Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑396/21 FTI Touristik (paketresa till Kanarieöarna)

Inledning

1. Covid-19-pandemin har varit en av de allvarligaste hälsokriserna i mannaminne och har utlöst en rad kriser. För att bekämpa spridningen av pandemin har regeringar över hela världen infört restriktioner av en längd och omfattning som aldrig tidigare har förekommit i fredstid. Covid-19-pandemin innebär många och mångdimensionella utmaningar. Pandemin har under vissa omständigheter satt det befintliga rättsliga ramverket och dess effektivitet på prov.

2. En av de sektorer som drabbades hårdast av pandemin var turismsektorn. Pandemins effekter på denna sektor kvarstår ännu i dag, och de flesta experter räknar inte med en fullständig återhämtning förrän 2024. I förevarande mål är det fråga om en mycket specifik aspekt av pandemins effekter som har att göra med fullgörelsen av paketreseavtal som omfattas av direktiv 2015/2302 och utövandet av rättigheter på grund av bristande överensstämmelse i samband med fullgörelsen av sådana avtal. Trots sin specifika karaktär har förevarande mål och det därmed sammanhängande målet C‑407/21, UFC – Que choisir och CLCV, som jag i dag yttrar mig om, mer vittgående konsekvenser eftersom de för första gången anmodar domstolen att undersöka pandemins konsekvenser för avtalsenlig fullgörelse i samband med paketresor.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2015/2302

3. Artikel 3.12 och 3.13 i direktiv 2015/2302 innehåller följande definitioner:

”12) oundvikliga och extraordinära omständigheter: en situation utom kontroll för den part som åberopar en sådan situation, och vars konsekvenser inte hade kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits.

13) bristande överensstämmelse: utebliven eller bristande fullgörelse av de resetjänster som ingår i en paketresa.”

4. Artikel 14 i direktiv 2015/2302, med rubriken ”Prissänkning och skadestånd”, har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska se till att resenären har rätt till en rimlig prissänkning för perioder under vilka det rådde bristande överensstämmelse, såvida inte arrangören bevisar att den bristande överensstämmelsen kan tillskrivas resenären.

2. Resenären ska ha rätt till skälig ersättning från arrangören för eventuella skador som resenären drabbas av till följd av bristande överensstämmelse. Ersättning ska lämnas utan onödigt dröjsmål.

3. Resenären ska inte ha rätt till skadestånd om arrangören bevisar att den bristande överensstämmelsen

a) kan tillskrivas resenären,

b) kan tillskrivas en tredje part som saknar anknytning till tillhandahållandet av de resetjänster som omfattas av paketreseavtalet och inte kan förutses eller undvikas, eller

c) har uppkommit på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter.

…”

Nationell lagstiftning

5. I 651i § i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen, nedan kallad BGB) föreskrivs följande:

”(1). Researrangören ska tillhandahålla resenären en paketresa som är fri från fel.

(2). Paketresan ska vara felfri om den har den överenskomna kvaliteten. Om kvaliteten inte har avtalats ska paketresan vara fri från fel

1) om den är lämplig för användningen som föreskrivs i avtalet, eller i annat fall

2) om den är lämplig för normal användning och har en kvalitet som är sedvanlig för paketresor av samma typ och som resenären kan förvänta sig med hänsyn till paketresans art.

Ett fel i paketresan ska också föreligga om researrangören inte tillhandahåller resetjänster eller tillhandahåller dem med oskälig fördröjning.

(3). Om paketresan är bristfällig får resenären, om de villkor som anges i följande bestämmelser är uppfyllda och om inget annat anges,

…

6. göra gällande de rättigheter som följer av en sänkning av resans pris (651m § BGB) …

…”

6. I 651m § stycke 1 BGB föreskrivs följande:

”Resepriset ska sänkas för den tid som felet i paketresan varar. Priset för resan sänks i förhållande till vad som vid tidpunkten för avtalets ingående skulle ha varit det faktiska värdet av paketresan utan fel. Prissänkningen ska vid behov fastställas genom uppskattning.”

Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan

7. Den 30 december 2019 bokade kärandena i målet vid den nationella domstolen en 14-dagars semesterresa från Tyskland till Kanarieöarna i Spanien för perioden från den 13 mars 2020 till den 27 mars 2020. Kärandena avreste på semesterresan som planerat.

8. Den 15 mars 2020 stängdes dock stränderna och ett utegångsförbud trädde i kraft för att begränsa covid-19-pandemin. I hotellanläggningen där kärandena var inkvarterade, var tillträde till bassänger och solbäddar förbjudet och underhållningsprogrammet avbröts. Kärandena fick lämna sitt rum endast för att äta eller ta en drink. Den 18 mars 2020 informerades kärandena av myndigheterna om att de alltid skulle vara redo att åka till flygplatsen med en timmes varsel. Efter sju dagar avbröts deras resa och de återvände till Tyskland.

9. Kärandena väckte talan vid Amtsgericht München (Tyskland) mot svaranden, FTI Touristik GmbH, och yrkade att priset för resan skulle sänkas med 70 procent av resans pris pro-rata för sju dagar. I sin dom av den 26 november 2020 ogillade nämnda domstol talan med motiveringen att åtgärder som vidtas för att skydda resenärers hälsa på grund av ett dödligt virus inte ska anses utgöra ett fel i paketresan i den mening som avses i 651i § BGB.

10. Kärandena överklagade domen till den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i 651i § BGB föreskrivs ett strikt ansvar för arrangören. Det skulle således kunna hävdas att arrangören är ansvarig för de restriktioner som infördes som hälsoskyddsåtgärder. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att liknande restriktioner även infördes i Tyskland vid tidpunkten för resan. Det skulle således kunna vara möjligt att kvalificera de åtgärder som de spanska myndigheterna antog inte som särskilda omständigheter på resmålet, utan som normala åtgärder som vidtogs i hela Europa som en reaktion på pandemin.

11. Den hänskjutande domstolen var dessutom osäker på huruvida de föreskrivna restriktionerna kan anses utgöra en ”allmän livsrisk” som ska uteslutas från tillämpningsområdet för artikel 14.1 i direktiv 2015/2302. Som den domstolen förklarade har denna doktrin sitt ursprung i rättspraxis från Bundesgerichtshof (Tyskland). Enligt denna doktrin kan ersättningsskyldigheten enligt reseavtal begränsas med hänsyn till omständigheter som enbart faller inom resenärens personliga sfär eller där risker som resenären måste bära i sitt dagliga liv uppkommer. Resenären bör därför ta på sig de risker i samband med ett åtagande som omfattas av allmänna livsrisker i de fall då ingen överträdelse av skyldigheter föreligger från arrangörens sida eller då skadan på annat sätt inte beror på en händelse som ger upphov till ansvar för arrangören. Detta skulle till exempel vara fallet om resenären, utanför användningen av resetjänster, råkar ut för en olycka, blir sjuk eller utsätts för ett brott på semesterorten, eller om han eller hon av personliga skäl inte kan utnyttja ytterligare resetjänster.

12. Enligt den hänskjutande domstolen är det tänkbart att ett eventuellt pandemiutbrott inte beaktades vid tidpunkten för antagandet av direktiv 2015/2302.

13. Under dessa omständigheter har Landgericht München I (Tyskland) beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till domstolen för ett förhandsavgörande:

”Utgör restriktioner som införts på grund av en infektionssjukdom som förekommer på resmålet en bristande överensstämmelse i den mening som avses i artikel 14.1 i [direktiv 2015/2302], även om sådana restriktioner infördes både på resenärens bosättningsort och i andra länder på grund av den världsomspännande spridningen av infektionssjukdomen?”

Bedömning

14. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga huvudsakligen för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 i direktiv 2015/2302 ska tolkas så, att den ger resenären rätt till en prissänkning på grund av bristande överensstämmelse i utförandet av paketreseavtalet under omständigheter när den bristande överensstämmelsen beror på restriktioner som införts för att förhindra spridning av en infektionssjukdom som föreligger på resmålet, när sådana restriktioner även införts på resenärens bosättningsort och i hela världen.

a) Rätten till prissänkning i samband med covid-19-pandemin

15. Enligt fast rättspraxis kräver de tolkningsmetoder som domstolen använder inte bara att domstolen beaktar lydelsen av den berörda bestämmelsen, utan även det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas med den rättsakt som den ingår i. Även förberedelsearbetet inför antagandet av en unionsrättsbestämmelse kan ge relevanta upplysningar om tolkningen av densamma.

16. För det första har resenären, enligt lydelsen i artikel 14.1 i direktiv 2015/2302, rätt till ”en rimlig prissänkning för perioder under vilka det rådde bristande överensstämmelse, såvida inte arrangören bevisar att den bristande överensstämmelsen kan tillskrivas resenären”. Det följer av den bestämmelsen att rätten till prissänkning är beroende av ett villkor, nämligen ”bristande överensstämmelse” och ett undantag, nämligen när den bristande överensstämmelsen kan tillskrivas resenären.

17. Begreppet bristande överensstämmelse definieras i artikel 3.13 i direktiv 2015/2302 som ”utebliven eller bristande fullgörelse av de resetjänster som ingår i en paketresa”. Denna definition innehåller inget om vållande eller beaktande av de omständigheter den bristande överensstämmelsen beror på. Fastställandet av bristande överensstämmelse innebär följaktligen endast en jämförelse mellan de tjänster som ingår i paketet och de tjänster som faktiskt tillhandahålls. Detta är ett objektivt konstaterande. Resenärens rätt till en prissänkning på grund av bristande överensstämmelse kan därför inte vara beroende av orsaken till denna bristande överensstämmelse eller, med kommissionens ord, dess ursprung.

18. Det undantag som fastställs i artikel 14.1 i direktiv 2015/2302 från rätten till prissänkning är enkelt: när den bristande överensstämmelsen kan tillskrivas resenären. Ett undantag från den regeln kräver en strikt tolkning. Den kan således inte utsträckas till att omfatta situationer som inte uttryckligen anges.

19. Därav följer att bristande överensstämmelse som kan tillskrivas någon annan person (arrangören, tjänsteleverantören eller en tredje part som saknar anknytning till paketreseavtalet) eller som beror på oundvikliga och extraordinära omständigheter, i den mening som avses i artikel 3.12 i direktiv 2015/2302, inte utesluter resenärens rätt till en prissänkning. Som den finska regeringen med rätta påpekar i sina skriftliga kommentarer är det för bedömningen av bristande överensstämmelse inte relevant vad en rimlig konsument skulle ha förväntat sig med hänsyn till omständigheter som uppstod efter att paketreseavtalet ingåtts. Den bedömningen kan endast vara beroende av de tjänster som faktiskt ingår i reseavtalet.

20. Denna tolkning bekräftas dessutom av sammanhanget för artikel 14.1 i direktiv 2015/2302, vilket är kapitel IV i direktivet, som rör reglerna för paketavtalets fullgörelse. För att uppnå målet att harmonisera paketavtal innehåller direktivet bestämmelser om inomobligatoriskt ansvar för paketresearrangörer i förhållande till konsumenter som har ingått paketreseavtal med dessa. Dessa bestämmelser om inomobligatoriskt ansvar kännetecknas av två viktiga egenskaper. För det första är ansvaret strikt och grunderna för undantag är uttömmande angivna. För det andra fokuseras ansvaret för eventuell bristande överensstämmelse på arrangören.

21. I artikel 13.1 i direktiv 2015/2302 föreskrivs särskilt att medlemsstaterna ska se till att arrangören är ansvarig för fullgörelsen av de resetjänster som inbegrips i paketreseavtalet, oavsett om tjänsterna ska utföras av arrangören eller av andra resetjänstleverantörer. Enligt artikel 13.3 i det direktivet ska arrangören, om någon av resetjänsterna inte fullgörs i enlighet med paketreseavtalet, avhjälpa den bristande överensstämmelsen, såvida det inte är omöjligt eller medför oproportionella kostnader, med beaktande av den bristande överensstämmelsens omfattning och värdet av de påverkade resetjänsterna. I situationer där arrangören inte åtgärdar den bristande överensstämmelsen är artikel 14 i direktiv 2015/2302 tillämplig.

22. I artikel 14 i direktiv 2015/2302 föreskrivs i sin tur två olika rättigheter vid bristande överensstämmelse: rätt till prissänkning, enligt punkt 1 i artikeln, och rätt till skälig ersättning, enligt punkterna 2 och 3 i artikeln. Dessa rättigheter är underkastade olika villkor. Å ena sidan, vilket nämns i punkt 16 ovan, uppstår rätten till prissänkning vid bristande överensstämmelse och utesluts endast om arrangören bevisar att den bristande överensstämmelsen kan tillskrivas resenären. Å andra sidan uppstår rätten till ersättning när en skada uppkommer till följd av bristande överensstämmelse, och de enda undantagen är de som uttömmande anges i artikel 14.3 i direktiv 2015/2302. Närmare bestämt krävs det att arrangören bevisar att den bristande överensstämmelsen kan tillskrivas resenären eller en tredje part som saknar anknytning till tillhandahållandet av de resetjänster som omfattas av paketreseavtalet eller beror på oundvikliga och extraordinära omständigheter.

23. Det följer av systematiken i artikel 14 i direktiv 2015/2302 att undantagen från rätten till skadestånd är specifika för denna rätt och inte kan överföras till rätten till prissänkning.

24. Denna tolkning stöds slutligen av syftet med direktiv 2015/2302, vilket enligt artikel 1 i direktivet bland annat är att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Med hänsyn till detta syfte kan de förpliktelser som följer av ett paketreseavtal, vars bristande eller uteblivna fullgörande medför ansvar för arrangören, inte tolkas restriktivt. Såsom kommissionen i huvudsak anför i sina skriftliga synpunkter är den tolkningen förenlig med syftet med de bestämmelser för inomobligatoriskt ansvar som infördes genom det direktivet, vilka är fokuserade på arrangörens ansvar för alla fall av bristande eller utebliven fullgörelse av avtalet. I sådana fall kan konsumenten väcka talan mot arrangören utan att behöva göra ytterligare efterforskningar för att identifiera personen eller orsaken som ligger bakom den bristande överensstämmelse, vilket möjliggör en hög konsumentskyddsnivå.

25. Att rätten till prissänkning skiljs från orsaken till den bristande överensstämmelse stöds av ursprunget till den aktuella bestämmelsen. I kommissionens lagförslag föreskrevs i artikel 12 samma undantag från rätten till prissänkning och rätten till skadestånd. I synnerhet skulle resenären inte ha rätt till prissänkning om arrangören kunde bevisa bland annat att den bristande överensstämmelsen berodde på oundvikliga och extraordinära omständigheter. Under lagstiftningsförfarandet skiljdes emellertid rätten till prissänkning från rätten till skadestånd. Såsom kommissionen i huvudsak påpekar i sina skriftliga kommentarer bekräftar detta slutsatsen att lagstiftaren avsåg att ge resenären rätt till prissänkning oberoende av vållande eller orsak till den bristande överensstämmelsen, även under oundvikliga och extraordinära omständigheter.

26. Det följer av lydelsen, sammanhanget och syftet med artikel 14.1 i direktiv 2015/2302, liksom av dess förberedelsearbete, att resenären har rätt till prissänkning om det inte föreligger något vållande från arrangörens sida och om den bristande överensstämmelsen beror på oundvikliga och extraordinära omständigheter.

27. I det aktuella fallet är det fastställt att den bristande överensstämmelsen berodde på de restriktioner som de administrativa myndigheterna införde för att förhindra spridningen av covid-19-pandemin i mars 2020. Sådana åtgärder utgör de rättsliga verkningarna av pandemin, som kan skiljas från de faktiska effekterna av pandemin (som till exempel omfattar sjukdom, isolering eller dödsfall av viktig personal). I juridisk litteratur hänvisas det till begreppet fait du prince för att beteckna lagstiftningsåtgärder eller förbud som gör det omöjligt att fullgöra ett avtal och som befriar gäldenären från skadeståndsskyldighet. Myndigheternas ingripande i avtalsförhållandet utgör i allmänhet force majeure. Som jag förklarar i mitt yttrande i det sammanlänkade målet C‑407/21, UFC ‑ choisir och CLCV, omfattas begreppet force majeure inom ramen för direktiv 2015/2302 av begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”, i den mening som avses i artikel 3.12 i det direktivet. I förevarande fall ska de restriktioner som infördes i mars 2020 som reaktion på pandemin anses omfattas av detta begrepp. Sådana restriktioner utgör i själva verket en situation utanför arrangörens kontroll och vars konsekvenser inte hade kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits.

28. Som nämns ovan befriar inte förekomsten av oundvikliga och extraordinära omständigheter arrangören från skyldigheten att bevilja en prissänkning. För att resenären ska kunna komma i åtnjutande av en prissänkning måste den nationella domstolen helt enkelt finna att de resetjänster som ingick i paketet inte har utförts eller har utförts felaktigt. Den omständigheten att den bristande överensstämmelsen beror på restriktioner som införts som en reaktion på pandemin, vilket utgör oundvikliga och extraordinära omständigheter, och den omständigheten att liknande åtgärder även vidtogs på resenärens bosättningsort påverkar inte rätten till prissänkning.

29. Andra argument har dock framförts mot en sådan tolkning i samband med covid-19-pandemin. För det första har den tjeckiska regeringen i sina skriftliga inlagor hävdat att direktiv 2015/2302 inte är tillämpligt under sådana omständigheter. Även den hänskjutande domstolen hyser tvivel om att pandemin omfattas av direktivets skyddsområde. Av de skäl som jag redogör för i mitt yttrande i det sammanlänkade målet C-407/21, UFC ‑ Que choisir och CLVC, som jag lämnade i dag, instämmer jag inte i detta ställningstagande i bedömningen av den andra frågan. Enligt lagens nuvarande lydelse är nämligen tillämpningen av direktiv 2015/2302 inte begränsad till fall av störningar av resor med en viss omfattning eller på lokal nivå.

30. När det gäller relevansen av doktrinen om allmän livsrisk, har jag, såsom den hänskjutande domstolen har förklarat, noterat att den inte avser rätten till prissänkning utan arrangörens skyldighet att betala skadestånd. Som jag förklarade i punkt 22 ovan är emellertid rätten till prissänkning och rätten till skadestånd enligt direktiv 2015/2302 underkastade skilda villkor. Jag anser därför att denna doktrin saknar relevans för fastställandet av rätten till prissänkning. I förevarande fall är det inte heller fråga om att resenären inte kunnat använda sig av paketreseavtalets tjänster på grund av en allmän livsfara som har konkretiserats för resenären (till exempel på grund av att han eller hon smittades av viruset). Det rör sig om uteblivet utförande tjänsterna, som har blivit rättsligt omöjliga att utföra på grund av att statliga åtgärder har vidtagits.

31. Den tjeckiska regeringen hävdade att iakttagande av gällande lagstiftning är ett underförstått villkor i varje avtal. De restriktioner som infördes medan resenären befann sig på resmålet var allmängiltiga (erga omnes) och måste respekteras av såväl arrangören och tjänsteleverantören som resenären. Enligt den tjeckiska regeringen bör arrangören inte vara ansvarig för ett fel som beror på restriktioner som staten har infört.

32. Parterna är skyldiga att följa gällande lag i destinationslandet. Under omständigheterna i det aktuella fallet innebär detta att såväl arrangören som tjänsteleverantören var skyldiga att följa de restriktioner som den spanska regeringen infört. Konsekvensen av skyldigheten att följa de gällande rättsliga åtgärderna var att det i rättsligt hänseende var omöjligt att utföra vissa tjänster som involverade sociala kontakter. De statliga restriktionerna bör då befria arrangören från att behöva uppfylla de avtalsförpliktelser som påverkas av de statliga restriktionerna. Vidare bör arrangören i princip inte hållas skadeståndsansvarig enligt artikel 14.3 c i direktiv 2015/2302. Med hänsyn till systematiken i artikel 14 i det direktivet är arrangören, vilket förklaras i punkt 20 och följande punkter i detta yttrande, emellertid inte befriad från sin skyldighet att tillhandahålla en lämplig sänkning av paketpriset. Jag anser därför att den tjeckiska regeringens argument om det underförstådda villkoret i avtalet inte påverkar resenärens rätt till en prissänkning.

33. Den hänskjutande domstolen har betonat att restriktionerna inte bara infördes på destinationsorten, utan även på resenärens bosättningsort. Detta skulle innebära en bedömning av den bristande fullgörelsen mot bakgrund av de rådande omständigheterna då den bristande fullgörelsen inträffade. Såsom har understrukits ovan ska underlåtenheten att fullgöra avtalet emellertid inte bedömas mot bakgrund av omständigheter som uppkom efter att avtalet ingicks. Underlåtenheten ska bedömas med hänsyn till de resetjänster som ingår i avtalet som inte längre kan utföras efter att paketresan inletts. En annan fråga, som inte tas upp i förevarande fall, är huruvida det är bristande överensstämmelse om parterna hade ingått samma avtal efter det att restriktionerna hade införts.

34. Det bör också understrykas att arrangörens uppfyllande av sin skyldighet att medge en prissänkning, även om den bristande överensstämmelsen beror på oundvikliga och extraordinära omständigheter, inte påverkar arrangörens rätt att begära gottgörelse i enlighet med artikel 22 i direktiv 2015/2302. Enligt den artikeln ska medlemsstaterna se till att en arrangör som beviljar en prissänkning har rätt att begära gottgörelse från en tredje part som bidrog till den händelse som utlöste prissänkningen. Denna bestämmelse utgör en ”motvikt” till bestämmelserna om strikt ansvar i artikel 14.1 i direktiv 2015/2302. Arrangörens skyldighet att bevilja en prissänkning kan också vara en faktor som medlemsstaterna tar hänsyn till när de beslutar om nivån på det stöd som ska ges till arrangörer med hänsyn till pandemin, i enlighet med den tillfälliga ramen för statliga stödåtgärder.

35. Min slutsats i denna del är således att resenären har rätt till en prissänkning på grund av bristande överensstämmelse i fullgörandet av paketreseavtalet, i enlighet med artikel 14.1 i direktiv 2015/2302, när den bristande överensstämmelsen beror på restriktioner för att begränsa en infektionssjukdom och när sådana restriktioner även infördes på resenärens bosättningsort och i hela världen och över hela världen.

36. Även om orsaken till den uteblivna fullgörelsen inte påverkar konsumentens rätt till en prissänkning som sådan, gäller dock att orsaken bör inverka på storleken av den prissänkning resenären har rätt till, vilket jag kommer att förklara i följande underavsnitt.

b) Begränsning av rätten till prissänkning i samband med covid-19-pandemin

37. Fastställandet av arrangörens skyldighet att bevilja en prissänkning enligt artikel 14.1 i direktiv 2015/2302 har inte obegränsad räckvidd. För det första kan denna skyldighet endast bedömas mot bakgrund av tillämpningsområdet för de tjänster som ingår i paketet, vars uteblivna eller bristande fullgörelse utgör en bristande överensstämmelse. Som den franska regeringen har påpekat i sina skriftliga synpunkter har den bristande överensstämmelsen i sin tur en inneboende begränsning, eftersom den endast kan bedömas mot bakgrund av reseavtalet. Arrangören kan därför inte hållas ansvarig för uteblivet utnyttjande av tjänster som faller utanför reseavtalets tillämpningsområde. I det aktuella fallet förefaller det som om tillträde till offentliga stränder eller butiker, restauranger och nöjesställen utanför hotellanläggningen inte omfattades av reseavtalet. Detta är dock en fråga för den nationella domstolen att avgöra.

38. För det andra har resenären enligt artikel 14.1 i direktiv 2015/2302 rätt till en ”rimlig” prisnedsättning. Lagstiftaren har inte angett sats, schablonbelopp eller beräkningsmetod. Storleken på den ”rimliga” prissänkningen ska fastställas av domstolen med hänsyn till alla omständigheter i det specifika fallet. Vid sin bedömning kan den nationella domstolen därför ta hänsyn till ursprunget till den bristande överensstämmelsen, huruvida arrangören har varit vållande och arrangörens möjlighet att få tillbaka det belopp som betalas ut till resenären längre upp i handelskedjan eller från staten. Relevanta faktorer i förevarande fall i samband med den bedömningen är bland annat den omständigheten att bristen på överensstämmelse uteslutande berodde på de åtgärder som antagits med hänsyn till ett hot mot folkhälsan och som var avsedda att skydda allmänheten, inklusive resenärerna.

39. Det ska slutligen understrykas att det i direktiv 2015/2302 inte föreskrivs någon särskild preskriptionstid för betalning av den prissänkning som resenären har rätt till vid bristande överensstämmelse. Ersättningen ska enligt artikel 14.2 i direktiv 2015/2302 lämnas ”utan onödigt dröjsmål”. Trots avsaknaden av en liknande hänvisning när det gäller betalningen av prissänkningen skulle det vara förenligt med direktivets skyddssyfte att anse att även prissänkningen ska betalas ”utan onödigt dröjsmål”. I det aktuella fallet skulle en sådan tolkning göra det möjligt för den nationella domstolen att ta hänsyn till likviditetsproblem för researrangörerna, som drabbades hårt av covid-19-pandemin.

40. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att beloppet för den prissänkning som en resenär har rätt till enligt artikel 14.1 i direktiv 2015/2302 måste vara rimligt med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, vilket det ankommer på den nationella domstolen att fastställa.

Slutsats

41. Med utgångspunkt i bedömningen som redovisas ovan föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som Landgerich München I (Tyskland) ställt på följande sätt: Artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG ska tolkas på följande sätt: Resenären har rätt till en prissänkning på grund av bristande överensstämmelse i fullgörandet av paketreseavtalet under omständigheter då den bristande överensstämmelsen beror på restriktioner som införts för att förhindra spridning av en infektionssjukdom på resmålet, när sådana restriktioner även gäller resenärens bosättningsort och hela världen. Prissänkningens storlek måste emellertid vara rimlig med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, vilket det ankommer på den nationella domstolen att fastställa.

1 Originalspråk: engelska.

2 Se de uppgifter som sammanställts av Världsturismorganisationen (https://www.unwto.org/tourism-data/international-tourism-and-covid-19).

3 Se Världsekonomiskt Forum ”This is the Impact of COVID-19 on the Travel Sector” (https://www.weforum.org/agenda/2022/01/global-travel-tourism-pandemiC‑covid-19/).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

5 Dom av den 30 september 2021, Commerzbank ( C‑296/20, EU:C:2021:784, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

6 Dom av den 1 oktober 2019, Planet49 ( C‑673/17, EU:C:2019:801, punkt 48).

7 Se, analogt, dom av den 18 mars 2021, Kuoni Travel ( C‑578/19, EU:C:2021:213, punkt 34).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2021, Kuoni Travel ( C‑578/19, EU:C:2021:213, punkt 45).

9 Kommissionen hänvisar för ett liknande resonemang till generaladvokat Szpunars förslag till avgörande i målet Kuoni Travel ( C-578/19, EU:C:2020:894, punkt 40).

10 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om paketresor och assisterade researrangemang och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 samt direktiv 2011/83/EU och om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (COM(2013) 0512 final – 2013/0246 (COD)).

11 Berger, K.P. and Behn, D., ”Force Majeure and Hardship in the Age of Corona: A Historical and Comparative Study”, McGill Journal of Dispute Resolution, Vol. 6 (2019–2020), Number 4, ss. 79–130, s. 91.

12 Se Heinich, J., ”L’incidence de l’épidemie de coronavirus sur les contrats d’affaires: de la force majeure à l’imprévision”, Recueil Dalloz, 2020, s. 611, och Philippe, D., ”The Impact of the Coronavirus Crisis on the Analysis and Drafting of Contract Clauses”, in Hondius, E., Santos Silva, M., Nicolussi, A., Salvador Coderch, P., Wenderhorst, C. and Zoll, F. (red.), Coronavirus and the Law in Europe, Intersentia, Cambridge, Antwerp, Chicago, 2021, ss. 527–552, s. 537. Generellt, se Aune, A.C., Le ”fait du prince” en droit privé, RLDC, 2008, 2930.

13 Se Philippe, D., ”The Impact of the Coronavirus Crisis on the Analysis and Drafting of Contract Clauses”, i Hondius, E. m.fl., a.a., ss. 527 och 537.

14 Se Borghetti, J.-S., ”Non-Performance and the Change of Circumstances under French Law”, i Hondius, E. m.fl., a.a., ss. 509–526, s. 515, där det påpekas att ”förutom i undantagsfall då nedstängningsåtgärder rimligen kunde förutses vid tidpunkten för avtalets ingående, ska dessa åtgärder … betraktas som force majeure …”.

15 Se punkt 11 ovan.

16 Meddelande från kommissionen – Tillfällig ram för statliga stödåtgärder till stöd för ekonomin under det pågående utbrottet av covid-19, 2020/C 91 I/01, C/2020/1863 (EUT C 91 I, 2020, s. 1) (nedan kallad den tillfälliga ramen). Sedan den tillfälliga ramen antogs har den ändrats sex gånger.