Förslag till avgörande av generaladvokat Spielmann – Mål C‑521/21 Rzecznik Praw Obywatelskich (Jävsinvändning mot en domare vid allmän domstol)

I. Inledning

1. Förevarande mål rör en jävsinvändning beträffande en domare vid allmän domstol, på grund av omständigheterna kring hennes utnämning. Målet avser två tolkningsfrågor som Sąd Rejonowy Poznań-Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań-Stare Miasto, i Poznań, Polen) har ställt till domstolen. Den första tolkningsfrågan gäller vilken verkan eventuella brister i förfarandet kan ha på giltigheten av nämnda utnämning. Den berörda domarens kandidatur hade nämligen rekommenderats av Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS) i dess nya sammansättning och kandidaternas överklaganderätt var begränsad till Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) (nedan kallad avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter), vilken är sammansatt av domare som själva har utnämnts på förslag av KRS i dess nya sammansättning.

2. Den andra tolkningsfrågan avser vilka slutsatser den hänskjutande domstolen kan dra av en sådan prövning av huruvida utnämningen är laglig. Det rör sig, närmare bestämt, om att fastställa huruvida den domstol som ska pröva om domaren ska förklaras jävig har behörighet att bedöma huruvida utnämningen är laglig och, i förekommande fall, att dra erforderliga processuella slutsatser av detta.

3. Förevarande mål ingår i ett bredare sammanhang, nämligen tillämpningen av rättspraxis avseende domstolars oavhängighet och garantin om en ”domstol som har inrättats enligt lag”, specifikt beträffande domare vid allmän domstol. Denna fråga är än viktigare då den potentiellt skulle kunna gälla ett stort antal domare och därför är en fråga som rör rättssäkerheten och allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. Artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) är relevanta i detta mål.

B. Polsk rätt

1. Konstitutionen

5. I artikel 179 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution, nedan kallad konstitutionen) föreskrivs följande:

”Domare ska utses för en obegränsad period av Republikens president, på förslag av [KRS].”

6. Artikel 186.1 i konstitutionen har följande lydelse:

”[KRS] är det organ som ska värna om domstolars och domares oavhängighet.”

7. Artikel 187 i konstitutionen har följande lydelse:

”1. [KRS] ska bestå av följande ledamöter:

1) förste ordföranden för Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), justitieministern, ordföranden för Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) och en person som utses av Republiken Polens president

2) femton ledamöter som väljs bland domarna vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), vid de allmänna domstolarna, vid förvaltningsdomstolarna och vid militärdomstolarna

3) fyra ledamöter som väljs av sejmen (en av kamrarna vid polska nationalförsamlingen) bland sejmens ledamöter samt två ledamöter som väljs av senaten bland senatorerna.

…

3. Ämbetstiden för de valda ledamöterna i [KRS] är fyra år.

4. Föreskrifter, uppgiftsområde och arbetssätt för [KRS], liksom regler för hur rådets ledamöter väljs, föreskrivs i lag.”

2. Lagen om KRS

8. Artikel 9a i ustawa z dnia 12 maja 2011 r. o Krajowej Radzie Sądownictwa (lagen av den 12 maj 2011 om Nationella domstolsrådet [KRS]) av den 12 maj 2011 (Dz. U., 2011, position 714) (nedan kallad lagen om KRS), i ändrad lydelse enligt ustawa z dnia 8 grudnia 2017 r. o zmianie ustawy o Krajowej Radzie Sądownictwa oraz niektórych innych ustaw (lagen av den 8 december 2017 om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet [KRS] och vissa andra lagar) av den 8 december 2017 (Dz. U., 2018, position 3) (nedan kallad lagen om KRS) har följande lydelse:

”§ 1. Sejmen ska bland domarna vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och militärdomstolar utse femton ledamöter till [KRS] för en allmän ämbetsperiod om fyra år.

§ 2. När sejmen genomför det val som avses i § 1 ska den, så långt som möjligt, beakta behovet av att domare från domstolar av olika slag och instanser är representerade i [KRS].

§ 3. Den allmänna ämbetsperioden för de nya ledamöter i [KRS] som utsetts bland domarna ska inledas dagen efter den dag då de valdes. Avgående ledamöter i [KRS] ska fullgöra sina tjänsteuppgifter till och med den dag då de nya [KRS‑]ledamöternas allmänna ämbetsperiod inleds.”

9. I artikel 44 i lagen om KRS vars punkt 1b tillades genom ustawa o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych oraz niektórych innych ustaw (lagen om allmänna domstolars organisation och vissa andra lagar) av den 20 juli 2018 (Dz. U. av år 2018, position 1443), föreskrevs följande:

”§ 1. Den som deltar i förfarandet kan överklaga till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) under åberopande av att [KRS] resolution är rättsstridig, om inte annat föreskrivs i särskilda bestämmelser. …

§ 1a. I enskilda ärenden som rör tillsättning av en domartjänst vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) kan beslut överklagas till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen). I dessa fall är det inte möjligt att överklaga till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Ett överklagande till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) får inte grundas på felaktig bedömning av huruvida kandidaterna uppfyllt de kriterier som beaktades vid beslutet om förslaget angående vem som skulle tillsättas som domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).

§ 1b. Om inte någon som deltog i förfarandet har överklagat den resolution som avses i artikel 37 § 1 ska resolutionen, i enskilda ärenden som rör tillsättning av domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), vinna laga kraft i den del som avser beslutet om förslag angående vem som skulle tillsättas som domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och i den del som avser beslutet att inte föreslå vederbörande som domare vid samma domstol, såvitt avser den som deltagit i förfarandet och som inte gett in något överklagande.

2. Talan ska väckas genom Przewodniczący (KRS:s ordförande), inom två veckor från det att resolutionen delgetts jämte motivering …”.

3. Lagen om Högsta domstolen

10. Genom ustawa o Sądzie Najwyższym (lagen om Högsta domstolen) av den 8 december 2017 (Dz. U. 2018, position 5) (nedan kallad lagen om Högsta domstolen) infördes avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

11. I artikel 26 i lagen om Högsta domstolen, i ändrad lydelse enligt ustawa zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych, ustawy o Sądzie Najwyższym oraz niektórych innych ustaw (lagen om ändring av lagen om allmänna domstolar, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar) av den 20 december 2019 (Dz. U. 2020, position 190) föreskrivs följande:

”§ 1. Det är [avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter] som är behörig att pröva extraordinära rättsmedel, tvister i samband med val och tvister om giltigheten av en nationell folkomröstning eller en folkomröstning enligt konstitutionen, tvister om giltigheten av val och folkomröstningar, andra förvaltningsrättsliga mål, inbegripet tvister som handlar om konkurrensskydd, energireglering, telekommunikationer och järnvägstransporter, samt överklaganden av beslut från Przewodniczy Krajowej Rady Radiofonii i Telewizji (ordföranden för nationella radio- och tv-styrelsen (Polen) eller mål där det görs gällande oskäligt lång handläggningstid av mål och ärenden vid allmänna domstolar, militärdomstolar eller vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)].

§ 2. Avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är behörig att pröva yrkanden eller förklaringar om att en domare är jävig eller om utpekandet av den domstol vid vilket ett förfarande ska genomföras, som innehåller grunder avseende en domstols eller en domares bristande oavhängighet. Den domstol vid vilken talan har väckts ska omedelbart sända en begäran till ordföranden för avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, så att denna kan behandlas i enlighet med de regler som har fastställts i särskilda bestämmelser. Framställan av en begäran till ordföranden för avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter medför inte att det pågående målet vilandeförklaras.

§ 3. Den begäran som avses i § 2 ska inte prövas om den rör fastställande och bedömning av lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes legitimitet att utöva dömande verksamhet.

…”

4. Civilprocesslagen

12. I artikel 47 i ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (lagen om införande av civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U. 1964, nr 43, position 296), i den version som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”§ 1. Domstolen i första instans ska avgöra målet med en ensamdomare, såvida inte något annat föreskrivs i en särskild bestämmelse.

…

§ 3. Beslut utan förhandling ska avkunnas av en ensamdomare.

…”

13. Artikel 48 i civilprocesslagen har följande lydelse:

”§ 1. En domare är jävig enligt lag

1) i mål i vilka han eller hon är part eller i vilka vederbörande har ett rättsligt förhållande till någon av parterna på ett sådant sätt att utgången av målet skulle påverka denna parts rättigheter eller skyldigheter,

…

5. i mål i vilka vederbörande har deltagit, i en lägre distans, vid antagandet av det angripna avgörandet, liksom i mål som rör giltigheten av en rättsakt som han eller hon har granskat eller utarbetat samt i mål där han eller hon har agerat i egenskap av prokurator (åklagare, Polen),

…”

14. I artikel 49 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Oberoende av de skäl som anges i artikel 48 ska domstol på begäran av domaren eller en part förklara en domare jävig om det föreligger en omständighet som kan ge upphov till rimligt tvivel om domarens opartiskhet i det aktuella målet.”

15. Artikel 50 i denna lag har följande lydelse:

”§ 1. Parterna ska skriftligen eller genom muntlig förklaring till den domstol vid vilken målet är anhängigt begära att en domare ska förklaras jävig, med angivande av en motivering till sin jävsinvändning.

§ 2. Den part som har deltagit i förhandlingen ska dessutom göra sannolikt att den omständighet som ligger till grund för jävsinvändningen har inträffat eller först senare har kommit till dennas kännedom.

§ 3. Fram till dess att en jävsinvändning gentemot en domare har prövats gäller följande:

1) Den domare som avses i jävsinvändningen får fortsätta handläggningen av målet.

2) Domaren får inte meddela något avgörande eller vidta någon åtgärd som avslutar målets handläggning.”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

16. Det nationella målet har sitt ursprung i en tvist mellan två fysiska personer avseende en fordran till följd av ett avtal om tillhandahållande av tjänster som ingåtts mellan parterna inom ramen för båda parters ekonomiska verksamhet. Sökanden yrkade, bland annat att motparten skulle betala en ersättning, såsom föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2011/7/EU.

17. Genom skrivelse av den 21 maj 2021 begärde motparten i det nationella målet att domaren S.C. – som var den domare som skulle döma i målet – skulle förklaras jävig. I jävsinvändningen gjorde han gällande att den ifrågavarande domaren inte hade utnämnts till domarämbetet på ett giltigt sätt (och således inte var domare), eftersom beslutet att föreslå utnämningen hade fattats av KRS, vars förenlighet med konstitutionen hade ifrågasatts av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen).

18. Den domare som skulle döma i målet uppgav, beträffande jävsinvändningen mot henne, att det enligt hennes uppfattning inte förelåg några omständigheter som kunde föranleda tvivel gällande hennes opartiskhet och att det saknades grunder för att utesluta henne från prövningen av målet.

19. Denna jävsinvändning ska prövas av en ensamdomare vid den hänskjutande domstolen.

20. Den hänskjutande domstolen söker, i detta sammanhang, klarhet i vissa aspekter av utnämningen av domaren S.C. Den har närmare bestämt angett att domaren S.C. utsågs av Republiken Polens president till domare vid Sąd Rejonowy Poznań-Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań-Stare Miasto, i Poznań, Polen) på förslag av KRS i dess nya sammansättning.

21. Den har, i detta hänseende, preciserat att tre ansökningar har getts in för denna tjänst, däribland den från S.C., som var första biträdande domare vid Sąd Okręgowy w Poznaniu (Regionala domstolen i Poznań, Polen) sedan år 2016. Den 21 september 2018 avgav kollegiet vid regionala domstolen i Poznán ett positivt yttrande avseende domaren S.C. och, den 24 september 2018, avgav även församlingen av domarrepresentanter för distriktsdomstolen vid nämnda regionala domstol ett positivt yttrande avseende denna domares ansökan.

22. Genom resolution nr 611/2018 av den 4 december 2018, föreslog KRS för Republiken Polens president att domare S.C. skulle utnämnas, utan att föreslå någon utnämning av de övriga två kandidaterna. De kandidater som inte föreslogs överklagade inte denna resolution enligt artikel 44 § 1 i lagen om KRS. Den 14 mars 2019, beslutade Republiken Polens president att utse S.C. till domartjänsten.

23. Den hänskjutande domstolen hyser, mot denna bakgrund, tvivel beträffande huruvida unionsrätten utgör hinder för dels det aktuella förfarandet för utnämning av domaren, bland annat på grund av KRS sammansättning och roll i detta förfarande samt avsaknaden av ett effektivt rättsmedel för deltagarna i detta förfarande, dels de nationella bestämmelser som föreskriver att en prövning av huruvida utnämningen av en domare är laglig omfattas av en exklusiv behörighet för avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

24. Mot denna bakgrund, har Sąd Rejonowy Poznań-Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań-Stare Miasto i Poznań) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artiklarna 2 och 19.1 FEU samt artikel 6.1–6.3 FEU, jämförda med artikel 47 i [stadgan], [tolkas så], att en domstol inte kan anses vara en domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i unionsrätten, när dess sammansättning innehåller en person som utnämnts till domare i den domstolen genom ett förfarande där

a) valet av den person som ska nomineras till domare av Republiken Polens president har gjorts av det nuvarande [KRS], som valts i strid med polsk grundlag och lagstiftning och inte är ett oavhängigt organ som i sin tjänst har företrädare för rättsväsendet som utsetts oberoende av den verkställande och lagstiftande makten, varför något giltigt förslag till utnämning till domarämbetet enligt nationell rätt således inte har gjorts, och

b) deltagarna i domarproven saknar rätt att väcka talan vid [domstol] i den mening som avses i artiklarna 2 och 19.1 FEU, samt artikel 6.1–6.3 FEU, jämförda med artikel 47 i [stadgan]?

2) Ska artiklarna 2 och 19.1 FEU, jämförda med artikel 47 i stadgan, [tolkas så], att när en person som utnämnts under de förhållanden som anges [i fråga 1] ingår i den dömande sammansättningen,

a) utgör dessa artiklar hinder för att tillämpa bestämmelser i nationell rätt enligt vilka prövningen av en sådan persons utnämning till domare uteslutande ankommer på [avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter] som enbart består av personer som utnämnts till domare under de förhållanden som beskrivs ovan [i fråga 1], och där det samtidigt föreskrivs att invändningar mot domarutnämningar ska lämnas utan avseende, med beaktande av det institutionella och strukturella sammanhanget,

b) innebär de, för att säkerställa unionsrättens ändamålsenliga verkan, att nationella bestämmelser ska tolkas så, att domstolarna har möjlighet att ex officio utesluta en sådan person från prövningen av målet enligt reglerna om jävsförklaring av domare – analogt tillämpade – som är olämpliga för att döma i målet (judex inhabilis),

c) innebär de att en nationell domstol, för att säkerställa unionsrättens tillämpning och ändamålsenliga verkan, ska avstå från att tillämpa en dom från den nationella konstitutionsdomstolen, i den mån det i denna dom fastställs att det strider mot nationell rätt att pröva en jävsinvändning beträffande en domare med motiveringen att utnämningen av domaren inte uppfyller [unionsrättens] krav på en oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 FEU, jämförd med artikel 47 i [stadgan], och

d) innebär de att en nationell domstol, för att säkerställa unionsrättens tillämpning och ändamålsenliga verkan, ska avstå från att tillämpa en dom från den nationella konstitutionsdomstolen, om denna dom utgör hinder för verkställandet av ett avgörande från Europeiska unionens domstol om interimistiska åtgärder, enligt vilka det förordnas om uppskov med tillämpningen av nationella bestämmelser som hindrar de nationella domstolarna från att pröva huruvida unionens krav i fråga om en oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag i den mening som avses i artikel 19.1 FEU, jämförd med artikel 47 i [stadgan] är uppfyllda?”

25. Skriftliga yttranden har getts in av Prokurator Prokuratury Okręgowej w Poznaniu (Regionala åklagarmyndigheten i Poznań) (nedan kallad Regionala åklagarmyndigheten), Rzecznik Praw Obywatelskich (medborgarrättsombudsmannen, Polen) (nedan kallad medborgarrättsombudsmannen), den polska, den belgiska, den danska, den nederländska, den finländska och den svenska regeringen samt Europeiska kommissionen. Motparten i det nationella målet, ”AA”, den polska regeringen, medborgarrättsombudsmannen och kommissionen yttrade sig vid förhandlingen den 7 januari 2025.

IV. Rättslig bedömning

A. Behörighet och upptagande till sakprövning

26. Regionala åklagarmyndigheten har anfört att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, på grund av att den rör domstolsväsendets organisation, vilket är ett område som inte omfattas av unionens behörighet. Begäran om förhandsavgörande saknar således anknytning till unionsrätten. Regionala åklagarmyndigheten anser att den hänskjutande domstolen inte har visat på vilket sätt den berörda domaren skulle brista i sin oavhängighet eller ha utnämnts på ett olagligt sätt, vilket således gör frågan hypotetisk. Vidare har den understrukit att det inte ankommer på EU-domstolen att, inom ramen för ett mål om förhandsavgörande, uttala sig om huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten eller att tolka denna nationella rätt. Den har tillagt att den hänskjutande domstolen inte har iakttagit artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom den inte har förklarat varför en tolkning av unionsrätten är nödvändig och inte heller vilken anknytning den har till den nationella lagstiftningen.

27. Jag anser att Regionala åklagarmyndighetens argument ska underkännas på grundval av fast rättspraxis på området.

28. Vad för det första gäller argumentet att medlemsstaterna har exklusiv behörighet i frågor om domstolsväsendets organisation och att EU-domstolen inte är behörig att pröva en begäran om förhandsavgörande som avser utnämning av nationella domare, ska det nämligen erinras om att enligt fast rättspraxis är medlemsstaterna, även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna omfattas av deras befogenhet, likväl skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten. Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser som reglerar ärenden då beslut ska fattas om tillsättning av domartjänster jämte, i förekommande fall, bestämmelser om domstolsprövning vid sådana tillsättningsförfaranden.

29. Eftersom den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor i huvudsak tar sikte på räckvidden av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, beträffande förfarandet för utnämningen av domaren S.C. är domstolen följaktligen med stöd av artikel 267 FEUF behörig att göra en sådan tolkning.

30. För det andra, beträffande argumentet att den hänskjutande domstolen inte har angett någon särskild omständighet som visar att den domare som jävsinvändningen avser inte garanterade sin oavhängighet eller att hon hade utnämnts på ett olagligt sätt, anser jag att detta är irrelevant. Begäran om förhandsavgörande avser nämligen just frågan huruvida de nationella bestämmelser som reglerar utnämningen av den i målet aktuella domaren är förenliga med artikel 19.1 andra stycket FEU.

31. För det tredje, gällande argumentet att den hänskjutande domstolen inte har iakttagit sina skyldigheter enligt artikel 94 i domstolens rättegångsregler, anser jag att inte heller detta kan godtas. Begäran om förhandsavgörande innehåller nämligen alla nödvändiga uppgifter, bland annat innehållet i nationella bestämmelser som är tillämpliga i den aktuella situationen, skälen till varför den hänskjutande domstolen har bett domstolen att ange hur de unionsrättsliga bestämmelser som anges i tolkningsfrågorna ska tolkas och de kopplingar som den hänskjutande domstolen har gjort mellan dessa bestämmelser och de angivna nationella bestämmelserna. Följaktligen anser jag att domstolen förfogar över alla nödvändiga upplysningar för att kunna besvara de båda tolkningsfrågorna.

B. Prövning av tolkningsfrågorna

1. Den första tolkningsfrågan

a) Föremål för den första tolkningsfrågan

32. Den hänskjutande domstolen har, genom sin första tolkningsfråga, önskat få klarhet i huruvida det är möjligt att betrakta en domare som en oavhängig domstol som har inrättats enligt lag, när denna domare har utnämnts genom ett utnämningsförfarande med följande två särdrag: Den berörda personens kandidatur har rekommenderats av den nya KRS, som har inrättats till följd av reformen av lagen om KRS. Kandidaterna till denna utnämning förfogade endast över en rätt att överklaga till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

33. Det ska inledningsvis erinras om att det slutligen ankommer på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av samtliga principer som EU-domstolen har slagit fast i relevant praxis och efter att ha företagit erforderliga bedömningar, uttala sig om huruvida det utifrån samtliga villkor på vilka den berörda domaren har utnämnts finns anledning att slå fast att hon utgör en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i unionsrätten. Denna omständighet hindrar emellertid inte domstolen från att, inom ramen för det samarbete mellan domstolar som har inrättats genom artikel 267 FEUF, med utgångspunkt i handlingarna i målet tillhandahålla den nationella domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som sistnämnda domstol kan behöva för att bedöma verkningarna av en viss unionsbestämmelse.

b) Kriterier i rättspraxis: Oavhängighet och ”domstol som har inrättats enligt lag”

34. Jag anser att det, för att precisera huruvida den berörda domaren, i det nationella målet, uppfyller kraven på oavhängighet och domstol som har inrättats enligt lag, inledningsvis ska beskrivas på vilket sätt domstolen ska bedöma denna fråga, vilka kriterier som ska tillämpas, vilken metod den använder, samt på vilket sätt den i sin praxis har bedömt de omständigheter som rör KRS sammansättning och avsaknaden av möjlighet till överklagande för ej antagna kandidater. I detta hänseende ska även relevant praxis från Europeiska unionens domstol för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) beaktas.

35. Det ska, för det första, påpekas att både domstolen och Europadomstolen i fast praxis har slagit fast att rätten att få sin sak prövad av en domstol som har ”upprättats enligt lag” till sin natur omfattar förfarandet för utnämning av domare. Vad gäller bedömningskriteriet som rör verkningar av brister vid utnämningen för iakttagandet av garantin att en domstol ska ha inrättats enligt lag, räcker det inte att göra gällande vilken brist som helst. Det ska anges vilken typ av brist det rör sig om och hur allvarlig den är. Domstolen har således angett att det förhållandet att det förekommit brister i samband med utnämningen av domare i det aktuella rättssystemet utgör ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket första meningen i stadgan, särskilt när bristerna är av sådant slag och av sådant allvar att de ger upphov till en reell risk för att andra delar av statsmakten, särskilt den verkställande makten, kan komma att missbruka utnämningsmakten på ett sätt som undergräver utnämningsbeslutets integritet och därigenom ge upphov till rimligt tvivel hos enskilda vad beträffar den eller de berörda domarnas oavhängighet och opartiskhet, vilket är fallet när det är fråga om grundläggande bestämmelser som utgör en del av det aktuella rättssystemets upprättande och funktionssätt.

36. Enligt detta kriterium ska bristerna avse bestämmelser som reglerar utnämningsförfarandet och vara av sådan art och sådant allvar att de kan medföra en risk för godtycklighet hos – i synnerhet de verkställande – myndigheterna, som kan skada enskildas förtroende för domstolsväsendets oavhängighet och opartiskhet.

37. I detta hänseende och som anges i punkt 35 ovan, har domstolen understrukit nödvändigheten av att kontrollera huruvida hela det resultat som utnämningsförfarandet har lett till har äventyrats och därmed gett upphov till rimligt tvivel hos enskilda beträffande den eller de berörda domarnas oavhängighet och opartiskhet. Detta resonemang antyder, enligt min uppfattning, att allvaret i bristen i utnämningsförfarandet inte kan bedömas enbart på ett objektivt och abstrakt sätt. Det bör även, utifrån enskilda rättssubjekts perspektiv, undersökas om denna brist kan undergräva deras förtroende för den berörda domarens oavhängighet och opartiskhet. Vidare utför EU-domstolen, såsom framgår av domen i målet W.Ż., som rör domstolars oavhängighet i Republiken Polen, sin prövning i två etapper. Först kontrollerar den huruvida en grundläggande bestämmelse har åsidosatts. Därefter undersöker den huruvida detta åsidosättande har undergrävt integriteten av utnämningen av domaren i dess helhet och därmed skapat en reell risk för inblandning av de verkställande myndigheterna.

38. För det andra har garantin om en ”domstol som har inrättats enligt lag” ett mycket nära samband med kravet på oavhängighet. Ur ett rent logiskt perspektiv, ska visserligen villkoret om en domstol som har inrättats enligt lag vara uppfyllt innan en prövning av dess oavhängighet görs. Även om det inte rör sig om identiska garantier i strukturen av ett rättvist förfarande, är dessa emellertid till deras innehåll och syfte nära sammankopplade. Som Europadomstolen angav i domen i målet Ástráðsson mot Island, har båda dessa garantier till syfte att bevara upprätthålla rättsstaten och maktfördelningen samt att säkerställa allmänhetens förtroende för domstolsväsendet. Detta samspel mellan en domstols oavhängighet och kravet på att den ska ha ”inrättats enligt lag” återfinns i domstolens praxis och motsvaras, i praktiken, av att ett konstaterande av att kriteriet ”domstol som har inrättats enligt lag” inte är uppfyllt även kan leda till ett erkännande av att denna domstol har åsidosatt principen om oavhängighet.

39. För det tredje förefaller denna anmärkning viktig, eftersom den förtydligar den metod som domstolen har följt för att bedöma huruvida en domstol har inrättats enligt lag. Domstolen har nämligen, oavsett om det gäller mål om en domstols oavhängighet eller om det rör frågan om en domstol har inrättats enligt lag, fastställt att prövningen av dessa garantier inte ska begränsas till endast bestämmelser om utnämning av domare. Den ska också beakta ett antal kontextuella omständigheter avseende det berörda dömande organets art och fungerande.

40. Således var, i målet A.K. m.fl., de omständigheter som skulle beaktas för att bedöma oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) inte begränsade till förfarandet för utnämning av medlemmar i KRS, utan omfattade även andra omständigheter som var specifika för målet, såsom dess behörighet, de specifika omständigheterna kring dess bildande, dess sammansättning och dess autonoma ställning inom Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).

41. På samma sätt nämnde domstolen, i domen i målet W.Ż., bland ”samtliga omständigheter vid tillsättningen av den aktuella domaren”, inte bara KRS nya sammansättning utan också ”de särskilda omständigheter under vilka den aktuella domaren tillsattes av Republiken Polens president som domare på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter”.

42. Av detta följer att domstolen har fört ett resonemang kring ”kumulerade omständigheter”. Den anser att det kan vara otillräckligt att bedöma ett antal faktorer, betraktade var för sig, för att fastställa ett åsidosättande av garantin om en ”oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”, medan en sammantagen prövning av dem kan medföra rimliga tvivel i detta hänseende. Som har visats i punkterna 40 och 41 i detta förslag till avgörande, har domstolen, i mål avseende oavhängighet hos domstolar i Polen, där KRS deltar i förfarandet för utnämning av domare, beaktat omständigheterna krig sammansättningen av detta organ för att bedöma huruvida det föreligger tvivel beträffande oavhängigheten. Dessa omständigheter räcker emellertid inte i sig, och detta är ett viktigt konstaterande, för att avgöra frågan om huruvida utnämningen av den berörda domaren eller domstolen har skett på ett lagligt sätt.

43. För det fjärde, ska det påpekas att de nationella myndigheternas avsikt, i förekommande fall, kan utgöra en ytterligare faktor vid den samlade bedömningen av de relevanta omständigheterna beträffande huruvida ett dömande organ har ”inrättats enligt lag”. I domen i målet A.B. påvisade domstolen således att den polska lagstiftaren hade agerat med det specifika syftet för ögonen att förhindra all möjlighet till domstolsprövning av de tillsättningsbeslut som fattats med stöd av KRS, inbegripet avseende Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).

44. Som nämns i punkt 38 i detta förslag till avgörande kan det, med beaktande av det inbördes beroendet mellan kravet på oavhängighet och kravet på en ”domstol som har inrättats enligt lag”, erkännas att en prövning av de nationella myndigheternas reella intentioner vid utarbetandet av lagen om förfarandet för utnämning av domare också kan vara relevant för att bedöma huruvida villkoren för utnämningen av en domare har påverkat dennes integritet.

c) De båda särdrag som har bestritts i det nationella målet: Det nya KRS och avsaknaden av ett effektivt rättsmedel

45. Vid prövningen av den första och huvudsakliga frågan, ska de ovannämnda principerna ställas mot den fråga som den hänskjutande domstolen har lyft, avseende de båda särdrag som präglar utnämningen av den berörda domaren. Dessa särdrag är det nya KRS sammansättning och roll samt avsaknaden av ett effektivt rättsmedel mot KRS resolution för de kandidater som inte har valts.

46. Jag kommer att pröva denna fråga i två etapper. Först kommer jag att analysera huruvida var och en av dessa två omständigheter, var för sig, gör det möjligt att dra slutsatsen att en domare som har utnämnts genom ett sådant förfarande inte utgör en ”domstol som har inrättats enligt lag”. Därefter kommer jag att bedöma huruvida kombinationen av dessa båda omständigheter leder fram till samma slutsats.

47. Det ska erkännas att den fråga som ska prövas är mycket komplex och att den lösning som jag kommer att förslå för domstolen inte omedelbart framstår som självklar. Det är nämligen mycket som står på spel. Som medborgarrättsombudsmannen, den polska regeringen och kommissionen påpekade vid förhandlingen, har cirka 3000 domare i Polen utnämnts på förslag av KRS. Att erkänna en möjlighet att förklara en domare jävig enbart på grund av att KRS i dess nya sammansättning har deltagit i utnämningsförfarandet av denne skulle således, i praktiken, medföra att detta ifrågasättande sträcker sig till alla domare och verkan av detta skulle de facto bli allmängiltig (erga omnes). Detta skulle medföra en väsentlig risk för upprätthållandet av det offentliga rättsväsendet, rättssäkerheten och allmänhetens förtroende för domstolsväsendet.

48. Det är visserligen lockande att anta en principlösning beträffande KRS framträdande roll, nämligen att själva den omständigheten att utnämningen av den i det nationella målet berörda domaren hade rekommenderats av den nya KRS skulle räcka för att anse att hon inte utgör en domstol som har inrättats enligt lag. Ett sådant slutgiltigt och radikalt synsätt skulle vid en första anblick ge ett entydigt och klart svar.

49. Det går emellertid inte att bortse från den konkreta verkligheten i ett komplext domstolssystem. En nationell domstol, som verkar i denna verklighet och i en krävande rättslig miljö, behöver tydliga riktmärken för att kunna utföra sitt uppdrag. Det kan således inte räcka att återförvisa frågan till inhemsk nivå utan att ge några faktiska riktlinjer. För att upprätthålla rättssäkerheten och säkerställa en stabilitet i domstolsväsendets fungerande, bör således en nyanserad men konsekvent ståndpunkt utarbetas, vilken dels kan garantera att principerna om oavhängighet och opartiskhet faktiskt iakttas, dels att allmänheten behåller sitt förtroende för domstolsväsendet.

50. Som jag redogör för nedan, vill jag visa av vilka skäl ingen av de båda omständigheter som anges i punkt 45 i detta förslag till avgörande, var för sig eller tillsammans, enlig min uppfattning automatiskt kan leda till slutsatsen att den berörda domaren inte utgör en ”domstol som har inrättats enligt lag”. Jag anser nämligen att det ankommer på den nationella domstolen att i det enskilda fallet göra en konkret bedömning, med beaktande av det rättsliga och faktiska sammanhanget och andra omständigheter i den specifika situationen avseende varje berörd domare eller dömande sammansättning.

1) Den första omständigheten

51. Vad gäller relevansen av att den berörda domarens kandidatur har rekommenderats av det nya KRS, ska det påpekas att domstolen redan har slagit fast att nedkortningen av den pågående ämbetstiden för vissa KRS-ledamöter, i kombination med den omständigheten att de femton domarledamöter i KRS som tidigare valts av sina domarkollegor har tillsatts av en del av den polska lagstiftande makten, har medfört att 23 av de 25 ledamöterna i KRS i dess nya sammansättning har tillsatts av, eller ingår i, den polska verkställande och lagstiftande makten. Dessa omständigheter ingår i ett sammanhang där ett flertal tjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) väntades bli lediga inom kort.

52. Mot bakgrund av artikel 179 i konstitutionen, som ger KRS en avgörande roll i förfarandet för utnämnande av domare i allmänna domstolar, har domstolen angett att det sammanhang i vilket sammansättningen av det nya KRS gjorts kunde ge upphov till rimligt tvivel vad gäller dess oavhängighet, vilket måste utgöra en betydande omständighet vid prövningen av huruvida utnämningen av den berörda domaren är laglig.

53. Jag anser, i detta hänseende, att domen i målet Openbaar Ministerie, beträffande verkställigheten av arresteringsordrar i Polen enligt rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna är särskilt relevant.

54. I den domen prövade domstolen huruvida förekomsten av systembrister eller allmänna brister i oavhängigheten hos domstolsväsendet i den utfärdande medlemsstaten kunde motivera den verkställande rättsliga myndighetens vägran att överlämna den eftersökta personen. Domstolen erkände att bara den omständigheten i sig att ett organ, såsom KRS, som deltar i förfarandet för att utnämna domare, till övervägande del består av ledamöter som väljs ut av den lagstiftande makten, således inte kan föranleda tvivel om oavhängigheten hos de domare som utnämns genom ett sådant förfarande. Den privilegierade således en helhetsbedömning och angav att det kan förhålla sig annorlunda när denna omständighet, i kombination med andra relevanta omständigheter och de villkor under vilka ledamöterna har valts ut, leder till att sådana tvivel uppstår.

55. Jag anser, även om domstolens överväganden i ovannämnda mål hör till ett sammanhang avseende verkställighet av arresteringsordrar, att de kan tillämpas analogt i förevarande mål. Domstolen behandlade nämligen, i domen i målet Openbaar Ministerie, i huvudsak, frågan om huruvida de principer som följer av rättspraxis avseende garantier om oavhängighet och opartiskhet i den mening som avses i artikel 47 i stadgan även omfattar garantin om en ”domstol som har inrättats enligt lag” inom ramen för verkställigheten av en europeisk arresteringsorder.

56. Jag anser således, vad gäller förevarande mål, att enbart den omständigheten i sig att ett organ såsom KRS deltar i förfarandet för utnämning av den berörda domaren, inte räcker för att föranleda tvivel om oavhängigheten hos de domare som utnämns genom ett sådant förfarande.

2) Den andra omständigheten

57. Beträffande avsaknaden av ett effektivt rättsmedel för kandidater som inte har valts ut i utnämningsförfarandet, ska bedömningen göras i två steg. Inledningsvis ska det fastställas huruvida det rättsmedel som föreskrivs i artikel 44 i lagen om KRS kan klassificeras som effektivt, trots KRS inblandning i förfarandet för utnämning av domare till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Vidare, om den första frågan besvaras nekande, ska det bedömas huruvida denna avsaknad av rättsmedel i sig är tillräcklig för att dra slutsatsen att den berörda domaren inte utgjorde en ”domstol som har inrättats enligt lag”.

58. Beträffande den första frågan, angav domstolen, i domen i målet Krajowa Rada Sądownictwa, att en dömande sammansättning med tre domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, som hade framställt begäran om förhandsavgörande, inte var en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan. Domstolen slog således fast att denna sammansättning inte uppfyllde kraven i artikel 19.1 andra stycket FEU för att kvalificeras som en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF. För att komma fram till denna slutsats beaktade domstolen alla systematiska och faktiska omständigheter vilka kännetecknade tillsättningen av de tre domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som utgjorde det hänskjutande organet i målet. Denna dom följdes av flera beslut, som meddelades på samma grunder och avvisade olika begäran om förhandsavgörande som framställts av dömande sammansättningar vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, som helt eller delvis bestod av domare som tillsatts under samma förutsättningar.

59. Som jag angav i mitt förslag till avgörande i målet AW ”T”, anser jag att konstaterandet att den dömande sammansättningen i avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte är en ”domstol som har inrättats enligt lag” i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, är fullt överförbart på förevarande mål. Det har nämligen ingen betydelse att detta konstaterade gjordes inom ramen för en bedömning av frågan huruvida den dömande sammansättningen i denna domstol, som framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, var en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, eftersom räckvidden av kravet på oavhängighet i detta avseende överensstämmer med kravet på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

60. Som har bekräftats av den hänskjutande domstolen i dess begäran om förhandsavgörande, liksom av den polska regeringen och kommissionen, vid förhandlingen, hade alla de domare som, vid tidpunkten för omständigheterna i målet, ingick i avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, utnämnts på förslag av KRS i dess nya sammansättning. Av detta följer, med förbehåll för den slutliga bedömning som ankommer på den hänskjutande domstolen, att i det nationella målet skulle en talan som väckts vid denna avdelning inte kunna betraktas som effektiv, eftersom den väckts vid en domstol vars ledamöter inte uppfyller de krav som gäller för att en domstol ska anses ha inrättats enligt lag.

61. Jag anser emellertid inte att det är möjligt att dra slutsatsen att avsaknaden av ett effektivt rättsmedel vid det ovannämnda dömande organet i sig räcker för att påverka utnämningens laglighet. Förekomsten av en möjlighet att överklaga vid domstol spelar nämligen bara en accessorisk roll i förhållande till KRS inneboende oavhängighet, eftersom en sådan möjlighet har till syfte att denna oavhängighet ska kunna bestridas. Det skulle således vara ologiskt att anse att den omständigheten att det saknas möjlighet till överklagande avseende detta utnämningsförfarande (det vill säga den andra av de omständigheter som den hänskjutande domstolen har angett) i sig skulle räcka för att utesluta den berörda domaren, trots att själva konstaterandet av KRS oavhängighet (den första av de av den hänskjutande domstolen anförda omständigheterna) inte i sig är avgörande för att påverka utnämningens laglighet.

3) De båda omständigheternas kumulativa verkan

62. Det ska nu således prövas huruvida en kombination av dessa båda omständigheter räcker för att den i det nationella målet berörda domaren inte ska anses utgöra en domstol som har inrättats enligt lag. Jag anser inte att detta är fallet, av flera skäl, vilka är att hänföra till ovannämnda rättspraxis och till de särskilda omständigheterna i förevarande mål.

63. Inledningsvis har domstolen, som jag har angett i punkterna 40 och 41 i detta förslag till avgörande, i målen avseende reformerna av det polska domstolsväsendet och närmare bestämt för att besvara frågan om huruvida domare eller dömande organ (såsom avdelningen för disciplinära mål eller avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter) uppfyller kraven på oavhängighet och opartiskhet och utgör en ”domstol som har inrättats enligt lag”, inte bara gjort en bedömning av omständigheterna kring förfarandet för utnämnande av domare. Den har även beaktat ”andra i sammanhanget relevanta omständigheter som också de kan ge upphov till tvivel om KRS oavhängighet och om dess roll i tillsättningsärenden, såsom de ärenden som är föremål för prövning i de nationella målen. Detta kan i sin tur också föranleda tvivel om huruvida de efter en sådan process tillsatta domarna är oavhängiga”. Domstolen har även hänvisat till det sammanhang i vilket sammansättningen av det nya KRS ingick, vilket bland annat präglades av att ett flertal tjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) skulle bli lediga inom kort.

64. Denna rättspraxis innebär, vid en tillämpning på förevarande mål, att de båda omständigheter som den hänskjutande domstolen har framhållit, även om de betraktas tillsammans, ska bedömas mot bakgrund av övriga faktiska och rättsliga omständigheter. Det kan exempelvis röra sig om i vilken mån den kandidat som slutligen valdes, mot bakgrund av objektiva kriterier, besatt högre kvalifikationer än de övriga kandidater som uteslutits. Det kan även handla om att kontrollera huruvida det föreligger politiska påtryckningar eller att bedöma den utnämnda domarens offentliga uppförande, vilket är faktorer som kan visa ett otillbörligt externt inflytande. Det ska således fastställas huruvida, mot bakgrund av dessa omständigheter, en grundläggande bestämmelse har åsidosatts och huruvida detta åsidosättande har påverkat integriteten i utnämningen av den berörda domaren, vilket har skapat en risk för inblandning av den verkställande makten.

65. För att återgå till det nationella målet, framgår det, exempelvis, av begäran om förhandsavgörande att kollegiet vid Sąd Okręgowy w Poznaniu (Regionala domstolen i Poznán) den 21 september 2018 avgav ett positivt yttrande avseende domaren S.C:s ansökan och att även församlingen av domarrepresentanter för distriktsdomstolen vid den regionala domstolen i Poznán den 24 september 2018 avgav ett positivt yttrande beträffande henne. Det ankommer slutgiltigt på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida en sådan faktisk omständighet ska beaktas.

66. Vidare angav domstolen visserligen i domen i målet A.B. att ”[o]m den hänskjutande domstolen finner att KRS inte erbjuder tillräckliga skyddsregler för oavhängighet, så måste den som ansökt om en domartjänst, men som inte valts ut för tjänsten, kunna överklaga KRS beslut vid domstol – även om det är fråga om begränsade möjligheter … – för att på så sätt motverka direkt eller indirekt påverkan vid handläggningen av domartillsättningsärenden”. Detta skulle göra det möjligt att förhindra att ”enskilda rättssubjekt kan hysa rimligt tvivel om huruvida de efter en sådan process tillsatta domarna är oavhängiga”. Ska detta leda fram till slutsatsen att, såsom den hänskjutande domstolen har angett, sammanslagningen av de båda omständigheter som den har gjort gällande nödvändigtvis innebär att den berörda domaren inte utgör en ”domstol som har inrättats enligt lag”? Jag anser inte att detta är fallet.

67. För det första drog domstolen, i domen i målet A.B., denna slutsats mot bakgrund av sin praxis som helhet. Den angav således att de lagändringar som hade medfört att anhängiggjorda mål (som inletts för att bestrida KRS:s resolutioner enligt den då tillämpliga rätten) skulle skrivas av från vidare handläggning och som medförde att det i framtiden inte är möjligt att vid domstol ge in överklagande i sådana mål betraktas i förhållande till de samlade faktiska omständigheter som nämns i målet.

68. Vidare underströk domstolen vikten av en möjlighet, för de kandidater som inte valts, att kunna bestrida KRS:s resolutioner, när de för utnämningsförfarandet samlade relevanta omständigheterna medför att enskilda rättssubjekt systematiskt kan hysa tvivel beträffande de efter en sådan process tillsatta domarnas oavhängighet och opartiskhet. Hänvisningen till ”systematiska” tvivel hos enskilda understryker behovet av att överväga huruvida det globala sammanhanget medför att allmänhetens förtroende är skadat.

69. Slutligen underströk domstolen, i målet A.B., såsom har nämnts i punkt 43 i detta förslag till avgörande, den avsiktliga dimensionen av den polska lagstiftarens val att ändra de bestämmelser som var tillämpliga på KRS resolutioner avseende utnämningar till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Domstolen anser att dessa ändringar ”ger vid handen att den lagstiftande makten i Polen har agerat med det specifika syftet för ögonen att förhindra all möjlighet till domstolsprövning av de tillsättningsbeslut som fattats med stöd av dessa resolutioner från KRS”.

70. Denna avsikt utgör en avgörande faktisk omständighet som åtskiljer bland annat situationen avseende utnämning av domare till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), som i målet A.B., från den som rör en utnämning till en allmän domstol, såsom i förevarande mål. I motsats till utnämningen av domare till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), som prövades i målet A.B., där artikel 44 i lagen om KRS hade upphävt alla möjligheter att överklaga, är en sådan möjlighet inte formellt utesluten i det nationella målet. Denna åtskillnad kan visa sig vara väsentlig beträffande lagstiftarens avsikt, då denne inte i det nationella målet har uteslutit varje form av bestridande. Som framgår av resonemanget i punkterna 58–60 i detta förslag till avgörande, har möjligheten till överklagande till synes upprätthållits, men den har visat sig vara verkningslös i praktiken.

71. Detta konstaterande leder mig vidare till prövningen av en annan fråga. Bedömningen av den nationella lagstiftarens avsikt, gällande utnämning av domare, såväl till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som till andra domstolar, lyfter också möjligheten att, i praktiken, göra en åtskillnad mellan dessa båda kategorier av utnämningar. Det ska, i detta hänseende, påpekas att kommissionen, i sitt skriftliga yttrande och vid förhandlingen, har gjort gällande att den konstitutionella roll och det inflytande som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) har motiverar ett särskilt synsätt, eftersom risken för inblandning från den lagstiftande och den verkställande makten är mer kännbar.

72. Det ska, emellertid, erinras om att artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, inte gör någon åtskillnad mellan de högsta domstolarna och de allmänna domstolarna. De grundläggande kraven på oavhängighet, opartiskhet och att domstolen har inrättats enligt lag är enhetligt tillämpliga på alla domstolar i medlemsstaterna, utan hänsyn till den berörda domstolens kompetensnivå eller hierarkiska ställning.

73. Utan att göra någon åtskillnad beträffande omfattningen av garantin om en oavhängig och opartisk domstol, som har inrättats enligt lag utifrån den berörda domarens hierarkiska ställning, kan beaktandet av en eventuell avsiktlig karaktär i lagreformen emellertid blottlägga vissa skillnader, beroende på om det rör sig om tjänster som domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) eller domare vid allmän domstol. Det är nämligen tänkbart att viljan att påverka sammansättningen av en domstol är lättare att identifiera när det gäller de högsta domstolarna, vilka har att ta ställning i känsliga frågor och kan komma att döma i institutionella eller, i bred bemärkelse, politiska mål, medan domstolar i lägre instans, samtidigt som de är av väsentlig betydelse för den dagliga rättsskipningen, i mindre utsträckning hanterar denna typ av frågeställningar.

74. Mot denna bakgrund, ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den behöriga rättsliga myndigheten, för att bedöma huruvida en domstol vars sammansättning innehåller en person som har utnämnts till domare vid den domstolen uppfyller kravet avseende ”en domstol som inrättats enligt lag”, inte bara ska beakta att denna domares kandidatur har rekommenderats av det nya KRS, till följd av reformen av detta, och den omständigheten att deltagarna i utnämningsförfarandet endast hade en rätt att invända mot utnämningen vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, utan också alla andra relevanta omständigheter kring utnämningen av denna person och som kan påverka den berörda domstolens oavhängighet och opartiskhet.

2. Den andra tolkningsfrågan

a) Föremålet för den andra tolkningsfrågan

75. Den hänskjutande domstolen har, genom sin andra tolkningsfråga, i huvudsak, tagit upp två aspekter kopplade till förfarandet för laglighetskontroll av utnämningen av den i det nationella målet berörda personen till domare. Den första delen av denna fråga, som omfattar den första, den tredje och den fjärde delfrågan, gäller huruvida det är nödvändigt och möjligt att avstå från att tillämpa de nationella bestämmelser som ger avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter en exklusiv behörighet att bedöma huruvida denna utnämning är laglig, inbegripet domarna från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen, Polen) som inskränker en sådan prövning.

76. Den andra delen av frågan, som motsvarar den andra delfrågan, avser huruvida den hänskjutande domstolen får utesluta nämnda person, genom att, analogt, hänvisa till de nationella bestämmelserna om avsättning av domare som är olämpliga för att döma i målet.

b) Den första delen avseende en skyldighet att avstå från att tillämpa vissa nationella bestämmelser och domar från Konstitutionsdomstolen som strider mot unionsrätten

1) Kort erinran om rättspraxis

77. Det följer av rättspraxis att det ankommer på de nationella domstolarna och på EU-domstolen att i enlighet med artikel 19 FEU, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten.

78. Varje medlemsstat ska, i syfte att garantera detta skydd, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol”, i den mening som avses i unionsrätten, har att pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som således hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd, inklusive bland annat kravet på oavhängighet..

79. Vidare har domstolen angett att det av principen om unionsrättens företräde följer att för det fall att det inte är möjligt att tolka nationell rätt i enlighet med kraven i unionsrätten, är den nationella domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov, underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt, även senare sådan, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande.

80. Vad i synnerhet gäller mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 267 FEUF, har domstolen slagit fast att en dom som meddelats i ett mål om förhandsavgörande är bindande för den nationella domstolen vid dess avgörande av tvisten i det nationella målet, såvitt avser tolkningen av de berörda unionsrättsakterna.

81. En nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 andra stycket FEUF, är följaktligen bunden av EU-domstolens tolkning av de aktuella bestämmelserna vid sitt avgörande av tvisten och ska i förekommande fall avvika från den högre domstolens bedömning när den mot bakgrund av nämnda tolkning finner att den högre domstolens bedömning är oförenlig med unionsrätten. Den ska om det behövs, underlåta att tillämpa varje motstridande bestämmelse i nationell lagstiftning som medför en skyldighet att rätta sig efter denna högre domstols avgörande.

82. Av rättspraxis följer att denna lösning även är tillämplig när en allmän domstol, enligt en nationell processuell bestämmelse, är skyldig att rätta sig efter ett avgörande från en nationell konstitutionsdomstol som den anser strida mot unionsrätten.

2) Omorganisation av domstolarnas behörighet

83. Domstolen angav, i sin dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) att ”den omständigheten att den nationella lagstiftaren omorganiserar den behörighet som tillkommer domstolarna och ger en enda nationell instans behörighet att kontrollera efterlevnaden av vissa väsentliga krav som följer av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilken stadfästs i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, [kan] trots att behovet av en sådan prövning, beroende på omständigheterna, kan uppkomma vid varje nationell domstol, samtidigt som det kombineras med införandet av ovannämnda förbud och disciplinära överträdelser, bidra till att ytterligare försvaga en effektiv prövning av att denna grundläggande rättighet iakttas, trots att en sådan prövning enligt unionsrätten åvilar samtliga nationella domstolar”.

84. I det nationella målet medför de nationella bestämmelser som ger avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter en exklusiv behörighet att kontrollera lagligheten i utnämningen av den berörda domaren till domartjänsten, samtidigt som den föreskriver att den ska avstå från att pröva invändningar mot denna utnämning, att domare vid allmänna domstolar fråntas möjligheten att fastställa huruvida en annan domstol utgör en domstol som har inrättats enligt lag. Att garantera tillgång till en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag – och i synnerhet kontrollera att denna domstol är lagligt sammansatt – utgör emellertid kärnan i rätten till en rättvis rättegång. Som jag redan har påpekat i mitt förslag till avgörande i målet AW ”T”, måste de nationella domstolarna kunna pröva huruvida en brist i förfarandet för utnämning av en domare eventuellt har medfört ett åsidosättande av de krav som följer av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan. Detta gäller i synnerhet de krav som avser rätten att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i situationer där det råder tvivel beträffande huruvida dessa krav har iakttagits..

85. Mot denna bakgrund, ankommer det på den hänskjutande domstolen att avstå från att tillämpa de nationella bestämmelser som hindrar den från att pröva bristen i förfarandet för utnämning av den berörda domaren, enligt principen om unionsrättens företräde.

3) Verkan av domarna från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen)

86. Den tredje och den fjärde delfrågan avser att få fastställt huruvida en nationell domstol, i syfte att upprätthålla den ändamålsenliga verkan av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, ska avstå från att tillämpa a) den dom i vilken Trybunał Konstytucyjny (Cour constitutionnelle) förbjuder att en domare förklaras jävig som har utnämnts i ett förfarande som uppvisat brister och inte uppfyller villkoren för att utgöra en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag och b) den dom från samma domstol som utgör hinder för verkställandet av ett beslut från EU-domstolen om interimistiska åtgärder, enligt vilka det förordnas om uppskov med tillämpningen av de nationella bestämmelser som hindrar de nationella domstolarna från att pröva huruvida unionens krav i fråga om en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag är uppfyllda.

87. Som anges i begäran om förhandsavgörande, avser den tredje delfrågan domen av den 2 juni 2020, P 13/19, som meddelats av Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen), i vilken den slog fast att artikel 49.1 i civilprocesslagen inte är förenlig med artikel 179 i den polska konstitutionen, i den mån denna förstnämnda bestämmelse möjliggör prövning av en jävsinvändning beträffande en domare på grund av omständigheter som visar på brister i förfarandet vid dennes utnämning av den polska presidenten efter förslag från KRS.

88. I likhet med vad jag har påpekat inom ramen för föregående fråga, utgör denna dom, de facto, hinder för en kontroll av giltigheten av förfarandena för utnämning av domare mot bakgrund av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan. Således ska den hänskjutande domstolen, för att kunna säkerställa unionsrättens företräde och direkt effekt för dessa bestämmelser, ha möjlighet att själv bedöma giltigheten av utnämningen av den berörda domaren. Den ska således avstå från att följa en dom från Konstitutionsdomstolen som skulle hindra den att från att pröva en jävsinvändning beträffande en domare grundad på brister i utnämningen av henne, eftersom denna brist strider mot kravet avseende en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

89. Den fjärde delfrågan avser domen av den 14 juli 2021, P 7/20, i vilken Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) slog fast att artikel 4.3 andra meningen FEU, jämförd med artikel 279 FEUF, i den mån domstolen utanför sitt lagliga kompetensområde (ultra vires) ålägger Polen skyldigheter genom att vidta interimistiska åtgärder avseende polska domstolars organisation och behörighet samt förfarandena vid polska domstolar, är oförenlig med artiklarna 2, 7, 8.1 och 90.1 i den polska konstitutionen, jämförda med artikel 4.1 i den polska konstitutionen, och därför inte omfattas av principerna om unionsrättens företräde och direkta tillämplighet (artikel 91 §§ 1–3 i konstitutionen).

90. I denna dom bestred Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) domstolens behörighet att vidta interimistiska åtgärder enligt artikel 279 FEUF, bland annat avseende upprätthållandet av de polska domstolarnas oavhängighet. Dessa interimistiska åtgärder, såsom vilandeförklaring av behörigheten för avdelningen för disciplinära mål vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i disciplinära mål, hade just till syfte att garantera en full verkan av artikel 19.1 andra stycket FEU.

91. Genom att förneka domstolens behörighet att vidta interimistiska åtgärder avseende polska domstolars organisation och behörighet, hindrar Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen), på ett radikalt sätt, laglighetsprövningen av utnämningar av nationella domare mot bakgrund av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan. Mot bakgrund av den rättspraxis som jag har erinrat om i punkterna 78–82 i detta förslag till avgörande, anser jag emellertid att det ankommer på den hänskjutande domstolen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att fullt ut säkerställa unionsrättens ändamålsenliga verkan, vilket innebär att den ska avstå från att tillämpa den dom från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) som utgör hinder för tillämpningen av domstolens beslut om interimistiska åtgärder. Annars skulle de nationella domstolarna hindras från att kontrollera huruvida unionens krav avseende oavhängighet och opartiskhet samt en domstol som har inrättats enligt lag är vederbörligen uppfyllda.

c) Den andra delen avseende möjligheten att förklara en domare jävig som har utnämnts genom ett bristande förfarande

92. I den andra delen av den andra delfrågan, har den hänskjutande domstolen, i huvudsak, önskat få klarhet i vilka åtgärder som får vidtas för att garantera den ändamålsenliga verkan av rätten till ett effektivt domstolsskydd vid en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, i syfte att undvika att den dömande sammansättningen inte anses uppfylla dessa villkor enbart på grund av att en av dess ledamöter har utnämnts genom ett bristande förfarande.

93. Den hänskjutande domstolen anser att om den i det nationella målet berörda domaren inte kan anses tillhöra en ”domstol som har inrättats enligt lag”, måste den hänskjutande domstolen ta konsekvenserna av detta. Bland annat ska den slå fast att domaren är olämplig för att döma i målet, trots att artiklarna 48 och 49 i civilprocesslagen inte föreskriver någon sådan grund för att förklara domaren jävig. Den fråga som ställts syftar således till att fastställa huruvida dessa bestämmelser, avseende olämplighet att döma i målet (iudex inhabilis), får tolkas så, att de, analogt, tillåter uteslutandet av en domare vars utnämning skett genom ett förfarande som inte motsvarade de grundläggande kraven på oavhängighet och opartiskhet.

94. Det ska erinras om att den vägledning som domstolen kan ge genom ett förhandsavgörande är strikt begränsad till frågor rörande tolkning av unionsrätten, inte nationell rätt. Det ankommer inte på denna domstol att tolka nationell rätt, ännu mindre att välja mellan olika tolkningslösningar i nationell rätt som kommer till uttryck på nationell nivå. I synnerhet är det inte denna domstols uppgift att föreslå vilken av de motstridiga tolkningarna av nationella processuella regler som är den rätta och exakt vilken regel eller väg som finns enligt nationell rätt som en hänskjutande domstol ska välja för att säkerställa efterlevnad av unionsrätten. Med andra ord är domstolen visserligen, enligt artikel 19.1 FEU och artikel 267 första stycket FEUF ensam behörig att tolka unionsrätten, men de nationella domstolarna har exklusiv behörighet att tolka den nationella lagstiftningen.

95. Följaktligen anser jag att det inte ankommer på domstolen, i ett mål om förhandsavgörande, att tolka nationell rätt, det vill säga artiklarna 48 och 49 i civilprocesslagen och att ange hur den hänskjutande domstolen ska tolka och tillämpa dem i det nationella målet.

96. Icke desto mindre ålägger artikel 19.1 andra stycket FEU medlemsstaterna en klar, precis och ovillkorlig skyldighet att uppnå ett visst resultat vad gäller den oavhängighet som ska känneteckna de domstolar som har att tolka och tillämpa unionsrätten. Denna skyldighet till resultat är nämligen en naturlig följd av att den hänskjutande domstolen, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska vara behörig att bedöma huruvida en dömande sammansättning eller en annan domare utgör en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag och att avstå från att tillämpa nationella bestämmelser, även konstitutionella, eller praxis som hindrar den från att utöva denna behörighet på ett effektivt sätt. Om de nationella domstolarna inte hade någon skyldighet till resultat, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, skulle innehållet i dessa bestämmelser vara verkningslöst.

97. För att svara på den andra frågan, och utan att ange någon konkret tolkning av de tillämpliga nationella bestämmelserna, ska den nationella rätten således tolkas och tillämpas mot bakgrund av den skyldighet till resultat som åligger medlemsstaten. Jag anser att denna skyldighet innebär att ett effektivt rättsmedel ska inrättas som gör det möjligt att förklara en domare jävig som inte uppfyller de krav på oavhängighet och opartiskhet som gäller för en domstol som har inrättats enligt lag. Det ankommer, emellertid, på den behöriga nationella domstolen att fastställa hur detta krav konkret ska genomföras, med iakttagande av den nationella rätten och de principer som följer av unionsrätten.

V. Förslag till avgörande

98. Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Sąd Rejonowy Poznań-Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań-Stare Miasto, i Poznań, Polen) på följande sätt: 1) Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att för att bedöma huruvida en domstol vars sammansättning omfattar en person som har utnämnts till domare uppfyller kravet avseende ”domstol som har inrättats enligt lag”, ska den behöriga rättsliga myndigheten inte bara beakta att denna domares kandidatur har rekommenderats av det nya KRS till följd av dess reform och avsaknaden av ett effektivt rättsmedel för deltagarna i utnämningsförfarandet, utan också varje annan relevant omständighet i samband med utnämningen av denna person som kan påverka den berörda domstolens oavhängighet och opartiskhet. 2) Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den ålägger de nationella domstolarna att avstå från att tillämpa de nationella bestämmelser, inbegripet den tolkning som har gjorts av Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen, Polen), som utgör hinder för prövningen av en begäran om avsättning av en domare grundad på en uppenbar brist i förfarandet för utnämningen av vederbörande, och att den kräver att denna nationella domstol ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att fullt ut säkerställa den ändamålsenliga verkan av enskildas grundläggande rätt till ett effektivt domstolsskydd vid en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, vilket inbegriper möjligheten att avsätta en domare som inte uppfyller dessa krav, samtidigt som den behöriga nationella domstolen ges i uppgift att fastställa hur detta krav konkret ska genomföras.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1).

3 Den polska regeringen anförde även, i sitt skriftliga yttrande, att begäran om förhandsavgörande inte kunde tas upp till sakprövning, men återkallade vid förhandlingen denna invändning om rättegångshinder.

4 Se dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 75) (nedan kallad domen W.Ż.), och dom av den 15 oktober 2024, KUBERA ( C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 31).

5 Även om den hänskjutande domstolen även, i sina båda tolkningsfrågor har nämnt artikel 2 och artikel 6.3 FEU, anser jag att domstolens svar kommer att kunna avse endast artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan (se, beträffande domstolens möjlighet att omformulera de frågor som den mottagit, bland annat, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter) ( C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 77) i vilken domstolen omformulerade den hänskjutande domstolens tredje tolkningsfråga)).

6 Se, analogt, domen i målet W.Ż. (punkt 76 och där angiven rättspraxis).

7 Se, analogt, dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. ( C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 74).

8 Se domen i målet W.Ż. (punkt 133).

9 Domstolen har nämligen upprepade gånger slagit fast att eftersom stadgan stadfäster rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), syftar artikel 52.3 i stadgan till att säkerställa det nödvändiga sammanhanget mellan rättigheterna i stadgan och motsvarande rättigheter enligt Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens autonomi. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) motsvarar artikel 47 andra stycket i stadgan artikel 6.1 i Europakonventionen. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning av artikel 47 andra stycket i stadgan garanterar en skyddsnivå som inte skiljer sig från den skyddsnivån som garanteras enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europadomstolen (se domen i målet W.Ż. (punkt 123) och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 116).

10 Se dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet ( C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkterna 74 och 75) (nedan kallad domen i målet Omprövning Simpson), och Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, nedan kallad domen i målet Ástráðsson mot Island, §§ 227 och 234).

11 Se domarna i målen Omprövning Simpson (punkt 75) och W.Ż. (punkt 130).

12 Dom W.Ż. (punkt 161 och efterföljande slutsats). Se, i detta hänseende, Filipek, P., ”Defective Judicial Appointments and their Rectification under European Standards”, i Bobek, M., Bodnar, A., von Bogdandy, A. och Sonneverd, P. (dir.), Transition 2.0: Re-establishing Constitutional Democracy in EU Member States, Nomos, Baden-Baden, 2023, sidorna 436–437.

13 Europadomstolen har i detta avseende bland annat understrukit att den i artikel 6.1 i Europakonventionen stadfästa rätten till en ”domstol som upprättats enligt lag” visserligen utgör en självständig rättighet. Icke desto mindre har nämnda domstol uttalat att denna rättighet har ett mycket nära samband med skyddsreglerna avseende ”oavhängighet” och ”opartiskhet” i den mening som avses i nämnda bestämmelse. Europadomstolen har bland annat slagit fast att även om vart och ett av de institutionella kraven i artikel 6.1 i Europakonventionen eftersträvar ett specifikt mål som gör dem till specifika skyddsregler för en rättvis rättegång, så har de det gemensamma syftet att se till att grundläggande principer iakttas, nämligen att den offentliga makten ska utövas under lagarna samt att maktfördelningsprincipen ska råda. Nämnda domstol har i detta avseende preciserat att vart och ett av dessa krav finner sin grund i att det är oundgängligt att bevara enskilda rättssubjekts förtroende för domstolsväsendet och för att domstolsväsendet är oavhängigt gentemot andra delar av statsmakten (se domarna Ástráðsson mot Island (§§ 231 och 233), och W.Ż. (punkt 124)).

14 Filipek, P., a.a., s. 437.

15 Domen i målet Ástráðsson mot Island (§§ 231 och 233). Denna ståndpunkt återspeglas även i domstolens praxis enligt följande: ”… ska det för det första framhållas att det framgår av ordalydelsen i artikel 47 andra stycket i stadgan att garantierna för domarnas oavhängighet och opartiskhet och garantin att få sin sak prövad av en domstol som har inrättats enligt lag är oupplösligt förenade av syftet att säkerställa den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång i den mening som avses i den bestämmelsen” (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, nedan kallad domen i målet Openbaar Ministerie, EU:C:2022:100, punkt 55)).

16 Se dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 117). Se även Europadomstolens domar av den du 22 juli 2021, Reczkowicz mot Polen (CE:ECHR:2021:0722JUD004344719, § 284), av den 8 november 2021, Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen (CE:ECHR:2021:1108JUD004986819, § 357), och av den 3 februari 2022, Advance Pharma Sp. z o.o. mot Polen (CE:ECHR:2022:0203JUD000146920, § 353).

17 Dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 147) (nedan kallad domen i målet A.K.).

18 Domen i målet A.K. (punkt 148).

19 Domen i målet A.K. (punkterna 150 och 151).

20 Domen i målet W.Ż. (punkt 131).

21 Domen i målet W.Ż. (punkterna 146, 149 och 150).

22 Domen i målet W.Ż. (punkt 151). Se även dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete) ( C‑718/21, EU:C:2023:1015, punkterna 65–76) (nedan kallad domen i målet Rada Sądownictwa), i vilken domstolen betraktade ”samtliga såväl systematiska som faktiska omständigheter, …, vilka kännetecknade tillsättningen av de tre domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som utgör det hänskjutande organet i förevarande mål” (punkt 77).

23 Filipek har i detta hänseende påpekat att denna kumulativa funktion skiljer sig från detta inom ramen för ”Ástráðsson-testet” (uppenbart åsidosättande av den nationella rätten, inskränkning av de grundläggande rättigheterna vid ett förfarande för utnämning av domare, kontroll som utövas av de nationella domstolarna (se domen i målet Ástráðsson mot Island, §§ 243–252)) ”vilket innebär att de ska prövas i den angivna ordningen och att de alla ska vara uppfyllda” (a.a., s. 439).

24 Domstolen påpekade följande: ”Det kan visserligen vara så, att en eller annan av de omständigheter som påtalats av den hänskjutande domstolen i sig inte går att kritisera, och att det i detta fall är medlemsstaterna som är behöriga och har möjligheten att göra sina val; inte desto mindre är det så att dessa omständigheter vid en samlad bedömning – sammantagna med de förhållanden som rådde då dessa val gjordes – kan innebära att det framstår som oklart om det organ som har till uppgift att delta i handläggningen av domartillsättningsärenden verkligen är oavhängigt, och detta gör sig gällande även om nämnda omständigheter var för sig inte föranleder en sådan bedömning” (se domen i målet A.K., punkt 142).

25 Dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) ( C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 138) (nedan kallad domen i målet A.B.).

26 Trots att artikel 187 § 3 i konstitutionen föreskrev en period på fyra år.

27 Se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596, punkterna 104 och 105), och domen i målet W.Ż. (punkterna 146 och 150). Se även Europadomstolens dom av den 3 februari 2022, Advance Pharma Sp. z o.o. mot Polen (CE:ECHR:2022:0203JUD 000146920, § 321).

28 Se domen i målet W.Ż. (punkt 150).

29 EGT L 190, 2002, s. 1.

30 Det ska även påpekas att domstolen, i sin praxis avseende oavhängigheten hon domstolsväsendet i Polen, redan har erkänt att ”den omständigheten att ett organ, såsom ett nationellt domstolsråd som deltar i förfarandet för att utnämna domare, till övervägande del består av ledamöter som väljs ut av den lagstiftande makten, inte i sig kan föranleda tvivel om oavhängigheten hos de domare som utnämns genom ett sådant förfarande … Det framgår dock av domstolens praxis … att det kan förhålla sig annorlunda när denna omständighet, sammantagen med andra relevanta omständigheter och villkoren för att välja ut dessa ledamöter, leder till sådana tvivel” (se, bland annat, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfarande gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 103).

31 Domen i målet Openbaar Ministerie (punkterna 75 och 87).

32 Domen i målet Krajowa Rada Sądownictwa (punkterna 77 och 78).

33 I synnerhet hade tillsättningarna av de tre berörda domarna skett på grundval av förslag i resolution nr 331/2018 som antagits av KRS, vilket inte i dess nya sammansättning till följd av genomförandet av lagen om KRS gav tillräckliga garantier för att det var oavhängigt i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten. Vidare påpekade domstolen att det saknades rättsmedel mot denna resolution och att tillsättningen av de ovannämnda domarna av Republiken Polens president hade skett trots att verkställigheten av nämnda resolution hade inhiberats av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen).

34 Se, i detta hänseende, beslut av den 9 april 2024, T. (Audiovisuella barnprogram) C‑22/22, EU:C:2024:313), beslut av den 15 maj 2024, Rzecznik Finansowy ( C‑390/23, EU:C:2024:419), av den 29 maj 2024, Rzecznik Praw Obywatelskich (Polskt extraordinärt rättsmedel) ( C‑720/21, EU:C:2024:489), beslut av den 29 maj 2024, Prokurator Generalny (Polskt extraordinärt rättsmedel II) ( C‑43/22, EU:C:2024:459), och beslut av den 21 juni 2024, Kancelaria B. ( C‑810/23, EU:C:2024:543).

35 C‑225/22, EU:C:2025:270.

36 Det ska påpekas att kommissionen vid förhandlingen även angav att för närvarande har 14 av 18 ledamöter på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter utnämnts under samma omständigheter som dem som beskrivs i domen i målet Krajowa Rada Sądownictwa.

37 Det följer av den princip som angavs i punkt 75 i domen i målet Omprövning Simpson (se punkt 35 i detta förslag till avgörande) att förekomsten av en enda domare som utnämnts till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter under samma omständigheter som dem som bedömdes i domen i målet Krajowa Rada Sądownictwa räcker för att denna domstol inte ska anses vara en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

38 Domen i målet A.B. (punkterna 132–135 och 163).

39 Domen i målet W.Ż. (punkt 150).

40 Europadomstolen har i detta hänseende understrukit att ”den centrala betydelse som ett noggrant förfarande för utnämning av ordinära domare har för att säkerställa att de mest kvalificerade kandidaterna utnämns till dessa tjänster – med avseende på deras professionella kompetens och moraliska integritet”. Det saknar inte heller betydelse att Europadomstolen har gjort en åtskillnad mellan varje domstols hierarkiska nivå och angett att ”det är uppenbart att ju högre en domstol befinner sig i domstolshierarkin, desto mer krävande bör de urvalskriterier som tillämpas vara” (se domen i målet Ástráðsson, § 222).

41 Se, också i detta hänseende, domen i målet Openbaar Ministerie (punkterna 88 och 89).

42 Domen i målet A.B. (punkt 136).

43 Domen i målet A.B. (punkterna 128–136 och 156). Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Collin i de förenade målen G m.fl. (Utnämning av domare till de allmänna domstolarna i Polen) ( C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2022:990, punkt 74 och följande punkter).

44 Domstolen hänförde sig till ”bestämmelser som innebär att det inte längre med effektiv verkan är möjligt att såsom tidigare vid domstol överklaga beslut av detta slag, särskilt då dessa bestämmelser – tillsammans med andra relevanta omständigheter i en sådan tillsättningsprocess i ett visst nationellt, såväl rättsligt som faktiskt, sammanhang – medför att enskilda rättssubjekt systematiskt kan hysa tvivel beträffande de efter en sådan process tillsatta domarnas oavhängighet och opartiskhet” (domen i målet A.B., punkt 156).

45 Domen i målet A.B. (punkt 156).

46 Domen i målet A.B. (punkt 138).

47 Som generaladvokaten Collins angav i sitt förslag till avgörande i de förenade målen G m.fl. (Utnämning av domare till de allmänna domstolarna i Polen) ( C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2022:990), är det uppenbart att resonemanget att domstolsskyddets standard kunna variera beroende på en domstols rang i det domstolsväsende där den ingår är principiellt felaktigt (punkt 46).

48 Det ska således i detta hänseende understrykas att, i domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596), avseende avdelningen för disciplinära mål vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), och domen i målet Krajowa Rada Sądownictwa, avseende avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter vid samma domstol, var en av de omständigheter som domstolen beaktade att dessa organ hade skapats av lagstiftaren ex nihilo, medan, som medborgarombudsmannen angav vid förhandlingen i förevarande mål, de nya domarna vid allmänna domstolar dömer i samma kollegiala sammansättningar som de domare som tidigare hade utnämnts före år 2018. Det ska även påpekas att Europadomstolen, i sin dom av den 23 november 2023, Wałęsa mot Polen (CE:ECHR:2023:1123JUD005084921), identifierade systematiska problem som låg till grund för åsidosättanden av artikel 6.1 i Europakonventionen i Republiken Polen och underströk att verkningarna av det nya KRS bristande oavhängighet beror på den berörda domstolens art och på dess ställning inom domstolsväsendet. ”Huvudproblemet ligger i det bristande förfarandet för utnämningar av domare med inblandning av [KRS], såsom det inrättades genom 2017 års ändringslag, vilket på ett inbyggt och fortgående sätt påverkar oavhängigheten hos de domare som har utsetts enligt detta förfarande. Även om, såsom [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] angav i sin resolution i de avdelningar som samlades den 23 januari 2020, den bristande oavhängigheten hos det reformerade [KRS] allmänt medför oegentligheter som påverkar en domstols oavhängighet och opartiskhet, varierar verkningarna av detta beroende på den berörda domstolen och dess ställning inom domstolsväsendet. Enligt Högsta domstolen får dessa oegentligheter mest allvarliga konsekvenser för utnämningar till [Sąd Najwyższy Högsta domstolen], eftersom iakttagandet av ett ’strikt’ krav på oavhängighet och opartiskhet hos denna domstol i förhållande till de politiska myndigheterna utgör en grundläggande förutsättning för dess fungerande i enlighet med konstitutionen och för ett effektivt utövande av dess befogenheter, vilka är av väsentlig betydelse i en demokratisk stat grundad på rättsstaten … Europadomstolen godkänner denna analys” (§ 324) (Originaltext på engelska. Här översättning av en fransk version).

49 Se dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 47), och dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl. ( C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 217).

50 Dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol) ( C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 40).

51 Dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol) ( C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 53). Se även dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare) C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 64).

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 februari 1977, Benedetti/Munari ( 52/76, EU:C:1977:16, punkt 26), och dom av den 11 december 2018, Weiss m.fl. ( C-493/17, EU:C:2018:1000, punkt 19).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2010, Elchinov ( C‑173/09, EU:C:2010:581, punkterna 30 och 31).

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl. ( C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 71).

55 C‑204/21, EU:C:2023:442.

56 Dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 286).

57 Nämligen artikel 26 § 3 i lagen om Högsta domstolen.

58 C‑225/22, EU:C:2025:270.

59 Se, bland annat, domen i målet A.K. (punkterna 152 och 153). Se även domen i målet A.B., dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. ( C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931), och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:442, punkterna 130 och 131 samt där angiven rättspraxis).

60 I synnerhet prövade Konstitutionsdomstolen, i denna dom, rättsfrågan, som ställts av avdelningen för disciplinära mål vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), avseende huruvida konstitutionen utgjorde hinder för de interimistiska åtgärder som Polen ålagts genom beslut av den 8 april 2020, kommissionen/Polen ( C‑791/19 R, EU:C:2020:277), och som sköt upp tillämpningen av de rättsliga bestämmelser som gav avdelningen för disciplinära mål behörighet i disciplinära mål avseende domare.

61 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Ministerstwo Sprawiedliwości ( C‑55/20, EU:C:2021:500, punkt 131). Det ska, i detta hänseende, erinras om att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz (Regelverk för disciplinåtgärder mot domare), C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 44).

62 Se dom av den 17 juni 1999, Piaggio ( C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 29), och dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl. ( C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 58).

63 Vid förhandlingen vid domstolen hänvisade medborgarrättsombudsmannen och kommissionen, i detta hänseende, till en ny bestämmelse i lagen om domstolar i första instans som, sedan 2022, gör det möjligt att bedöma oavhängighet och opartiskhet hos en domstol genom en sammansättning av fem domare som även kan bedöma omständigheterna kring utnämningen av en domare.

64 Domen i målet W.Ż. (punkt 159).