Förslag till avgörande av Generaladvokat Pitruzzella – Mål C‑25/21 Repsol Comercial de Productos Petrolíferos

1. I samband med tillämpning av unionens konkurrensregler på initiativ av privata aktörer (private enforcement), spelar frågor knutna till beviskrav en framträdande roll. En civilrättslig talan avseende överträdelse av konkurrensrätten kräver nämligen normalt sett en komplex bedömning av de faktiska och ekonomiska omständigheterna och präglas av en betydande informationsasymmetri. Dessa faktorer kan äventyra möjligheten för de personer som väcker en sådan civilrättslig talan att utöva sina rättigheter på ett effektivt sätt.

2. I detta sammanhang har frågan om bevisvärdet av nationella konkurrensmyndigheters beslut vid nationella tvistemålsdomstolar som ska pröva en skadeståndstalan avseende överträdelse av konkurrensrätten reglerats i artikel 9.1 i direktiv 2014/104/EU om skadeståndstalan avseende överträdelse av konkurrensrättsliga bestämmelser. Många frågor har emellertid ännu inte besvarats.

3. Utöver frågor om tolkningen av denna bestämmelse, vad gäller för bevisvärdet av sådana beslut inom ramen för en talan om ogiltighet grundad på artikel 101.2 FEUF? Vilken karaktär har vidare bestämmelsen i artikel 9.1 i direktiv 2014/104 som fastställer dess tillämplighet i tiden (ratione temporis)? När denna bestämmelse inte är tillämplig, vilket bevisvärde har då dessa beslut inom ramen för en talan om skadestånd för åsidosättande av unionens konkurrensrätt?

4. I förevarande mål, som gäller en begäran om förhandsavgörande som har getts in av Juzgado de lo Mercantil de Madrid (Handelsdomstolen i Madrid, Spanien), den hänskjutande domstolen, får EU-domstolen en möjlighet att lämna förtydliganden avseende alla dessa frågor.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. I artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF], som har rubriken Bevisbörda, föreskrivs följande:

”Vid alla nationella förfaranden eller gemenskapsförfaranden för tillämpning av artiklarna [101 och 102 FEUF] ska bevisbördan åvila den part eller myndighet som gör gällande att artikel [101].1 eller artikel [102 FEUF] har överträtts…”

6. Skäl 34 i direktiv 2014/104 har följande lydelse:

”För att säkerställa att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna tillämpar artiklarna 101 och 102 [FEUF] på ett ändamålsenligt och konsekvent sätt krävs en gemensam strategi i hela unionen vad gäller inverkan av nationella konkurrensmyndigheters slutliga överträdelsebeslut på en ny skadeståndstalan … För att förbättra den rättsliga förutsebarheten, undvika inkonsekvens vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 [FEUF], åstadkomma ökad effektivitet och smidigare förfaranden vid skadeståndstalan och främja den inre marknadens funktion för företag och konsumenter bör ett fastställande i ett slutligt beslut som fattats av en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol att en överträdelse av artikel 101 eller 102 [FEUF] begåtts inte bli föremål för en ny talan i en senare skadeståndstalan. Därför bör ett sådant fastställande anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väckts i den nationella konkurrensmyndighetens eller överprövningsdomstolens medlemsstat i samband med den överträdelsen. Den verkan som följer av fastställandet bör dock endast omfatta överträdelsens art och dess fastställda materiella, personliga och territoriella tillämpningsområde samt dess tidsmässiga räckvidd som fastslagits av en konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol inom ramen för dess behörighet.”

7. I artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 2014/104, som har rubriken Verkan av nationella beslut, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artikel 101 eller 102 [FEUF] eller nationell konkurrensrätt.

2. Medlemsstaterna ska se till att, om ett slutligt beslut som avses i punkt 1 antas i en annan medlemsstat, det slutliga beslutet i enlighet med nationell rätt får ges in till deras nationella domstolar som åtminstone prima facie-bevis för att en överträdelse av konkurrensrätten ägt rum och i förekommande fall får bedömas tillsammans med alla andra bevis som parterna lagt fram.”

8. I artikel 22 i direktiv 2014/104, med rubriken Tillämpning i tiden, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artikel 21 i syfte att följa de materiella bestämmelserna i detta direktiv inte ska tillämpas retroaktivt.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artikel 21, utöver de bestämmelser som avses i punkt 1, inte ska tillämpas på skadeståndstalan som väckts vid en nationell domstol före den 26 december 2014.”

B. Spansk rätt

9. Direktiv 2014/104 införlivades med spansk rätt genom Real Decreto-ley 9/2017, por el que se transponen directivas de la Unión Europea en los ámbitos financiero, mercantil y sanitario, y sobre el desplazamiento de trabajadores (Kungligt lagdekret 9/2017 om införlivande av Europeiska unionens direktiv på finans- handels- och hälsoområdena och på området rörlighet för arbetstagare), av den 26 maj 2017 om ändring av Ley 15/2007 de Defensa de la Competencia (lag 15/2007 om konkurrensskydd) av den 3 juli 2007.

II. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna

10. KN:s arvingar är ägare till en bensinstation som KN byggt och som finns i Spanien. Repsol är det främsta spanska företaget som är verksamt inom oljeraffinering. Mellan åren 1987 och 2009 ingick KN eller hans arvingar fem avtal med Repsol avseende leverans av bränsle för driften av bensinstationen.

11. De första två avtalen ingicks år 1987 respektive år 1996. Det framgår av beslutet om hänskjutande att dessa avtal, även om de betecknades som avtal om exklusiv leverans, i realiteten kunde klassificeras som återförsäljningsavtal. Dessa båda avtal föreskrev att bensinstationsinnehavaren skulle erhålla ersättning i form av en provision som vederbörande kunde tillämpa på det konsumentpris på bränsle som rekommenderades av Repsol.

12. I ett beslut av den 11 juli 2001 (nedan kallat 2001 års beslut) fastställde Tribunal de Defensa de la Competencia (Konkurrensdomstolen, nedan kallad TDC) att Repsol hade åsidosatt de nationella konkurrensreglerna enligt följande:

”1. [Repsol] har förfarit på ett sätt som är förbjudet enligt artikel 1.1 i Ley de Defensa de la Competencia (lagen om konkurrensskydd), genom att fastställa konsumentpriser på bränsle för de återförsäljare som handlar med dessa enligt ett system som antas grunda sig på provision eller agentur, enligt de avtal som anges [utelämnas] i handlingarna i ärendet.

2. [Repsol] förpliktas att upphöra med att fastställa priserna i förhållande till de bensinstationer till vilka bolaget är knutet genom ett avtal som har liknande egenskaper.”

13. Detta beslut bekräftades av Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) och därefter av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) och blev således slutgiltigt.

14. Den 22 februari 2001, den 22 februari 2006 och den 17 juli 2009 ingick KN eller hans arvingar tre senare avtal med Repsol, vilka betecknades som ”avtal om exklusiv provision”. Dessa tre avtal innehöll en skyldighet till exklusiv leverans till förmån för Repsol på 5, 3 respektive 5 år. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det ekonomiska systemet byggde på en ”påstådd” provision, vilken i själva verket dolde ett återförsäljningsavtal, eftersom det var kommissionären som stod för produktrisken och var tvungen att betala beloppet för de beställda produkterna (konsumentpris som fastställdes av Repsol minus provisionen) tillräckligt långt i förväg för att göra det möjligt för Repsol att fastställa att betalning skett före leverans.

15. Det framgår av detta beslut om hänskjutande att kommissionärens möjlighet att ge kunderna rabatt genom att dra av den på sin provision formellt erkändes i de tre avtalen. Denna möjlighet var emellertid i praktiken rent teoretisk.

16. Till följd av en utredning som bekräftade att Repsol fortsatte att överträda konkurrensreglerna, då den möjlighet som gavs bensinstationsinnehavarna i dess nätverk att tillämpa rabatter genom att dra av dem från sin provision hade visat sig inte föreligga i praktiken, beslutade Comisión Nacional de la Competencia (Nationella konkurrensmyndigheten, nedan kallad CNC), genom beslut av den 30 juli 2009 (nedan kallat 2009 års beslut), att vidta åtgärder mot bland annat Repsol för nämnda överträdelser av konkurrensreglerna. Beslutsdelen i 2009 års beslut hade följande lydelse:

”ETT. – Härmed fastställs att Repsol … [har] åsidosatt artikel 1 i [lagen om konkurrensskydd] och artikel [101.1 FEUF], genom att indirekt ha fastställt det konsumentpris som ska tillämpas av självständiga näringsidkare som bedriver verksamhet i bolagets namn och därigenom begränsa konkurrensen mellan bensinstationerna i dess nätverk och övriga bensinstationer.

TVÅ. – Härmed fastställs vidare att alla avtal som innehåller klausuler enligt vilka huvudmannen överför betydande kommersiella eller finansiella risker på den andra avtalsparten vid tillämpningen av konkurrensrätten ska behandlas som återförsäljningsavtal.

TRE. – Det fastställs likaså att varje annan kontraktsklausul som ingår i Repsols avtal om bränsleleverans och som anger att inköpspriset på bensin fastställs utifrån ett maxpris eller rekommenderat pris, antingen bensinstationens eget eller det som tillämpas av konkurrenterna i regionen, strider mot artikel 1 i [konkurrenslagen] och artikel [101.1 FEUF] …

FYRA. – Härmed fastställs att varje annan avtalsklausul i Repsols bränsleleveransavtal … som föreskriver att den provision/marginal som ska erhållas ska fastställas på sätt som liknar dem som används i den region där den bensinstation som avtalet avser finns strider mot artikel 1 i [konkurrenslagen] och artikel [101.1 FEUF]…

FEM. – Repsol … förpliktas att, från delgivningen av förevarande beslut, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upphöra med allt handlande som bidrar till ett indirekt fastställande av priset på de bränslen som säljs på bensinstationerna i nätverket vilka är föremål för ett avtal om att använda leverantörens varumärke som ingåtts med Repsol … och vars förvaltare är självständiga entreprenörer vid tillämpningen av konkurrensreglerna …”

17. Beslutet av den 30 juli 2009 bekräftades av de spanska domstolarna och blev således slutgiltigt.

18. CNMC meddelade, inom ramen för tillsynsförfarandet, tre beslut i vilka den fastställde att Repsol hade fortsatt med sitt olagliga handlande fram till 2019.

19. Mot denna bakgrund har KN:s arvingar vid den hänskjutande domstolen väckt en talan om ogiltighet avseende de avtal som existerar mellan parterna, enligt artikel 101.2 FEUF, på grund av att Repsol fastställt konsumentpriset för bränsle och bensin i strid med artikel 101.1 FEUF, samt yrkat ersättning för de skador som åsidosättandet av artikel 101 FEUF medfört. Som bevis för det olagliga handlandet har KN:s arvingar framställt två beslut av de spanska konkurrensmyndigheterna (nämligen 2001 års beslut respektive 2009 års beslut) som blivit slutgiltiga.

20. Den hänskjutande domstolen har påpekat att bevisbördan för en överträdelse av artikel 101 FEUF enligt 2 i förordning nr 1/2003 åvilar den part som har gjort en sådan överträdelse gällande. Den har även hänvisat till effektivitetsprincipen och klassificerat den talan som KN:s arvingar har väckt som en talan om ogiltighet avseende de mellan parterna befintliga avtalen med yrkande om skadestånd (stand-alone action).

21. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det i nationell rättspraxis inte har getts något bevisvärde åt en konkurrensmyndighets beslut, inom ramen för en sådan talan om ogiltighet som den som KN:s arvingar har väckt. Av denna rättspraxis följer att de åtgärder som de spanska konkurrensmyndigheterna vidtar, inbegripet dem som har bekräftats av de behöriga domstolarna, inte ska leda till ogiltigförklaring av alla avtal om rätt att använda leverantörens varumärke som har ingåtts av oljebolagen. Dessa beslut utgör inte ens ett indicium på ett olagligt handlande för tvistedomstolen. Följaktligen måste en sökande, för att uppnå att de aktuella avtalen förklaras vara ogiltiga, till denna domstol åter lägga fram de bevis som framställts i den administrativa ärendeakten.

22. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att en sökande, i en så kallad follow-on-talan, enligt artikel 9 i direktiv 2014/104 sedermera kan uppfylla beviskravet avseende ett olagligt handlande enbart genom att styrka att en konkurrensmyndighets slutliga beslut avser det aktuella avtalsförhållandet. I förevarande fall har KN:s arvingar emellertid inte endast väckt en skadeståndstalan, utan har också åberopat att de aktuella avtalen är ogiltiga enligt artikel 101.2 FEUF. Att neka 2001 års beslut respektive 2009 års beslut all form av bevisvärde skulle, enligt den hänskjutande domstolen, emellertid få till följd att de avtal som är förbjudna enligt artikel 101 FEUF bibehålls och att ingen ersättning för den skada som det olagliga handlandet orsakat betalas ut till de berörda personerna. Denna konsekvens är inte möjlig eftersom avtalen mellan Repsol och KN:s arvingar motsvarar det förbjudna handlandet och de avtal som konkurrensmyndigheterna analyserade i dessa beslut, och som inrättades under samma period som dessa avtal och på samma geografiska marknad som dessa.

23. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Om käranden styrker att hans avtalsförhållande med REPSOL om exklusiv leverans och rätt att använda leverantörens varumärke (mot provision eller genom direktförsäljning med referenspris-återförsäljning med rabatt) omfattas av det geografiska område och den tidsperiod som den nationella konkurrensmyndigheten granskar, ska då detta avtalsförhållande anses ha påverkats av [2001 års beslut] (ärende 490/00 REPSOL) och/eller av [2009 års beslut] (ärende 652/07 REPSOL/CEPSA/BP), och ska då kraven i artikel 2 i förordning nr 1/2003 rörande bevisbördan för överträdelsen därmed anses ha uppfyllts?

2) Om svaret på föregående fråga är jakande och det i det konkreta fallet har styrkts att avtalsförhållandet påverkas av [2001 års beslut] (ärende 490/00 REPSOL) och/eller av [2009 års beslut] (ärende 652/07 REPSOL/CEPSA/BP), måste då följden bli att avtalet förklaras vara ogiltigt, i enlighet med artikel 101.2 FEUF?”

III. Rättslig bedömning

24. De båda tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål har till syfte att, mot bakgrund av unionsrätten, fastställa vilket bevisvärde som i en civilrättslig talan som väckts vid den domstolen ska tillmätas två slutliga beslut från de spanska konkuttensmyndigheterna som har konstaterat överträdelser av såväl den nationella konkurrensrätten som unionens konkurrensregler.

25. Innan tolkningsfrågorna behandlas i detalj, bör enligt min uppfattning några inledande övervägningar göras.

26. För det första förefaller det lämpligt att klargöra vissa aspekter avseende den tala som KN:s arvingar har väckt vid den hänskjutande domstolen i det nationella målet.

27. För det andra regleras frågan om vilken verkan ett slutligt beslut från en nationell konkurrensmyndighet ska tillmätas i en skadeståndstalan som väckts vid dess nationella domstol numera i artikel 9.1 i direktiv 2014/104, som har införlivats med spansk rätt genom artikel 75 i lag 15/2007 om konkurrensskydd, i ändrad lydelse enligt kungligt lagdekret 9/2017. Det bör således inledningsvis kontrolleras huruvida denna bestämmelse är tillämplig i det nationella målet.

A. Inledande anmärkningar

1. Talan vid den hänskjutande domstolen

28. I förevarande mål konstaterade de spanska konkurrensmyndigheterna, i besluten av år 2001 och 2009, att Repsol, under en period på flera år, hade överträtt det förbud mot konkurrensbegränsande samverkan som föreskrivs i den nationella konkurrensrätten och i unionens konkurrensregler, genom att indirekt fastställa konsumentpriserna på bränsle inom ramen för relationerna med de bensinstationer som bolaget var knutet till. Dessa myndigheter konstaterade att det förelåg vertikala restriktioner inom ramen för avtalsförhållanden mellan en producent-leverantör av bränsle, Repsol, och dess återförsäljare, det vill säga bensinstationerna.

29. Under den period som de båda ovannämnda besluten avsåg, ingick KN och hans arvingar, det vill säga sökandena i målet vid den hänskjutande domstolen, flera avtal med Repsol om exklusiv leverans av bränsle för återförsäljning på deras bensin-stationer. Eftersom KN:s arvingar anser sig ha påverkats av Repsols konkurrensbegränsande beteende, har de väckt en civilrättslig talan vid den hänskjutande domstolen.

30. KN:s arvingar har, inom ramen för denna talan, yrkat att denna domstol, som skilda konsekvenser av åsidosättandet av 101.1 FEUF, dels ska fastställa att de aktuella avtalen är ogiltiga genom en direkt tillämpning av artikel 101.2 FEUF, dels ska förplikta Repsol att betala skadestånd för detta åsidosättande.

31. Den hänskjutande domstolen har, i beslutet om hänskjutande, uttryckligen benämnt denna talan som en stand-alone-talan. Den hänskjutande domstolen tycks härleda denna benämning från den omständigheten att den skadeståndstalan som KN:s arvingar har väckt åtföljs av en talan om ogiltighet avseende de befintliga avtalen på grundval av artikel 101.2 FEUF. Denna benämning, som debatterades såväl i de yttranden som getts in till domstolen som vid förhandlingen förtjänar några förtydliganden.

32. Inom konkurrensrätten, särskilt inom ramen för private enforcement, görs beträffande skadeståndstalan för överträdelse av konkurrensrättsliga bestämmelser typiskt sett en åtskillnad mellan två slag av talan, nämligen ”självständig talan” (eller stand-alone actions) och ”talan till följd av myndighetsbeslut” (eller follow-on actions).

33. Även om denna åtskillnad ofta används i praktiken inom ramen för private enforcement av konkurrensrätten, finns det inte inom unionsrätten någon exakt rättslig definition av dessa två typer av talan. Direktiv 2014/104 hänför således inte uttryckligen till denna åtskillnad, eller till dessa båda typer av talan. Den enda hänvisningen till åtskillnaden mellan stand-alone actions och follow-on actions finns i kommissionens förberedande dokument avseende antagandet av detta direktiv.

34. Av dessa dokument, liksom av användningen av dessa begrepp i praktiken, följer att en ”självständig talan” (eller stand-alone action) är en civilrättslig talan, bland annat om skadestånd, som har väckts vid en domstol utan att något beslut först har fattats av en konkurrensmyndighet. En ”talan till följd av myndighetsbeslut” (eller follow-on action) är, däremot, en civilrättslig talan som väcks till följd av at en konkurrensmyndighet har fastställt ett åsidosättande av konkurrensrätten.

35. Av detta följer att dikotomin mellan en talan av typen follow-on och stand-alone avser en åtskillnad mellan en civilrättslig talan som väcks för att vid en tvistemålsdomstol uppnå ett erkännande av rättsliga konsekvenser i relationer mellan privatpersoner som följer av en överträdelse av konkurrensreglerna – bland annat ersättning för skada som orsakats av en sådan överträdelse – beroende på huruvida överträdelsen först har fastställts i ett beslut av en konkurrensmyndighet. Det rör sig således inte, såsom den hänskjutande domstolen och åtminstone en del av rättspraxis i Spanien tycks anse, om en åtskillnad mellan å ena sidan talan om ogiltighet och å andra sidan en skadeståndstalan.

36. I förevarande mål framgår det emellertid tydligt, oberoende av vilken konkret verkan de spanska konkurrensmyndigheternas båda beslut har inom ramen för den civilrättsliga talan som väckts, att den civilrättsliga talan som KN:s arvingar har väckt är en följd av de spanska konkurrensmyndigheternas konstaterande i de båda besluten av år 2001 och 2009 av vilka det följer att Repsol har åsidosatt förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan.

37. KN:s arvingar vill i realiteten till och med åberopa dessa konstateranden till stöd för sin talan. För övrigt bekräftar de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt beträffande dessa båda besluts bevisvärde inom ramen för denna civilrättsliga talan att denna talan väcktes till följd av dessa båda beslut. Mot denna bakgrund är jag tveksam till den hänskjutande domstolens klassificering av den aktuella skadeståndstalan som en stand-alone action.

38. Den omständigheten att skadeståndstalan åtföljs av en talan med yrkande att det ska fastställas att de befintliga avtalen mellan parterna är ogiltiga enligt artikel 101.2 FEUF ändrar ingenting i detta avseende.

39. Även om de båda talan tveklöst är konnexa – genom att de båda avser samma överträdelse av konkurrensreglerna – rör det sig nämligen om två talan som är olika, eftersom de gäller olika rättsliga följder av nämnda överträdelse och vilar på olika rättsliga grunder. Talan om ogiltighet har till syfte att uppnå fastställande av de avtal som ingåtts i strid med konkurrensreglerna är ogiltiga enligt artikel 101.2 FEUF. Skadeståndstalan har däremot till syfte att uppnå ersättning för den skada som orsakats till följd av denna överträdelse och grundar sig på en rättighet enligt unionsrätten, som har genomförts genom nationella bestämmelser om civilrättsligt ansvar, av avtalsrättslig eller utomobligatorisk karaktär.

40. Det framgår i detta hänseende inte tydligt av beslutet om hänskjutande huruvida KN:s arvingar har grundat sin skadeståndstalan på Repsols avtalsrättsliga eller utomobligatoriska ansvar. Benämningen som skadeståndstalan, enligt nationell rätt, som avtalsrättslig eller utomobligatorisk får emellertid ingen konsekvens för rätten att uppnå ersättning för den skada som orsakats av ett åsidosättande av konkurrensrätten. Varken rättspraxis, som har erkänt rätten att yrka skadestånd för åsidosättande av konkurrensreglerna, eller direktiv 2014/104 underordnar eller villkorar utövandet av en sådan rätt av att det föreligger en viss typ av ansvar.

41. Även om det erkänns att skadeståndstalan, såsom Repsols representanter gjorde gällande vid förhandlingen, i förevarande mål var underordnad ett fastställande av avtalens ogiltighet – vilket i realiteten inte förefaller framgå vid en läsning av den ansökan som KN:s arvingar gett in till den hänskjutande domstolen – påverkar detta inte den omständigheten att den skada för vilken ersättning har yrkats följer direkt av åsidosättandet av (unionens) konkurrensrätt och att skadeståndsyrkandet utgör ett utövande av en självständig rättighet som är erkänd på unionsrättsnivå och inte är beroende av ett eventuellt fastställande av att de aktuella avtalen är ogiltiga.

2. Tillämpligheten av artikel 9.1 i direktiv 2014/104

42. Som jag redan har påpekat regleras frågan om verkan av ett slutligt beslut av en medlemsstats nationella konkurrensmyndighet på en skadeståndstalan som väckts vid en domstol i dess medlemsstat för överträdelse av konkurrensrättsliga bestämmelser numera i artikel 9.1 i direktiv 2014/104.

43. Eftersom KN:s arvingars talan vid den hänskjutande domstolen, dels väcktes den 12 februari 2018, det vill säga efter införlivandet av artikel 9.1 i direktiv 2014/104 med spansk rätt, dels omfattar en sådan skadeståndstalan, ska det inledningsvis kontrolleras huruvida denna bestämmelse är materiellt tillämplig (ratione materiae) och tillämplig i tiden (ratione temporis) i förevarande mål.

a) Materiell tillämplighet (ratione materiae)

44. Vad gäller den materiella tillämpligheten (ratione materiae) av direktiv 2014/104, särskilt dess artikel 9.1, i förevarande mål, har vissa av de parter som har gett in yttranden till domstolen gjort gällande att detta direktiv inte är tillämpligt i förevarande mål, eftersom det uteslutande är tillämpligt på skadeståndstalan av typen follow-on. Jag hänvisar härvid till övervägandena i punkterna 32–41 ovan beträffande såväl åtskillnaden mellan stand-alone actions och follow-on actions som bedömningen av den talan som väckts i förevarande mål. Samtidigt vill jag påpeka att det i artikel 1 i direktiv 2014/104, med rubriken Syfte och tillämpningsområde, i dess punkt 2 anges att detta direktiv bland annat fastställer regler som samordnar konkurrensreglerna ”i fall av skadeståndstalan vid nationella domstolar”, utan att det hänvisas till någon åtskillnad mellan stand-alone actions och follow-on actions. Som jag har påpekat nämner detta direktiv inte ens någon sådan åtskillnad. Av detta följer att direktiv 2014/104 är tillämpligt på alla typer av skadeståndstalan för överträdelser av konkurrensrättsliga bestämmelser, oberoende av om talan klassificeras som follow-on eller stand-alone.

45. Eftersom bestämmelsen i artikel 9.1 i direktiv 2014/104 reglerar verkan av de nationella konkurrensmyndigheternas beslut, kan denna bestämmelse självklart inte tillämpas på ett sådant beslut. Detta är emellertid inte detsamma som att direktivet inte är materiellt tillämpligt (ratione materiae) på stand-alone actions. Vidare finns det, i förevarande mål, två beslut av den nationella konkurrensmyndigheten, och tolkningsfrågorna avser just att fastställa verkningarna och bevisvärdet av dessa beslut inom ramen för den civilrättsliga talan som väckts vid den hänskjutande domstolen, inbegripet skadeståndstalan.

46. Slutligen ska det understrykas att direktiv 2014/104, såsom framgår av dess artikel 1, uteslutande är tillämplig på skadeståndstan, och däremot inte är tillämplig på en civilrättslig talan som syftar till att få fastställt att avtal som strider mot artikel 101.2 FEUF är ogiltiga. Denna typ av talan om ogiltighet regleras således inte i unionens sekundärrätt.

b) Tillämplighet i tiden (ratione temporis)

47. Vad gäller tillämpningen i tiden av artikel 9.1 i direktiv 2014/104 ska det påpekas att domstolen nyligen, i en dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks ( C‑267/20, EU:C:2022:494, nedan kallad domen Volvo), har lämnat klargöranden beträffande kriterierna för att fastställa tillämpligheten i tiden (ratione temporis) av olika bestämmelser i direktiv 2014/104. Det rörde sig, för övrigt, om en begäran om förhandsavgörande från en spansk domstol.

48. Domstolen har för det första erinrat om att direktiv 2014/104 innehåller en särskild bestämmelse, nämligen artikel 2.2, som uttryckligen fastställer villkoren för tillämpningen i tiden av materiella och processuella bestämmelser i detsamma.

49. I synnerhet skulle, för det första, medlemsstaterna enligt artikel 22.1 i direktiv 2014/104 säkerställa att de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artikel 21 i syfte att följa de materiella bestämmelserna i detta direktiv inte tillämpas retroaktivt.

50. För det andra skulle medlemsstaterna, enligt artikel 22.2 i direktiv 2014/104, säkerställa att de nationella bestämmelser som antas för att efterkomma direktivets processuella bestämmelser inte ska tillämpas på skadeståndstalan som väckts vid en nationell domstol före den 26 december 2014.

51. Av detta följer att det, för att fastställa huruvida artikel 9.1 i direktiv 2014/104 är tillämpliga i tiden, för det första, ska fastställas om den aktuella bestämmelsen är en materiell bestämmelse eller inte.

52. Domstolen har vidare slagit fast att det, när det har fastställts om den aktuella bestämmelsen är materiell eller inte, för det andra ska prövas om den aktuella situationen, under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet, där direktiv 2014/104 har införlivats för sent, i den mån den inte kan anses vara ny, har fullbordats före utgången av fristen för införlivande av nämnda direktiv eller om den har fortsatt att ha rättsverkningar efter utgången av den fristen.

53. Vad gäller direktiv följer det nämligen av rättspraxis att det i allmänhet endast är antingen rättsliga situationer som har fullbordats efter det att fristen för införlivande av ett direktiv har löpt ut, eller rättsliga situationer som uppkommit under den äldre bestämmelsens giltighetstid och som fortsätter att ha rättsverkningar efter det att de nationella rättsakter som antagits för att införliva ett direktiv har trätt i kraft efter det att fristen för införlivande av direktivet har löpt ut, som kan anses omfattas av direktivets tillämpning i tiden (ratione temporis).

1) Huruvida bestämmelsen i artikel 9.1 i direktiv 2014/104 är materiell eller processuell

54. Även om direktiv 2014/104, i dess artikel 22, fastställer olika villkor för tillämpning i tiden av direktivets bestämmelser beroende på huruvida det rör sig om processuella eller materiella bestämmelser, anger det inte vilka av dess bestämmelser som ska betraktas som materiella respektive processuella.

55. Det kan i allmänhet anses att materiella bestämmelser avgör existensen och räckvidden av ansvaret för de personer som är inblandade i överträdelsen av konkurrensrätten, medan de processuella bestämmelserna fastställer ett förfarandes gång.

56. Domstolen har emellertid, i avsaknad av indikationer i direktiv 2014/104, i sin praxis gjort en precis bedömning av innehållet i och syftet med varje bestämmelse i nämnda direktiv vars tillämplighet i tiden ifrågasatts för att fastställa huruvida de är materiella eller processuella.

57. Beträffande artikel 9.1 i direktiv 2014/104, ska det erinras om att det av lydelsen i denna bestämmelse framgår att medlemsstaterna ska se till att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller nationell konkurrensrätt.

58. Som följer av skäl 34 i direktiv 2014/104, har denna bestämmelse till syfte att förbättra den rättsliga förutsebarheten, undvika inkonsekvens vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF, åstadkomma ökad effektivitet och smidigare förfaranden vid skadeståndstalan och främja den inre marknadens funktion för företag och konsumenter.

59. För att nå dessa mål ger denna bestämmelse, i allt väsentligt, slutgiltiga beslut från nationella konkurrensmyndigheter eller från en överprövningsdomstol som har fastställt en överträdelse av konkurrensrätten ett bevisvärde som inte kan vederläggas såvitt gäller detta fastställande vid en skadeståndstalan. Det kan i detta perspektiv anses att denna bestämmelse reglerar bevisvärdet av en kvalificerad bevisning, nämligen den nationella konkurrensmyndighetens beslut. För det fall det finns en överensstämmelse mellan det åsidosättande som fastställts i den nationella myndighetens beslut och det som påstås ha medfört skada för vilken ersättning har begärts i den civilrättsliga talan, har detta beslut ett bevisvärde som inte kan vederläggas såvitt gäller överträdelsen inom ramen för denna talan.

60. Även om det av föregående punkt följer att artikel 9.1 i direktiv 2014/104 reglerar bedömningen av en (kvalificerad) bevisning, det vill säga den nationella konkurrensmyndighetens beslut, kan denna bestämmelse inte, enligt min uppfattning, anses ha ett rent bevissyfte.

61. Förekomsten av en överträdelse av konkurrensrätten som har orsakat den skada för vilken ersättning yrkas i skadeståndstalan, ingår nämligen bland de nödvändiga uppgifter som den skadelidande måste förfoga över för att kunna väcka skadeståndstalan.

62. Eftersom artikel 9.1 i direktiv 2014/104 föreskriver att överträdelsen av konkurrensrätten, för det fall den har slagits fast i ett slutligt beslut av en konkurrensmyndighet, ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas, med följd att det inte är nödvändigt för den skadelidande person som väcker talan att styrka att det föreligger en sådan överträdelse, kan det, enligt min uppfattning, anses att denna bestämmelse avser ett av de rekvisit som ska vara uppfyllda för att det ska föreligga skadeståndsansvar för överträdelser av konkurrensrättsliga bestämmelser.

63. Denna bestämmelse föreskriver, i huvudsak, en presumtion som inte kan motbevisas om att ett av dessa rekvisit för skadeståndstalan, nämligen överträdelsen, är uppfyllt, när samma överträdelse har fastställts genom ett slutligt beslut av konkurrensmyndigheten i den medlemsstat vid vars domstol skadeståndstalan har väckts eller av en överprövningsdomstol i denna medlemsstat. Eftersom det rör sig om en presumtion som inte kan motbevisas avseende ett rekvisit för skadeståndsansvar, har denna presumtion en direkt inverkan på den rättsliga situationen för det företag mot vilket en skadeståndstalan har väckts.

64. Mot denna bakgrund anser jag att artikel 9.1 i direktiv 2014/104 är en bestämmelse som är nära knuten till uppkomsten, ådragandet och omfattningen av skadeståndsansvaret för de företag som har åsidosatt de konkurrensrättsliga bestämmelserna och att den således kan klassificeras som en materiell bestämmelse. Av detta följer att den är av materiell art, i den mening som avses i artikel 22.1 i 2014/104.

2) Huruvida den i det nationella målet aktuella situationen uppstod före utgången av fristen för införlivandet av direktiv 2014/104

65. Som framgår av punkt 52 ovan ska det, för att fastställa huruvida artikel 9.1 i direktiv 2014/104 är tillämplig i tiden, även kontrolleras huruvida den i det nationella målet aktuella situationen hade inträffat före den dag då fristen för att införliva detta direktiv löpte ut eller om den fortsatte att medföra verkningar efter utgången av denna frist.

66. I förevarande mål ska emellertid den rättsliga situation som är aktuell i det nationella målet – beträffande vilken det ska kontrolleras om den inträffade före detta datum – enligt min uppfattning, bedömas mot bakgrund av huruvida rekvisiten är uppfyllda för att KN:s arvingar ska ha rätt till ersättning för den skada som orsakats av Repsols överträdelse av konkurrensreglerna.

67. KN:s arvingar har, i förevarande mål, yrkat ersättning för den skada som de har lidit på grund av de konkurrensbegränsningar som är en del av de fem avtal som nämns i punkterna 10 och 13 ovan, som de har ingått med Repsol.

68. I detta hänseende framgår det för det första av beslutet om hänskjutande att det senaste avtalet som KN:s arvingar har ingått och på vilket de grundar Repsols ansvar ingicks den 17 juli 2009, för fem år. Det framgår således att detta avtal upphörde att gälla senast år 2014 det vill säga före utgången av fristen för införlivande av direktiv 2014/104, den 27 december 2016. Av detta följer att de klausuler i avtalen som innehöll de vertikala restriktioner som gav upphov till överträdelsen vid detta datum inte längre medförde några verkningar och att överträdelsen således, åtminstone vad specifikt gäller KN:s arvingar, således hade upphört före utgången av denna införlivandefrist.

69. För det andra följer det uttryckligen av den handling genom vilken KN:s arvingar väckt talan vid den hänskjutande domstolen att de yrkat ersättning för den skada som de lidit under perioden mellan den 14 januari 1993 och den 17 april 2013, dagen för den senaste leveransen från Repsol till KN:s arvingar. Det kan således konstateras att de har yrkat ersättning för en skada som de ha lidit under en period som inföll efter datumet för utgången av fristen för införlivande av direktiv 2014/104.

70. Under dessa omständigheter ska det, enligt min uppfattning, anses att den rättsliga situation som är aktuell i det nationella målet har inträffat före utgången av fristen för införlivandet av direktiv 2014/104.

71. Under dessa omständigheter anser jag, mot bakgrund av artikel 22.1 i direktiv 2014/104, att artikel 9.1 i detta direktiv inte är tillämplig i tiden (ratione temporis) på en skadeståndstalan som – även om den har väckts efter ikraftträdandet av nationella bestämmelser varigenom detta direktiv införlivade för sent med den nationella lagstiftningen – dels avser en överträdelse som följer av konkurrensbegränsningar som utgör en del av avtal vars rättsverkningar upphörde före utgången av fristen för införlivande av direktiv 2014/104, dels avser ett yrkande om ersättning för en skada som orsakades under en period som föregick detta datum.

72. Av det ovan anförda följer, enligt min uppfattning, att artikel 9.1 i direktiv 2014/104 inte är tillämplig i det nationella målet.

B. Tolkningsfrågorna

73. Det är mot bakgrund av ovan angivna överväganden som en bedömning ska göras av de båda tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål.

74. Den hänskjutande domstolen har, genom den första tolkningsfrågan, i huvudsak önskat få klarhet i vilket bevisvärde den, i det civilrättsliga förfarande som har inletts vid den, ska tillmäta de spanska konkurrensmyndigheternas beslut av år 2001 och år 2009. Denna domstol vill i synnerhet veta huruvida villkoren, som föreskrivs i artikel 2 i förordning nr 1/2003, avseende bevisbörda ska anses uppfyllda när sökanden, med stöd av dessa beslut, har visat att dess avtalsrelation avseende exklusiv leverans och rätt att använda leverantörens varumärke omfattas av det geografiska område och den tidperiod som den nationella konkurrensmyndigheten granskar.

75. Genom den andra tolkningsfrågan har denna domstol i huvudsak önskat få klarhet i huruvida, för det fall de villkor som föreskrivs i artikel 2 i förordning nr 1/2003 om bevisbörda ska anses vara uppfyllda enligt dessa båda beslut, detta måste få till följd att de aktuella avtalen fastställs vara ogiltiga i enlighet med artikel 101.2 FEUF.

76. Eftersom de båda tolkningsfrågorna är konnexa ska de enligt min uppfattning besvaras tillsammans.

77. Det ska, i detta hänseende, för det första erinras om att bevisbördan för en överträdelse av artikel 101.1 FEUF enligt artikel 2 i förordning 1/2003 åvilar den part som gör denna överträdelse gällande.

78. Det ankommer således i det nationella målet på KN:s arvingar att, beträffande den talan om ogiltighet och den skadeståndstalan som de har väckt, bevisa att Repsol har gjort sig skyldigt till en överträdelse av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan. De har, i detta syfte, till den hänskjutande domstolen lämnat in besluten av år 2001 och år 2009.

79. Som har angetts ovan, är respektive talan (om ogiltighet och om skadestånd) som KN:s arvingar har väckt konnexa, men rättsligt olika. Då den harmonisering som gjorts genom direktiv 2014/104 på skadeståndsområdet ännu inte är tillämplig i tiden (ratione temporis) i det nationella målet, finns det inte för någon av dessa båda talan någon specifik sekundärrättslig reglering av frågan om bevisvärdet av de nationella konkurrensmyndigheternas beslut. Under dessa omständigheter ska en bedömning göras för respektive talan utifrån de bestämmelserna i primärrätten och unionsrättens grundläggande principer, såsom de har tolkats i domstolens praxis.

1. Relevanta principer i rättspraxis

80. Det ska, i detta hänseende, inledningsvis erinras om att artikel 101.1 FEUF har direkt effekt i förhållandet mellan enskilda och ger upphov till rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna måste skydda.

81. Var och en har nämligen rätt att inför domstol åberopa att artikel 101.1 FEUF har åsidosatts och därmed att en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt denna bestämmelse är ogiltigt, i enlighet med artikel 101.2 FEUF, liksom att begära ersättning för uppkommen skada när det föreligger ett orsakssamband mellan nämnda skada och denna kartell eller detta förfarande.

82. Domstolen har i detta hänseende slagit fast att den fulla verkan av artikel 101 FEUF och särskilt den ändamålsenliga verkan av det förbud som stadgas i punkt 1 i nämnda artikel skulle undergrävas om inte var och en kunde begära ersättning för skada på grund av ett avtal eller ett agerande som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen. Detsamma gäller om en part i ett avtal som är förbjudet enligt denna bestämmelse inte kunde göra gällande att detta avtal är ogiltigt, eftersom det utan ett fastställande härav av domstol skulle bestå en rättslig oförutsebarhet beträffande verkningarna av detta avtal som skulle kunna anses medföra verkningar, trots att det är ogiltigt då det strider mot artikel 101.1 FEUF.

83. De nationella domstolarna är således behöriga att tillämpa artikel 101 FEUF bland annat i privaträttsliga tvister, eftersom denna behörighet följer av artikelns direkta effekt.

84. Såsom framgår av fast rättspraxis ankommer det nämligen på de nationella domstolarna, vilka inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser, att säkerställa inte bara att dessa bestämmelser ges full verkan, utan också att skydda de rättigheter som enskilda har erhållit genom dessa bestämmelser. Det ankommer på dessa domstolar att säkerställa det rättsliga skydd för enskilda som följer av de unionsrättsliga bestämmelsernas direkta effekt.

85. I avsaknad av unionsbestämmelser – såvitt gäller talan om ogiltighet och, vid tillämplighet i tiden, avseende skadeståndstalan – ankommer det på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning ange villkoren för att utöva rätten att göra ett avtals ogiltighet gällande och att begära ersättning för skada som uppkommit på grund av en kartell eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF, inbegripet villkoren för att en konkurrensmyndighets beslut ska tillmätas bevisvärde vid en tvistemålsdomstol, under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas.

86. De bestämmelser som är avsedda att säkerställa iakttagandet av enskildas rättigheter genom unionsrättens direkta effekt får inte vara mindre förmånliga än dem som avser en liknande inhemsk talan (likvärdighetsprincipen) och får inte medföra att det i praktiken bli omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).

87. I detta hänseende, och särskilt på konkurrensområdet, får dessa bestämmelser inte påverka en effektiv tillämpning av unionsrättens bestämmelser på konkurrensområdet och särskilt artikel 101 FEUF.

88. Det ska vidare preciseras att det följer av rättspraxis att den möjlighet för de nationella domstolarna att utöva sin behörighet för att tillämpa artikel 101 FEUF i privaträttsliga tvister som nämns i punkt 83 ovan kan begränsas, bland annat av rättssäkerhetsprincipen, i synnerhet av behovet av att förhindra att dessa domstolar och enheter som har anförtrotts det administrativa genomförandet av unionens konkurrensregler meddelar motstridiga avgöranden.

2. Tillämpning i förevarande mål: Processautonomi och de begränsningar som följer av principerna om effektivitet och rättssäkerhet

89. Av de principer i rättspraxis som nämns i punkterna ovan följer för det första att det, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, ankommer på medlemsstaterna att, inom ramen för sin processautonomi, reglera bevisvärdet av konkurrensmyndighetens beslut i privaträttsliga tvister i vilka en person vid en domstol åberopar en överträdelse av artikel 101.1 FEUF för att gör gällande att en samverkan eller ett handlande som är förbjudet enligt denna bestämmelse är ogiltiga enligt artikel 101.2 FEUF, och för att yrka ersättning för en skada som denne lidit när det finns ett orsakssamband mellan denna skada och denna samverkan eller detta handlande.

90. Den följer emellertid av dessa i rättspraxis fastställda principer att medlemsstaternas processautonomi i detta hänseende är begränsad, dels av principerna om likvärdighet och effektivitet, dels av principen om rättssäkerhet.

91. Vad gäller, för det första, effektivitetsprincipen, till vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat i sitt beslut om hänskjutande, delar jag uppfattningen att det skulle bli orimligt svårt att göra gällande skadeståndsanspråk som grundas på överträdelser av artikel 101.1 FEUF om det förberedande arbetet som konkurrensmyndigheterna gjort inte skulle tillmätas någon betydelse i den civilrättsliga skadeståndsprocessen. Av detta följer att med hänsyn till den stora komplexitet som många fall av överträdelser av konkurrensrätten uppvisar samt de praktiska svårigheterna för skadelidande att styrka sådana överträdelser påbjuder effektivitetsprincipen att ett slutgiltigt konstaterande av en överträdelse av artikel 101.1 FEUF som den nationella konkurrensmyndigheten gjort åtminstone ska utgöra ett indicium eller en vägledande bevisning (commencement de preuve) i skadeståndsprocessen för att överträdelsen har skett.

92. Detsamma gäller, enligt min uppfattning, beträffande en talan om fastställelse av att en samverkan eller ett olagligt handlande enligt denna bestämmelse är ogiltigt i enlighet med artikel 101.2 FEUF. Eftersom ett slutgiltigt konstaterande av den nationella konkurrensmyndigheten av en överträdelse är relevant för att fastställa en sådan ogiltighet, medför effektivitetsprincipen att ett sådant konstaterande åtminstone ska tillmätas ett värde som indicium eller en vägledande bevisning avseende talan om ogiltighet i syfte att säkerställa att artikel 101 FEUF ges full verkan och, i synnerhet, en ändamålsenlig verkan av det förbud som föreskrivs i dess punkt 1.

93. Ett resonemang enligt vilket tvistemålsdomstolen inte kan ignorera de nationella konkurrensmyndigheternas ageranden vid överträdelser av unionens konkurrensrätt överensstämmer, för övrigt, med den nödvändiga funktionella komplementariteten mellan public enforcement och private enforcement av denna rätt. Som jag redan har haft tillfälle att påpeka och som domstolen har slagit fast, är privat och offentlig tillämpning av unionsrätten båda oumbärliga medel för att förstärka effektiviteten av praxis för bekämpning av konkurrensbegränsande förfaranden. Ur denna synvinkel har privat tillämpning inte enbart en ersättningsfunktion som syftar till att uppfylla privata intressen, utan den har även en avskräckande funktion som ska bidra till att uppnå de mål av allmänt intresse som skyddet av konkurrensen grundar sig på. Ju fler praktiska hinder som undanröjs eller minskas – såsom krav på bevis för överträdelsen trots att samma överträdelse eller en överträdelse som åtminstone delvis överensstämmer med denna redan ha konstaterats av konkurrensmyndigheten – för att en person som har lidit skada till följd av överträdelser av konkurrensreglerna ska kunna väcka skadeståndstalan, desto mer förstärks denna avskräckande funktion.

94. Visserligen kan effektivitetsprincipen och kravet på att garantera att artikel 101 FEUF ges full verkan inte tolkas så, att de medför en skyldighet för medlemsstaterna att erkänna en presumtion som inte kan motbevisas, såsom den som numera föreskrivs när det gäller skadeståndsanspråk i artikel 9.1 i direktiv 2014/104. Inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som en tvistemålsdomstol har vid tillämpningen av sina egna nationella processrättsliga bestämmelser – vilket följer av medlemsstaternas processautonomi – avseende bevisprövning, ska det bevisvärde som denna domstol, enligt effektivitetsprincipen, har en skyldighet att tillmäta konstaterandet av en överträdelse i ett slutligt beslut av den nationella konkurrensmyndigheten enligt min mening variera beroende vilken nivå av överensstämmelse som har konstaterats mellan den överträdelse som har konstaterats i nämnda beslut och den överträdelse som gjorts gällande som grund för den civilrättsliga talan som väckts vid nämnda domstol.

95. När det finns en överensstämmelse mellan den överträdelse som den nationella konkurrensmyndigheten har konstaterat av artikel 101.1 FEUF och den som har gjorts gällande som grund för den civilrättsliga talan vid den nationella domstolen som avser överträdelsens art och dess materiella, personliga och territoriella tillämpningsområde samt dess tidsmässiga räckvidd anser jag således att effektivitetsprincipen och kravet på att garantera att artikel 101 FEUF ges full verkan kräver att den tvistemålsdomstolen ger detta konstaterande inte bara ett värde som indicium eller vägledande bevisning, utan åtminstone ett värde som prima facie-bevis för att denna överträdelse föreligger. I ett sådant fall skulle det nämligen finnas en full överensstämmelse mellan den konstaterade överträdelsen och den som gjorts gällande som grund för den civilrättsliga talan som, mot bakgrund av ovannämnda principer, enligt min uppfattning inte berättigar att den endast tilldelas ett värde som indicium eller vägledande bevisning för den nationella konkurrensmyndighetens konstaterande.

96. Hänvisningen till ”överträdelsens art” innebär, i detta hänseende, att det måste röra sig om samma överträdelse, som grundar sig på samma klassificering av de faktiska omständigheterna i konkurrensmyndighetens beslut. Hänvisningen till överträdelsens ”materiella tillämpningsområde” innebär att överensstämmelsen måste avse de beteenden som uttryckligen nämns i konkurrensmyndighetens beslut. Hänvisningen till överträdelsens ”personliga tillämpningsområde” innebär att denna utgör en prima facie-bevisning för överträdelsen endast såvitt avser de företag gentemot vilka överträdelsen av konkurrensreglerna har fastställts i det slutgiltiga beslutet. Hänvisningen till överträdelsens tidsmässiga räckvidd innebär att de konstateranden som gjorts i det slutliga beslutet utgör ett prima facie-bevis för tvistemålsdomstolen endast för överträdelsens varaktighet såsom den konstaterats i detta slutliga beslut. På samma sätt innebär hänvisningen till överträdelsens ”territoriella tillämpningsområde” att karaktären av prima facie-bevis för tvistemålsdomstolen enbart omfattar det territorium där överträdelsen konstaterats i nämnda beslut.

97. När överensstämmelsen mellan den överträdelse som den nationella konkurrensmyndigheten konstaterat av artikel 101.1 FEUF och den på vilken den civilrättsliga talan som väckts vid den nationella domstolen däremot inte är fullständig, utan endast partiell – eftersom exempelvis den nationella konkurrensmyndighetens konstaterande avser konkurrensbegränsande beteenden som, även om de är analoga och utförs av samma företag, inte exakt överensstämmer med dem som konstaterats i konkurrensmyndighetens beslut – kan den nationella domstolen inte helt bortse från beslutet, utan måste med stöd av effektivitetsprincipen och kravet på att garantera att artikel 101 FEUF ges full verkan tillmäta den ett värde som indicium eller vägledande bevisning.

98. Ett exempel på en sådan situation kan vara det fall, inspirerat av förevarande mål, där en leverantör väcker en civilrättslig talan om överträdelse av artikel 101.1 FEUF och gör gällande att vissa klausuler i dess avtal innehåller vertikala restriktioner som är analoga med dem som specifikt klassificeras som överträdelser i den nationella konkurrensmyndighetens beslut. I ett sådant fall överensstämmer inte det materiella tillämpningsområdet för den överträdelse som konstaterats i beslutet med det materiella tillämpningsområdet för den överträdelse som gjorts gällande som grund för den civilrättsliga talan. Alla andra kriterier (det vill säga överträdelsens art, personliga och territoriella tillämpningsområde samt tidsmässiga räckvidd) överensstämmer dock. I ett sådant fall kan tvistemålsdomstolen emellertid inte bortse från den nationella konkurrensmyndighetens beslut i vilket en överträdelse av artikel 101.1 FEUF konstaterats, utan ska tillmäta den värdet av indicium eller vägledande bevisning, i den mening som anges i punkt 106 ovan.

99. Vad, för det andra, beträffar rättssäkerhetsprincipen, ska det erinras om att enligt artikel 5 i förordning nr 1/2003 ska medlemsstaternas konkurrensmyndigheter vara behöriga att i enskilda ärenden tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF. Denna förordning föreskriver emellertid uteslutande för kommissionens beslut en tvingande verkan i förfarandena vid de nationella domstolarna, bland annat i dess artikel 16, och denna verkan kan inte utsträckas till att även gälla på samma sätt för nationella konkurrensmyndigheters beslut, om inte unionslagstiftaren uttryckligen fastställer detta.

100. Detta påverkar emellertid på intet sätt den omständigheten att rättssäkerhetsprincipen, såsom följer av ovan i punkt 88 nämnda rättspraxis, medför en skyldighet för de nationella domstolarna att, i största möjliga utsträckning, undvika att fatta beslut som står i strid med besluten från de enheter som ansvarar för det administrativa genomförandet av unionens konkurrensregler, det vill säga, utöver kommissionen, de nationella konkurrensmyndigheterna.

101. Av detta följer även att rättssäkerhetsprincipen medför en skyldighet för de nationella domstolarna att tillerkänna den nationella konkurrensmyndighetens slutliga konstaterande av en överträdelse av artikel 101 FEUF åtminstone ett värde som indicium eller vägledande bevisning i en civilrättslig talan som väckts vid denna för överträdelse av unionens konkurrensrätt och ett värde som prima facie-bevisning när det finns en överensstämmelse mellan den överträdelse som den nationella konkurrensmyndigheten har konstaterat och den överträdelse som utgör grund för den civilrättsliga talan som väckts vid den nationella domstolen avseende överträdelsens art, materiella och personliga tillämpningsområde samt tidsmässiga räckvidd.

102. Jag anser emellertid att det är lämpligt att göra fyra ytterligare överväganden.

103. För det första följer av det ovan angivna att tvistemålsdomstolarna, trots medlemsstaternas processautonomi, inte kan bortse från ett beslut av konkurrensmyndigheten som konstaterar en överträdelse av unionens konkurrensrätt. En nationell lagstiftning eller en rättspraxis, såsom dem som den hänskjutande domstolen har nämnt, i vilka ett sådant beslut av konkurrensmyndigheten nekas all form av bevisvärde, även såsom indicium, strider följaktligen mot unionsrätten och särskilt mot kravet på att garantera att artikel 101 FEUF ges full verkan samt de krav som följer av principerna om effektivitet och rättssäkerhet.

104. För det andra vill jag förtydliga att övervägandena i punkterna 89–101 ovan uteslutande är tillämpliga på civilrättslig talan som grundar sig på ett konstaterande av den nationella konkurrensmyndigheten av en överträdelse av unionens konkurrensregler. Dessa principer är således inte tillämpliga på en civilrättslig talan som uteslutande avser överträdelse av den nationella konkurrensrätten. De krav som är knutna till effektivitetsprincipen och kravet på att garantera en full verkan rör uteslutande unionsrätten och i synnerhet, i förevarande mål, artikel 101 FEUF. De sträcker sin inte nödvändigtvis till den nationella rätten. Situationen är naturligtvis annorlunda när det gäller en skadeståndstalan på vilken artikel 9.1 i direktiv 2014/104 är tillämplig.

105. För det tredje anser jag att det, i syfte att vägleda den hänskjutande domstolen, är lämpligt att lämna några ytterligare förtydliganden avseende vad som ska förstås med värde ”som indicium eller vägledande bevisning” och värde som ”prima facie-bevisning”. Det är inledningsvis uppenbart att dessa begrepp ska tolkas av den nationella domstolen inom ramen för dess processbestämmelser om bevisprövning, vilken som redan nämnts omfattas av medlemsstaternas processautonomi.

106. Ett ”indicium” eller en ” vägledande bevisning” visar emellertid, enligt min uppfattning, en omständighet som talar för tvistemålsdomstolens konstaterande av att det föreligger en överträdelse, men som ska bedömas och styrkas mot bakgrund av andra bevis, för att förekomsten av en överträdelse ska kunna anses fastställd.

107. En prima facie-bevisning motsvarar däremot, i allmänhet, ett bevis som kan styrka sannolikheten av den påstådda omständigheten på grundval av samlade erfarenheter som visar att denna omständighet är sannolik. Det är ur denna synvinkel det nationella beslut, i vilket överträdelsen konstateras, som leder den nationella domstolen till att – inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning – presumera att överträdelsen föreligger. Detta görs på grundval av den samlande erfarenhet enligt vilken de överträdelser som konstaterats i konkurrensmyndigheternas beslut i allmänhet har skett. Det återstår emellertid en möjlighet för den part mot vilken talan har väckts att inkomma med bevis som leder den nationella domstolen till en övertygelse om motsatsen.

108. För det fjärde, vad gäller de nationella målen, ankommer det på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av samtliga ovannämnda överväganden och dess nationella rätt, bedöma bevisvärdet av besluten av år 2001 och år 2009 inom ramen för de civilrättsliga förfaranden som har inletts vid den. EU-domstolen kan emellertid, för att vägleda den hänskjutande domstolen vid denna bedömning, tillhandahålla densamma alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara till nytta för denna.

109. I detta hänseende, förefaller det, beträffande 2001 års beslut, att det uteslutande rör konstaterandet av en överträdelse av den nationella konkurrensrätten, utan att det har skett någon parallell tillämpning av artikel 101.1 FEUF. Om detta är fallet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bekräfta, skulle bevisvärdet av detta beslut i det mål som pågår vid den hänskjutande domstolen uteslutande regleras i den nationella rätten, såsom framgår av punkt 104 ovan.

110. 2009 års beslut innehåller däremot en parallell tillämpning av den nationella konkurrensrätten och av artikel 101.1 FEUF.

111. Mot denna bakgrund ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det finns en överensstämmelse mellan den konstaterade överträdelsen och den på vilken de civilrättsliga talan (om ogiltighet och skadestånd) som väckts vid denna grundar sig när det gäller överträdelsens art, dess materiella och personliga tillämpningsområde samt tidsmässiga räckvidd, såsom de ska förstås enligt övervägandena i punkt 96 ovan.

112. Om detta är fallet ska den beträffande den civilrättsliga talan tillmäta konstaterandet av en överträdelse i 2009 års beslut ett värde som prima facie-bevisning. Däremot, för det fall det endast finns en partiell överensstämmelse, ska detta beslut ha ett värde som indicium på förekomsten av en överträdelse när det gäller både talan om ogiltighet och skadeståndstalan.

113. Närmare bestämt, när det gäller den tidsmässiga räckvidden och den territoriala räckvidden, förefaller det framgå av tolkningsfrågorna att dessa har fastställts av KN:s arvingar. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att de avtal som ingåtts mellan KN:s arvingar och Repsol tidsmässigt och territoriellt omfattas av tillämpningsområdet för konstaterandet av överträdelsen i 2009 års beslut.

114. Det personliga tillämpningsområdet förefaller också överensstämma, eftersom såväl den konstaterade överträdelsen som den överträdelse som åberopats i den civilrättsliga talan har begåtts av Repsol.

115. Det återstår således att kontrollera huruvida det finns en överensstämmelse mellan den konstaterade överträdelsen och den som har gjorts gällande i den civilrättsliga talan vad gäller överträdelsens art och materiella tillämpningsområde.

116. I detta hänseende ska det emellertid påpekas att det av en läsning av beslutsdelen i 2009 års beslut som återges i punkt 16 ovan framgår att den konstaterande av överträdelsen som anges i detta beslut har ett mycket brett materiellt tillämpningsområde. Den rör nämligen alla självständiga näringsidkare som bedriver verksamhet i Repsols namn och alla avtal som innehåller de klausuler som gett upphov till överträdelsen samt alla klausuler som där anges. Det ankommer, slutgiltigt, på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida dessa klausuler i de avtal som KN eller hans arvingar har ingått med Repsol och som omfattas av den tidsmässiga räckvidden för 2009 års beslut kan anses omfattas av det materiella tillämpningsområdet för konstaterandet i detta beslut, och att det därför kan anses att det föreligger en fullständig överensstämmelse mellan den konstaterade överträdelsen och den som har gjorts gällande i den civilrättsliga talan.

IV. Förslag till avgörande

117. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Juzgado de lo Mercantil de Madrid (Handelsdomstolen i Madrid, Spanien) har ställt på följande sätt: 1. Artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104 av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser är inte tillämplig i tiden (ratione temporis) på en skadeståndstalan som, även om den väckts efter ikraftträdandet av de nationella bestämmelser som för sent har införlivat detta direktiv med den spanska lagstiftningen, dels avser en överträdelse som följer av konkurrensbegränsningar i avtal vars rättsverkningar upphörde innan fristen för införlivande av nämnda direktiv löpte ut, dels rör ersättning för en skada som orsakats under en period före detta datum. 2. I avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området eller som är tillämpliga i tiden (ratione temporis), ankommer det på medlemsstaterna att, inom ramen för sin processautonomi, reglera bevisvärdet av den nationella konkurrensmyndighetens beslut i privaträttsliga tvister där en person vid domstol gör gällande ett åsidosättande av artikel 101.1 FEUF för att göra gällande att en samverkan eller ett handlande som är förbjudet enligt denna bestämmelse ska anses ogiltigt i enlighet med artikel 101.2 FEUF, och/eller för att begära ersättning för den skada som vederbörande lidit när det föreligger ett orsakssamband mellan nämnda skada och denna samverkan eller detta handlande, under förutsättning att principerna om likvärdighet och effektivitet har iakttagits. Effektivitetsprincipen och kravet på att garantera en full verkan av artikel 101 FEUF, samt rättssäkerhetsprincipen medför en skyldighet att tillerkänna en nationell konkurrensmyndighets slutliga konstaterande av en överträdelse av artikel 101.1 FEUF åtminstone ett värde som indicium eller vägledande bevisning i en civilrättslig talan. När det mellan den överträdelse av artikel 101 FEUF som slutgiltigt har konstaterats av den nationella konkurrensmyndigheten och den överträdelse som har gjorts gällande till stöd för en civilrättslig talan som väckts vid en nationell domstol finns en överensstämmelse vad gäller överträdelsens art, dess materiella och personliga tillämpningsområde och tidsmässiga räckvidd, vilket det ankommer på den nationella domstolen att fastställa, medför effektivitetsprincipen och kravet på att garantera att artikel 101 FEUF ges full verkan, samt rättssäkerhetsprincipen, en skyldighet att, i en civilrättslig talan, tillerkänna den nationella konkurrensmyndighetens slutgiltiga konstaterande åtminstone ett värde som prima facie-bevisning för att överträdelsen föreligger.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

3 EGT L 1, 2003, s. 1.

4 BOE nr 126, av den 27 maj 2017, s. 42820.

5 BOE nr 159, av den 4 juli 2007, s. 28848.

6 Det framgår nämligen av detta beslut att det bränsle som Repsol levererande blev KN:s egendom så snart det hade hällts över i bensinstationens tank.

7 Dom av den 11 juli 2007, överklagande nr 866/01.

8 Dom av den 17 november 2010, överklagande nr 6188/2007.

9 Sedermera Comisión Nacional de los Mercados y la Competencia (Nationella marknads- och konkurrensmyndigheten), nedan kallad CNMC.

10 Det bekräftades i sista instans i Tribunal Supremos (Högsta domstolen, Spanien) domar av den 22 maj och den 2 juni 2015.

11 Beslut av den 20 december 2013, den 27 juli 2017 och den 12 juni 2020 (ärende VS/652/07 REPSOL/CEPSA/BP).

12 Se den spanska rättspraxis som nämns i avsnitt b) i beslutet om hänskjutande.

13 Se sidorna 6 och 69 i den fastställelsetalan som KN:s arvingar väckte vid den hänskjutande domstolen den 2 februari 2018.

14 Se, bland annat, exempelvis, förslag till avgörande av generaladvokaten Medina Daimler (Kartell – Sopbil för hushållsavfall) ( C‑588/20, EU:C:2022:130, punkterna 1 och 6) och förslag till avgörande av generaladvokaten Rantos Volvo och DAF Trucks ( C‑267/20, EU:C:2021:884, punkterna 18, 45 46 och 49).

15 Se, exempelvis, Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, Sammanfattning av konsekvensbedömningen, Skadeståndstalan vid brott mot EU:s konkurrensregler, Åtföljande dokument till förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa bestämmelser som reglerar skadeståndstalan enligt nationell lagstiftning för överträdelse av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensregler av den 11 juni 2013 (SWD(2013) 204 final, punkt 10) och Commission Staff Working Paper accompanying the White Paper on Damages actions for breach of the EC antitrust rules av den 2 april 2008 (SEC(2008)404, bland annat fotnot 3 och punkt 21).

16 I avsaknad av en normativ definition av dessa båda typer av talan är det inte uteslutet att man även kan använda åtskillnaden mellan ”stand-alone action” och ”follow-on action” för talan om ogiltighet, beroende på om en sådan följer av att en konkurrensmyndighet har fastställt att konkurrensbestämmelser har åsidosatts eller inte. Åtskillnaden används emellertid typiskt sett beträffande en skadeståndstalan.

17 Det framgår nämligen av de citat från rättspraxis som Konungariket Spaniens yttrande innehåller att det åtminstone i vissa domar från de spanska domstolarna har gjorts en åtskillnad mellan en ”talan om ogiltighet” (”stand-alone actions”) och talan om ansvar för åsidosättande av unionens konkurrensregler (”follow-on actions”).

18 Se dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04 – C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 61), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

19 Den omständigheten att skadeståndstalan åtföljs av talan om ogiltighet förefaller tala för ett avtalsrättsligt ansvar. Detta följer för övrigt av den omständigheten att det, när det rör sig om ett åsidosättande av konkurrensrätten som sker inom ramen för relationer av vertikalt slag, existerar ett avtalsförhållande mellan det företag som har åsidosatt konkurrensreglerna och den part som påstår sig ha lidit skada. Det är emellertid i nationell rätt som skadeståndsansvarets natur ska regleras.

20 Se ovan i fotnot 18 nämnda rättspraxis.

21 Se, i synnerhet, definitionerna av ”skadeståndstalan” och ”skadeståndsanspråk” enligt artikel 2.4 och 2.5 i direktiv 2014/104.

22 Se punkt 30 och fotnot nr 13 ovan.

23 Se punkt 8 ovan.

24 Angående det materiella tillämpningsområdet för direktiv 104/2014, se även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkterna 55–58).

25 Angående tillämpligheten i tiden av direktiv 2014/104, se även förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar PACCAR m.fl. ( C‑163/21, EU:C:2022:286, punkterna 52–58) och RegioJet ( C‑57/21, EU:C:2022:363, punkterna 27–36).

26 Se domen Volvo, punkt 35, och dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, nedan kallad domen Cogeco, punkt 25).

27 Se domen Volvo punkt 36 och domen Cogeco punkt 26.

28 Se domen Volvo, punkt 37 och domen Cogeco, punkt 27.

29 Se domen Volvo, punkt 38. I punkt 39 i samma dom preciserade domstolen att frågan om vilka av direktivets bestämmelser som är materiella respektive icke-materiella, i avsaknad av en hänvisning i artikel 22 i direktiv 2014/104 till nationell rätt, ska bedömas mot bakgrund av unionsrätten och inte mot bakgrund av tillämplig nationell rätt.

30 Se domen Volvo, punkt 42.

31 Se domen Volvo, punkterna 33 och 34 och där angiven rättspraxis.

32 Se generaladvokatens förslag till avgörande RegioJet ( C‑57/21, EU:C:2022:363, punkt 29).

33 Det framgår i detta hänseende av skäl 34 i direktiv 2014/104 för det första att ett fastställande av en överträdelse av artikel 101 eller 102 i FEUF i ett slutligt beslut av en nationell konkurrensmyndighet ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas inom ramen för en skadeståndstalan avseende den överträdelsen som har väckts i konkurrensmyndighetens medlemsstat. För det andra framgår det att den verkan som följer av fastställandet endast bör omfatta överträdelsens art och dess fastställda materiella, personliga och territoriella tillämpningsområde samt dess tidsmässiga räckvidd såsom denna fastslagits av konkurrensmyndigheten. Av en läsning av detta skäl framgår för det första att ett fastställande av en överträdelse av konkurrensreglerna i ett slutligt beslut av konkurrensmyndigheten, för att kunna anses vara ett faktum som inte kan vederläggas inom ramen för en skadeståndstalan, enligt artikel 9.1 i direktiv 2014/104, ska avse samma överträdelse som påstås ha orsakat den skada som den part som har väckt talan har lidit. Det ska således finnas en överensstämmelse mellan de båda överträdelserna. För det andra framgår det av detta skäl att denna överstämmelse ska avse överträdelsens art och dess materiella, personliga och territoriella tillämpningsområde samt dess tidsmässiga räckvidd (se även, i detta hänseende, punkt 96 nedan).

34 Se i detta hänseende även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 61).

35 Se domen Volvo, punkt 60.

36 Se, för ett liknande resonemang, beträffande andra rekvisit som ska vara uppfyllda för att det ska föreligga skadeståndsansvar (nämligen orsakssamband och att det föreligger en skada), domen Volvo, punkt 94.

37 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 95).

38 Se, före ett liknande resonemang, domen Volvo, punkt 95.

39 Se, för ett liknande resonemang, domen Volvo, punkterna 95 och 96 samt förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 62).

40 Se domen Volvo punkt 49. Det framgår även av punkt 8 ovan att direktiv 2014/104 inte införlivades med den spanska lagstiftningen före utgången införlivandefristen.

41 Se, analogt, dom av den 16 december 2010, Stichting Natuur en Milieu m.fl. ( C‑266/09, EU:C:2010:779, punkterna 34 och 35).

42 Se artikel 21.1 i direktiv 2014/104.

43 Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att CNMC, såsom har påpekats i punkt 18 ovan, i flera beslut som meddelats inom ramen för tillsynsförfarandet, har fastställt att Repsol fortsatte med sitt olagliga beteende efter utgången av fristen för införlivande av direktiv 2014/104. Eftersom den överträdelse som Repsol har gjort sig skyldig till i förevarande mål avser vissa vertikala restriktioner som ingår i avtal med specifika återförsäljare av bränsle, kan de olagliga handlanden som har fastställts i dessa beslut som meddelats inom ramen för tillsynsförfarandet och som inträffat när det senaste avtalet som KN:s arvingar ingått med Repsol inte längre hade några rättsverkningar emellertid inte anses gälla dem.

44 Se, för ett liknande resonemang, domen Volvo, punkt 103.

45 Se sidan 6 i den fastställelsetalan som KN:s arvingar väckt vid den hänskjutande domstolen.

46 Se punkterna 30 och 39 ovan.

47 Se punkterna 47–72 ovan.

48 Dom av den 11 november 2021, Stichting Cartel Compensation och Equilib Netherlands ( C‑819/19, EU:C:2021:904 punkt 48 och där angiven rättspraxis).

49 Dom av den 11 november 2021, Stichting Cartel Compensation och Equilib Netherlands ( C‑819/19, EU:C:2021:904 punkt 49 och där angiven rättspraxis).

50 Se, bland annat, dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

51 Dom av den 11 november 2021, Stichting Cartel Compensation och Equilib Netherlands ( C‑819/19, EU:C:2021:904 punkt 51 och där angiven rättspraxis).

52 Dom av den 11 november 2021, Stichting Cartel Compensation och Equilib Netherlands ( C‑819/19, EU:C:2021:904 punkt 52 och där angiven rättspraxis).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 27 och där angiven rättspraxis), samt, analogt, domen Cogeco, punkt 42.

54 Se dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 25), och, analogt, domen Cogeco, punkt 43.

55 Se dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 26).

56 Dom av den 11 november 2021, Stichting Cartel Compensation och Equilib Netherlands ( C‑819/19, EU:C:2021:904, punkt 55). Se i detta hänseende även skäl 34 i direktiv 2014/104.

57 Varken den hänskjutande domstolen i sitt beslut om hänskjutande eller parterna i sina yttranden vid domstolen har hänfört till något eventuellt problem med likvärdighetsprincipen.

58 Se, för ett liknande resonemang, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 93).

59 Se, för ett liknande resonemang, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott Cogeco Communications ( C-637/17, EU:C:2019:32, punkt 93). Se analogt med kommissionens beslut enligt artikel 9 i förordning nr 1/2003, dom av den 23 november 2017, Gasorba m.fl. ( C‑547/16, EU:C:2017:891, punkt 29).

60 Se punkt 67 i mitt förslag till avgörande Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:293, och där angiven rättspraxis).

61 Generaladvokaten Kokott har i punkterna 95 och 96 i sitt förslag till avgörande i målet Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32), detaljerat angett skälen till varför detta är fallet.

62 Hänvisningen till dessa kriterier återspeglar naturligtvis skäl 34 i direktiv 2014/104 vilket, som jag redan har nämnt, inte är tillämpligt i förevarande mål. Det står emellertid domstolen fritt att finna inspiration i detta direktiv för att konkretisera rättens tillämpningsområde på grundval av en tolkning som grundar sig på de allmänna principerna.

63 Begreppet 'prima facie-bevis', vars räckvidd har klargjorts i punkt 107 ovan, används uttryckligen i artikel 9.2 i direktiv 2014/104. Jag vill i detta sammanhang påpeka att medan de flesta språkversioner av denna bestämmelse använder begreppet 'prima facie-bevis' (se den engelska, franska, tyska, italienska, portugisiska, bulgariska, tjeckiska, danska, estniska, kroatiska, litauiska, ungerska, maltesiska, nederländska, rumänska, slovakiska, slovenska och svenska språkversionen), används i den spanska versionen av bestämmelsen uttrycket 'principio de prueba' som bokstavligt talat motsvarar begreppet 'vägledande bevisning' [commencement de preuve]. Det verkar dock röra sig om en oklarhet i texten i den spanska versionen av bestämmelsen som inte har någon motsvarighet i övriga språkversioner. Såsom framgår mera i detalj i punkterna 105–107 ovan ska såvitt gäller direktiv 2014/104 begreppet 'prima facie-bevis' skiljas från begreppen 'indicium eller vägledande bevisning'. Det förstnämnda uttrycket avser ett bevis med högre bevisvärde än enbart 'en vägledande bevisning'.

64 Om andra konkurrensbegränsande beteenden åberopas inom ramen för skadeståndstalan – även om de är knutna till de beteenden som konstaterats och som klassificerats som överträdelse i konkurrensmyndighetens slutliga beslut – ska de bevisas vid tvistemålsdomstolen. Det står sedan denna domstol fritt att pröva dessa utan någon som helst begränsning.

65 Det är således inte möjligt att utvidga verkan som prima facie-bevisning av detta beslut till andra företag än dem som anges i detta beslut. Om de skadelidande parterna vill göra gällande andra företags ansvar, ankommer det på dem att bevisa att dessa företag har gjort sig skyldiga till en överträdelse och det står tvistemålsdomstolen fritt att pröva de olika bevis som har lagts fram i detta hänseende.

66 Såsom unionslagstiftaren har gjort i artikel 9.1 i direktiv 2014/104, vilken som nämnts inte är tillämplig i tiden (ratione temporis). Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 96).

67 Se exempelvis övervägandena om den portugisiska lagstiftningen som analyseras i punkt 92 och följande punkter i förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32).

68 Se sista meningen i denna artikel och sista meningen i skäl 34 i direktiv 2014/104.

69 Begreppet ”prima facie-bevisning” används, såsom jag påpekat i fotnot 63 ovan, uttryckligen i artikel 9.2 i direktiv 2014/104. Det förefaller ha hämtats från begreppet ”Anscheinbeweis” i tysk rätt. I avsaknad av en hänvisning till medlemsstaternas rätt, rör det sig emellertid om ett unionsrättsligt begrepp vilket som sådant ska tolkas av domstolen.

70 Det rör sig således inte i egentlig mening om en presumtion som inte kan motbevisas, utan snarare om ett bevismedel som påverkar prövningsbehörigheten för den aktuella domstolen och som leder denna domstol till att, vid utövande av denna behörighet, presumera att den påtalade omständigheten föreligger, i detta fall förekomsten av en överträdelse.

71 Se, i detta hänseende, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 87 och där angiven rättspraxis).