Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑478/21 P China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m. fl./kommissionen

I. Inledning

1. China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products (nedan kallad CCCME), är en sammanslutning bildad enligt kinesisk rätt som bland sina medlemmar inbegriper kinesiska exporterande tillverkare av vissa artiklar av gjutjärn.

2. Genom detta överklagande har CCCME och nio andra klaganden som tillverkar artiklar av gjutjärn med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina) (nedan tillsammans kallade klagandena) yrkat att EU-domstolen ska upphäva domen av den 19 maj 2021, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen). Genom den domen ogillade tribunalen sökandenas talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/140 (nedan kallad den omtvistade förordningen) om införande av en antidumpningstull på import av vissa artiklar av gjutjärn med ursprung i Kina. Dessa artiklar är huvudsakligen manhålsluckor.

3. Detta överklagande väcker ett avtal fråga av vilka tre antagligen är viktigare än de andra. Den första processuell art. Detta är första gången som CCCME har väckt talan mot en antidumpningsförordning. Av detta följer att förevarande mål väcker en fråga angående begreppet ”personligen och direkt berörd” med avseende på en handelsorganisation vars medlemmar samarbetade i antidumpningsförfarandet och som Europeiska kommissionen anser vara en förlängning av Kinesiska staten. Det väcker också en fråga angående definitionen av en intresseorganisation för exportörer enligt förordning (EU) 2016/1036 (nedan kallad grundförordningen). Som en följd av detta kommer domstolen behöva ange villkoren för att en sådan sammanslutning ska få väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263.4 FEUF för egen räkning och för dess medlemmars räkning.

4. Den andra frågan är av materiell karaktär. Den rör reglerna för fastställande av skada som orsakats industrin inom EU. Klagandena har ifrågasatt de extrapoleringar och korrigeringar som kommissionen gjort av uppgifter från Eurostat vid fastställandet av denna skada. Domstolen måste således definiera de krav som anges i artikel 3.2, 3.3 och 3.5 i grundförordningen enligt vilka fastställandet av skada ska grundas på faktiska bevis och inbegripa en objektiv granskning.

5. Den tredje frågan rör de processuella reglerna som styr administrativa antidumpningsförfaranden och, särskilt, kommissionens skyldigheter avseende insyn.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

6. I grundförordningens artikel 3, som har rubriken ”Fastställande av skada”, föreskrivs följande:

”1. Enligt denna förordning ska, om inte annat anges, begreppet skada avse väsentlig skada för unionsindustrin, risk för väsentlig skada för unionsindustrin eller avsevärd försening av etablerandet av sådan industri och begreppet ska tolkas enligt bestämmelserna i denna artikel.

2. Fastställande av skada ska grundas på faktiska bevis och ska inbegripa en objektiv granskning av såväl

a) den dumpade importens omfattning och inverkan på priserna på unionsmarknaden för likadana produkter, som

b) denna imports inverkan på unionsindustrin.

3. Med avseende på den dumpade importens omfattning ska det övervägas huruvida en betydande ökning av dumpad import ägt rum antingen i absoluta tal eller i förhållande till produktion eller konsumtion i unionen. Vad avser den dumpade importens inverkan på priserna ska det övervägas huruvida de dumpade importprodukterna sålts till betydligt lägre pris än priset för den likadana produkten framställd av unionsindustrin, eller om denna import annars leder till att priserna sänks väsentligt eller till att väsentliga prisökningar som annars skulle ha ägt rum förhindras. Varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.

…

5. Granskningen av den dumpade importens inverkan på den berörda unionsindustrin ska innefatta en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för industrins tillstånd …

6. Av den relevanta bevisning som framläggs enligt punkt 2 ska det framgå att den dumpade importen vållar skada i den mening som avses i denna förordning. Detta innebär särskilt att det påvisas att den omfattning eller de prisnivåer som avses i punkt 3 ligger bakom den inverkan på unionsindustrin som avses i punkt 5 och att denna inverkan är så omfattande att den kan betecknas som väsentlig.

…”

7. I artikel 5.10 och 5.11 i grundförordningen föreskrivs följande:

”10. I tillkännagivandet om att ett förfarande inleds ska det meddelas att en undersökning har påbörjats, anges den produkt och de länder som berörs, ges en sammanfattning av de uppgifter som har tagits emot och föreskrivas att alla relevanta uppgifter ska lämnas till kommissionen.

Vidare ska de tidsfrister anges inom vilka berörda parter ska ge sig till känna och skriftligen lämna sina synpunkter och uppgifter om dessa synpunkter och uppgifter ska kunna beaktas vid undersökningen. I tillkännagivandet ska även anges den tid inom vilken berörda parter kan begära att bli hörda av kommissionen enligt artikel 6.5.

11. Kommissionen ska underrätta de exportörer, importörer och intresseorganisationer för dessa som den vet är berörda samt exportlandets företrädare och de klagande om att förfarandet har inletts och ska, med hänsyn tagen till skyddet av konfidentiella uppgifter, tillställa de kända exportörerna och myndigheterna i exportlandet den fullständiga texten till det skriftliga klagomål som har mottagits enligt punkt 1 och på begäran även göra den tillgänglig för andra berörda parter. Om antalet berörda exportörer är mycket stort kan den fullständiga texten till klagomålet i stället tillställas endast myndigheterna i exportlandet eller den berörda handelsorganisationen.”

8. Artikel 6.7 i grundförordningen har följande lydelse:

”De klagande, importörer och exportörer och deras intresseorganisationer, användare och konsumentorganisationer som har givit sig till känna enligt artikel 5.10, samt företrädare för exportlandet, kan på skriftlig begäran få granska alla de uppgifter som har gjorts tillgängliga av någon av parterna i undersökningen, till skillnad från interna handlingar som upprättats av myndigheterna i unionen eller dess medlemsstater, under förutsättning att dessa har betydelse för framläggandet av deras sak och att de inte är konfidentiella i den mening som avses i artikel 19 och att de används i undersökningen.

Dessa parter får bemöta uppgifterna, och deras synpunkter ska beaktas i den mån de är tillräckligt väl underbyggda.”

9. Punkterna 1–3 i grundförordningens artikel 19, som har rubriken ”Konfidentiell behandling”, har följande lydelse:

”1. Uppgifter som till sin natur är konfidentiella (t.ex. på grund av att deras utlämnande skulle medföra en klar konkurrensfördel för en konkurrent eller leda till väsentlig skada för den person som lämnar uppgifterna, eller för en person från vilken den person som lämnar uppgifterna har erhållit uppgifterna) eller som lämnas konfidentiellt av parter i en undersökning, ska på välgrundad begäran behandlas konfidentiellt av myndigheterna.

2. De berörda parter som lämnar konfidentiella uppgifter ska tillhandahålla icke-konfidentiella sammanfattningar av dessa. Dessa sammanfattningar ska vara tillräckligt detaljerade för att det ska vara möjligt att bilda sig en rimlig uppfattning om det väsentliga innehållet i de konfidentiella uppgifterna. Under särskilda omständigheter får dessa parter ange att uppgifterna i fråga inte kan sammanfattas. Under sådana särskilda omständigheter ska en förklaring lämnas angående skälen till att en sådan sammanfattning inte är möjlig.

3. Om en begäran om konfidentiell behandling inte anses berättigad och om den person som lämnar uppgifterna antingen är ovillig att göra uppgifterna tillgängliga eller att tillåta att de lämnas ut på ett mer generellt sätt eller i sammanfattad form, får dessa uppgifter lämnas utan beaktande om inte lämpliga källor på ett tillfredsställande sätt kan påvisa att uppgifterna är korrekta. Begäran om konfidentiell behandling ska inte avvisas godtyckligt.”

10. I artikel 20.1 och 20.2 i grundförordningen föreskrivs följande:

”1. De klagande, importörer, exportörer och deras intresseorganisationer, samt företrädare för exportlandet, får begära att uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden som ligger till grund för införandet av provisoriska åtgärder lämnas ut. En sådan begäran ska göras skriftligen omedelbart efter det att de provisoriska åtgärderna har införts och uppgifterna ska därefter så snart som möjligt lämnas ut skriftligen.

2. De parter som avses i punkt 1 får begära att slutligen få ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att slutgiltiga åtgärder införs eller att en undersökning eller ett förfarande avslutas utan att åtgärder införs, varvid särskild hänsyn ska tas till utlämnandet av sådana omständigheter och överväganden som skiljer sig från dem som låg till grund för de provisoriska åtgärderna.”

B. WTO-bestämmelser

11. Avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT) (nedan kallat 1994 års antidumpningsavtal) återfinns i bilaga 1 A till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som godkänts genom rådets beslut 94/800/EG.

12. Artikel 6.1.3 i 1994 års antidumpningsavtal har rubriken ”Bevisning” och föreskriver följande:

”Myndigheterna skall, så snart en undersökning har påbörjats, tillställa kända exportörer samt myndigheterna i det exporterande medlemslandet, hela den erhållna ansökan enligt artikel 5.1 och på begäran även göra den tillgänglig för andra berörda parter. Vederbörlig hänsyn skall tas till kravet på skydd av konfidentiella uppgifter enligt punkt 5.”

13. Denna artikel följs av en fotnot, i vilken det preciseras att ”om antalet exportörer är särskilt stort skall den fullständiga ansökan i stället bara lämnas till myndigheterna i det exporterande medlemslandet eller till berörd handelsorganisation”.

14. Artikel 6.11 i 1994 års antidumpningsavtal har följande lydelse:

”I detta avtal inbegriper uttrycket 'berörda parter'

i) exportör, utländsk tillverkare eller importör av en vara som är föremål för undersökning, eller handels- eller företagsorganisation där majoriteten av medlemmarna tillverkar, exporterar eller importerar denna vara,

ii) den exporterande medlemmens regering, och

iii) tillverkare av vara av samma slag i den importerande medlemmen eller handels- eller företagsorganisation där majoriteten av medlemmarna tillverkar vara av samma slag inom den importerande medlemmens territorium.”

III. Bakgrunden till tvisten och den omtvistade förordningen

15. Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1–9 i den överklagade domen och kan, i den mån den är relevant i det aktuella förfarandet, sammanfattas enligt följande.

16. Den 31 oktober 2016 mottog kommissionen ett klagomål enligt artikel 5 i grundförordningen. Klagomålet syftade till att kommissionen skulle inleda ett antidumpningsförfarande rörande import av vissa artiklar av gjutjärn med ursprung i Kina och Republiken Indien. Klagomålet ingavs av sju tillverkare i Europeiska unionen.

17. Kommissionen inledde ett antidumpningsförfarande avseende den aktuella importen genom ett tillkännagivande som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 10 december 2016.

18. Undersökningen avsåg ”vissa artiklar av gjutjärn med fjällig grafit (gråjärn) eller gjutjärn med sfäroidiserad grafit (segjärn), och delar därav[, vilka] är avsedda att – täcka marksystem eller underjordiska system och/eller öppningar till marksystem eller underjordiska system, och även – ge tillgång till marksystem eller underjordiska system och/eller ge insyn till marksystem eller underjordiska system” (nedan kallad den berörda produkten).

19. Undersökningen av dumpning och skada omfattade perioden 1 oktober 2015–30 september 2016 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av de utvecklingstendenser som var relevanta för bedömningen av skada omfattade perioden från och med den 1 januari 2013 till och med slutet av undersökningsperioden (nedan kallad undersökningsperioden).

20. Den 16 augusti 2017 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2017/1480 (nedan kallad förordningen om preliminär tull).

21. Till följd av antidumpningsförfarandet antog kommissionen den 29 januari 2018 den omtvistade förordningen.

22. CCCME deltog i det administrativa förfarande som utmynnade i antagandet av den omtvistade förordningen. De övriga juridiska personerna är nio kinesiska exporterande tillverkare av vilka två ingick i det urval av kinesiska exporterande tillverkare som kommissionen valde ut till stickprovet i undersökningen.

IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

23. Klagandena väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 april 2018, talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen. CCCME åberopade sex grunder till stöd för sin talan. Kommissionen ifrågasatte dels huruvida talan kunde tas upp till prövning, dels huruvida talan var välgrundad.

24. Ordföranden på tribunalens första avdelning tillät genom beslut av den 24 oktober 2018 EJ Picardie och de övriga juridiska personerna (nedan kallad intervenienterna) att intervenera.

25. I den överklagade domen prövade tribunalen först kommissionens argument angående frågan huruvida CCCME:s talan kan tas upp till prövning. Tribunalen fann att talan kunde tas upp till prövning i den mån den hade väckts, för det första, av CCCME i eget namn i syfte att tillvarata dess processuella rättigheter, för det andra, av CCCME för 19 identifierade medlemmars räkning och, för det tredje, av andra juridiska personer vars namn återfinns i bilaga I till den överklagade domen.

26. Vad gäller prövningen i sak ogillade tribunalen talan i dess helhet.

V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

27. Detta överklagande gavs in av CCCME i eget namn för dess medlemmars räkning och av de övriga klagande som inte företräds av CCCME.

28. Klagandena har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, bifalla klagandenas yrkande vid tribunalen, ogiltigförklara den omtvistade förordningen i den mån den rör CCCME, de enskilda företagen och de berörda medlemmarna, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen och domstolen och förplikta intervenienterna att böra sina egna kostnader.

29. Kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, i den del talan i första instans förklaras kunna tas upp till prövning, avvisa talan vid tribunalen, avslå överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen och domstolen.

30. Intervenienterna har yrkat att domstolen ska avslå överklagandet i dess helhet, fastställa att CCCME inte kan vara en intresseorganisation med avseende på grundförordningen och förplikta klagandena att ersätta motpartens rättegångskostnader.

31. Domstolen ställde ett antal skriftliga frågor som parterna skulle besvara skriftligen. Parterna svarade den 29 augusti 2022. Samtliga ovannämnda parter utvecklade sin talan vid förhandlingen den 5 oktober 2022. Vid förhandlingen ombads parterna att fokusera sin argumentation på frågan om huruvida talan kan tas upp till prövning och på den första delen av den första grunden för överklagandet och den andra och den femte grunden för överklagandet, till vilka detta förslag till avgörandet kommer att begränsas enligt domstolens begäran.

VI. Bedömning av överklagandet

32. Jag kommer först av allt att undersöka kommissionens och intervenienternas påstående att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att talan om ogiltigförklaring kunde tas upp till prövning (A). Därefter kommer jag att gå över till de två grunder för överklagandet som avser fastställande av skada. Jag kommer inledningsvis att göra en bedömning av den första delen av den första grunden för överklagandet med avseende på importvolymen (B). Därefter ska jag undersöka frågan om faktisk bevisning, vilken väckts inom ramen för den andra grunden för överklagandet (C). Slutligen kommer jag att undersöka den femte grunden för överklagandet, vilken avser iakttagandet av rätten till försvar för de berörda parterna och skyldigheten för kommissionen att lämna ut uppgifter till dessa parter (D).

A. Upptagande till sakprövning av talan i första instans

33. I sin svarsskrivelse har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättslig bedömning när den slog fast att talan kunde tas upp till prövning.

34. För det första ska beaktas att enligt artikel 263.4 FEUF kan varje fysisk eller juridisk person, på de villkor som anges i första och andra punkten i den artikeln, väcka talan mot, bland annat, en rättsakt som berör dem direkt och personligen. Rätten för sammanslutningar och således för handelssammanslutningar att väcka talan vid tribunalen härrör från rätten för en enskild att väcka en sådan talan enligt fjärde stycket i artikel 263 FEUF.

35. Enligt rättspraxis kan en talan som väckts av en sammanslutning upptas till sakprövning i tre väl definierade situationer: för det första när sammanslutningen företräder sådana företag som själva har talerätt, för det andra när sammanslutningen individualiseras på grund av att den har ett eget intresse av att föra talan, exempelvis på grund av att dess ställning som förhandlingspartner har påverkats av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad, och för det tredje när den i en lagbestämmelse uttryckligen ges ett antal processuella rättigheter.

36. I förevarande mål är det den första och den tredje situationen som är föremål för kommissionens grunder för yrkandet om avvisning. Den första grunden för avvisning rör situationen där en handelssammanslutning väcker talan i eget namn, eftersom den har ett eget intresse (1), och den andra grunden för avvisning rör tillåtligheten för en handelssammanslutning att företräda sina medlemmar som har egen talerätt (2). Dessutom har kommissionen ifrågasatt giltigheten av de fullmakter som uppvisats av de juridiska personerna, vilket omfattas av den tredje grunden för avvisningsyrkandet (3).

1. Den första grunden för avvisningsyrkandet, i den mån talan om ogiltigförklaring väcktes av CCCME i eget namn

37. Kommissionen har med stöd av intervenienterna gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättslig bedömning i punkterna 52–75 i den överklagade domen när den fastställde att erkännandet av CCCME som en intresseorganisation för exportörer under det administrativa förfarandet var tillräckligt för att visa att CCCME var personligen och direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Frågan huruvida en enhet åtnjuter processuella rättigheter i ett visst administrativt förfarande avgörs av lagbestämmelser som antas av EU-lagstiftaren och inte av en förvaltningsmyndighet som åsidosätter dessa bestämmelser. Tribunalen underlät att själv objektivt pröva huruvida CCCME uppfyllde de villkor som uppställs för att anses utgöra en intresseorganisation för exportörer enligt grundförordningen. I sitt svar på domstolens frågor underströk kommissionen skyldigheten att tolka begreppet ”handelssammanslutning” i den mening som avses i grundförordningen mot bakgrund av artikel 12.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och motsvarande artikel 11.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

38. Kommissionen och intervenienterna har gjort gällande att CCCME inte är en sammanslutning som företräder exporterande tillverkare, eftersom den agerar under övervakning, förvaltning och affärsledning som utövas av berörda ministerier i Kina. Intervenienterna har tillagt att CCCME inte endast mottar instruktioner från staten, utan också agerar på uppdrag av staten vid organiseringen av de exporterande tillverkarnas affärsverksamhet och vid statens kontroll av konkurrens på den inhemska marknaden och exportmarknaden.

39. CCCME har gjort gällande att den är en intresseorganisation för exportörer enligt grundförordningen och således en berörd part. Av de skäl som tribunalen angett i den överklagade domen anser CCCME sig vara direkt och personligen berörd av förordningen i fråga. CCCME har särskilt påpekat att kommissionen ansåg att CCCME var en berörd part både under utredningen som ledde fram till förordningen i fråga och under tidigare undersökningar. Vid förhandlingen tillade CCCME att kommissionen skulle kontrollera huruvida denna enhet var en berörd part under utredningen och inte under domstolsförfarandena. CCCME har också anfört att artikel 12 i stadgan och artikel 11 i Europakonventionen inte är relevanta i detta förfarande.

a) Inledande anmärkningar

40. Inledningsvis ska jag påpeka att tribunalen prövade CCCME:s talerätt i punkterna 46–76 i den överklagade domen och avslog kommissionens yrkande om avvisning. För det första slog tribunalen fast att CCCME var personligen berörd av den omtvistade förordningen, eftersom kommissionen hade betraktat CCCME som en berörd part i den mening som avses i grundförordningen och följaktligen tillerkänt den sammanslutningen processuella rättigheter under det förfarande som ledde fram till antagandet av den ifrågasatta förordningen (nedan kallat antidumpningsförfarandet). Vidare avfärdade tribunalen kommissionens argument att CCCME inte kunde anses vara en berörd part i den mening som avses i grundförordningen, utan endast en intresseorganisation. För det andra slog tribunalen fast att CCCME var direkt berörd eftersom CCCME kunde tillvarata sina processuella rättigheter endast om CCCME hade möjlighet att väcka talan mot den omtvistade förordningen.

41. I detta hänseende noterar jag att enligt artikel 263.4 FEUF ska det vid fastställandet av huruvida juridiska personer såsom CCCME har rätt att väcka talan i eget namn ska det prövas huruvida dessa personer, för det första, har talerätt och, för det andra, har intresse av att väcka talan. Särskilt, vad gäller det andra villkoret som inte ifrågasatts inom ramen för detta överklagande, ska jag påpeka att tribunalen, i punkterna 78 och 79 i den överklagade domen, slog fast att ogiltigförklaringen av den omtvistade förordningen skulle kräva att kommissionen åter inleder antidumpningsförfarandet och eventuellt tillåter CCCME att intervenera i förfarandet i syfte att yttra sig i enlighet med grundförordningen. I och med att en ogiltigförklaring kan få sådana effekter, skulle den kunna få rättsliga följder för CCCME som för talan i eget namn. Om CCCME:s processuella rättigheter hade åsidosatts skulle det med andra ord ha påverkat utgången av antidumpningsundersökningen och CCCME har således ett intresse av att göra gällande ett sådant åsidosättande. CCCME:s intresse av att väcka talan vid tribunalen i eget namn består följaktligen av att tillvarata dess processuella rättigheter.

b) Det generella kriteriet med avseende på talerätt för handelsorganisationer enligt artikel 263.4 FEUF

42. Inledningsvis ska det erinras om att de regler som styr talerätt för juridiska personer, vad gäller ifrågasättandet av en EU-rättsakt, återfinns i artikel 263.4 FEUF. I förevarande mål är det den andra delen, enligt vilken talan får väckas mot en akt som direkt och personligen berör sammanslutningarna, som ska prövas.

43. Vad gäller fastställandet av huruvida CCCME har talerätt i förevarande mål, med anledning av den omtvistade rättsaktens påverkan på CCCME själv som sammanslutning, framgår det av fast rättspraxis att andra personer än dem till vilka beslutet är riktat kan åberopa att de är personligen berörda endast om beslutet påverkar dem, bland annat, på grund av omständigheter genom vilka de åtskiljs från alla andra personer och genom vilka de personligen särskiljs som i ett fall där ett beslut är riktat till dem.

44. I förevarande fall är det enligt min mening uppenbart att påförandet av antidumpningstullar inte påverkade den rättsliga situationen för CCCME personligen, eftersom denna enhet inte själv är skyldig att betala tullen. Den omständigheten att en person är delaktig i det förfarande som leder fram till antagandet av en EU-åtgärd gör det emellertid möjligt att personligen särskilja den personen med avseende på åtgärden i fråga, vilken har bindande rättsliga verkningar för den personen, om tillämplig unionslagstiftning tillerkänner personen i fråga processuella garantier. Den exakta räckvidden av CCCME:s talan, i eget namn, beror därför på den enhetens rättsliga ställning enligt unionsrätten för att skydda de berättigade intressen som den enheten har tillerkänts.

c) Den ställning som tillerkänns av kommissionen under antidumpningsförfarandet

45. Tribunalen gjorde bedömningen att kommissionen under hela det administrativa förfarandet betraktade CCCME som en berörd part som skulle tillerkännas de processuella rättigheter som föreskrivs i grundförordningen. I punkterna 53–57 i den överklagade domen gjorde tribunalen ett antal konstateranden enligt vilka CCCME av kommissionen tillerkänts rätten att delta vid två sammanträden som hölls i samband med undersökningen, såsom föreskrivs i artikel 6.5 i grundförordningen. Tribunalen noterade också att CCCME gavs tillstånd av kommissionen att i enlighet med artikel 6.7 i grundförordningen få tillgång till handlingarna i undersökningen och att kommissionen följaktligen tillställde CCCME, i enlighet med artikel 20.1 i grundförordningen, de preliminära slutsatser som den hade dragit, med avseende på vilka CCCME gav in skriftliga kommentarer. Vidare underströk tribunalen att CCCME, i enlighet med artikel 20.2 i grundförordningen, mottog de slutliga slutsatserna, enligt vilka kommissionen avsåg att föreslå att slutgiltiga åtgärder skulle vidtas. På grundval av dessa konstateranden drog tribunalen slutsatsen att CCCME i detta särskilda fall uppfyllde kraven för att anses vara personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

46. Enligt min mening är utgångspunkten för denna analys tribunalens konstaterande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning under det administrativa förfarandet när den tillerkände CCCME ställningen som berörd part och de processuella rättigheter som följer av den ställningen. Medan denna felaktiga bedömning inte har ifrågasatts av kommissionen noterar jag att tribunalen inte tog ställning till om den felaktiga bedömningen hade styrkts eller inte. I punkt 68 i den överklagade domen grundar sig tribunalen tvärtom på kommissionens egen kategorisering av CCCME som en berörd part, genom att bland annat återge skäl 25 i den omtvistade förordningen i vilken kommissionen anser att CCCME skulle anses vara en berörd part som företräder, särskilt, den kinesiska gjutjärnsindustrin.

47. Enligt rättspraxis avseende artikel 263 fjärde stycket FEUF innebär den omständigheten att en person på ett eller annat sätt deltar under det förfarande som leder fram till antagandet av en unionsrättsakt inte att den personen särskiljs personligen i förhållande till rättsakten i fråga, om inte relevant unionslagstiftning föreskriver särskilda processuella garantier för en sådan person. Därför kan intresseorganisationer vara direkt och personligen berörda av ett åsidosättande av de processuella rättigheter som de tillerkänns enligt grundförordningen. Det är på grundval av denna förordning som tribunalen ska bedöma huruvida en enhet, såsom CCCME, ska anses vara personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

48. Det följer att den rättsliga klassificeringen av CCCME som en berörd part vid tillämpningen av grundförordningen inte kan presumeras. Vid tillämpningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF är det tribunalens uppgift att kontrollera huruvida en enhet, såsom CCCME, kan klassificeras som en intresseorganisation för exportörer enligt grundförordningen, särskilt när kommissionen och intervenienterna har ifrågasatt CCCME:s ställning enligt den förordningen.

49. Även om kommissionen under det administrativa förfarandet erkände CCCME som en berörd part och tillerkände CCCME de processuella rättigheter som följer därav, utgör ett sådant erkännande och tillerkännande administrativ praxis som inte är bindande för den bedömning som unionsdomstolen ska göra vid en talan om ogiltigförklaring. Den ställning som kommissionen tillerkände CCCME måste överensstämma med grundförordningen, vilken är grunden för antagandet av den omtvistade förordningen. I detta avseende har kommissionen med rätta påpekat att frågan huruvida en enhet har processuella rättigheter i ett visst administrativt förfarande avgörs av unionslagstiftaren när den antar det rättsliga regelverket, nämligen grundförordningen i förevarande fall, och inte av förvaltningsmyndighetens praxis.

50. Detta betyder emellertid inte att kommissionens felaktiga praxis inte har några följder, särskilt när den institutionen fråntar en person dess processuella rättigheter. Under de särskilda omständigheterna i förevarande fall fråntog inte erkännandet av CCCME som en berörd part dessa rättigheter från CCCME, utan tillerkände snarare CCCME mer rättigheter, vilket kommissionen påpekade vid förhandlingen. Av den anledningen har kommissionens ovannämnda tillerkännande inga negativa följder för CCCME:s rätt till försvar.

51. Följaktligen är jag av uppfattningen att tribunalen, vid fastställandet av huruvida en talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning, ska fastställa vilken ställning och vilka (om några) processuella rättigheter CCCME borde ha tillerkänts i enlighet med grundförordningen. När tribunalen, i punkterna 53–71 i den överklagade domen, prövade huruvida CCCME var personligen berörd när den agerade i eget namn, tycks tribunalen emellertid ha underlåtit att göra den kontrollen. Tribunalen slog endast fast att CCCME, med avseende på frågan huruvida talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning, var personligen berörd endast på den grunden att kommissionen hade tillerkänt CCCME processuella rättigheter. Följaktligen är jag av uppfattningen att tribunalen gjorde en felaktig rättslig bedömning när den slog fast att CCCME var personligen och direkt berörd på grund av att kommissionen hade tillerkänt CCCME processuella rättigheter under antidumpningsförfarandet, utan att kontrollera huruvida tillerkännandet av dessa rättigheter var förenligt med grundförordningen.

52. Mot bakgrund av den ovannämnda felaktiga bedömningen ska domstolen fastställa huruvida kommissionen, enligt grundförordningen, var skyldig att erkänna CCCME som en berörd part och/eller en intresseorganisation och att tillerkänna CCCME vissa processuella rättigheter. Detta väcker frågan huruvida CCCME är en berörd part och/eller en intresseorganisation för exportörer.

d) Berörd part och/eller intresseorganisation

1) Begreppet berörd part

53. Vad gäller de aktörer som nämns i grundförordningen ska det noteras att bestämmelserna däri hänvisar till olika enheter, såsom ”exportörer”, ”importörer”, (och deras) intresseorganisationer, ”intresseorganisationer för dessa”, ”klagande”, ”exportlandets företrädare”, ”regeringen i exportlandet”, ”användare och konsumentorganisationer”, och ”berörda parter”. Även om dessa kategorier inte definieras i grundförordningen följer det av artiklarna 5, 6, 10, 11 och 19 i denna att grundförordningen ger dessa aktörer olika rättigheter.

54. Mot bakgrund av en bokstavlig och systematisk tolkning av artikel 5.10 och 5.11 i grundförordningen är det emellertid tydligt att begreppet ”berörd part” är ett paraplybegrepp och omfattar alla de ovannämnda enheterna. När en person har gett sig tillkänna i enlighet med artikel 5.10 i den förordningen blir den en berörd part.

55. För fastställandet av ställningen för en berörd part under det administrativa förfarandet och dennas processuella rättigheter, med anledning av att olika enheter har olika rättigheter, ska det även fastställas i vilken egenskap den agerar, det vill säga som exportör, importör, intresseorganisation eller något annat. I detta avseende noterar jag också att även om grundförordningen gör en åtskillnad mellan intresseorganisationer för exportörer och företrädare för exportlandet tycks varken den förordningen eller rättspraxis tillhandahålla några exakta indikationer avseende det kriterium som ska beaktas för att definiera dessa begrepp.

2) Begreppet intresseorganisation för exportörer

56. Frågan som väcks är huruvida CCCME är en intresseorganisation för exportörer i den mening som avses i grundförordningen. Parterna besvarar denna fråga på två olika sätt. Enligt CCCME anger grundförordningen inte något processuellt eller materiellt kriterium som gör det möjligt att definiera en intresseorganisation för exportörer. Med hänvisning till den normala innebörden av begreppen ”intresse” och ”organisation” har C gjort gällande att varje enhet som agerar för eller på uppdrag av exporterande tillverkare kan kategoriseras som en intresseorganisation för exportörer i den mening som avses i grundförordningen. Ett tillägg av ytterligare kriterier skulle innebära ett tillägg av omotiverade ytterligare villkor för ställningen som intresseorganisation för exportörer. I motsats därtill anser kommissionen och intervenienterna att begreppet ”intresseorganisation för exportörer” måste definieras med hjälp av specifika materiella och processuella kriterier. Särskilt har de hävdat att begreppet ”organisation” enligt gemensamma traditioner i medlemsstaterna ska förstås som en enhet som är upprättad och agerar på ett demokratiskt sätt och som är oberoende i förhållande till regeringen.

57. Såsom kommissionen anförde vid förhandlingen följer det av detta att en tolkning av begreppet ”organisation” är nödvändig i detta förslag till avgörande. I detta avseende tillhandahåller varken grundförordningen eller det sammanhang i vilken den antagits något processuellt eller materiellt kriterium som gör det möjligt att definiera en ”intresseorganisation för exportörer”. Vad särskilt gäller de processuella kriterierna föreskriver artikel 5.10 andra stycket att berörda parter måste ge sig till känna. Vad gäller materiella kriterier tycks det som om grundförordningen inte definierar begreppet ”intresseorganisation för exportörer”. I detta avseende noterar jag att det uttrycket först förekom i rådets förordning (EG) nr 3284/94, vilken implementerade 1994 års antidumpningsavtal, medan alla tidigare versioner av antidumpningsgrundförordningen hänvisade till uttrycket ”handelssammanslutning”.

58. Även om det är säkert att begreppet ”handelssammanslutning” härrör från WTO-rätt, nämligen artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal, kunde kommissionen inte vid förhandlingen vid domstolen förklara varför rådet, under antagandet av förordning nr 3284/94 och införlivandet av det avtalet, gjorde ändringar i den föreslagna texten från vilken begreppet ”intresseorganisation” härrör. Därför är det oklart varför Europeiska unionen har antagit uttrycket ”intresseorganisation” och inte använde sig av samma begrepp som i avtalet. Detta är än mer överraskande eftersom artikel 5.11 i grundförordningen hänvisar till begreppet ”handelsorganisation” vilket, såsom parterna var överens om vid förhandlingen, tydligt betecknar en ”intresseorganisation”.

59. Med anledning av att grundförordningen införlivar den internationella skyldighet som härrör från 1994 års antidumpningsavtal i unionsrätten, vad gäller definitionen av begreppet ”intresseorganisation” i den mening som avses i grundförordningen, är det lämpligt att beakta begreppet ”handels- eller företagsorganisation” i artikel 6.22 i) i det avtalet. Enligt den bestämmelsen måste två kriterier vara uppfyllda för att en enhet ska omfattas: för det första ska det vara en ”handels- eller företagsorganisation” och för det andra ska en majoritet av medlemmarna vara tillverkare, exportörer eller importörer av den produkt som är föremål för undersökningen. Jag kommer nedan att pröva dessa två kriterier.

i) En handels- eller företagsorganisation

– Det allmänna kriteriet

60. Parterna var vid förhandlingen överens om att uttrycket ”handels- eller företagsorganisation” i artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal hade införlivats i grundförordningen med hänvisning till en ”intresseorganisation”. I avsaknad av en definition i den artikeln eller en hänvisning till nationell rätt, ska detta uttryck i enlighet med artikel 31.1 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 ”tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte”.

61. I detta avseende noterar jag inledningsvis att det finns vissa skillnader mellan olika språkversioner av artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal, eftersom två av WTO:s tre officiella språk hänvisar till en ”organisation” – ”trade or business association” på engelska, och ”las asociaciones mercantiles, gremiales o empresariales” på spanska –, medan den tredje språkversionerna hänvisar till en ”sammanslutning” – ”un groupement professionnel commercial ou industriel” på franska. Den normala innebörden av dessa begrepp verkar täcka olika typer av organisationer som samlar och stödjer företag och arbetsgivare inom en viss typ av industri samt försvarar deras rättigheter. För fullständighetens skull ska jag tillägga att i olika rättsliga system omfattar den historiska definitionen av en ”handelsorganisation” handelskammare, sammanslutningar eller institut, handelsskyddsföreningar, organisationer som tillhandahåller allmänna affärstjänster, konsultativa organ för tillverkare och arbetsgivarorganisationer för handel och industri. Följaktligen ger detta uttrycks normala betydelse inte stöd för kommissionens uppfattning. En tolkning av artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal innebärande att en ”intresseorganisation” endast föreligger om den är demokratiskt styrd påbjuds inte någonstans i det avtalet.

62. Därför kan man rimligen inte endast förlita sig på betydelsen av begreppet ”sammanslutning” såsom det förstås enligt de gemensamma traditionerna i medlemsstaterna, nämligen som en enhet som är upprättad och agerar på ett demokratiskt sätt och som är oberoende i förhållande till regeringen. Den normala innebörden av dessa begrepp omfattar snarare enheter som stödjer företag inom en viss typ av industri och försvarar deras rättigheter.

63. Vad gäller sammanhanget återfinns begreppet ”affärs- eller handelssammanslutning” i det multilaterala sammanhanget inom WTO, vars arbete utförs av företrädare för regeringar, men vars rötter finns i den dagliga verksamheten inom industri och handel. De typer av enheter som kan kategoriseras rättsligt som ”handels-” eller ”affärssammanslutningar” är många. Enligt min mening kan dessa vara allt från handelskammare och sammanslutningar av handelskammare till industrihandelsgrupperingar, affärssammanslutningar, branschsammanslutningar och aktörer inom industrin. Eftersom begreppet ”handels- eller affärssammanslutning” härrör från det multilaterala regelverket inom WTO som består av länder med olika politiska och ekonomiska system, anser jag att den rättsliga standard som ska tillämpas på detta begrepp skiljer sig från den som tillämpas på en sammanslutning enligt EU-medlemsstaternas nationella rätt eller andra områden av EU-rätten. Av detta följer att vid tillämpningen av grundförordningen, som införlivar artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal, ska begreppet ”intresseorganisation” ges en vid tolkning som omfattar alla typer av enheter som företräder industrier som är föremål för antidumpningsförfaranden.

– Förhållandet till föreningsfriheten

64. Enligt kommissionen kan en sammanslutning inte vara en intresseorganisation om den inte uppfyller kriterierna i artikel 12.1 i stadgan. CCCME hävdade däremot vid förhandlingen att den bestämmelsen inte är relevant.

65. Vad gäller rätten till föreningsfrihet enligt artikel 12.1 i stadgan motsvarar den rättigheten som garanteras i artikel 11.1 i Europakonventionen och måste således, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, ha samma innebörd och räckvidd som denna. Bestämmelserna i grundförordningen bör därför tolkas på ett sätt som tar hänsyn till rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen).

66. För det första, enligt praxis från Europadomstolen, utgör föreningsfriheten en av de väsentliga grunderna för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, i den mån den ger medborgarna möjlighet att agera kollektivt på områden där de har ett gemensamt intresse och därigenom bidra till att det offentliga livet fungerar väl. För det andra omfattar föreningsfriheten inte bara möjligheten att skapa eller upplösa en sammanslutning, utan också möjligheten för den sammanslutningen att agera, vilket bland annat innebär att den måste kunna utöva sin verksamhet och agera utan omotiverad inblandning från staten.

67. Även om det stämmer att begreppen i grundförordningen bland annat ska tolkas mot bakgrund av föreningsfriheten enligt artikel 12.1 i stadgan och på ett sådant sätt att tolkningen inte leder till en omotiverad begränsning av den rättigheten, kan den tolkningen av ovan nämnda skäl inte användas för att begränsa rättigheterna för en enhet som inte ens åberopar föreningsfriheten. Till exempel ska bestämmelserna i grundförordningen tolkas på ett sådant sätt att en ekonomisk aktör inte tvingas att bli medlem i en handels- eller affärssammanslutning, förutom när detta är motiverat och proportionerligt.

68. Kommissionen kan inte använda föreningsfriheten i dessa bestämmelser för att begränsa rättigheterna för en enhet som anser sig företräda företag eller en industri. Med andra ord kan skyldigheten att tolka grundförordningen mot bakgrund av stadgan och Europakonventionen leda till att parter i antidumpningsförfaranden tillerkänns rättigheter, men kan inte användas för att hindra dessa parter från att utöva sin rätt till försvar enligt artikel 41 eller artikel 47 i stadgan.

69. I detta avseende anser jag att räckvidden av föreningsfriheten i den mening som avses i artikel 12.1 i stadgan och artikel 11 i Europakonventionen är mer begränsad än begreppet ”intresseorganisation” enligt grundförordningen. Det begreppet omfattar föreningsfriheten, men också begreppet ”handels- eller företagsorganisation” i den mening som avses i internationell handelsrätt. Med andra ord kan en enhet, när denna frihet inte är tillämplig, fortfarande vara en intresseorganisation i den mening som avses i grundförordningen och i internationell handelsrätt.

70. Därför kan kommissionen inte åberopa den friheten för att begränsa begreppet intresseorganisation i den mening som avses i grundförordningen och för att hindra en organisation från att företräda sina medlemmar eller en industri. Om domstolen följde kommissionens uppfattning skulle enheten i fråga, för att kunna klassificeras som en intresseorganisation enligt grundförordningen, alltid behöva följa dessa bestämmelser, oberoende av huruvida den enheten åberopar föreningsfriheten eller inte. Av detta följer att domstolen borde underkänna det argument som kommissionen tidigare framfört att den myndighetsutövning som enheten i fråga ägnat sig åt utesluter att den utgör en intresseorganisation, eftersom den inte uppfyller kraven i artikel 12.1 i stadgan och artikel 11 i Europakonventionen. Av samma skäl anser jag att kommissionens argument att enheten i fråga inte får ha regleringsbefogenheter ska avfärdas, eftersom det inte uppfyller dessa krav.

71. I vart fall finns det i förevarande fall inte något i de handlingar som ingetts till domstolen som tyder på att en tolkning av grundförordningen som möjliggör att CCCME anses vara en intresseorganisation för exportörer skulle innebära en omotiverad begränsning av den grundläggande rättigheten i den mening som avses i dessa bestämmelser.

– Sammanslutningens stadgar

72. I praktiskt hänseende bör frågan huruvida en enhet är en ”affärs- eller handelsorganisation” bedömas med beaktande av dess stadgar. I förevarande fall framgår det tydligt av CCCME:s stadgar att den bland annat är en organisation utan vinstsyfte som bildats av företag och institutioner som är verksamma inom exporthandel, investeringar, och samarbete avseende maskiner och elektronikprodukter. Enligt artiklarna 2 och 3 i stadgan är CCCME:s syfte att tillhandahålla medlemmarna samordning, konsulttjänster och service, att skydda medlemmarnas rättigheter och berättigade intressen och att främja utvecklingen av industrin på mekanik- och elektronikområdet. Enligt min mening lämnar syftet, såsom det fastställs i CCCME:s stadgar, inte rum för något tvivel när det gäller konstaterandet att CCCME åtminstone formellt är en intresseorganisation för exportörer i Kina.

73. Nästa fråga är huruvida CCCME är en intresseorganisation som företräder tillverkarna av de specifika produkter som är föremål för undersökningen. Såsom dess namn indikerar är CCCME en enhet som representerar tillverkare och exportörer av ”maskiner och elektroniska produkter” och ”industrin på mekanik- och elektronikområdet”. Det stämmer att dessa vaga begrepp inte specificerar huruvida den enheten representerar tillverkare och exportörer av specifika produkter, såsom vissa gjutjärnsartiklar (manluckor). Emellertid framgår det också av CCCME:s medlemmars affärslicenser att dessa medlemmars aktiviteter omfattar gjutjärn.

74. I motsats till vad kommissionen har hävdat kan sammanslutningen, även om de produkter som är föremål för undersökningen endast utgör en liten del av alla de produkter som omfattas av sammanslutningens medlemmars verksamhet vilket tycks vara fallet här, fortfarande representera tillverkarna av produkten i fråga när dessa tillverkare utgör ett betydande antal av aktörerna inom den berörda sektorn. I domen i målet BEUC mot kommissionen, slog tribunalen fast att en berörd part måste kunna visa ett objektivt samband mellan partens verksamhet och den berörda produkten. Huruvida dessa artiklar nämns på CCCME:s webbplats torde sakna betydelse, i motsats till vad intervenienterna har gjort gällande.

75. Vi går därför över till frågans kärna: i vilken utsträckning ska enhetens oberoende från staten tas i beaktande vid den rättsliga klassificeringen av enheten som en intresseorganisation för exportörer enligt grundförordningen?

– Oberoende och statlig inblandning

76. Frågan som uppstår är i vilken utsträckning en enhet har band till regeringen i den stat där den är etablerad, i en sådan mån att det utesluter att enheten representerar sina medlemmar.

77. Inledningsvis påpekar jag att det i internationell handelsrätt, beroende på nationell rätt, är möjligt att vissa sammanslutningar som representerar sina medlemmar har vissa band till sin regering, eftersom sammanslutningar åtnjuter olika grad av frihet och oberoende enligt lagstiftningen i olika stater. När en sammanslutning är etablerad i ett tredjeland och regleras av lagstiftningen där, såsom i förevarande fall, är det svårt eller till och med omöjligt att bedöma graden av oberoende. Kommissionen skulle därför behöva bevisa att sammanslutningen, i förhållande till besluten i antidumpningsförfarandet, företräder staten, på så sätt att medlemmarna inte alls representeras.

78. I förevarande fall förlitar sig kommissionen på CCCME:s stadgar för att visa att CCCME står under ”övervakning, förvaltning och affärsvägledning” från olika ministerier i Kina. Emellertid är begreppen ”övervakning, förvaltning och affärsvägledning” mycket breda, vilket betyder att de kan innebära olika grader av inflytande och inblandning. Även om CCCME tycks vara en enhet över vilken den kinesiska staten utövar viss kontroll, är dessa vida begrepp mot bakgrund av den bevisning som framlagts av kommissionen och intervenienterna inte tillräckliga för att visa att staten utövar kontroll på ett sådant sätt att CCCME utgör en förlängning av den kinesiska staten eller att CCCME inte anses företräda exportörerna.

79. Dessutom måste det, med avseende på antidumpningsförfarandet enligt grundförordningen, visas att den kontroll som staten utövar särskilt avser de beslut som den sammanslutningen fattar avseende det förfarandet. Därför utesluter inte vissa kontakter eller band med regeringen nödvändigtvis automatiskt att sammanslutningen samtidigt företräder tillverkarna och exportörerna i ett antidumpningsförfarande. Även om det i förevarande fall står klart att staten utövar viss kontroll har det inte visats att enheten i fråga inte företräder sina medlemmar i det specifika antidumpningsförfarandet i fråga.

80. På området internationell handelsrätt, där staternas och företagens intressen ofta är sammanflätade, verkar en sammanslutnings självständighet i förhållande till staten i vilket fall som helst ha betydelse när staten och de exportörer som sammanslutningen företräder har motsatta intressen. Med andra ord, när sammanslutningens medlemmar har samma intressen som staten, saknar det verkan att göra en åtskillnad mellan sammanslutningens intressen och statens intressen. I förevarande fall har det inte visats att det föreligger några sådana motstående intressen.

81. I praktiken åtnjuter vissa enheter ett rättsligt monopol för att styra en verksamhet. Det kan mycket väl vara så att dessa enheter, med avseende på internationell handel, är bäst lämpade att företräda sina medlemmar. I detta fall bör enheten i fråga kunna delta i det administrativa förfarandet som leder fram till påförande av antidumpningstullar.

82. Därför är den argumentation som bygger på statlig inblandning inte tillräcklig för att utesluta möjligheten att CCCME kan agera i de kinesiska exportörernas intresse.

83. Den bedömningen påverkas inte av domen av den 10 juli 1986, DEFI mot kommissionen, i vilken domstolen i huvudsak konstaterade att enligt den relevanta franska lagstiftningen hade den franska regeringen befogenhet att fastställa styrningen och policyregler för den berörda organisationen och således definiera de intressen som organisationen skulle skydda. För det första ska det påpekas att det i det målet var staten som var mottagare av kommissionens beslut om statligt stöd och de företag som mottog stödet betraktades endast som ”berörda parter” i detta förfarande och som oförmögna att kunna föra talan mot kommissionen på samma sätt som den ovannämnda medlemsstaten. I förevarande fall behandlar däremot grundförordningen samtliga företag, intresseorganisationer för företagen och företrädare för berörda länder som berörda parter. Därför är ovannämnda åtskillnad mellan staten och företaget som görs på området för statligt stöd inte relevant i ett antidumpningsförfarande. För det andra vidgick organisationen själv i det fallet att den inte företrädde mottagarna av stödet i fråga, utan företrädde sina egna ekonomiska intressen. I förevarande fall kan emellertid CCCME, såsom kommissionen vidgått, vara en intresseorganisation för den kinesiska industrin i dess helhet. Eftersom CCCME:s situation i förevarande fall inte är densamma som situationen för den franska organisationen i fråga är det inte möjligt att tillämpa domstolens resonemang i domen av den 10 juli 1986, DEFI mot kommissionen, mutantis mutandis.

84. I sina svar på domstolens skriftliga frågor hänvisade kommissionen slutligen till det obligatoriska medlemskapet för att fastställa att en enhet såsom CCCME inte kan vara en intresseorganisation. Emellertid angav kommissionen vid förhandlingen att dess argument endast avsåg statlig inblandning och att frågan om obligatoriskt medlemskap inte var relevant i förevarande mål. I vart fall ska de påpekas att kommissionen inte har framlagt någon bevisning för något sådant medlemskap i förevarande fall. Vid förhandlingen anförde CCCME att medlemskapet inte är obligatoriskt och att det i avsaknad av bevis för motsatsen inte finns något skäl att betvivla korrektheten av det påståendet,

– Mellanliggande slutsats

85. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att denna enhet, oberoende av den påstådda inblandningen från kinesiska staten i CCCME, uppfyller det första kriteriet för definitionen av en handelsorganisation i den mening som avses i artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal och således av en intresseorganisation i den mening som avses i artikel 5.11 i grundförordningen.

ii) Medlemmarna är tillverkare, producenter eller importörer av den produkt som är föremål för undersökningen

86. Vad gäller det andra kriteriet enligt artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal ska majoriteten av medlemmarna i enheten i fråga vara tillverkare, exportörer eller importörer av den produkt som är föremål för undersökningen.

87. Kommissionen har gjort gällande att tillverkarna och exportörerna av gjutjärn inte företräder en majoritet av CCCME:s medlemmar och att CCCME därför inte kan anses vara en intresseorganisation för dessa tillverkare och exportörer. Vid förhandlingen tillade kommissionen att majoriteten av medlemmarna i enheten i fråga måste vara berörda av kommissionens undersökning.

88. I detta hänseende noterar jag att den produkt som är i fråga i utredningen kan vara en mycket specifik produkt, vilket är fallet här. Det är mer än troligt att exportörerna eller tillverkarna av en specifik produkt, såsom vissa artiklar av gjutjärn vilket är fallet här, inte utgör majoriteten av medlemmarna i en sammanslutning. Det framstår inte som rimligt att kräva att det finns en sammanslutning för varje enskild produkt. Det skulle i situationer där antidumpningsförfarandet har en mycket begränsad materiell räckvidd leda till att ingen sammanslutning kunde karakteriseras som en ”intresseorganisation för exportörer”. Därför anser jag att artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal ska tolkas så, att sammanslutningen måste företräda ett ”betydande antal aktörer i den berörda sektorn”.

89. Mot bakgrund av det ovannämnda kriteriet är jag av uppfattningen att det i förevarande fall inte finns något som utesluter att CCCME klassificeras som en intresseorganisation för exportörer av produkten i fråga. I enlighet med detta anser jag att CCCME hade rätt att åtnjuta processuella rättigheter enligt grundförordningen i egenskap av en intresseorganisation för exportörer inom den kinesiska gjutjärnsindustrin.

90. Följaktligen bör CCCME anses vara personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF på grund av att dess processuella rättigheter inte har iakttagits.

91. Med avseende på kravet på att parten ska vara direkt berörd påpekar jag att kommissionen i dess svarsskrivelse endast angav att ”samma felaktiga rättsliga bedömning påverkar också konstaterandet i punkterna 71–75 i [den överklagade domen] att parten var direkt berörd, eftersom direkt effekt grundar sig på fastställandet av att CCCME åtnjuter processuella rättigheter…, vilket innebär att det fastställandet också ska upphävas”. Mot bakgrund av resonemanget ovan och i avsaknad av mer verkningsfulla argument från kommissionen anser jag att tribunalen gjorde rätt när den, i punkterna 71–75 i den överklagade domen, slog fast att CCCME kunde anses vara direkt berörd, eftersom CCCME endast kan säkerställa att dess processuella rättigheter iakttas om CCCME kan väcka talan mot den omtvistade förordningen.

92. Av de skäl som angetts ovan föreslår jag sammanfattningsvis att domstolen upphäver den överklagade domen såvitt avser resonemanget i punkterna 58–60 och 68–70 i den överklagade domen, eftersom fastställandet att kommissionen tillerkänt CCCME ställningen som en berörd part under det administrativa förfarandet inte var rättsligt tillräckligt för att uppfylla kravet på att CCCME skulle vara personligen berörd i den mening som avses i artikel 2634 fjärde stycket FEUF. Om ett avgörande från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga kriterier, kan ett sådant åsidosättande dock inte leda till att domen upphävs. Det är snarare nödvändigt att byta ut grunderna. I förevarande fall föreslår jag att domstolen slår fast att CCCME ska klassificeras som en intresseorganisation för exportörer inom den kinesiska gjutjärnsindustrin och följaktligen ska anses vara personligen och direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF med avseende på underlåtenheten att iaktta CCCME:s processuella rättigheter. Jag vill dock påpeka att den exakta omfattningen av de processuella garantierna för denna sammanslutning, som är en fråga om sakförhållandena och inte om rättegångshinder, kommer att bero på alla de intressen som sammanslutningen företräder och kommer att bli föremål för bedömning inom ramen för den femte grunden för överklagandet.

2. Den andra grunden för avvisning, i den mån talan har väckts av CCCME för dess medlemmars räkning

93. Kommissionen anser att CCCME inte kan betecknas som en intresseorganisation och därför inte är personligen eller direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Kommissionen har förklarat att den vid tribunalen hade hävdat att sammanslutningars rätt att väcka talan när de agerar för medlemmarnas räkning endast är föreligger för sammanslutningar som är representativa för dessa medlemmar. Tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 98–103 i den överklagade domen förkasta kravet på att en sammanslutning endast kan vara representativ om den är organiserad på ett demokratiskt sätt.

94. Kommissionen anser att en handelssammanslutning, som har till uppgift att skydda sina medlemmars kollektiva intressen, inte samtidigt kan vara en förlängning av en stat som är organiserad på grundval av ett kommunistiskt enpartisystem. I egenskap av handelssammanslutning måste den försvara sina medlemmars intressen, så som de demokratiskt definierats av samma medlemmar, gentemot den stat som den är en förlängning av. Enligt kommissionen är en tolkning enligt vilken en handelssammanslutning är en del av en stat och samtidigt försvarar sina medlemmars kollektiva intressen mot den staten inte förenlig med den representativa demokratins grundläggande principer, vilka är gemensamma för medlemsstaternas traditioner. Att ta hänsyn till särdragen i den stat där sammanslutningen har sitt säte skulle strida mot principen i artikel 3.5 i FEU, enligt vilken Europeiska unionen i sina förbindelser med omvärlden ska upprätthålla och främja sina värderingar. Följaktligen uppmanar kommissionen domstolen att avfärda tribunalens slutsats att CCCME är en handelssammanslutning som har rätt att väcka talan för sina medlemmars räkning.

95. Intervenienterna anser att CCCME inte är en intresseorganisation i den mening som avses i artikel 6.7 i grundförordningen utan en representant för exportlandet i den mening som avses i den bestämmelsen. CCCME, som är ett halvstatligt organ, kontrollerar och samordnar verksamheten hos de exporterande tillverkare som det företräder. Att tjäna de exporterande tillverkarnas intressen är således bara en följd av dess halvstatliga och överordnade roll i förvaltningen av inhemska marknader och exportmarknader. För att vara en intresseorganisation måste kriteriet representativitet ha företräde framför kriteriet kontroll.

96. CCCME har förnekat att den är en ”förlängning” av Kina och har gjort gällande att kommissionen inte har framlagt bevisning för detta vid domstolen. Det räcker inte att det finns en koppling till den staten, eftersom handelskamrar har mycket nära kopplingar till sina respektive stater. CCCME har vidare anfört att kommissionen, för det första, inte har ifrågasatt den faktiska slutsatsen i punkt 91 i den överklagade domen om CCCME:s ändamål, för det andra, inte har visat att CCCME inte var organiserad på ett demokratiskt sätt och, för det tredje, inte har bestridit att CCCME:s ändamål gjorde det möjligt för CCCME att hantera rättsliga förfaranden som syftade till att försvara sina medlemmars intressen. CCCME har också betonat att dess stadgar visar att medlemmarna har rösträtt.

97. Inledningsvis vill jag understryka att frågan om huruvida en enhet är en ”intresseorganisation … för exportörer” i den mening som avses i grundförordningen är en separat fråga från frågan huruvida denna enhet kan företräda sina medlemmar vid en direkt talan om ogiltigförklaring vid tribunalen. Såsom förklarats ovan ska den andra grunden för avvisningsyrkandet skiljas från den första grunden för avvisningsyrkandet, i den mån den avser CCCME:s möjlighet att väcka en talan om ogiltigförklaring för sina medlemmars räkning. Möjligheten för en sammanslutning att företräda sina medlemmar vid unionsdomstolarna och sammanslutningens ställning beror på de kriterier som utvecklats i rättspraxis avseende artikel 263 fjärde stycket FEUF.

98. Jag vill påpeka att en sammanslutning, som har till uppgift att skydda producenternas kollektiva intressen, i regel har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF endast om de företag som den företräder eller vissa av dessa företag själva har rätt att väcka talan. Enligt denna bestämmelse kan således en talan som väckts av en sammanslutning, som agerar i stället för en eller flera av sina medlemmar som själva skulle ha kunnat väcka talan som kan tas upp till sakprövning, också tas upp till sakprövning, under förutsättning att dessa medlemmar inte själva har väckt talan för att skydda sina egna intressen.

99. Det bör dock noteras att det i EU:s primärrätt inte finns någon enhetlig definition eller några enhetliga kriterier för en sammanslutning som ansvarar för att skydda sina medlemmars kollektiva intressen. Eftersom artikel 263 fjärde stycket FEUF inte innehåller någon hänvisning till nationell lagstiftning när det gäller den innebörd som ska ges åt begreppet sammanslutning, ska detta begrepp betraktas som ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas på ett enhetligt sätt inom hela Europeiska unionens territorium. Enligt rättspraxis bör detta begrepp tolkas med hänsyn till ordalydelsen i den bestämmelsen, men också mot bakgrund av det sammanhang i vilket det förekommer och de mål som eftersträvas med de bestämmelser i vilka det ingår.

100. Eftersom varken EU:s primärrätt eller domstolens rättspraxis har definierat begreppet ”sammanslutning” för tillämpningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF-fördraget, tar jag fasta på de regler som gäller för sammanslutningar. Jag håller med kommissionen om att enligt medlemsstaternas gemensamma traditioner innebär begreppet sammanslutning att dessa enheter är fria att styra sig själva utan inblandning av staten i enlighet med sina egna regler och förfaranden och i synnerhet oberoende av regeringen och andra offentliga myndigheter. Dessa egenskaper härrör från den grundläggande rätten till föreningsfrihet i den mening som avses i artikel 12 i stadgan och artikel 11 i Europakonventionen. Därför måste de nationella lagar som genomför denna grundläggande rättighet, som erkänns av alla medlemsstater, uppfylla dessa krav. I detta avseende har kommissionen rätt när den hävdar att staten enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning i allmänhet inte deltar i sammanslutningarnas beslutsfattande. Som tidigare konstaterats kan denna frihet dock inte användas för att hindra parterna från att utöva rätten till försvar som garanteras i artiklarna 41 och 47 i stadgan med avseende på talerätten i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket i FEUF.

101. Det stämmer att domstolen tillåter interventioner av intresseorganisationer vars syfte är att tillvarata medlemmarnas intressen i mål som väcker principiella frågor som kan beröra dessa medlemmar. I målet Venezuela mot rådet ansåg domstolen emellertid att en kontextuell och teleologisk tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF, mot bakgrund av principerna om effektiv domstolsprövning och rättsstatsprincipen, talar för att en stat bör ha rätt att väcka talan, om de övriga villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda. Jag vill understryka att domstolen i det målet inte gjorde möjligheten att väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF beroende av den demokratiska beslutsprocessen i en tredje stat, även om frågan om denna stats demokratiska system mycket väl kan vara en fråga som tas upp till bedömning. Därvid intog domstolen en ”värdeneutral” hållning som innebär att talerätten för en stat – som bland annat kan förstås som en politisk och kulturell gemenskap till vilken individer är knutna på grundval av olika kriterier, såsom nationalitet, bosättning eller religion – inte är beroende av dess styrelsesätt och att den demokratiska beslutsprocessen inte på något sätt är en faktor vid denna bedömning.

102. Mot bakgrund av denna tolkning, och i den mån kommissionen i förevarande fall motiverar kravet på ett ytterligare villkor avseende den ifrågavarande sammanslutningens representativitet på grundval av de grundläggande demokratiska principerna och principen i artikel 3.5 FEU, skulle detta krav leda till att CCCME:s möjligheter att väcka talan vid domstol för sina medlemmars räkning begränsas på ett otillbörligt sätt och att principen om ett effektivt rättsligt skydd som garanteras i artikel 47 i stadgan begränsas.

103. När det gäller den sistnämnda principen har domstolen slagit fast att även om de villkor för upptagande till sakprövning som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska tolkas mot bakgrund av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, kan en sådan tolkning inte leda till att de villkor som uttryckligen föreskrivs i detta fördrag åsidosätts. I det aktuella fallet finns dock inga sådana villkor. Den tolkning av denna bestämmelse som kommissionen föreslagit innebär snarare att ett nytt villkor läggs till, vilket leder till att vissa enheters möjlighet att väcka talan vid tribunalen begränsas.

104. Dessutom kan möjligheten för en sammanslutning att agera för sina medlemmars räkning göra att tribunalen inte behöver hantera flera ansökningar och är i linje med kravet på god rättsskipning, eftersom den kan undvika att ett stort antal talan väcks mot samma rättsakter av medlemmarna i den sammanslutning som företräder deras intressen. Det ovan nämnda ytterligare villkor som kommissionen föreslagit är därför inte motiverat mot bakgrund av det bakomliggande skälet till att en sammanslutning företräder sina medlemmar vid domstolarna.

105. Inom ramen för den andra grunden har kommissionen ifrågasatt punkterna 89–103 i den överklagade domen, där tribunalen avslog yrkandet avseende CCCME:s möjlighet att väcka talan för sina medlemmars räkning. I dessa punkter avvisade tribunalen den tolkning som kommissionen föreslog, enligt vilken domen av den 28 februari 2019, rådet mot Growth Energy and Renewable Fuels Association, hade infört ett krav på att den ifrågavarande sammanslutningen skulle vara representativ.

106. I motsats till vad kommissionen hävdat anser jag dock att domen av den 28 februari 2019, rådet mot Growth Energy and Renewable Fuels Association, inte infört något ytterligare villkor vad gäller den ifrågavarande föreningens representativitet. Dessutom finns det inget i den domen som tyder på att demokratiskt beslutsfattande skulle vara en faktor vid fastställandet av huruvida en branschorganisation är representativ.

107. I punkt 123 i den domen konstaterade domstolen särskilt att det ”inte kan godtas att avsaknaden av rösträtt för vissa medlemmar i en förening, eller av något annat instrument som gör det möjligt för dem att hävda sina intressen inom denna förening, är tillräckligt för att bevisa att föreningen inte har till syfte att företräda dessa medlemmar”. Domstolen fann att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att det ankommer på den aktuella sammanslutningen att inte bara visa att medlemmarna är direkt och personligen berörda, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, utan att de medlemmar vars intressen den avsåg att försvara också måste kunna hävda sina individuella intressen inom ramen för denna sammanslutning. Därmed avfärdade domstolen uttryckligen kravet på individuella rättigheter inom sammanslutningarna, det vill säga kravet på att medlemmarna i sammanslutningen ska ha möjlighet att få sina intressen tillgodosedda inom sammanslutningen.

108. Som redan framhållits i analysen av den första grunden om rättegångshinder, väcker frågan om statlig kontroll och demokratiskt beslutsfattande dessutom frågan om bevisningen för ett sådant beslutsfattande. I detta avseende noterar jag att kommissionen vid tribunalen ifrågasatte bevisen för representation genom att hävda att ”CCCME:s beslut att gå vidare med [ansökan om ogiltigförklaring]” och de fullmakter som lämnats till CCCME inte är tillräckliga för att fastställa att det föreligger en demokratisk process inom sammanslutningen. Den hänvisade också till artikel 4 i CCCME:s stadgar, som hänvisar till ministeriernas kontroll.

109. En sådan koppling till staten är, som redan påpekats, otillräcklig för att fastställa att CCCME är en förlängning av staten eller att CCCME inte är organiserad på ett demokratiskt sätt. Frågan om huruvida CCCME är organiserad på ett demokratiskt sätt är för vid för att avgöra dess representativitet. Kommissionen håller med om att frågan i detta fall inte handlar om rösträttens struktur, utan om det påstådda faktum att CCCME agerar på uppdrag av de berörda kinesiska ministerierna. Jag vill dock påpeka att det i det aktuella fallet inte finns några uppgifter om hur beslutet om att väcka talan vid tribunalen fattades eller om att regeringen spelade en roll i detta beslut. Den bevisning som lämnats till tribunalen är inte tillräcklig för att visa att beslutet att väcka talan vid domstol fattades utan medlemmarnas samtycke och på uppmaning av den regeringen.

110. Jag är därför av uppfattningen att domstolen ska underkänna den andra grunden för avvisningsyrkandet inom ramen för vilken det påstås att CCCME inte kan företräda sina medlemmar i rättsliga förfaranden.

3. Den tredje grunden för avvisningsyrkandet, i den mån talan har väckts av de klagande som inte företräddes av CCCME

111. Kommissionen har påpekat att den, när det gäller de andra klagandena, som inte företräddes av CCCME, vid tribunalen hävdade att det var tveksamt om undertecknarna hade rätt att underteckna fullmakterna. Enligt kommissionen gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 133–137 i den överklagade domen vägra att pröva om undertecknarna hade denna befogenhet.

112. Kommissionen har åberopat domen i målet Barge mot High Authority, där domstolen slog fast att den advokat som agerar för en part inte är skyldig att uppvisa en vederbörligen utfärdad fullmakt för att agera i samband med ingivandet av en ansökan, under förutsättning att advokaten vid ett eventuellt ifrågasättande kan bevisa att denne har befogenhet att göra detta. Enligt kommissionen fanns det i artikel 38 i domstolens rättegångsregler, som gällde vid den tidpunkten, ingen skyldighet att uppvisa en fullmakt för talan som väcks av privatpersoner. I det fallet tillät dock domstolen, med stöd av sin stadga, den andra parten att ifrågasätta förekomsten av en ”vederbörligen utfärdad fullmakt”, och ansåg att domstolen i en sådan situation måste begära bevis för detta. En ändring av tribunalens rättegångsregler kan inte strida mot ett krav i stadgan, som är en högre norm än rättegångsreglerna.

113. I förevarande fall har kommissionen yrkat att domstolen ska begära att de andra klagandena lägger fram de handlingar som är nödvändiga för att kontrollera om fullmakterna är vederbörligen utfärdade.

114. Klagandena har gjort gällande att kommissionen vid tribunalen inte uttryckte några tvivel om att undertecknarna hade rätt att underteckna fullmakterna, utan bestred att de formella handlingarna var fullständiga. Tribunalen bekräftade med rätta att dess rättegångsregler inte krävde att det bevisades att advokaten hade fått sin behörighet av en person som var behörig för detta ändamål. Den ansåg dock inte att den inte längre hade någon skyldighet att kontrollera om den person som undertecknar en fullmakt verkligen har rätt att göra det. Tribunalen konstaterade endast att de obligatoriska handlingarna var i ordning. Kommissionen ifrågasatte inte det faktum att fullmakterna hade utfärdats av personer som var bemyndigade för detta ändamål. I avsaknad av underbyggda argument som kan ifrågasätta ovanstående är tribunalen inte skyldig att begära att sådana bevis läggs fram.

115. Inledningsvis vill jag påpeka att kommissionen vid tribunalen hävdade att den person som undertecknat fullmakterna i fråga om sju av de andra juridiska personer vars namn återfinns i bilaga I till den överklagade domen var ”generaldirektör”, ”verkställande direktör”, ”ekonomichef” eller ”direktör”, utan att det fanns någon ytterligare förklaring eller motivering till att denna person kunde underteckna en sådan fullmakt enligt kinesisk rätt. När det gäller de två andra juridiska personer vars namn anges i den bilagan, hävdade kommissionen att de framlagt en fullmakt som inte angav undertecknarens ställning och att de dessutom underlåtit att bifoga handlingar som visade att undertecknaren hade befogenhet att underteckna en sådan handling.

116. Enligt artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol, som enligt artikel 53 i stadgan är tillämplig på förfaranden vid tribunalen, ska andra parter än medlemsstater och Europeiska unionens institutioner företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna.

117. För att en talan om ogiltigförklaring ska kunna tas upp till prövning måste det visas att den berörda personen faktiskt har fattat beslutet att väcka talan och att de advokater som påstår sig företräda denna person faktiskt har fått fullmakt att göra det. Enligt artikel 51.3 i tribunalens rättegångsregler ska advokater, när den part som de företräder är en privaträttslig juridisk person, till tribunalens kansli ge in en fullmakt som utfärdats av denna person, eftersom underlåtenhet att uppvisa en sådan fullmakt enligt artikel 51.4 i rättegångsreglerna kan utgöra hinder mot att ta upp talan till prövning.

118. När det gäller artikel 51.3 i tribunalens rättegångsregler konstaterar jag att det i denna bestämmelse, till skillnad från en tidigare version av dessa rättegångsregler, inte föreskrivs att en part ska bevisa att de befogenheter som getts sökandens advokat har överlämnats till honom eller henne på ett korrekt sätt av någon som är behörig att göra detta. I sin egen rättspraxis har tribunalen av ändringen av rättegångsreglerna dragit slutsatsen att det inte krävs någon sådan bevisning.

119. Jag anser dock att lättnaderna i förfarandereglerna i det skede då talan om ogiltigförklaring väcks inte påverkar det ovannämnda materiella kravet på att sökandena ska företrädas av sina advokater enligt artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är en högre norm än dessa förfaranderegler. I en nyligen meddelad dom slog domstolen fast att det krav på oberoende som i artikel 19 ställs på företrädare för icke-privilegierade parter kan bli föremål för en restriktiv prövning av Europeiska unionens domstolar. På motsvarande sätt bör samma typ av prövning göras vad gäller kravet på representation när det gäller giltigheten av den fullmakt som getts sökandens advokat.

120. Det faktum att den nya bestämmelsen, artikel 51.3 i tribunalens rättegångsregler, inte innehåller en uttrycklig hänvisning till kravet på sådan bevisning befriar därför inte tribunalen från skyldigheten att kontrollera giltigheten av behörigheten hos den person som undertecknat fullmakten, när motparten uttryckligen har ifrågasatt denna giltighet. Kommissionen gör rätt i att påpeka att om giltigheten av den fullmakt som en part gett till sin advokat har ifrågasatts, måste den parten kunna bevisa att den person som undertecknat fullmakten är behörig att göra det.

121. Jag anser därför att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den slog fast att kommissionens invändning mot lagligheten av denna behörighet måste avslås, eftersom det i dess rättegångsregler inte krävs bevis för att den fullmakt som tilldelats en advokat har utfärdats av någon som är behörig för detta ändamål.

122. När kommissionen ifrågasätter utövandet av en sådan befogenhet bör det dock åtminstone åligga den att visa att det vid en första anblick tycks vara på det viset. I detta fall stöder sig kommissionen på rena påståenden. För det första åberopar den det faktum att vissa undertecknare av de aktuella fullmakterna inte specificerar sina uppgifter och inte heller bifogar några handlingar som intygar att de har behörighet att underteckna sådana handlingar. För det andra grundar kommissionen sina påståenden på det faktum att vissa undertecknare, som angav sin ställning som generaldirektör, verkställande direktör, ekonomichef eller direktör, inte kunde bevisa att de, enligt kinesisk rätt, var behöriga att underteckna sådana fullmakter. Sådana påståenden måste dock vara väl underbyggda.

123. Av detta följer att punkt 136 i den överklagade domen är behäftad med en felaktig rättstillämpning. Om ett avgörande från tribunalen innehåller domskäl som strider mot EU-rätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga kriterier, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas men domskälen ska ersättas. I förevarande fall rekommenderar jag domstolen att upphäva denna punkt och slå fast att kommissionens yrkanden inte utgör ett materiellt ifrågasättande av att den befogenhet som getts sökandens advokat har tilldelats honom eller henne på ett korrekt sätt av någon som är behörig att göra detta.

124. Jag kommer nu att gå över till sakfrågan i målet och särskilt fokusera på den första delen av den första grunden för överklagandet samt den andra och femte grunden för överklagandet.

B. Första delen av den första grunden för överklagandet

125. Enligt klagandena har tribunalen begått ett fel i punkterna 152–211 och 398–403 i den överklagade domen genom att inte konstatera att artiklarna 3.2, 3.3, 3.5, 3.6 och 3.7 i grundförordningen och principen om god förvaltningssed har åsidosatts i fråga om importuppgifterna.

126. Jag noterar inledningsvis att kommissionen gjorde justeringar av importuppgifterna, vilka beskrevs i punkterna 159–166 i den överklagade domen. I huvudsak byggde dessa justeringar på tanken att proportionerna mellan volymerna av de olika produkter som omfattas av samma produktnummer förblev oförändrade över tid och mellan länder. Klagandena ifrågasatte dessa justeringar vid tribunalen och ansåg att denna metod byggde på omotiverade och orimliga antaganden, vilket ledde till att de volymer som beaktades inte grundade sig på faktisk bevisning.

127. I punkt 196 i den överklagade domen underkände tribunalen dessa argument. Den ansåg att i avsaknad av exaktare och nyare uppgifter av liknande eller högre grad av tillförlitlighet, med hänsyn till rimligheten i de uppskattningar som kommissionen lagt fram och mot bakgrund av kommissionens breda utrymme för skönsmässig bedömning, hade importvolymen fastställts på ett korrekt sätt.

128. Klagandena har vid domstolen anfört två argument, som jag kommer att granska nedan.

1. Referensuppgifternas pålitlighet

129. Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att de importuppgifter som kommissionen åberopade kunde betraktas som faktisk bevisning och att det var motiverat att använda dem. Resonemanget i den överklagade domen tar inte upp den kritik som riktas mot det antagande som kommissionen gjorde att den andel av volymerna och priserna för produkter inom ett visst nummer som härrör från kombinerade nomenklaturen (KN) under basåren förblev oförändrad under de efterföljande åren och att den tillämpades på olika ursprung. Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att kommissionen hade rätt att beakta uppgifterna för referensåret. Klagandena har särskilt ifrågasatt punkt 194 i den överklagade domen, i vilken tribunalen godkänner tillämpningen av de uppskattningar som kommissionen åberopade för att avslå den första delen av den första grunden i första instans. Enligt klagandena har tribunalen inte tagit ställning till deras argument enligt vilka kommissionen inte hade rätt att åberopa det ovannämnda antagandet.

130. Klagandena hävdar att i avsaknad av stödjande bevis kan ett sådant antagande inte vara rimligt och uppfyller inte kravet på faktisk bevisning enligt artikel 3.2 i grundförordningen. Importuppgifter används särskilt för att bedöma utvecklingen av importen och skillnaderna mellan länderna. Klagandena anser därför att det är absurt att anta att det inte finns någon sådan utveckling.

131. Kommissionen, med stöd av intervenienterna, anser att tribunalen inte gjorde fel när den fann att kravet på positiv bevisning enligt artikel 3.2 i grundförordningen var uppfyllt.

132. Inledningsvis erinrar jag om att EU:s institutioner enligt fast rättspraxis har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt när det gäller antidumpningsåtgärder och fastställande av skada, på grund av komplexiteten i de ekonomiska, politiska och rättsliga situationer som de måste undersöka.

133. I detta avseende har kommissionen i enlighet med artikel 3.2 i grundförordningen till uppgift att tillhandahålla faktisk bevisning och genomföra en objektiv undersökning av uppgifterna om skadefaktorerna.

134. EU-domstolen måste därför inte bara kontrollera om det föreligger rättsliga fel, utan också om de relevanta förfarandereglerna har följts, om de fakta som ligger till grund för det omtvistade valet har angetts korrekt och om det har förekommit en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk. Detta gäller särskilt fastställandet av skada för unionsindustrin, vilket kräver en bedömning av komplexa ekonomiska situationer. Det ankommer också på sökanden att lägga fram bevisning som gör det möjligt för domstolen att fastställa att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fastställde skadan.

135. Vidare utgör tribunalens granskning av den bevisning på vilken EU-institutionerna har grundat sina slutsatser inte en ny bedömning av omständigheterna som ersätter institutionernas bedömning. Denna prövning inkräktar inte på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som dessa institutioner förfogar över på det handelspolitiska området, utan syftar endast till att kontrollera huruvida bevisningen ger stöd för de slutsatser som institutionerna har dragit. Det ankommer således på tribunalen att pröva inte bara huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dras.

136. I detta fall måste domstolen avgöra om tribunalen gjorde rätt när den godkände kommissionens tillvägagångssätt att extrapolera absoluta och relativa importvolymer för den berörda produkten för referensåren och referensländerna till efterföljande år och till andra länder.

137. När det gäller användningen av Eurostats uppgifter har domstolen inte bara slagit fast att det är lämpligt att använda dem för att fastställa en skada, utan att kommissionen också måste undersöka dem ”med den noggrannhet som krävs” när dessa uppgifter ifrågasätts. Det framgår dock av domstolens rättspraxis att ”ifrågasättande” av Eurostats uppgifter innebär att parterna måste visa att det finns materiella felaktigheter som är likvärdiga med missbedömningar av faktiska omständigheter. En sådan regel följer av ovannämnda rättspraxis, enligt vilken det ankommer på sökanden att lägga fram bevis som gör det möjligt för domstolen att fastställa att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fastställde skadan. Det bör noteras att klagandena vid tribunalen hade hävdat att varken kommissionen eller de klagande förklarade varför dessa antaganden skulle vara berättigade eller rimliga, att kommissionen inte försökte erhålla information för att kontrollera att dessa antaganden var korrekta och att importuppgifterna således inte byggde på faktisk bevisning. Genom att göra detta försökte klagandena i huvudsak flytta bevisbördan till kommissionen och befria sig själva från att faktiskt ifrågasätta tillförlitligheten hos de använda uppgifterna.

138. Tribunalen har därför rätt i att om parterna försöker bestrida tillförlitligheten hos de uppgifter som kommissionen använder sig av när det gäller volymen av den dumpade importen, måste de underbygga sina påståenden med bevis som kan ge upphov till särskilda tvivel om trovärdigheten hos den metod eller de uppgifter som används av denna institution. I förevarande fall har tribunalen inte upptäckt något sådant fel avseende de faktiska omständigheterna och i detta skede bör domstolen avstå från att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket inte hör till dess behörighet i ett mål om överklagande.

139. När det gäller justeringar och extrapoleringar för fastställande av skada har domstolen inte fastställt någon standard för vad som utgör en tillåten justering eller extrapolering. Domstolen bör därför bedöma om de aktuella justeringarna och extrapoleringarna är tillåtna enligt rapporterna från WTO:s överprövningsorgan när det gäller artikel 3.1 i 1994 års antidumpningsavtal.

140. I detta avseende ansåg WTO:s överprövningsorgan i rapporten US – Hot-Rolled Steel att uttrycket ”faktisk bevisning” avser ”kvaliteten på den bevisning som myndigheterna kan förlita sig på när de fattar ett beslut” och att ordet ”faktisk” betyder ”att bevisen måste vara av positiv, objektiv och kontrollerbar karaktär och att de måste vara trovärdiga”.

141. I rapporten Mexiko – Anti-Dumping Duties on Rice accepterade WTO:s överprövningsorgan dessutom att inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som en undersökningsmyndighet har när det gäller att anta en metod för att vägleda sin skadeanalys, är det förväntat att denna myndighet kan behöva förlita sig på rimliga antaganden eller dra slutsatser. Den tillade dock att den undersökande myndigheten måste se till att dess beslut grundar sig på ”faktisk bevisning”. När ett beslut bygger på antaganden bör dessa antaganden därför härledas som rimliga slutsatser från en trovärdig grund av fakta och förklaras tillräckligt så att deras objektivitet och trovärdighet kan verifieras. I det aktuella fallet ansåg WTO:s överprövningsorgan att den undersökande myndigheten i fråga förväntades ”styrka rimligheten och trovärdigheten i vissa antaganden”.

142. Av dessa rapporter följer att när uppgifter som gör det möjligt att direkt fastställa förekomsten av vissa fakta inte finns tillgängliga, kan undersökningsmyndigheten fastställa förekomsten av skada på grundval av justerade uppgifter som bygger på rimliga slutsatser eller rimliga antaganden. Detta väcker frågan om vad en rimlig slutsats eller ett rimligt antagande är. Enligt min mening är ett antagande eller en slutsats rimlig när det är mer sannolikt än inte att den är sann. Det är en bedömning av sannolikheten för scenarier där rimliga slutsatser har stor sannolikhet att bli sanna. För det första, när kommissionen förlitar sig på en slutsats som dras på grundval av justeringar av kända uppgifter, måste dessa uppgifter vara tillförlitliga och korrekta. Därför har kommissionen i allmänhet använt sig av Eurostats uppgifter, som har samlats in enligt ett väletablerat förfarande med tillräcklig noggrannhet. För det andra måste justeringarna göras med hjälp av en trovärdig och transparent metod som garanterar en mycket sannolik slutsats, vilken kan utgöra en rimlig slutsats eller ett rimligt antagande.

143. När det gäller bedömningen av justeringarna och extrapoleringarna för fastställande av skada måste den rättsliga prövningen följaktligen begränsas till att kontrollera om det antagande som kommissionen åberopar grundar sig på uppgifter som är tillförlitliga och korrekta och om justeringarna görs med hjälp av en trovärdig och öppen metod. Mot bakgrund av dessa överväganden borde tribunalen ha prövat om de justeringar och extrapoleringar som kommissionen gjort av Eurostats uppgifter om de berörda produkterna utgör en rimlig slutsats eller ett rimligt antagande.

144. I den överklagade domen förklarade tribunalen mycket detaljerat det sätt på vilket kommissionen gjorde justeringar och extrapoleringar och huruvida de uppgifter som kommissionen använde sig av juridiskt sett kunde betecknas som faktisk bevisning. För det första beskrevs prognosen för 30 procent av volymen dumpad import för perioden efter 2014. I huvudsak förlitade sig kommissionen på kända befintliga uppgifter, nämligen fördelningen av de importerade produkterna före 2014. För det andra förklarade tribunalen, eftersom den exakta procentsatsen för fördelningen av ursprungslandet för vissa produkter inte var känd, metoden för att uppskatta den procentuella andelen av importvolymen av den berörda produkten efter ursprungsland. För det tredje klargjorde tribunalen hur kommissionen, på eget initiativ, kom fram till volymen av en viss produktkategori (kanalgaller) genom att ta hänsyn till den genomsnittliga försäljningen av dessa produkter från de exporterande tillverkare som ingick i urvalet under undersökningsperioden. Mot bakgrund av dessa detaljerade förklaringar konstaterade tribunalen att dessa metoder framstod som trovärdiga och transparenta. Därefter gjorde tribunalen en detaljerad bedömning av de tre klagomål som klagandena hade anfört.

145. I detta avseende är det viktigt att understryka att tribunalen i sin bedömning i huvudsak konstaterade att kommissionen förlitade sig på tillförlitliga och korrekta nyckeltal avseende tidigare perioder eller olika ursprungsländer. I punkt 196 i den överklagade domen slog tribunalen således fast att kommissionens beräkningar var ”rimliga” och ”trovärdiga”. I huvudsak tog kommissionen hänsyn till att justeringarna och extrapoleringarna vilade på trovärdiga grunder och att de var lämpliga. Därvid gjorde tribunalen en bedömning av avsaknaden av en uppenbart felaktig bedömning och av den rimliga sannolikheten för att antagandet är sant, vilket enligt min mening såsom förklarat ovan, är rätt tillvägagångssätt.

146. I synnerhet klagandenas påstående vid förhandlingen att det säkerligen förekom förändringar i proportionerna av de aktuella produkterna och att det var ”uppenbart ologiskt” att anta att det inte förekom några förändringar. De hävdade att enligt ”enkel logik” förändrades produkternas proportioner med tiden. Enligt min mening gjorde tribunalen rätt när den konstaterade att uppskattningarna var trovärdiga och rimliga och att det därför var rimligt för kommissionen att anta att importvolymen av den berörda produkten med ett visst nummer i KN eller från ett visst land var konstant över tiden. Såsom intervenienterna anförde under förhandlingen vid domstolen är det rimligt att anta att efterfrågan på de två produkterna i fråga, nämligen utrustning för allmän plats och manluckor, var stabil före och efter 2014, eftersom dessa två produkter har en ganska lång livslängd och eftersom importvolymen av dessa produkter förblev stabil över tid. Det var alltså mycket troligt att andelen av dessa produkter var densamma före 2014, då det fanns uppgifter om denna andel, som efter 2014, då dessa uppgifter inte fanns. Såsom förklarats ovan förlitade sig kommissionen på kända uppgifter och följde en trovärdig och transparent metod, vilket garanterar en slutsats med hög sannolikhet att vara sann. Tribunalen gjorde följaktligen ingen felaktig bedömning när den slog fast att den slutsats som kommissionen drog var rimlig.

147. Mot bakgrund av de ovannämnda rapporterna från WTO:s överprövningsorgan som godtar ”rimliga slutsatser” och det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har, anser jag därför att uppgifterna om den berörda produkten kan extrapoleras och justeras på det sätt som förklarats. Justeringarna och extrapoleringen i fråga utgör faktisk bevisning i den mening som avses i rapporterna från WTO:s överprövningsorgan och i den mening som avses i artikel 3.2 i grundförordningen. Tribunalen har således i punkterna 183–196 i den överklagade domen inte gjort sig skyldig till någon felaktig bedömning genom att avfärda klagandenas kritik och godkänna de ifrågavarande beräkningarna.

2. Förkastande av de alternativa uppgifterna

148. Klagandena har i sitt överklagande kritiserat att tribunalen i punkterna 178 och 179 i den överklagade domen inte tog hänsyn till de alternativa uppgifter som klagandena hade lämnat. Klagandena hade vid tribunalen hävdat att kommissionen borde ha tagit hänsyn till den kinesiska tullens exportuppgifter, vilka visar att EU:s uppskattningar var överskattade.

149. För att undvika att svara på de uppgifter som kommissionen faktiskt använde lade klagandena fram alternativa uppgifter. I punkterna 178 och 179 i den överklagade domen gjorde tribunalen rätt i att avslå klagandenas yrkanden genom att konstatera att det ankommer på sökandena i första instans, om de önskar ifrågasätta tillförlitligheten hos de uppgifter som kommissionen har använt om volymen av den dumpade importen, att underbygga sina påståenden med bevisning som kan ge upphov till särskilda tvivel om trovärdigheten med avseende på den metod eller de uppgifter som institutionen har använt. Tribunalen erinrade således om att en sökande inte kan begränsa sig till att tillhandahålla alternativa siffror, utan snarare måste lägga fram bevis som kan ge upphov till särskilda tvivel avseende de uppgifter som kommissionen har lämnat.

150. I överklagandet förefaller det som om klagandena inte har identifierat någon specifik felaktig rättstillämpning i denna analys, vilket gör att detta argument inte kan tas upp till sakprövning. I vilket fall som helst bör argumentet avfärdas som ogrundat. Av de skäl som jag redogjort för ovan måste parterna styrka sina påståenden med bevis som kan ge upphov till särskilda tvivel avseende den metod eller de uppgifter som institutionen använt, snarare än att bara tillhandahålla alternativa siffror från olika källor. Såsom förklarats ovan ankommer det på sökanden att lägga fram bevis som gör det möjligt för tribunalen att fastställa att kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fastställde skadan.

151. Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen delvis ska avvisa den första delen av den första grunden och delvis avslå överklagandet såvitt avser den delgrunden.

C. Andra grunden för överklagandet

152. Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkterna 302–311 i den överklagade domen, eftersom den endast prövade klagandenas argument avseende produktionskostnaderna för ett av unionsföretagen (Saint-Gobain PAM), och inte de argument som rör dess lönsamhet. Mot bakgrund av att Saint-Gobain PAM sålde den berörda produkten både direkt till oberoende kunder och indirekt genom närstående försäljningsenheter var det enda sättet att fastställa Saint-Gobain PAM-koncernens faktiska vinst att jämföra å ena sidan försäljningspriserna till icke-närstående kunder och å andra sidan tillverkarens produktionskostnader och återförsäljarnas försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader (nedan kallade ”försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader”).

153. Genom att endast beakta Saint-Gobain PAM:s produktionskostnader i samband med tillverkningen, oavsett vilken typ av försäljning som sedan skulle äga rum, underlät kommissionen att vid beräkningen av företagets totala lönsamhet ta hänsyn till de ”dolda” vinster som tillverkaren uppnådde genom försäljningen till närstående enheter. Vid förhandlingen hävdade klagandena att kommissionen inte tagit hänsyn till de oberoende återförsäljarnas kostnader.

154. Klagandena har särskilt anfört att i en situation där de närstående försäljningsenheterna gör en vinst på 2 procent på sin försäljning till icke-närstående kunder och där tillverkaren gör en vinst på 10 procent på sin försäljning till närstående försäljningsenheter, skulle Saint-Gobain PAM-koncernens verkliga totala vinst vara summan av de siffror som framkommit på grundval av dessa procentsatser. Genom att tillämpa sin egen metod skulle kommissionen emellertid ha kommit fram till att Saint-Gobain PAM-koncernen i denna situation endast hade gjort en total vinst på 2 procent. Den extra vinst på 10 procent som tillverkaren erhöll från de närstående försäljningsenheterna förblir ”dold”, och denna försäljning betraktas som kostnader vid skadeanalysen.

155. Kommissionen, med stöd av intervenienterna, anser att den andra grunden för överklagandet inte kan tas upp till prövning.

156. Inledningsvis bör det erinras om att enligt artikel 3.2 i grundförordningen ska fastställandet av skada grundas på faktiska bevis och inbegripa en objektiv granskning av den dumpade importens inverkan på priserna på unionsmarknaden för likadana produkter. Vad gäller den dumpade importens inverkan på priserna föreskrivs i artikel 3.3 i grundförordningen en skyldighet att överväga huruvida de dumpade importprodukterna sålts till betydligt lägre pris än priset för den likadana produkten framställd av unionsindustrin, eller om denna import annars leder till att priserna sänks väsentligt eller till att väsentliga prisökningar som annars skulle ha ägt rum förhindras.

157. När det gäller bedömningen av denna inverkan föreskrivs det i artikel 3.5 i grundförordningen att den ska innefatta en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för unionsindustrins tillstånd. Den bestämmelsen innehåller en förteckning över faktorer som kan beaktas. Den anger också att förteckningen inte är uttömmande och att en eller flera av dessa faktorer inte nödvändigtvis ger avgörande vägledning.

158. När det gäller denna grund bör två inledande anmärkningar göras.

159. För de första är det vad gäller de faktorer som nämns i föregående punkt viktigt att skilja mellan makroekonomiska och mikroekonomiska indikatorer. De makroekonomiska indikatorerna, såsom produktion, produktionskapacitet, kapacitetsutnyttjande, försäljningsvolym, marknadsandel, sysselsättning, tillväxt, produktivitet, dumpningsmarginalens storlek och återhämtning från tidigare dumpning, grundar sig på uppgifter om unionsindustrin som helhet, det vill säga alla tillverkare inom EU. De mikroekonomiska indikatorerna omfattar genomsnittliga enhetspriser, enhetskostnader, arbetskostnader, lager, lönsamhet, kassaflöde, investeringar, avkastning på investeringar och förmåga att anskaffa kapital. Det framgår av skälen 161–167 i förordningen om preliminär tull att de sistnämnda faktorerna undersöktes på grundval av de uppgifter som inhämtades från de svar som de EU-tillverkare som ingick i urvalet lämnade på kommissionens frågeformulär om skada.

160. Den andra grunden för överklagandet verkar handla om en särskild mikroekonomisk skadeindikator, nämligen EU-industrins lönsamhet. Eftersom detta är en mikroekonomisk skadeindikator har kommissionen grundat sina beräkningar på svaren på det frågeformuläret.

161. För det andra förklaras beräkningen av lönsamheten i skäl 161 i förordningen om preliminär tull, och resultaten av beräkningen framgår av tabell 12 i samma förordning. Kommissionen förklarar att den ”fastställde lönsamheten för de tre unionstillverkare som ingick i urvalet genom att uttrycka nettovinsten före skatt för försäljningen av den likadana produkten till icke-närstående kunder i [Europeiska] unionen i procent av omsättningen för denna försäljning”. Som kommissionen förklarade i sina svar på domstolens frågor är det ”skillnaden mellan koncernens produktionskostnad, som inbegriper det närstående försäljningsbolagets försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, och det pris som betalas av den första oberoende kunden”. Av detta följer att lönsamheten är skillnaden mellan två siffror, nämligen å ena sidan företagets produktionskostnad och å andra sidan det pris som betalas av den första oberoende kunden.

162. Klagandena hade vid tribunalen i den femte delen av den första grunden anfört att ”för att beräkna den skada som EU-industrin lidit använde kommissionen, när det gäller Saint-Gobain PAM, de priser som tagits ut vid återförsäljning inom den företagsgrupp som denna tillverkare tillhör (internprissättning), utan att bedöma dessa inköpsprisers karaktär av priser satta på armlängds avstånd”. Klagandena hade vid tribunalen hävdat att kommissionen borde ha använt Saint-Gobain PAM:s (Frankrike) produktionskostnad plus Saint-Gobain Tysklands, Spaniens och Italiens respektive försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, och att den borde ha jämfört dessa produktionskostnader med de priser som de närstående försäljningsbolagen tillämpade gentemot den första oberoende kunden. Denna andra metod skulle ha undanröjt varje konstgjord ökning av det försäljningspris som överenskommits mellan Saint-Gobain PAM och de närstående företagen.

163. Klagandena har ifrågasatt tribunalens prövning av inkluderandet av koncerninterna priser i beräkningen av EU-industrins kostnader. Enligt klagandena gjorde tribunalen fel i punkterna 302–311 i den överklagade domen genom att endast pröva klagandenas argument avseende kostnaderna och inte argumenten avseende Saint-Gobain PAM:s lönsamhet.

164. Tribunalens slutsatser i detta avseende återges i punkterna 305 och 306 i den överklagade domen. Den fastställde att det faktum att Saint-Gobain PAM sålde den berörda produkten inte bara direkt till oberoende kunder utan även indirekt genom närstående enheter inte påverkade fastställandet av tillverkningskostnaderna. I punkt 307 i den domen konstaterade tribunalen att det faktum att viss försäljning skedde genom närstående företag inte påverkade beräkningen av Saint-Gobain PAM:s produktionskostnader och följaktligen inte heller bedömningen av den skada som EU-industrin lidit.

165. I detta avseende understryker jag att klagandenas argumentation vid tribunalen och domstolen handlar om den första faktorn för att fastställa lönsamheten, det vill säga produktionskostnaden. Konstaterandet att fastställandet av produktionskostnaderna inte är beroende av den koncerninterna försäljningen är ett konstaterande av fakta som inte kan ifrågasättas i ett överklagande. Det är viktigt att notera att tribunalen inte fastställde, i motsats till vad klagandena hävdat, att beräkningen av vinsten baserades på det koncerninterna inköpspris som Saint-Gobain PAM och de närstående enheterna hade kommit överens om. Därför måste argumentet att kommissionen inte redovisade de ”dolda vinsterna” på grund av den koncerninterna försäljningen avvisas, eftersom denna försäljning inte var relevant för fastställandet av produktionskostnaderna.

166. I vilket fall som helst förefaller det utifrån kommissionens förklaringar vid domstolen som om kommissionen inte använde sig av de koncerninterna vinsterna för att beräkna Saint-Gobain PAM:s lönsamhet. Kommissionen förklarade att den först beräknade produktionskostnaden för varje produkt som tillverkades av den EU-tillverkare som ingick i urvalet. Denna produktionskostnad jämfördes sedan med de försäljningspriser som togs ut av den första oberoende kunden på EU-marknaden. Om EU-producenten först säljer produkten till en närstående enhet använder kommissionen med andra ord det pris som den närstående enheten tar ut av den första oberoende kunden. Vid beräkningen av lönsamheten togs därför inte hänsyn till priser som tas ut mellan två närstående enheter till en och samma EU-producent. På grundval av lönsamheten för varje tillverkare i EU som ingick i urvalet och som besvarade frågeformuläret aggregerade kommissionen slutligen uppgifterna och beräknade medelvärdet för att få fram den skadeindikator som kallas ”lönsamhet”. Jag anser därför att tribunalen gjorde rätt när den i punkt 306 i den överklagade domen slog fast att de koncerninterna försäljningspriserna inte har någon betydelse för beräkningen av tillverkarens produktionskostnad.

167. Jag anser därför inte att tribunalen kan kritiseras för att ha godtagit kommissionens synsätt. Fastställandet av skada tycks således bygga på objektiva faktorer. Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen ska avslå överklagandet såvitt avser den andra grunden.

D. Den femte grunden för överklagandet

1. Första delgrunden

168. Genom den första delen av den femte grunden har klagandena bestritt tribunalens bedömning att talan till viss del skulle avvisas såvitt avsåg den tredje grunden, vilken rörde möjligheten för olika enheter att åberopa ett åsidosättande av rätten till försvar.

169. I den överklagade domen identifierade tribunalen tre situationer som är beroende av identiteten på den enhet som åberopar grunden. I den första situationen agerar CCCME i sitt eget namn och åberopar ett brott mot sina egna processuella rättigheter. I den andra situationen är det medlemmarna i CCCME och de andra juridiska personer vars namn anges i bilaga I till den överklagade domen som ifrågasätter den omtvistade förordningen på grund av att de inte har fått tillgång till information som är väsentlig för försvarandet av deras intressen. Den tredje situationen omfattar två olika scenarier. För det första har de övriga juridiska personer vars namn anges i bilaga I hävdat att CCCME:s processuella rättigheter har kränkts. För det andra anser CCCME:s medlemmar att deras egna processuella rättigheter har åsidosatts på grund av att CCCME enligt dem utövade sina medlemmars processuella rättigheter under antidumpningsförfarandet.

170. Klagandena har ifrågasatt den andra och den tredje situationen.

171. När det gäller den andra situationen har klagandena gjort gällande att tribunalen i punkterna 434–438 i den överklagade domen gjorde en felaktig bedömning när den konstaterade att medlemmarna i CCCME och de nio andra klagandena inte hade deltagit i undersökningen och att deras klagomål om underlåtenhet att lämna ut uppgifter avseende fastställandet av dumpning och skada därför inte kan tas upp till sakprövning. Enligt klagandena hade dessa personer deltagit i utredningen eftersom de hade samarbetat när vid urvalets sammansättning eller själv hade ingått i urvalet.

172. Dessa argument väcker frågan om huruvida det faktum att en exporterande tillverkare svarar på frågeformuläret för stickprovsundersökningar och är villig att ingå i ett stickprov i rättsligt hänseende är tillräckligt för att denne ska betraktas som en berörd part enligt artikel 5.10 andra stycket i grundförordningen, vilket innebär att denna part kan omfattas av de förfarandegarantier som föreskrivs i grundförordningen.

173. Innan jag svarar på den frågan bör jag påpeka att det sätt på vilket kommissionen genomförde urvalet av kinesiska tillverkare i enlighet med artikel 17 i grundförordningen beskrivs i skälen 22 och 23 i förordningen om preliminär tull. Kommissionen förklarade att den, för att avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och, i så fall, för att göra ett urval, hade ombett alla exporterande tillverkare i Kina att lämna de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande. 81 exporterande tillverkare i Kina tillhandahöll de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i urvalet. 78 av de exporterande tillverkarna ansågs kunna ingå i urvalet. På grundval av den största representativa exportvolymen till Europeiska unionen gjorde kommissionen ett preliminärt urval av tre samarbetsvilliga tillverkare. I enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen rådfrågades alla kända berörda exporterande tillverkare och myndigheterna i Kina om det urval som gjorts. På begäran av några av parterna ändrade kommissionen urvalet genom att inkludera de fem största exporterande tillverkarna till Europeiska unionen. Kinas delegation vid Europeiska unionen uttryckte sitt stöd för det slutliga urvalet. Av denna beskrivning och av de förklaringar som kommissionen gav under förhandlingen vid domstolen följer att det i själva verket fanns tre kategorier av exporterande tillverkare, det vill säga för det första de exporterande tillverkare som svarade på tillkännagivandet om inledande och därmed utgjorde berörda parter, för det andra de som ingick i stickprovet och för det tredje de som samarbetade med kommissionen i syfte att fastställa stickprovets sammansättning.

174. De exporterande tillverkarna hävdade vid tribunalen att deras egen rätt till försvar hade åsidosatts. Tribunalen avvisade den tredje grunden för ogiltigförklaring, i den mån den åberopades av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet och de övriga samarbetande exporterande tillverkarna. Klagandena anser att tribunalen gjorde en felaktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna. Enligt klagandena ska de juridiska personer som besvarade frågeformuläret för urvalet betraktas som exporterande tillverkare som deltar i undersökningen.

175. I det avseendet konstaterar jag att det är allmänt känt att vissa aktörer samarbetade vid urvalet och också ingick i urvalet. För att fastställa arten av dessa aktörers deltagande i det administrativa förfarandet bör det undersökas om begreppet deltagare i utredningen enligt artikel 5.10 i grundförordningen och begreppet deltagare i stickprovet enligt artikel 17 i den förordningen överlappar varandra.

176. I artikel 5.10 första stycket i grundförordningen anges å ena sidan att ”[i] tillkännagivandet om att ett förfarande inleds ska det meddelas att en undersökning har påbörjats” och att det däri ska anges ”de tidsfrister … inom vilka berörda parter ska ge sig till känna och skriftligen lämna sina synpunkter och uppgifter om dessa synpunkter och uppgifter ska kunna beaktas vid undersökningen”. Som jag redan har nämnt ska den bestämmelsen läsas tillsammans med förteckningen över berörda parter i artikel 5.11 i grundförordningen, det vill säga ”exportörer, importörer och intresseorganisationer för dessa som den vet är berörda samt exportlandets företrädare och de klagande”. Klagandena har i huvudsak gjort gällande att denna förteckning inte är uttömmande och att de aktörer som samarbetade vid urvalet av stickprovet och de aktörer som ingick i stickprovet ska jämställas med de aktörer som anges i denna förteckning. Huruvida denna förteckning är fullständig eller inte är inte uttryckligen fastställt i grundförordningen.

177. I artikel 17.1 i grundförordningen föreskrivs å andra sidan att om antalet klagande, exportörer eller importörer, produkttyper eller transaktioner är stort får undersökningen begränsas till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner genom användning av stickprov. Ett företag som önskar omfattas av en särskild tull kan därför fylla i ett frågeformulär i enlighet med artikel 17.2 i den förordningen, vilket dock endast utgör ett steg i undersökningen.

178. Klagandena anser att eftersom kommissionen kan vidta alla åtgärder enligt artikel 5.10 i grundförordningen, är inlämnandet av ett frågeformulär för stickprov ett sätt för en exporterande tillverkare att ”kontakta” kommissionen som svar på ett tillkännagivande om inledande enligt den artikeln.

179. Enligt min mening kan man dock inte av grundförordningen dra slutsatsen att det faktum att en aktör besvarade exportörernas frågeformulär för stickprov innebär att den aktören blir en berörd part enligt artikel 5.10 och 5.11 i grundförordningen. Det framgår i själva verket av grundförordningens allmänna systematik att begreppet berörda parter i den artikeln skiljer sig från de parter som avses i artikel 17 i grundförordningen.

180. För det första föreskrivs det i artikel 17.1 i grundförordningen, som rör stickprov, att kommissionen får välja deltagare och på så sätt begränsa antalet parter, produkter eller transaktioner i fall där antalet klagande, exportörer eller importörer, produkttyper eller transaktioner är stort. Syftet med bestämmelsen är därför att göra det möjligt för kommissionen att samla in och analysera uppgifter från en undergrupp av aktörer för att dra slutsatser med avseende på större data. Med andra ord tillåter det kommissionen att arbeta med små och hanterbara mängder uppgifter snarare än att behöva titta på alla tillgängliga uppgifter. Det är meningslöst att kommissionen använder sig av frågeformulär för stickprov om det innebär att alla som deltar i frågeformuläret blir berörda parter i den mening som avses i artikel 5.10 andra stycket i grundförordningen.

181. För det andra framgår det av artikel 9.6 i grundförordningen att det finns två särskilda kategorier av aktörer, nämligen ”exportörer eller producenter som har gett sig till känna enligt artikel 17, men som inte har omfattats av undersökningen” och ”parterna i stickprovet”. Hänvisningen till artikel 17 i grundförordningen och inte till artikel 5 i den förordningen tycks tyda på att de aktörer som deltar i stickprovet skiljer sig från de berörda parter som avses i artikel 5.10 och 5.11 i den förordningen.

182. Jag vill tillägga att skillnaden mellan ”berörda parter” och ”exportörer eller utländska tillverkare som tar emot frågeformulär” också förekommer i artikel 6.1 i 1994 års antidumpningsavtal, där det anges att ”[a]lla berörda parter i en antidumpningsundersökning skall informeras om de uppgifter myndigheterna kräver”, medan det i artikel 6.1.1 i det avtalet anges att ”exportörer och utländska tillverkare som erhåller frågeformulär i en antidumpningsundersökning skall ges minst 30 dagar att besvara dem”.

183. Det bör därför anses att grundförordningen föreskriver olika grader av rättigheter för de aktörer som omfattas av den, det vill säga de aktörer som deltar i stickprovet och de berörda parter som deltar i undersökningen. Av denna distinktion följer att de processuella rättigheter som beviljas dessa aktörer inte är desamma. När det gäller de berörda parterna kan intresseorganisationen för exportörer begära att få ta del av uppgifter (artikel 6.7 i grundförordningen) och att bli underrättad (artikel 20.1 i grundförordningen). Deltagande i stickprovet verkar dock inte ge sådana rättigheter. Enligt min mening ger ett sådant deltagande endast rätt att ta ställning till det stickprov som kommissionen föreslår, men inte till andra delar av undersökningen.

184. Jag anser därför att tribunalen gjorde rätt i att skilja de aktörer som inte har visat att de har deltagit i utredningen eller som inte har begärt att de ska få del av den aktuella informationen från de berörda parterna i den mening som avses i artikel 5.10 andra stycket i grundförordningen. Jag anser således att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den fann att de aktörer som samarbetade enbart i samband med stickprovet inte kan väcka talan på grund av att information som borde ha lämnats till dem inte lämnades till dem.

185. När det gäller den tredje situationen har klagandena gjort gällande att tribunalen i punkterna 443–447 i den överklagade domen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att CCCME endast kunde försvara de processuella rättigheterna för sina medlemmar för vilka det var fastställt att CCCME under utredningen hade erhållit en fullmakt som gjorde det möjligt för CCCME att utöva deras processuella rättigheter för deras räkning, medan CCCME under hela utredningen agerade som en enhet som företrädde den kinesiska industrin i sin helhet.

186. Klagandena har särskilt gjort gällande att tribunalen tillämpade en felaktig rättslig standard när den fann att CCCME inte kunde utöva de enskilda företagens eller de berörda medlemmarnas processuella rättigheter under det administrativa förfarandet. Genom att fastställa att de olika berörda företagen och medlemmarna inte hade talerätt tillämpade tribunalen en felaktig rättslig standard och ogiltigförklarade de olika berörda företagens och medlemmarnas rätt till försvar. Påståendet att intresseorganisationer har mindre omfattande processuella rättigheter än exporterande tillverkare saknar rättslig grund.

187. I punkt 444 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att en sammanslutning kan utöva vissa av sina medlemmars processuella rättigheter, under förutsättning att den ”under undersökningen har visat sin avsikt att agera som företrädare för några av sina medlemmar, vilket förutsätter att de sistnämnda då har identifierats och att enheten kan styrka att den av dessa medlemmar fått mandat att utöva processuella rättigheter för deras räkning”. I punkt 445 i den domen konstaterade tribunalen att det ”framgår av handlingarna i målet att CCCME i det nu aktuella fallet inte presenterade sig för kommissionen som en sådan företrädare under undersökningen, utan att den tvärtom under hela undersökningen uppträdde som en enhet som företrädde hela den kinesiska industrin”. Den grundade denna slutsats på de synpunkter som CCCME lämnade in den 15 september 2017 på den förordningen om preliminär tull.

188. I det avseendet erinrar jag om att respekten för rätten till försvar är av avgörande betydelse i antidumpningsundersökningar. Denna regel ska tolkas med beaktande av artikel 41.2 b i stadgan, där rätten till tillgång till handlingarna ingår som en del av rätten till god förvaltning. Rätten till tillgång till handlingarna gör det möjligt för parterna att bekanta sig med bevismaterialet så att de kan uttrycka sina ståndpunkter på ett effektivt sätt.

189. I samband med att de berörda företagen informeras under undersökningsförfarandet förutsätter respekten för deras rätt till försvar särskilt att dessa företag under det administrativa förfarandet har försatts i en situation där de på ett effektivt sätt kan yttra sig angående riktigheten och relevansen av de påstådda omständigheterna och den bevisning som kommissionen lagt fram till stöd för sitt påstående om förekomsten av dumpning och den därav uppkomna skadan. Dessa krav är inskrivna i artikel 20.1 och 20.2 i grundförordningen, där det föreskrivs att exportörer och deras intresseorganisationer ”får begära att slutligen ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att slutgiltiga åtgärder införs”.

190. Av denna bestämmelse följer att rätten till försvar beviljas individuellt till specifika enheter. I motsats till tribunalen anser jag inte att det bakomliggande skälet till att en oegentlighet avseende rätten till försvar endast kan åberopas av den berörda personen grundar sig på att kränkningen av dessa rättigheter är av subjektiv karaktär. I detta avseende påpekar jag att domstolen redan har slagit fast att kränkningar av subjektiva rättigheter kan försvaras av andra personer. Jag anser att anledningen till att rätten till försvar i antidumpningsförfaranden är intuitu personae till sin natur beror på att dessa rättigheter är intimt förknippade med den person som har tillerkänts dem, eftersom endast den berörda enheten själv kan identifiera de ekonomiska och rättsliga konsekvenserna av kommissionens åtgärder i förhållande till sin specifika situation. Med andra ord gäller rätten till försvar i antidumpningsförfaranden själva enheten och det är därför endast denna enhet som kan utöva dessa rättigheter. Dessa rättigheters exklusiva karaktär härrör från arten av rätten till försvar i administrativa förfaranden, som inte kan försvaras av någon annan person. CCCME har därför i egenskap av intresseorganisation rätt att åberopa sina egna processuella garantier, som härrör från dess eget deltagande i det administrativa förfarandet.

191. Att vara medlem i en sammanslutning innebär inte heller att de processuella rättigheterna och rätten till försvar automatiskt överförs till sammanslutningen i fråga när det gäller dessa förfaranden. En sådan överföring måste otvetydigt ske från medlemmarna i sammanslutningen i fråga. När sammanslutningen utövar sina medlemmars processuella rättigheter måste den tydligt ange vilka medlemmar den företräder och visa vilket mandat avseende rättigheter den har fått. Detta krav följer av artikel 5.10 andra stycket i grundförordningen som ger de berörda parterna möjlighet att ge sig till känna – vilket innebär att de måste uppvisa sina fullmakter. Dessutom görs i artikel 5.11 i grundförordningen uttrycklig åtskillnad mellan de exporterande företagen och deras intresseorganisationer.

192. Följaktligen anser jag att tribunalen gjorde rätt när den slog fast att möjligheten att utöva vissa av dess medlemmars processuella rättigheter under antidumpningsförfarandet är beroende av att enheten under detta förfarande – och inte i efterhand – har visat att den har för avsikt att agera som företrädare för vissa av sina medlemmar. Såsom tribunalen konstaterade måste de nämnda medlemmarna vara tydligt identifierade och sammanslutningen måste kunna visa att den har fått ett mandat från dessa medlemmar som gör det möjligt för den att utöva dessa processuella rättigheter för deras räkning. Av detta följer att även om en sammanslutning enligt sin stadga har till uppgift att företräda alla som är verksamma inom en viss bransch, måste den, om den vill företräda sina medlemmars processuella rättigheter, ha ett vederbörligt mandat från var och en av dem för att kunna företräda de processuella rättigheterna för deras räkning.

193. I motsats till vad klagandena hävdat följer utövandet av processuella rättigheter i antidumpningsundersökningen inte samma logik som kollektiva åtgärder som vidtas av sammanslutningar i domstolsförfaranden. Domstolen har slagit fast att det är tillåtet när en sammanslutning företräder intressena hos företag som har rätt att väcka talan för egen räkning, utan att det krävs ett särskilt mandat från medlemmarna. Detta motiveras av de processuella fördelarna, eftersom det ger möjlighet att undvika att talan avseende samma beslut väcks av ett stort antal sökande. När det gäller de berörda parternas processuella rättigheter i antidumpningsundersökningar är situationen dock annorlunda. På grund av den individuella karaktären och omfattningen av rätten till försvar innebär en kollektiv talan inte att man inte kan väcka talan i flera mål mot samma beslut, utan att man kombinerar flera olika separata åtgärder, som därför måste kunna identifieras och uttryckligen anges.

194. I förevarande fall anges i skäl 25 i den omtvistade förordningen att CCCME skulle anses vara en berörd part som särskilt företrädde den kinesiska gjutjärnsindustrin. Jag noterar dock att det i detta skäl inte anges att CCCME företrädde enskilda exporterande tillverkare. I skälen 30 och 62–74 i den förordningen hänvisas dessutom till CCCME:s yrkanden, men det anges inte att dessa yrkanden gjordes för de exporterande tillverkarnas räkning. Den omtvistade förordningen tycks därför visa att CCCME agerade för egen räkning som företrädare för den kinesiska gjutjärnsindustrin.

195. Det bör påpekas att klagandena inte har lagt fram någon bevisning för att någon av de exporterande tillverkarna hade gett CCCME en fullmakt eller på annat sätt bemyndigat CCCME att företräda dem under det administrativa förfarandet vid kommissionen, eller för att dessa företag skulle ha varit medlemmar i CCCME vid den relevanta tidpunkten. Det faktum att CCCME under antidumpningsförfarandet uppträdde som ”en sammanslutning som företräder alla kinesiska tillverkare som är verksamma inom den berörda sektorn i Kina” och att den erkändes som sådan av kommissionen är därför inte tillräckligt för att CCCME ska kunna utöva de processuella rättigheterna för alla sina medlemmar under antidumpningsförfarandet.

196. Jag anser därför att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 444 i den överklagade domen konstaterade att möjligheten för en sammanslutning att utöva vissa av sina medlemmars processuella rättigheter under antidumpningsförfarandet är beroende av att enheten under utredningen har visat att den har för avsikt att agera som representant för vissa av sina medlemmar, vilket förutsätter att dessa medlemmar har identifierats och att enheten kan visa att den har erhållit ett bemyndigande från dessa medlemmar som gör det möjligt för den att utöva dessa processuella rättigheter för deras räkning.

197. Denna slutsats påverkas inte av artikel 20 i grundförordningen, där det föreskrivs att intresseorganisationer får begära information om de viktigaste omständigheterna och övervägandena på grundval av vilka införandet av bland annat slutgiltiga åtgärder planeras. Såsom påpekats ovan måste den bestämmelsen läsas mot bakgrund av skäl 29 i den förordningen, där kopplingen till deltagarnas processuella rätt att försvara sina intressen betonas. Rätten till utlämnande av uppgifter enligt artikel 20 i grundförordningen är en viktig pelare i de berörda parternas rätt till försvar och kräver därför att den berörda parten deltar i undersökningen för att den senare ska kunna klaga på eventuella brister vid EU-domstolarna.

198. Följaktligen anser jag att tribunalen gjorde rätt när den fann att den tredje grunden, inom ramen för vilken kommissionen kritiserades för att ha vägrat att lämna ut information som var relevant för fastställandet av dumpning och skada till klagandena, kan åberopas av CCCME, som agerar för egen räkning i egenskap av intresseorganisation som företräder den kinesiska industrin i sin helhet, och när den avvisade de argument som framfördes inom ramen för denna grund av CCCME:s medlemmar och av de andra juridiska personer vars namn är upptagna i bilaga I till den överklagade domen.

199. Följaktligen uppmanar jag domstolen att avslå överklagandet såvitt avser den första delen av den femte grunden.

2. Andra delgrunden

200. Den andra delgrunden avser den del av den överklagade domen som behandlar CCCME:s påstående att kommissionen borde ha tillhandahållit beräkningarna i aggregerad form, särskilt när det gäller, för det första, beräkningarna av i) normalvärdet, ii) den kinesiska importens effekter på priserna och iii) skadeelimineringsnivåerna och, för det andra, uppskattningarna av de makroekonomiska indikatorerna. För de beräkningar som låg till grund för undersökningen av de mikro- och makroekonomiska indikatorerna, som gör det möjligt att bedöma den skada som vållats EU-industrin, erhöll CCCME de övergripande siffrorna per indikator och år som anges i skälen 137–166 i förordningen om preliminär tull.

201. Genom det första yrkandet ifrågasätter CCCME punkt 507 i den överklagade domen, i vilken tribunalen slog fast att det faktum att konfidentiella uppgifter presenteras i aggregerad form inte nödvändigtvis innebär att dessa uppgifter inte längre är konfidentiella och att det inte fanns någon anledning att besluta om utlämnande av de makroekonomiska skadeindikatorerna på grund av att de var konfidentiella. I synnerhet anser CCCME, å ena sidan, att eftersom kommissionen aldrig hävdat att de aggregerade makroekonomiska skadeuppgifterna i sig är konfidentiella, kunde tribunalen inte åberopa detta som ett argument utan att på ett rättsstridigt sätt ersätta kommissionens bedömning med sin egen. Skäl 130 i den omtvistade förordningen avser inte frågan huruvida uppgifterna är konfidentiella utan frågan huruvida uppgifterna faktiskt föreligger. Å andra sidan gör CCCME gällande att tribunalens rättsliga klassificering av de uppskattade makroekonomiska skadeindikationerna som konfidentiella uppgifter är felaktig. Ett utlämnande av aggregerade uppgifter för EU-industrin som helhet hade inte möjliggjort för berörda parter att kontrollera uppgifternas riktighet, särskilt när det gäller uppskattningar.

202. Inledningsvis betonar jag att syftet med rätten till tillgång till information och skyldigheten att lämna ut information är att ge parterna möjlighet att bekanta sig med bevisningen så att de kan uttrycka sina ståndpunkter på ett effektivt sätt. Skyldigheten att lämna ut uppgifter fastställs i artikel 20 i grundförordningen.

203. När det gäller argumentet att kommissionen aldrig formellt hade kvalificerat de aggregerade uppskattningarna av den makroekonomiska indikatorn som konfidentiella under det administrativa förfarandet eller i sina skriftliga inlagor vid tribunalen, bör jag påpeka att kommissionen anser och upprepade vid förhandlingen vid tribunalen att dessa uppgifter aldrig har funnits, vilket inte ifrågasattes av klagandena. Eftersom det är ostridigt att de aggregerade uppgifterna aldrig har funnits är det uppenbart att kommissionen inte kunde ha kvalificerat dessa uppgifter som konfidentiella under det administrativa förfarandet eller i sina skriftliga inlagor till tribunalen. Av detta skäl föreslår jag att domstolen inte ska godta klagandenas argument avseende förfarandet.

204. När det gäller argumentet att den enda avgörande frågan är om de makroekonomiska uppgifterna, även i aggregerad form, fortfarande är konfidentiella, erinrar jag om att domstolen i domen i målet Timex mot rådet och kommissionen slog fast att all icke-konfidentiell information, oavsett källa, måste lämnas ut för att göra det möjligt för den klagande att se om fakta hade bedömts korrekt i fallet. I domen i målet Al-Jubail behandlade domstolen rätten till tillgång till information som en del av rätten att yttra sig. EU-institutionerna måste agera med vederbörlig aktsamhet när de fullgör sin skyldighet att tillhandahålla alla uppgifter som är nödvändiga för att parterna ska kunna försvara sig på ett framgångsrikt sätt, samtidigt som de säkerställer skyddet av de klagande och de samarbetsvilliga tillverkare som antidumpningsundersökningen bygger på.

205. Skyldigheten att tillhandahålla information ska utövas i enlighet med omsorgsplikten, det vill säga ”skyldighet[en] för den behöriga institutionen att omsorgsfullt och opartiskt undersöka alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet”, vilket med nödvändighet innebär ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för den administrativa myndigheten. Enligt fast rättspraxis måste de principer som styr rätten till information förenas med kraven på konfidentialitet, särskilt institutionernas skyldighet att respektera affärshemligheter. I detta hänseende kan institutionernas skyldighet att följa principen om konfidentiell behandling av en uppgift, av vilken ett utlämnande skulle ha fått en negativ verkan för det företag som lämnat den, inte frånta de andra behöriga parterna, särskilt exportörerna, de processuella garantier som föreskrivs i grundförordningen, eller beröva de rättigheter som de har enligt dessa bestämmelser deras väsentliga innehåll.

206. Ett beslut om att uppgifterna ska vara konfidentiella måste därför fattas efter en avvägning mellan skyddet av uppgifterna för EU-tillverkarna (som inleder förfarandet och vars klagomål ligger till grund för undersökningarna) och rättigheterna för de exporterande tillverkarna i tredjeländer och deras intresseorganisationer.

207. I det aktuella fallet är det sant att det faktum att uppgifterna presenterades i form av en sammanfattning begränsade CCCME:s möjlighet att kontrollera att uppgifterna i fråga var korrekta. Mot bakgrund av den avvägning som måste göras mellan dessa rättigheter och skyddet av konfidentiella uppgifter bör det dock anses att en presentation av uppgifter på detta sätt inte nödvändigtvis innebär ett åsidosättande av CCCME:s rätt till försvar. I detta avseende är det viktigt att betona att makroekonomiska uppgifter, oavsett om de rör tillverkare från tredjeländer eller EU-tillverkare, bör skyddas när de grundar sig på marknadskännedom, eftersom dessa tillverkares samarbete utgör grunden för antidumpningsundersökningen.

208. Jag påpekar att tribunalen redan har slagit fast att den uppskattade produktionen av den berörda produkten hos de berörda EU-tillverkarna, som kommissionen hade använt sig av vid beräkningen av förbrukningen, med rätta hade betraktats som konfidentiell, eftersom den grundade sig på de klagandes marknadskännedom. Tribunalen konstaterade därför att kommissionen hade agerat i enlighet med grundförordningen när den endast lämnade uppgifter om den totala produktionen. Jag håller med om det tillvägagångssättet, eftersom antidumpningsundersökningar kan bygga på uppgifter från ett litet antal tillverkare eller ett litet marknadssegment. Även i aggregerad form och även om det bygger på rena uppskattningar är det teoretiskt möjligt att härleda ekonomiska uppgifter till specifika industriaktörer, specifika produkter eller till och med ett specifikt företag och därmed avslöja vissa affärshemligheter genom att dra slutsatser.

209. I det aktuella fallet hade kommissionen i skäl 130 i den omtvistade förordningen förklarat att uppgiftskällorna var faktiska uppgifter och ”uppskattningar från klagandena rörande resten av unionsindustrin”. Jag håller med kommissionen om att det faktum att de klagande hade lämnat uppskattningar för resten av EU-industrin innebär att dessa uppskattningar baserades på deras marknadskännedom om EU-industrin. Uppgifter som grundar sig på marknadsinformation – även om dessa uppgifter endast är uppskattningar och även i aggregerad form – kan avslöja affärshemligheter för de klagande eller de samarbetsvilliga tillverkarna i antidumpningsförfarandet och är till sin natur konfidentiella, vilket tribunalen konstaterade i punkt 507 i den överklagade domen. Tribunalen gjorde därför inte fel när den i denna punkt konstaterade att makroekonomiska uppgifter som presenteras i aggregerad form fortfarande kan vara konfidentiella. Jag föreslår därför att domstolen avslår det första yrkandet.

210. Det andra och tredje yrkandet bör behandlas tillsammans, eftersom de båda avser samma del av resonemanget i den överklagade domen. För det första anser CCCME att tribunalen i punkt 509 i den överklagade domen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den konstaterade att de sammanlagda beräkningarna av prisunderskridandet som CCCME begärde ut inte fanns, eftersom prisunderskridandet endast hade beräknats per produkttyp och exporterande tillverkare. CCCME har hävdat att den har lagt fram bevis i detta avseende och att det är omöjligt för kommissionen att beräkna prisunderskridande utan att aggregera prisuppgifter på unionsindustrinivå.

211. Jag påpekar inledningsvis att kommissionen i skäl 24 i den omtvistade förordningen slog fast att de aggregerade beräkningar av prisunderskridande som CCCME begärde ut inte fanns, eftersom prisunderskridandet endast hade beräknats per produkttyp och per exporterande tillverkare. Varje kinesisk exporterande tillverkare som ingick i stickprovet erhöll således beräkningar av prisunderskridandet för var och en av de produkttyper som tillverkaren exporterade. CCCME anser att det är omöjligt för kommissionen att slå fast att ”62,6 % av den totala försäljningen i unionen för unionstillverkarna i urvalet hade underskridits” utan att sammanställa beräkningarna av prisunderskridandet. Jag påpekar emellertid att CCCME inte lägger fram några bevis till stöd för ett sådant påstående. Den snedvridning som CCCME gjort gällande har således inte styrkts. CCCME har endast påstått att det skett en missuppfattning av faktiska omständigheter, men kan inte styrka detta.

212. För det andra anser CCCME att tribunalen tillämpade en felaktig rättslig standard när den konstaterade att det skulle vara alltför betungande att offentliggöra beräkningarna av prisunderskridande på aggregerad basis för att uppfylla kraven i artikel 20 i grundförordningen. Vid förhandlingen tillade CCCME att det knappt skulle ta någon tid att ta fram sådana uppgifter.

213. Frågan är om kommissionen är skyldig att ta fram nya handlingar på grundval av befintliga uppgifter för att säkerställa rätten till försvar. I det avseendet vill jag understryka att kommissionens framläggande av nya handlingar innebär att information som berör de klagande och andra samarbetsvilliga företag lämnas ut. Eftersom det skulle kunna ge andra berörda parter tillgång till affärshemligheter kan det inte betraktas som ett automatiskt skapande av en tabell med ekonomiska uppgifter. Med tanke på omsorgsplikten, som innebär att kommissionen är skyldig att noggrant och opartiskt undersöka alla relevanta aspekter av det enskilda fallet, måste kommissionen snarare överväga varje del av den information som den väljer att lämna ut.

214. I praktiken måste kommissionen för varje handling som lämnas ut under antidumpningsförfarandet och som innehåller nya aggregerade uppgifter avgöra om dessa uppgifter undergräver konfidentialiteten för de uppgifter som parterna har anförtrott kommissionen och som den innehar. När nya aggregerade uppgifter tas fram och lämnas ut måste kommissionen alltså göra en avvägning mellan konfidentialiteten och de berörda parternas rätt till försvar. Även om kommissionens arbetsbelastning inte kan utgöra en invändning i sig, är den en faktor vid fastställandet av denna balans, eftersom själva skyddet av de klagandes eller samarbetsvilliga parternas uppgifter kan vara beroende av denna arbetsbelastning. När kommissionen systematiskt måste ta fram nya aggregerade uppgifter måste den med andra ord också avgöra om utlämnandet av dessa uppgifter är av sådan art att det undergräver konfidentialiteten för de uppgifter som parterna anförtrott kommissionen. Det sistnämnda kravet måste beaktas när man gör denna avvägning. Jag håller därför med tribunalen om att den mängd information som CCCME begär i det aktuella fallet är sådan att kommissionen skulle hindras i sin verksamhet och i sin utredning om den var tvungen att tillhandahålla all denna information i en form som är anpassad enbart till CCCME:s behov.

215. I punkt 513 i den överklagade domen konstaterade tribunalen i huvudsak att CCCME hade tillgång till ”de viktigaste faktiska omständigheter och överväganden som låg till grund för kommissionens avsikt att anta slutgiltiga åtgärder” och att ”denna enhet [därför] kunde tillvarata sina intressen i egenskap av sammanslutning som företrädde den kinesiska industrin”. På grundval av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna bör det därför anses att CCCME kunde försvara sina intressen, vilket gör att eventuella fel i punkterna 511 och 512 i den överklagade domen är verkningslösa.

216. Slutligen anser CCCME, i huvudsak, att tribunalens slutsats i punkterna 511 och 512 i den överklagade domen strider mot artikel 20.2 i grundförordningen, eftersom CCCME nekades tillgång till de begärda uppgifterna trots att dessa uppgifter inte var konfidentiella eller kunde ha lämnats ut på ett icke-konfidentiellt sätt. CCCME har vidare gjort gällande att tribunalen har underlåtit att göra en avvägning mellan skälen för konfidentialitet och rätten till försvar genom att vägra att lämna ut de makroekonomiska uppgifterna till CCCME i form av aggregerade uppgifter.

217. CCCME:s invändning mot tribunalens konstaterande att CCCME hade tillgång till de väsentliga omständigheterna och övervägandena avser en sakfråga och kan inte ifrågasättas i samband med överklagandet. CCCME:s påståenden vid domstolen är inte tillräckliga för att påvisa en felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 20.2 i grundförordningen. Som framgår av punkterna 451–470 och 484–504 i den överklagade domen har tribunalen gjort en utförlig granskning av kommissionens bedömning avseende CCCME:s rätt till försvar.

218. Följaktligen föreslår jag att domstolen ska avslå överklagandet såvitt avser den andra delen av den femte grunden.

3. Tredje delgrunden

219. För det första har CCCME gjort gällande att tribunalen i punkt 524 i den överklagade domen gjorde fel när den inte beviljade denna enhet tillgång till uppgifter om produkternas egenskaper – utöver de uppgifter som finns i produktnumren – med motiveringen att dessa uppgifter inte gör det möjligt för enheten att bättre säkerställa sin rätt till försvar. CCCME anser att det är rättsligt felaktigt att endast samarbetande exporterande tillverkare kan ha rätt att lämna in ansökningar om justering och att denna information därför inte skulle vara användbar för CCCME, som har en övergripande kunskap om marknaden.

220. CCCME har anfört att tribunalen skapade en underkategori av berörda parter genom att göra skillnad mellan intresseorganisationer och andra berörda parter, vilket strider mot artikel 20.2 i grundförordningen. CCCME anser att den är en intresseorganisation för exporterande tillverkare och att det som är relevant för dess medlemmar också är relevant för CCCME. Till stöd för sina påståenden har CCCME åberopat domen av den 20 mars 1985, Timex mot rådet och kommissionen, och gjort gällande att kommissionen åtminstone var skyldig att ge CCCME all den information som var nödvändig för att CCCME skulle kunna identifiera de ifrågavarande föremålen så att den kunde kontrollera om institutionerna hade fastställt fakta på ett korrekt sätt.

221. Inledningsvis vill jag påpeka att tribunalen tog hänsyn till de frågor som rör rätten till försvar och konfidentialitet, vilket framgår av punkterna 451–470 och 484–504 i den överklagade domen, vilka inte har ifrågasatts.

222. När det gäller den begärda tillgången till information om produkternas egenskaper kritiserade CCCME vid tribunalen kommissionen för att den inte hade lämnat andra uppgifter än de egenskaper som anges i produktnumren när det gäller de produkter från indiska och europeiska tillverkare som jämfördes med de importerade produkterna. I punkterna 523 och 524 i den överklagade domen gjorde tribunalen en åtskillnad mellan den exporterande tillverkarens situation och CCCME:s situation. Den sistnämnda är i detta fall en intresseorganisation som företräder den kinesiska industrin som helhet. Tribunalen ansåg att CCCME inte skulle kunna jämföra de aktuella produkterna ändamålsenligt, även om organisationen fick ta del av upplysningarna om produkternas egenskaper, eftersom CCCME i princip inte förfogar över de produktmodeller som släppts ut på marknaden av de kinesiska exporterande tillverkarna i stickprovet, vilka har jämförts med de indiska produkterna.

223. Jag anser inte att denna bedömning är rättsligt felaktig, även om den skapar en skillnad mellan de väsentliga fakta och överväganden som en intresseorganisation har tillgång till och de fakta och överväganden som andra berörda parter har tillgång till. Jag anser att kommissionen kan göra en åtskillnad mellan intresseorganisationer och exporterande tillverkare, eftersom den måste hitta en rättvis balans mellan rätten till försvar och skyddet av konfidentialitet. Eftersom det rör sig om information som avser produkternas egenskaper och som sådan utgör en affärshemlighet måste kommissionen skydda den. Av detta följer att kommissionen, när den gör denna avvägning, kan och bör göra en åtskillnad mellan de enheter som begär tillgång till informationen.

224. För det andra har CCCME ifrågasatt punkt 529 i den överklagade domen, där tribunalen slog fast att CCCME under antidumpningsförfarandet förfogade över all information om den metod som kommissionen använde för att beräkna importvolymerna. Enligt CCCME bortsåg tribunalen därvid från det faktum att uppgifterna om importen i fråga inte var offentligt tillgängliga. Fastställandet av importvolymerna bestod av en mycket komplicerad beräkning som byggde på flera antaganden, och uppgifterna baserades huvudsakligen på information och metoder som tillhandahölls av de klagande. CCCME anser att det är helt orimligt att förvänta sig att en berörd part ska göra om en så komplicerad beräkning som består av flera olika steg och innehåller flera antaganden, när kommissionen lätt kunde ha lämnat ut den, eftersom den inte innehöll konfidentiell information och eftersom dessa uppgifter och beräkningar utgjorde väsentliga fakta och överväganden.

225. Jag påpekar inledningsvis vissa fakta som tribunalen har fastställt.

226. För det första hade CCCME under antidumpningsförfarandet informerats om den metod som kommissionen använde för att beräkna importvolymerna. CCCME kände särskilt till i) de procentsatser som registrerats för import med ursprung i Kina, i Indien och i andra tredjeländer, i förhållande till de tidigare undernummer som användes innan det allmänna KN-numret ex73251000 infördes 2014, ii) det fasta belopp som ska dras av från KN-numret ex73259910 för att erhålla import med ursprung i Kina, i Indien och i tredjeländer, och iii) den procentsats som ska dras av från den totala importen för att utesluta kanalgaller.

227. För det andra hade CCCME, eftersom de uppgifter som användes för att fastställa denna import hämtades från statistik från Eurostat som finns tillgänglig i Comext-databasen, tillgång till all den information som behövdes för att återskapa kommissionens beräkningar som CCCME hade begärt att få ta del av.

228. Om CCCME önskade kontrollera tillförlitligheten i kommissionens beräkningar hade den därför tillgång till de relevanta uppgifterna för att göra detta. I det aktuella fallet har CCCME inte på något sätt styrkt påståendet att det inte är möjligt att återskapa beräkningarna. Det är rimligt att förvänta sig att en berörd part, såsom CCCME, själv kontrollerar de aktuella beräkningarna. I domen i målet Bricmate till exempel bestred de berörda parterna att de genomsnittliga importpriserna för de berörda produkterna i vissa medlemsstater var korrekta. Därför var de tvivel som den nationella domstolen hade tagit upp och som ledde till en översyn av antidumpningsåtgärderna befogade. Enligt min mening gjorde tribunalen därför rätt när den konstaterade att CCCME förfogade över all information som var nödvändig för att återge kommissionens beräkningar som CCCME begärde att få tillgång till.

229. För det tredje har CCCME ifrågasatt bedömningen i punkt 538 i den överklagade domen på grund av att tribunalen felaktigt kvalificerade de faktiska aggregerade uppgifterna och uppskattningarna som konfidentiella. CCCME anser att eftersom dessa uppgifter inte var konfidentiella måste de lämnas till de berörda parterna i enlighet med artikel 6.7 i grundförordningen och att de utgjorde väsentliga omständigheter och överväganden enligt artikel 20.2 i grundförordningen.

230. Det bör påpekas att CCCME har ifrågasatt slutsatsen i punkt 538 i den överklagade domen att kommissionen inte är skyldig att göra en sådan åtskillnad vid bedömningen av skadan för Europeiska unionen, eftersom skadan bedöms för EU-industrin som helhet. Även om detta stämmer är detta bedömningskriterium inte tillräckligt för att motivera att de faktiska aggregerade och uppskattade uppgifterna i fråga inte har lämnats ut. Kommissionen kan därför bli ombedd att ta fram denna handling för att säkerställa rätten till försvar. I det aktuella fallet har tribunalen emellertid fastställt, vilket inte har ifrågasatts av CCCME inom ramen för överklagandet, att de faktiska uppgifterna för de producenter som ingick i urvalet och för de övriga klagande, å ena sidan, och de uppskattningar som gjorts för de återstående producenterna, å andra sidan, är konfidentiella, även om de aggregeras. Jag anser att dessa skäl är tillräckliga för att motivera att dessa uppgifter inte lämnas till CCCME.

231. Jag föreslår därför att domstolen ogillar överklagandet såvitt avser den tredje delen av den femte grunden och således denna grund i dess helhet.

VII. Rättegångskostnader

232. Domstolen har begärt att jag ska pröva grunderna avseende frågan huruvida talan ska tas upp till sakprövning samt den första delen av den första grunden för överklagandet och den andra och den femte grunden för överklagandet. Eftersom det slutliga avgörandet av överklagandet kommer att bero på det ställningstagande som domstolen gör, inte bara med avseende på dessa grunder utan även med avseende på den andra delen av den första grunden för överklagandet och den tredje och fjärde grunden för överklagandet, lämnar jag ingen rekommendation om rättegångskostnader i det här fallet.

VIII. Förslag till avgörande

233. Mot bakgrund av ovanstående och med förbehåll för domstolens prövning av den andra delen av den första grunden för överklagandet och den tredje och den fjärde grunden för överklagandet, föreslår jag att domstolen ogillar överklagandet såvitt avser den första delen av den första grunden för överklagandet och den andra och den femte grunden för överklagandet.

1 Originalspråk: engelska.

2 T‑254/18, EU:T:2021:278. De nio övriga klagandena anges i bilaga I till den överklagade domen. De är också medlemmar i CCCME.

3 Genomförandeförordning av den 29 januari 2018 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av vissa artiklar av gjutjärn med ursprung i Folkrepubliken Kina samt om avslutande av undersökningen av import av vissa artiklar av gjutjärn med ursprung i Indien (EUT L 25, 2018, s. 6).

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21).

5 Uppgifter från Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat).

6 EGT L 336, 1994, s. 103.

7 Beslut av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar - vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet - av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1).

8 Se förteckningen i punkt 2 i den överklagade domen.

9 EUT C 461, 2016, s. 22.

10 Genomförandeförordning om införande av en provisorisk antidumpningstull på import av vissa artiklar av gjutjärn med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 211, 2017, s. 14).

11 Förteckningen över de sju juridiska personerna återfinns i bilaga II till den överklagade domen.

12 Se, bland annat, beslut av den 30 september 1997, Federolio/kommissionen ( T‑122/96, EU:T:1997:142, punkt 61 och där angiven rättspraxis), och beslut av den 28 juni 2005, FederDoc m.fl./kommissionen ( T‑170/04, EU:T:2005:257, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 15 januari 2013, Aiscat/kommissionen ( T‑182/10, EU:T:2013:9, punkt 48) och där angiven rättspraxis.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen ( C‑132/14 P, EU:C:2015:609, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

14 Jag ska påpeka att kommissionen har ifrågasatt punkterna 52–70 i den överklagade domen som rör kravet på att parten ska vara personligen berörd, liksom punkterna 71–75 i den överklagade domen som rör konstaterandet att parten var direkt berörd.

15 Enligt den första delen är akten särskilt riktad till personen i fråga och enligt den tredje delen kan den personen väcka talan mot en regleringsakt som direkt berör denne och som inte medför genomförandeåtgärder, vilket uppenbart inte är fallet i förevarande mål, eftersom det inte föreligger några genomförandeåtgärder avseende CCCME.

16 Se, i detta avseende, dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17), och dom av den 28 april 2015, T & L Sugars and Sidul Açúcares/kommissionen ( C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 63).

17 Se, i detta avseende, dom av den 28 februari 2019, rådet/Growth Energy and Renewable Fuels Association ( C‑465/16 P, EU:C:2019:155, punkt 105).

18 Se, i detta avseende, dom av den 4 oktober 1983, Fediol/kommissionen ( 191/82, EU:C:1983:259, punkt 31), dom av den 17 januari 2002, Rica Foods/kommissionen ( T‑47/00, EU:T:2002:7, punkt 55), och beslut av den 14 december 2005, Arizona Chemical m.fl./kommissionen ( T‑369/03, EU:T:2005:458, punkt 72).

19 Se, i detta avseende, dom av den 28 februari 2019, rådet/Growth Energy and Renewable Fuels Association ( C‑465/16 P, EU:C:2019:155, punkt 107) och där angiven rättspraxis.

20 Kommissionen underströk vid förhandlingen att det inte finns något formellt beslut och inte någon möjlighet för industrin inom unionen att ifrågasätta erkännandet av en enhet som en berörd part.

21 Se punkt 63 i den överklagade domen.

22 Se senast domen av den 9 juni 2016, Growth Energy and Renewable Fuels Association/rådet (mål T‑276/13, EU:T:2016:340). Det ska påpekas att den del av tribunalens dom som rör rätten att väcka talan mot den aktuella förordningen i syfte att säkerställa att de berörda handelsorganisationernas processuella rättigheter tillvaratas fastställs uttryckligen av domstolen, i den mån tribunalen ogillade talan väckt av Growth Energy och Renewable Fuels Association för egen räkning såsom berörd part i förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2019, rådet/Growth Energy and renewable Fuels Association, C‑465/16 P, EU:C:2019:155, punkterna 101–109). Se även beslut av den 3 juni 1997, Merck m.fl./kommissionen ( T‑60/96, EU:T:1997:81, punkt 73), beslut av den 15 september 1998, Molkerei Großbraunshain och Bene Nahrungsmittel/kommissionen ( T‑109/97, EU:T:1998:209, punkterna 67 och 68), och beslut av den 16 september 2005, Schmoldt m.fl./kommissionen ( C‑342/04 P, ej publicerat, EU:C:2005:562, punkterna 39 och 40), och där angiven rättspraxis.

23 I punkt 66 i den överklagade domen påpekade tribunalen att kommissionen hade anfört att CCCME, även för det fall den kan göra anspråk på processuella rättigheter enligt grundförordningen, bör erkännas som en intresseorganisation för exportörer i grundförordningens mening, och inte som en berörd part i den mening som avses i samma förordning.

24 Emellertid noterar jag att en felaktig administrativ praxis kan ha andra rättsliga följder och vara föremål för olika rättsliga åtgärder.

25 Se, särskilt, punkterna 58–60 och 68–69 i den överklagade domen.

26 Till exempel verkar det som om endast artikel 6.7 och artikel 20.1, 20.2 och 20.4 i grundförordningen ger visst rättsligt skydd för intresseorganisationer. I detta avseende ska det påpekas att tribunalen, i punkt 143 i den överklagade domen, angav att CCCME vid tribunalen hävdade att kommissionen hade åsidosatt rätten till försvar och artikel 6.7, artikel 19.1–19.3 och artikel 20.2 och 20.4 i grundförordningen genom att neka klagandena tillgång till uppgifter som var relevanta för fastställandet av dumpning och skada.

27 Enligt artikel 5.10 andra stycket i grundförordningen ska de berörda parterna ”ge sig till känna och skriftligen lämna sina synpunkter och uppgifter om dessa synpunkter och uppgifter ska kunna beaktas vid undersökningen”. Detta innebär även ett angivande av den egenskap i vilken de agerar.

28 Se artikel 6.7 och artikel 20.2 och 20.4 i grundförordningen.

29 Begreppet ”ska” i andra stycket i artikel 5.10 i grundförordningen ska tolkas på följande sätt. Vad gäller antidumpningsförfaranden måste de parter som önskar bli berörda parter ge sig till känna. Såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen kan kommissionen inte förväntas ta initiativet att söka efter de berörda parterna. Denna uppfattning har också fått stöd av WTO:s överprövningsorgan som i sin rapport av den 29 november 2005 i ärendet ”Mexiko – Slutgiltiga antidumpningsåtgärder avseende nötkött och ris” (WT/DS 295/AB/R, punkt 251) slog fast att den undersökande myndigheten i fråga ”inte var skyldig enligt artikel 6.1 att delge information till exportörer som den inte kände till men kunde ha fått kännedom om.”

30 Se artikel 7.15 i förordning av den 22 december 1994 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 349, 1994, s. 22).

31 Se, till exempel, artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 459/68 av den 5 april 1968 om skydd mot dumpning eller beviljande av stöd från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 93, 1968, s. 1).

32 Unionslagstiftaren antog grundförordningen i enlighet med artikel 207.2 FEUF i syfte att säkerställa införlivandet av 1994 års antidumpningsavtal i unionens rättsliga system (se, i detta avseende, dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht ( C‑401/12 P-C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 59). Enligt skäl 6 i grundförordningen ”bör det avtalets ordalydelse i möjligaste mån återspeglas i unionens lagstiftning” (min kursivering).

33 Som jämförelse påpekar jag att Amerikas förenta stater har införlivat uttrycket ”handels- eller företagsorganisation” på exakt samma sätt som artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal, eftersom begreppet ”berörd part”, enligt 19 U.S. Code §1677(9) (E) och (F), omfattar ”handels- eller företagsorganisation[er]”.

34 Se dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube ( C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

35 Jag anser, liksom samtliga parter, att eftersom artikel 5.11 i grundförordningen hänvisar till en ”intresseorganisation” och till begreppet ”handelssammanslutning” betecknar dessa begrepp samma part. För tydlighets skull kommer jag, när jag hänvisar till dessa bestämmelser, endast använda begreppet ”intresseorganisation” i detta förslag till avgörande.

36 I den engelska versionen kan en handelsorganisation definieras som en ”frivillig sammanslutning av företag organiserade på geografisk eller industriell grund för att främja och utveckla kommersiella och industriella möjligheter inom dess verksamhetsområde, att offentligt framföra medlemmarnas synpunkter i frågor av allmänt intresse, eller i vissa fall att utöva viss kontroll av priser, utbud och distributionskanaler” (se Encyclopædia Britannica. ”Trade association”. Britannica Academic. Hämtad den 10 oktober 2022, från https://academic.eb.com/levels/collegiate/article/trade-association/73137). Se också definitionen av ”handelssammanslutning” i onlineversionen av Cambridge Dictionary, som en organisation som stödjer företag och arbetsgivare inom en viss typ av industri och försvarar deras rättigheter.

37 Till skillnad från den engelska och den franska versionen hänvisar den spanska versionen av artikel 6.11 i) i 1994 års antidumpningsavtal till kommersiella sammanslutningar, handels- eller affärssammanslutningar, vilket är tre kategorier av sammanslutningar. Alla tre typer hänvisar emellertid till begreppet ”sammanslutning”, vilket avser en enhet som är en juridisk person sammansatt av olika fysiska eller juridiska personer som, genom ett avtal avseende sammanslutningen, permanent ägnar sig åt uppfyllandet av vissa ändamål utan vinstsyfte (Organización dotada de personalidad jurídica integrada por una diversidad de personas, físicas o jurídicas, que, mediante un pacto asociativo, se dedica de forma permanente a la consecución de determinados fines sin finalidad de lucro; se https://dpej.rae.es/lema/asociaci%C3%B3n). Till exempel definieras ”asociación empresarial” som en ”[o]rganización de empresarios constituida para la defensa de los intereses económicos y sociales que le son propios” (se Montoya Melgar, A., (dir.), Diccionario Jurídico de la Real Academía de Jurisprudencia y Legislación, Aranzadi, Cizur Menor, 2016).

38 Larousse online-ordbok definierar en ”groupement” som en ”organisation plus ou moins structurée constituée par un ensemble de personnes ayant mêmes intérêts, mêmes aspirations ou même idéologie”. I ordboken från Centre national de ressources textuelles et lexicales definieras den som en ”[e]nsemble (important) de personnes (physiques ou morales) ayant des caractéristiques communes, réunies pour atteindre un but, pour défendre des intérêts communs”.

39 Historiskt utvecklades handelssammanslutningar under 1700-talet och under tidigt 1800-tal varvid de ersatte handelsskrån som hade förlorat sin makt. Vid den tiden utvecklades två system, det brittiska och det franska. I det brittiska systemet ”tilläts handelsorganisationer att utvecklas på sitt eget sätt”, men i det franska systemet ”var regeringen själv skapare av handelsorganisationer, vilka införlivades i det administrativa systemet i landet och vilka gavs en officiell ställning som en integrerad del av statsmaskineriet” (se Chisholm, H., ed. ”Handelsorganisation” Encyclopædia Britannica. Vol. 27 (11:e upplagan). Cambridge University Press 1911, s. 135–140, som ger en omfattande överblick över handelssammanslutningar under tidigt 1900-tal).

40 Däremot erkänner WTO regionala ekonomiska integrationssammanslutningar, såsom Association of South East Asian Nations och Europeiska frihandelssammanslutningen, vilket visar att begreppet ”sammanslutning” har en mycket vid innebörd i WTO:s regelverk för internationell handel.

41 Till exempel, se förteckningen över handelssammanslutningar i USA på https://www.trade.gov/trade-associations.

42 Vad gäller tolkning i enlighet med artikel 11.1 i Europakonventionen, se dom av den 18 juni 2020, kommissionen/Ungern (Insyn i föreningar) ( C‑78/18, EU:C:2020:476, punkterna 112–114).

43 Europadomstolen, den 17 februari 2004, Gorzelik m.fl. mot Polen (CE:ECHR:2004:0217JUD004415898, §§ 88, 90 och 92), och Europadomstolen, den 8 oktober 2009, Tebieti Mühafize Cemiyyeti och Israfilov mot Azerbajdzjan (CE:ECHR:2009:1008JUD003708303, §§ 52 och 53).

44 Europadomstolen, den 17 februari 2004, Gorzelik m.fl. mot Polen (CE:ECHR:2004:0217JUD004415898, § 52), och Europadomstolen, den 8 oktober 2009, Tebieti Mühafize Cemiyyeti och Israfilov mot Azerbajdzjan (CE:ECHR:2009:1008JUD003708303, § 54).

45 Europadomstolen, den 5 oktober 2006, Moscow Branch of the Salvation Army mot Ryssland (CE:ECHR:2006:1005JUD007288101, §§ 73 och 74).

46 Artikel 52.1 i stadgan godtar att begränsningar införs av utövandet av rättigheter och friheter om de är föreskrivna i lag och förenliga med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

47 Samma resonemang är tillämpligt på kommissionens argument som grundar sig på föreningsfriheten i den mening som avses i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs den 10 december 1948 av Förenta nationernas generalförsamling, där det anges i artikel 20.1 att ”var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster och föreningsfrihet”.

48 Kommissionen har gjort gällande att Europadomstolen, i dom av den 10 februari 1983, Le Compte, Van Leuven och de Meyere mot Belgien, ansökningar nr 6878/75 och 7238/75, 23 juni 1981, CE:ECHR:1981:0623JUD000687875, §§ 62–66, slog fast att belgiska Ordre des médecins, som organiserar läkare i Belgien, med anledning av dess rättsliga karaktär och särskilda offentliga funktion, inte är en intresseorganisation eftersom den utövar offentlig kontroll över läkare.

49 Se bilaga A.7 till ansökan vid tribunalen, CCCME:s stadgar, kapitel 1, artiklarna 2 och 3.

50 Ibidem.

51 Se punkt 3 i CCCME:s stadgar.

52 Se bilaga A.2 till ansökan vid tribunalen. Dessutom är det möjligt att enhetens räckvidd är större än vad namnet indikerar. Gjutjärn och maskiner och/eller mekaniska industrier är ungefärliga begrepp. Det kan inte uteslutas att CCCME företräder intressena för tillverkare och exportörer av manluckor.

53 Se, analogt, dom av den 11 juni 2009, Confservizi/kommissionen ( T‑292/02, EU:T:2009:188, punkt 55).

54 Dom av den 27 januari 2000 (T‑256/97, EU:T:2000:21, punkt 75).

55 Tribunalen avfärdade kommissionens uppfattning att en konsumentorganisation ska uteslutas från ett antidumpningsförfarande på grundval av en åtskillnad mellan produkter som säljs i detaljhandeln och andra produkter.

56 Se punkt 22 i svaren på domstolens frågor som lämnats in av intervenienterna.

57 Se bilaga A.7 till ansökan vid tribunalen, CCCME:s stadgar, kapitel 1, artiklarna 4 och 6.2, och bilaga A.7 till ansökan vid tribunalen. Särskilt anges i artikel 4 i stadgarna att sammanslutningen befinner sig under ”övervakning, förvaltning och affärsvägledning från [Kinas] civilministerium” och ”näringsministerium”.

58 Se punkterna 32 och 57–60 i svarsskrivelsen vid tribunalen och de skriftliga svaren på tribunalens frågor av den 7 april 2020, svaret på fråga 9, punkterna 59–70 i den fortsatta numreringen, och bilaga R.2 till svarsskrivelsen vid tribunalen. Se även punkterna 11–23 i intervenienternas svarsskrivelse avseende överklagandet.

59 282/85, EU:C:1986:316.

60 Dom av den 24 september 2002, Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen, ( C‑74/00 P och C‑75/00 P, EU:C:2002:524, punkterna 81 och 83), och dom av den 9 juli 2008, Alitalia/kommissionen ( T‑301/01, EU:T:2008:262, punkt 58).

61 282/85, EU:C:1986:316.

62 Med analog tillämpning av detta kan en sammanslutning ges rätt att intervenera i ett fall där den företräder ett betydande antal företag som är verksamma inom den berörda sektorn, förutsatt att ett av dess ändamål är att tillvarata medlemmarnas intressen, att ärendet kan väcka principiella frågor om den berörda sektorns funktionssätt och att medlemmarnas intressen därför väsentligen kan påverkas av det kommande avgörandet (se beslut av den 10 november 2020, Nevinnomysskiy Azot och NAK ”Azot”/kommissionen, T‑865/19, ej publicerat, EU:T:2020:570, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

63 Dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen ( C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 187), dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkt 94), och dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci ( C‑622/16 P-C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 48).

64 Eftersom processuella garantier är individuella garantier beror deras räckvidd på vilka intressen som sammanslutningen i fråga faktiskt företräder. Vad gäller en enhet såsom CCCME, vilken i viss uträckning kontrolleras av Kina, ska hänsyn tas till de olika intressen som den företräder (exporterande tillverkare och den kinesiska staten) vid fastställandet av räckvidden av dess processuella rättigheter enligt dessa bestämmelser.

65 Se artikel 5.11 i grundförordningen.

66 Se punkterna 35 och 36 ovan.

67 Se, i detta avseende, dom av den 22 juni 2006, Belgien och Forum 187/kommissionen ( C‑182/03 och C‑217/03, EU:C:2006:416, punkt 56 och där angiven rättspraxis), och dom av den 13 mars 2018, European Union Copper Task Force/kommissionen, ( C‑384/16-P, EU:C:2018:176, punkt 87).

68 Se dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen ( C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

69 Se, i detta avseende, dom av den 11 juni 2009, Confservizi/kommissionen ( T‑292/02, EU:T:2009:188, punkt 55), och beslut av den 29 mars 2012, Asociación Española de Banca mot kommissionen ( T‑236/10, EU:T:2012:176, punkt 25).

70 Se, analogt, dom av den 19 december 2019, Engie Cartagena ( C‑523/18, EU:C:2019:1129, punkt 34).

71 Se, i detta avseende, bland annat dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld ( C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

72 Den rättspraxis som kommissionen hänvisar till gäller i själva verket principen att en sammanslutning inte har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring om dess medlemmar inte kan göra det individuellt. Se, i detta avseende, beslut av den 18 december 1997, kommissionen/Sveriges Betodlares Centralförening ( C‑409/96 P, EU:C:1997:635, punkt 45), och dom av den 13 december 2005, kommissionen/Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum ( C‑78/03 P, EU:C:2005:761, punkt 70).

73 Se den bevisning som kommissionen lagt fram i bilagorna 4–6 till svaren på domstolens frågor.

74 Se 67–69 ovan.

75 Kommissionen medger dock att staten spelar en roll som administrativ eller rättslig myndighet när den godkänner bildandet av en sammanslutning. Myndigheten kontrollerar endast att alla formella rättsliga krav i den nationella lagstiftningen är uppfyllda.

76 Se punkt 68 ovan.

77 Se bland annat beslut av domstolens ordförande av den 28 september 1998, Pharos/kommissionen ( C‑151/98 P, EU:C:1998:440, punkt 6), och beslut av den 3 april 2014, kommissionen/Andersen ( C‑303/13 P, ej publicerat, EU:C:2014:226, punkt 8).

78 Dom av den 22 juni 2021, Venezuela/rådet (Huruvida en tredje stat påverkas) ( C‑872/19 P, EU:C:2021:507, punkt 50).

79 Domstolen förklarade uttryckligen att ”unionens skyldighet att säkerställa respekten för rättsstatens värde ingalunda kan underställas ett villkor om ömsesidighet när det gäller unionens förbindelser med tredjeländer”.

80 Ur ett pluralistiskt perspektiv är en stat dessutom en form av grupp eller förening (se Muñiz-Fraticelli, V. M., ”The Structure of Pluralist Arguments” i The Structure of Pluralism, Oxford Constitutional Theory, Oxford, 2014; online edn, Oxford Academic), 16 april 2014, och mer allmänt Hirst, P.Q. (red.), The Pluralist Theory of the State: Selected Writings of G.D.H. Cole, J.N. Figgis och H.J. Laski, Routledge, London, 1993).

81 Enligt denna princip ska Europeiska unionen i sina förbindelser med omvärlden upprätthålla och främja sina värderingar.

82 Se i detta avseende dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 97 och 98).

83 Tribunalen har slagit fast att en sammanslutnings möjlighet att väcka talan grundar sig på bedömningen att en talan som väcks av en sammanslutning innebär processuella fördelar på grund av att det därigenom undviks att talan väcks i många fall mot samma rättsakter, eftersom sammanslutningen har ersatt en eller flera av de medlemmar vars intressen den företräder och som själva skulle ha kunnat väcka en talan som kan tas upp till sakprövning (se, i detta avseende, dom av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen, T‑447/93-T‑449/93, EU:T:1995:130, punkt 60).

84 C‑465/16 P, EU:C:2019:155.

85 Ibidem, punkt 125.

86 Se punkterna 77–80 ovan.

87 I artikel 4 i CCCME:s stadgar anges att sammanslutningen befinner sig under ”övervakning, förvaltning och affärsvägledning från Kinas civilministerium” och ”näringsministerium” (se bilaga A.7 till stämningsansökan vid tribunalen).

88 Se punkterna 77–80 ovan.

89 Enligt artikel 10.1 i CCCME:s stadgar har medlemmarna dessutom rösträtt. Det bör därför finnas konkreta bevis för att denna rösträtt har åsidosatts i det aktuella fallet i samband med beslutet att inge en stämningsansökan (se bilaga A.7 till stämningsansökan till tribunalen).

90 Se punkt 19 i kommissionens svar på domstolens frågor.

91 Dom av den 16 februari 1965 (14/64, EU:C:1965:13, s. 57).

92 Enligt artikel 53 i stadgan ska ”[ avdelning III] tillämpas på förfarandet vid tribunalen …”. Artikel 19 ingår i denna avdelning i stadgan.

93 Se, i detta avseende, dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet ( C‑229/05 P, EU:C:2007:32, punkt 113).

94 Artikel 44.5 b i tribunalens rättegångsregler, i den lydelse som följer av Europeiska unionens officiella tidning av den 2 maj 1991 (EGT L 136, 1991, s. 1).

95 Se, i detta avseende, dom av den 28 september 2016, European Food/EUIPO – Société des produits Nestlé (FITNESS) ( T‑476/15, EU:T:2016:568, punkt 19), dom av den 17 februari 2017, Batmore Capital/EUIPO - Univers Poche (POCKETBOOK) ( T‑596/15, ej publicerad, EU:T:2017:103, punkterna 19–22), och dom av den 19 december 2019, Amigüitos pets & life/EUIPO - Société des produits Nestlé (THE ONLY ONE by alphaspirit wild and perfect) ( T‑40/19, ej publicerad, EU:T:2019:890, punkt 14).

96 Dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA ( C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 53).

97 Se, i detta avseende, dom av den 16 februari 1965, Barge/High Authority ( 14/64, EU:C:1965:13, punkt 57).

98 Se, analogt, dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA ( C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 67).

99 Dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen ( C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 187), och dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkt 94), och dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci ( C‑622/16 P-C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 48).

100 Eurostats uppgifter klassificeras enligt nummer som härrör från KN. I förevarande fall omfattas den produkt som omfattas av den omtvistade förordningen av två nummer: KN-nummer ex73251000 (icke aducerat gjutjärn) och KN-nummer ex73259910 (aducerat gjutjärn), där termen ”ex” före numret i båda fallen anger att den berörda produkten endast omfattas av en del av det berörda numret.

101 Se, i detta avseende, dom av den 2 december 2021, kommissionen och GMB Glasmanufaktur Brandenburg/Xinyi PV Products (Anhui) Holdings ( C‑884/19 P och C‑888/19 P, EU:C:2021:973, punkt 117), och dom av den 10 juli 2019, Caviro Distillerie m.fl./kommissionen ( C‑345/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:589, punkt 14).

102 Se, i detta avseende, dom av den 10 september 2015, Bricmate ( C‑569/13, EU:C:2015:572).

103 Se, i detta avseende, dom av den 10 september 2015, Bricmate ( C‑569/13, EU:C:2015:572, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

104 Se, i detta avseende, dom av den 20 maj 2015, Yuanping Changyuan Chemicals/rådet ( T‑310/12, ej publicerad, EU:T:2015:295, punkt 129).

105 Dom av den 18 oktober 2018, Gul Ahmed Textile Mills/rådet ( C‑100/17 P, EU:C:2018:842, punkt 64), och dom av den 10 juli 2019, Caviro Distillerie m.fl./kommissionen ( C‑345/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:589, punkt 16).

106 Uppgifter från Eurostat ska användas för att beräkna volymen av dumpad import (se, i detta avseende, dom av den 22 mars 2012, GLS C‑338/10, EU:C:2012:158, punkt 30).

107 Dom av den 10 september 2015, Bricmate ( C‑569/13, EU:C:2015:572, punkt 68).

108 Ibidem, punkterna 47–49. I domen i målet Bricmate till exempel hänvisade den svenska hänskjutande domstolen, som förlitade sig på Bricmates underbyggda bestridande av uppgifterna om importvolymen, till dessa bestridanden för att ifrågasätta uppgifternas riktighet. Den hänskjutande domstolen tog upp frågan om huruvida EU:s institutioner hade gjort fel vad gäller importvolymen av varor som klassificeras enligt nummer 69089099 i KN, eftersom volymen av kinesisk import överskattades i rådets genomförandeförordning (EU) nr 917/2011 av den 12 september 2011 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa keramiska plattor med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 238, 2011, s. 1) med 1,3 miljoner m2 för 2009 och för undersökningsperioden. Den angav också tvivel vad gäller frågan huruvida EU-institutionerna gjorde fel vad gäller importen av varor enligt nummer 69079099 i KN, numera nummer 69079080 i KN, så att volymen av denna import för 2009 och för undersökningsperioden överskattades med 10 procent.

109 Se ansökan vid tribunalen, punkt 35.

110 Se, i detta avseende, dom av den 20 september 2019, Jinan Meide Casting/kommissionen ( T‑650/17, EU:T:2019:644, punkt 357, ej publicerad).

111 Se, i detta avseende, rapporten från WTO:s överprövningsorgan i ärendet ”United States – Anti-dumping Measures on Certain Hot-Rolled Steel Products from Japan”, antagen den 23 augusti 2001 (WT/DS 184/AB/R), punkt 192.

112 WTO:s överprövningsorgans rapport av den 29 november 2005 i ärendet ”Mexiko – Definitive Anti-Dumping Measures on Beef and Rice” (AB-2005–6) (WT/DS295/AB/R), punkt 204.

113 Ibidem, fotnot 228.

114 Detta krav härrör från domen av den 10 september 2015, Bricmate ( C‑569/13, EU:C:2015:572, punkterna 65 och 68), där domstolen konstaterade att ”unionsinstitutionerna inte med vederbörlig omsorg [hade] undersökt de uppgifter som fanns i statistiken från Eurostat” (min kursivering).

115 För fullständighetens skull påpekar jag att tribunalen i punkterna 167–173 i den överklagade domen undersökte om kommissionen under det administrativa förfarandet faktiskt tog hänsyn till alla de argument som klagandena framförde med avseende på kontrollen av den metod som klagandena föreslog, och om dessa uppgifter inte godtogs ”automatiskt”.

116 I punkterna 159 och 160 i den överklagade domen förklarar tribunalen närmare bestämt att kommissionen, när det gäller produkter av icke aducerat gjutjärn (KN-nummer ex732510), från och med 2014 endast förfogade över uppgifter som motsvarade KN-nummer ex73251000 och som omfattade den berörda produkten tillsammans med andra produkter. För att särskilja de siffror som motsvarade den faktiska importen av den berörda produkten under undersökningsperioden tog kommissionen hänsyn till uppgifterna från tiden före 2014 om produkter av icke aducerat gjutjärn. Den utgick från förhållandet mellan denna import och de tre undernummer som före 2014 tillhandahöll uppgifter om den produkten. Andelen som kan hänföras till den berörda produkten uppskattades till 30 procent. På grundval av detta drog kommissionen slutsatsen att 60 procent av volymen av den kinesiska importen, 73 procent av importvolymen från Indien och 50 procent av importen från andra länder avsåg den berörda produkten och tillämpade dessa procentsatser på den import som registrerades under perioden från och med den 1 januari 2014 till och med undersökningsperiodens slut.

117 Särskilt, i punkterna 161–163 i den överklagade domen, förklarar tribunalen att kommissionen hade noterat att importörer av icke aducerat gjutjärn med ursprung i Kina år 2005 hade börjat använda KN-nummer ex73259910, vilket är det år då Europeiska unionen införde tidigare antidumpningsåtgärder. För att beräkna den import som berörs av detta nummer använde kommissionen 2004 som referensår för vilket den hade uppgifter om import som motsvarade KN-nummer ex73259910 men som inte gällde den berörda produkten. Den subtraherade därför de transaktioner som hade genomförts 2004 från importvolymen under undersökningsperioden. Kommissionen ansåg därför att 100 procent av transaktionerna avseende den berörda produkten omfattades av KN-nummer ex73259910, från vilket 14645 ton skulle subtraheras. På liknande sätt beräknade kommissionen volymen av importen av aducerat gjutjärn från Indien enligt KN-nummer ex73259910 genom att subtrahera volymen av den import från 2009 som anges under det numret och som inte avsåg den berörda produkten från importvolymen under undersökningsperioden.

118 Punkterna 165–166 i den överklagade domen.

119 Se bedömningen av det första och andra klagomålet (punkterna 167–170 respektive 174–196 i den överklagade domen), som omfattas av den första delen av den första grunden för överklagandet.

120 Se punkt 142 ovan.

121 Se punkterna 140 och 141 ovan.

122 Se punkt 132 ovan.

123 Såsom förklarats ovan godtas rimliga slutsatser i WTO-rapporterna. Merriam-Webster Dictionary definierar ”slutleda” som ”att dra en slutsats av fakta eller premisser”, medan ”extrapolera” definieras som att förutsäga genom att projicera tidigare erfarenheter eller kända data. Extrapolering innebär alltså att man förutspår framtida uppgifter med hjälp av historiska uppgifter. Därför bör en extrapolering som den i det aktuella fallet, eftersom den bygger på kända tillförlitliga uppgifter, också tillåtas som en rimlig slutsats.

124 Ansökan till tribunalen, punkt 37 och bilaga 11 till denna.

125 Se punkt 137 ovan.

126 Punkterna 178 och 179 i den överklagade domen.

127 Se, i detta avseende, dom av den 20 maj 2015, Yuanping Changyuan Chemicals/rådet ( T‑310/12, ej publicerad, EU:T:2015:295, punkt 129). Se, analogt, dom av den 16 april 2015, TMK Europe ( C‑143/14, EU:C:2015:236, punkterna 41 och 42, och där angiven rättspraxis).

128 Dom av den 28 november 2013, CHEMK och KF/rådet ( C‑13/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:780, punkt 56), av dom den 19 december 2013, Transnational Company ”Kazchrome” och ENRC Marketing/rådet ( C‑10/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:865, punkt 20), och dom av den 16 april 2015, TMK Europe ( C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 32).

129 Se skälen 130–137 och 142–160 i den omtvistade förordningen.

130 Se, analogt, dom av den 10 juli 2019, Caviro Distillerie m.fl./kommissionen ( C‑345/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:589, punkt 44).

131 Se tabell 12 i förordningen om preliminär tull.

132 Se punkt 43 i svaren.

133 Se punkt 302 i den överklagade domen. Begreppet armlängds avstånd syftar på det oberoende förhållandet mellan oberoende parter. Armlängdspriset utgör det pris som skulle ha tagits ut mellan närstående enheter om dessa enheter inte hade varit närstående till varandra.

134 Klagandena har kritiserat tribunalens bedömning av den femte delen av den första grunden, som avser beaktandet av koncerninterna priser vid beräkningen av EU-industrins kostnader, särskilt punkterna 302–311 i den överklagade domen. De utesluter dock uttryckligen punkterna 308–310 i den överklagade domen (se fotnot 24 i överklagandet). Förevarande förslag till avgörande kommer därför att begränsas till punkterna 302–307 och 311 i den överklagade domen.

135 Punkt 23 i överklagandet.

136 Den så kallade transaktionsvisa beräkningen.

137 Kommissionen hänvisar till punkterna 54 och 55 i de skriftliga svaren på tribunalens frågor av den 7 april 2020.

138 Se första raden i tabell 12 i förordningen om preliminär tull. Kommissionen understryker att uppgifterna i denna tabell inte har ifrågasatts av någon berörd part eller av CCCME under det administrativa förfarandet.

139 Punkterna 440 och 441 i den överklagade domen.

140 Punkterna 442–447 i den överklagade domen.

141 Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande beträffande import av vissa artiklar av gjutjärn med ursprung i Kina och Indien (EUT C 461, 2016, s. 22) i Europeiska unionens officiella tidning. Dessutom bad kommissionen Kinas delegation vid Europeiska unionen att identifiera och/eller kontakta andra exporterande tillverkare som skulle kunna vara intresserade av att delta i stickprovsundersökningen.

142 Tre tillverkare rapporterade ingen export av den berörda produkten till Europeiska unionen under undersökningsperioden och ansågs därför inte kunna ingå i urvalet.

143 Punkterna 434–450 i den överklagade domen.

144 I den mån klagandena har gjort gällande att tribunalen uppenbart missuppfattade de faktiska omständigheterna bör det noteras att de inte angett vilka omständigheter som har missuppfattats.

145 I punkt 120 i den överklagade domen förklarade tribunalen att medlemmarna i CCCME är tillverkare och exportörer av den berörda produkten som för det första lämnat uppgifter till kommissionen som svar på frågeformuläret i bilaga I till tillkännagivandet om inledande av undersökningen och för det andra anges i den omtvistade förordningen. I egenskap av andra samarbetande företag som namngetts i denna bilaga har CCCME:s medlemmar påförts en antidumpningstull på ett specifikt belopp som skiljer sig från det belopp som ska tillämpas på alla andra företag som inte namnges men som omfattas av den omtvistade förordningen.

146 Se fotnot 35 ovan.

147 Artikel 6.11 i 1994 års antidumpningsavtal innehåller inget svar, eftersom den tillåter parterna att lägga till andra personer som berörda parter. Huruvida Europeiska unionen har utnyttjat denna möjlighet genom att till företagen lägga till de som samarbetade vid urvalet och de personer som ingick i urvalet, anges inte uttryckligen i grundförordningen.

148 För de exporterande tillverkarna i stickprovet beräknas en individuell företagsspecifik antidumpningstull. Andra exporterande tillverkare som inte ingår i stickprovet får en antidumpningstull som motsvarar det vägda genomsnittet av de dumpningsmarginaler som fastställts för de företag som ingår i stickprovet (se artikel 9.6 i grundförordningen). I artikel 17.3 i grundförordningen föreskrivs dessutom ett undantag från denna regel.

149 Se punkt 177 ovan.

150 Se punkterna 434–436 i den överklagade domen.

151 CCCME har åberopat det faktum att den är en ”intresseorganisation” i den mening som avses i artiklarna 5.11, 6.7, 20.1 och 21.2 i grundförordningen. Klagandena har hävdat att denna ställning automatiskt innebär att CCCME företräder alla exporterande tillverkares intressen.

152 Punkt 446 i den överklagade domen.

153 Se, i detta avseende, dom av den 27 juni 1991, Al-Jubail Fertilizer/rådet ( C‑49/88, EU:C:1991:276, punkterna 15–17), analogt, dom av den 21 september 2006, Technische Unie/kommissionen ( C‑113/04 P, EU:C:2006:593, punkt 55), och dom av den 1 oktober 2009, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet ( C‑141/08 P, EU:C:2009:598, punkt 93).

154 Se, i detta avseende, dom av den 27 juni 1991, Al-Jubail Fertilizer/rådet ( C‑49/88, EU:C:1991:276, punkt 17), och dom av den 16 februari 2012, rådet/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP ( C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 76).

155 Domstolen har redan slagit fast att ett företag som inte deltog i en dumpningsundersökning och som inte är knutet till någon exporterande tillverkare i den stat som omfattas av undersökningen inte kan åberopa någon rätt till försvar när det gäller ett förfarande som det inte deltog i (se, i detta avseende, dom av den 10 september 2015, Fliesen-Zentrum Deutschland, C‑687/13, EU:C:2015:573, punkt 73).

156 Se punkt 440 i den överklagade domen.

157 I sin dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria ( C‑83/14, EU:C:2015:480, punkt 59), godtog domstolen till exempel att en person som inte utsattes för diskriminering – en kränkning av en subjektiv rättighet – kunde väcka talan på diskrimineringsgrunderna för ”andra invånare i det distrikt där [den personen bedrev] sin verksamhet”. Av denna dom följer att kränkningar av subjektiva rättigheter kan försvaras av andra personer än den berörda personen.

158 Dom av den 9 september 2021, Adler Real Estate m.fl. ( C‑546/18, EU:C:2021:711, punkt 59).

159 Denna bestämmelse bör läsas mot bakgrund av skäl 9 i grundförordningen, där det hänvisas till de parter som måste kunna försvara sina intressen.

160 Domstolen har redan konstaterat att grundförordningen ger vissa berörda parter processuella rättigheter och garantier, men att utövandet av dessa rättigheter och garantier är beroende av att dessa parter aktivt deltar i förfarandet i fråga, vilket åtminstone måste ske genom att de lämnar in en skriftlig begäran inom en fastställd tidsfrist (dom av den 9 juli 2020, Donex Shipping and Forwarding, C‑104/19, EU:C:2020:539, punkt 70).

161 Dom av den 19 september 2019, Zhejiang Jndia Pipeline Industry/kommissionen ( T‑228/17, EU:T:2019:619, punkterna 34–36).

162 Punkt 444 i den överklagade domen.

163 Se dom av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen ( T‑447/93-T‑449/93, EU:T:1995:130, punkt 60), och dom av den 15 januari 2013, Aiscat/kommissionen ( T‑182/10, EU:T:2013:9, punkt 53).

164 Dom av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen ( T‑447/93-T‑449/93, EU:T:1995:130, punkt 60).

165 I det skälet anges följande. ”Kommissionen ansåg dessutom att den öppna akt om ärendet som tillhandahållits till parterna, även till CCCME, innehöll alla relevanta uppgifter för att försvara deras intressen och som använts i undersökningen. Om uppgifterna bedömdes vara konfidentiella innehöll den öppna akten meningsfulla sammanfattningar av dessa. Alla berörda parter, inklusive CCCME, hade tillgång till den öppna akten och kunde konsultera den. Beträffande CCCME påpekade kommissionen att CCCME visserligen bland annat företräder den kinesiska gjutjärnsindustrin, men att man inte fått tillstånd från någon enskild exporterande tillverkare som ingick i urvalet att få tillgång till den tillverkarens konfidentiella uppgifter. De konfidentiella uppgifter som skickats till de enskilda kinesiska exporterande tillverkare som ingick i urvalet kunde därför inte lämnas ut till CCCME”.

166 Se Van Bael, I. och Bellis, J. F., EU Anti-Dumping and Other Trade Defence Instruments, sjätte upplagan, punkt 8.25, s. 409.

167 Punkt 450 i den överklagade domen.

168 Se punkt 505 i den överklagade domen.

169 Punkt 489 i den överklagade domen.

170 På denna grund underkände tribunalen det andra klagomålet i den andra delen av den tredje grunden.

171 Tillgång till handlingarna är en integrerad del av rätten att yttra sig, och både tillgång och skyldigheten att lämna ut uppgifter är skyddade som en del av de processuella rättigheter som garanteras enligt artikel 41 i stadgan.

172 Dom av den 20 mars 1985 (264/82, EU:C:1985:119).

173 Dom av den 27 juni 1991, Al-Jubail Fertilizer/rådet ( C‑49/88, EU:C:1991:276, punkt 17).

174 Se, i detta avseende, dom av den 21 november 1991, Technische Universität München ( C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14). Se även Korkea-aho, E., och Sankari, S., ”External participants v. internal interests: Principles of EU administrative law in anti-dumping investigations”, European Papers - A Journal on Law and Integration, 2017, volym 2, s. 560.

175 Se, i detta avseende, dom av den 20 mars 1985, Timex/rådet och kommissionen ( 264/82, EU:C:1985:119, punkt 24), av dom den 18 december 1997, Ajinomoto och NutraSweet/rådet ( T‑159/94 och T‑160/94, EU:T:1997:209, punkt 75), och dom av den 11 juli 2013, Hangzhou Duralamp Electronics/rådet ( T‑459/07, EU:T:2013:369, punkt 115).

176 Se dom av den 30 juni 2016, Jinan Meide Casting/rådet ( T‑424/13, EU:T:2016:378, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

177 Dom av den 25 oktober 2011, CHEMK och KF/rådet ( T‑190/08, EU:T:2011:618, punkt 231).

178 I domen av den 15 mars 2018, Caviro Distillerie m.fl./kommissionen ( T‑211/16, EU:T:2018:148, punkt 45), framgick det till exempel att kommissionen förlitade sig på ett urval av tre unionstillverkare som representerade cirka 56 procent av den totala unionstillverkningen av produkten i fråga.

179 Punkt 54 i överklagandet.

180 Se punkt 204 ovan.

181 Se punkt 512 i den överklagade domen.

182 264/82, EU:C:1985:119.

183 Ibidem, punkt 27.

184 Såsom tribunalen redan hade angett i punkterna 445–446 i den överklagade domen.

185 Se punkterna 205 och 206 ovan.

186 Dom av den 10 september 2015 (C‑569/13, EU:C:2015:572).

187 Se, i detta avseende, dom av den 10 september 2015, Bricmate ( C‑569/13, EU:C:2015:572, punkt 57). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Bricmate ( C‑569/13, EU:C:2015:342, punkterna 52 och 53).

188 Punkt 529 i den överklagade domen.