Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑291/21 Starkinvest

I. Inledning

1. Begäran om förhandsavgörande har sin grund i ett förfarande inom ramen för vilket Starkinvest SRL, ett bolag bildat enligt belgisk rätt, har ansökt om ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel avseende de belopp som eventuellt finns på det franska bankkonto som tillhör ett enligt irländsk rätt bildat bolag.

2. Genom detta förfarande avser sökanden i det nationella målet att säkra en fordran på viten som detta irländska bolag ska vara skyldigt att betala enligt ett rättsligt avgörande som meddelades i Belgien, genom vilket bolaget förelades, vid äventyr av vite på 2500 euro per överträdelse, att upphöra med visst handlande.

3. Såsom domstolen har angett föreskrivs det i förordning (EU) nr 655/2014 olika villkor för utfärdande av ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel (nedan kallat europeiskt beslut om kvarstad) beroende på om fordringsägaren redan har eller inte har utverkat en exekutionstitel som ålägger gäldenären att betala sin fordran i ursprungsmedlemsstaten. Detta innebär att fordringsägaren i det första fallet endast behöver visa att det finns ett brådskande behov av kvarstad på grund av att det föreligger en överhängande risk, medan fordringsägaren i det andra fallet även måste övertyga domstolen om att denna åtgärd omedelbart framstår som befogad (fumus boni iuris).

4. I förevarande mål uppkommer frågan huruvida en fordringsägare, som har utverkat ett rättsligt avgörande genom vilket gäldenären förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande som utfärdats i detta avgörande, har en exekutionstitel som uppfyller kraven i förordning nr 655/2014 och huruvida fordringsägaren följaktligen är befriad från den skyldighet som uppställs i det andra fallet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. Enligt artikel 4 punkterna 5 och 8 i förordning nr 655/2014 avses med

…

”5) fordran: en förpliktelse som avser betalning av ett bestämt penningbelopp som är förfallet till betalning eller en förpliktelse som avser betalning av ett bestämbart penningbelopp som har sin grund i en transaktion eller en händelse som redan har ägt rum, förutsatt att talan angående en sådan förpliktelse kan väckas vid domstol,

8. dom: avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, oavsett dess rubricering, och domstolstjänstemans beslut i fråga om kostnader[.]”

6. I artikel 5 i förordningen, med rubriken ”Tillgänglighet”, föreskrivs följande:

”Fordringsägaren kan ansöka om [ett europeiskt beslut om] kvarstad i följande situationer:

a) Innan fordringsägaren har inlett ett förfarande mot gäldenären för prövning av ärendet i sak i en medlemsstat eller under ett sådant förfarande fram till dess att domen meddelas eller en förlikning inför domstol stadfästs eller ingås.

b) Efter att fordringsägaren har fått en dom, en förlikning inför domstol eller en officiell handling i en medlemsstat, enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran.”

7. I artikel 7 i förordningen, som anger förutsättningarna för ett europeiskt beslut om kvarstad, föreskrivs följande:

”1. Domstolen ska meddela ett [europeiskt] beslut om kvarstad när fordringsägaren har lagt fram tillräcklig bevisning för att övertyga domstolen om att det föreligger ett brådskande behov av en säkerhetsåtgärd i form av kvarstad, eftersom det finns reell risk för att det, utan en sådan åtgärd, inte kommer att gå att verkställa fordringsägarens fordran mot gäldenären eller bli betydligt svårare att göra detta.

2. Om fordringsägaren ännu inte har en dom, en förlikning inför domstol eller en officiell handling enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran, ska fordringsägaren även lägga fram tillräcklig bevisning för att övertyga domstolen om att det är sannolikt att hans eller hennes talan i ärendet i sak mot gäldenären kommer att bifallas.”

8. I artikel 55 i förordning (EU) nr 1215/2012 föreskrivs att ”[e]n dom som meddelats i en medlemsstat och varigenom någon förpliktas att betala vite ska vara verkställbar i den anmodade medlemsstaten endast om vitesbeloppet slutligt har fastställts av domstol i ursprungsmedlemsstaten”.

B. Belgisk rätt

9. I belgisk rätt regleras vite av artiklarna 1385 bis–1385 nonies i Code judiciaire (processlagen). Dessa bestämmelser härrör från 1973 års Beneluxkonvention om en enhetlig lag om viten.

10. Artikel 1385 bis i nämnda lag har följande lydelse:

”En domstol får på begäran av en part förplikta den andra parten att betala ett penningbelopp, benämnt vite, om denna inte uppfyller den huvudförpliktelse som fastställs i målet …, och detta utan att det påverkar rätten till skadestånd om sådan rätt föreligger. …”

11. Artikel 1385 ter i nämnda lag har följande lydelse:

”Domstolen får fastställa vitet som ett engångsbelopp eller som ett belopp per tidsenhet eller belopp för varje överträdelse. I de två sista fallen kan domstolen även fastställa ett belopp utöver vilket förpliktelsen att betala viten inte längre har någon verkan.”

12. I enlighet med artikel 1385 quater i processlagen utgörs exekutionstiteln, som gör det möjligt att driva in vitet, av den dom genom vilken vitet föreläggs och den som har ansökt om vitet behöver inte få vitet fastställt före verkställigheten.

13. Den som ansöker om vite har bevisbördan för att förutsättningarna för att driva in vitet är uppfyllda. Om gäldenären bestrider vitet ankommer det på sökanden att styrka den påstådda underlåtenheten. Det ankommer således på den verkställande domaren att pröva om förutsättningarna för att utkräva vitet är uppfyllda.

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

14. Genom avgörande av den 3 september 2013, som meddelades av Tribunal de commerce de Liège (Handelsdomstolen i Liège, Belgien) i ett mål mellan Starkinvest och två bolag (nedan kallad avgörandet av den 3 september 2013), vilket därefter fastställdes genom dom av Cour d’appel de Liège (Appellationsdomstolen i Liège, Belgien) av den 6 januari 2015, (nedan kallad domen av den 6 januari 2015) förelades de båda bolagen, vid äventyr av vite på 2500 euro per överträdelse, bland annat att upphöra med all saluföring av sina varor och tjänster inom Beneluxområdet under ordmärket SOFT PARIS.

15. Den 27 april 2021 utverkade Starkinvest ett betalningsföreläggande på 86694,22 euro, varav 85000 euro avsåg vite för perioden från den 24 mars 2021 till den 27 april 2021.

16. Genom ansökan som inkom till kansliet vid Tribunal de première instance de Liège (Förstainstansdomstolen i Liège, Belgien) den 3 maj 2021, ansökte Starkinvest om ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel upp till ett belopp av 85000 euro, med avseende på samtliga belopp som eventuellt finns på de franska bankkonton som tillhör ett av de i målet aktuella bolagen, som har sitt säte i Irland.

17. Den hänskjutande domstolen har framhållit att i ett beslut om föreläggande av vite vid underlåtenhet att iaktta förbudsföreläggandet anges inte det exakta vitesbeloppet. Det beloppet är således per definition inte känt när beslutet meddelas.

18. Vidare föreskrivs det i belgisk rätt att det inte är nödvändigt att fastställa vitesbeloppet innan det beslutas om kvarstad. Som framgår av de uppgifter som har lämnats av de berörda parterna konstateras en underlåtenhet att iaktta förbudsföreläggandet endast av en förrättningsman. Enligt belgisk rätt gäller följaktligen att om det förpliktande avgörandet är verkställbart och delges, är det endast i ett förfarande om invändning mot beslutet om kvarstad som domstolen ska pröva bland annat huruvida dessa viten ska betalas mot bakgrund av de skyldigheter som åläggs.

19. När det har ingetts en ansökan om ett europeiskt beslut om kvarstad är den hänskjutande domstolen skyldig att pröva om förutsättningarna och kraven i förordning nr 655/2014 är uppfyllda.

20. Den hänskjutande domstolen har medgett att inom ramen för förordning nr 655/2014 är situationen för en fordringsägare som har en exekutionstitel som avser en fordran som vederbörande avser att säkra, såsom en dom, en förlikning inför domstol eller en officiell handling, faktiskt en annan än situationen för en fordringsägare som inte har en sådan exekutionstitel.

21. Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen är osäker på hur förordning nr 655/2014 ska tolkas.

22. För det första, eftersom ”fordran” definieras i artikel 4 punkt 5 i förordning nr 655/2014 som ”en förpliktelse som avser betalning av ett bestämt penningbelopp som är förfallet till betalning eller en förpliktelse som avser betalning av ett bestämbart penningbelopp som har sin grund i en transaktion eller en händelse som redan har ägt rum, förutsatt att talan angående en sådan förpliktelse kan väckas vid domstol”, vill den hänskjutande domstolen närmare bestämt få klarhet i huruvida vitet, vars princip och grundbelopp fastställs i ett rättsligt avgörande men vars exigibla belopp varierar beroende på de bristande uppfyllelser som gäldenären kan göra sig skyldig till i framtiden, kan betraktas som en ”fordran” i den mening som avses i denna bestämmelse.

23. Den hänskjutande domstolen anser att om så är fallet skulle det avgörande genom vilket ett vite föreläggs kunna betraktas som en dom ”enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 655/2014. Den har påpekat att om så är fallet skulle kvarstadsdomaren, som ska avgöra huruvida ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel ska beviljas, fråntas all behörighet att kontrollera huruvida den aktuella fordran verkligen föreligger. Enligt nämnda domstol skulle dock en sådan kontroll göra det möjligt för den domstol som handlägger frågan att kontrollera att det vite som görs gällande verkligen ska betalas, att eventuell preskription inte har inträtt och att samtliga förfaranderegler har iakttagits.

24. För det andra, med hänvisning till artikel 55 i förordning nr 1215/2012, tycks den hänskjutande domstolen vilja uppmärksamma EU-domstolen på det faktum att även om den dom varigenom någon förpliktas att betala vite enligt denna förordning är verkställbar i ursprungsmedlemsstaten, är den verkställbar i den anmodade medlemsstaten endast om vitesbeloppet slutligt har fastställts av domstol i ursprungsmedlemsstaten. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida detsamma även ska gälla förordning nr 655/2014, så att det ska krävas att vitet har fastställts för att en dom varigenom någon förpliktas att betala vite ska kunna kvalificeras som en ”dom”, i den mening som avses i artikel 4 punkt 8 i förordningen.

25. Det är mot denna bakgrund som Tribunal de première instance de Liège (Förstainstansdomstolens i Liège), genom beslut av den 6 maj 2021 som inkom till EU-domstolen den 7 maj 2021, beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU‑domstolen:

”1) Utgör ett rättsligt avgörande som delgetts genom vilket en part förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande en dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran, i den mening som avses i artikel 7.2 i [förordning nr 655/2014]?

2) Omfattas ett rättsligt avgörande genom vilket en part förpliktas att betala vite, även om avgörandet är verkställbart i ursprungslandet, av begreppet dom, i den mening som avses i artikel 4 i [förordning nr 655/2014], trots att vitet inte har fastställts enligt artikel 55 i [förordning nr 1215/12]?”

26. Skriftliga yttranden har ingetts av Starkinvest, den belgiska och den nederländska regeringen samt kommissionen. Starkinvest, den belgiska regeringen och kommissionen var företrädda vid förhandlingen den 16 juni 2022.

IV. Bedömning

27. Den första tolkningsfrågan avser huruvida ett rättsligt avgörande genom vilket en part förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande utgör en ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 655/2014, och den andra tolkningsfrågan avser huruvida ett sådant rättsligt avgörande omfattas av begreppet dom, såsom det definieras i artikel 4 led 8 i nämnda förordning.

28. Det framstår som mer lämpligt att antingen kasta om tolkningsfrågornas ordning, såsom den belgiska regeringen har föreslagit, eller pröva dem gemensamt, såsom den nederländska regeringen har föreslagit. Jag förespråkar det andra förslaget.

29. Det svar som EU-domstolen ger på tolkningsfrågorna kommer att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att fastställa omfattningen av den prövning som den ska göra för att meddela ett europeiskt beslut om kvarstad.

30. Det framgår av artikel 17.1 i förordning nr 655/2014 att en domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in ska pröva om förutsättningarna och kraven i denna förordning är uppfyllda. Det ska i det sammanhanget framhållas att de två tolkningsfrågorna avser samma del av denna prövning, nämligen huruvida en nationell domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in kan kontrollera bland annat att den fordran som fordringsägaren avser att säkra genom säkerhetsåtgärden verkligen föreligger och fordrans belopp.

31. Enligt förordning nr 655/2014 medför den omständigheten att fordringsägaren har en ”dom”, i den mening som avses i artikel 4 punkt 8 i denna förordning, vilket är det fall som den andra tolkningsfrågan avser, inte någon väsentlig förändring, vad gäller denna del av den prövning som görs av den domstol vid vilken ansökan ges in, av fordringsägarens situation jämfört med situationen för en fordringsägare som inte har någon dom. Enligt artikel 7.2 i förordningen framstår situationen för en fordringsägare annorlunda endast om vederbörande har en ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran”, vilket är det fall som den första tolkningsfrågan avser.

32. Det ska följaktligen anses att den hänskjutande domstolen, genom sina två tolkningsfrågor, vilka ska prövas gemensamt, vill få klarhet i huruvida artikel 7.2 i förordning nr 655/2014 ska tolkas så, att ett rättsligt avgörande som delgetts genom vilket gäldenären förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande utgör en ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket gör att den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in, genom vilken fordringsägaren avser att säkra betalning av fordran avseende detta vite, inte kan kontrollera att denna fordran verkligen föreligger och fordrans belopp.

A. De berörda parternas ståndpunkter

33. Endast Starkinvest har hävdat att de båda tolkningsfrågorna ska besvaras jakande.

34. Det framgår av dess skriftliga yttranden avseende den första tolkningsfrågan att Starkinvest anser att den fordran som vitet utgör är en ”fordran” i den mening som avses i artikel 4 punkt 5 i förordning nr 655/2014. Bolaget har gjort gällande att vitesbeloppet klart är bestämbart och har sin grund i en händelse som redan har ägt rum, nämligen underlåtenheten att iaktta förbudsföreläggandet under en viss period, eftersom detta belopp blev bestämbart genom domen av den 6 januari 2015.

35. För det första, vad beträffar den andra tolkningsfrågan, har Starkinvest hävdat att ett europeiskt beslut om kvarstad inte utgör en verkställighetsåtgärd, utan en säkerhetsåtgärd som det ansöks om för att säkra en senare effektiv verkställighet av det nationella avgörande som meddelas. Enligt bolaget är förordning nr 655/2014 tillämplig i ett skede före verkställigheten och kan inte tolkas mot bakgrund av förordning nr 1215/2012.

36. För det andra har Starkinvest gjort gällande att det i praktiken är omöjligt att tillämpa artikel 55 i förordning nr 1215/2012 i säkerhetsskedet på grund av att det i belgisk rätt inte föreskrivs någon möjlighet för fordringsägaren att väcka talan eller inleda andra rättsliga förfaranden för att få ett vitesbelopp fastställt.

37. Den nederländska regeringen har angett att enligt artikel 48 b i förordning nr 655/2014 påverkar denna bestämmelse inte tillämpningen av förordning nr 1215/2012. Enligt nämnda regering omfattas även europeisk kvarstad på bankmedel av tillämpningsområdet för sistnämnda förordning, då den är tillämplig på privaträttens område. Den nederländska regeringen har således hävdat att eftersom förordning nr 655/2014 hänvisar till en ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, ska detta uttryck tolkas med beaktande av artikel 55 i förordning nr 1215/2012. Enligt den nederländska regeringen framgår det av denna tolkning att en dom varigenom någon förpliktas att betala vite för eventuell framtida underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande inte utgör en sådan ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”.

38. Den belgiska regeringen har i sina skriftliga yttranden avseende den andra tolkningsfrågan erinrat om att EU-domstolen redan har preciserat att en exekutionstitel måste vara verkställbar i ursprungsmedlemsstaten för att den fordringsägare som har denna exekutionstitel ska kunna åberopat artikel 7.2 i förordning nr 655/2014. Enliga denna regering ska denna precisering ses mot bakgrund av artiklarna 39 och 55 i förordning nr1215/2012. Den belgiska regeringen anser att ett rättsligt avgörande genom vilket en part förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att fullgöra den huvudsakliga skyldigheten, trots att vitet inte har fastställts, inte utgör en ”dom” i den mening som avses i artikel 4 punkt 8 i förordning nr 655/2014.

39. Vad beträffar den första tolkningsfrågan har den belgiska regeringen dessutom framhållit att vite utgör en ytterligare straffavgift i förhållande till förpliktandet att fullgöra en huvudsaklig skyldighet att vidta åtgärder eller avstå från att vidta åtgärder som har till syfte att säkerställa att denna huvudsakliga skyldighet fullgörs. Att den huvudsakliga skyldigheten inte fullgörs utgör emellertid en händelse som per definition ännu inte har ägt rum vid den tidpunkt då avgörandet, genom vilket en part förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att fullgöra den huvudsakliga skyldigheten, meddelas.

40. Vidare anser denna regering att ett rättsligt avgörande genom vilket en part förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande inte utgör en dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordran, eftersom det förfarande som har lett fram till detta rättsliga avgörande inte kan anses utgöra ett ”förfarande som syftar till att erhålla ett verkställbart avgörande rörande den bakomliggande fordran”, i den mening som avses i skäl 13 i förordning nr 655/2014. Nämnda regering har nämligen hävdat att det huvudsakliga föremålet för ett förpliktande beslut förenat med vite inte är själva vitesfordran, utan skyldigheten att vidta åtgärder eller avstå från att vidta åtgärder.

41. Utan att föreslå att ordningen på tolkningsfrågorna ska kastas om har kommissionen angett att även om ett avgörande genom vilket gäldenären förpliktas att betala vite, om denne inte uppfyller huvudförpliktelsen, utgör en ”dom” i den mening som avses i artikel 4 led 8 i förordning nr 655/2014 (den andra tolkningsfrågan), utgör emellertid ett sådant avgörande inte en ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, i den mening som avses i artikel 7.2 i denna förordning (den första tolkningsfrågan).

B. Bedömning

1. Inledande anmärkningar

42. För att fordringsägaren ska befrias från skyldigheten att övertyga den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in om att denna åtgärd omedelbart framstår som befogad (fumus boni iuris), ska fordringsägaren, enligt artikel 7.2 i förordning nr 655/2014, ha ”en dom … enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran”. I artikel 5 b i förordningen används samma uttryck.

43. För att kunna ge ett användbart svar på tolkningsfrågorna, ska det följaktligen fastställas huruvida fordringsägaren har en dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens ”fordran”, när vederbörande har ett rättsligt avgörande i vilket det fastställs ett grundbelopp för vitet för varje underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande som har utfärdats genom det avgörandet.

44. Definitionen av begreppet fordran, som anges i artikel 4 punkt 5 i förordning nr 655/2014, tycks ligga till grund för den hänskjutande domstolens tvivel.

45. Denna definition består av två delar som avser olika fall, nämligen att en fordran utgör ”en förpliktelse som avser betalning av ett bestämt penningbelopp som är förfallet till betalning” (den första delen av definitionen) och att en fordran utgör ”en förpliktelse som avser betalning av ett bestämbart penningbelopp som har sin grund i en transaktion eller en händelse som redan har ägt rum, förutsatt att talan angående en sådan förpliktelse kan väckas vid domstol” (den andra delen av definitionen).

46. Till att börja med, och såvitt avser den första delen av denna definition, uppkommer frågan huruvida ett rättsligt avgörande i vilket det fastställs ett grundbelopp för vitet för varje underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande som har utfärdats genom det avgörandet utgör en dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala ett bestämt penningbelopp som är förfallet till betalning.

47. Jag anser att så inte är fallet i förevarande mål.

48. Ett rättsligt avgörande, såsom avgörandet av den 3 september 2013 eller domen av den 6 januari 2015, i vilket det fastställs ett grundbelopp för ett vite fastställer inte det belopp som gäldenären ska betala till fordringsägaren. Sistnämnda belopp är inte ens känt när det rättsliga avgörandet meddelas och är avhängigt av händelser som inträffar efter det att avgörandet har meddelats. I belgisk rätt fastställs däremot detta belopp på grundval av konstateranden som gjorts av en förrättningsman, efter det att ett rättsligt avgörande har meddelats.

49. Vad därefter beträffar den andra delen av denna definition, uppkommer frågan huruvida det, för att det ska anses att fordringsägaren har en dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran, räcker att det belopp som fordringsägaren avser att säkra genom ett europeiskt beslut om kvarstad är ”bestämbart”, i den mening som avses i den andra delen av definitionen i artikel 4 led 5 i förordning nr 655/2014.

50. Utgångspunkten är frågan huruvida ordet ”fordran”, som används i uttrycket ”en dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, även ska tolkas på det sätt som avses i den andra delen av denna definition, enligt vilken en fordran utgör ”en förpliktelse som avser betalning av ett bestämbart penningbelopp som har sin grund i en transaktion eller en händelse som redan har ägt rum, förutsatt att talan angående en sådan förpliktelse kan väckas vid domstol”.

51. Starkinvest och kommissionen uppgav, när de tillfrågades om detta vid förhandlingen, att detta ord ska tolkas på det sätt som avses i den andra delen av definitionen i artikel 4 led 5 i förordning nr 655/2014, medan den belgiska regeringen uppgav att detta ord ska tolkas endast på det sätt som avses i den första delen av denna definition.

52. Det ska påpekas att ordet ”fordran” används upprepade gånger i förordning nr 655/2014 och i olika sammanhang.

53. Ett begrepp ska i princip ha samma innebörd i en och samma lagtext, oavsett i vilket sammanhang begreppet används i denna text. Enligt denna logik kan det presumeras att samma begrepp har samma betydelse i en och samma unionsrättsakt.

54. Som framgår av artikel 1.1 i förordning nr 655/2014 gör ett europeiskt beslut om kvarstad det möjligt att förhindra att efterföljande verkställighet av en ”fordran” äventyras. Ett europeiskt beslut om kvarstad ska följaktligen alltid avse en ”fordran” i den mening som avses i artikel 4 punkt 5 i förordningen, och de båda delarna av definitionen av detta begrepp är fullt tillämpliga i det sammanhanget.

55. Med hänsyn till vad som kännetecknar en ”fordran”, såsom den har definierats i den andra delen av definitionen av detta begrepp, anser jag dock att det är tveksamt huruvida denna del av definitionen är relevant när fordringsägaren avser att åberopa ett avgörande i vilket grundbeloppet för vitet har fastställts för att befrias från skyldigheten att övertyga den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in om att denna åtgärd omedelbart framstår som befogad (fumus boni iuris).

56. Dessa kännetecken ska således undersökas mot bakgrund av de krav som anges i förordning nr 655/2014 i de situationer då fordringsägaren är befriad från skyldigheten att övertyga domstolen om att åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni iuris). Dessa krav avser dels behovet av att precisera, i det avgörande som fordringsägaren har utverkat, storleken på den fordran som fordringsägaren avser att säkra genom ett europeiskt beslut om kvarstad, dels behovet av att utverka detta avgörande inom ramen för ett förfarande som avser denna fordran.

2. Behovet av att precisera storleken på den fordran som fordringsägaren avser att säkra genom ett europeiskt beslut om kvarstad

57. För att en förpliktelse som avser betalning ska motsvara de egenskaper som föreskrivs i den andra delen av definitionen av begreppet fordran i artikel 4 punkt 5 i förordning nr 655/2014 räcker det att denna förpliktelse avser betalning av ett ”bestämbart” penningbelopp.

58. Som den belgiska regeringen hävdade vid förhandlingen ska begreppet ”en dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, vilket förekommer både i artikel 5 b och i artikel 7.2 i förordning nr 655/2014, tolkas jämförd med artikel 8.2 g ii) i samma förordning.

59. Som en följd av detta argument framgår det av artikel 8.2 g ii) i förordning nr 655/2014, tolkad mot bakgrund av skäl 12 i förordningen, att fordringsägaren får begära att ett europeiskt beslut om kvarstad ska meddelas avseende ”det belopp som [fordringsägarens] huvudfordran uppgår till [på franska précisé] enligt domen” eller ”del därav”. På samma sätt föreskrivs det i artikel 6.3 i förordningen att ”[o]m fordringsägaren redan har en dom … ska behörigheten att meddela ett [europeiskt] beslut om kvarstad avseende den fordran som anges [på franska précisé] i domen … ligga hos domstolarna i den medlemsstat där domen meddelades …”.

60. I linje med detta ska, i enlighet med uppgifterna i det formulär som ska användas i samband med en ansökan om ett europeiskt beslut om kvarstad, en fordringsägare som har en exekutionstitel enligt vilken gäldenären är skyldig att betala fordringsägarens fordran ange, enligt avsnitt 8 i formuläret, förutom information om exekutionstiteln, det belopp som ska kvarstadsbeläggas, vilket antingen är det belopp som anges i exekutionstiteln, det vill säga det ”[k]apitalbelopp som fastställs [på franska octroyé] i domen”, eller ett lägre belopp. Vidare anges det i detta formulär att ”det belopp … [som ansökan om ett europeiskt beslut om kvarstad avser] normalt ska vara det belopp som fastställs [på franska figurant]i domen”.

61. I förevarande fall är det enda belopp som fastställs i det rättsliga avgörande som Starkinvest har åberopat grundbeloppet för varje underlåtenhet att iaktta förbudsföreläggandet. Beloppet motsvarande en multipel av grundbeloppet för ett vite för varje underlåtenhet att iaktta förbudsföreläggandet, som detta bolag avser att säkra genom ett europeiskt beslut om kvarstad, är således med nödvändighet högre än det belopp som kan anses vara det belopp som har ”angetts” i detta rättsliga avgörande. I förordning nr 655/2014 föreskrivs att ett europeiskt beslut om kvarstad kan meddelas med det belopp som den huvudsakliga fordran som anges i avgörandet uppgår till eller ett lägre belopp.

62. Ännu viktigare är att även om beloppet motsvarande en multipel av grundbeloppet för ett vite för varje underlåtenhet att iaktta förbudsföreläggandet teoretiskt sett är ”bestämbart”, har det inte angetts (précisé) i det rättsliga avgörande varigenom förbudsföreläggandet utfärdades. Detta belopp har inte heller fastställts (octroyé) i det rättsliga avgörandet och förekommer (figure) inte i detta.

63. Ett rättsligt avgörande som fordringsägaren avser att åberopa för att, i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 655/2014, befrias från skyldigheten att övertyga den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in om att denna åtgärd omedelbart framstår som befogad (fumus boni iuris) ska således inte avse en förpliktelse som avser betalning av ett bestämbart penningbelopp, utan ett belopp som anges i detta avgörande. Så är emellertid inte fallet när det är fråga om ett rättsligt avgörande genom vilket gäldenären förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande som har utfärdats genom detta avgörande.

3. Behovet av att utverka avgörandet inom ramen för ett förfarande som avser den bakomliggande fordran

64. Även om man skulle vilja förstå ordet ”fordran” i uttrycket ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran” i den mening som avses i den andra delen av definitionen i artikel 4 punkt 5 i förordning nr 655/2014, ska hänsyn tas till den omständigheten att fordran ska, enligt denna del av definitionen, ha sin grund i en ”transaktion” eller en ”händelse som redan har ägt rum”.

65. Vid förhandlingen gjorde den belgiska regeringen gällande att den andra delen av definitionen av ordet ”fordran” endast kan avse fordringar som följer av händelser, såsom ”en transaktion” eller ”en händelse som redan har ägt rum”, vilka föregår meddelandet av ett rättsligt avgörande (”talan angående en sådan förpliktelse kan väckas vid domstol”), som fordringsägaren avser att åberopa för att befrias från skyldigheten att övertyga den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in om att denna åtgärd omedelbart framstår som befogad (fumus boni iuris).

66. I doktrinen är uppfattningen att den andra delen av definitionen av ”fordran” ska förstås så, att ordet ”transaktion” syftar på avtal eller affärsverksamhet som kan ge upphov till inomobligatoriskt ansvar, medan ordet ”händelse som har ägt rum” syftar på otillåtna handlingar som medför utomobligatoriskt ansvar. Denna tolkning bekräftas av skäl 12 i förordning nr 655/2014, där det anges att ”[det europeiska beslutet om kvarstad bör kunna användas] för fordringar som inte har förfallit till betalning, om sådana fordringar har sin grund i en transaktion eller en händelse som redan har ägt rum och beloppet kan fastställas, inklusive fordringar som gäller skadestånd utanför avtalsförhållanden samt civilrättsliga fordringar på skadestånd eller återbetalning till följd av ett handlande som ger upphov till straffrättsliga påföljder”.

67. Ett vite för underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande som utfärdats genom ett rättsligt avgörande föregår inte detta avgörande. Själva förbudsföreläggandet utfärdas nämligen genom detta avgörande. Detta betyder följaktligen att den domstol som har meddelat det aktuella rättsliga avgörandet inte granskade de händelser för vilka vitet ska betalas.

68. Det ska i det sammanhanget påpekas att genom att särskilja situationen för en fordringsägare som måste övertyga den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in om att ansökan är välgrundad i sak och situationen för en fordringsägare som har en exekutionstitel som befriar vederbörande från denna skyldighet, beskrivs den första situationen i artikel 5 i förordning nr 655/2014 som att den avser situationen för en fordringsägare innan vederbörande ”har inlett ett förfarande mot gäldenären för prövning av ärendet i sak i en medlemsstat” och ”under ett sådant förfarande fram till dess att domen meddelas”. Det framgår av detta att fordringsägaren, för att kunna befinna sig i den andra situationen, måste ha en exekutionstitel som härrör från ett sådant förfarande för prövning av ärendet i sak.

69. Även om begreppet ”förfarande för prövning av ärendet i sak” har en vidsträckt innebörd, anges det emellertid i skäl 13 i förordning nr 655/2014 att för att ett förfarande ska omfattas av detta begrepp ska det syfta till att erhålla ett verkställbart avgörande rörande den bakomliggande fordran.

70. Det ska således vara fråga om en fordran som har prövats under ett förfarande för prövning av ärendet i sak och att det i slutet av förfarandet har bedömts huruvida fordran är välgrundad, det vill säga att talan angående förpliktelsen redan har väckts vid domstol. Det räcker följaktligen inte att det, såsom föreskrivs i den andra delen av definitionen av begreppet fordran i artikel 4 punkt5 i förordning nr 655/2014, är fråga om att talan angående en sådan förpliktelse kan väckas vid domstol. Detta är nämligen skälet till att det, enligt logiken i artikel 7.2 i förordningen, inte längre krävs, när fordringsägaren redan har en exekutionstitel, en prövning av huruvida den fordran som denna exekutionstitel avser är välgrundad.

71. I enlighet med denna logik har det i doktrinen, med hänvisning till preciseringen i skäl 13 i förordning nr 655/2014, påpekats att de förfaranden som inte syftar till att utverka en exekutionstitel varigenom gäldenären förpliktas att betala den penningfordran som det europeiska beslutet om kvarstad förväntas skydda inte ska omfattas av begreppet ”förfarande för prövning av ärendet i sak”. Enligt denna tolkning i doktrinen ska ”interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder som avser bevisupptagning, beslut om frysning av tillgångar och motsvarande nationella åtgärder, såsom kvarstad i franskspråkiga rättssystem” inte omfattas av detta begrepp.

72. På samma sätt utgör ett vite som åläggs vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande inte en bakomliggande fordran som åsyftas i ett rättsligt avgörande genom vilket detta förbudsföreläggande utfärdas.

73. Eftersom vite ska betalas på grund av underlåtenheten att iaktta ett förbudsföreläggande, föreligger inte fordran vid den tidpunkt då det rättsliga avgörande genom vilket vitet föreläggs meddelas. I ännu högre grad har den domstol som meddelat detta rättsliga avgörande inte prövat huruvida, och för vilka underlåtenheter, vite ska erläggas. Ett vite som föreläggs vid underlåtenhet att iaktta ett betalningsföreläggande utgör följaktligen inte en bakomliggande fordran i det förfarande där det har meddelats ett rättsligt avgörande genom vilket detta vite föreläggs. Fordringsägaren kan således inte åberopa detta rättsliga avgörande för att, i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 655/2014, befrias från skyldigheten att övertyga den domstol till vilken ansökan om europeiskt beslut om kvarstad har getts in om att dess yrkande om vite omedelbart framstår som befogat (fumus boni iuris).

74. Denna tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 655/2014 bekräftas av en systematisk och teleologisk tolkning av förordningen, av vilken det framgår att förordningen syftar till att hitta en balans mellan fordringsägarens intresse och gäldenärens intresse.

4. Balansen mellan fordringsägarens intresse och gäldenärens intresse

75. Som bekräftas i skäl 14 i förordning nr 655/2014, bör det i villkoren för att ett europeiskt beslut om kvarstad ska meddelas finnas en lämplig balans mellan fordringsägarnas intresse av att få ett europeiskt beslut om kvarstad och gäldenärernas intresse av att undvika missbruk av beslutet om kvarstad. En sådan balans skulle rubbas om man följde tolkningen att ett rättsligt avgörande genom vilket gäldenären förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande utgör en ”dom … enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 655/2014.

76. Som den hänskjutande domstolen har påpekat skulle ett anammande av denna tolkning innebära att den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in, genom vilken fordringsägaren avser att säkra den fordran som är knuten till detta vite, fråntas all behörighet att kontrollera huruvida den åberopade fordran verkligen föreligger. Om fordringsägaren lägger fram tillräcklig bevisning för att övertyga den domstol till vilken ansökan om europeiskt beslut om kvarstad har getts in om att det är brådskande att vidta en säkerhetsåtgärd, är den domstolen skyldig att utfärda det europeiska beslut om kvarstad som fordringsägaren har begärt.

77. I ett sådant fall kan gäldenären inte heller provocera fram en kontroll av huruvida den åberopade fordran verkligen föreligger.

78. I artiklarna 33 och 34 i förordning nr 655/2014 föreskrivs nämligen rättsmedel mot det europeiska beslutet om kvarstad och rättsmedel mot verkställighet av detta beslut. Dessa rättsmedel är uttömmande. Gäldenären kan således inte provocera fram att ett europeiskt beslut om kvarstad upphävs vare sig genom en talan som grundar sig på nationella bestämmelser eller på andra grunder än dem som föreskrivs i förordningen.

79. I förordning nr 655/2014 föreskrivs inte någon möjlighet för gäldenären att göra gällande att det belopp som fordringsägaren avsåg att säkra, genom ett europeiskt beslut om kvarstad grundat på ett beslut enligt vilket fordringsägaren är skyldig att betala denna fordran, inte skulle betalas.

80. Eftersom det inte finns något avgörande i ärendet i sak som slår fast att fordringsägaren har rätt att kräva en multipel av grundbeloppet för vitet, kan inte fordringsägaren, i ursprungsmedlemsstaten, provocera fram en ogiltigförklaring av ett sådant avgörande, för att senare kunna åberopa det rättsmedel som föreskrivs i artikel 33.1 g i förordning nr 655/2014.

81. Under dessa omständigheter skulle kravet på att vitet ska vara fastställt innan det utfärdas ett europeiskt beslut om kvarstad kunna vara motiverat av att det ska upprätthållas en lämplig balans mellan fordringsägarens intressen och gäldenärens intressen. Jag vill påpeka att EU-domstolen följde detta resonemang i ett annat sammanhang som avsåg en förordning i vilken det, i likhet med förordning nr 655/2014, inte föreskrivs någon bestämmelse som motsvarar artikel 55 i förordning nr 1215/2012.

82. För fullständighetens skull ska det preciseras att slutsatsen att ett rättsligt avgörande som delgetts genom vilket gäldenären förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande inte utgör en ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran” och inte befriar fordringsägaren från skyldigheten att övertyga den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad ges in om att denna åtgärd omedelbart framstår som befogad (fumus boni iuris), inte medför att detta rättsliga avgörande helt saknar relevans för fordringsägaren.

83. Fordringsägaren kan nämligen till sin ansökan om ett europeiskt beslut om kvarstad bifoga det rättsliga avgörandet, åtföljt av handlingar från en förrättningsman i vilka denne fastställer underlåtenheterna att iaktta förbudsföreläggandet, för att försöka övertyga den domstol till vilken ansökan har getts in om att dess yrkande om vite är välgrundat.

V. Förslag till avgörande

84. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Tribunal de première instance de Liège (Förstainstansdomstolen i Liège, Belgien) har ställt enligt följande: Artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur ska tolkas så, att ett rättsligt avgörande som delgetts genom vilket gäldenären förpliktas att betala vite vid underlåtenhet att iaktta ett förbudsföreläggande inte utgör en ”dom enligt vilken gäldenären är skyldig att betala … fordran”, i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket gör att den domstol till vilken en ansökan om europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel ges in, genom vilken fordringsägaren avser att säkra betalningen av fordran avseende detta vite, ska pröva att denna fordran verkligen föreligger och fordrans belopp.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 2014, s. 59, och rättelse i EUT L 307, 2014, s. 84).

3 Dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937, punkt 40).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

5 Moniteur belge av den 31 oktober 1967.

6 Det ska påpekas att texten till de relevanta nationella bestämmelserna inte finns med i beslutet om hänskjutande. Texten finns emellertid med i den belgiska regeringens och kommissionens skriftliga yttranden.

7 Det framgår av de skriftliga yttrandena från berörda parter att det förfarande i vilket dessa avgöranden meddelades inte hade inletts av Starkinvest. Starkinvest framställde nämligen sina yrkanden som genkäromål inom ramen för ett mål som inleddes mot Starkinvest och dess företagsledare av de två berörda bolagen. Bolagen yrkade att domstolen i första instans skulle fastställa att ansökan om registrering av varumärken och andra logotyper var ”ogiltig och hade ingetts i ond tro” samt fastställa att användningen av vissa varumärken stred mot lojal marknadspraxis. Inom ramen för genkäromålen yrkade Starkinvest och dess företagsledare bland annat att det skulle fastställas att det skett ett intrång i deras ensamrätt och upphovsrätt, att det skulle utfärdas ett förbudsföreläggande för att få intrånget att upphöra vid äventyr av vite och att nämnda bolag skulle förpliktas att betala skadestånd.

8 Närmare bestämt framgår det av de bilagor som har ingetts av Starkinvest att domstolen i första instans fastställde vitesbeloppet till ”1000 euro per konstaterad överträdelse och för varje dags dröjsmål”, medan domstolen i andra instans fastställde detta belopp till ”2500 euro per överträdelse”. I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att Starkinvest grundar sin fordran på viten på den dom som meddelades av domstolen i andra instans.

9 Se punkt 3 i förevarande förslag till avgörande.

10 I artikel 39 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs nämligen att ”[e]n dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den medlemsstaten ska vara verkställbar i andra medlemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring” och i artikel 55 i nämnda förordning föreskrivs att ”[e]n dom som meddelats i en medlemsstat och varigenom någon förpliktas att betala vite ska vara verkställbar i den anmodade medlemsstaten endast om vitesbeloppet slutligt har fastställts av domstol i ursprungsmedlemsstaten”.

11 Dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937).

12 Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

13 Se punkt 18 i förevarande förslag till avgörande.

14 Det ska påpekas att den första delen av denna definition behandlar en förpliktelse som avser betalning av ett belopp som är förfallet till betalning och den andra delen behandlar en förpliktelse som avser betalning av ett belopp som ännu inte har förfallit till betalning, såsom framgår av skäl 12 i förordning nr 655/2014. Även om Starkinvest har hävdat att den andra delen av denna definition också är relevant, tycks emellertid bolaget inte ha gjort gällande att dess rätt till betalning av en multipel av ett grundbelopp för vitet ännu inte har förfallit till betalning.

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2019, Planta Tabak ( C‑220/17, EU:C:2019:76, punkt 67).

16 I linje med detta används begreppet ”fordran”, i samma betydelse, i artikel 4 punkterna 6 och 7 i förordning nr 655/2014, för att definiera begreppen ”fordringsägare” och ”gäldenär” som en person som ansöker om eller redan har ett europeiskt beslut om kvarstad som avser en fordran respektive en person mot vilken fordringsägaren ansöker om eller redan har ett sådant beslut om kvarstad som avser en fordran.

17 I den bestämmelsen föreskrivs att ”om fordringsägaren har en dom, en förlikning inför domstol eller en officiell handling, [omfattar ansökan om ett europeiskt beslut om kvarstad] det belopp som huvudfordran uppgår till enligt domen, förlikningen inför domstol eller den officiella handlingen eller del därav samt den ränta och de kostnader som följer av artikel 15” (min kursivering).

18 I den tredje meningen i det skälet anges att ”[f]ordringsägaren bör ges möjlighet att begära att [det europeiska] beslutet om kvarstad meddelas med det belopp som den huvudsakliga fordran uppgår till eller till ett lägre belopp”.

19 Min kursivering.

20 Se Cuniberti, G., Migliorini, S., L’ordonnance européenne de saisie conservatoire des comptes bancaires. Commentaire du règlement UE no 655/2014. Belgique, France, Luxembourg, Legitech, 2021, s. 130.

21 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1823 av den 10 oktober 2016 om upprättande av de formulär som avses i förordning nr 655/2014 (EUT L 283, 2016, s. 1).

22 Cuniberti, G., Migliorini, S., a.a., s. 137.

23 För fullständighetens skull ska det påpekas att enligt den belgiska lagstiftningen är det, förutom grundbeloppet, endast det belopp utöver vilket förpliktelsen att betala viten inte längre har någon verkan som kan fastställas i ett sådant rättsligt avgörande (se punkt 11 i förevarande förslag till avgörande). Vid förhandlingen bekräftade dock den belgiska regeringen att de nationella domstolarna, under de omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, inte hade använt sig av denna möjlighet.

24 Villamarín López, M. L., ”Article 4: Definition, The European Account Preservation Order. A Commentary on Regulation (EU) No 655/2014, D’Alessandro, E., Gascón Inchausti, F. (dir.), 2022, s. 53 och 54.

25 Min kursivering.

26 Vad beträffar den första situationen, beskrivs den i skäl 11 i förordning nr 655/2014 som att den avser situationen med en ”fordringsägare som vill säkra verkställighet av en senare dom i ärendet i sak, innan förfarandet för prövning av ärendet i sak inleds och närsomhelst under ett sådant förfarande”.

27 Se dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937, punkt 47).

28 I skäl 13 andra och tredje meningen i förordning nr 655/2014 anges följande: ”Förfarandet för prövning av ärendet i sak bör enligt denna förordning omfatta alla förfaranden som syftar till att erhålla ett verkställbart avgörande rörande den bakomliggande fordran, inbegripet summariska processer rörande betalningsförelägganden och förfaranden såsom det franska procédure de référé. Om gäldenären är en konsument med hemvist i en medlemsstat, bör behörigheten att meddela beslut om kvarstad endast ligga hos domstolarna i den medlemsstaten.”

29 Cuniberti, G., Migliorini, S., a.a., s. 151 och 152.

30 För fullständighetens skull ska det påpekas att det förfarande inom ramen vilket avgörandet av den 3 september 2013 och domen av den 6 januari 2015 meddelades bland annat syftade till att utverka ett förbudsföreläggande och utdöma skadestånd. Se fotnot 7 i förevarande förslag till avgörande.

31 I artikel 33.1 g i förordning nr 655/2014 föreskrivs att ”[e]tt beslut om kvarstad ska upphävas eller, i förekommande fall, ändras av behörig domstol i ursprungsmedlemsstaten efter ansökan från gäldenären om … domen i ärendet i sak, eller förlikningen inför domstol eller den officiella handlingen, vars verkställighet fordringsägaren försökte säkra med stöd av beslutet om kvarstad, har upphävts eller ogiltigförklarats”.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2015, Bohez ( C‑4/14, EU:C:2015:563, punkt 57), som avsåg verkställighet av ett vite som beslutats av en belgisk domstol inom ramen för bestämmelserna om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar.