Förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella – Mål C‑690/20 P Casino, Guichard-Perrachon och Achats Marchandises Casino/Kommissionen
1. Casino, Guichard-Perrachon (nedan kallat Casino) och Achats Marchanes Casino SAS (nedan kallat AMC och, tillsammans med Casino, klagandena) har yrkat att domstolen delvis ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 5 oktober 2020, Casino, Guichard-Perrachon och AMC/kommissionen (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen delvis ogillade den talan varmed klagandena, med stöd av artikel 263 FEUF, yrkade att kommissionens beslut C(2017) 1054 final av den 9 februari 2017 (nedan kallat det omtvistade beslutet) – varmed Casino och alla företag som direkt eller indirekt kontrolleras av Casino skulle underställa sig inspektion i enlighet med artikel 20.1 och 20.4 i förordning (EG) nr 1/2003 – skulle ogiltigförklaras.
Bakgrund till tvisten
2. Bakgrunden till tvisten, som beskrivs i punkterna 2–8 i den överklagade domen, kan med avseende på förevarande mål sammanfattas enligt följande.
3. Casino är moderbolag i Casino-koncernen, som bland annat bedriver verksamhet i Frankrike, huvudsakligen inom sektorn för distribution av livsmedel och andra varor. Dess dotterbolag AMC är en central inköpare som förhandlar med leverantörerna om inköpsvillkoren för butikskedjorna i Casino-koncernen i Frankrike.
4. Efter att ha mottagit upplysningar om informationsutbyte mellan Casino och andra företag eller företagssammanslutningar, bland annat Intermarché, ett bolag som också är verksamt inom sektorn för distribution av livsmedel och andra varor, antog Europeiska kommissionen det omtvistade beslutet.
5. Artikeldelen i detta beslut har följande lydelse:
Casino … och samtliga bolag som direkt eller indirekt kontrolleras av detta företag är skyldiga att underkasta sig en inspektion avseende deras eventuella deltagande i samordnade förfaranden som strider mot artikel 101 [FEUF] på marknaden för inköp av dagligvaror, marknaden för försäljning av tjänster till tillverkare av märkesvaror och marknaden för försäljning av dagligvaror till konsumenterna. Dessa samordnade förfaranden utgörs av:
a) informationsutbyte sedan 2015 mellan företag och/eller företagssammanslutningar, bland annat ICDC … och/eller dess medlemmar, bland annat Casino, och AgeCore och/eller dess medlemmar, bland annat Intermarché, om de rabatter som de erhållit på marknaden för inköp av dagligvaror i sektorerna för livsmedel, hygienprodukter och rengöringsprodukter samt om priserna på marknaden för försäljning av tjänster till tillverkare av märkesvaror i sektorerna för livsmedel, hygienprodukter och rengöringsprodukter i flera av Europeiska unionens medlemsstater, bland annat Frankrike, och
b) informationsutbyte åtminstone sedan 2016 mellan Casino och Intermarché om deras framtida affärsstrategier i Frankrike, bland annat vad gäller sortiment, utveckling av butiker, e-handel och marknadsföringspolitik på marknaden för inköp av dagligvaror och marknaden för försäljning av dagligvaror till konsumenterna.
Denna inspektion kan äga rum i vilken som helst av företagets lokaler …
Casino ska bereda de tjänstemän och andra personer som kommissionen bemyndigat för att genomföra en inspektion, samt de tjänstemän och andra personer som konkurrensmyndigheten i den berörda medlemsstaten bemyndigat eller utsett för att bistå dem, tillträde till samtliga dess lokaler och transportmedel under normal kontorstid. Casino ska lägga fram sina räkenskaper och andra affärshandlingar för inspektion, oavsett i vilken form de föreligger, om tjänstemännen och andra bemyndigade personer begär det, och ska tillåta att de granskar dessa räkenskaper och affärshandlingar på plats och tar eller erhåller alla former av kopior av eller utdrag ur dem. Casino ska tillåta att samtliga företagslokaler, räkenskaper eller affärshandlingar förseglas så länge och i den omfattning det är nödvändigt för inspektionen. Casino ska omedelbart, på plats, lämna muntliga förklaringar avseende föremålet för och syftet med inspektionen, om dessa tjänstemän eller personer begär det, och tillåta att företagets företrädare eller medarbetare lämnar sådana förklaringar. Casino ska tillåta att dessa förklaringar protokollförs, oavsett i vilken form.
Inspektionen kan inledas den 20 februari 2017 eller kort därefter.
Detta beslut riktar sig till Casino och samtliga bolag som direkt eller indirekt kontrolleras av detta företag.
Detta beslut ska, strax före inspektionen, i enlighet med artikel 297.2 [FEUF] delges det företag som det riktar sig till.”
6. Efter att ha underrättats av kommissionen om inspektionen i fråga vände sig den franska konkurrensmyndigheten till avdelningen för frigivning och frihetsberövande vid Tribunal de grande instance de Créteil (Förstainstansdomstolen i Créteil, Frankrike) respektive Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) för att ansöka om tillstånd för att genomföra inspektionsbesök och beslag i klagandenas lokaler. Genom beslut av den 17 februari 2017 beviljade dessa avdelningar för frihet och frihetsberövande de tillstånd för inspektionsbesök och beslag som hade begärts i förebyggande syfte (nedan kallade besluten av den 17 februari 2017). Eftersom ingen av de åtgärder som vidtogs under inspektionen krävde användning av ”tvångsåtgärder” i den mening som avses i artikel 20.6–20.8 i förordning nr 1/2003, delgavs klagandena inte dessa beslut.
7. Inspektionen inleddes den 20 februari 2017, då kommissionens inspektörer åtföljda av företrädare för den franska konkurrensmyndigheten infann sig vid Casino-koncernens huvudkontor i Paris och i ACM:s lokaler och delgav klagandena det omtvistade beslutet.
8. I samband med inspektionen genomförde kommissionen besök på kontoren, samlade in material, särskilt datormaskinvara (bärbara datorer, mobiltelefoner, surfplattor, lagringsenheter), förhörde flera personer och kopierade innehållet i det insamlade materialet.
9. Vardera klaganden sände en skrivelse till kommissionen, båda daterade den 24 februari 2017, i vilka de framförde reservationer mot det omtvistade beslutet och den inspektion som hade genomförts i enlighet med det.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
10. Klagandena väckte genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 april 2017 talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet med stöd av artikel 263 FEUF. Europeiska unionens råd tilläts intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
11. Klagandena åberopade i huvudsak tre grunder till stöd för sin talan. Som första grund har de invänt att artikel 20 i förordning nr 1/2003 är rättsstridig. Den andra grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Som tredje grund har de gjort gällande att rätten till hemmets okränkbarhet har åsidosatts. Inom ramen för den sistnämnda grunden gjorde klagandena gällande ett oproportionerligt intrång i deras privata verksamhetssfär, bland annat med hänsyn till de bolag och lokaler som avsågs i det omtvistade beslutet.
12. Genom den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen artikel 1.b i det omtvistade beslutet, eftersom den ansåg att kommissionen inte hade tillräckligt starka indicier för att misstänka att det förelåg en överträdelse bestående i informationsutbyte mellan Casino och Intermarché avseende deras framtida affärsstrategier. Tribunalen ogillade talan i övrigt.
Överklagandet och parternas yrkanden
13. Till stöd för sitt överklagande har klagandena åberopat fyra grunder. Den första grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de muntliga förklaringar som kommissionen hade inhämtat inte behövde registreras för att läggas till grund för det omtvistade beslutet. Som andra grund har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att den grundläggande rätten till hemmets okränkbarhet inte fordrade att kommissionens inspektionsbefogenheter begränsades i tiden. Den tredje grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den grundläggande rätten till hemmets okränkbarhet inte innebar att det omtvistade beslutet skulle begränsas med avseende på de personer och lokaler som kunde inspekteras. Som fjärde grund har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel inte fordrade ett självständigt och omedelbart rättsmedel mot genomförandet av inspektionerna.
14. Klagandena har yrkat att domstolen ska upphäva punkt 2 i domslutet i den överklagade domen, bifalla deras yrkanden i första instans och följaktligen ogiltigförklara det omtvistade beslutet och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål om överklagande samt rättegångskostnaderna vid tribunalen.
15. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
16. Rådet har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet i den del klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel inte fordrade ett självständigt och omedelbart rättsmedel mot genomförandet av inspektionerna, och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna för överklagandet.
Den tredje grunden för överklagandet
17. I enlighet med domstolens begäran kommer jag att inrikta min analys på den tredje grunden för överklagandet.
18. Klagandena har som tredje grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den grundläggande rätten till hemmets okränkbarhet inte innebar att det omtvistade beslutet skulle begränsas med avseende på de personer och lokaler som kunde inspekteras. Klagandena har bland annat ifrågasatt punkterna 144–147 i den överklagade domen.
19. Jag kommer först att sammanfatta tribunalens resonemang, som är föremål för klagandenas bestridanden, och därefter kommer jag att, en efter en, analysera de fyra invändningar i vilka den grund som är föremål för bedömning kan delas upp.
Den överklagade domen
20. I punkt 133 i den överklagade domen konstaterade tribunalen inledningsvis att det framgick av det omtvistade beslutet att varken bolagen eller de inspekterade lokalerna hade angetts med namn, dels eftersom det i artikel 1 andra stycket i det omtvistade beslutet angavs att ”inspektionen kan äga rum i vilken som helst av företagets lokaler” följt av orden ”särskilt”, vilket i sin tur följdes av två adresser, dels eftersom det i artikel 1 första stycket och i artikel 3 första stycket i det omtvistade beslutet angavs att ”Casino och samtliga bolag som direkt eller indirekt kontrollerades av Casino var föremål för inspektionsbeslutet”.
21. Tribunalen konstaterade därefter, i punkt 135 i den överklagade domen, att den mycket omfattande räckvidden av inspektionen, som ledde till sådana omnämnanden, enligt rättspraxis inte i sig ansågs utgöra ett alltför långtgående ingrepp i företagens privata verksamhetssfär.
22. Efter att i punkterna 137–141 i den överklagade domen ha erinrat om den rättspraxis enligt vilken utövandet av kommissionens omfattande befogenheter att genomföra inspektioner enligt förordning nr 1/2003 är underkastat villkor till säkerställande av att de berörda företagens rättigheter iakttas, besvarade tribunalen klagandenas invändning att kommissionen i förevarande fall, med stöd av de garantier som syftar till att skydda klagandena mot oproportionerliga ingrepp närmare ska specificera de bolag och lokaler som inspektionen avser.
23. För det första angav tribunalen, i punkt 144 i den överklagade domen, att uppgifterna i det omtvistade beslutet, betraktade som en helhet, gjorde det möjligt att fastställa vilka bolag och lokaler som berördes av inspektionen. Tribunalen klargjorde: ”tack vare att inspektionens föremål och syfte, och särskilt de berörda varu- och tjänstemarknaderna, anges och det preciseras att Casino och dess dotterbolag samt deras lokaler berörs, är det enkelt att, av det omtvistade beslutet, sluta sig till att inspektionen avsåg Casino och de dotterbolag som hade verksamhet inom de sektorer som berördes av den misstänkta överträdelsen – det vill säga marknaden för inköp av dagligvaror (livsmedel, hygienprodukter och rengöringsprodukter), marknaden för försäljning av dessa varor till konsumenterna och marknaden för försäljning av tjänster till tillverkare av märkesvaror i sektorn för dagligvaror – och att inspektionerna kunde genomföras i alla deras lokaler.” Under dessa omständigheter fann tribunalen att: ”Närmare preciseringar av området för inspektionen var därför inte nödvändiga för att skydda sökandenas rättigheter”.
24. För det andra underkände tribunalen, i punkt 145 i den överklagade domen, klagandenas kritik av att det område som täcktes av inspektionen, på grund av avsaknaden av specificering av de berörda bolagen och lokalerna, var för stort. Det kan härvid även påpekas att kommissionen i det omtvistade beslutet avsåg ”det grundläggande konkurrensrättsliga subjekt som kan tillskrivas överträdelser, särskilt de överträdelser som avses i förevarande fall, det vill säga begreppet företag, vilket oftast omfattar ett moderbolag och ett eller flera dotterbolag, och vilket följaktligen motiverar att såväl moderbolaget Casino som dess dotterbolag nämns i det angripna beslutet”.
25. För det tredje påpekade tribunalen, i punkt 146 i den överklagade domen: ”att det inte exakt anges vilka bolag och lokaler som avses bidrar vidare till ett smidigt genomförande av kommissionens inspektioner, eftersom detta ger kommissionen nödvändigt handlingsutrymme för att samla in maximalt med bevismaterial och säkerställer en överraskningseffekt som är nödvändig för att förhindra risken för att bevismaterial förstörs eller göms undan”.
26. Slutligen påpekade tribunalen, i punkt 147 i den överklagade domen, att det i besluten av den 17 februari 2017, återgivna under punkten 6 ovan, i vilka de aktuella inspektionsbesöken och beslagen hade godkänts i förebyggande syfte – för det fall besöket mötte motstånd – uttryckligen och uttömmande angavs i vilka lokaler inspektionsbesöken och beslagen kunde äga rum. Enligt tribunalen hade en ytterligare garanti, bestående av att de aktuella lokalerna anges, tagits fram för det fall en inspektion innebär ett mer betydande ingripande, eftersom den genomförs trots att de inspekterade bolagen motsatt sig den, vid behov med handräckning av polisen i enlighet med artikel 20.6–20.8 i förordning nr 1/2003. Eftersom klagandena inte motsatte sig inspektionen, fanns det i förevarande fall inte någon anledning att ställa denna ytterligare garanti.
Bedömning
27. Klagandena har gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och kravet på skydd mot godtyckliga ingripanden från det allmänna i en persons privata verksamhetssfär. De har i huvudsak gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att det omtvistade beslutet, i vilket varken de juridiska personer som omfattades av inspektionen eller de lokaler i vilka inspektionen var tillåten individuellt identifierades, var uppenbart rättsstridigt eftersom det innebar ett åsidosättande av rätten till hemmets okränkbarhet.
28. Som angetts ovan har klagandena anfört fyra invändningar till stöd för den tredje grunden.
29. Genom sin första invändning har klagandena gjort gällande att, i motsats till vad tribunalen angav, bland annat i punkt 144 i den överklagade domen, definitionen av föremålet för och syftet med inspektionen inte kan kompensera avsaknaden av begränsningar i kommissionens befogenheter att identifiera de personer och lokaler som kan inspekteras. De har med stöd av en dom från den tyska författningsdomstolen tillagt att det inte är godtagbart att innehavarna av rätten till respekt för hemmet – i förevarande fall varje juridisk person som ingår i Casino-koncernen – av definitionen av föremålet för undersökningen, och således vid inspektörernas ankomst, måste sluta sig till att de ingår i de subjekt som ska inspekteras.
30. I detta avseende vill jag inledningsvis påpeka att tribunalen, såsom kommissionen korrekt har understrukit och tvärtemot vad klagandena har hävdat, inte ansåg att definitionen av föremålet för, och syftet med, inspektionen kompenserat för en påstådd avsaknad av begränsning av kommissionens befogenheter.
31. Tribunalen fann däremot att iakttagandet av rätten till hemmets okränkbarhet inte kräver att de inspekterade företagen och lokalerna anges med namn i inspektionsbeslutet. Härvidlag erinrade tribunalen om att liknande formuleringar (som i det omtvistade beslutet) fanns i de beslut som varit i fråga i andra mål som avgjorts av tribunalen och att den mycket omfattande inspektionen som dessa formuleringar ledde till inte i sig, enligt rättspraxis, ansågs utgöra ett överdrivet ingrepp i företagens privata verksamhetssfär.
32. Tribunalen fann att specificeringen avseende inspektionsområdet i det omtvistade beslutet i förevarande fall var tillräcklig för att fastställa vilka bolag och lokaler som berördes av inspektionen och att mer detaljerade specificeringar inte var nödvändiga för att skydda klagandenas rättigheter. För att komma fram till denna slutsats beaktade tribunalen inte bara uppgiften i det omtvistade beslutet om föremålet för, och syftet med, inspektionen och särskilt specificeringen av de berörda produkt- och tjänstemarknaderna, utan även preciseringen i det omtvistade beslutet enligt vilken framgår att ”det rör sig om Casino och dess dotterbolag samt deras lokaler”. Tribunalen angav för övrigt att samtliga dessa uppgifter gjorde det möjligt att av det omtvistade beslutet enkelt dra slutsatsen att endast Casino och dess dotterbolag, vilka var verksamma på de berörda marknaderna, omfattades av inspektionen.
33. Tribunalens ovan beskrivna synsätt strider emellertid enligt min mening inte mot praxis från domstolen eller från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) i fråga om inspektioner i företagens affärslokaler, bland annat för kontroller som syftar till att beivra överträdelser av konkurrensrätten, och har inte heller gett kommissionen rätt att vidta, oproportionerliga eller godtyckliga åtgärder, som inskränker rätten till hemmets okränkbarhet enligt artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan Europakonventionen).
34. Härvidlag ska inledningsvis påminnas om att, såsom domstolen klargjorde i domen av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen (nedan kallad domen Deutsche Bahn), det visserligen framgår av Europadomstolens praxis att det skydd som föreskrivs i artikel 8 i Europakonventionen kan utsträckas till att omfatta vissa affärslokaler, men att Europadomstolen icke desto mindre har slagit fast att ett offentligt ingrepp kan sträcka sig längre med avseende på kommersiella lokaler eller kommersiell verksamhet än i andra fall.
35. Det ska vidare påpekas att kommissionens kontrollbefogenheter enligt artikel 20.2 i förordning nr 1/2003 inskränker sig till att kommissionens tjänstemän bland annat kan begära att få tillträde till de lokaler de efterfrågar, att få se och ta kopior av de handlingar de efterfrågar samt att begära tillgång till innehållet i efterfrågade inventarier. Artikel 20.2 a i ovanstående förordning anger närmare bestämt att de tjänstemän, och andra personer som åtföljer dem, vilka har bemyndigats av kommissionen att genomföra en inspektion, bland annat har befogenhet att få tillträde till företagets eller företags-sammanslutningens samtliga lokaler, mark och transportmedel. Domstolen har emellertid haft tillfälle att precisera att en sådan befogenhet är av särskild betydelse, eftersom den ska göra det möjligt för kommissionen att inhämta bevisning om överträdelser av konkurrensreglerna på de platser där sådan information normalt finns, det vill säga i företagens affärslokaler, och eftersom såväl syftet med förordning nr 1/2003 som uppräkningen i artikel 20 av de befogenheter som tillkommer kommissionens tjänstemän visar att undersökningarna kan ha en mycket omfattande räckvidd.
36. Det ska slutligen erinras om att det vid kommissionens utövande av sina inspektionsbefogenheter finns tillräckliga garantier till skydd mot godtyckliga inskränkningar från statsmaktens sida – däribland är, såsom domstolen har preciserat, skyldigheten att motivera inspektionsbeslutet av yttersta vikt – och att de inspektioner som, såsom i förevarande fall, genomförs med stöd av artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 inte innebär utövande av tvångsmakt, vilket endast kan ske med stöd av artikel 20.6–20.8 i förordning nr 1/2003.
37. Under dessa omständigheter kan tribunalen enligt min mening inte klandras för att den drog slutsatsen att när de företag och lokaler som omfattas av inspektionen inte namnges i inspektionsbeslutet – men motiveringen av detta beslut gör det möjligt att, enkelt och utan omfattande tolkning, sluta sig till vilka juridiska personer och lokaler som specifikt berörs av inspektionerna – det inte föreligger något åsidosättande av proportionalitetsprincipen, vilken ska iakttas vid antagandet av åtgärder som innebär ett ingrepp i artikel 7 i stadgan.
38. Europadomstolen intog ett liknande synsätt i domen av den 20 december 2010 i målet Société Canal Plus m.fl./Frankrike, där den fann att den omständigheten att ett av de inspekterade bolagen i det mål som gav upphov till att den domen inte uttryckligen avsågs i beslutet om tillstånd för inspektionerna i fråga ”inte [påverkade] lagenligheten av intrånget, eftersom tillståndsbeslutet i allmänhet avsåg Canal Plus”, ”utan någon precisering av de olika berörda enheternas bolagsform i detta avseende, vilka dock med säkerhet omfattades av den skrivningen”.
39. Vad gäller den dom från den tyska författningsdomstolen som klagandena har åberopat, ska det påpekas att författningsdomstolen i den domen slog fast att rätten till hemmets okränkbarhet hade åsidosatts, eftersom det aktuella inspektionsbeslutet inte gjorde det möjligt att identifiera det bolag vars lokaler skulle inspekteras, och således var obestämt.
40. Den tyska författningsdomstolen kom fram till denna slutsats efter att ha konstaterat att inget företag under den enda, i inspektionsbeslutet, angivna firmabeteckningen använde lokaler på den adress som angavs i detta beslut, och att det – bland de företag som hade kontor på denna adress, vars firmanamn bestod av ord som användes i nämnda beslut och som åtföljdes av en kompletterande uppgift – inte var möjligt att förstå vilka företag som avsågs i inspektionsbeslutet. Författningsdomstolen konstaterade vidare att det inte var möjligt att skingra osäkerheten kring vilket bolag som åsyftades med beaktande av andra skrivningar i inspektionsbeslutet.
41. Genom denna slutsats uteslöt författningsdomstolen således inte möjligheten att indirekt identifiera bolaget på grundval av handlingens innehåll när den handling genom vilken inspektionsbeslutet fattas inte anger namnet på det bolag som inspektionen avser. I detta avseende ska det påpekas att den tyska författningsdomstolen däremot har motsatt sig möjligheten att en sådan identifiering kan göras på grundval av omständigheter som inte omfattas av inspektionsbeslutet i fråga, såsom utredningsakten.
42. I förevarande fall var det emellertid endast med beaktande av uppgifterna i det omtvistade beslutet som tribunalen fann att de bolag som beslutet riktade sig till klart kunde identifieras.
43. Det ska även påpekas att en av de faktorer som medförde att identifieringen, av det bolag vilket berördes av den inspektion varom fråga var i det mål som gav upphov till den ovannämnda domen från den tyska författningsdomstolen, blev osäker var bristen på precision i detta bolags verksamhetssektor. I det omtvistade beslutet anges emellertid tydligt inom vilka marknader det antas föreligga en överträdelse av artikel 101 FEUF och det är således möjligt att klart identifiera verksamhetssektorerna för de bolag som inspektionen avser.
44. Genom den andra invändningen i den tredje grunden har klagandena gjort gällande att begreppet ”företag” – som är ett ekonomiskt och rent funktionellt begrepp som uteslutande används för tillämpningen av de materiella reglerna i konkurrensrätten, såsom kvalificeringen av en kartell – inte kan hindra iakttagandet av de grundläggande rättigheter som är knutna till begreppet ”juridisk person”. När det gäller bolag är det endast den juridiska personen som har rätt till hemmets okränkbarhet och inte det företag som inte är en juridisk person. Klagandena har i detta sammanhang hänvisat till domen av den 25 oktober 2011, Uralita/kommissionen, i vilken tribunalen slog fast att när kommissionen antar ett beslut med tillämpning av artikel 101 FEUF ska den identifiera den eller de fysiska eller juridiska personer som kan hållas ansvariga för det aktuella företagets beteende och som kan bli föremål för sanktionsåtgärder på den grunden.
45. I detta avseende vill jag påpeka att de argument som klagandena har anfört inom ramen för denna andra invändning inte kan påverka giltigheten av tribunalens synsätt eller den slutsats som tribunalen kom fram till i punkt 144 i den överklagade domen.
46. Vidare framgår det, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, enligt min mening klart av punkt 145 i den överklagade domen att när tribunalen hänvisade till företaget som ”grundläggande rättssubjekt i konkurrensrätten”, avsåg den inte att slå fast att ”företaget” i den mening som avses i konkurrensrätten – och inte de juridiska personer som det består av – skulle anses ha en grundläggande rätt till hemmets okränkbarhet i förhållande till en vidtagen inspektionsåtgärd. Denna hänvisning ska snarare tolkas som en precisering av räckvidden av uppgiften i artikel 1 första stycket och artikel 3 första stycket i detta beslut, enligt vilken ”Casino … och alla bolag som det kontrollerar direkt eller indirekt” var skyldiga att underkasta sig en inspektion, i syfte att göra en korrekt avgränsning av den personkrets som beslutet är tillämpligt på (ratione personae).
47. I detta sammanhang kan inte klagandenas hänvisning till domen av den 25 oktober 2011, Uralita/kommissionen – vilken avsåg ett beslut i vilket en överträdelse konstateras och inte ett inspektionsbeslut –, såsom kommissionen med rätta har påpekat, vara till någon nytta för klagandena. Inspektionerna ägde rum på ett stadium då kommissionen ännu inte förfogade över detaljerade uppgifter, inte heller med avseende på dem som begått den förmodade överträdelsen, och kommissionen har först att kontrollera huruvida dess misstankar är välgrundade och omfattningen av de faktiska omständigheterna, eftersom syftet med inspektionen är just att samla in bevisning avseende en misstänkt överträdelse.
48. Genom den tredje invändningen i den tredje grunden har klagandena bestritt tribunalens påstående i punkt 146 i den överklagade domen om att avsaknaden av precision i angivandet av de åsyftade bolagen och lokalerna bidrar till att inspektionerna genomförs på ett korrekt sätt. De har gjort gällande att de exemplifierade rättsordningarna var det krävs att de berörda bolagen och/eller lokalerna utpekas visar att en sådan precisering inte inverkar menligt på det korrekta genomförandet av inspektionen.
49. Det ska i detta avseende påpekas att även om det antas att tribunalen gjorde en felaktig bedömning eller överskattade de fördelar i fråga om effektiviteten av inspektionerna som var förbundna med avsaknaden av precision vid angivandet av de bolag och lokaler som inspektionen avsåg, räcker detta inte för att ifrågasätta giltigheten av det synsätt som tribunalen anlagt och den slutsats som tribunalen kom fram till i punkt 144 i den överklagade domen.
50. Det ska vidare erinras om att nationell lagstiftning eller rättspraxis, även om det antas att denna lagstiftning eller rättspraxis är gemensam för alla medlemsstater, inte är bindande vid tillämpningen av konkurrensreglerna i fördraget.
51. Slutligen har klagandena i den tredje grundens fjärde invändning gjort gällande att det, i motsats till vad tribunalen slog fast i punkt 147 i den överklagade domen, inte kan hävdas att risken för godtycklighet till följd av bristande precision i det omtvistade beslutet vad gäller de personer och lokaler som skulle kunna inspekteras uppvägdes av den grad av alternativt skydd som en eventuell verkställighet av besluten av den 17 februari 2017 innebar. Unionsrätten bör nämligen vara tillräcklig i sig, genom att direkt ge enskilda alla garantier som krävs för att skydda deras grundläggande rättigheter och inte grundas på bestämmelser i nationell rätt som kan tillämpas i övrigt. För att nämnda beslut ska vara verkställbara borde klagandena inte heller ha gett kommissionens tjänstemän tillträde till deras lokaler, vilket skulle tvingat dem att begära att de franska myndigheterna skulle ingripa. En sådan invändning skulle ha utsatt klagandena för risken att drabbas av höga böter.
52. Klagandenas argument förefaller mig återigen grunda sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Tribunalen ansåg nämligen inte att den oegentlighet som följde av avsaknaden av exakta uppgifter om de företag och lokaler som var föremål för inspektion uppvägdes av att det i besluten av den 17 februari 2017 uttryckligen angavs vilka lokaler som kunde besökas. Tribunalen påpekade endast att för det fall kommissionens ingripande skulle ha inneburit utövande av tvångsmakt, på grund av klagandenas motstånd, skulle klagandena ha åtnjutit en ytterligare garanti bestående av en uttrycklig och uttömmande specificering av de lokaler som inspektionen avsåg.
53. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
Slutsats
54. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska fastställa att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
1 Originalspråk: franska.
2 T-249/17, EU:T:2020:458.
3 Ärende AT.40466 – Tute 1.
4 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 1, 2003, s. 1).
5 Punkt 1 i domslutet i den överklagade domen.
6 Punkt 2 i domslutet i den överklagade domen.
7 Bundesverfassungsgericht, 16 april 2015, 2 BvR 440/14, NJW 2015, 2870.
8 I punkt 134 i den överklagade domen redogör tribunalen för domarna i mål: av den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen ( T‑135/09, EU:T:2012:596), och av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommission ( T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404).
9 C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkt 20.
10 Se domen Deutsche Bahn, punkt 23.
11 Se, för ett liknande resonemang, avseende rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 81 och 82 (EGT 13, 1962, s. 204/62), och dom av den 21 september 1989, Hoechst/kommissionen ( 46/87 och 227/88, EU:C:1989:337, punkt 26).
12 Se, domen Deutsche Bahn, punkt 28, samt dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen ( T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 74).
13 Se, dom av den 30 januari 2020, České dráhy/kommissionen ( C‑538/18 P och C‑539/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:53, punkt 40).
14 Se, med avseende på beslut om att begära upplysningar, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet HeidelbergCement/kommissionen ( C‑247/14 P, EU:C:2015:694, punkt 42).
15 CE:ECHR:2010:1221JUD002940808, punkt 52.
16 T‑349/08, ej publicerad, EU:T:2011:622, punkt 36.
17 T‑349/08, ej publicerad, EU:T:2011:622, punkt 36
18 Se, dom av den 17 januari 1984, VBVB och VBBB/kommissionen ( 43/82 och 63/82, EU:C:1984:9, punkt 40).