Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑351/21 Beobank

I. Inledning

1. Begäran om förhandsavgörande i detta mål har sitt ursprung i en tvist mellan en kontohavare och ett bankinstitut angående två betalningstransaktioner som genomförts med kontohavarens betalkort och som kontohavaren betraktar som icke auktoriserade. I denna tvist har kontohavaren särskilt krävt att dessa betalningstransaktioner ska återbetalas. Bankinstitutet har vägrat att göra detta och anser att transaktionerna i fråga var auktoriserats eller att kontohavaren i vart fall hade gjort sig skyldig till grov vårdslöshet.

2. Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågorna för att få klarhet i hur en bestämmelse i direktiv 2007/64/EG ska tolkas, enligt vilken en betalares betaltjänstleverantör är skyldig att ”om så är lämpligt” ge betalaren information om betalningsmottagaren i en betalningstransaktion. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida betaltjänstleverantören, enligt den tolkning som ska göras av denna bestämmelse, alltid är skyldig, utan undantag, att tillhandahålla sådan information, så att den utifrån detta ska kunna dra slutsatser om betaltjänstleverantörens ansvar.

3. Sett i perspektivet av förfarandet med förhandsavgöranden, vilket är ett instrument för samarbete mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, står vi inför en ovanlig situation. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett ändamålsenligt svar i detta mål, finns det anledning att undersöka om bestämmelserna i direktiv 2007/64, genom vilka ett harmoniserat ansvarssystem har inrättats för betaltjänstleverantörer, hindrar att den hänskjutande domstolen kan dra sådana slutsatser utan att undergräva direktivets syften och ändamålsenliga verkan. Genom detta direktiv inrättades nämligen ett harmoniserat system för betaltjänstleverantörens ansvar, vilket innebar en ”fullständig harmonisering”, såsom framgår av artikel 86 i direktivet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. I artikel 47.1 a i direktiv 2007/64 föreskrivs följande:

”Efter det att den enskilda betalningstransaktionens belopp har debiterats betalarens konto, eller efter mottagande av betalningsordern om betalaren inte använder något betalkonto, ska betalarens betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och på samma sätt som föreskrivs i artikel 41.1 ge betalaren följande information:

a) En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera varje betalningstransaktion samt, om så är lämpligt, information om betalningsmottagaren.”

5. I artikel 60 i direktivet, som har rubriken ”betaltjänstleverantörens ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner”, föreskrivs följande:

”1. Vid icke auktoriserade betalningstransaktioner ska medlemsstaterna, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 58, se till att betalarens betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka beloppet för den icke auktoriserade betalningstransaktionen till betalaren och i tillämpliga fall återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den icke auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum.

2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det avtal som ingåtts mellan betalaren och hans betaltjänstleverantör.”

6. I artikel 86 i direktivet, som har rubriken ”Fullständig harmonisering”, föreskrivs i punkt 1 att ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av [artikel] 61.3 får medlemsstaterna i den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser inte behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i detta direktiv”.

B. Belgisk rätt

7. I den belgiska Code de droit économique (lag om ekonomisk rätt), i den version som var tillämplig år 2017, (nedan kallad lagen om ekonomisk rätt) angavs följande i artikel VII.18.1:

”Efter det att den enskilda betalningstransaktionens belopp har debiterats betalarens konto, eller efter mottagande av betalningsordern om betalaren inte använder något betalkonto, ska betalarens betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och på samma sätt som föreskrivs i artikel VII.12.[1] ge betalaren följande information:

1 En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera varje betalningstransaktion samt, om så är lämpligt, information om betalningsmottagaren. …”

8. I artikel VII.35 i lagen om ekonomisk rätt föreskrevs följande:

”Betalarens betaltjänstleverantör ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel VII.33, efter en prima facie-kontroll med avseende på bedrägeri från betalarens sida, omedelbart betala tillbaka beloppet för den icke auktoriserade betalningstransaktionen till betalaren och i tillämpliga fall återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den icke auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum, om så är lämpligt jämte ränta på detta belopp.

Betalarens betaltjänstleverantör ska också ersätta andra eventuella ekonomiska följder, i synnerhet kostnader som kontohavaren har haft för att fastställa den ersättningsgilla skadan.”

III. Det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen

9. ZG, som är bosatt i Belgien, innehar ett bankkonto hos Beobank i Belgien, till vilket han har ett betalkort.

10. Natten mellan den 20 och den 21 april 2017, då ZG befann sig i Valencia (Spanien), gjorde han tre betalningar med samma betalkort och vid samma terminal, vid en inrättning vars karaktär parterna i det nationella målet är oense om. Betalningarna gjordes klockan 0.35, 1.35 och 2.06 och avsåg 100 euro (en summa som skulle täcka inträde och en dryck), 991 euro och 993 euro. En fjärde transaktion på 994 euro initierades men nekades klockan 2.35.

11. ZG har inte bestritt den första betalningen, men har bestritt den andra och den tredje betalningen (nedan kallade de omtvistade betalningarna). Han har vid den hänskjutande domstolen uppgett att han inte längre minns händelserna efter att ha intagit en dryck vid den aktuella inrättningen. Han minns inte heller inrättningens namn och adress och säger sig ha blivit lurad vilket underlättades av att han fick i sig ett narkotiskt preparat.

12. ZG spärrade sitt kort den 23 april 2017 och den 29 april 2017 gjorde han en anmälan till polismyndigheten i Bryssel avseende stöld och missbruk av hans bankkort.

13. Vid den hänskjutande domstolen har ZG, utöver ett skadeståndsanspråk på 500 euro, begärt att de omtvistade betalningarna, det vill säga 1984 euro, ska återbetalas. Han har anfört att de aktuella transaktionerna skulle betraktas som icke auktoriserade transaktioner, med tillämpning av artikel VII.35 i lagen om ekonomisk rätt. Beobank har bestritt de faktiska omständigheterna såsom de beskrivits av ZG och har vägrat att återbetala beloppen, eftersom betalningarna hade auktoriserats eller eftersom ZG åtminstone hade gjort sig skyldig till grov vårdslöshet.

14. Den hänskjutande domstolen anser att det är viktigt att få fram vem som var mottagare av de omtvistade utbetalningarna. Den hänskjutande domstolen har angett att bedrägerier som begås av tredje man med hjälp av brottsoffrets betalkort i allmänhet gör det möjligt för bedragaren att göra inköp eller kontantuttag.

15. Den hänskjutande domstolen har angett att Beobank, till följd av den begäran som ZG:s ombud framställde, endast lämnade ut en digital referens och geolokaliseringsuppgifter om terminalen, utan att ange identiteten på mottagaren av transaktionerna med några andra uppgifter än ”COM SU VALENCIA ESP”. Den hänskjutande domstolen har förtydligat att förhandlingen avbröts efter de muntliga anförandena för att ge Beobank möjlighet att lämna ytterligare uppgifter men att Beobank inte inkom med några kompletteringar utan angav att den inte erhållit någon ytterligare information från bolaget ATOS som förvaltar den använda betalningsterminalen. Beobank menar att det är betalningsmottagarens spanska bank, Sabadell, som vägrar att lämna ut information om den berörda näringsidkarens identitet.

16. Den hänskjutande domstolen anser det nödvändigt, med hänvisning till artikel VII.18 i lagen om ekonomisk rätt, genom vilken en av bestämmelserna i direktiv 2007/64 hade införlivats med belgisk rätt och vilken föreskrev att betaltjänstleverantören bland annat var skyldig att ”om så är lämpligt, [lämna ut] information om betalningsmottagaren”, att få klarhet i huruvida denna bestämmelse innebar att bankinstitutet, i fråga om denna information, omfattades av en skyldighet att agera på ett visst sätt eller att uppnå ett visst resultat. Om EU-domstolens tolkning gör det möjligt att slå fast att Beobank har underlåtit att uppfylla sin skyldighet, innebär det enligt den hänskjutande domstolen att den ”kan … dra slutsatser av detta beträffande [bankens] skyldighet att betala ersättning för de omtvistade transaktionerna och/eller vad gäller yrkandet om ersättning för den förlorade möjligheten att återkräva medlen från tredje man”.

17. Vid den hänskjutande domstolen har Beobank anfört att artikel VII.18 i lagen om ekonomisk rätt endast ålägger banken en skyldighet att agera på ett visst sätt, genom att endast föreskriva att banken ska lämna ut den information som den erhållit av sin korrespondentbank, och att det åligger konsumenten att vända sig till denna korrespondentbank om uppgifterna är otillräckliga. Beobank har i det nu aktuella fallet uppmanat den hänskjutande domstolen att om den finner det lämpligt ”utfärda en domstolsanmodan” till Sabadell för att få denna bank att lämna ut handlingar som gör det möjligt att identifiera betalningsmottagaren. Beobank menar att det i avsaknad av ett tillfredsställande svar finns skäl att förordna om en utredning, genom en framställning om rättslig hjälp, så att Sabadells organ ska kunna höras. Beobank har till stöd för sin ståndpunkt åberopat uttrycket ”om så är lämpligt”, som används i den aktuella bestämmelsen. ZG anser i stället att Beobank ska hållas ansvarigt för Sabadells underlåtenhet att lämna ut uppgifter.

18. Mot denna bakgrund beslutade Justice de paix du canton de Forest (Fredsdomstolen i kantonen Forest, Belgien), genom beslut av den 13 april 2021 som inkom till domstolen den 4 juni 2021, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Är [betal]tjänstleverantören enligt artikel 38 första stycket a i direktiv 2007/64/EG skyldig att agera på ett visst sätt eller att uppnå ett visst resultat när det gäller att lämna ’uppgifter som avser betalningsmottagaren’?

2) Omfattar de ’uppgifter som avser betalningsmottagaren’ som nämns i denna bestämmelse uppgifter som gör det möjligt att identifiera den fysiska eller juridiska person som mottagit betalningen?”

19. Parterna i det nationella målet, den belgiska och den tjeckiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Ingen förhandling har genomförts.

IV. Bedömning

A. De relevanta unionsrättsliga bestämmelserna och deras betydelse för behovet av att omformulera tolkningsfrågorna

1. Direktiv som är tillämpligt i tiden (ratione temporis)

20. Den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor avser en av bestämmelserna i direktiv 2007/64. Detta direktiv har emellertid upphört och ersatts av direktiv (EU) 2015/2366 med verkan från och med den 13 januari 2018.

21. ZG anser att bestämmelserna i direktiv 2015/2366 är tillämpliga i det nationella målet, även om de omtvistade betalningarna ägde rum innan detta direktiv införlivades med belgisk rätt, eftersom Beobank inte frågade den spanska banken Sabadell om mottagarens identitet förrän i september 2020.

22. Det nationella målet avser i huvudsak betaltjänstleverantörens ansvar för de omtvistade betalningarna, vilka utfördes med ZG:s betalkort som var anslutet till ett konto hos denna betaltjänstleverantör. Sett ur den synvinkeln har det nationella målet sitt ursprung i de betalningstransaktioner som genomfördes i april 2017 och som hör till ett avtalsförhållande som existerade före den 13 januari 2018. Det är följaktligen direktiv 2007/64 som är tillämpligt i tiden (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet.

2. Relevant bestämmelse i direktiv 2007/64 om informationsskyldighet

23. Den hänskjutande domstolen har genom sina tolkningsfrågor begärt att domstolen ska tolka artikel 38 första stycket a i direktiv 2007/64. Denna bestämmelse finns i kapitel 2 (”Enstaka betalningstransaktioner”) i avdelning III (”Klarhet om villkoren och informationskraven för betaltjänster”).

24. Bestämmelsen ska tillämpas, såsom anges i artikel 35 i direktiv 2007/64, på ”enstaka betalningstransaktioner som inte omfattas av ett ramavtal”. När det inte bara rör sig om en ”enstaka betalningstransaktion”, utan om ett ”ramavtal” är det enligt samma logik bestämmelserna i kapitel 3 (”Ramavtal”) i avdelning III i detta direktiv som är tillämpliga, inte bestämmelserna i kapitel 2 i denna avdelning.

25. Ett ramavtal definieras i artikel 4 led 12 i direktiv 2007/64 som ”ett betaltjänstavtal som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto.” I skäl 24 i direktivet anges dessutom att ”ramavtal och betalningstransaktioner som omfattas av sådana [i praktiken är] mycket vanligare och ekonomiskt viktigare än enstaka betalningstransaktioner. Om det finns ett betalkonto eller ett särskilt betalningsinstrument, ska det finnas ett ramavtal.”

26. Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande är ZG innehavare av ett konto hos Beobank. Anslutet till detta konto har han ett betalkort med vilket minst tre successiva betalningstransaktioner genomfördes.

27. Eftersom de betalningstransaktioner som är aktuella i det nationella målet inte är enstaka transaktioner tycks artikel 38 första stycket a i direktiv 2007/64 inte vara tillämplig. I stället tycks det vara artikel 47.1 a i direktivet, som är tillämplig på betalningar som genomförs inom ramen för ramavtal, som är relevant för denna tvist, vilket också har gjorts gällande av Beobank, den tjeckiska regeringen och av kommissionen. Det rättsliga problem som den hänskjutande domstolen ska lösa får vid första påseendet anses kräva en tolkning av den sistnämnda bestämmelsen.

3. Bestämmelserna om betaltjänstleverantörens ansvar och deras inverkan på behovet av att omformulera tolkningsfrågorna

28. Den hänskjutande domstolen tycks betrakta det nationella målet som ett mål om en betaltjänstleverantörs ansvar till följd av att en betaltjänstanvändare i avsaknad av uppgifter om betalningsmottagaren inte kan kräva tillbaka betalningarna från betalningsmottagaren. Den hänskjutande domstolens resonemang innebär att det är nödvändigt, för att betaltjänstleverantören ska kunna hållas ansvarig, att fastställa att denna tjänsteleverantör har underlåtit att fullgöra sin informationsskyldighet enligt artikel 47.1 a i direktiv 2007/64, vilken införlivades med belgisk rätt genom artikel VII.18 i lagen om ekonomisk rätt. Den hänskjutande domstolen har för detta ändamål begärt att domstolen ska tolka denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida betaltjänstleverantören är skyldig att i alla fall, utan undantag, lämna ut sådana uppgifter om en betalningsmottagare. Detta alternativ tycks motsvara vad den hänskjutande domstolen har kvalificerat – sannolikt med hänvisning till civilrättsliga begrepp – som ”skyldighet avseende medel” och ”skyldighet avseende resultat”.

29. I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen visserligen angett att parterna i det nationella målet inte har bestritt att artikel VII.18 i lagen om ekonomisk rätt är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet. Av begäran framgår det emellertid även att talan om återbetalning av de omtvistade betalningarna grundar sig på artikel VII.35 i lagen om ekonomisk rätt.

30. Beobank har i sitt svar på en skriftlig fråga från domstolen förklarat att ZG:s talan grundade sig på artiklarna VII.30–VII.36 i lagen om ekonomisk rätt och att dessa bestämmelser utgjorde införlivandet av artiklarna 56–61 i direktiv 2007/64 och har understrukit att de sistnämnda bestämmelserna har diskuterats vid den hänskjutande domstolen.

31. Den belgiska regeringen bekräftade som svar på samma fråga från domstolen att artikel VII.35 i lagen om ekonomisk rätt utgjorde införlivandet av artikel 60 i detta direktiv och påpekade samtidigt att artiklarna 58–61 i direktiv 2007/64 kan vara relevanta i det nationella målet.

32. På frågan om vilka bestämmelser i direktiv 2007/64 som är relevanta för det nationella målet, angav kommissionen att de nationella genomförandebestämmelserna till artiklarna 58–61 i direktivet är tillämpliga i detta mål och att den ansåg att den hänskjutande domstolens frågor följaktligen inte var direkt relevanta när det gäller att fastställa betaltjänstleverantörens ansvar i fråga om icke auktoriserade betalningar.

33. Det ankommer i princip inte på domstolen att uttala sig i frågan om en nationell domstol enligt sin processrätt har rätt att i ett civilrättsligt förfarande ex officio omkvalificera en talan som väckts vid den nationella domstolen och/eller sätta den i ett annat sammanhang. Varken denna fråga eller frågan om betydelsen av att parterna i det nationella målet inte har bestritt att en annan införlivandebestämmelse än den som uttryckligen ligger till grund för ZG:s talan är tillämplig tycks vara central i det nu aktuella målet. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande innehåller i vart fall inga närmare uppgifter som gör det möjligt att behandla dessa båda frågor.

34. För att den hänskjutande domstolen ska kunna få ett användbart svar om den tolkning av unionsrätten som den har efterfrågat finns det anledning att först undersöka huruvida bestämmelserna i direktiv 2007/64, genom vilka ett harmoniserat ansvarssystem för betalningstransaktioner har inrättats, utgör hinder för att den hänskjutande domstolen utifrån tolkningen av en bestämmelse i direktivet om informationsskyldighet ska kunna, som den har för avsikt, dra slutsatser i frågan om Beobank ska förpliktas att betala ut den summa som motsvarar de omtvistade betalningarna till ZG. Som jag anger ovan i inledningen tyder rubriken till artikel 86 i direktivet i själva verket på att direktivet innebär en fullständig harmonisering vad beträffar detta harmoniserade ansvarssystemet. Den hänskjutande domstolen har alltså, trots att den inte direkt har formulerat frågorna ur den synvinkeln, i vart fall behov av en förhandstolkning i detta avseende för att avgöra tvisten om återbetalning av betalningstransaktioner som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

35. Jag föreslår alltså att de två tolkningsfrågorna ska prövas tillsammans och omformuleras så, att den hänskjutande domstolen har ställt frågorna för att få klarhet i huruvida artikel 60.1 i direktiv 2007/64, jämförd med artikel 86.1 i direktivet, ska tolkas så, att den inte hindrar att en betaltjänstanvändare kan göra gällande betaltjänstleverantörens ansvar på grund av att tjänsteleverantören inte har fullgjort sin informationsskyldighet enligt artikel 47.1 a i direktivet, i den mån detta ansvar rör återbetalning av betalningstransaktioner.

36. Vad beträffar förslaget att omformulera tolkningsfrågorna, vill jag av tydlighetsskäl påpeka att den hänskjutande domstolen visserligen har angett, i skälen till begäran om förhandsavgörande, att ZG ”utöver 500 euro i skadestånd” har gjort anspråk på återbetalning av ett belopp som motsvarar de omtvistade betalningarna, 1984 euro, men att begäran om förhandsavgörande endast tycks avse kravet på återbetalning av det sistnämnda beloppet.

37. Den hänskjutande domstolen har nämligen angett att den vill ha en tolkning av en av bestämmelserna i avdelning III i direktiv 2007/64 för att kunna dra slutsatser i fråga om Beobanks skyldighet att återbetala de omtvistade betalningarna ”och/eller” om kravet på ersättning för den förlorade möjligheten att kräva tillbaka medlen från tredje man. Det är långt ifrån tydligt hur de två delarna av denna förklarande sats, som separeras genom den samordnande konjunktionen ”och/eller”, förhåller sig till varandra. Det är också oklart huruvida beloppet på 500 euro motsvarar ersättning för den förlorade möjligheten eller om det avser ett anspråk som är fristående från denna ersättning och som inte avses med tolkningsfrågorna.

38. Ännu viktigare är att den hänskjutande domstolen också har angett, i skälen till begäran om förhandsavgörande, att ZG:s begäran syftar till att Beobank ska förpliktas att betala 1984 euro, motsvarade två ”icke auktoriserade” transaktioner som genomförts med hans betalkort. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen har angett att ZG har begärt återbetalning av betalningstransaktionerna, ”utöver” beloppet på 500 euro, talar enligt samma resonemang även för att tolkningsfrågorna inte har ställts ur synvinkeln av begäran om återbetalning av detta belopp. Denna fråga klargörs inte i begäran om förhandsavgörande. På en fråga om den nationella rättsliga grunden för ZG:s talan i det nationella målet, lämnade parterna i det nationella målet, den belgiska regeringen och kommissionen inte heller något klargörande om ZG:s anspråk i detta avseende.

39. För att ge den hänskjutande domstolen ett ändamålsenligt svar inleder jag, med hänsyn till mitt förslag till omformulering av tolkningsfrågorna, med några iakttagelser om det system för betaltjänstleverantörers ansvar som inrättats genom direktiv 2007/64 (avsnitt B). Därefter undersöker jag huruvida direktivet utgör hinder för att en betaltjänstanvändare kan göra gällande tjänsteleverantörens ansvar på grund av att denne har brustit i sin informationsskyldighet enligt artikel 47.1 a i detta direktiv (avsnitt C).

B. Det harmoniserade ansvarssystemet för betaltjänstleverantörer

40. Direktiv 2007/64 föreskriver, utöver den rätt till återbetalning som är tillämplig på godkända betalningstransaktioner om dessa har initierats av eller via en betalningsmottagare (artikel 62 i detta direktiv), en rätt till återbetalning av icke auktoriserade betalningstransaktioner (artikel 60 i nämnda direktiv). I och med att det inte finns några tecken på att det nationella målet avser den omständigheten att de omtvistade betalningar utgör eller kan utgöra transaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren i den mening som avses i artikel 62 i samma direktiv, riktar jag in mig på ansvar för återbetalning av andra betalningstransaktioner.

41. Som domstolen har angett avser artikel 58 i direktiv 2007/64 först och främst meddelande om icke auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner. Meddelandet ska enligt denna bestämmelse ske ”senast 13 månader efter debiteringsdagen, utom, i förekommande fall, om betaltjänstleverantören varken har lämnat information om betalningstransaktionen eller gjort informationen tillgänglig i enlighet med avdelning III”. Artikel 59 i direktivet avser sedan i huvudsak fördelningen av bevisbördan när en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en genomförd betalningstransaktion. Artiklarna 60 och 61 i direktivet reglerar slutligen betalarens betaltjänstleverantörs respektive betalarens ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner. Betaltjänstleverantören är skyldig att återbetala en sådan transaktion, om betalaren inte handlade bedrägligt eller avsiktligen eller med grov vårdslöshet underlät att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt samma direktiv.

42. Vidare framgår det av artikel 86 i direktiv 2007/64, som har rubriken ”Fullständig harmonisering”, att medlemsstaterna, med förbehåll för vissa undantag som fastställs i direktivet i den mån detta direktiv ”innehåller harmoniserade bestämmelser inte [får] behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i detta direktiv”. Artikel 61.3 i direktivet är visserligen ett av dessa undantag, men de övriga bestämmelser som utgör själva kärnan i ansvarssystemet för icke auktoriserade transaktioner är emellertid inte undantagna från den fullständiga harmonisering som genomfördes genom direktiv 2007/64. Ingen av artiklarna 58–60 i direktivet hör i själva verket till de bestämmelser för vilka medlemsstaterna enligt artikel 86 i direktivet har ett handlingsutrymme när det gäller att genomföra dem.

43. Vidare klargjorde domstolen i domen i målet CRCAM, att medlemsstaterna på grund av den fullständiga harmonisering som genomfördes genom direktiv 2007/64 även vad gäller ansvarssystemet för icke auktoriserade transaktioner, åtminstone i princip inte kan behålla ett parallellt ansvarssystem med avseende på samma ansvarsgrundande händelse. Domstolen förtydligade dessutom att det harmoniserade ansvarssystemet bara fick konkurrera med ett alternativt system i nationell rätt avseende samma omständigheter och samma grund under förutsättning att detta inte skadade den harmoniserade ordningen och inte undergrävde direktivets syfte och ändamålsenliga verkan.

44. Det ska nu utredas huruvida domstolens överväganden i CRCAM-domen, om arten av direktiv 2007/64 och den fullständiga harmonisering som genomfördes genom detta direktiv, kan överföras på omständigheterna i det nu aktuella målet. Det ska fastställas huruvida direktivet inte utgör hinder för att ZG ska kunna erhålla återbetalning av de omtvistade betalningarna enligt det resonemang som den hänskjutande domstolen har tänkt sig.

C. Det harmoniserade ansvarssystemets inverkan på möjligheten att göra gällande betaltjänstleverantörens ansvar på grund av underlåtenhet att fullgöra informationsskyldigheten

45. Den hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av direktiv 2007/64 för att få klarhet i huruvida den eventuellt kan förplikta Beobank att betala ut det belopp som motsvarar de omtvistade betalningarna på grund av bankens bristfälliga fullgörande av sin informationsskyldighet enligt direktivet, inte på grund av att betalningarna genomfördes trots att de var icke auktoriserade i den mening som avses i artikel 60.1 i direktivet, jämförd med artikel 54.1 och artikel 59.2 i direktivet, och/eller inte på grund av bankens vägran att återbetala betalningarna.

46. Den ansvarsgrundande händelsen för detta eventuella förpliktande tycks i princip inte motsvara den ansvarsgrundande händelsen för betaltjänstleverantörens ansvar enligt artikel 60.1 i direktiv 2007/64. Således skulle det kunna vara möjligt, åtminstone vid första påseendet, att göra gällande att det inte är fråga om att Beobank ska hållas ansvarigt enligt ett ansvarssystem som konkurrerar med det system som föreskrivs i artiklarna 58–61 i detta direktiv.

47. För att klargöra vad som kan utgöra ett ansvarssystem ”avseende samma omständigheter och samma grund” och/eller ”med avseende på samma ansvarsgrundande händelse”, i den mening som avses i CRCAM-domen, vill jag erinra om att domstolen i det mål som avgjordes med denna dom ägnade sig åt frågan huruvida artikel 58 och artikel 60.1 i direktiv 2007/64 skulle tolkas så, att de utgjorde hinder för att en betaltjänstanvändare kunde göra gällande betaltjänstleverantörens ansvar med stöd av ett annat ansvarssystem än det som föreskrevs i dessa bestämmelser när betaltjänstanvändaren i fråga inte hade fullgjort sin underrättelseskyldighet enligt nämnda artikel 58. I det målet rörde det sig om tjänsteleverantörens eventuella ansvar för sin, enligt den hänskjutande domstolens formulering i den första tolkningsfrågan, ”underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt nationell rätt” – medan käranden i det nationella målet i det fallet ansåg att det närmare bestämt rörde sig om ett ”åsidosättande av omsorgsplikten” – med stöd av en allmän rättsregel.

48. Domstolen ansåg, i och med att det i det aktuella fallet rörde sig om återbetalning av det motsvarande beloppet för en betalningstransaktion, att varken den omständigheten att en betaltjänstleverantörs ansvar kunde göras gällande på grund av underlåtenhet att fullgöra en särskild skyldighet eller den omständigheten att detta ansvar vilade på en annan bestämmelse än artikel 60 i direktiv 2007/64 inte tycktes göra det möjligt att ifrågasätta det faktum att det rörde sig om ett ansvar ”avseende samma omständigheter och samma grund” och/eller ”med avseende på samma ansvarsgrundande händelse”. Sådana omständigheter kan nämligen inte, enligt resonemanget i CRCAM-domen, ifrågasätta det faktum att detta ansvar rör återbetalning av beloppet för en betalningstransaktion i en situation som kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 60 i detta direktiv. Detta faktum är i sig tillräckligt för att slå fast att det rör sig om ett konkurrerande ansvarssystem som i princip inte är förenligt med det harmoniserade ansvarssystem som föreskrivs genom direktivet.

49. Varken den omständigheten att den hänskjutande domstolen i det nu aktuella målet överväger att hålla Beobank ansvarigt för underlåtenhet att fullgöra sin informationsskyldighet i artikel 47.1 a i direktiv 2007/64 eller den omständigheten att detta ansvar görs gällande enligt en annan bestämmelse än artikel 60 i detta direktiv är enligt samma resonemang tillräckligt för att slå fast att denna domstol skulle kunna förplikta Beobank att återbetala de omtvistade betalningarna utan att åsidosätta det harmoniserade ansvarssystemet. En sådan förpliktelse skulle nämligen vara en följd av att man tillämpar ett ansvarssystem som konkurrerar med det system som inrättats genom direktivet.

50. I CRCAM-domen uppställde domstolen emellertid även villkor för när ett parallellt ansvarssystem får konkurrera med det system som inrättades genom direktiv 2007/64, nämligen att detta ansvarssystem inte får skada tillämpningen av det harmoniserade systemet eller undergräva direktivets syften och ändamålsenliga verkan. Jag anser inte att dessa villkor är uppfyllda i det nu aktuella fallet.

51. Först och främst föreskrivs nämligen särskilda följder i det harmoniserade systemet i direktiv 2007/64 för icke auktoriserade betalningstransaktioner. Om en betaltjänstanvändare har anmält en icke auktoriserad transaktion och inte har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet är betaltjänstleverantören enligt detta direktiv i princip skyldig att återbetala en sådan transaktion. Auktoriserade betalningstransaktioner ska däremot endast återbetalas om de initierats av eller via betalningsmottagaren och, med förbehåll för avtalsändringar, om särskilda villkor är uppfyllda.

52. Det framgår inte av begäran om förhandsavgörande huruvida den hänskjutande domstolen betraktar de omtvistade betalningarna som auktoriserade betalningstransaktioner i den mening som avses i direktiv 2007/64. Den hänskjutande domstolen har endast framhållit att ZG har anfört att de omtvistade betalningarna är icke auktoriserade transaktioner, medan Beobank har gjort gällande att det rör sig om auktoriserade transaktioner eller, om de bör kvalificeras som icke auktoriserade transaktioner, att ZG har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Det är inte uteslutet att den hänskjutande domstolen vill avgöra det nationella målet enbart utifrån en underlåtenhet att fullgöra informationsskyldigheten enligt artikel 47.1 a i direktivet, utan att uttala sig i frågan om de omtvistade betalningarna var auktoriserade eller om ZG gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, trots att rätten till återbetalning av dessa betalningar vid första påseendet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 60 eller artikel 62 i direktivet.

53. Direktiv 2007/64 utgör en enhetlig reglering på unionsnivå av vissa följder såväl av icke auktoriserade transaktioner som, med förbehåll för avtalsändringar, av auktoriserade transaktioner. Direktivet föreskriver härvid en riskfördelning vid icke auktoriserade transaktioner. Om det rör sig om en rätt till återbetalning som vid första påseendet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 60 i direktivet (icke auktoriserade transaktioner) eller artikel 62 i direktivet (auktoriserade transaktioner), kan en nationell domstol alltså inte bortse från direktivets uppdelning, beroende på om betalningstransaktionerna är auktoriserade eller inte, och uttala sig om rätten till återbetalning utan att först kvalificera en transaktion som ”auktoriserad” eller ”icke auktoriserad”. Det är denna uppdelning som enligt samma direktiv avgör följderna av sådana transaktioner vad beträffar återbetalning.

54. Om en betaltjänstanvändare vidare kunde kräva återbetalning av en betalningstransaktion på grund av att tjänsteleverantören inte har fullgjort sin informationsskyldighet enligt artikel 47.1 a i direktiv 2007/64, skulle tjänsteleverantören kunna hållas ansvarig och tvingas återbetala betalningstransaktionen även i de fall där tjänsteleverantören inte är skyldig att göra detta enligt artiklarna 60 och 62 i direktivet.

55. Det framgår i detta avseende av CRCAM-domen att direktiv 2007/64 utgör hinder för att betaltjänstleverantören hålls ansvarig för återbetalning av en icke auktoriserad betalningstransaktion om tjänsteanvändaren har brustit i sin underrättelseskyldighet. Direktivet utgör även, i än högre grad, hinder för att en betaltjänstleverantör hålls ansvarig för återbetalning av en betalningstransaktion i de fall där tjänsteleverantören inte är skyldig att göra en sådan återbetalning enligt artiklarna 60 och 62 i nämnda direktiv.

56. Enligt direktiv 2007/64 utgör underrättelsen enligt artikel 58 i direktivet och de omständigheter som avses i artiklarna 60 och 62 alla de villkor som ska vara uppfyllda för att en betaltjänstleverantör ska kunna hållas ansvarig, åtminstone i den mån detta ansvar avser återbetalning av en betalningstransaktion. Med förbehåll för medlemsstaternas handlingsutrymme och tillåtna avtalsändringar enligt direktiv 2007/64, går det inte att bortse från dessa villkor utan att skada det harmoniserade systemet och direktivets ändamålsenliga verkan och syftet att harmonisera de nationella bestämmelserna i frågan.

57. Vidare bygger ansvarssystemet i artikel 60.1 i direktiv 2007/64, som domstolen klargjorde redan i CRCAM-domen, på en avvägning mellan å ena sidan den informationsskyldighet som åligger betaltjänstleverantören och å andra sidan skyldigheten för betaltjänstanvändaren att anmäla en icke auktoriserad transaktion inom en frist på 13 månader för att kunna göra gällande strikt ansvar för betaltjänstleverantören, utan att betaltjänstanvändaren ska behöva bevisa ett fel eller vårdslöshet.

58. I förlängningen av denna logik fastställs det i artikel 58 och artikel 60.1 i direktiv 2007/64 ett samband mellan å ena sidan betaltjänstleverantörens ansvar enligt dessa bestämmelser och å andra sidan informationsskyldigheten enligt artikel 47.1 a i direktivet. I artikel 58.1 i direktivet föreskrivs nämligen en särskild påföljd för en betaltjänstleverantör som har åsidosatt sin informationsskyldighet. I enlighet med denna bestämmelse kan betaltjänstleverantören sålunda även hållas ansvarig när betaltjänstanvändaren inte senast tretton månader efter debiteringsdagen har underrättat betaltjänstleverantören om att en betalningstransaktion inte hade auktoriserats, om nämnda betaltjänstleverantör ”varken har lämnat information om betalningstransaktionen eller gjort informationen tillgänglig i enlighet med avdelning III i detta direktiv”. Den hänskjutande domstolens resonemang skulle leda till att man tillämpar en annan – och mer långtgående – påföljd än den som fastställts genom det harmoniserade systemet för betaltjänstleverantörers ansvar enligt artikel 60.1 i direktivet. Det skulle i sin tur innebära att den avvägning som fastställts genom detta system – som domstolen hänförde sig till i CRCAM-domen – skulle kullkastas.

59. Den hänskjutande domstolens resonemang innebär således att betaltjänstleverantören i det nationella målet först kan hållas ansvarig enligt ett system som är parallellt till det harmoniserade systemet enligt direktiv 2007/64, på grund av underlåtenhet att fullgöra informationsskyldigheten enligt artikel 47.1 a i direktivet. Detta parallella system skulle sedan skada det harmoniserade systemet och undergräva direktivets syften och ändamålsenliga verkan.

60. Jag föreslår alltså att artikel 60.1 i direktiv 2007/64, jämförd med artikel 86.1 i direktivet, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en betaltjänstanvändare kan göra gällande en betaltjänstleverantörs ansvar på grund av att denna tjänsteleverantör har underlåtit att fullgöra sin informationsskyldighet enligt artikel 47.1 a i direktivet, i den mån detta ansvar rör återbetalning av betalningstransaktioner.

V. Förslag till avgörande

61. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Justice de paix du canton de Forest (Fredsdomstolen i kantonen Forest, Belgien), i deras omformulerade lydelse, på följande sätt: Artikel 60.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG, jämförd med artikel 86.1 i detta direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en betaltjänstanvändare kan göra gällande en betaltjänstleverantörs ansvar på grund av att denna tjänsteleverantör har underlåtit att fullgöra sin informationsskyldighet enligt artikel 47.1 a i direktivet, i den mån detta ansvar rör återbetalning av betalningstransaktioner.

1 Originalspråk: franska.

2 Se, beträffande frågan om vilken bestämmelse som är föremål för tolkningsfrågorna i det nu aktuella målet, punkt 23 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1 och rättelse i EUT L 187, 2009, s. 5).

4 Se, beträffande frågan om de relevanta bestämmelsernas tillämplighet i tiden, punkterna 20–22 i detta förslag till avgörande.

5 Trots att den hänskjutande domstolen har angett att ZG har framställt sitt krav enligt artikel VII.35 i lagen om ekonomisk rätt, har den inte återgett bestämmelsens lydelse i begäran om förhandsavgörande. Bestämmelsen återges emellertid i den belgiska regeringens svar på domstolens skriftliga frågor.

6 Se, beträffande frågan om vilken bestämmelse som avses med tolkningsfrågan i det nu aktuella målet, punkt 23 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64 (EUT L 337, 2015, s. 35).

8 Se artikel 114 i direktiv 2015/2366.

9 Jag vill för fullständighetens skull påpeka att den hänskjutande domstolen betraktar artikel VII.18 i lagen om ekonomisk rätt som en ”en retranskribering” av artikel 38 i direktiv 2007/64 men att Beobank ser den som ett införlivande av artikel 47 i direktivet.

10 Beobank har visserligen gjort gällande i sitt skriftliga yttrande att tolkningsfrågorna, i den del de avser tolkningen av artikel 38 i direktiv 2007/64, inte kan tas upp till prövning, eftersom denna bestämmelse inte är tillämplig i det nationella målet. Domstolen kan emellertid omformulera tolkningsfrågorna och till och med tolka andra bestämmelser i unionsrätten än dem som avses av den hänskjutande domstolen. Det behöver inte med nödvändighet slås fast att tolkningsfrågorna i det nu aktuella målet inte kan tas upp till prövning på grund av att det är artikel 47 i direktivet som är tillämpligt i det nationella målet, inte artikel 38 i direktivet.

11 Se ovan punkterna 16 och 17.

12 Se ovan punkt 13.

13 Se ovan punkt 28.

14 Se ovan punkt 29.

15 Domstolen är inte skyldig att omformulera frågor som har ställts till den, och därför är det inte uteslutet att den slår fast att tolkningsfrågorna i det nu aktuella målet inte kan tas upp till prövning. Om domstolen anser att bestämmelserna i direktiv 2007/64 genom vilka en harmoniserad ansvarsordning fastställs utgör hinder för att den hänskjutande domstolen utifrån domstolens tolkning av artikel 47.1 a i direktivet ska kunna dra slutsatser i frågan om Beobank ska förpliktas att betala, kan den nämligen slå fast att den sistnämnda bestämmelsen inte behöver tolkas för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet. Domstolen kan emellertid endast komma fram till denna slutsats om den gör samma bedömning som jag gör nedan för att besvara de omformulerade tolkningsfrågorna. Bedömningen nedan är därmed under alla omständigheter användbar för domstolen, oavsett om den beslutar att omformulera tolkningsfrågorna eller inte.

16 Se ”Study on the impact of Directive 2007/64/EC on Payment Services in the Internal Market and on the Application of Regulation (EC) no 924/2009 on Cross-Border Payments in the Community”, https://ec.europa.eu/info/sites/default/files/study-impact-psd-24072013_en.pdf, s. 239.

17 För fullständighetens skull vill jag förtydliga att direktiv 2007/64 även föreskriver rätt till återbetalning när det gäller felaktigt genomförda betalningstransaktioner, vilka omfattas av tillämpningsområdet för artikel 75 och – som icke auktoriserade betalningstransaktioner – för artikel 58. Av artikel 75 i direktivet framgår att en betalning som inte genomförts eller genomförts bristfälligt i synnerhet avser en situation där betalningsmottagaren inte har mottagit betalningen eller, eventuellt, har mottagit den för sent. Se även, för ett liknande resonemang, rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om tillämpning av direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden och om förordning (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen (COM(2013) 549 final, s. 9). Det finns ingenting som tyder på att bestämmelser om en sådan situation är relevanta i det nu aktuella målet.

18 Se, nyligen, dom av den 11 april 2019, Mediterranean Shipping Company (Portugal) – Agentes de Navegação ( C‑295/18, EU:C:2019:320, punkt 42).

19 I en sådan situation föreskrivs i direktiv 2007/64 att betaltjänstleverantören ska ”kunna styrka att betalningstransaktionen autentiserats, registrerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet” (artikel 59.1) och att ”användningen av ett betalningsinstrument som registrerats av betaltjänstleverantören inte nödvändigtvis [ska] vara tillräckligt för att visa vare sig att betalningen hade auktoriserats av betalaren eller att betalaren handlat bedrägligt, eller avsiktligen eller av grov vårdslöshet försummat att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt artikel 56” (artikel 59.2).

20 Se artikel 61.2 i direktiv 2007/64.

21 Se, beträffande begreppet fullständig harmonisering, mitt förslag till avgörande i målet Kamenova ( C‑105/17, EU:C:2018:378, fotnoterna 15 och 16).

22 Artikel 61.3 i direktiv 2007/64 har följande lydelse: ”I sådana fall där betalaren inte har handlat bedrägligt eller avsiktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 får medlemsstaterna minska det ansvar som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel, varvid hänsyn ska tas särskilt till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till betalningsinstrumentet och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades.”

23 Dom av den 2 september 2021 ( C‑337/20, nedan kallad CRCAM-domen, EU:C:2021:671).

24 Se, för ett liknande resonemang, CRCAM-domen, punkt 42.

25 CRCAM-domen, punkt 45.

26 Punkt 30 i domen.

27 CRCAM-domen (punkt 26).

28 Se, för ett liknande resonemang, CRCAM-domen (punkterna 2, 29 och 36).

29 Det går inte att utifrån begäran om förhandsavgörande fastställa huruvida betaltjänstleverantören skulle hållas ansvarig för underlåtenhet att fullgöra sin informationsskyldighet, enligt den hänskjutande domstolens resonemang med stöd av en annan bestämmelse i direktiv 2007/64 än artikel 60 i direktivet eller med stöd av en bestämmelse i nationell rätt.

30 Se, för ett liknande resonemang, CRCAM-domen, punkt 45. Se även punkt 47 ovan.

31 Se artikel 58 i direktiv 2007/64.

32 Se artikel 61.2 i direktiv 2007/64.

33 Se artikel 62.1 och 62.3 i direktiv 2007/64.

34 Se, nyligen, dom av den 11 april 2019, Mediterranean Shipping Company (Portugal) – Agentes de Navegação ( C‑295/18, EU:C:2019:320, punkt 47).

35 Se artikel 62.1 och 62.3 samt skäl 36 i direktiv 2007/64. I det sistnämnda anges bland annat att det ”[i] detta direktiv bör … fastställas regler för återbetalning för att skydda konsumenten, när den utförda betalningstransaktionen överstiger det belopp som rimligen kunde ha förväntats. Betaltjänstleverantörerna bör kunna erbjuda sina kunder ännu förmånligare villkor, exempelvis återbetalning av varje omtvistad betalningstransaktion.”

36 Se, vad beträffar icke auktoriserade betalningstransaktioner, skäl 35 i direktiv 2007/64 och domstolens klargöranden i domen av den 11 april 2019, Mediterranean Shipping Company (Portugal) – Agentes de Navegação ( C‑295/18, EU:C:2019:320, punkt 47).

37 Punkt 52 i domen.

38 I enlighet med artikel 60.2 i direktiv 2007/64 får ”[y]tterligare ekonomisk ersättning … fastställas i enlighet med tillämplig lag för det avtal som ingåtts mellan betalaren och hans betaltjänstleverantör.”

39 Se artikel 86 i direktiv 2007/64.

40 Se särskilt artikel 62.1 och 62.3 i direktiv 2007/64.

41 Punkt 63 i domen.

42 Punkt 63 i domen.

43 Se ovan punkt 49.

44 Se ovan punkterna 50–58.