förordning nr 2913/92 inte utgör hinder för att tullvärdet fastställs på grundval av uppgifter som finns i en nationell databas avseende ett tullvärde på varor som har samma ursprung och som, även om de inte utgör identiska eller liknande varor, hänförs till samma Taric‑nummer.
V. Förslag till avgörande
84. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol, Litauen) på följande sätt: Enligt artikel 29.1 d i förordning nr 2913/92 och artikel 143.1 e och f i förordning nr 2454/93 ska köparen och säljaren anses vara ”närstående personer” om det med stöd av omständigheterna kring ingåendet av en transaktion, trots avsaknaden av bevisning som styrker ett affärskompanjonskap eller kontroll, rimligen kan visas att en av dessa personer faktiskt kontrollerar den andra eller att båda personerna faktiskt kontrolleras av en tredje person. Artikel 31.1 i förordning nr 2913/92 utgör inte hinder för att tullvärdet fastställs på grundval av uppgifter som finns i en nationell databas avseende ett tullvärde på varor som har samma ursprung och som, även om de inte är identiska eller liknande varor, hänförs till samma Taric‑nummer.
1 Originalspråk: engelska.
2 Smith, A., An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, 1776, bok V, kapitel II, del II.
3 Se Asakura, H., ”World History of the Customs and Tariffs”, World Customs Organization, 2003, s. 19–20, och Wolffgang, H-M., ”Emerging Issues In European Customs Law”, World Customs Journal, vol. 1, nr 1, 2007, s. 3–4.
4 Avtalet om tillämpning av artikel VII i Gattavtalet (eller WTO-avtalet om tullvärdeberäkning), för att nämna endast ett av avtalen. Se, mer allmänt, Rosenow, S., O’Shea, B.J., A Handbook on the WTO Customs Valuation Agreement, World Trade Organization and Cambridge University Press, 2010.
5 EGT L 302, 1992, s. 1.
6 Förordning nr 2913/92 upphörde att gälla den 30 april 2016 efter att ha upphävts och ersatts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) (EUT L 145, 2008, s. 1). Sistnämnda förordning har i sin tur upphävts och ersatts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1), vilken är i kraft för närvarande.
7 EGT L 253, 1993, s. 1.
8 Den förordningen har ersatts genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/481 av den 1 april 2016 om upphävande av kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EUT L 87, 2016, s. 24).
9 Begreppet Taric står för Europeiska unionens integrerade tulltaxa; se artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1), i dess ändrade lydelse.
10 Enligt Baltic Master var dessa nummer 8415200090, 8415820090 och 8415101000.
11 Nummer 8415900090.
12 Europadomstolen, 16 april 2019, Baltic Master Ltd mot Litauen, CE:ECHR:2019:0416JUD005509216.
13 Dom av den 12 december 2013, Christodoulou m.fl. ( C‑116/12, EU:C:2013:825, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
14 Priset får justeras i enlighet med artiklarna 32 och 33 i samma kodex. I dessa artiklar anges komponenter vilkas värde ska eller inte ska läggas till det pris som faktiskt har betalats eller ska betalas för varorna i fråga.
15 Artikel 29.1 d i förordning nr 2913/92.
16 Se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Stretinskis ( C‑430/14, EU:C:2015:701, punkt 15).
17 Dom av den 12 december 2013, Christodoulou m.fl. ( C‑116/12, EU:C:2013:825, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
18 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Stretinskis ( C‑430/14, EU:C:2015:701, punkt 18).
19 Se dom av den 21 januari 2016, Stretinskis ( C‑430/14, EU:C:2016:43, punkt 27).
20 Min kursivering.
21 Se, bland annat, den franska versionen (”juridiquement”), den italienska versionen (”veste giuridica”), den spanska versionen (”jurídicamente”), den svenska versionen (”juridiskt”) och den grekiska versionen (”νομική άποψη”).
22 Även om det i den nämnda anmärkningen endast hänvisas till artikel 143.1 e, anser jag att den princip som anges däri även, med nödvändiga ändringar, är tillämplig med avseende på led f i samma bestämmelse.
23 Min kursivering. Vad gäller begreppet ”operationellt” bekräftar andra språkversioner av förordningen entydigt att detta begrepp avser situationer med faktiskt kontroll: se, bland annat, den franska versionen (”en droit ou en fait”), den italienska versionen (”di diritto o di fatto”) och den grekiska versionen (”de jure ή de facto”).
24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Direktor na Teritorialna direktsiya Yugozapadna Agentsiya ”Mitnitsi” ( C‑76/19, EU:C:2020:543, punkterna 67 och 68).
25 I detta sammanhang behöver det knappast tilläggas att marknadsaktörerna under alla omständigheter har rätt att överklaga myndigheternas bedömning vid nationella domstolar, såsom Baltic Master gjort i förevarande fall. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2014, Global Trans Lodzhistik ( C‑29/13 och C‑30/13, EU:C:2014:140), och förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet DP grup ( C‑138/10, EU:C:2011:378, punkt 44).
26 Se artikel 29.2 a (”Om deklaranten så begär”) och 29.2 c (”på deklarantens begäran”).
27 Se artikel 29.2 b (”om deklaranten visar”).
28 Till exempel registrerades våren 2020, under toppen av Covid‑19‑pandemin, för första gången i historien negativa försäljningspriser för råolja.
29 Förutsatt att, som det anges ovan, deras förhållande faktiskt har påverkat varornas pris (se punkt 31 ovan).
30 Jämför dom av den 9 mars 2017, GE Healthcare ( C‑173/15, EU:C:2017:195, punkterna 38–40). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet Carboni e derivati ( C‑263/06, EU:C:2007:501, punkterna 61–65).
31 I den förklarande anmärkningen till artikel 29.2 anges härvidlag att en undersökning av omständigheterna kring försäljningen krävs endast om ”det finns tvivel om huruvida priset kan godkännas” (min kursivering).
32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2013, Christodoulou m.fl. ( C‑116/12, EU:C:2013:825, punkterna 41–43), och dom av den 9 november 2017, LS Customs Services ( C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 43). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Oribalt Rīga ( C‑1/18, EU:C:2019:64, punkterna 28–30).
33 Se den förklarande anmärkningen till artikel 31.1, som återges i punkt 13 ovan. Se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Oribalt Rīga ( C‑1/18, EU:C:2019:64, punkterna 28–30).
34 Ibidem.
35 Artikel 30.2 b i förordning nr 2913/92.
36 Artikel 142.1 d i förordning nr 2454/93 och förklarande anmärkningar till artikel 31.1.
37 Av detta skäl är kommissionen – som ansvarar för driften och offentliggörandet av Taric – inte behörig att ändra innehållet i de tulltaxenummer som fastställts på grundval av HS, även om den har vissa möjligheter att precisera deras omfattning. Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet CBA Computer ( C‑479/99, EU:C:2001:119, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
38 Se punkt 19 ovan.
39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2011, DP grup ( C‑138/10, EU:C:2011:587, punkterna 33 och 34).
40 Se, mer utförligt, Walsh, T., European Union Customs Code, Wolters Kluwer, 2015, s. 67–73.
41 Se, exempelvis, dom av den 28 februari 2008, Carboni e derivati ( C‑263/06, EU:C:2008:128).
42 Det kan i förbigående påpekas att i de relevanta bestämmelserna talas om identiska och liknande varor som sålts för export ”till gemenskapen” (artikel 30.2 i förordning nr 2913/92) och ”tillgängliga data inom gemenskapen” (artikel 31.1 i samma förordning).