Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑522/21 Saatgut-Treuhandverwaltung (KWS Meridian)

I. Inledning

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan en sammanslutning av innehavare av växtförädlarrätter och en jordbrukare, angående fastställande av omfattningen av den skada som jordbrukaren orsakats till följd av olaglig plantering av en av de skyddade växtsorterna.

2. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 18.2 i förordning (EG) nr 1768/95 (nedan kallad den omtvistade bestämmelsen), i vilken det fastställs ett lägsta schablonbelopp för skadestånd, jämförd med artikel 94.2 första meningen i förordning (EG) nr 2100/94, är giltig.

3. Eftersom den hänskjutande domstolens tvivel är beroende av EU-domstolens tolkning av den bestämmelsen i förordning nr 2100/94, ger det aktuella målet EU-domstolen möjlighet att ompröva tolkningen av bestämmelsen.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Förordning nr 2100/94

4. Artikel 13 i förordning nr 2100/94, med rubriken ”Rättigheter i samband med gemenskapens växtförädlarrätt och förbjudna åtgärder”, har följande lydelse i punkterna 1–3:

”1. Gemenskapens växtförädlarrätt skall ha den verkan att innehavaren eller innehavarna av gemenskapens växtförädlarrätt, nedan kallat 'rättsinnehavaren', har rätt att utföra de åtgärder som fastställs i punkt 2.

2. Utan att påverka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 15 och 16 skall följande åtgärder kräva tillstånd från rättsinnehavaren när de avser sortbeståndsdelar eller skördat material av den skyddade sorten, båda nedan kallade 'material':

a) Produktion eller reproduktion (förökning).

…

Rättsinnehavaren kan göra sitt tillstånd avhängigt villkor och begränsningar.

3. Bestämmelserna i punkt 2 skall endast tillämpas beträffande skördat material om det erhölls genom otillåten användning av sortbeståndsdelar från den skyddade sorten, och om rättsinnehavaren inte har haft en rimlig möjlighet att utöva sin rättighet i förhållande till dessa sortbeståndsdelar.”

5. Artikel 14 i förordningen, med rubriken ”Undantag från gemenskapens växtförädlarrätt”, har följande lydelse:

”1. Trots vad som sägs i artikel 13.2 och i syfte att skydda jordbruksproduktionen är det tillåtet för jordbrukare att för förökning på mark i sina egna jordbruksföretag använda den skördeprodukt som de har erhållit genom att i sina egna företag använda förökningsmaterial av en sort, undantaget hybrider och syntetiska sorter, som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall endast tillämpas beträffande följande arter av lantbruksväxter:

…

…

b) Spannmål: … Hordeum vulgare L. – korn

3. Innan denna förordning träder i kraft skall villkor fastställas i tillämpningsföreskrifter enligt artikel 114 för tillämpning av undantaget i punkt 1 och för att skydda förädlarnas och jordbrukarnas legitima intressen på grundval av följande kriterier:

Det får inte finnas några kvantitativa restriktioner på företagsnivå i den omfattning som är nödvändig för jordbruksföretagets behov.

Det skall vara tillåtet för jordbrukaren att själv iordningställa eller låta iordningställa den skördade produkten till utsäde, utan att det påverkar tillämpningen av vissa restriktioner som medlemsstater kan fastställa för organisationen av iordningställandet av den skördade produkten, särskilt för att säkerställa att den produkt som lämnas till iordningställande är identisk med den färdigbearbetade produkten.

Små jordbrukare skall inte behöva betala ersättning till rättsinnehavaren. Med små jordbrukare avses

…

Övriga jordbrukare skall betala rättsinnehavaren en rimlig ersättning, vilken skall vara betydligt lägre än det belopp som utkrävs för en licens för produktion av förökningsmaterial av samma sort i samma område [nedan kallad produktionslicens]. Storleken på ersättningen kan variera med tiden beroende på i vilken utsträckning undantaget i punkt 1 skall tillämpas beträffande den berörda sorten.

Ansvar för kontroll av att bestämmelserna i denna artikel eller bestämmelser som antas enligt denna artikel efterlevs vilar uteslutande på rättsinnehavarna. De kan vid organisationen av kontrollen inte få hjälp från officiella organ.

Rättsinnehavaren skall efter anmodan få relevanta uppgifter från jordbrukare och leverantörer av tjänster för iordningställande. Officiella organ som deltar i kontrollen av jordbruksproduktionen kan likaledes vidarebefordra relevanta uppgifter om de har fått dessa uppgifter som ett led i den normala tjänsteutövningen och det inte innebär extra bördor eller kostnader. Såvitt angår personuppgifter skall dessa bestämmelser inte påverka tillämpningen av gemenskapens och medlemsstaternas lagstiftning om skydd av fysiska personer i samband med hanteringen av och fri rörlighet för personuppgifter.”

6. I artikel 94 i nämnda förordning, med rubriken ”Överträdelse”, föreskrivs följande:

”1. Den person som

a) utför en av de åtgärder som fastställs i artikel 13.2 utan att vara berättigad därtill avseende en sort för vilken gemenskapens växtförädlarrätt beviljats, eller

…

kan av rättsinnehavaren stämmas för att upphöra med överträdelsen eller betala rimlig ersättning, eller bådadera.

2. Den som handlar avsiktligt eller försumligt skall dessutom vara förpliktad att ersätta rättsinnehavaren för eventuell ytterligare skada som uppstått på grund av åtgärden i fråga. Vid ringa försumlighet kan sådana krav sänkas i förhållande till graden av ringa försumlighet, dock inte i sådan utsträckning att de blir lägre än den fördel som den överträdande parten haft till följd av överträdelsen.”

2. Förordning nr 1768/95

7. Förordning nr 1768/95 har antagits på grundval av artikel 114 i förordning nr 2100/94.

8. I artikel 18 i denna första förordning, med rubriken ”Särskilda civilrättsliga krav”, föreskrivs följande i punkt 2:

”Om en sådan person upprepade gånger och avsiktligt inte uppfyller sina förpliktelser enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i [förordning nr 2100/94] med hänsyn till en eller flera sorter som tillhör samma ägare, skall skyldigheten att ersätta rättsinnehavaren för eventuella ytterligare skador enligt artikel 94.2 i [förordning nr 2100/94] omfatta minst en klumpsumma beräknad på basis av det fyrdubbla genomsnittliga belopp som skall betalas för en [produktionslicens]…, utan inskränkning av en eventuell högre ersättning.”

III. Bakgrunden till det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

9. Saatgut-Treuhandverwaltungs GmbH (nedan kallat STV) utgörs av en sammanslutning av innehavare av växtförädlarrätter, som har till uppgift att försvara sina medlemmars rättigheter och i synnerhet att i eget namn framställa krav på uppgifter och betalning.

10. MS, som är klagande i målet vid den nationella domstolen, är en jordbrukare från vilken STV i första instans begärde in uppgifter, bland annat angående olaglig odling av höstkornsorten ”KWS Meridian” som är skyddad enligt unionsrätten. Han hade ägnat sig åt denna odling under de fyra regleringsåren 2012/2013–2015/2016.

11. I det domstolsförfarandet som SVT inlett mot klaganden lämnade han för första gången upplysningar angående den mängd av det ovannämnda utsädet som hade bearbetats under de fyra regleringsåren. Enligt dessa uppgick mängden till 24,5, 26, 34 och 45,4 deciton.

12. Efter domen i första instans betalade klaganden i efterhand det belopp som ska betalas för en produktionslicens för regleringsåret 2015/2016, vilket motsvarar den rimliga ersättningen i enlighet med artikel 94.1 i förordning nr 2100/94.

13. STV begärde ytterligare ersättning, motsvarande det fyrdubbla genomsnittliga belopp som ska betalas för en produktionslicens för regleringsåren 2013/2014, 2014/2015 och 2015/2016 som ersättning enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, jämförd med den omtvistade bestämmelsen, efter avdrag för den ”enkla” licensavgiften för produktion av växtförökningsmaterial av den skyddade sorten, som klaganden i målet vid den nationella domstolen betalat i efterhand.

14. Klaganden i det nationella målet gjorde gällande att STV inte hade rätt till en sådan betalning. Han hävdade i detta avseende att den skada som STV orsakats genom hans otillåtna handlande hade kompenserats i tillräcklig utsträckning genom betalningen av den ”enkla” licensavgiften i stället för det belopp som avser plantering enligt artikel 5.5 i förordning nr 1768/95. Han gjorde vidare gällande att ett ytterligare ”straffskadestånd” enligt schablon inte skulle vara förenligt med EU-domstolens praxis.

15. Genom dom av den 4 december 2020 biföll Landgericht Kaiserslautern (Regiondomstolen i Kaiserslautern, Tyskland) de yrkanden som SVT framställt, med hänvisning till den omtvistade bestämmelsens ”klara ordalydelse”.

16. Klaganden överklagande denna dom vid Pfälzisches Oberlandesgericht Zweibrücken (den pfalziska regionala överdomstolen i Zweibrücken, Tyskland). Han anser att den omtvistade bestämmelsen inte är förenlig med artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 och att den därför ska ogiltigförklaras. Artikel 94.2 ska nämligen inte förstås så, att den tillåter att ett straffskadestånd enligt schablon fastställs till förmån för rättsinnehavaren, i förevarande fall med ett belopp motsvarande fyra gånger licensavgiften. Den ska i stället tolkas så, att ersättningen så långt som möjligt ska motsvara den skada som rättsinnehavaren faktiskt har lidit och som utan tvekan har uppstått till följd av intrånget i dennes rättigheter.

17. Enligt STV strider den omtvistade bestämmelsen inte mot bestämmelserna i artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 och är förenlig med praxis från EU-domstolen. Med beaktande av de upprepade och avsiktliga intrången i dess rättigheter som rättsinnehavare utgör fastställandet av en minimal schablonersättning motsvarande fyra gånger den ”enkla” licensavgiften en rimlig och skälig kompensering.

18. Den hänskjutande domstolen anser att utgången i målet enbart beror på huruvida den omtvistade bestämmelsen är giltig. Den har noterat att denna bestämmelse varigenom kommissionen har fastställt en minimal schablonersättning motsvarande fyra gånger licensavgiften skulle kunna strida mot artikel 94.2 första meningen i förordning nr 2100/94 och följaktligen vara ogiltig.

19. Den hänskjutande domstolen har påpekat att artikel 94.1 i förordning nr 2100/94 syftar till att kompensera den fördel som intrångsgöraren kommit i åtnjutande av, det vill säga den jordbrukare som inte omfattas av undantaget från unionens skydd för växtförädlarrätt i den mening som avses i artikel 14 i denna förordning, genom att det däri föreskrivs en rimlig ersättning som motsvarar ett belopp som uppgår till den ”enkla” licensavgiften. I detta sammanhang kan artikel 94.2 första meningen i nämnda förordning tolkas så, att rättsinnehavaren vid en överträdelse som har begåtts avsiktligt eller försumligt enbart ska ha rätt till ersättning för en mer omfattande skada om denna skada verkligen kan styrkas.

20. Enligt den hänskjutande domstolen tyder tidigare praxis från EU-domstolen på att en allmän tillämpning av en lägsta ersättning inte är förenlig med artikel 94.2 första meningen i förordning nr 2100/94. Det har i rättspraxis erinrats om att en genomförandeförordning som har antagits med stöd av ett bemyndigande i en grundförordning inte får avvika från bestämmelserna i denna förordning utan ska ogiltigförklaras om det föreligger en motsvarande motsägelse.

21. Mot denna bakgrund beslutade Pfälzisches Oberlandesgericht Zweibrücken (den pfalziska regionala överdomstolen, Zweibrücken, Tyskland) genom beslut av den 18 augusti 2021, som inkom till EU-domstolens kansli den 24 augusti 2021, att vilandeförklara förfarandet och att ställa följande fråga till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:

”Är [den omtvistade bestämmelsen], i den mån det enligt de villkor som anges i den bestämmelsen är möjligt att kräva en minsta ersättning motsvarande fyra gånger licensavgiften, förenlig med [förordning nr 2100/94], särskilt med artikel 94.2 första meningen i den förordningen?”

22. Parterna i målet vid den nationella domstolen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samma parter och kommissionen har även yttrat sig muntligen vid förhandlingen den 14 juli 2022.

IV. Bedömning

23. Innan giltigheten av den omtvistade bestämmelsen prövas ska det prövas huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

A. Upptagande till sakprövning

24. Kommissionen har, innan målet kommenterats i sak, i sina synpunkter anfört, utan att dock öppet hävda att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, att omständigheterna kring förfarandet vid den nationella domstolen, såsom de framgår av beslutet om begäran om förhandsavgörande, inte är särskilt tydliga. Kommissionen har anfört att den hyser tvivel om huruvida villkoren i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94, bland annat villkoret avseende användningen av skördeprodukten av en skyddad sort i syfte att skydda jordbruksproduktionen för förökning på mark i egen anläggning, var uppfyllda i förevarande fall under regleringsåren 2013/2014–2015/2016, då klaganden i målet vid den nationella domstolen planterade den skyddade sorten i fråga. Kommissionen har anfört att om så inte är fallet är den fråga som ställts för att få klarhet i huruvida den omtvistade bestämmelsen är giltig inte avgörande för lösningen av tvisten. Den har dock understrukit att denna fråga endast kan bedömas av den hänskjutande domstolen, som måste fastställa alla relevanta fakta.

25. För det första måste jag erinra om att det framgår av fast rättspraxis att eftersom den hänskjutande domstolen är ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra, ska EU-domstolen i princip begränsa sin prövning till de uppgifter som den hänskjutande domstolen har beslutat att lägga fram för den och således hålla sig till den situation som den hänskjutande domstolen anser vara fastställd och inte vara bunden av påståenden som gjorts av någon av parterna i det nationella målet.

26. För det andra ska det även erinras om att en begäran om förhandsavgörande som rör unionsrätten presumeras vara relevant. En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsregel inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

27. Detta är emellertid inte situationen i förevarande fall.

28. För det första ska det nämligen påpekas att även om det visserligen är riktigt att den hänskjutande domstolen inte har angett skälen till att artikel 14.1 och 14.3 i förordning nr 2100/94 är tillämplig i det nationella målet, har varken klaganden i det nationella målet eller STV bestritt att denna bestämmelse, och i princip den omtvistade bestämmelsen, är tillämplig i förevarande fall.

29. För det andra kan av formuleringen av tolkningsfrågan slutsatsen dras att den hänskjutande domstolen inte hyser tvivlar om huruvida den omtvistade bestämmelsen är tillämplig, utan endast om huruvida den är förenlig med förordning nr 2100/94, särskilt med artikel 94.2 första meningen i denna.

30. STV har i detta avseende uppgett att det inte har bestritts att klaganden i sitt eget jordbruksföretag har återanvänt förökningsmaterialet av vinterkornsorten ”KWS Meridian”, som han själv producerat, utan att ha uppfyllt de villkor som krävs för plantering, särskilt under regleringsåren 2013/2014‐2015/2016.

31. Jag anser därför att det inte råder något tvivel om att denna begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

B. Prövning i sak

32. För att kunna föreslå ett svar på den tolkningsfråga som den hänskjutande domstolen har ställt, ska jag först klargöra förhållandet mellan principen att tillstånd från innehavaren av unionens växtförädlarrätt krävs, vad avser sortbeståndsdelar eller skördat material av den skyddade sorten, särskilt för åtgärder som produktion eller reproduktion (förökning), och undantag från detta tillstånd. Därefter kommer jag att, mot bakgrund av detta förhållande, pröva giltigheten av den omtvistade bestämmelsen.

1. Allmänna överväganden om förhållandet mellan tillstånd från innehavaren av unionens växtförädlarrätt och undantag från tillståndet

33. Enligt artikel 13.2 a i förordning nr 2100/94 krävs tillstånd från innehavaren av unionens växtförädlarrätt för sådana åtgärder som avser sortbeståndsdelar eller skördat material av den skyddade sorten, bland annat för produktion eller reproduktion (förökning).

34. I avsaknad av ett sådant tillstånd föreskrivs i artikel 94.1 a i förordning nr 2100/94 en möjlighet för rättsinnehavaren att bland annat väcka talan om betalning av rimlig ersättning mot en person som har utfört sådan produktion eller reproduktion (förökning) utan att vara berättigad därtill. Om denna person dessutom avsiktligt eller försumligt har underlåtit att inhämta det tillstånd som krävs har rättsinnehavaren även rätt till ersättning för den skada som uppstått i enlighet med artikel 94.2 i den förordningen.

35. För att skydda jordbruksproduktionen föreskrivs i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 emellertid ett undantag från gemenskapens växtförädlarrätt som vanligen kallas ”jordbrukarprivilegiet”. Det är enligt denna bestämmelse tillåtet för jordbrukare att för förökning på mark i sina egna jordbruksföretag använda den skördeprodukt som de har erhållit genom att i sina egna företag använda förökningsmaterial av en sort som omfattas av unionens växtförädlarrätt och som ingår i företeckningen över de arter av lantbruksväxter som anges i artikel 14.2 i denna förordning, såsom i förevarande fall spannmålet ”Hordeum vulgare L. – korn”.

36. För att klargöra förhållandet mellan principen om tillstånd från rättsinnehavaren och villkoren för undantag från denna princip ska jag dels undersöka de villkor som jordbrukaren måste uppfylla för att kunna omfattas av undantaget i artikel 14.3 i förordning nr 2100/94, särskilt villkoret om betalning av ”rimlig ersättning” och vad som skiljer det från den ”rimliga ersättning” som föreskrivs i artikel 94.1 i den förordningen. Jag kommer dels att i detalj redogöra för genomförandebestämmelserna om villkoren avseende det undantag som föreskrivs i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94, vilket fastställdes genom förordning nr 1768/95.

a) Villkoren i artikel 14.3 i förordning nr 2100/94

37. Undantaget från unionens växtförädlarrätt underställs villkoren i artikel 14.3 i förordning nr 2100/94. Jordbrukarprivilegiet gäller därför inte om jordbrukaren inte uppfyller dessa villkor. Dessa ”fastställs… i förordning [nr 1768/95] enligt artikel 114” i förordning nr 2100/94, på grundval av en rad kriterier som anges i artikel 14.3 i den förordningen och som gör det möjligt att, å ena sidan, tillämpa nämnda undantag och, å anda sidan, att skydda förädlarnas och jordbrukarnas legitima intressen.

38. Bland dessa kriterier återfinns i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 jordbrukarens skyldighet att betala rättsinnehavaren en rimlig ersättning, vilken enligt denna bestämmelse ”skall vara betydligt lägre än det belopp som utkrävs för en [produktionslicens]”.

39. Det ska i detta avseende erinras om att EU-domstolen redan har förklarat att jordbrukare som inte betalar rimlig ersättning till rättsinnehavaren vid användning av en skördeprodukt som erhållits vid användning av förökningsmaterial från en skyddad sort inte kan åberopa artikel 14.1 i förordning nr 2100/94, och följaktligen måste anses agera utan tillstånd på ett av de sätt som avses i artikel 13.2 i denna förordning. Detta innebär att han inte kan omfattas av jordbrukarprivilegiet och måste, för att uttrycka det enkelt, ”gå tillbaka till ruta ett”. Med andra ord, om kriterierna i artikel 14.3 i förordningen inte har iakttagits vid planteringen, är undantaget inte tillämpligt och planteringen utgör ett intrång i de rättigheter som rättsinnehavaren har enligt artikel 13.2 i förordningen.

40. I förekommande fall omfattas jordbrukaren av tillämpningen av artikel 94 i förordning nr 2100/94. Jordbrukaren måste därför räkna med att han kan komma att stämmas av rättsinnehavaren för att upphöra med överträdelsen eller betala rimlig ersättning, eller bådadera. Om jordbrukaren handlar avsiktligt eller försumligt är han dessutom förpliktad att ersätta rättsinnehavaren för den skada som uppstått för denne.

41. Det förefaller mig lämpligt att här notera skillnaden mellan begreppet rimlig ersättning i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 och begreppet rimlig ersättning i artikel 94.1 i samma förordning. EU-domstolen har nämligen redan understrukit att trots att de uttryck som använts i dessa två bestämmelser liknar varandra innebär detta inte att de ska anses ha samma innebörd. Medan begreppet ”rimlig ersättning” i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94, jämförd med artikel 5.5 i förordning nr 1768/95, syftar till att åstadkomma en balans mellan jordbrukarnas och rättsinnehavarnas respektive legitima intressen, rör det begrepp som avses i artikel 94.1 i denna förordning, vars lydelse inte gör någon åtskillnad beroende på vem som har gjort sig skyldig till en överträdelse, specifikt betalning av rimlig ersättning när talan väcks på grund av en överträdelse.

42. Härav följer enligt EU-domstolen att avgiften för tillåten användning som utsäde, i den mening som avses i artikel 14 i förordning nr 2100/94, inte anses som korrekt grund för beräkningen av den ”rimliga ersättningen” enligt artikel 94.1 i samma förordning. En annan tolkning skulle nämligen inte kunna säkerställa vare sig att syftet i nämnda förordning eller dess ändamålsenliga verkan uppnåddes. Jag kommer senare att återkomma till denna punkt, som är av stor betydelse för prövningen av tolkningsfrågan.

b) Tillämpningsföreskrifterna om villkoren för att tillämpa jordbruksundantaget: förordning nr 1768/95

43. Det ska erinras om att den förordning som avses i artikel 114 i förordning nr 2100/94 är förordning nr 1768/95. Enligt artikel 1 i förordning nr 1768/95 fastställs i denna förordning genomförandebestämmelserna om villkoren avseende det undantag som föreskrivs i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94.

44. I förordning nr 1768/95 föreskrivs dels regler för att fastställa nivån för en rimlig ersättning (artikel 5 i den förordningen), dels den tidpunkt då den individuella skyldigheten att betala ersättningen till rättsinnehavaren uppstår, i enlighet med artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94, nämligen när jordbrukaren faktiskt använder skördeprodukten för förökningsändamål som utsäde på mark (artikel 6 i förordningen).

45. I artikel 18 i förordning nr 1768/95 föreskrivs även särskilda civilrättsliga krav om villkoret för jordbrukarprivilegiet inte iakttas.

46. I den omtvistade bestämmelsen föreskrivs således att vid upprepad och avsiktlig överträdelse av skyldigheten att betala rimlig ersättning som föreskrivs i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 för en eller flera sorter som tillhör en och samma rättsinnehavare, ska ersättningen för den skada som har uppstått för rättsinnehavaren, i den mening som avses i artikel 94.2 i nämnda förordning, minst motsvara ett schablonbelopp beräknad på basis av det fyrdubbla genomsnittliga belopp som ska betalas för en produktionslicens, utan inskränkning av en eventuell högre ersättning.

47. Det är således denna bestämmelse som är föremål för den hänskjutande domstolens fråga om bedömning av giltigheten och som jag ska pröva mot bakgrund av dessa allmänna överväganden.

2. Prövningen av giltigheten

48. Genom sin enda fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i om den omtvistade bestämmelsen är ogiltig mot bakgrund av artikel 94.2 första meningen i förordning nr 2100/94, i den mån det i den bestämmelsen vid upprepade och avsiktliga överträdelser föreskrivs en skyldighet att betala ”rimlig ersättning” enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i denna förordning, en minsta ersättning för den skada som orsakats rättsinnehavaren motsvarande ett belopp som uppgår till det fyrdubbla genomsnittliga belopp som ska betalas för en produktionslicens.

49. Inom ramen för denna prövning kommer jag först att redogöra för skälen till att jordbrukaren i målet vid den nationella domstolen inte kan vinna framgång med sina argument att kommissionen saknar behörighet att anta den omtvistade bestämmelsen. Därefter kommer jag, mot bakgrund av EU-domstolens praxis, att analysera det normativa innehållet i artikel 94.2 i förordning nr. 2100/94, mot bakgrund av vilken den hänskjutande domstolen har ställt frågan om den omtvistade bestämmelsens giltighet. Slutligen kommer jag att dra de slutsatser som behövs för att besvara den.

a) Kommissionens behörighet att anta den omtvistade bestämmelsen

50. Klaganden i det nationella målet har gjort gällande att kommissionen inte var behörig att anta den omtvistade bestämmelsen och därmed inte heller att fastställa den rimliga ersättning som ska betalas enligt artikel 94 i förordning nr 2100/94.

51. Jag är av en annan uppfattning.

52. Det ska erinras om att EU-domstolens bedömning av en unionsbestämmelses giltighet måste ske inom ramen för den tolkningsfråga som har ställts.

53. I förevarande fall rör frågan huruvida den omtvistade bestämmelsen är förenlig med bland annat artikel 94.2 första meningen i förordning nr 2100/94. Genom att ifrågasätta kommissionens behörighet att anta den omtvistade bestämmelsen vill klaganden följaktligen utvidga den hänskjutande domstolens tolkningsfråga.

54. Det är dessutom uppenbart att den prövning av den omtvistade bestämmelsens giltighet som den hänskjutande domstolen har bett EU-domstolen att göra ska ske med beaktande av arten av och syftet med denna rättsakt, vars rättsliga grund, som jag har angett i punkt 7 i detta förslag till avgörande, utgörs av artikel 14.3 i förordning nr 2100/94. I detta avseende ger artikel 114 i förordning nr 2100/94, jämförd med artikel 14.3 i denna, kommissionen befogenhet att fastställa tillämpningsföreskrifter för det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse.

55. Av detta följer att kommissionen har befogenhet att på grundval av dessa bestämmelser anta en tillämpningsförordning, såsom förordning nr 1768/95, för att fastställa villkoren för att det undantag som föreskrivs i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 ska få effekt och för att skydda förädlarnas och jordbrukarnas legitima intressen. Vad gäller syftet och motiveringen till förordning nr 1768/95 framgår av det andra, tredje, tionde och elfte skälet i förordningens motivering att denna förordning syftar till att fastställa sådana villkor och att specificera, å ena sidan, sambandet mellan rättsinnehavarens rätt och de rättigheter som följer av bestämmelserna i artikel 14 i förordning nr 2100/94 och, å andra sidan, sambandet mellan det tillstånd som beviljats jordbrukaren och utnyttjandet av detta tillstånd.

56. I den mån förordning nr 1768/95 syftar till att precisera de kriterier som anges i artikel 14.3 i förordning nr 2100/94 för att det aktuella undantaget ska få effekt och för att skydda förädlarnas och jordbrukarnas legitima intresse, ska det vidare avgöras om kommissionen, såsom den hänskjutande domstolen har begärt, har åsidosatt innehållet i bestämmelserna i artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, såsom den har tolkats av EU-domstolen, genom att i den omtvistade bestämmelsen föreskriva en minsta ersättning för den skada som har uppstått för rättsinnehavaren, vilken uppgår till det fyrdubbla genomsnittliga belopp som ska betalas för en produktionslicens.

57. För att göra detta anser jag att det är nödvändigt att kortfattat erinra om den relevanta rättspraxis som rör artikel 94 i förordning nr 2100/94.

b) Rättspraxis avseende artikel 94 i förordning nr 2100/94: Domen i målet Hansson

58. Domen i målet Hansson utgör enligt min mening ett prejudikat som EU-domstolen med framgång kan stödja sig på för att besvara tolkningsfrågan. I det mål som ligger till grund för denna dom ville den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka principer ska tillämpas för att fastställa och beräkna det skadestånd och den ersättning som ska utges enligt artikel 94 i förordning nr 2100/9.

1) Karaktären av ersättningarna

59. När det gäller karaktären av de ersättningar som ska betalas enligt artikel 94 i förordning nr 2100/94, har EU-domstolen för det första konstaterat att det av ordalydelsen i artikel 94.2 i denna förordning framgår att denna bestämmelse endast avser ersättning för skada som innehavaren av en sort för vilken unionens växtförädlarrätt beviljats har orsakats på grund av intrång i denna rättighet.

60. EU-domstolen har anfört att artikel 94.1 i förordning nr 2100/94 har till syfte att ekonomisk kompensera för den fördel som intrångsgöraren har fått på grund av intrånget. Denna fördel motsvarar den avgift som vederbörande inte har betalat. EU-domstolen har i det avseendet angett att det i denna bestämmelse endast föreskrivs att ersättning ska utges för utebliven betalning av en rimlig ersättning i den mening som avses i denna bestämmelse. Vidare har EU-domstolen anfört att artikel 94.2 i denna förordning rör den skada som intrångsgöraren ”dessutom” är förpliktad att ersätta rättsinnehavaren för när det rör sig om ett ”avsiktligt eller försumligt” intrång.

61. Enligt EU-domstolen följer därav att artikel 94 i förordning nr 2100/94 skapar grund för en rätt till ersättning till innehavaren av en sort för vilken unionens växtförädlarrätt har beviljats ”som inte bara är heltäckande utan dessutom vilar på saklig grund. Den ska nämligen enbart täcka den skada som intrångsgöraren har orsakat på grund av intrånget”. EU-domstolen har i enlighet med generaladvokaten Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande följaktligen bekräftat att denna bestämmelse inte kan tolkas så, att den kan utgöra rättslig grund för att förplikta intrångsgöraren att till rättsinnehavaren utge ett skadestånd av straffliknande karaktär i form av ett engångsbelopp. Den tillade att den ersättning som ska utgå enligt nämnda bestämmelse tvärtom så långt som möjligt exakt ska återspegla de faktiska och säkra skador som innehavaren av unionens växtförädlarrätt har orsakats på grund av intrånget.

62. EU-domstolen har för det andra, med hänvisning till skälen 17 och 26 i direktiv 2004/48/EG och artikel 13.1 i detta, konstaterat att en sådan tolkning överensstämmer med syftena med direktiv 2004/48, som föreskriver en minimistandard vad gäller säkerställandet av immateriella rättigheter i allmänhet.

2) Metoderna för att fastställa ersättning: Omfattningen av ersättningen

63. Vad gäller ersättningens omfattning, i den mening som avses i artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, har EU-domstolen erinrat om att innehavaren av en växtsort som blivit föremål för intrång måste inkomma med uppgifter som visar att den skada som orsakats går utöver det som täcks av den rimliga ersättning som fastställs enligt artikel 94.1 i denna förordning. EU-domstolen har i det avseendet definierat ersättningens omfattning genom att påpeka att den sedvanliga avgiften för produktion under licens inte i sig kan läggas till grund för beräkningen av denna skada. En sådan avgift kan nämligen läggas till grund för beräkningen av den rimliga ersättning som avses i artikel 94.1 i förordning nr 2100/94, och har inte nödvändigtvis något samband med den skada som ännu inte har ersatts, för vilken ersättning föreskrivs i artikel 94.2 i förordningen.

64. I detta avseende erinrade EU-domstolen om att de omständigheter som motiverat en höjning av den sedvanliga avgiften för produktion under licens vid beräkningen av den rimliga ersättningen, inte kan beaktas en andra gång vid beräkningen av den ersättning som ska utgå enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94. Den slog vidare fast att det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma i vilken utsträckning de skador som innehavaren av en växtsort som varit föremål för intrång har gjort gällande kan bevisas med exakthet, eller om ett engångsbelopp ska utgå i syfte att så långt som möjligt avspegla uppkomna skador.

c) Huruvida den omtvistade bestämmelsen är giltig, med hänsyn till artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, såsom den tolkats av EU-domstolen

65. Den hänskjutande domstolen vill i huvudsak få klarhet i huruvida en allmän tillämpning av det lägsta schablonbelopp som uppgår till fyra gånger den licensavgift som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen i skadehänseende är förenlig med artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, såsom den tolkats av EU-domstolen.

1) De argument som klaganden i målet vid den nationella domstolen, STV och kommissionen har anfört

66. Klaganden i det nationella målet har gjort gällande att den omtvistade bestämmelsen, åtminstone den andra delen av den, är ogiltig och utan vidare kan ogiltigförklaras eller upphävas, samtidigt som förordning nr 1768/95 i övrigt ska bibehållas. Han har tillagt att den första delen av denna bestämmelse begränsar skyldigheten att betala ersättning för skada enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 vid överträdelse av ”en eller flera sorter som tillhör samma ägare”. En sådan begränsning av räckvidden och tillämpningsområdet för denna bestämmelse finner inte stöd i bestämmelsens lydelse och följer inte av dess innehåll på ett sådant sätt att även den första delen skulle vara rättsstridig och ska ogiltigförklaras.

67. STV har gjort gällande att kommissionen med giltig verkan antog den omtvistade bestämmelsen med iakttagande av de mål och riktlinjer som anges i förordning nr 2100/94 och att den inte kan ogiltigförklaras. Det är även utrett att klaganden i det nationella målet avsiktligen har handlat utan tillstånd från innehavaren av en växtförädlarrätt. De villkor som anges i artikel 94.2 och artikel 14.3 i förordning nr 2100/94, jämförda med den omtvistade bestämmelsen, är således otvivelaktigt uppfyllda.

68. Kommissionen har i sin tur gjort gällande att den omtvistade bestämmelsen är förenlig med kraven i förordning nr 2100/94 såtillvida att det på de villkor som anges i bestämmelsen kan krävas en minsta ersättning motsvarande fyra gånger licensavgiften.

69. Närmare bestämt har kommissionen i sitt skriftliga yttrande motiverat tillämpningen av det lägsta schablonbelopp som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen, med motiveringen att när odlingen av en skyddad växtsort inte omfattas av jordbrukarprivilegiet, det vill säga vid olaglig återsådd, utgör den omständigheten att den rimliga ersättningen, som är lägre än den sedvanliga licensavgiften, inte betalas, ett ”missbruk” av detta privilegium, som inte bara ger rätt till betalning av denna avgift enligt artikel 94.1 i förordning nr 2100/94, utan även en rätt till ersättning för den skada som uppstått i den mening som avses i artikel 94.2 i denna förordning. Enligt kommissionen ska denna ersättning, när missbruket är upprepat och avsiktligt, utkrävas i enlighet med det lägsta belopp som fastställs i den omtvistade bestämmelsen.

70. Eftersom artikel 14 i förordning nr 2100/94 om jordbrukarprivilegiet reglerar den komplicerade balansen mellan de intressen som rättsinnehavarna av växtförädlarrätter har och jordbrukarnas intressen, är det enligt kommissionen lämpligt att en försummelse hos en jordbrukare, som åtnjuter detta privilegium men som vid upprepade tillfällen avsiktligt underlåter att iaktta skyldigheten att betala en rimlig ersättning som är lägre än den sedvanliga avgiften (artikel 14.3 fjärde strecksatsen i denna förordning), bestraffas hårdare än de fall då en ”enkel” åtgärd som kräver tillstånd har utförts avsiktligt eller försumligt (artikel 94.2 i nämnda förordning). Det omtvistade lägsta schablonbeloppet motsvarar nämligen en schablonmetod när det gäller den minsta skada som i allmänhet uppstår för innehavare av skyddade växtsorter.

71. Kommissionen har i detta avseende vid förhandlingen åberopat domen i målet Stowarzyszenie Oławska Telewizja Kablowa, i vilken EU-domstolen slog fast att artikel 13 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den aktuella lagstiftningen, enligt vilken en rättsinnehavare, vars upphovsrätt har utsatts för intrång, kan begära att intrångsgöraren antingen ska betala ersättning för den skada som lidits med beaktande av alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet, eller, utan att rättsinnehavaren behöver styrka den faktiska skadan, betalning av ett belopp motsvarande två gånger det skäliga vederlaget som hade utgått vid tillstånd att använda det berörda verket.

72. Kommissionen har dessutom vid förhandlingen gjort gällande att komplexiteten i målet att säkerställa jämvikten mellan de intressen som rättsinnehavaren av skydd för den skyddade växtsorten har och jordbrukarnas intressen, bland annat beror på att den olagliga återsådden äger rum på jordbrukarens företag, vilket försvårar rättsinnehavarnas kontroll av användningen av de skyddade växtsorterna. Kommissionen har i detta sammanhang hävdat att åtgärderna måste ge ett tillräckligt stort incitament för att motverka att de jordbrukare som undandrar sig skyldigheten att betala den rimliga ersättning som åligger dem enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 gynnas i förhållande till de jordbrukare som fullgör denna skyldighet. Detta gäller i än högre grad eftersom ansvaret för att kontrollera och övervaka skyddade växtsorters användning vid tillåten odling av utsäde, enligt artikel 14.3 femte strecksatsen i denna förordning, uteslutande vilar på rättsinnehavarna. Rättsinnehavarna är således beroende av de berörda jordbrukarnas goda vilja och samarbete.

2) Bedömning

73. För det första ska argumenten avseende relevansen av det lägsta schablonbeloppet underkännas av följande skäl.

74. I den omtvistade bestämmelsen föreskrivs att ersättningen för den skada som rättsinnehavaren lidit, i den mening som avses i artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, ska omfatta minst en klumpsumma beräknad på basis av det fyrdubbla genomsnittliga belopp som ska betalas för en produktionslicens, utan inskränkning av en eventuell högre ersättning.

75. Om jordbrukaren uppfyller villkoren i artikel 14.3 i förordning nr 2100/94 och bland annat betalar den rimliga ersättningen för ett regleringsår, betalar han i huvudsak 50 procent av det belopp som ska betalas för licensierad produktion. Om han inte uppfyller villkoren, och om den omtvistade bestämmelsen tillämpas, betalar han i stället ett lägsta schablonbelopp som uppgår till 400 procent av det belopp som ska betalas för denna produktionslicens, vilket motsvara fyra gånger 100 procent av det genomsnittliga uppburna beloppet, i princip åtta gånger den rimliga ersättning som ska krävs enligt artikel 14.3 i förordning nr 2100/94 för varje regleringsår som berörs.

76. Det stämmer visserligen att detta lägsta schablonbelopp kan rättfärdigas ”tekniskt”, enligt kommissionens logik, på grund av den omständigheten att den avgift som ska betalas vid tillåten odling av utsäde, när jordbrukaren omfattas av undantaget i artikel 14.1 i förordning nr 2100/94, inte kan användas som grund för beräkning av den rimliga ersättning som föreskrivs i artikel 94.1 i den förordningen och att jordbrukaren följaktligen är skyldig att vid olaglig återsådd betala 100 procent av den ersättning som ska betalas för en produktionslicens som rimlig ersättning enligt den bestämmelsen.

77. Ordalydelsen av artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 och de lärdomar som dragits av domen i målet Hansson leder emellertid till slutsatsen att ett sådant lägsta schablonbelopp inte är förenligt med denna bestämmelses lydelse.

78. EU-domstolen har för det första i domen i målet Hansson slagit fast att artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 syftar till att ersätta innehavaren av en unionens växtförädlarrätt för den skada vederbörande har orsakats på grund av intrång i denna rättighet och har kvalificerat denna ersättning som en ersättning som syftar till att skapa en ”heltäckande och sakligt grundad ersättning för de skador” som har orsakats. EU-domstolen har anfört att innehavaren av en växtsort som blivit föremål för intrång för att få denna ersättning måste inkomma med uppgifter som visar att ”den skada som orsakats går utöver det som täcks av den rimliga ersättning som fastställs enligt punkt 1 i denna artikel”.

79. För det andra framgår det av domen i målet Hansson att det ankommer på den domstol där talan väckts att bedöma huruvida de skador som åberopats av den rättsinnehavare som varit föremål för intrång kan bevisas ”med exakthet”, eller om ”ett engångsbelopp ska utgå”. Även om EU-domstolen i den domen medgav att den domstol vid vilken talan väckts kunde fastställa ersättningen schablonmässigt enligt artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, är det enligt min mening uppenbart att det ankommer på den domstolen att fatta detta beslut och att denna ersättning under alla omständigheter ”så långt som möjligt exakt [ska] återspegla de faktiska och säkra skador som innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt har orsakats på grund av intrånget”. Enligt EU-domstolen ska artikel 94 i denna förordning tolkas så, att ”rätten till ersättning för innehavaren av en skyddad växtsort i vilken intrång gjorts omfattar samtliga skador som rättsinnehavaren har orsakats, utan att artikeln därvid kan utgöra grund för att förplikta intrångsgöraren att betala ett tillägg för intrånget i form av ett engångsbelopp”.

80. När den omtvistade bestämmelsen tillämpas ska rättsinnehavaren däremot, såsom kommissionen själv har angett som svar på en fråga från EU-domstolen, inte styrka den exakta omfattningen av den skada som åsamkats, utan endast det upprepade och avsiktliga intrånget i dennes rättigheter. Rättsinnehavaren ska emellertid, såsom jag tidigare angett, visa att den skada som åsamkats överstiger vad som täcks av den rimliga ersättningen. Det ankommer vidare på den domstol vid vilken talan anhängiggjorts att bedöma den exakta omfattningen av den skada som åsamkats eller att eventuellt fastställa schablonbeloppet.

81. Det skulle således inte vara förenligt med artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, såsom den tolkas av EU-domstolen, att använda beloppet för den sedvanliga avgift som ska betalas för produktion under licens, det vill säga 100 procent av denna avgift, som grund för bedömningen av den skada som orsakats innehavaren av unionens växtförädlarrätt, genom att multiplicera detta belopp med fyra, såsom framgår av den omtvistade bestämmelsen. En sådan avgift är nämligen avsedd att ligga till grund för beräkningen av den rimliga ersättning som föreskrivs i artikel 94.1 i samma förordning, utan att nödvändigtvis ha något samband med den skada som innehavaren har orsakats, vars ersättning regleras i artikel 94.2 i denna förordning.

82. I domen i målet Hansson uteslöt EU-domstolen vidare möjligheten att artikel 94 i förordning nr 2100/94 kan tolkas så, ”att den kan utgöra rättslig grund för att förplikta intrångsgöraren att till rättsinnehavaren utge ett skadestånd av straffliknande karaktär i form av ett engångsbelopp”. EU-domstolen tillade i detta avseende att den ersättning som ska utgå enligt denna bestämmelse ”så långt som möjligt exakt [ska] återspegla de faktiska och säkra skador som innehavaren av gemenskapens växtförädlarrätt har orsakats på grund av intrånget”.

83. Det skulle därför även strida mot artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, såsom den tolkats av EU-domstolen, att fastställa en premiss, för den omtvistade bestämmelsen, om att ersättningen till rättsinnehavaren ska vara minst fyra gånger större än det genomsnittliga belopp som utkrävs för en produktionslicens. I motsats till vad kommissionen har hävdat skulle en sådan premiss leda till att straffliknande skadestånd beviljas, eftersom den första bestämmelsen syftar till att ersätta ”rättsinnehavaren för … skada som uppstått” och endast den skada som har uppstått. I detta avseende anser jag att kommissionens argumentation inte kan godtas när den, såsom den gjorde under förhandlingen, hävdar att denna bestämmelse motsvarar en typisk schablonmetod för den minsta skada som rättsinnehavare i allmänhet lider.

84. För det andra drar jag av användningen av adverbet ”minst”, som används i den omtvistade bestämmelsen, slutsatsen att domstolen, vid sin bedömning av den skada som åberopats av innehavaren av en växtsort som blivit föremål för intrång, och för det fall att den fastställer ett schablonbelopp, är skyldig att beräkna ersättningen för den skada som åsamkats på grundval av det antagande som kommissionen har fastställt i förordning nr 1768/95, enligt vilken ersättningen minst ska uppgå till fyra gånger licensavgiften. Som svar på en fråga från domstolen på denna punkt medgav kommissionen att även om den faktiska skadan lätt kunde fastställas och visade sig vara lägre än det lägsta schablonbelopp som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen, kunde den domstol vid vilken talan anhängiggjorts, vid upprepade och avsiktliga överträdelser av de skyldigheter som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen, höja detta belopp men inte på något sätt minska det, med beaktande av bestämmelsens ordalydelse.

85. Detta skulle innebära att även om den skada som den rättsinnehavare som har utsatts för överträdelsen har orsakats kan bevisas ”med exakthet”, måste den domstol vid vilken talan anhängiggjorts ”fastställa ett schablonbelopp”, trots att det inte är nödvändigt att fastställa ett sådant schablonbelopp. Om denna skada inte kan bevisas med exakthet, om domstolen har beslutat att fastställa ett schablonbelopp, kan detta belopp dessutom inte understiga det lägsta schablonbelopp som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen. Det är uppenbart att en sådan begränsning av det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer den domstol vid vilken talan anhängiggjorts inte bara skulle strida mot artikel 94.2 första meningen i förordning nr 2100/94, såsom den tolkats av EU-domstolen, utan även mot proportionalitetsprincipen. Även om kommissionen de lege ferenda kan föreskriva ett lägsta schablonbelopp för licensavgiften, bör den bestämmelse i vilken detta föreskrivs ge svaranden möjlighet att ifrågasätta detta lägsta schablonbelopp, som inte bör vara bindande för den domstol vid vilken talan anhängiggjorts.

86. För det tredje och sista anser jag att de argument som grundar sig på domen i målet Stowarzyszenie Oławska Telewizja Kablowa inte är relevanta för prövningen av den giltighetsfråga som är aktuell i förevarande fall. Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen förefaller skilja sig betydligt från de i det mål som gav upphov till denna dom.

87. Eftersom direktiv 2004/48 ger medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller införlivandet och eftersom det inte bara gäller immateriella rättigheter avseende växtsorter utan alla immateriella rättigheter, inklusive industriella rättigheter, kan de möjliga intrång och överträdelser av dessa rättigheter vara olika och många. Såsom generaladvokat Saugmandsgaard Øe har framfört ska det emellertid även om direktivet, i förekommande fall, kan utgöra ett relevant sammanhang mot bakgrund av vilket förordning nr 2100/94 ska tolkas, undvikas att, genom en tolkning av denna förordning mot bakgrund av dess sammanhang, skapa direkt tillämpliga rättigheter som inte föreskrivs i denna genom att importera dem från nämnda direktiv.

88. Av större betydelse är vidare att det mål som gav upphov till domen Stowarzyszenie Oławska Telewizja Kablowa avsåg tolkningen av direktiv 2004/48, medan EU-domstolen i förevarande fall ska pröva en fråga avseende giltigheten av en bestämmelse i förordning nr 1768/95, nämligen den omtvistade bestämmelsen, som är en tillämpningsföreskrift och därför ska vara förenlig med förordning nr 2100/94, särskilt med artikel 94.2 i denna.

89. Härav följer att artikel 94.2 i förordning nr 2100/94 inte gör det möjligt att fastställa det lägsta schablonbelopp som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen. Innehållet i den omtvistade bestämmelsen går faktiskt längre än innehållet i artikel 94.2 i den förordningen. Såsom framgår av föregående punkter kan de argument som framförts av STV och kommissionen inte heller vederlägga EU-domstolens tolkning av sistnämnda bestämmelse i domen i målet Hansson.

90. Under dessa omständigheter anser jag att en allmän tillämpning av principen om ett lägsta schablonbelopp som uppgår till fyra gånger den licensavgift som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen inte är förenlig med artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, såsom denna har tolkats av EU-domstolen, även om den omtvistade bestämmelsen, såsom STV och kommissionen har hävdat, endast är tillämplig vid upprepade och avsiktliga överträdelser av skyldigheten att betala den rimliga ersättningen, vilken föreskrivs i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i denna förordning.

91. Genom att anta den omtvistade bestämmelsen har kommissionen således överskridit gränserna för sin behörighet, särskilt med hänsyn till artikel 94.2 i förordning nr 2100/94.

V. Förslag till avgörande

92. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Pfälzisches Oberlandesgericht Zweibrücken (den pfalziska regionala överdomstolen, Zweibrücken, Tyskland) enligt följande: Artikel 18.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt är ogiltig, mot bakgrund av artikel 94.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt, i den mån det i denna bestämmelse föreskrivs att det vid upprepade och avsiktliga överträdelser av skyldigheten att betala rimlig ersättning enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 ska utgå en minsta ersättning för den skada som innehavaren orsakats, som motsvarar det fyrdubbla genomsnittliga belopp som ska betalas för en licens för produktion av en motsvarande kvantitet förökningsmaterial av skyddade sorter av de berörda växtarterna inom samma område.

1 Originalspråk: franska.

2 Kommissionens förordning (EG) nr 1768/95 av den 24 juli 1995 om införande av genomförandebestämmelser för det undantag i jordbruket som föreskrivs i artikel 14.3 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 173, 1995, s. 14).

3 Rådets förordning av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196).

4 Det framgår av beslutet om hänskjutande att eftersom den enkla vanliga licensavgiften är 11,95 euro per deciton, har klaganden i målet vid den nationella domstolen betalat STV 537,75 euro (11,95 euro x 45 deciton).

5 Det vill säga för de två första regleringsåren beloppen 932,10 euro respektive 1218,90 euro, vilka motsvarar fyra gånger den ”allmänna” licensavgiften, med avdrag för den ”enkla” licensavgift som betalats i efterhand till ett belopp av 310,70 euro (11,95 euro x 26 deciton) respektive 406,30 euro (11,95 euro x 34 deciton), det vill säga ett totalt belopp på 2151 euro och, för det tredje regleringsåret, ett belopp på 1613,25 euro, vilket motsvarar fyra gånger den ”allmänna” licensavgiften med avdrag för den ”enkla” licensavgiften.

6 Med undantag för ett belopp på 0,25 euro.

7 Dom av den 5 juli 2012, Geistbeck ( C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 39) (nedan kallad domen Geistbeck) och dom av den 9 juni 2016, Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:419, punkterna 32–34) (nedan kallad domen Hansson).

8 Se dom av den 2 mars 1999, Spanien/kommissionen ( C‑179/97, EU:C:1999:109).

9 Dom av den 2 april 2020, Coty Germany ( C‑567/18, EU:C:2020:267, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

10 När det gäller en fråga om giltighet, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2007, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C‑305/05, EU:C:2007:383, punkt 18).

11 Dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

12 Se, bland annat, dom den 25 juni 2015, Saatgut-Treuhandverwaltung ( C‑242/14, EU:C:2015:422, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

13 I detta avseende har EU-domstolen redan hänvisat till bestämmelsens objektiva karaktär och konstaterat att det vid en jämförelse mellan dess ordalydelse och ordalydelsen i artikel 94.1 i samma förordning framgår att ”det saknas subjektiva rekvisit i punkt 1”, se dom av den 20 oktober 2011, Greenstar-Kanzi Europe ( C‑140/10, EU:C:2011:677, punkt 48).

14 I skäl 17 i förordning (EG) nr 2100/94 anges att ”[u]tövandet av rättigheter knutna till gemenskapens växtförädlarrätt skall underställas begränsningar fastställda i bestämmelser som skall antas med hänsyn till allmänintresset”. Enligt skäl 18 i denna förordning ”omfattar [detta] bland annat att jordbruksproduktionen skall säkras. Jordbrukare bör därför tillåtas att på vissa villkor använda skördeprodukten för förökningsändamål”.

15 Se, bland annat, dom av den 25 juni 2015, Saatgut-Treuhandverwaltung ( C‑242/14, EU:C:2015:422, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

16 Dessa kriterier gäller bland annat avsaknaden av kvantitativa restriktioner av jordbrukarprivilegiet (artikel 14.3 första strecksatsen) och jordbrukarnas möjlighet att själv iordningställa den skördade produkten till utsäde (artikel 14.3 andra strecksatsen), undantaget för ”[s]må jordbrukare” från skyldigheten att betala rimlig ersättning till rättsinnehavaren (artikel 14.3 tredje strecksatsen), innehavarnas exklusiva ansvar att kontrollera tillämpningen av privilegiet (artikel 14.3 femte strecksatsen) eller jordbrukarnas informationsskyldighet gentemot rättighetsinnehavaren (artikel 14.3 sjätte strecksatsen).

17 Det rör sig således om illegal plantering eller, med andra ord, illegal återsådd.

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2003, Schulin ( C‑305/00, EU:C:2003:218, punkt 71), Geistbeck (punkt 23), och dom av den 25 juni 2015, Saatgut-Treuhandverwaltung ( C‑242/14, EU:C:2015:422, punkt 22).

19 Se punkt 33 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2003, Schulin ( C‑305/00, EU:C:2003:218, punkt 71), Geistbeck (punkterna 23 och 25), och dom av den 25 juni 2015, Saatgut-Treuhandverwaltung ( C‑242/14, EU:C:2015:422, punkt 22).

21 Domen i det ovannämnda målet Geistbeck (punkt 28). Användningen av samma begrepp, särskilt i den franska språkversionen, är i detta avseende vilseledande. ”[S]å är emellertid inte fallet i andra språkversioner, däribland den tyska och den engelska språkversionen.”

22 Domen Geistbeck (punkterna 30 och 31).

23 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Geistbeck, punkt 32. Låt oss ta ett påhittat exempel: om avgiften för tillåten användning som utsäde är 10 euro skulle den ”rimliga ersättning” som jordbrukaren ska betala enligt artikel 14.1 i förordning nr 2100/94 vara 5 euro. Om villkoren i artikel 14.3 i samma förordning däremot inte är uppfyllda, skulle jordbrukaren däremot i samma fall inte kunna omfattas av sitt ”privilegium” och han skulle vara tvungen att betala ”rimlig ersättning” enligt artikel 94.1 i förordningen, som då skulle vara 10 euro.

24 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Geistbeck ( C‑509/10, EU:C:2012:187, punkt 58).

25 Se punkterna 81 och 82 i detta förslag till avgörande.

26 Se punkt 37 i detta förslag till avgörande.

27 Se punkt 35 i detta förslag till avgörande.

28 Genom kommissionens förordning (EG) nr 2605/98 av den 3 december 1998 om ändring av förordning (EG) nr 1768/95 (EGT L 328, 1998, s. 6) infördes punkt 5 i artikel 5 i förordning nr 1768/95. Denna bestämmelse har följande lydelse: ”Om, när det gäller punkt 2, inget sådant avtal som avses i punkt 4 har ingåtts, skall ersättningen enligt punkt 2 uppgå till 50 procent av de belopp som erlagts för produktion av förökningsmaterial på licens.”

29 Dom av den 28 oktober 1982, Dorca Marina m.fl. ( 50/82–58/82, EU:C:1982:378, punkt 13).

30 Det framgår tydligt av de allmänna överväganden, som jag nyss har gjort vad gäller förhållandet mellan principen om rättsinnehavarens tillstånd och jordbrukarprivilegiet, att de argument som klaganden i det nationella målet har anfört i detta avseende saknar grund. Se punkt 33 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

31 Se, analogt, dom av den 20 maj 2021, Renesola UK ( C‑209/20, EU:C:2021:400, punkt 31 och följande punkter).

32 Se i detta avseende punkterna 37–46 i förevarande förslag till avgörande.

33 Det ska erinras om att det mål som gav upphov till denna dom. Jørn Hansson, som var innehavare av unionens växtförädlarrätt avseende en särskild sorts prästkragar, och bolaget Jungpflanzen, som under sju år hade odlat och sålt denna blomsort under en annan beteckning, var parter i detta mål som avsåg ersättning för den skada som Jørn Hansson hade lidit på grund av en otillåten försäljning av den berörda sorten.

34 Domen i målet Hansson (punkt 30).

35 Domen i målet Hansson (punkt 31). Detta belopp motsvarar i princip 100 procent av de licensavgifter som fastställts för certifierat utsäde. I exemplet i fotnot 23 i detta förslag till avgörande skulle det röra sig om en betalning av ett belopp på 10 euro.

36 Som jag redan har påpekat i punkt 41 i detta förslag till avgörande måste man skilja mellan detta begrepp ”rimlig ersättning” och begreppet i artikel 14.3 i denna förordning. Se i detta avseende även punkt 42 i detta förslag till avgörande.

37 Domen i målet Hansson (punkterna 31 och 32).

38 Domen i målet Hansson, punkt 33. Min kursivering. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 30), och av generaladvokaten Jääskinen i målet Geistbeck ( C‑509/10, EU:C:2012:187, punkt 40).

39 Se hans förslag till avgörande i målet Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 34): ”Användningen av lydelsen 'ersätta [rättsinnehavaren] för eventuell ytterligare skada som uppstått' utesluter nämligen enligt min uppfattning varje tolkning enligt vilken nämnda bestämmelse har ett så kallat straffliknande syfte, bestående i att bevilja [rättsinnehavaren] en ersättning som överstiger det belopp som var nödvändigt för att ersätta den skada som denna har åsamkats.”

40 Domen i målet Hansson (punkterna 34 och 35). I sitt förslag till avgörande i detta mål (C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 35), preciserade generaladvokaten Saugmandsgaard Øe att ”[a]ndra bestämmelser i denna förordning tillåter [däremot] … att intrångsgöraren åläggs skyldigheter utöver ersättningen av denna skada. Det straffliknande syftet kan således uppnås genom straffrättsliga påföljder, vilka, i enlighet med artikel 107 i nämnda förordning, omfattas av medlemsstaternas nationella rättsordning, i avsaknad av harmonisering på EU-nivå.” Min kursivering.

41 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45 och rättelser i EUT L 195, 2004, s. 16). I skäl 17 i det direktivet anges att ”[b]eslut om de åtgärder, förfaranden och sanktioner som anges i detta direktiv bör i varje enskilt fall ske så att vederbörlig hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive särdragen hos de olika typerna av immateriella rättigheter och, när det är lämpligt, om intrånget har begåtts avsiktligt eller oavsiktligt”. I skäl 26 i nämnda direktiv anges att ”[f]ör att rättighetshavaren skall erhålla ersättning för den faktiska skada som har orsakats av ett intrång som har begåtts trots att intrångsgöraren visste eller rimligen borde ha vetat att det utgjorde ett intrång, bör skadeståndet fastställas med beaktande av alla relevanta aspekter, såsom rättighetshavarens inkomstförlust, den otillbörliga vinst som intrångsgöraren har gjort och, i förekommande fall, ideell skada som rättighetshavaren har lidit. Om det exempelvis är svårt att fastställa omfattningen av den faktiska skadan, bör skadeståndet i stället kunna fastställas på grundval av faktorer som t.ex. de royalties eller avgifter som skulle ha utgått om intrångsgöraren hade begärt tillstånd att utnyttja rättigheten. Syftet är inte att införa ett straffliknande skadestånd, utan att införa en möjlighet till ersättning baserad på en objektiv beräkningsgrund som samtidigt beaktar rättighetshavarens kostnader, t.ex. kostnader för identifiering och utredning”.

42 Vad gäller detta direktiv erinrar jag om att EU-domstolen, som svar på en fråga gällande tolkningen av dess artikel 13, med rubriken ”Skadestånd”, fann att direktivet enligt artikel 2.1 ska tillämpas utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättsinnehavaren. Se dom av den 25 januari 2017, Stowarzyszenie Oławska Telewizja Kablowa ( C‑367/15, EU:C:2017:36, punkt 22). Jag kommer att återkomma till denna dom i punkterna 86–88 i detta förslag till avgörande. I artikel 13.1 i direktiv 2004/48 föreskrivs följande: ”Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, efter ansökan från den skadelidande parten, förpliktar den som har begått immaterialrättsintrång och som visste eller rimligen borde ha vetat att han eller hon ägnade sig åt intrångsgörande verksamhet, att betala ett skadestånd till rättighetshavaren som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som denne har orsakats till följd av intrånget. När de rättsliga myndigheterna fastställer skadeståndet: a) skall de beakta alla relevanta omständigheter, såsom de negativa ekonomiska konsekvenserna, däribland utebliven vinst, för den skadelidande parten, den otillbörliga vinst som intrångsgöraren har gjort och, där så är lämpligt, omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, såsom ideell skada som rättighetshavaren har förorsakats genom intrånget, eller b) kan de, som ett alternativ till a) där så är lämpligt, fastställa skadeståndet till ett engångsbelopp på grundval av sådana faktorer som åtminstone det belopp som skulle ha betalats i royalty eller avgift om intrångsgöraren hade begärt tillstånd att nyttja den immateriella rättigheten i fråga.”

43 Domen i målet Hansson (punkterna 36–40).

44 Domen i målet Hansson (punkterna 33–43 och 56).

45 Domen i målet Hansson (punkt 57).

46 Domen i målet Hansson (punkt 58).

47 Se domen i målet Hansson (punkt 59).

48 Kommissionen har vid förhandlingen gjort gällande att ett sådant lägsta schablonbelopp för skadestånd även gör det möjligt för jordbrukaren att beräkna det ersättningsbelopp som ska betalas vid upprepade och avsiktliga överträdelser från jordbrukarens sida, vilket bidrar till rättssäkerheten för såväl jordbrukaren som rättsinnehavaren av den skyddade växtsorten.

49 STV har för sin del gjort gällande att den omtvistade bestämmelsen ”syftar till att återställa balansen” mellan de intressen som rättsinnehavare av skyddade växtsorter har och jordbrukarnas intressen, med beaktande av de nackdelar som rättsinnehavarna har i förhållande till jordbrukarprivilegiet för jordbrukarna. Det ska emellertid påpekas att det är den rimliga ersättning som avses i artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94 som har till syfte att säkerställa en sådan balans. I den omtvistade bestämmelsen föreskrivs ersättning för den skada som innehavaren har lidit i den mening som avses i artikel 94.2 i förordning nr 2100/94, om den berörda jordbrukaren vid upprepade tillfällen och avsiktligt har underlåtit att fullgöra sin skyldighet enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning nr 2100/94.

50 Dom av den 25 januari 2017 ( C‑367/15, EU:C:2017:36, punkterna 23, 25, 26 och 31). Se, för en motsatt uppfattning, förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston i målet Stowarzyszenie Oławska Telewizja Kablowa ( C‑367/15, EU:C:2016:900). Se, även, fotnot 42 i detta förslag till avgörande. Det ska erinras om att EU-domstolen i den domen preciserade att även om ersättningen för en skada som beräknas på grundval av ett belopp motsvarande två gånger den hypotetiska ersättningen i vissa särskilda fall på ett så tydligt och betydande sätt överstiger den skada som faktiskt lidits att ett sådant krav skulle kunna utgöra rättsmissbruk, framgår det emellertid av de yttranden som framförts av den berörda regeringen vid förhandlingen att den nationella domstolen enligt lagstiftningen i det nationella målet i ett sådant fall inte skulle vara bunden av den skadelidande rättsinnehavarens yrkande.

51 Det vill säga 50 procent av de licensavgifter som fastställts för certifierat utsäde.

52 Domen i målet Hansson (punkt 57).

53 Det vill säga om ”en sådan person upprepade gånger och avsiktligt har underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 14.3 fjärde strecksatsen i förordning [nr 2100/94]”.

54 Det bör noteras att kommissionen, som svar på en fråga som domstolen ställde vid förhandlingen, har anfört att skälet till införandet av ett sådant lägsta schablonbelopp i den omtvistade bestämmelsen inte framgår av de förberedande handlingarna till denna förordning.

55 Se punkterna 39–42 i detta förslag till avgörande.

56 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Geistbeck (punkt 32).

57 Domen i målet Hansson (punkt 46) och domen i målet Geistbeck (punkt 36).

58 Domen i målet Hansson (punkterna 33–43 och punkt 56). Min kursivering.

59 Punkt 59.

60 Domen i målet Hansson (punkt 35).

61 Eller specifikt att ersätta den intrångslidande parten för de vinster och fördelar som intrångsgöraren har uppnått (punkt 43).

62 Se i detta avseende punkterna 63 och 64 i detta förslag till avgörande. Det bör noteras att kommissionen vid förhandlingen konstaterade att om jordbrukaren kan bevisa den exakta omfattningen av den skada han har lidit, ger den omtvistade bestämmelsen inte den domstol vid vilken målet anhängiggjorts möjlighet att minska det schablonbelopp som föreskrivs i den bestämmelsen.

63 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Hansson (punkt 57).

64 Domen i målet Hansson (punkt 34). Såsom generaladvokaten Saugmandsgaard Øe erinrade om i sitt förslag till avgörande i målet Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 35, fotnot 9), föreslog kommissionen år 2013 att förordning nr 2100/94 skulle ändras så, att den tvingade medlemsstaterna att införa faktiska, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga sanktioner (förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om produktion och tillhandahållande på marknaden av växtförökningsmaterial, av den 6 maj 2013 (COM(2013) 262 final, s. 98)). Detta förslag avvisades genom en resolution av Europaparlamentet av den 11 mars 2014 (T7‑0185/2014) och drogs därefter tillbaka av kommissionen (EUT C 80, 2015, s. 20).

65 Domen i målet Hansson (punkt 35).

66 Se, i detta avseende, punkt 70 i detta förslag till avgörande.

67 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 94.2 andra meningen i förordning nr 2100/94 föreskrivs att vid ringa försumlighet kan sådana krav sänkas i förhållande till graden av ringa försumlighet, dock inte i sådan utsträckning att de blir lägre än den fördel som den överträdande parten haft till följd av överträdelsen. Av denna bestämmelse kan e contrario dras slutsatsen att det krävs en särskild bestämmelse i förordningen för att en sådan bestämmelse som den omtvistade ska kunna antas, i vilken det föreskrivs en ökning av denna rätt till ersättning, utöver den skada som har orsakats.

68 Se fotnot 67 i detta förslag till avgörande. Det ska särskilt erinras om att det i artikel 94.2 andra meningen i förordning nr 2100/94 föreskrivs en möjlighet att minska beloppet för rätten till ersättning för den skada som innehavaren har lidit vid ringa försumlighet, dock inte i sådan utsträckning att det blir lägre än den fördel som den överträdande parten haft till följd av överträdelsen.

69 Domen i målet Hansson (punkt 59).

70 Dom av den 25 januari 2017 ( C‑367/15, EU:C:2017:36).

71 Se, i detta avseende, artikel 1 i direktiv 2004/48.

72 Se generaladvokatens förslag till avgörande i målet Hansson ( C‑481/14, EU:C:2016:73, punkt 52).

73 Dom av den 25 januari 2017 ( C‑367/15, EU:C:2017:36).