Förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe – Mål C‑366/21 P Picard/Kommissionen

I. Inledning

1. Genom förevarande överklagande yrkar Maxime Picard att domstolen ska upphäva Europeiska tribunalens dom av den 24 mars 2021, Picard/kommissionen ( T‑769/16, EU:T:2021:153) (nedan kallad den överklagade domen), i vilken tribunalen ogillade dennes talan om ogiltigförklaring dels av det svar som chefen för tjänstepensionsavdelningen vid enhet 4 inom byrån för löneadministration och individuella ersättningar (nedan kallad PMO) lämnat, enligt vilket den normala pensionsåldern och den årliga intjäningsgraden för pensionsrättigheter för klaganden hade ändrats till 66 år respektive 1,8 procent från och med den 1 juni 2014, dels av beslut av den 25 juli 2016 av direktören för direktion E inom Europeiska unionens generaldirektorat för personal (nedan kallat generaldirektoratet för personal), i dennes egenskap av myndighet med behörighet att sluta anställningsavtal, om avslag på det klagomål som ingetts av Maxime Picard mot svaret av den 4 januari 2016.

2. Förevarande mål ger domstolen tillfälle att ta upp två problemställningar.

3. För det första ska domstolen uttala sig om förutsättningarna för tillämpning i tiden av de övergångsbestämmelser som är tillämpliga på kontraktsanställda vid unionen vad avser den årliga intjäningsgraden för pensionsrättigheter och pensionsåldern i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen. Domstolens avgörande i detta avseende kommer i icke försumbar grad att få en betydande inverkan på det pensionssystem som är tillämpligt på kontraktsanställda vid unionen.

4. För det andra kan förevarande mål ge domstolen möjlighet att i fråga om begreppet åtgärd som går någon emot ange när en medlem av unionens personal har rätt att bestrida de omständigheter som ligger till grund för fastställelsen av dennes pensionsrättigheter.

II. Tillämpliga bestämmelser

5. De relevanta bestämmelserna i förevarande mål är följande: Artiklarna 25, 77, 83, 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), i deras lydelse enligt förordning nr 1023/2013. Artiklarna 21 andra stycket och 22.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, i deras lydelse enligt förordning nr 1023/2013. Artiklarna 8, 86.2 och 109.1 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), i deras lydelse enligt förordning nr 1023/2013. Artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren.

III. Bakgrunden till målet

6. I punkterna 1–25 i den överklagade domen anges bakgrunden till målet, vilken kan sammanfattas enligt följande.

7. Maxime Picard anställdes med verkan från den 1 juli 2008 av kommissionen såsom kontraktsanställd vid enhet 5 inom PMO (nedan kallat 2008 års avtal). Klaganden placerades i tjänstegrupp I. Avtalet förnyades vid tre tillfällen på bestämd tid och, genom beslut av den 3 maj 2011, tillsvidare.

8. Den 16 maj 2014 erbjöd generaldirektoratet för personal klaganden ett nytt avtal som kontraktsanställd, vilket denne undertecknade samma dag (nedan kallat avtalet av den 16 maj 2014). Detta anställningsavtal, som gällde till dess att vidare, trädde i kraft den 1 juni 2014, med placering av klaganden i tjänstegrupp II.

9. Innan detta avtal ingicks hade tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren ändrats genom förordning nr 1023/2013, och de bestämmelser i dessa som är relevanta för förevarande mål blev tillämpliga den 1 januari 2014.

10. Enligt 2014 års reform fastställs i artikel 77 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, som också är tillämplig på kontraktsanställda genom hänvisning till artikel 109.1 i anställningsvillkoren, en ny årlig intjäningsgrad för pensionsrättigheter på 1,8 procent, medan den tidigare hade uppgått till 1,9 procent. I artikel 77 femte stycket i tjänsteföreskrifterna fastställs dessutom pensionsåldern till 66 år, jämfört med 63 år som gällde tidigare.

11. Övergångsbestämmelser föreskrevs emellertid i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna. Enligt artikel 21 andra stycket i denna bilaga ska en tjänsteman som anställts mellan den 1 maj 2004 och den 31 december 2013 sålunda fortsatt omfattas av den årliga intjäningsgraden på 1,9 procent. Dessutom föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i bilagan att en tjänsteman som är äldre än 35 år den 1 maj 2014 och som trädde i tjänst före den 1 januari 2014 har rätt till avgångspension vid 64 år och 8 månader. Slutligen föreskrivs i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren att dessa övergångsbestämmelser ”ska tillämpas på motsvarande sätt på övriga anställda som var anställda den 31 december 2013”.

12. Klaganden, som kände ovisshet om vilka följder 2014 års reform kunde få för hans situation på grund av anställningsavtalet av den 16 maj 2014, efterfrågade den 4 januari 2016 genom e-postmeddelande (nedan kallat e-postmeddelandet av den 4 januari 2016) vissa klargöranden av chefen för pensionsavdelningen vid PMO:s enhet 4 (nedan kallat e-postmeddelandet av den 4 januari 2016).

13. Chefen för pensionsavdelningen bekräftade genom e-postmeddelande samma dag för klaganden att hans pensionsrättigheter hade ändrats på grund av det nya anställningsavtalet. Den normala pensionsåldern för honom och den årliga intjäningsgraden för pensionsrättigheter hade ändrats till 66 år respektive 1,8 procent, från och med den 1 juni 2014 (nedan kallat svaret av den 4 januari 2016).

14. Den 4 april 2016 ingav klaganden ett klagomål mot svaret av den 4 januari 2016 med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

15. Genom beslut av den 25 juli 2016, vilket delgavs klaganden den 26 juli 2016, avvisade direktören för direktorat E vid generaldirektoratet för personal, i egenskap av myndighet med behörighet att sluta anställningsavtal, klagomålet med motiveringen, i första hand, att det inte hade antagits någon rättsakt som gick sökanden emot och, i andra hand, att det saknade grund (nedan kallat avslagsbeslutet av den 25 juli 2016).

IV. Förfarandet vid tribunalen

16. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 november 2016, väckte klaganden talan angående ogiltigförklaring av svaret av den 4 januari 2016 samt, i den mån det var nödvändigt, av avslagsbeslutet av den 25 juli 2016. Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 6 februari 2017 framställde kommissionen en invändning om rättegångshinder mot denna talan.

17. Genom beslut av den 12 oktober 2017 beslutade ordföranden på tribunalens tredje avdelning, efter att ha hört parterna, att vilandeförklara målet med stöd av artikel 69 d i rättegångsreglerna till dess att det slutliga avgörandet i mål T‑128/17, Torné/kommissionen, hade vunnit laga kraft.

18. Efter det att domen av den 14 december 2018, Torné/kommissionen hade meddelats och något överklagande mot denna dom inte hade ingetts, yttrade sig parterna inom den föreskrivna fristen över följderna av nämnda dom för förevarande mål.

19. Genom beslut av den 13 maj 2019 förordnade tribunalen, i enlighet med artikel 130.7 i rättegångsreglerna, att kommissionens invändning om rättegångshinder skulle prövas i samband med att målet prövades i sak och förordnade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.

20. Genom den överklagade domen ogillade tribunalen den talan som väckts av klaganden.

21. Tribunalen beslutade till att börja med att pröva de grunder som åberopades av klaganden utan föregående prövning av kommissionens invändning om rättegångshinder. För detta grundade sig tribunalen på den rättspraxis som innebär att unionsdomstolen har rätt att mot bakgrund av omständigheterna i målet bedöma huruvida en god rättskipning motiverar att talan ogillas i sak, utan att motpartens invändning om rättegångshinder prövas.

22. I sak fann tribunalen att kommissionen med rätta hade konstaterat att avtalet av den 16 maj 2014 innebar att klaganden inte kunde omfattas av de övergångsbestämmelser som anges i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, i fråga om den årliga intjäningsgraden för pensionsrättigheter och pensionsålder.

23. I punkterna 65–83 i den överklagade domen tolkade tribunalen artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren i den mån det där föreskrivs att övergångsbestämmelserna för tjänstemän i artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna ska ”tillämpas på motsvarande sätt på övriga anställda som var anställda den 31 december 2013”.

24. Tribunalen fann bland annat att det av ordalydelsen i denna bestämmelse framgår att artiklarna 21 och 22 i denna bilaga är tillämpliga på anställda som omfattas av anställningsvillkoren i den mån det är möjligt att göra en analogi mellan dessa och tjänstemännen, med beaktande av särdragen hos var och en av dessa personalkategorier. Efter att ha prövat dessa särdrag fann tribunalen att medan tjänstemannen tillträder och kvarstår i tjänsten vid unionsadministrationen enligt ett tillsättningsbeslut som förblir oförändrat under hela karriären, tillträder och kvarstår en kontraktsanställd i tjänst genom ett avtal, så länge detta har rättsverkningar.

25. Det var med utgångspunkt i dessa överväganden som tribunalen tolkade kravet att vara ”anställd den 31 december 2013” i den mening som avses i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren.

26. I punkt 81 i den överklagade domen slog tribunalen fast att begreppet ”motsvarande” i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren förutsätter att anställda befinner sig i en situation som motsvarar den som gäller för tjänstemän. Tribunalen fann att en sådan situation endast kan fastställas om den anställde inte har undertecknat ett nytt anställningsavtal som innebär att ett nytt anställningsförhållande inleds med unionsadministrationen. Tribunalen framhöll att den redan tidigare hade slagits fast att ett anställningsförhållande mellan en anställd och unionsadministrationen kan förbli oförändrat även efter det att ett nytt avtal som formellt sett är skilt från det ursprungliga avtalet undertecknats, under förutsättning att det senare avtalet inte medför någon betydande förändring av den anställdes arbetsuppgifter, särskilt inte av tjänstegrupp, på ett sätt som kan påverka den funktionella kontinuiteten i anställningsförhållandet med administrationen.

27. Tribunalen bedömde härav att artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna endast ska tillämpas på övriga anställda som är i tjänst den 31 december 2013 och som efter detta datum kvarstår i tjänst enligt ett avtal fram till dess att deras ställning prövas vid beräkningen av pensionsrättigheter.

28. I punkterna 85–93 i den överklagade domen drog därpå tribunalen slutsatser av dessa konstateranden angående klagandens situation. Efter att ha prövat de avtal som klaganden ingått med kommissionen samt särdragen i de befattningar som talan avsåg fann tribunalen att bytet av tjänstegrupp hade påverkat den funktionella kontinuiteten i anställningsförhållandet mellan klaganden och unionsadministrationen. Tribunalen slöt sig därav till att avtalet av den 16 maj 2014 hade medfört att samtliga verkningar av 2008 års avtal, enligt vilket klaganden ”trädde i tjänst den 31 december 2013” i den mening som avses i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren, upphörde att gälla, och följaktligen innebar ett avbrott i anställningsförhållandet mellan klaganden och unionsadministrationen. Tribunalen konstaterade sålunda att avtalet av den 16 maj 2014 hade gett upphov till ett nytt tjänstetillträde vad avser tillämpningen av nämnda bestämmelse, varför klaganden inte kunde omfattas av övergångsbestämmelserna om den årliga intjäningsgraden för rättigheter avseende avgångspension och om pensionsålder.

29. Slutligen förklarade tribunalen att detta konstaterande inte kan ifrågasättas av till exempel klagandens argument att ett nytt avtal inte utgör hinder för att tillämpa nämnda övergångsbestämmelser, eftersom detta inte medför ett avbrott i anslutningen och inbetalningarna till unionens pensionssystem. Tribunalen ansåg att tillämpningen av de berörda bestämmelserna på anställda inte kan vara beroende av den påstått oavbrutna anslutningen till unionens pensionssystem, utan är avhängig av den funktionella kontinuiteten i anställningsförhållandet, så som fastställdes i punkt 81 de den överklagade domen.

V. Parternas yrkanden

30. Klaganden yrkar att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara svaret av den 4 januari 2016 och, i den mån det är nödvändigt, avslagsbeslutet av den 25 juli 2016, och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

31. Kommission yrkar att domstolen ska ogilla överklagandet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

VI. Överklagandet

A. Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning i sak

1. Parternas argumentation

32. Kommissionen hävdar att överklagandet inte kan tas upp till prövning på grund av att klaganden, med åsidosättande av artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler, inte i detalj anger på vilka punkter som han anser att tribunalens avgörande är felaktigt.

33. Kommissionen framför att klaganden bestrider den överklagade domen genom att hävda att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning då den i punkt 90 i sitt beslut fann att en anställd inte längre skulle vara ”i tjänst” den 31 december 2013 i den mening som avses i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren om ett nytt avtal hade ingåtts. Kommissionen anser att denna hänvisning till en enda punkt i den överklagade domen inte uppfyller villkoren i artikel 169.2 i rättegångsreglerna.

34. Klaganden gör gällande att han i punkterna 25 och 26 i sitt överklagande har anfört att det förekom en felaktig rättstillämpning från tribunalens sida i punkt 81 i den överklagade domen och kritiserat tribunalens tolkning av artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren.

2. Bedömning

35. Enligt domstolens fasta rättspraxis följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet inte kan tas upp till prövning.

36. Jag noterar emellertid att klaganden i punkt 24 och följande punkter i sitt överklagande hävdar att tribunalen i punkt 81 i den överklagade domen har gjort en felaktig rättstillämpning vad gäller tolkningen av artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren genom sin bedömning att övergångsbestämmelser endast kan fortsätta att tillämpas på övriga anställda om dessa inte ingår ett nytt avtal eller om de vid ingåendet av ett nytt avtal huvudsakligen fortsätter att utföra samma uppgifter.

37. Genom resonemanget i sitt överklagande bestrider klaganden vidare de skäl som anges i punkt 90 i den överklagade domen, genom vilka tribunalen uttryckligen har grundat sig på den tolkning av artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren som förekommer i punkt 81 i domen till stöd för sin bedömning att avtalet av den 16 maj 2014 hade medfört att samtliga verkningar av 2008 års avtal hade upphört att gälla, och, följaktligen, innebar ett avbrott i anställningsförhållandet med unionsadministrationen.

38. Härav framgår att klaganden har uppfyllt kraven i artikel 169.2 i rättegångsreglerna dels genom att i tillräcklig detalj ange vilka inslag i tribunalens resonemang han bestrider, dels genom att ange den felaktiga rättstillämpning som han avser att åberopa till stöd för sitt överklagande.

39. Mot denna bakgrund bedömer jag att överklagandet kan tas upp till prövning.

B. Den enda grunden

1. Parternas argumentation

40. Till stöd för denna grund, som avser en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren, gör klaganden gällande att tribunalen har missbedömt tillämpningsområdet för denna bestämmelse genom att varken beakta de syften som eftersträvats av unionslagstiftaren eller den ordning som för unionens pensionssystem inrättas genom tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren. Klaganden hävdar att tillämpningen i tiden av övergångsbestämmelserna, såsom tribunalen har slagit fast i domen i målet Torné, är avhängig av fortsatt anslutning till pensionssystemet och av kontinuiteten i inbetalningarna till detta.

41. Klaganden har vidare anfört att tribunalen har bortsett från kontinuiteten i detta förhållande enligt artikel 86.2 i anställningsvillkoren genom sin bedömning att avtalet medförde ett avbrott, sett ur ett löneutvecklingsperspektiv, av anställningsförhållandet med unionsadministrationen. Klaganden konstaterar slutligen att unionslagstiftaren i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren har använt begreppet övriga anställda ”som var anställda”, medan formuleringen ”anställningsavtal” uttryckligen har använts i artiklarna 4 och 5 i samma bilaga. Klaganden sluter sig därav till att lagstiftaren inte har velat begränsa tillämpningsområdet för övergångsbestämmelser till att endast omfatta anställningsavtal.

42. Kommissionen hävdar att en situation som motsvarar situationen för tjänstemän endast kan fastställas i det fall då den anställde inte skriver på ett nytt avtal som medför att ett nytt anställningsförhållande inleds. Kommissionen tillägger att klaganden inte med framgång kan åberopa domen i målet Torné, eftersom detta avgörande inte gällde tolkningen av bestämmelserna i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren utan villkoren för tillämpning av bestämmelserna i artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII i tjänsteföreskrifterna på en tjänsteman som stannat kvar i tjänst endast på grundval av sitt ursprungliga tillsättningsbeslut. Kommissionen understryker härvid att situationen för en tjänsteman inte är jämförbar med situationen för en kontraktsanställd, eftersom denne är anställd så länge som avtalets verkan består. Kommissionen förklarar att tribunalen ingående har bedömt sakförhållandena och därav slutit sig till att det inte föreligger någon kontinuitet mellan det avtal som ingicks år 2008 och avtalet av den 16 maj 2008.

43. Kommissionen gör även gällande att bestämmelserna i artikel 86 i anställningsvillkoren, vilka åberopas av klaganden, inte påverkar tolkningen av formuleringen ”vara anställd den 31 december 2013” som används i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren. Slutligen finner kommissionen att skillnaden i terminologi mellan denna artikel och artiklarna 4 och 5 i bilagan till anställningsvillkoren beror på att föremålet skiljer sig åt mellan dessa bestämmelser, varvid den förstnämnda gäller tillämpningen av övergångsbestämmelser, medan de båda andra gäller förnyelse av avtalen.

2. Rättslig bedömning

a) Inledande synpunkter

44. De ändringar av den årliga intjäningsgraden för rättigheter avseende avgångspension och pensionsålder som infördes genom förordning nr 1023/2013 syftar till att upprätthålla den försäkringstekniska balansen i pensionssystemet och att förändringarna i den demografiska strukturen inom unionsinstitutionernas personal beaktas. Unionslagstiftaren har emellertid i artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna infört övergångsbestämmelser till förmån för tjänstemän som trätt i tjänst före den 1 januari 2014, vilka möjliggör för dessa att bibehålla den intjäningsgrad för rättigheter avseende avgångspension som angetts i tidigare versioner och som enligt en graderad skala fastställer vid vilken levnadsålder som en tjänsteman har rätt till avgångspension. Enligt artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren ska ”[a]rtiklarna 21 och 22, med undantag av punkt 4 … i … bilagan … tillämpas på motsvarande sätt på övriga anställda som var anställda den 31 december 2013”.

45. För att fastställa innebörden och räckvidden av denna analogi mellan å ena sidan tjänstemän och å andra sidan anställda vilka omfattas av anställningsvillkoren prövade tribunalen särdragen hos var och en av dessa personalkategorier. Närmare bestämt fastställdes i huvudsak i den överklagade domen att medan en tjänsteman tillträder och kvarstår i tjänsten vid unionsadministrationen enligt ett tillsättningsbeslut som förblir oförändrat under hela karriären, tillträder och kvarstår en kontraktsanställd i tjänst genom ett avtalsförhållande. Med stöd av denna åtskillnad har tribunalen funnit att övergångsbestämmelserna är tillämpliga på motsvarande sätt på övriga anställda som var anställda den 31 december 2013 och som efter denna tidpunkt kvarstod i tjänst, antingen i enlighet med det tidigare ingångna avtalet eller enligt ett nytt avtal, om detta avtal inte medför ett avbrott i de uppgifter som utförs av den anställde.

46. Med andra ord slog tribunalen fast att i fråga om kontraktsanställda var kriteriet väsentlig kontinuitet i funktionerna avgörande för tillämpningen i tiden av de övergångsbestämmelser som anges i förordning nr 1023/2013.

47. Det förefaller mig emellertid som att denna tolkning, vilken huvudsakligen grundar sig på skillnaden mellan tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och anställningsvillkoren för övriga anställda, inte fullt ut anger innebörden eller räckvidden av bestämmelserna i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren.

48. Jag erinrar härvid om att enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.

49. I fråga om övergångsbestämmelserna anges inte någon definition av formuleringen ”vara anställd”. Vidare är ordet ”analogi”, vars franska motsvarighet övergripande definieras som ett ”slag av förbindelse med avseende på fysisk, begreppsmässig eller mental överensstämmelse i vissa hänseenden mellan två eller flera olika företeelser”, i sig inte tillräckligt betydelsebärande för att vara användbart vid tolkningen av de övergångsbestämmelser som anges i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren.

50. Man måste därför stödja sig på en teleologisk och en kontextuell tolkning för att analysera dessa övergångsbestämmelser.

b) Teleologisk tolkning

51. Trots att unionslagstiftaren avsåg att anpassa pensionssystemet för tjänstemän och övriga anställda ville denna kombinera reformen med kompletterande åtgärder för att ta hänsyn till de pensionsrättigheter som redan förvärvats av personalen. Detta syfte anges uttryckligen i skäl 29 i förordning nr 1023/2013 där följande anges: ”Det bör införas övergångsbestämmelser så att de nya bestämmelserna och åtgärderna kan börja tillämpas gradvis, med hänsyn till de anställdas förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar, innan dessa ändringar av tjänsteföreskrifterna träder i kraft.”

52. Detta skäl tycks mig vara en relevant faktor vid tolkningen av de övergångsbestämmelser som föreskrivs i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren.

53. Jag framhåller inledningsvis att nämnda skäl, vilket är placerat efter angivelsen av samtliga de ändringar som genom förordning nr 1023/2013 införts i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren, uppenbarligen hänför sig till alla övergångsbestämmelser som föreskrivs i förordningen och däribland de som gäller avgångspensioner. Jag noterar därpå att unionslagstiftaren i fråga om de syften som anges i samma skäl inte har företagit någon åtskillnad mellan tjänstemän och övriga anställda som omfattas av anställningsvillkoren i angivelsen ”de anställda”, vilken till sin karaktär är generisk.

54. Jag sluter mig härav till att bestämmelserna i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren, i likhet med bestämmelserna i artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, måste tolkas utifrån de syften som gäller respekten för de förvärvade rättigheterna och berättigade förväntningar hos andra anställda vid unionen som före den 1 januari 2014 innehaft en befattning.

55. Trots att detta synsätt gör det möjligt att på bättre sätt ringa in de syften som eftersträvades av unionslagstiftaren kan det inte lösgöras från analysen av den allmänna systematiken i det pensionssystem, i vilket övergångsbestämmelserna ingår.

c) Kontextuell tolkning

56. De belopp som ska utbetalas inom ramen för pensionssystemet är fastställda i avdelning V kapitel 3 i tjänsteföreskrifterna och i bilaga VIII till dessa. I dessa bestämmelser anges i artikel 83.1 i tjänsteföreskrifterna att utbetalningen av de belopp som föreskrivs inom pensionssystemet ska belasta unionsbudgeten och att medlemsstaterna kollektivt ska garantera utbetalning av dessa förmåner. I artikel 83a samt i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna fastställs de försäkringstekniska reglerna för beräkning av det inbetalningsbelopp som behövs för att säkerställa balansen i försäkringssystemet.

57. Pensionssystemet för kontraktsanställd personal anges i artiklarna 109 och 110 i anställningsvillkoren. Sålunda föreskrivs i artikel 109.1 första meningen i anställningsvillkoren följande: ”En kontraktsanställd ska då denne lämnar tjänsten ha rätt till avgångspension, överföring av det försäkringstekniska värdet eller till avgångsvederlag enligt villkoren i avdelning V kapitel 3 i tjänsteföreskrifterna”.

58. Det följer således av själva ordalydelsen i dessa texter att pensionssystemet för tjänstemän och pensionssystemet för kontraktsanställd personal omfattas av gemensamma bestämmelser.

59. Schematiskt sett är pensionssystemet, sådant som det fastställs i de berörda texterna, utformat som en fiktiv pensionsfond med fastställda förmåner, inom vilken inbetalningarna från de anställda är till för att finansiera deras framtida pensioner. Dessa inbetalningar ska täcka kostnaderna för de pensionsrättigheter som har förvärvats under ett givet år och är på intet sätt kopplade till utgifterna under detta år i form av utbetalning av pensioner.

60. Fondens funktion vilar på principen om försäkringsteknisk balans, enligt vilken inbetalningarna från de anställda, i enlighet med artikel 83.2 i tjänsteföreskrifterna, ska täcka en tredjedel av de rättigheter som har förvärvats under det berörda året, motsvarande de pensioner som ska utbetalas till tjänstemän efter det att dessa gått i pension. Storleken av det belopp som betalas in av tjänstemän ska i enlighet med bilaga XII till tjänsteföreskrifterna bedömas regelbundet för att säkerställa att inbetalningarna finansierar en tredjedel av kostnaderna för systemet.

61. Det följer härav att systemet för avgångspension för EU-personal, såväl för tjänstemän, som omfattas av tjänsteföreskrifterna, som för övriga anställda, som omfattas av anställningsvillkoren, vilar på att dessa betalar in ett uppdaterat belopp som ska öppna pensionsrättigheterna för ett givet år. Det förefaller mig som att förekomsten av ett sådant gemensamt system, grundat på inbetalning av avgifter, kan ge ledning för tolkningen av ordet ”motsvarande” i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren.

62. Med tanke på det sammanhang i vilket nämnda artikel ingår finner jag nämligen att tillämpningen på motsvarande sätt av artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna inte kan knytas till ett villkor som gäller fastställelse av en väsentlig kontinuitet i de uppgifter som utförs av den kontraktsanställde. Det förefaller mig i stället som att tillämpningen, så som denna bör tolkas med utgångspunkt i att unionslagstiftaren har inrättat ett bidragsbaserat system för pension för tjänstemän samt anställda som omfattas av anställningsvillkoren, bör vila på ett kriterium som gäller kontinuitet i anslutningen till pensionssystemet.

63. Jag sluter mig härav till att innebörden av övergångsbestämmelserna i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren är att en kontraktsanställd ska anses vara ”anställd den 31 december 2013” om denne har anställts före detta datum och har bibehållit sin anslutning till unionens pensionssystem och fortsatt att göra inbetalningar till detta system, varvid det saknar betydelse om denne efter nämnda datum har slutit ett avtal som väsentligen ändrar dennes uppgifter.

64. Jag vill tillägga att denna tolkning är den enda som kan förklara innebörden och räckvidden av bestämmelserna i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren, eftersom den innebär att en kontraktsanställd kan placeras i en position som motsvarar situationen för en tjänsteman som trädde i tjänst före den 1 januari 2014 och genom att fortsatt fullgöra sina inbetalningar till pensionssystemet kan omfattas av de övergångsbestämmelser som anges i artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

65. Den bedömning som jag föreslår att domstolen ska anamma kan heller inte med framgång ifrågasättas av hänvisningen i punkt 81 i den överklagade domen till domen i målet EMA/Drakeford. Såsom Maxime Picard med rätta har gjort gällande avser nämligen denna dom den omvandling som föreskrivs i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren av tidsbegränsade anställningsavtal vilka ingåtts i omgångar med tillfälligt anställda. I det fallet grundade sig tribunalen på kriteriet väsentlig kontinuitet i de uppgifter som utförs av en tillfälligt anställd för att fastställa huruvida administrationen under täckmantel av tidsbegränsade avtal avsåg att inte inrätta en fast tjänst. Denna lösning, vilken vilar på själva systematiken i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren, tycks mig sakna inverkan på tolkningen av övergångsåtgärder för avgångspensioner i förordning nr 1023/2013.

66. Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag att tribunalen genom att ogilla talan om ogiltighetsförklaring av svaret av den 4 januari 2016 har gjort en felaktig rättstillämpning då den slog fast att övergångsbestämmelserna i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren ska tillämpas på motsvarande sätt på kontraktsanställda som är anställda den 31 december 2013 och som kvarstår i tjänst efter detta datum i enlighet med ett avtal som inte skapar ett avbrott i anställningsförhållandet.

67. Jag föreslår därför att domstolen ska slå fast att talan ska vinna bifall såvitt avser den enda grunden och följaktligen upphäva den överklagade domen.

VII. Talan vid tribunalen

68. Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen om överklagandet är välgrundat upphäva tribunalens avgörande och själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande.

69. Kommissionen gjorde vid tribunalen en invändning om rättegångshinder mot talan med motiveringen att det inte förelåg en åtgärd som gick någon emot i den mening som avses i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Genom att stödja sig på domstolens fasta rättspraxis beslutade tribunalen av processekonomiska skäl att det fanns anledning att inledningsvis pröva de grunder som anförts av klaganden utan föregående prövning av kommissionens invändning om rättegångshinder, eftersom överklagandet i alla händelser var ogrundat. Det följer härav att domstolen, för att avgöra målet i dess helhet, först måste uttala sig om kommissionens invändning om rättegångshinder och sedan vid behov pröva om klagandens ansökan är välgrundad.

70. Enligt min uppfattning kan domstolen emellertid avgöra båda dessa punkter dels eftersom redogörelsen för de faktiska omständigheter som krävs för avgörandet förefaller vara fullständig och tillräcklig, dels eftersom tvistens olika beståndsdelar har blivit föremål för diskussion i kontradiktorisk ordning vid tribunalen och domstolen. Det ligger i vidare i klagandens intresse, då denne väckte talan vid tribunalen den 7 november 2016, att skyndsamt få ett rättsligt avgörande.

A. Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning

1. Parternas argumentation

71. Till stöd för sin invändning om rättegångshinder gör kommissionen gällande att svaret av den 4 januari 2016, vilket gavs i form av ett e-postmeddelande, inte kan anses vara en åtgärd som går någon emot, eftersom det endast syftade till att informera klaganden om en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna. Kommissionen påpekar av denna anledning att svaret innehöll en anmärkning om att meddelandet endast var av informerande art. Kommissionen tillägger att svaret, eftersom det sändes av en enskild kollega till klaganden och gavs strax efter det att ansökan ingetts den 4 januari 2016, inte föregicks av någon föregående undersökning, vilket krävs för beslut av en åtgärd som går någon emot.

72. Kommissionen har även anfört att det först är vid den tidpunkt då en anställd går i pension som bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna om intjäningsgraden för pensionsrättigheter och pensionsålder får konkret verkan. Kommissionen anser att klaganden inte kan kräva att vissa delar av dennes pensionsrättigheter ska fastställas i förväg, och detta framför allt inte som bestämmelserna kan ändras under tiden fram till tidpunkten för pensionsavgången. Kommissionen sluter sig därav till att den enda åtgärd som kan gå Maxime Picard emot är ett slutligt beslut som fattas vid dennes avgång på grund av pensionering.

73. Maxime Picard gör för sin del gällande att administrationen på förhand måste ange beräkningsfaktorerna för hans pension eftersom dessa redan var kända och inte längre kunde ändras vid den tidpunkt då han inkom med sin begäran. Han tillägger att svaret av den 4 januari 2016 omedelbart och direkt påverkade hans pensionsrättigheter, varför han hade ett berättigat och aktuellt intresse av att få en oviss omständighet inom sin ställning rättsligt fastställd.

74. Klaganden understryker också att tribunalen i domen i målet Torné slog fast att bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna ska tolkas så, att de underförstått ålägger den berörda institutionen att genast fatta ett beslut utan att avvakta upphörandet av vederbörandes tjänstgöring. Han framhåller även att tribunalen i punkt 49 i den domen slog fast att det var den omtvistade noten, i vilken det datum då sökanden trädde i tjänst fastställdes, som gick sökanden emot och inte tillämpningen av noten vid den framtida beräkningen av sökandens pensionsrättigheter när denne går i pension och pensionen fastställs.

2. Rättslig bedömning

75. Det bör, som en del av de faktiska omständigheterna, erinras om att Maxime Picard ingav ett klagomål mot svaret av den 4 januari 2016 med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Myndigheten med behörighet att sluta anställningsavtal, till vilken denna framställan var ställd, avslog klagomålet genom beslut av den 25 juli 2016 av generaldirektoratet för personal, i första hand på grund av att det inte kunde tas upp till sakprövning eftersom det inte förelåg någon åtgärd som gick honom emot, och, i andra hand såsom ogrundat.

76. Maxime Picard väckte talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av svaret av den 4 januari 2016 och ”i den mån det är nödvändigt” ogiltigförklaring av avslagsbeslutet av den 25 juli 2016.

77. Det framgår av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna att institutionernas akter endast kan bestridas av en tjänsteman om de går denne emot. I artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs i huvudsak att även upptagande till prövning av ett klagomål omfattas av samma villkor. Enligt artikel 117 i anställningsvillkoren är vidare de bestämmelser om rättsmedel som anges i tjänsteföreskrifterna, däribland dem som jag just har angett, tillämpliga på motsvarande sätt på kontraktsanställda.

78. Härav följer att för att avgöra om Maxime Picards talan kan tas upp till prövning måste det avgöras huruvida svaret av den 4 januari 2016 ska anses vara en åtgärd som gick honom emot i den mening som avses i de nämnda bestämmelserna.

79. Jag erinrar på denna punkt om att, i enlighet med domstolens fasta rättspraxis, är det endast åtgärder som direkt och omedelbart har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som utgör sådana akter och beslut som går någon emot och kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Denna definition av åtgärd som går någon emot i fråga om ett personalmål skiljer sig för övrigt inte från den som domstolen tillämpade för att definiera ”rättsakter mot vilka talan kan väckas” i den mening som avses i artikel 263 FEUF, varför rättspraxis på detta område gällande denna artikel med nödvändig anpassning kan tillämpas på förevarande fall.

80. För att avgöra huruvida en rättsakt har sådana bindande rättsverkningar är det nödvändigt att se till rättsaktens innebörd och att bedöma dessa verkningar mot bakgrund av objektiva kriterier, såsom rättsaktens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antogs och den antagande institutionens befogenheter.

81. Det framgår dessutom av domstolens praxis att förberedande rättsakter och rättsakter som endast innebär ett verkställande, rena rekommendationer och yttranden samt, i princip, interna anvisningar inte är rättsakter med bindande rättsverkningar.

82. Av dessa överväganden följer att det, för att avgöra om en åtgärd går någon emot, endast är nödvändigt att se till rättsaktens innebörd, varför dess formella utformning saknar betydelse. Den enda omständigheten att svaret av den 4 januari 2016 gavs i form av ett e‑postmeddelande anser jag således i förevarande fall inte vara tillräcklig för att utesluta kvalificeringen som åtgärd som går någon emot. Det är i stället fortfarande nödvändigt att granska dess innehåll för att avgöra dess rättsliga art.

83. Jag konstaterar härvid, på grundval av de faktiska omständigheterna i förevarande fall, att Maxime Picard har vänt sig till chefen för tjänstepensionsavdelningen vid enhet 4 inom PMO genom e‑postmeddelande av den 4 januari 2016 för att få veta om hans pensionsrättigheter hade ändrats till följd av att han hade ingått avtalet av den 16 maj 2014.

84. Med e-postmeddelande daterat samma dag svarade denne chef Maxime Picard att hans pensionsrättigheter ”hade ändrats på grund av det ändrade avtalet”, varför ”den normala pensionsåldern faktiskt blir 66 år” och att ”den årliga intjäningsgraden för pensionsrättigheter övergår till 1,8 procent/år räknat från den 1 juni 2014”. E-postmeddelandets upphovsman avslutade meddelandet med orden: ”Jag hoppas att dessa upplysningar kan vara er till nytta.”

85. Enligt min uppfattning följer det av dessa förhållanden att e‑postmeddelandet, utöver den semantiska försiktigheten i svaret av den 4 januari 2016, inte, med hänsyn till dess innehåll, endast kan anses vara rent informativt. Jag konstaterar att chefen för tjänstepensionsavdelningen vid enhet 4 inom PMO mottog en begäran om exakta upplysningar från Maxime Picard och, i tjänsten, besvarade denna genom att också exakt ange att dennes pensionsålder på grund av att han ingått ett nytt avtal hade flyttats fram till 66 års ålder och att intjäningsgraden för pensionsrättigheter hade sänkts.

86. Denna enda bedömning räcker emellertid inte för att fastställa att Maxime Picards talan kan tas upp till prövning. För att bemöta de argument som framförts av kommissionen måste det också avgöras om svaret av den 4 januari 2016 kan gå vederbörande emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna eller om det enda beslut mot vilket talan kan väckas är det i vilket Maxime Picards pensionsrättigheter slutgiltigt fastställs vid den tidpunkt då denne går i pension.

87. Det framgår här av domstolens praxis att mellankommande rättsakter i princip inte utgör rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, eftersom en institution genom sådana uttrycker sin preliminära ståndpunkt. I sådant fall kan nämligen eventuella rättsstridigheter som förekommit i samband med dessa preliminära åtgärder åberopas till stöd för en talan mot den slutliga rättsakten.

88. Samtidigt kan det konstaterandet att en rättsakt från en institution utgör en mellankommande åtgärd som inte uttrycker en institutions slutliga ståndpunkt inte räcka för att på ett systematiskt sätt visa att denna rättsakt inte utgör en ”rättsakt mot vilken talan kan väckas”. En mellankommande rättsakt som har självständiga rättsverkningar kan sålunda bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, om det kan fastställas att den rättsstridighet som denna rättsakt är behäftad med inte kan avhjälpas i samband med en talan mot det slutliga beslut i vars beredande den ingår. Det följer härav att klaganden, när ett bestridande av en mellankommande rättsakt i ett sådant förfarande inte kan säkerställa att denne åtnjuter ett effektivt domstolsskydd mot dennas verkningar, kan väcka talan om ogiltigförklaring av rättsakten.

89. Denna rättspraxis förefaller mig kunna överföras på det aktuella fallet för att pröva huruvida svaret av den 4 januari 2016 kan bli föremål för en ogiltighetstalan. Jag vill härvid påpeka att det i detta svar särskilt förklaras för Maxime Picard att han på grund av sitt ändrade anställningsavtal har fått sin pensionering framskjuten till 66 års ålder. Om klaganden skulle tvingas att invänta den ålder som anges i svaret för avgång på grund av pensionering och bestrida det slutliga beslut som då fattas i vilket hans rättigheter avseende avgångspension fastställs, skulle han emellertid gå miste om varje effektivt rättsmedel med vars hjälp han med åberopande av övergångsbestämmelserna i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren kan göra gällande att han borde ha haft rätt till avgångspension redan vid 63 års ålder.

90. Härav följer att svaret av den 4 januari 2016 har självständiga rättsverkningar eftersom det kan ha irreversibla effekter som direkt och omedelbart påverkar Maxime Picards rättsliga situation mot vilka en talan mot det slutliga beslut som fattas vid dennes avgång på grund av pensionering inte kan råda bot.

91. Jag anser därför att nämnda svar, vid äventyr att beröva Maxime Picard ett effektivt domstolsskydd, bör anses vara en åtgärd som går honom emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

92. Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag följaktligen att den talan som väckts av Maxime Picard ska kunna tas upp till sakprövning.

B. Huruvida talan är välgrundad

93. Om domstolen vid prövningen av den enda grunden följer det resonemang som jag föreslår ska den talan som väckts av Maxime Picard bifallas. Det framgår nämligen av de ostridiga omständigheterna i målet att klaganden sedan den 1 juli 2008, då han inledde sin ursprungliga anställning i egenskap av kontraktsanställd, utan avbrott har stått i unionens tjänst och fortsatt att fullgöra inbetalningar till pensionssystemet.

94. Härav följer att Maxime Picard bör anses vara anställd den 31 december 2013 i den mening som avses i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren och därför fortsatt omfattas av den årliga intjäningsgraden för pensionsrättigheter samt pensionsålder som följer av övergångsbestämmelserna i förordning nr 1023/2013.

95. Således föreslår jag att domstolen ska ogiltigförklara svaret av den 4 januari 2016 samt avslagsbeslutet av den 25 juli 2016.

VIII. Rättegångskostnader

96. Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna för domstolen ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

97. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

98. I förevarande mål har klaganden yrkat att domstolen till följd av avgörandet av målet om överklagande ska bifalla dennes yrkanden i första instans och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

99. Eftersom kommissionen har tappat målet och Maxime Picard har yrkat att den ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna ska kommissionen förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta Maxime Picards rättegångskostnader i båda instanserna, vid domstolen och vid tribunalen.

IX. Förslag till avgörande

100. Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen ska 1) upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 24 mars 2021, Picard/kommissionen ( T‑769/16, EU:T:2021:153), 2) ogilla den invändning om rättegångshinder avseende Maxime Picards talan som Europeiska kommissionen gjorde vid tribunalen, 3) ogiltigförklara svaret av den 4 januari 2016 från chefen för tjänstepensionsavdelningen vid enhet 4 inom byrån för löneadministration och individuella ersättningar, enligt vilket Maxime Picards normala ålder för avgångpension och årliga intjäningsgrad för pensionsrättigheter hade skjutits fram till 66 års ålder respektive ändrats till 1,8 procent från och med den 1 juni 2014, 4) ogiltigförklara beslutet av den 25 juli 2016 av direktören för direktion E inom kommissionens generaldirektorat för personal, i dennes egenskap av myndighet med behörighet att sluta anställningsavtal, om att avvisa det klagomål som ingetts av Maxime Picard mot svaret av den 4 januari 2016, samt 5) förplikta Europeiska kommissionen att bära sina egna rättegångskostnader i båda instanserna och ersätta Maxime Picards rättegångskostnader vid domstolen och tribunalen.

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 287, 2013, s. 15.

3 Det gäller här den levnadsålder som klaganden hade denna dag.

4 Dom av den 14 december 2018, Torné/kommissionen ( T‑128/17, EU:T:2018:969) (nedan kallad domen i målet Torné).

5 Tribunalen stödde sig härvid på dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer ( C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkterna 50–52), och dom av den 13 januari 2017 Deza/Echa ( T‑189/14, EU:T:2017:4, punkt 26).

6 Utom punkt 4 i denna artikel.

7 Tribunalen hänvisade härvid till dom av den 16 september 2015, EMA/Drakeford ( T‑231/14 P, EU:T:2015:639, punkt 40) (nedan kallad domen i målet EMA/Drakeford).

8 Dom av den 24 mars 2022, GVN/kommission ( C‑666/20 P, ej publicerad, EU:C:2022:225, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

9 Dessa syften, vilka framhölls redan i den motivering till förslaget till förordning som sammanställts av kommissionen (EUT C 102, 2012, s. 19), anges i skälen 14 och 15 i förordning nr 1023/2013.

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2022, WV/Europeiska utrikestjänsten ( C‑162/20 P, EU:C:2022:153, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

11 Denna term återfinns i den tyska (”sinngemäß”), estniska (”analoogia”), spanska (”analogía”), italienska (”analogia”) och polska (”analogii”) språkversionen.

12 Denna definition är den som ges i den åttonde utgåvan (Paris, 1935) av Dictionnaire de l'Académie française. I Dictionnaire Larousse (Paris, 1977) definieras det franska ordet ”analogie” som ”förbindelse som avser en överensstämmelse mellan en företeelse och en annan”.

13 Denna önskan att respektera förvärvade rättigheter innan de nya bestämmelserna träder i kraft angavs för övrigt redan i den motivering till förslaget till förordning som sammanställdes av kommissionen (EUT C 102, 2012, s. 19).

14 En sådan tolkning tycks mig för övrigt inte motsägas av användningen i skäl 29 i förordning nr 1023/2013 av enbart ordet ”tjänsteföreskrifterna”, eftersom det i de övergångsåtgärder som avses i artikel 1.1 i bilagan till anställningsvillkoren direkt hänvisas till artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

15 Två tredjedelar av inbetalningarna till pensionssystemet utgör en skuld till de anställda, vilken ska belasta unionsbudgeten fram till dess att dessa efterhand går i pension.

16 För en övergripande framställning av grunden för systemet för avgångspension för tjänstemän och kontraktsanställda vid unionen, se Pilorge-Vrancken, J., Droit de la fonction publique de l'Union européenne, Bruylant, Éditions juridiques, 2017, s. 151 och följande sidor samt s. 254.

17 Jag noterar härvid att tribunalen i domen i målet Torné för tolkningen av artiklarna 21 och 22 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna i huvudsak har grundat sig på det kriterium som gäller kontinuiteten i en tjänstemans anslutning från det att denne anställdes.

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer ( C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkterna 50–52), och dom av den 21 december 2016, Club Hotel Loutraki m.fl./kommissionen ( C‑131/15 P, EU:C:2016:989, punkterna 67 och 68 samt där angiven rättspraxis).

19 Jag noterar att frågan huruvida Maxime Picards talan kunde tas upp till prövning utförligt har avhandlats vid tribunalen, vilket framgår av parternas inlagor vid denna domstol samt av protokollet från förhandlingen vid tribunalen.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2021, KF/Satcen ( C‑464/20 P, ej publicerad, EU:C:2021:848, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

21 I fråga om definitionen av ”rättsakter mot vilka talan kan väckas” i den mening som avses i artikel 263 FEUF, se dom av den 25 februari 2021, VodafoneZiggo Group/kommissionen ( C‑689/19 P, EU:C:2021:142, punkt 48 och där angiven rättspraxis), samt dom av den 22 april 2021, thyssenkrupp Electrical Steel och thyssenkrupp Electrical Steel Ugo/kommissionen ( C‑572/18 P, EU:C:2021:317, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

22 Se dom av den 6 oktober 2021, Poggiolini/parlamentet ( C‑408/20 P, EU:C:2021:806, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

23 Se dom av den 22 april 2021, thyssenkrupp Electrical Steel och thyssenkrupp Electrical Steel Ugo/kommissionen ( C‑572/18 P, EU:C:2021:317, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

24 Ett månatligt lönebesked kan således visa att det föreligger ett beslut. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 1976, Wack/kommissionen ( 1/76, EU:C:1976:91, punkt 5), och dom av den 30 september 1986, Delhez m.fl./kommissionen ( 264/83, EU:C:1986:344, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Enligt samma resonemang utgör en anställningsintervju vid vilken tillsättningsmyndigheten meddelar sitt beslut att inte utnämna en tjänsteman till en ledig befattning en åtgärd som går någon emot. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 1984, Kohler/revisionsrätten ( 316/82, EU:C:1984:49, punkterna 9–13).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Ungern/parlamentet ( C‑650/18, EU:C:2021:426, punkterna 43 och 44 samt där angiven rättspraxis).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, thyssenkrupp Electrical Steel och thyssenkrupp Electrical Steel Ugo/kommissionen ( C‑572/18 P, EU:C:2021:317, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

27 Se dom av den 6 oktober 2021, Poggiolini/parlamentet ( C‑408/20 P, EU:C:2021:806, punkterna 38 och 39 samt där angiven rättspraxis).