förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑57/21 RegioJet

I. Inledning

1. Med insikt om att det förelåg en asymmetri i fråga om informationen mellan förfarandena för privat tillämpning av konkurrensrätten har unionslagstiftaren genom direktiv 2014/104/EU harmoniserat bestämmelserna om utlämnande av bevis som begärts för en skadeståndstalan.

2. I artikel 5 i nämnda direktiv anges de bestämmelser som tillsammans utgör en övergripande ordning på detta område. Som komplement till denna bestämmelse anges i artikel 6 i direktivet de särskilda bestämmelserna om utlämnande av bevis som finns i ärendeakterna hos myndigheter som handlägger offentlig tillämpning av konkurrensreglerna.

3. Trots att tolkningen av de bestämmelser som återfinns i artikel 5 i direktiv 2014/104 redan har varit föremål för en begäran om förhandsavgörande är det nu första gången som domstolen ombeds att uttala sig om tolkningen av bestämmelserna i artikel 6 i nämnda direktiv.

4. Den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor ingår i ett vidare sammanhang som gäller en skadeståndstalan avseende skada som RegioJet uppger sig ha lidit på grund av de handlingar som České dráhy a.s. har utfört i strid med de konkurrensreglerna och med inverkan på järnvägsmarknaden. Trots att den första tolkningsfrågan gäller tolkningen av artikel 5.1 i direktiv 2014/104 berör den i detta sammanhang i sak den problemställning som utgörs av kopplingen mellan privat och offentlig tillämpning av konkurrensrätten. De fyra därpå följande frågor som ställts av den hänskjutande domstolen är särskild inriktade på artikel 6 i direktivet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. I artikel 5.1 och 5.8 i direktiv 2014/104 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att nationella domstolar i förfaranden som rör skadeståndstalan i unionen, på begäran av en kärande som har lagt fram en utförlig motivering med rimligen tillgängliga fakta och bevis som är tillräckliga för att styrka rimligheten i hans eller hennes skadeståndsanspråk, kan förelägga svaranden eller en tredje part att lämna ut relevanta bevis som de förfogar över, på de villkor som anges i detta kapitel. Medlemsstaterna ska se till att nationella domstolar, på svarandens begäran, kan förelägga käranden eller en tredje part att lämna ut relevanta bevis.

…

8. Utan att det påverkar punkterna 4 och 7 och artikel 6 ska den här artikeln inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa regler som möjliggör ett system för att lämna ut bevis i större omfattning.”

6. I artikel 6.5 a och 6.9 i direktivet föreskrivs följande:

”5. Nationella domstolar får utfärda ett föreläggande om utlämnande av följande beviskategorier först efter det att en konkurrensmyndighet, genom att anta ett beslut eller på annat sätt, har avslutat sitt förfarande:

a) Information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende.

…

9. Ett föreläggande om att lämna ut bevis ur en konkurrensmyndighets ärendeakt som inte omfattas av någon av de kategorier som förtecknas i denna artikel får utfärdas när som helst under handläggningen av en skadeståndstalan, utan att det påverkar tillämpningen av denna artikel.”

B. Tjeckisk rätt

1. Zákon č. 143/2001

7. I zákon č. 143/2001 Sb. o ochraně hospodářské soutěže (lagen om konkurrensskydd) av den 4 april 2001, i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, (nedan kallad lag nr 143/2001) anges i 1 § punkt 1 att denna lag ”reglerar skyddet av konkurrensen på marknaden för produkter och tjänster … mot alla förfaranden som hindrar, begränsar, snedvrider eller hotar konkurrensen”.

8. I artikel 21ca § punkt 2 i lag nr 143/2001 föreskrivs i sak att handlingar som har upprättats och information som har tagits fram för ett administrativt förfarande vid den nationella konkurrensmyndigheten får lämnas ut till offentliga myndigheter först efter det att utredningen har slutförts eller efter det att den nationella konkurrensmyndigheten har meddelat slutgiltigt beslut om avslutande av det administrativa förfarandet.

2. Zákon č. 262/2017

9. Genom zákon č. 262/2017 Sb., o náhradě škody v oblasti hospodářské soutěže (lag nr 262/2017 om ersättning för skada på konkurrensen) av den 20 juli 2017 införlivas direktiv 2014/104 med den tjeckiska lagstiftningen.

10. I 2 § punkt 2 a i denna lag anges att bland annat styrkande handlingar och uppgifter som har tillhandahållits särskilt för ett administrativt förfarande vid den nationella konkurrensmyndigheten utgör konfidentiella uppgifter som omfattas av tystnadsplikt.

11. I 15 § punkt 4 i samma lag föreskrivs att skyldigheten att lämna ut konfidentiella uppgifter enligt 2 § punkt 2 c i denna lag inte kan åläggas förrän konkurrensmyndighetens beslut att avsluta det administrativa förfarandet har vunnit laga kraft.

12. I 16 § punkt 1 c i samma lag föreskrivs i sak att avdelningschefen vid en begäran om tillgång till handlingar som innehåller konfidentiella uppgifter som ingår i den nationella konkurrensmyndighetens ärendeakt ska pröva om utlämnandet av dessa utgör en risk för en effektiv tillämpning av konkurrensrätten. Enligt 16 § punkt 3 i denna lag får handlingar som innehåller konfidentiella uppgifter utlämnas först efter det att utredningen har avslutats eller efter det att den nationella konkurrensmyndighetens beslut att avsluta det administrativa förfarandet har vunnit laga kraft.

III. Bakgrund och det nationella målet

13. Den 25 januari 2012 inledde Úřad pro ochranu hospodářské soutěže (konkurrensmyndigheten) (nedan kallad den tjeckiska konkurrensmyndigheten), ex officio ett administrativt förfarande avseende ett möjligt missbruk från České dráhys sida av dominerande ställning.

14. Den 25 november 2015 väckte RegioJet skadeståndstalan vid Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag, Tjeckien) avseende gottgörelse för skada som lidits på grund av České dráhys påstådda handlande i strid med konkurrensreglerna.

15. Den 10 november 2016 beslutade Europeiska kommissionen att i ärende AT.40156 – Czech Rail inleda ett förfarande i enlighet med artikel 2.1 i förordning (EG) nr 773/2004.

16. Den 14 november 2016 vilandeförklarade den tjeckiska konkurrensmyndigheten sitt administrativa förfarande, eftersom den ansåg att kommissionens förfarande i materiellt hänseende avsåg samma handlande som det som var föremål för dess egen prövning inom ramen för det administrativa förfarandet.

17. Den 11 oktober 2017 ingav RegioJet vid nationell domstol en begäran om utlämning av handlingar för sin skadeståndstalan, i enlighet med artikel 10 och följande artiklar samt artikel 18 i lag nr 262/2017 av den 20 juli 2017. Denna begäran avsåg utlämning av bland annat handlingar som RegioJet antog att České dráhy innehade, nämligen bland annat specificerad redovisning, uppgifter om kollektivtrafiken på järnväg och räkenskapshandlingar avseende svarandens kommersiella segment.

18. Med hänvisning till artikel 21ca.2 i lag nr 143/2001 förklarade den tjeckiska konkurrensmyndigheten att de begärda handlingar som denna förfogade över inom ramen för sitt administrativa förfarande inte fick lämnas ut förrän detta administrativa förfarande i materiellt hänseende definitivt var avslutat. Myndigheten förklarade dessutom att de övriga handlingarna ingick i kategorin sammanhållen dossier och avslog begäran om att lämna ut dessa med motiveringen att detta skulle kunna minska effektiviteten i politiken för beivran av överträdelser av konkurrensrätten.

19. Som svar på en förfrågan från den domstol som handlade begäran om utlämnande av bevis framhöll kommissionen i ett brev av den 26 februari 2018 att domstolen, när den uttalar sig om utlämnande av bevismaterial, bör tillämpa bland annat proportionalitetsprincipen för att skydda legitima intressen hos alla parter i förfarandet, inklusive tredje part, samt vidta åtgärder för att skydda sådan information. Kommissionen rekommenderade att det underliggande skadeståndsförfarandet skulle vilandeförklaras.

20. Genom beslut av den 14 mars 2018 utfärdade förstainstansdomstolen ett föreläggande för České dráhy om utlämnande genom att till ärendeakten foga ett antal handlingar som innehöll dels information som detta bolag hade tagit fram särskilt för ett förfarande vid den tjeckiska konkurrensmyndigheten, dels information som obligatoriskt hade tagits fram och lagrats utanför detta förfarande, såsom detaljerade förteckningar över tågförbindelser, kvartalsvis redovisning av kollektivtrafiken på järnväg, samt förteckningen över de linjer som trafikerades av České dráhy. Däremot avvisade denna domstol RegioJets framställningar om utlämnande av räkenskaperna inom České dráhys kommersiella segment, inbegripet anslutningskoder per linje och tågtyp, samt av protokollen från sammanträdena i České dráhys styrelse under månaderna september och oktober 2011.

21. Den 19 december 2018 beslutade förstainstansdomstolen att vilandeförklara det underliggande skadeståndsförfarandet till dess att det förfarande avseende konkurrensbegränsande förfaranden som kommissionen den 10 november 2016 hade inlett mot České dráhy var avslutat. I enlighet med 27 § punkt 1 i lag nr 262/2017, av den 20 juli 2017, är nämligen domstolen i ett skadeståndsförfarande bunden av ett beslut som meddelats av en annan domstol, av den tjeckiska konkurrensmyndigheten eller av kommissionen avseende förekomst av konkurrensbegränsning och dess upphovsman. För övrigt åläggs domstolen även av de nationella förfarandereglerna att vilandeförklara det civilrättsliga skadeståndsförfarandet med hänsyn till att det pågår ett annat förfarande rörande en fråga vars avgörande domstolens avgörande är beroende av och eftersom domstolen inte är behörig att fälla avgörande inom ramen för detta förfarande.

22. Genom beslut av den 29 november 2019 bekräftade Vrchní soud v Praze (Överdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien) i sin egenskap av appellationsdomstol beslutet av den 14 mars 2018, och för att säkerställa ett skydd mot utlämnade av bevismaterial beslutade denna om åtgärder för att säkra bevisen och se till att dessa endast fick lämnas ut till parterna, till deras ombud och till experter, och detta i varje enskilt fall på skriftlig motiverad begäran och med förhandsgodkännande från den domare som tilldelats handläggningen av målet.

23. České dráhy har överklagat detta beslut i andra instans vid Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien), tillika den hänskjutande domstolen.

IV. Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen

24. Mot denna bakgrund beslutade Nejvyšší soud (Högsta domstolen), genom beslut av den 16 december 2020, mottaget av EU-domstolen den 1 februari 2021, att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 5.1 i [direktiv 2014/104] tolkas så, att en nationell domstol kan förelägga om att lämna ut bevis trots att kommissionen samtidigt har inlett ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt kapitel III i [förordning (EG) nr 1/2003][], vilket medfört att skadeståndstalan avseende en skada som uppstått på grund av en överträdelse av konkurrensrätten har vilandeförklarats?

2) Utgör tolkningen av artikel 6.5 a och 6.9 i direktiv 2014/104 hinder för en nationell lagstiftning som begränsar offentliggörandet av all information som lämnats in i samband med ett förfarande som inletts av [den tjeckiska konkurrensmyndigheten], även när det rör sig om information som en part på grund av andra rättsliga bestämmelser ska ta fram och lagra (eller tar fram och lagrar), oberoende av ett förfarande om överträdelse av konkurrensrätten?

3) Kan även den omständigheten att den nationella konkurrensmyndigheten vilandeförklarat förfarandet efter att Europeiska kommissionen inlett ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt kapitel III i förordning i förordning nr 1/2003, betraktas som att förfarandet har avslutats ”på annat sätt”, i den mening som avses i artikel 6.5 i direktiv 2014/104?

4) Är det förenligt med artikel 5.1 [i direktiv 2014/104], jämförd med artikel 6.5 däri, och med hänsyn till direktivets funktion och syfte, att den nationella domstolen tillämpar en nationell bestämmelse, som införlivar artikel 6.7 i direktivet, på olika kategorier av information, i den mening som avses i artikel 6.5 i direktivet, och således fattar beslut om utlämnande av bevis, varvid frågan, huruvida bevisen innehåller information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende (i den mening som avses i artikel 6.5 i direktivet) inte måste prövas förrän bevisen lämnats ut till domstolen?

5) För det fall att föregående fråga ska besvaras jakande, ska då artikel 5.4 i direktiv 2014/104 tolkas så, att de effektiva åtgärder för att skydda konfidentiella uppgifter som domstolen vidtagit kan leda till att käranden eller andra parter i förfarandet och deras ombud inte får tillgång till den bevisning som lämnats ut innan domstolen slutgiltigt har avgjort frågan huruvida den information som lämnats ut, eller delar därav, omfattas av den beviskategori som anges i artikel 6.5 a i direktivet?”

25. Skriftliga yttranden har ingetts av parterna i det nationella målet, av den grekiska och den italienska regeringen samt av kommissionen. České dráhy och kommissionen var företrädda vid förhandlingen den 3 februari 2022.

V. Bedömning

26. För att på användbart sätt kunna besvara tolkningsfrågorna (avsnitt C) bör det för det första prövas om dessa kan tas upp till prövning i sak med beaktande av det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för de bestämmelser i fråga vilkas tolkning har begärts av den hänskjutande domstolen (avsnitt A). För det andra kommer jag att lämna några kommentarer om ordningen för utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt (avsnitt B).

A. Det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för direktiv 2014/104

27. Trots att det i direktiv 2014/104 inte i själva lydelsen görs någon åtskillnad mellan materiella och processuella bestämmelser har domstolen redan förklarat att direktivet innehåller en särskild bestämmelse, nämligen artikel 22, som uttryckligen fastställer villkoren för tillämpningen i tiden av materiella och processuella bestämmelser i direktivet.

28. Villkoren för tillämpning i tiden är olika för dessa båda kategorier av bestämmelser. För att kunna uttala sig om huruvida direktiv 2014/104 är tillämpligt i det nationella målet bör det således fastställas om artiklarna 5 och 6 i detta är processuella bestämmelser eller materiella bestämmelser.

29. För att fatta saken kort fastställs genom de materiella bestämmelserna förekomst av ett ansvar, och av omfattningen av detta, hos de personer som är delaktiga i en överträdelse av konkurrensrätten, medan det i processuella bestämmelser fastställs hur ett förfarande ska genomföras. De sistnämnda förlorar inte sin processuella karaktär på grund av att de vid tillämpning inom ramen för ett skadeståndsförfarande kan ha inverkan på utgången vid fastställandet av ansvaret. Även om artiklarna 5 och 6 i direktiv 2014/104 tycks ge rättigheter till enskilda får dessa rättigheter emellertid enligt samma resonemang, såsom jag redan har förklarat i mitt förslag till avgörande i målet Paccar, utövas endast inom ett förfarande vid en nationell domstol, och det rör sig i sak om processuella åtgärder som möjliggör för domstolen att ta ställning till de omständigheter som parterna i förfarandet åberopar. Villkoren för tillämpning av de nationella bestämmelser genom vilka artiklarna 5 och 6 i nämnda direktiv införlivas fastställs således i enlighet med samma tankegång i artikel 22.2 i samma direktiv.

30. I enlighet med artikel 22.2 i direktiv 2014/104 ska medlemsstaterna säkerställa att inga nationella bestämmelser som antas för att följa de processuella bestämmelserna i direktivet ska tillämpas på skadeståndstalan som väckts vid en nationell domstol före den 26 december 2014. Det följer emellertid e contrario av denna bestämmelse att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att, vid införlivandet av detta direktiv, fastställa huruvida de nationella bestämmelser som syftar till att införliva direktivets processuella bestämmelser är tillämpliga på en skadeståndstalan som väckts efter den 26 december 2014, men före tidpunkten för införlivandet av direktivet eller senast före utgången av fristen för införlivande av direktivet, det vill säga före den 27 december 2016.

31. Jag framhåller härvid att kassationsöverklagandet avser de beslut som meddelats av förstainstansdomstolen och domstolen i andra instans angående den begäran om utlämnande av bevis som RegioJet ingav den 11 oktober 2017 i enlighet med de nationella bestämmelser genom vilka direktiv 2014/104 införlivas i Tjeckiens rättsordning.

32. Som framgår av yttrandena från berörda parter väcktes vidare den skadeståndstalan för vilken begäran om utlämnande av bevis ingavs den 25 november 2015, det vill säga innan direktiv 2014/104 införlivades. Av lag nr 262/2017 av den 20 juli 2017 framgår det emellertid att den tjeckiska lagstiftaren har beslutat att de nationella bestämmelser genom vilka direktivets processuella bestämmelser införlivas ska tillämpas direkt och villkorslöst även på talan som väckts före tidpunkten för införlivandet.

33. Det bör således konstateras att artiklarna 5 och 6 i direktiv 2014/104 är tillämpliga i det nationella målet.

34. Detta övervägande ifrågasätts inte av att den berörda skadeståndstalan tycks avse handlanden som ägt rum innan direktiv 2014/104 antogs. Artikel 22.1 i direktivet utgör nämligen hinder endast för en retroaktiv tillämpning av de nationella bestämmelser genom vilka direktivets materiella bestämmelser införlivas. Artiklarna 5 och 6 i direktivet är emellertid av processuell art.

35. Övervägandet ifrågasätts heller inte av att de bevis som begärts utlämnade i förevarande mål ingår i ärendeakten hos den tjeckiska konkurrensmyndigheten, vilken inledde sitt förfarande den 25 januari 2012. Genom en tidsmässig tillämpning av de processuella bestämmelserna hänvisas det i artikel 22.2 i direktiv 2014/104 nämligen inte till den tidpunkt då en konkurrensmyndighet inleder ett förfarande i fråga om ett intresse som är skyddat i enlighet med artikel 6 i direktivet, utan till den tidpunkt då en skadeståndstalan anhängiggörs vid en nationell domstol. Genom inriktningen på förfarandet vid den nationella domstolen begränsar därmed denna bestämmelse den berörda domstolens befogenheter i fråga om utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt.

36. Det finns således inget som pekar på att tolkningen av artiklarna 5 och 6 i direktiv 2014/104 inte på uppenbart sätt saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet. Härav följer att de tolkningsfrågor som avser dessa bestämmelser kan tas upp till prövning i sak.

B. Utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt

37. Som jag inledningsvis har framhållit i detta förslag till avgörande fastställs i artikel 5 i direktiv 2014/104 allmänna bestämmelser om utlämnande av bevis, medan artikel 6 i direktivet kompletterar denna övergripande ordning med bestämmelser som särskilt gäller utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt.

38. Genom den sistnämnda bestämmelsen görs en åtskillnad mellan flera olika kategorier av bevis, nämligen följande: I fråga om, för det första, information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende, information som konkurrensmyndigheten tagit fram och överlämnat till parterna under handläggningen av ett ärende samt förlikningsinlagor som återkallats föreskrivs i artikel 6.5 i direktiv 2014/104 att de nationella domstolarna får utfärda ett föreläggande om utlämnande av följande beviskategorier först efter det att en konkurrensmyndighet, genom att anta ett beslut eller på annat sätt, har avslutat sitt förfarande (nedan kallad grå listan). I fråga om, för det andra, förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor för en skadeståndstalan föreskrivs i artikel 6.6 i direktivet att medlemsstaterna ska se till att nationella domstolar inte någonsin får utfärda ett föreläggande om att de ska lämnas ut (nedan kallad svarta listan). I fråga om, för det tredje, bevis i en konkurrensmyndighets ärendeakt, som inte faller inom någon av de kategorier som angetts i denna artikel föreskrivs i artikel 6.9 i direktivet att ett föreläggande om utlämnande av dessa får utfärdas när som helst under handläggningen av en skadeståndstalan, utan att det påverkar tillämpningen av denna artikel (nedan kallad vita listan).

39. I fråga om utlämnande av bevis som faller inom dessa kategorier anges dessutom i direktiv 2014/104 en mekanism för en avvägning mellan de intressen som står mot varandra, nämligen de intressen som de som drabbats av överträdelserna har, intressena hos dem som är ansvariga för överträdelserna, tredje parts intressen och offentliga intressen vid tillämpningen av konkurrensreglerna, under noggrann prövning av de nationella domstolarna, framför allt av relevansen av de begärda bevisen samt av nödvändigheten av åtgärderna för utlämnande av dessa och av om dessa är proportionerliga. För detta ändamål anges i artikel 5 i direktivet kriterier för hur prövningen ska utföras, kompletterade med dem som fastställs i artikel 6 i samma direktiv.

40. Det är mot bakgrund av dessa påpekanden som de tolkningsfrågor som ställts av den hänskjutande domstolen bör behandlas.

C. Tolkningsfrågorna

1. Den första tolkningsfrågan

41. Med sin första fråga begär den hänskjutande domstolen i sak svar på om artikel 5.1 i direktiv 2014/104 utgör hinder för att en nationell domstol ska få utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis för ett skadeståndsförfarande som gäller en överträdelse av konkurrensrätten, trots att ett förfarande som gäller denna överträdelse är anhängigt vid kommissionen, för att med tillämpning av kapitel III i förordning nr 1/2003 fatta ett beslut med den effekten att det nationella förfarandet vilandeförklaras.

42. För att besvara denna fråga måste man i ett första steg förtydliga vad som anges i unionsrätten i fråga om att en nationell domstol vilandeförklarar ett förfarande som är anhängigt vid denna på grund av att kommissionen har inlett ett skadeståndsförfarande. I ett andra steg bör man undersöka om unionsrätten på grund av en sådan vilandeförklaring utgör hinder för att en nationell domstol utfärdar ett föreläggande om utlämnande av bevis för ett skadeståndsförfarande.

a) Vilandeförklaring av ett skadeståndsförfarande

43. Om kommissionen inleder ett förfarande fråntas i enlighet med artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sin behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF i fråga om samma överträdelser. I enlighet med artikel 16.1 i nämnda förordning fråntas däremot inte en nationell domstol som handlägger en skadeståndstalan med automatik sin behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande och heller inte sin behörighet att fälla avgöranden om de överträdelser som behandlas av kommissionen. Denna domstol är heller inte skyldig att vilandeförklara sitt förfarande.

44. Det föreskrivs nämligen i artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 att ”[n]är nationella domstolar fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 101 eller artikel 102 FEUF som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. [I avsaknad av sådant beslut måste d]e … också undvika att fatta beslut som skulle strida mot ett beslut som övervägs av kommissionen i förfaranden som den har inlett. I detta syfte får den nationella domstolen bedöma om det är nödvändigt att vilandeförklara saken”.

45. Genom direktiv 2014/104 åläggs de nationella domstolarna heller inte att vilandeförklara sina förfaranden. Lydelsen i artikel 6.5 och 6.9 i direktivet talar för tolkningen att ett skadeståndsförfarande kan fortsätta också när det är anhängigt vid en konkurrensmyndighet. Medan de bevis som återfinns på den grå listan får lämnas ut först när en konkurrensmyndighet har avslutat sitt förfarande (artikel 6.5 i nämnda direktiv) kan ett föreläggande om utlämnandet av bevis på den vita listan utfärdas ”när som helst under handläggningen av en skadeståndstalan” (artikel 6.9 i samma direktiv).

46. Enligt unionsrätten krävs det dock inte att ett skadeståndsförfarande vilandeförklaras för att kommissionen ska kunna inleda ett förfarande. Enligt unionsrätten ska en nationell domstol, oberoende av om den vilandeförklarar sitt förfarande eller inte, framför allt se till att inte fatta ett beslut som strider mot det beslut som kommissionen avser att fatta. Med förbehåll för de begränsningar som följer av unionsrätten, såsom de som följer av att det, i enlighet med artikel 16.1 i förordning nr 1/2003, är nödvändigt att säkerställa effektiv verkan av denna eller av effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen, omfattas dock verkan av en sådan vilandeförklaring av desto större anledning av nationell rätt.

47. Den hänskjutande domstolen har härvid påpekat att skadeståndsförfarandet i förevarande mål har vilandeförklarats på grund av den skyldighet som härrör från de nationella förfarandereglerna. Emellertid har EU-domstolen inte tillfrågats om huruvida en sådan ”skyldighet” låter sig förenas med de unionsrättsliga rättigheter som personer som lidit skada som vållats av en överträdelse av konkurrensrätten. Dessutom tillkommer det inte domstolen att uttala sig om huruvida en nationell domstol, med förbehåll för de begränsningar som följer av unionsrätten, i enlighet med sina nationella förfaranderegler får vidta åtgärder efter att ha vilandeförklarat sitt förfarande. I det aktuella fallet uppkommer enbart frågan endast huruvida direktiv 2014/104, på grund av en sådan vilandeförklaring, utgör hinder för att en nationell domstol ska få utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis i enlighet med de nationella bestämmelser genom vilka artiklarna 5 och 6 i direktivet införlivas.

b) Föreläggande om utlämnande av bevis

48. Som jag i ett annat sammanhang har påpekat tycks inte direktiv 2014/104 fastställa den koppling som tekniskt sett måste finnas på processrättslig nivå mellan en begäran om utlämnande av bevis och en skadeståndstalan (en begäran om utlämnande av bevis såsom åtgärd inom en prövning i sak bör prövas inom ett anslutningsförfarande eller till och med inom ett separat förfarande). I detta andra sammanhang fann jag att en begäran om utlämnande av bevis som ingetts före en skadeståndstalan också kan omfattas av artiklarna 5 och 6 i nämnda direktiv. Än mindre medför en vilandeförklaring av ett skadeståndsförfarande i ett första steg att de åtgärder för utlämnande av bevis som vidtagits för detta förfarande faller utanför tillämpningsområdet för nämnda direktiv. Det förefaller i alla händelser föga övertygande att hävda att direktivet blir tillämpligt på nytt efter det att förfarandet har återupptagits. En vilandeförklaring av ett skadeståndsförfarande hindrar i ett andra steg inte, åtminstone inte enligt direktivet, med automatik en nationell domstol från att utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis för detta förfarande.

49. På samma sätt förhåller det sig om ett sådant förfarande har vilandeförklarats på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande, ett vilandeförklarande som inte är obligatoriskt enligt unionsrätten. Som framgår av de överväganden som redovisats i punkt 45 i förevarande förslag till avgörande utgör direktiv 2014/104, med förbehåll för de särskilda bestämmelserna i fråga om bevis på den svarta och den gråa listan, åtminstone i princip, inte hinder för att en nationell domstol ska få utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt innan denna myndighet har avslutat sitt förfarande.

50. Härvid måste dock den berörda nationella domstolen uppfylla samtliga krav som följer av direktiv 2014/104 och därvid särskilt begränsa utlämnande av bevis till vad som är relevant, proportionerligt och nödvändigt. Som jag har påpekat i punkt 39 i förevarande förslag till avgörande är dessa krav ett centralt inslag i den mekanism som föreskrivs för att säkerställa att de nationella domstolarnas väger berörda intressen mot varandra, och särskilt de offentliga intressena, vid tillämpningen av konkurrensreglerna.

51. Det föreskrivs i detta sammanhang i artikel 6.4 b i direktiv 2014/104 att de nationella domstolarna vid prövning av proportionaliteten i ett föreläggande om utlämnande av information, även ska beakta frågan huruvida ”den part som begär utlämnande gör detta med avseende på en skadeståndstalan vid en nationell domstol”. Jag sluter mig härav till att en nationell domstol inom ramen för denna prövning av proportionaliteten, vilken särskilt när det gäller bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt ska företas med omsorg, även ska beakta den omständigheten att skadeståndsförfarandet har vilandeförklarats.

52. Utgångspunkten att direktiv 2014/104 i princip inte utgör hinder för att en nationell domstol ska få utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis för ett skadeståndsförfarande som har vilandeförklarats på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande påverkas inte av den skyldighet enligt vilken ”nationella domstolar, [när dessa] fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel [101 eller artikel 102 FEUF] som redan är föremål för ett beslut av kommissionen, [inte] får … fatta beslut som strider mot ett förfarande som kommissionen har övervägt”.

53. Enligt den tolkning som kommissionen förespråkat är räckvidden för artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 begränsad till tillämpningen av artikel 101 eller artikel 102 FEUF eller, med andra ord, till en nationell domstols konstaterande av en överträdelse av konkurrensrätten. Ett föreläggande om utlämnande av bevis, vilket endast utgör ett beslut i en procedurfråga, omfattas inte av artikel 16.1 i nämnda förordning.

54. Utan att därmed vilja ifrågasätta den tolkning som kommissionen har redovisat och den slutsats som denna drar härav lutar jag mot en mer nyanserad tolkning. En nationell domstol är enligt min åsikt dels genom principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, dels genom syftet att på effektivt och enhetligt sätt tillämpa unionens konkurrensrätt och den allmänna rättssäkerhetsprincipen, vilket även avspeglas i artikel 16.1 i förordning nr 1/2003, ålagd att vid antagandet av alla beslut eller åtgärder under ett skadeståndsförfarande beakta ett förfarande som är anhängigt vid kommissionen, framför allt om detta beslut eller denna åtgärd, om så endast punktvis, berör fastställandet av en överträdelse av konkurrensrätten.

55. Jag påpekar härvid att för att ett utlämnande av bevis som begärs av en person som säger sig vara skadelidande på grund av ett brott ska kunna utfärdas av en nationell domstol ska rimligheten i begäran om skadestånd för vilken detta utlämnande begärs vara styrkt.

56. Det intresse av att undvika motstridiga beslut som följer av viljan att i princip säkerställa en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna och den allmänna rättssäkerhetsprincipen blir inte ifrågasatt om en nationell domstol utfärdar ett föreläggande om utlämnande av bevis för ett skadeståndsförfarande som har vilandeförklarats på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande.

57. Det framgår nämligen av domen i målet Gasorba m.fl. och domen i målet Groupe Canal +/kommissionen att om kommissionen dels ”avser att fatta ett beslut om att en överträdelse skall upphöra”, dels utfärdar ett beslut i enlighet med artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 som gör åtagandena bindande för de berörda företagen, får inte de nationella domstolarna med avseende på de berörda beteendena anta ett ”negativt” beslut, i vilket det konstateras att artiklarna 101 och 102 FEUF inte har åsidosatts. Ett utfärdande av ett föreläggande om utlämnande av bevis, efter att det har konstaterats att rimligheten i den begäran om skadestånd för vilken detta utlämnande har begärts har styrkts, kan inte likställas med ett ”negativt” beslut eftersom kommissionen fullföljer sitt förfarande och söker fastställa om det föreligger ett åsidosättande av artiklarna 101 och 102 FEUF.

58. Det framgår dessutom av domen i målet Masterfoods mot HB att om en nationell domstol förklarar ett mål vilande på grund av att lösningen på den tvist som är anhängiggjord vid denna är beroende av huruvida kommissionens beslut är giltigt med avseende på artikel 101 eller artikel 102 FEUF ska denna domstol ”för att undvika att träffa ett avgörande som står i strid med kommissionens beslut” som är föremål för en talan om ogiltigförklaring, vilken väckts av den som beslutet riktar sig till, ”… bedöma om det är nödvändigt att besluta om interimistiska åtgärder i syfte att skydda parternas intressen fram till dess att den avgör målet slutgiltigt”. Om kommissionen inte har fattat något beslut kan intresset av att undvika motstridiga beslut i än högre grad inte utgöra hinder för att en nationell domstol som vilandeförklarar sitt förfarande på grund av att kommissionen har inlett sitt förfarande från att finna att rimligheten i begäran om skadestånd har styrkts och från att utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis.

59. Om en nationell domstol beslutar att utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis för ett skadeståndsförfarande som har vilandeförklarats på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande, ska den därför i enlighet med artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 i princip inte fatta ett beslut som kan strida mot det beslut som övervägs av kommissionen i det förfarandet.

60. Mot bakgrund av de överväganden som redovisats i föregående punkter bör artikel 5.1 i direktiv 2014/104 tolkas så, att den inte utgör hinder för att en nationell domstol kan utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis för ett nationellt skadeståndsförfarande som avser en överträdelse av konkurrensrätten, ens om ett förfarande som avser denna överträdelse är anhängigt vid kommissionen, i samband med antagande av ett beslut enligt kapitel III i förordning nr 1/2003 som medför att det nationella förfarandet vilandeförklaras.

2. Den tredje tolkningsfrågan

61. Med sin tredje fråga, som bör behandlas före den andra frågan, vill den hänskjutande domstolen i sak få svar på om en nationell konkurrensmyndighets vilandeförklaring av sitt förfarande på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande i enlighet med kapitel III i förordning nr 1/2003 kan anses avsluta detta förfarande ”genom att anta ett beslut eller på annat sätt” i den mening som avses i artikel 6.5 i direktiv 2014/104.

62. Det erinras om att de nationella domstolarna i enlighet med artikel 6.5 i direktiv 2014/104 får utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis som finns på den gråa listan först efter det att en konkurrensmyndighet, genom att anta ett beslut eller på annat sätt, har avslutat sitt förfarande. I skäl 25 i direktivet anges att förfarandet avslutas genom till exempel att det antas ett beslut i enlighet med artikel 5 i förordning nr 1/2003, ”med undantag av beslut om interimistiska åtgärder”.

63. I enlighet med artikel 5 första stycket i förordning nr 1/2003 får en nationell konkurrensmyndighet kräva att en överträdelse ska upphöra, förordna om interimistiska åtgärder, godta åtaganden, ålägga böter, förelägga viten eller ålägga andra påföljder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Enligt artikel 5 andra stycket i nämnda förordning får de nationella konkurrensmyndigheterna, om de på grundval av de uppgifter som de förfogar över finner att villkoren för ett förbud inte är uppfyllda, även besluta om att det inte finns skäl för dem att ingripa. Med förbehåll för interimistiska åtgärder, och till skillnad från sådana, avses i artikel 5 första och andra stycket i nämnda förordning beslut som antagits när en nationell konkurrensmyndighet, med hänsyn till den information som inhämtats under dess förfarande, anser att det är möjligt eller till och med nödvändigt att fälla avgörande i förfarandet och att avsluta det.

64. Emellertid tycks den hänskjutande domstolen i fråga om antagandet av ett beslut om avslutande framhålla det alternativ som anges i artikel 6.5 i direktiv 2014/104, nämligen att förfarandet avslutas ”på annat sätt”.

65. Det bör härvid noteras att det i det ursprungliga förslaget till direktiv föreskrevs i en av bestämmelserna att ett utlämnande av bevis som finns på den gråa listan kan föreläggas ”först efter det att en konkurrensmyndighet har avslutat sitt förfarande eller fattat ett beslut som avses i artikel 5 eller kapitel III i förordning (EG) nr 1/2003”.

66. Formuleringen av denna bestämmelse diskuterades under förberedelsearbetet. Särskilt framgår det av förslaget till Europaparlamentets lagstiftningsresolution att parlamentet sökte modifiera formuleringen så att den på ett mer generellt sätt skulle uttrycka tanken att ett utlämnande av bevis som finns på den gråa listan får föreläggas först när en konkurrensmyndighet har avslutat sitt förfarande ”på vilket sätt det än må vara”.

67. Till sist infördes formuleringen av bestämmelsen i det ursprungliga förslaget i skäl 25 i direktiv 2014/104, med angivelse av ett illustrativt syfte (”avslutat sitt förfarande, till exempel genom att anta ett beslut i enlighet med artikel 5 eller kapitel III i [förordning nr 1/2003]”).

68. Av än större vikt är att den tankegång som angavs i Europaparlamentets förslag till lagstiftningsresolution tycks ha legat till grund för formuleringen av artikel 6.5 i direktiv 2014/104 (”genom att anta ett beslut eller på annat sätt, har avslutat sitt förfarande”) utan att i realiteten ha ändrat kommissionens ursprungliga förslag (”efter det att en konkurrensmyndighet har avslutat sitt förfarande eller fattat ett beslut …”). Det handlade helt enkelt om att förtydliga att också beslut som antas i enlighet med artikel 5 i förordning nr 1/2003 ”avslutar” förfarandet inom en nationell konkurrensmyndighet i den mening som avses i artikel 6.5 i nämnda direktiv.

69. När det i direktiv 2014/104 anges ett avslutande av förfarandet ”genom att anta ett beslut eller på annat sätt”, rör det sig sålunda om åtgärder som i fråga om innehåll och syfte antas när en nationell konkurrensmyndighet mot bakgrund av den information som inhämtats under förfarandet fastställer att det är möjligt eller till och med nödvändigt att fälla ett avgörande och avsluta förfarandet. En nationell konkurrensmyndighets vilandeförklaring av ett förfarande kan därför inte likställas med att denna myndighet har avslutat förfarandet ”på annat sätt”.

70. På samma sätt förhåller det sig i fråga om en nationell konkurrensmyndighets vilandeförklaring av förfarandet på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande.

71. Framhållas bör nämligen, i likhet med vad den grekiska regeringen, att ett inledande av ett förfarande från kommissionens sida i enlighet med artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 inte innebär att de nationella konkurrensmyndigheterna permanent och slutgiltigt fråntas sin behörighet att tillämpa den nationella konkurrensrätten. De nationella konkurrensmyndigheterna återfår sin behörighet så snart det förfarande som inletts av kommissionen avslutas. Det framgår för övrigt av artikel 16.2 att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter behåller sin behörighet att vidta åtgärder även när kommissionen redan har fattat ett beslut, under förutsättning att de inte fattar beslut som går emot det beslut som har fattats av kommissionen.

72. En teleologisk tolkning av artikel 6.5 i direktiv 2014/104 pekar mot den tolkning som föreslås i punkt 69 i förevarande förslag till avgörande.

73. I skäl 25 första meningen i direktiv 2014/104 anges enligt följande varför det behövs tillfälligt skydd för bevisen på den gråa listan: ”Ett undantag bör gälla för varje utlämnande som, om det beviljas, skulle inverka negativt på en pågående utredning som genomförs av en konkurrensmyndighet avseende en överträdelse av unionens konkurrensrätt eller nationell konkurrensrätt.”

74. Det bör härvid för det första noteras att det förfarande inom kommissionen som låg till grund för att tjeckiska konkurrensmyndigheten vilandeförklarade sitt förfarande, alltjämt pågår. Det är således även det intresse som kommissionens förfarande har som i enlighet med tankegången bakom artikel 6.5 i direktiv 2014/104 kan äventyras genom ett utlämnande av de bevis som finns i den tjeckiska konkurrensmyndighets ärendeakt. Det ärende som handläggs av konkurrensmyndigheten gäller samma överträdelser som de som behandlas av kommissionen. Med tanke på att denna myndighets behörighet, teoretiskt sett, kan återställas, är för det andra det intresse som dess förfarande har fortfarande ett giltigt skäl för att ge de bevis som finns i denna myndighets ärendeakt ett tillfälligt skydd.

75. Följaktligen bör artikel 6.5 i direktiv 2014/104 tolkas så, att en nationell konkurrensmyndighets vilandeförklaring av sitt förfarande på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande, i enlighet med kapitel III i förordning nr 1/2003, inte kan anses innebära att den nationella konkurrensmyndigheten har avslutat sitt förfarande ”genom att anta ett beslut eller på annat sätt”, i en mening som avses i nämnda bestämmelse.

3. Den andra tolkningsfrågan

76. Med sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen i sak få svar på om artiklarna 5.8, 6.5 a och 6.9 i direktiv 2014/104 utgör hinder för att en nationell lagstiftning, som i enlighet med artikel 6.5 i direktivet tillfälligt begränsar utlämnandet av all information som har ”lämnats” för det ärende som handläggs av konkurrensmyndigheten, och inte enbart information som har ”tagits fram” särskilt för detta ändamål.

77. Trots att den andra tolkningsfrågan, såsom den har formulerats, tycks avse endast tolkningen av artikel 6.5 och 6.9 i direktiv 2014/104 vill den hänskjutande domstolen nämligen, för att använda formuleringen i begäran om förhandsavgörande, få svar på om direktivet utgör hinder för nationella bestämmelser som utvidgar kretsen av den information som under tiden förfarandet vid en konkurrensmyndighet pågår inte får lämnas ut. Det handlingsutrymme som medlemsstaterna har i fråga om införlivandet av artiklarna 5 och 6 i nämnda direktiv begränsas av artikel 5.8 i samma direktiv. Det förefaller mig således vara nödvändigt att omformulera den andra tolkningsfrågan och vidga dess räckvidd till att omfatta sistnämnda bestämmelse.

78. Det bör vidare för tydlighetens skull påpekas att det i den andra frågan hänvisas till ”information som en part på grund av andra rättsliga bestämmelser ska ta fram och lagra (eller tar fram och lagrar), oberoende av ett förfarande om överträdelse av konkurrensrätten”. Det framgår dock av denna formulering att hänvisningen (”även när det rör sig om …”), för de behov som förevarande begäran om förhandsavgörande har, endast är till för att illustrera vilka bevis som denna tolkningsfråga avser.

79. Innan jag tar ställning till den sålunda omformulerade andra tolkningsfrågan bör det prövas om den kan tas upp till prövning i sak, vilket har bestritts av České dráhy.

a) Huruvida den andra tolkningsfrågan kan tas upp till prövning i sak

80. České dráhy gör gällande att denna fråga är för tidigt ställd och hypotetisk, eftersom de nationella tjeckiska domstolarna hittills inte har uttalat sig om huruvida de handlingar som är föremål för begäran om utlämnande av handlingar hade tagits fram särskilt för förfarandet vid den tjeckiska konkurrensmyndigheten eller för det förfarande som kommissionen genomför.

81. Det bör härvid erinras om att de frågor som gäller unionsrätten omfattas av en presumtion om relevans. EU‑domstolen kan bara avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller om EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

82. Det svar som domstolen kommer att ge på denna fråga förutsätter emellertid att man fastställer vilka bevis på den vita listan som i tillämpliga fall kan lämnas ut trots att den tjeckiska konkurrensmyndigheten inte har avslutat sitt förfarande. Av detta följer att den andra tolkningsfrågan kan tas upp till prövning i sak.

b) Prövning i sak

83. Den hänskjutande domstolen påpekar att enligt artikel 6.5 a i direktiv 2014/104 finns inte all information som har lämnats för förevarande förfarande på den gråa listan, såsom förutsätts av lydelsen i de tjeckiska bestämmelser genom vilka direktivet införlivas, utan endast information som av en konkurrensmyndighet har tagits fram särskilt för detta förfarande.

84. Det framgår nämligen av lydelsen i artikel 6.5 a i direktiv 2014/104 jämförd med skäl 25 i samma direktiv att det tillfälliga skydd som ges i enlighet med den förstnämnda bestämmelsen inte avser all information som har lämnats särskilt, spontant eller på begäran av konkurrensmyndigheten för ett sådant förfarande utan endast information som är särskilt framtagen för ett ärende som handläggs av denna myndighet.

85. Detta resultat av den ordagranna tolkningen bekräftas av de överväganden som följer av en systematisk tolkning.

86. Det föreskrivs för det första i artikel 6.9 i direktiv 2014/104, som gäller bevis på den vita listan, att ett föreläggande om att lämna ut bevis ur en konkurrensmyndighets ärendeakt som inte står upptagna på den gråa eller den svarta listan får utfärdas när som helst under handläggningen av en skadeståndstalan. Vidare används i skäl 28 i detta direktiv, där det normativa innehållet i denna bestämmelse återfinns, formuleringen ”bevis som finns oberoende av en konkurrensmyndighets förfaranden (redan befintlig information)” med avseende på andra bevis än de som avses i artikel 6.5 och 6.6 i direktivet. Det handlar således om alla bevis i fråga om vilka ett utlämnande, på grund av det intresse som den offentliga tillämpningen av konkurrensrätten har, inte med automatik är förbjudet genom samma direktiv eftersom de står upptagna på den gråa eller den svarta listan. Slutligen definieras begreppet befintlig information i artikel 2.17 i samma direktiv som ”bevis som finns oberoende av en konkurrensmyndighets förfaranden, oberoende av om denna information finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt eller inte”. Av denna definition, och framför allt av den första delen i denna, framgår att de bevis som finns i en sådan ärendeakt också kan föras upp på den vita listan. Bland annat utgör information som en part på grund av andra rättsliga bestämmelser ska ta fram och lagra (eller tar fram och lagrar), oberoende av ett förfarande om överträdelse av konkurrensrätten, befintlig information som de nationella domstolarna kan begära ut i princip när som helst.

87. För att ge uttryck för tankegången att man å ena sidan bör begränsa det skydd som ges för bevis på den gråa och den svarta listan till sådana fall där detta faktiskt är nödvändigt och därför, med beaktande av syftena med direktiv 2014/104, å andra sidan, tillåta en rimligt bred tillgång till bevisen, föreskrivs det, för det andra, i artikel 6.8 i direktivet att om enbart delar av de begärda bevis som står upptagna på den svarta listan (”omfattas av punkt 6”) kan övriga delar av bevisen, beroende på vilken kategori de omfattas av, lämnas ut i enlighet med de relevanta punkterna i artikel 8 i direktivet.

88. Genom artikel 5.8 i direktiv 2014/104 tillåts medlemsstaterna att anta bestämmelser som medför ett mer omfattande utlämnande av bevis, utan att detta påverkar artikel 5.4 och 5.7 samt artikel 6 i direktivet.

89. Härav följer att medan artikel 5 i direktiv 2014/104 i princip tar fasta på en minimal harmonisering, tar artikel 6 i direktivet fasta på en omfattande harmonisering, varför å ena sidan medlemsstaterna vid införlivandet av direktivet inte får nyansera de villkor enligt vilka bevisen kategoriseras som bevis på den gråa, svarta eller vita listan (”Utan att det påverkar … artikel 6”). Att å andra sidan tillåta medlemsstaterna att, för att använda den hänskjutande domstolens ord, utvidga kretsen av de uppgifter som återfinns på den gråa listan skulle enligt min åsikt medföra ett mer begränsat utlämnande av bevis, vilket står i strid med vad man vill uppnå med artikel 5.8 i nämnda direktiv.

90. Artiklarna 5.8, 6.5 a och 6.9 i direktiv 2014/104 bör således tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning som vad avser artikel 6.5 i direktivet tillfälligt begränsar inte endast utlämnandet av information som särskilt har ”tagits fram” för det ärende som handläggs av konkurrensmyndigheten, utan också utlämnande av all information som har ”lämnats” för detta ändamål.

91. Jag måste för fullständighetens skull erinra om att de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt är skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka denna mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås.

4. Den fjärde tolkningsfrågan

a) Omformulering av tolkningsfrågan

92. Med sin fjärde tolkningsfråga, med avseende på vilken jag av de skäl som redovisats i föregående punkter föreslår en omformulering, vill den hänskjutande domstolen i sak få svar på om artikel 5.1 i direktiv 2014/104 jämförd med artikel 6.5 a i samma direktiv ska tolkas så, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för att en nationell domstol uttalar sig om utlämnande av bevis, och beslutar att dessa ska säkras, genom att senarelägga prövningen av om dessa bevis innehåller ”information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende” i den mening som avses i den sistnämnda bestämmelsen, till den tidpunkt då den domstolen kommer att ha tillgång till dessa bevis.

93. Trots att det i formuleringen av den fjärde tolkningsfrågan hänvisas till analog tillämpning av den nationella bestämmelse, genom vilken artikel 6.7 i direktiv 2014/104 införlivas, på de bevis som kan föras upp på den gråa listan, förklarar den hänskjutande domstolen emellertid att den med denna fråga i sak vill få svar på om en domstol får utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis, i enlighet med artikel 5.1 i direktivet, för att bedöma huruvida dessa bevis innehåller ”information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende” i den mening som avses i artikel 6.5 a i nämnda direktiv.

94. Det rättsliga problem som tas upp genom denna fråga har för övrigt sin upprinnelse i beslutet av den 29 november 2019. Jag måste härvid påpeka att de åtgärder som vidtogs av den berörda domstolen inte helt motsvarar den mekanism som föreskrivs i artikel 6.7 i direktiv 2014/104. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen en mekanism för förhandskontroll av innehållet i de bevis som kan föras upp på den svarta listan. I enlighet med nämnda bestämmelse får en kärande lägga fram en motiverad begäran om att en nationell domstol ska få tillgång till dessa bevis uteslutande i syfte att säkerställa att deras innehåll motiverar att de hänförs till den svarta listan. I det aktuella fallet förelåg dock ingen begäran från käranden. Föreläggandet om utlämnande av bevis utfärdades dessutom samtidigt med de åtgärder som gjorde det möjligt att kontrollera om dessa bevis innehöll information som fanns på den gråa listan.

95. För att på ändamålsenligt sätt besvara den fjärde tolkningsfrågan saknar det därför i fråga om bevis som kan föras upp på den gråa listan betydelse om en analog tillämpning av artikel 6.7 i direktiv 2014/104 är tillåtlig eller inte i enlighet med direktivet. Däremot måste direktivet tolkas så, att den hänskjutande domstolen ska kunna fastställa om det synsätt som domstolen i andra instans har anlagt är förenligt med direktivet. Frågan bör således omformuleras på det sätt som anges i punkt 92 i förevarande förslag till avgörande.

96. Mot bakgrund av denna omformulering måste man avfärda České dráhys argument, att den fjärde tolkningsfrågan är hypotetisk, eftersom förstainstansdomstolen och domstolen i andra instans inte, ens i analogi, har tillämpat den nationella bestämmelse genom vilken artikel 6.7 i direktiv 2014/104 införlivas.

b) Bedömning av den omformulerade frågan

97. Jag måste först och främst påpeka att det i det ursprungliga förslaget till direktiv 2014/104 inte föreskrevs någon mekanism för förhandskontroll sådan som den som anges i artikel 6.7 i direktivet. Denna mekanism tycks härröra från ett ändringsförslag som diskuterades inom ramen för Europaparlamentets förslag till lagstiftningsresolution. Till skillnad från den lösning som valdes i direktivet tycks emellertid ifrågavarande ändringsförslag syfta till att bemyndiga de nationella domstolarna att bevilja tillgång till de bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt och att bedöma dem. Detta bemyndigande avsåg inte endast bevis som kan föras upp på den svarta listan, utan även bevis som kan föras upp på den gråa listan.

98. Frågan gäller sålunda om det i avsaknad av ett sådant bemyndigande i direktiv 2014/104 i fråga om bevis som kan föras upp på den gråa listan med automatik innebär att det synsätt som tillämpats av domstolen i andra instans inte är förenligt med unionsrätten. Härvid bör hänsyn tas till vilket slag av harmonisering som artikel 6 i direktivet tar fasta på, samt vilka befogenheter som direktivet ger de nationella domstolarna vad avser tillgången till bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt.

1) Slag av harmonisering

99. Artikel 6 i direktiv 2014/104 tar fasta på en omfattande harmonisering. I fråga om bevis som kan föras upp på den gråa listan har inte unionslagstiftaren angett någon mekanism för förhandskontroll sådan som den som anges i artikel 6.7 i direktivet. Jag erinrar dock om att det i det aktuella fallet inte rör sig om en analog tillämpning och/eller om sådana bevis genom en utvidgning av denna bestämmelse.

100. För att fastställa om den omfattande harmoniseringen utgör hinder för det synsätt som har anlagts av domstolen i andra instans räcker det således inte med att hänvisa till lydelsen av artikel 6 i direktiv 2014/014. För att teckna konturerna av den omfattande harmonisering som unionslagstiftaren ville åstadkomma med denna bestämmelse bör man enligt min åsikt även beakta det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår samt de grunder som unionslagstiftaren har haft för att företa en omfattande harmonisering av de situationer som omfattas av nämnda bestämmelse.

101. Enligt skäl 21 i direktiv 2014/104 krävs det ”[f]ör att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna ska kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 [FEUF] på ett effektivt och konsekvent sätt … en gemensam strategi i hela unionen vad gäller utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt” och ”[u]tlämnandet av bevis bör inte oskäligt påverka en konkurrensmyndighets möjligheter att effektivt tillämpa konkurrensreglerna”. Det följer härav att unionslagstiftaren har infört den omfattande harmoniseringen främst för det intresse som offentlig tillämpning av konkurrensrätten har.

102. I enlighet med artikel 6.4 c i direktiv 2014/104 är ”behovet av att vidmakthålla effektiviteten i den offentliga tillämpningen av konkurrensrätten” också en av de faktorer som de nationella domstolarna ska beakta när de bedömer proportionaliteten i ett föreläggande om utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt. Att sörja för att ett utlämnande av bevis som finns i en sådan ärendeakt inte äventyrar effektiviteten i konkurrensmyndigheternas förfaranden faller sålunda under såväl lagstiftarnas ansvar som under ansvaret hos de nationella domstolar som är behöriga i fråga om skadeståndstalan.

103. Trots att en nationell domstol också ska beakta nämnda krav när den fattar beslut om utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt kan man därför i förlängning av resonemanget inte utesluta att vissa aspekter som gäller de situationer som omfattas av denna bestämmelse trots harmoniseringen får preciseras och/eller nyanseras av en medlemsstat. Det synsätt som domstolen i andra instans har anlagt i förevarande mål hänför sig enligt min åsikt till ett av dessa inslag.

104. Genom sin omfattande harmonisering av de situationer som omfattas av artikel 6 i direktiv 2014/104 har unionslagstiftaren för övrigt inte avstått från att beakta intresset hos personer som anser sig vara drabbade av överträdelser eller effektiviteten i den privata tillämpningen av konkurrensrätten. Denna bestämmelse pekar nämligen mot ett utlämnande i rimlig omfattning av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt, vilka inte återfinns på den gråa och den svarta listan. Eftersom det synsätt som domstolen i andra instans har tillämpat i förevarande mål talar för ett utlämnande av bevis på den vita listan, följer detta synsätt sålunda denna linje.

105. Det bör för tydlighetens skull påpekas att medlemsstaterna genom artikel 6.7 i direktiv 2014/104 åläggs att tilldela en ”kärande” en processuell rätt, varvid denne, om undantaget enligt artikel 6.6 i direktivet åberopas, kan begära att en nationell domstol får tillgång till bevisen för att kontrollera om deras innehåll inte medför ett avförande från den svarta listan. I alla händelser vilar inte det synsätt som domstolen i andra instans har anlagt i förevarande mål på en rättighet som medborgarna systematiskt kan åberopa i samband med skadeståndsförfaranden. I det aktuella fallet rör det sig om en särskild intervention från domstolens sida med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet och sannolikt för att säkerställa att bevis på den vita listan kan tillgås. Jag delar således kommissionens åsikt att det enligt ifrågavarande direktiv är möjligt att, i enlighet med nationell rätt, i individuella fall tillämpa ett sådant synsätt som det som i förevarande mål har tillämpats av domstolen i andra instans.

106. De övriga argument som framförts av České dráhy och av kommissionen, vilka i sak gäller rollen för de nationella domstolarna i samband med utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt, kan inte ifrågasätta detta övervägande.

2) Behovet av att vidmakthålla effektiviteten i den offentliga tillämpningen av konkurrensrätten

107. Förvisso kan det synsätt som i förevarande mål har anlagts av domstolen i andra instans vara alltför betungande såväl för en nationell domstol som för den person till vilken utlämnandet av bevis har begärts och således, i den mån så är tillämpligt, för en motpart eller för en konkurrensmyndighet.

108. Emellertid kan, för det första, det spektrum av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt och som begärts utlämnade till en part i ett förfarande vara begränsat genom proportionalitetsprövningen. Bedömningen av sådana bevis bör nämligen utföras omsorgsfullt, såsom anges i skäl 23 i direktiv 2014/104, denna bedömning. Som det också anges i detta skäl bör ”[e]n begäran om utlämnande av bevis … därför inte anses vara proportionell om den avser allmänt utlämnande av handlingar ur en konkurrensmyndighets akt i ett visst ärende, eller allmänt utlämnande av handlingar som lämnats in av en part i samband med ett visst ärende”.

109. För andra ska de nationella domstolarna, såsom jag har förklarat i punkt 102 i förevarande förslag till avgörande, vid prövning av proportionaliteten beakta ”behovet av att vidmakthålla effektiviteten i den offentliga tillämpningen av konkurrensrätten”. I samma linje anses det i doktrinen att de nationella domstolarna ska se till att utlämnandet av handlingar inte blir alltför betungande för konkurrensmyndigheter.

3) Möjligheten att kontrollera korrektheten i ett påstående om att de begärda bevisen hör till den gråa listan

110. České dráhy gör gällande att det i avsaknad av en mekanism för förhandskontroll, sådan som den som anges i artikel 6.7 i direktiv 2014/104, är omöjligt för en nationell domstol att kontrollera korrektheten i påståendena från en part i skadeståndsförfarandet om att de begärda bevisen hör till den svarta listan. Däremot anser České dráhy att det förhåller sig annorlunda med bevis som kan hänföras till den gråa listan.

111. I fråga om den som hävdar att de begärda bevisen hör till den svarta listan pekar emellertid uppbyggnaden av artikel 6.7 i direktiv 2014/104 mot att det är konkurrensmyndigheterna som i detta sammanhang har den främsta rollen. Det anges nämligen i denna bestämmelse att de nationella domstolarna i ett första steg kan begära hjälp av den behöriga konkurrensmyndigheten. Det är först i ett andra steg som det i denna bestämmelse anges att också upphovsmännen till de berörda bevisen får ges möjlighet att yttra sig. Emellertid följer av artikel 6.7 i nämnda direktiv att en nationell domstol har sista ordet även i fråga om den svarta listan.

112. Kommissionen förklarar härvid att om begäran om utlämnande av bevis på den svarta listan avslås fortlöpande är den skada som vållas genom ett eventuellt felaktigt avslag på begäran om utfärdande av ett föreläggande om utlämnande av sådana bevis helt klart mer allvarligt än den som orsakas av avslag på begäran om utfärdande av ett föreläggande om utlämnande av bevis på den gråa listan. Det ”felaktiga avslag” som kommissionen tar upp, det vill ett felaktigt avslag som utfärdas aven nationell domstol, kan emellertid förekomma även vid den prövning som en sådan domstol utför inom mekanismen för förhandskontroll i artikel 6.7 i direktiv 2014/104. Av större vikt är att denna mekanism inte i första hand syftar till att korrigera fel som har begåtts av de nationella domstolarna utan till att begränsa risken för ett ogrundat avslag och/eller ogrundad invändning från den person till vilken en begäran om utlämnande av bevis har riktats. Denna tolkning bekräftas av skäl 27 i nämnda direktiv, där det anges att mekanismen gäller tillgång för de nationella domstolarna till ”handlingar för vilka undantaget åberopas”.

113. Det finns skäl att anse att även bevis på den svarta listan inte är skyddade gentemot en nationell domstol utan gentemot kärandens och tredje part. Det tillkommer den nationella domstolen att fälla sista ordet i fråga om huruvida de ska anses vara ”bevis på den svarta listan”. Bevis i fråga om vilka ett utlämnande i princip är mindre skadligt för det offentliga intresset, nämligen de på den gråa listan, ska av desto större anledning inte med nödvändighet skyddas mer strikt mot tillgång för den nationella domstolen.

114. I förevarande fall har den tjeckiska konkurrensmyndigheten motsatt sig ett utlämnande till České dráhy av bevis som myndigheten ”förfogade över” inom ramen för sitt administrativa förfarande, vilket inleddes år 2012, liksom ett utlämnande av de ”övriga handlingar som käranden begärt tillgång till”, på grund av att dessa skulle utgöra ”en sammanhållen dossier och [att] utlämning av dessa skulle kunna minska effektiviteten i politiken för beivran av överträdelser av konkurrensrätten”.

115. För att bevis ska kunna erhålla ett tillfälligt skydd på grundval av att de hör till den gråa listan ska de svara mot vad som anges i artikel 6.3 i direktiv 2014/104. I fråga om en begäran i vilken de begärda bevisen anges på rimlig detaljnivå får inte ett avslag och/eller en invändning i fråga om utlämnande av dessa formuleras ”blockvis” och inte grunda sig på ett allmänt konstaterande av att ett utlämnande av dessa skulle kunna minska effektiviteten i politiken för beivran av överträdelser.

116. Vad avser bevis som inte faller inom angivna kategorier, det vill säga bevis på den vita listan, ska nämligen en nationell domstol själv utföra en prövning inom vilken den ska beakta behovet av att vidmakthålla effektiviteten i den offentliga tillämpningen av konkurrensrätten. En person till vilken utlämnande av bevis har begärts får inte utföra denna prövning i den nationella domstolens ställe. Med beaktande av att man behöver avhjälpa asymmetrin i informationen och säkerställa effektiviteten i den privata tillämpningen av konkurrensrätten, som ligger till grund för direktiv 2014/104, tycks direktivet härvidlag inte utgöra hinder för att en nationell domstol i enlighet med sina nationella förfaranderegler har tillgång till ett instrument som gör det möjligt för denna att åtgärda ett alltför stort utnyttjande av det undantag som anges i artikel 6.5 i direktivet. Ett sådant processrättsligt instrument förstärker den ändamålsenliga verkan av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF och bidrar till effektiviteten i den privata tillämpningen av konkurrensrätten.

117. Artikel 5.1 i direktiv 2014/104 jämförd med artikel 6.5 a i samma direktiv bör därför tolkas så, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för att en nationell domstol uttalar sig om utlämnande av bevis och utfärdar ett föreläggande om att dessa ska säkras genom att senarelägga prövningen av om dessa bevis innehåller ”information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende”, i enlighet med denna bestämmelse, till den tidpunkt då den domstolen kommer att ha tillgång till dessa bevis.

5. Den femte tolkningsfrågan

118. Med sin femte tolkningsfråga, som ställs för den händelse att den fjärde frågan ska besvaras jakande, vill den hänskjutande domstolen i sak få svar på om en nationell domstol, innan denna prövar om de bevis i fråga om vilka ett föreläggande om utlämnande har utfärdats omfattas av artikel 6.5 a i direktiv 2014/104 får, i enlighet med artikel 5.4 i detsamma, neka käranden och övriga parter tillgång till dessa bevis.

119. Trots att den hänskjutande domstolen hänvisar till artikel 5.4 i direktiv 2014/104 tycks det mig inte nödvändigt att tolka denna bestämmelse för att tillhandahålla denna ett ändamålsenligt svar. Medan artikel 5.4 i direktivet gäller de åtgärder som vidtas för att skydda konfidentiella uppgifter till förmån för det intresse som en part i förfarandet har eller för tredje parts del, det vill säga i ”privat intresse”, gäller nämligen artikel 6.5 i samma direktiv behovet av att skydda det offentliga intresset vid tillämpningen av konkurrensrätten, med andra ord ”samhällsintresset”. I alla händelser räcker det att tolka den andra bestämmelsen för att ge ett användbart svar på den femte tolkningsfrågan.

120. I enlighet med artikel 6.5 a i direktiv 2014/104 har nämligen de nationella domstolarna inte bara rätt att, såsom det förutsätts i den femte frågan (”effektiva åtgärder för att skydda konfidentiella uppgifter, som domstolen vidtagit, kan … ”), utan också en skyldighet att se till att inte en annan part i ett förfarande under handläggningen av ett ärende inom en konkurrensmyndighet får tillgång till ”information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av [detta ärende]”. Om en nationell domstol utfärdar ett föreläggande om utlämnande av bevis som kan föras upp på den gråa listan för att kontrollera om så är fallet, ska därför denna domstol se till att inte en annan part i ett förfarande får tillgång till dessa bevis, om dessa hör till den vita listan, förrän den har fullbordat denna kontroll eller, om de hör till den gråa listan, förrän den behöriga konkurrensmyndigheten har avslutat sitt förfarande.

121. Artikel 6.5 a i direktiv 2014/104 bör sålunda tolkas så, att om en nationell domstol senarelägger bedömningen av om de bevis i fråga om vilka ett utlämnande har begärts innehåller ”information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende”, ska denna se till att inte en annan part i förfarandet får tillgång till bevisen, om dessa hör till den vita listan, förrän den har fullbordat denna kontroll eller, om de hör till den gråa listan, förrän den behöriga konkurrensmyndigheten har avslutat sitt förfarande.

VI. Förslag till avgörande

122. Av ovan anförda skäl föreslår jag att de tolkningsfrågor som ställts av Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Tjeckien) ska besvaras på följande sätt: 1) Artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EG av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en nationell domstol kan utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis för ett nationellt skadeståndsförfarande som avser en överträdelse av konkurrensrätten, ens om ett förfarande som avser denna överträdelse är anhängigt vid Europeiska kommissionen, i samband med antagande av ett beslut enligt kapitel III i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] som medför att det nationella förfarandet vilandeförklaras. 2) Artiklarna 5.8, 6.5 a och 6.9 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning som vad avser artikel 6.5 i direktivet tillfälligt begränsar utlämnande av all information som har ”lämnats” för det ärende som handläggs av konkurrensmyndigheten och inte endast utlämnandet av information som särskilt har ”tagits fram” för detta ändamål. 3) Artikel 6.5 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att en nationell konkurrensmyndighets vilandeförklaring av sitt förfarande på grund av att kommissionen har inlett ett förfarande, i enlighet med kapitel III i förordning nr 1/2003, kan inte anses innebära att den nationella konkurrensmyndigheten har avslutat sitt förfarande ”genom att anta ett beslut eller på annat sätt”, i en mening som avses i nämnda bestämmelse. 4) Artikel 5.1 i direktiv 2014/104 jämförd med artikel 6.5 a i samma direktiv ska tolkas så, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för att en nationell domstol uttalar sig om utlämnande av bevis, och beslutar att dessa ska säkras, genom att senarelägga prövningen av om dessa bevis innehåller ”information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende” i den mening som avses i den sistnämnda bestämmelsen, till den tidpunkt då den domstolen kommer att ha tillgång till dessa bevis. 5) Artikel 6.5 a i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att om en nationell domstol senarelägger bedömningen av om de bevis i fråga om vilka ett utlämnande har begärts innehåller ”information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende”, ska denna domstol se till att inte en annan part i ett förfarande får tillgång till dessa bevis, om dessa hör till den vita listan, förrän den har fullbordat denna kontroll eller, om de hör till den gråa listan, förrän den behöriga konkurrensmyndigheten har avslutat sitt förfarande.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

3 Se mitt förslag till avgörande i målet Paccar ( C‑163/21, EU:C:2022:286).

4 Dessa uppgifter framgår av yttrandena från berörda parter.

5 Kommissionens förordning av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18).

6 Rådets förordning av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

7 Medan det i artikel 22.1 i direktiv 2014/104 i vissa språkversioner hänvisas till nationella bestämmelser ”som antas i syfte att följa de materiella bestämmelserna i detta direktiv”, anges i artikel 22.2 i detta direktiv nämligen endast nationella bestämmelser ”utöver de bestämmelser som avses i punkt 1” i direktivet. Som jag har angett i mitt förslag till avgörande i målet Paccar ( C‑163/21, EU:C:2022:286, punkt 55) kan man dock av resonemanget kring tillämpningen av dessa nationella bestämmelser sluta sig till att artikel 22.2 i direktiv gäller de processuella bestämmelserna.

8 Se dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 25).

9 I förlängningen av detta resonemang kan alla processuella bestämmelser vara förmånliga för en part i ett mål och ofördelaktiga för den andra parten. Detta medför inte att en bestämmelse förlorar sin processuella karaktär.

10 Se mitt förslag till avgörande i målet Paccar ( C‑163/21, EU:C:2022:286, punkt 57).

11 Se dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 28).

12 I artikel 36 i denna lag, vilken har rubriken ”Övergångsbestämmelser” stadgas följande: ”[f]örfaranden för gottgörelse för skador som vållats genom konkurrensbegränsning samt förfaranden grundade på en begäran om tvistlösning i enlighet med denna lag, vilka efter den 25 december 2014 har inletts av kärande som är solidariskt ansvariga för skadorna, ska slutföras i enlighet med denna lag, varvid rättsverkningar av handlingar som utförts inom ramen för förfarandet innan denna lag har trätt i kraft inte berörs.”

13 Se mitt förslag till avgörande i målet Paccar ( C‑163/21, EU:C:2022:286, punkt 89).

14 Jag erinrar om att föreläggande om ett utlämnande av bevis i förevarande mål har utfärdats genom beslut av den 14 mars 2018 och därefter bekräftats genom beslut av den 29 november 2019. Under tiden däremellan vilandeförklarades skadeståndsförfarandet den 19 december 2018.

15 Se mitt förslag till avgörande i målet Paccar ( C‑163/21, EU:C:2022:286, punkt 41).

16 Se mitt förslag till avgörande i målet Paccar ( C‑163/21, EU:C:2022:286, punkt 43).

17 Se punkt 46 i förevarande förslag till avgörande.

18 Skäl 23 i direktiv 2014/104 har följande lydelse: ”Proportionalitetskravet bör bedömas omsorgsfullt om utlämnandet riskerar att omintetgöra en konkurrensmyndighets utredningsstrategi genom att avslöja vilka handlingar som finns i ärendeakten eller som riskerar att inverka negativt på företagens sätt att samarbeta med konkurrensmyndigheterna …”.

19 Denna skyldighet följer av artikel 16.1 första och andra meningen i förordning nr 1/2003, se punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.

20 Skäl 22 första meningen i förordning nr 1/2003 har följande lydelse: ”För att garantera att principerna om rättslig säkerhet och enhetlig tillämpning [av unionens] konkurrensregler iakttas, måste man i ett system med parallell behörighet undvika motstridiga beslut.” Se även dom av den 14 december 2000, Masterfoods mot HB ( C‑344/98, EU:C:2000:689, punkt 51), som har kodifierats i artikel 16.1 andra meningen i förordning nr 1/2003 [dom av den 9 december 2020, Groupe Canal +/kommissionen ( C‑132/19 P, EU:C:2020:1007, punkt 112], där domstolen hänvisar till ”en konsekvent tillämpning av konkurrensreglerna och den allmänna rättssäkerhetsprincipen”.

21 Se artikel 5.1 i direktiv 2014/104.

22 Dom av den 23 november 2017, Gasorba m.fl. ( C‑547/16, EU:C:2017:891, punkt 29).

23 Se, analogt, dom av den 23 november 2017 ( C‑547/16, EU:C:2017:891, punkt 5).

24 Se dom av den 9 december 2020 ( C‑132/19 P, EU:C:2020:1007, punkt 113).

25 Dom av den 14 december 2000, Masterfoods mot HB ( C‑344/98, EU:C:2000:689, punkterna 57 och 58).

26 Trots att det i detta skäl även anges ett beslut som fattats i enlighet med kapitel III i förordning nr 1/2003 berör detta kapitel dock endast kommissionens beslut.

27 Se dom av den 3 maj 2011, Tele2 Polska ( C‑375/09, EU:C:2011:270, punkterna 22 och 23).

28 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (COM(2013) 404 final).

29 Se artikel 6 i detta förslag. På samma sätt angavs det i skäl 20 i förslaget att sådana bevis fick lämnas ut först när konkurrensmyndigheten hade konstaterat en överträdelse av de nationella konkurrensreglerna eller av unionens konkurrensregler eller när myndigheten hade avslutat sitt förfarande.

30 Förslag till Europaparlamentets lagstiftningsresolution, dokument C7–0170/2013.

31 Min kursivering.

32 Se punkt 43 i förevarande förslag till avgörande.

33 Dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl. ( C‑17/10, EU:C:2012:72, punkterna 79 och 80).

34 Dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl. ( C‑17/10, EU:C:2012:72, punkterna 84 och 85).

35 Se punkt 77 i förevarande förslag till avgörande.

36 I skäl 25 i direktiv 2014/104 anges att det till den gråa listan hör bland annat ”[i]nformation som utarbetats av en konkurrensmyndighet i samband med dess tillämpning av unionens konkurrensrätt eller nationell konkurrensrätt och som översänts till parterna i dessa förfaranden (till exempel ett meddelande om invändningar) eller som utarbetats av en part i dessa förfaranden (till exempel svar på en konkurrensmyndighets begäran om upplysningar eller vittnesmål)”.

37 Detta bekräftas av artikel 7.3 i direktiv 2014/104, där det anges att ”bevis som en fysisk eller juridisk person erhåller enbart genom tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt … som inte [står upptagna på den gråa eller den svarta listan]”.

38 Detta synsätt återfinns även i skälen 26 och 27 i direktiv 2014/104. I skäl 26 i direktivet anges nämligen i sista meningen följande: ”För att försäkra sig om att [det undantag som fastställs för bevis som står upptagna på den svarta listan] inte i onödan inkräktar på skadelidande parters rätt till ersättning bör det begränsas till de frivilliga förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor där någon anger sig själv”. I skäl 27 i direktivet framhålls i sista meningen också att ”[i]nnehåll som inte [återfinns på den svarta listan] bör kunna lämnas ut enligt relevanta villkor”. Bevis på den gråa listan avförs reellt från den svarta listan. Möjligheten för den som begär att dessa ska utlämnas ingår, liksom möjligheten i fråga om bevis som står upptagna på den vita listan, i garantin för att ”skadelidande parter”, i enlighet med formuleringen i skäl 27 första meningen i samma direktiv ”fortfarande har tillräckliga alternativa medel för att erhålla de relevanta bevis som de behöver för att förbereda sin skadeståndstalan”. Se, för ett liknande resonemang, med avseende på offentliggörande av kommissionens beslut och de faktiska upplysningarna om överträdelsen i förklaringarna, mitt förslag till avgörande i målet Evonik Degussa/kommissionen ( C‑162/15 P, EU:C:2016:587, punkterna 204 och 205).

39 Se även skäl 21 i direktiv 2014/104, där följande anges: ”För att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna ska kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 [FEUF] på ett effektivt och konsekvent sätt krävs en gemensam strategi i hela unionen vad gäller utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt.”

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 24).

41 České dráhy gör dessutom gällande att domstolen i andra instans i sitt beslut av den 29 november 2019 inte åberopade den nationella bestämmelse genom vilken artikel 6.7 i direktiv 2014/104 införlivas, medan kommissionen med anledning härav har förklarat att nämnda domstol åberopade en nationell bestämmelse genom vilken artikel 5.3 i direktivet införlivas.

42 Enligt detta förslag ska de nationella domstolar som handlägger en begäran om utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt som normalt inte får lämnas ut kunna ”få tillgång till och analysera sådana handlingar”.

43 Se punkt 89 i förevarande förslag till avgörande.

44 Se punkterna 87–89 i förevarande förslag till avgörande.

45 Se skäl 27 i direktiv 2014/104.

46 Andersson, H., The Quest for Evidence – Still an Uphill Battle for Cartel Victims?, ”EU Competition Litigation: Transposition and First Experiences of the New Regime”, Strand, M., Bastidas Venegas, V., Iacovides. M.C. (utg.), Oxford, Hart Publishing, 2019, s. 141.

47 Se, för ett liknande resonemang, Chirita, A.D., The Disclosure of Evidence Under the 'Antitrust Damages' Direktiv 2014/104/EU, EU Competition and State Aid Rules: Public and Private Enforcement, Tomljenović, V., Bodiroga-Vukobrat, N., Butorac Malnar, V., Kunda, I. (utg.), Springer, Berlin, 2017, s. 156.

48 Se punkt 18 i förevarande förslag till avgörande.

49 Se punkt 108 i förevarande förslag till avgörande.

50 Se punkt 102 i förevarande förslag till avgörande.

51 Min kursivering.