C-570/21

Förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella – Mål C‑570/21 YYY. (begreppet konsument)

CELEX: 62021CC0570
Datum: 2022-12-15
Källa: eur-lex.europa.eu

1. Kan en person som bedriver näringsverksamhet eller utövar yrkesverksamhet och som tillsammans med en annan låntagare som inte bedriver liknande verksamhet har ingått ett låneavtal definieras som konsument och således åtnjuta det skydd mot oskäliga avtalsvillkor som föreskrivs i unionsrätten, för det fall nämnda person har handlat för ändamål som faller delvis inom och delvis utanför den egna verksamheten och avtalets närings- eller yrkesmässiga karaktär inte dominerar avtalets övergripande sammanhang?

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 93/13/EEG

2. I artikel 1.1 i direktiv 93/13/EEG stadgas följande:

”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.”

3. I artikel 2 i direktivet fastställs följande:

”I detta direktiv avses med

…

b) konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke,

c) näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.”

2. Direktiv 2011/83/EU

4. Skäl 17 i direktiv 2011/83/EU har följande lydelse:

”Definitionen av begreppet konsument bör omfatta fysiska personer som agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten. Om, beträffande avtal med dubbla syften, ett avtal ingås för ändamål som dels faller inom, dels faller utanför personens egna närings- eller yrkesverksamhet och näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang bör den personen även anses såsom konsument.”

5. I artikel 2 i nämnda direktiv, som har rubriken, ”Definitioner” stadgas följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

1. konsument: varje fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten.

2. näringsidkare: en fysisk eller juridisk person, antingen offentligägd eller privatägd, som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller inom ramen för den egna närings- eller yrkesverksamheten samt varje person som agerar i dennes namn eller för dennes räkning. …”

3. Direktiv 2013/11/EU

6. Skäl 18 i direktiv 2013/11/EU har följande lydelse:

”Definitionen av konsument bör omfatta fysiska personer som agerar utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten. Om avtalet ingås för ändamål som faller delvis inom och delvis utanför en persons egen näringsverksamhet (avtal med dubbla syften) och näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar inom ramen för tillhandahållandet, bör dock även denna person anses som konsument.”

7. I artikel 4 a och b i nämnda direktiv, som har rubriken ”Definitioner”, stadgas följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

a) konsument: fysisk person som agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten.

b) näringsidkare: fysisk person eller juridisk person, privatägd eller offentligägd, som agerar för ändamål som faller inom ramen för den egna närings- eller yrkesverksamheten samt varje person som agerar i dennes namn eller för dennes räkning.

…”

4. Förordning (EU) nr 524/2013

8. Skäl 13 i förordning nr 524/2013 har följande lydelse:

9. I artikel 4 a och b i samma förordning, som har rubriken ”Definitioner”, fastställs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

a) konsument: en konsument enligt definitionen i artikel 4.1 a i direktiv 2013/11/EU.

b) näringsidkare: en näringsidkare enligt definitionen i artikel 4.1 b i direktiv 2013/11/EU.

…”

B. Polsk rätt

10. Enligt artikel 221 i Kodeks cywilny (civillagen), i den version som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, avses med ”konsument” ”en fysisk person som tillsammans med en näringsidkare ingår en rättshandling som inte är direkt kopplad till den fysiska personens näringsverksamhet eller yrkesverksamhet”.

11. Det stadgas följande i artikel 3851 i civillagen:

”1. § Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (oskäliga avtalsvillkor). Detta gäller inte för avtalsvillkor som avser parternas huvudsakliga prestationer, särskilt med avseende på pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.

2. § Om ett avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten enligt 1 § ska avtalet förbli bindande i övrigt för parterna.

3. § Ett villkor i ett avtal som inte varit föremål för individuell förhandling anses vara ett avtalsvillkor vars innehåll konsumenten inte haft något verkligt inflytande över. Detta gäller i synnerhet för avtalsvillkor som har hämtats från en avtalsmall som den andra avtalsparten har föreslagit för konsumenten.

4. § Den som åberopar villkoret har bevisbördan för att ett villkor har varit föremål för individuell förhandling.”

II. De faktiska omständigheterna, det nationella målet och tolkningsfrågorna

12. Den 28 februari 2006 ingav makarna I.S. och K.S., som är kärande i det nationella målet, en ansökan till den rättsliga föregångaren för ett kreditinstitut, som är svaranden i det nationella målet, om hypotekslån (i schweiziska franc) som var avsett delvis för återbetalning av vissa skulder från den näringsverksamhet som den ena av de båda makarna bedrev och delvis för ett fastighetsköp.

13. Det sammanlagda kreditbeloppet uppgick till 206120,00 polska zloty (PLN), varav 96120,00 PLN var avsedda för refinansiering av vissa skulder som den ena av de båda makarna hade medan 110000,00 PLN skulle användas för privata konsumtionsändamål.

14. Vad gäller makarnas förhandlingsposition utövade I.S. yrkesverksamhet som delägare i ett enkelt bolag medan K.S. arbetade som smed för ett annat företag.

15. Den 21 mars 2006 ingick I.S. och K.S., å ena sidan, och det ovannämnda kreditinstitutet, å andra sidan, slutligen låneavtalet till ett sammanlagt belopp av 198996,73 PLN, indexerat till schweiziska franc, enligt villkoren i huvudlåneavtalet och de allmänna villkoren avseende avtalet om hypotekslån.

16. Ovannämnda belopp skulle utbetalas med 300 lika stora delbelopp. Det första delbeloppet skulle användas för återbetalning av ett kreditbelopp på 70000 PLN, som makarna hade beviljats och som hade satts in på ett särskilt konto som innehades av I.S.:s bolag och som skulle avsluts omedelbart efter det att beloppet hade återbetalats.

17. I.S. förklarade vid förhandlingen den 11 januari 2021 att kreditinstitutet för att bevilja hela det ovannämnda kreditbeloppet hade uppställt som villkor att en del av detta belopp skulle användas för att betala en skuld till ett annat kreditinstitut, som uppkommit inom ramen för yrkesverksamheten.

18. En del av det första delbeloppet skulle även användas för att betala olika försäkringspremier.

19. Det andra delbeloppet innefattade slutligen ett belopp på 9720,00 PLN som skulle användas för återbetalning av ett lån som bolaget hade tecknat den 18 april 2005, ett belopp på 7400,00 PLN för återbetalning av ett revolverande lån som bolaget hade tecknat hos kreditgivaren, ett belopp på 9000,00 PLN som var avsett för återbetalning av andra finansiella åtaganden för låntagaren, från låntagarens konto, och slutligen ett belopp på 93880,00 PLN för konsumtion.

20. Vid en senare tidpunkt väckte låntagarna talan mot kreditinstitutet vid den hänskjutande domstolen i syfte att få fastställt att vissa villkor i låneavtalet var oskäliga och att kreditinstitutet skulle återbetala belopp som kreditinstitutet otillbörligen erhållit.

21. Kreditinstitutet gjorde i det nationella målet gällande att makarna inte kunde kvalificeras som konsumenter i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, eftersom en del av beloppen skulle användas för att tillgodose behov knutna till den näringsverksamhet som den ena av de båda makarna bedrev.

22. Mot denna bakgrund har Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen för Warszawa-Wola i Warszawa, Polen) beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen för förhandsavgörande:

”Ska artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och skälen i detta direktiv tolkas så, att de inte utgör hinder för att låta definitionen av begreppet konsument omfatta en person som bedriver sådan verksamhet och som tillsammans med en annan låntagare, som inte bedriver näringsverksamhet, har ingått ett avtal om ett lån som är indexerat till en utländsk valuta och som delvis är avsett att användas för en av låntagarnas näringsverksamhet och delvis är avsett att användas utanför näringsverksamheten, och detta inte endast i situationer där användningen i näringsverksamheten är så marginell att den endast spelar en försumbar roll i avtalets övergripande sammanhang och där det inte är relevant att användningen utanför näringsverksamheten är dominerande?

2) Om den första frågan besvaras jakande, ska då artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och skälen i detta direktiv tolkas så, att begreppet konsument i denna bestämmelse även avser en person som vid tidpunkten för avtalets undertecknande bedrev näringsverksamhet, medan den andra låntagaren inte bedrev någon sådan verksamhet, och som tillsammans med den andra personen ingick ett avtal med en bank om ett lån som är indexerat till en utländsk valuta och som delvis var avsett att användas för en av låntagarnas näringsverksamhet och delvis var avsett att användas utanför den verksamheten i en situation där användningen i näringsverksamheten inte är marginell och inte endast spelar en försumbar roll i avtalets övergripande sammanhang, och användningen utanför näringsverksamheten är dominerande, och med beaktande av att om lånet inte hade använts för näringsverksamheten skulle det inte ha varit möjligt att bevilja lånet för ändamål utanför näringsverksamheten?”

III. Rättslig bedömning

A. Inledande överväganden

23. De båda tolkningsfrågorna har nära samband med varandra och rör i korthet för det första huruvida artikel 1 i direktiv 93/13 ska tolkas på grundval av det kriterium som utvecklades i domen Gruber och för det andra de regler och villkor som gäller för att en person som ingår ett avtal med dubbla syften, närmare bestämt delvis för sin yrkesverksamhet och delvis för privata ändamål, ska betraktas som konsument i den mening som avses i direktiv 93/13.

24. Enligt min uppfattning är det lämpligt att börja den rättsliga bedömningen med en sammanfattning av vissa av tvistens väsentliga omständigheter som bidrar till att få en bättre bild av den aktuella situationen.

25. Två makar ingår ett avtal om ett lån för att köpa en fastighet. Den ena bedriver näringsverksamhet och har i samband med denna tecknat en kredit hos ett kreditinstitut. I samband med låneansökan för fastighetsköpet ställer kreditinstitutet som villkor för att bevilja lånet att den låntagare som har tecknat krediten för yrkesmässiga ändamål slutbetalar den. Ungefär en tredjedel av det nya kreditbeloppet ska användas för att återbetala den tidigare kredit som låntagaren har tecknat för yrkesmässiga ändamål, medan två tredjedelar är avsedda att täcka kostnader i samband med husköpet och användas för de båda låntagarnas andra privata konsumtionsändamål. Maken till den låntagare som tidigare har tecknat krediten för yrkesmässiga ändamål saknar all koppling till den andra makens yrkesverksamhet.

26. För att kunna besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor är det först och främst nödvändigt att mot bakgrund av direktiv 93/13 kvalificera rättsställningen för två fysiska personer som har ingått ett avtal delvis för privata konsumtionsändamål och delvis för ändamål som faller under den ena personens närings- eller yrkesverksamhet. I detta sammanhang ska det beaktas att det närings- eller yrkesmässiga ändamålet med konsumentkrediten är av väsentlig men inte avgörande betydelse i avtalets övergripande sammanhang. Frågan är således huruvida dessa personer kan betraktas som konsumenter och därigenom kan åtnjuta skyddet mot oskäliga avtalsvillkor.

27. I detta avseende är två olika tolkningar möjliga mot bakgrund av lagstiftningen och domstolens praxis.

28. Å ena sidan har makarna, den polska regeringen och kommissionen föreslagit en tolkning enligt vilken makarna omfattas av begreppet konsument, eftersom det yrkesmässiga ändamålet är av begränsad och inte dominerande betydelse i låneavtalets övergripande sammanhang. Denna tolkning grundas på en uppfattning som utgår från begreppet konsument i direktiv 2011/83 och andra senare lagstiftningsakter om konsumentskydd.

29. Å andra sidan har kreditinstitutet, ensamt, föreslagit en tolkning enligt vilken villkoren i förevarande fall inte är uppfyllda för att tillämpa det skydd som makarna har åberopat, eftersom det närings- eller yrkesmässiga ändamålet inte är så marginellt att det spelar en försumbar roll i låneavtalets övergripande sammanhang. Denna tolkning är baserad på en analog tillämpning av den uppfattning som domstolen uttryckte i domen Gruber, som rörde tolkningen av 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.

30. Av denna anledning finner jag det lämpligt att göra en kort genomgång av begreppet konsument i unionsrätten innan jag föreslår hur frågorna ska besvaras.

1. Begreppet konsument i unionsrätten

31. Mot bakgrund av att skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftningar skapade hinder för den ekonomiska integrationen antog unionens institutioner på 90-talet en rad direktiv i syfte att tillnärma bestämmelserna och säkerställa ett högre konsumentskydd i samband med förvärv av varor och tjänster.

32. Unionsrätten innehåller än i dag ingen enhetlig definition av begreppet konsument. I avsaknad av en specifik definition i unionens primärrätt varierar begreppet konsument i de sekundärrättsliga rättskällorna i större eller mindre omfattning beroende på syftet med den aktuella rättsakten.

33. I unionens lagstiftning på det avtalsrättsliga området ges begreppet konsument i princip en enhetlig karaktär som grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i ”underläge” i förhållande till den andra avtalsparten, oavsett om denne är en enskild näringsidkare eller ett företag. Detta är en följd av både den asymmetriska informationsnivån och förhandlingspositionen. Dessa båda omständigheter kräver ett differentierat rättsskydd av konsumenten i förhållande till det som ska säkerställas de övriga avtalsparterna.

34. De första lagstiftningsåtgärderna om förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter var av sektoriell karaktär. Direktiv 93/13 är däremot en lagstiftningssakt med allmän giltighet som tillämpas på alla avtal mellan konsument och näringsidkare och som för första gången inför ett materiellt skydd i avtalsförhållandet mellan konsument och näringsidkare. Vid läsning av skälen 2, 5 och 6 är det bland annat uppenbart att lagstiftningsåtgärden utgör ett medel för att förverkliga den inre marknaden, i och med att skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftningar på området för oskäliga villkor utgjorde hinder för den fria rörligheten för varor i medlemsstaterna och därigenom för den ekonomiska integrationen.

35. Vad gäller begreppet konsument identifieras konsumenten i artikel 2 b i direktivet som ”en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke”.

36. Detta begrepp ska tolkas som en motsats till begreppet näringsidkare – i artikel 2 c i samma direktiv – som identifieras som ”en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat”.

37. Begreppen konsument och näringsidkare i direktiv 2011/83, direktiv 2013/11 och förordning nr 524/2013 har liknande innehåll.

38. Mot ovannämnda bakgrund består skiljelinjen mellan konsument och näringsidkare i huruvida avtalets ändamål faller utanför den ena avtalspartens yrkesverksamhet, snarare än i ”avtalsparternas ställning”.

39. I och med att begreppet konsument varierar beroende på huruvida avtalets syfte har samband med yrkesverksamhet, ska det vidare konstateras att detta kriterium hänför sig till det specifika avtalet.

40. Domstolen tillämpar en objektiv parameter. Såsom generaladvokaten Mischo betonade i målet Di Pinto definieras fysiska personer som omfattas av begreppet konsument ”inte abstrakt, utan utifrån vad de konkret gör”.

41. I och med att det inte finns något subjektivt synsätt som kan härledas till avtalsparternas avsikter, ska det tillämpas ett objektivt synsätt, dock inom ramen för direktivens ändamålsenliga verkan och de skyddsbehov som bland annat ska vara uppfyllda för att stärka konsumenternas förtroende för marknaden, vilket är avgörande för att marknaden ska fungera effektivt.

42. Därav följer att även en näringsidkare, och till och med en advokat som är specialiserad på avtal om tillhandahållande av juridiska tjänster eller en person som bedriver handelsverksamhet, kan omfattas av konsumentskyddet.

43. Sammanfattningsvis kan slutsatsen dras att unionslagstiftningen och domstolens praxis har utvecklats mot ett ökat konsumentskydd, dock alltid avvägt även mot andra friheter och i slutänden mot en välfungerande inre marknad. Begreppet har emellertid getts tillräckligt med flexibilitet för att omfatta alla situationer där skyddsbehov föreligger på ett objektivt plan.

44. Regelverket i sin helhet grundar sig nämligen på tanken att konsumenten i nya marknadsmodeller befinner sig i underläge på grund av avsaknaden av en verklig förhandlingsposition och den låga informationsnivån, vilket medför att konsumenten i praktiken tvingas att okritiskt godkänna villkor som näringsidkaren har utformat, och under alla omständigheter utan att kunna påverka villkorens innehåll.

2. Begreppet konsument vid blandade avtal eller avtal med dubbla syften

45. Med blandade avtal eller avtal med dubbla syften avses de avtal som en person ingår delvis för ändamål som har samband med näringsverksamhet och delvis för privata ändamål.

46. Domstolen behandlade kvalificeringen av avtalspartens position vid avtal med dubbla syften för första gången i domen Gruber.

47. I det målet åberopade klaganden det skydd som artiklarna 13–15 i Brysselkonventionen gav konsumenterna, det vill säga rätten att väcka talan vid domstolen i den konventionsstat där den förpliktelse som talan avsåg hade uppfyllts i stället för domstolen i den konventionsstat där svaranden hade hemvist.

48. Eftersom det rörde sig om ett blandat avtal skulle domstolen precisera om det avgörande kriteriet var det privata ändamålet eller det yrkesmässiga ändamålet med det omtvistade avtalet.

49. Domstolen slog fast att den berörda fysiska personen endast kan kvalificeras som konsument för det fall kopplingen mellan det aktuella avtalet och den berörda personens yrkesverksamhet ”är så marginell att den i sammanhanget är av försumbar betydelse för transaktionen i fråga”.

50. I det specifika sammanhang som gäller den fråga av processrättslig karaktär som ställdes till domstolen används det i domen Gruber ett kriterium som kan benämnas ”marginalitetskriteriet” för att fastställa om en person som ingår ett avtal med dubbla syften med en näringsidkare ska betraktas som en konsument i den mening som avses i lagstiftningen.

51. Direktiv 93/13 reglerar inte uttryckligen begreppet konsument vid avtal med dubbla syften.

52. Skäl 17 i direktiv 2011/83 har dock följande lydelse: ”… Om, beträffande avtal med dubbla syften, ett avtal ingås för ändamål som dels faller inom, dels faller utanför personens egna närings- eller yrkesverksamhet och näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang bör den personen även anses såsom konsument”.

53. Liknande uttryck används i skäl 18 i direktiv 2013/11 och skäl 13 i förordning nr 524/2013.

54. Den aktuella bestämmelsen fastställer således det som kan benämnas kriteriet om ”den inte dominerande betydelsen”. Mot denna bakgrund kan även en person som delvis agerar inom ramen för sin yrkesverksamhet kvalificeras som konsument för det fall det närings- eller yrkesmässiga ändamålet visserligen inte är försumbart, men inte dominerar avtalets övergripande sammanhang.

B. Tolkningsfrågorna

1. Den första tolkningsfrågan

55. Genom den första tolkningsfrågan önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en låntagare som har ingått ett låneavtal delvis för närings- eller yrkesmässiga ändamål och delvis för privata konsumtionsändamål, tillsammans med en annan låntagare som enbart agerar för privata konsumtionsändamål, kan omfattas av begreppet konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13. I korthet ska det fastställas om det vid avtal med dubbla syften ska ges företräde åt den uppfattning som domstolen uttryckte i domen Gruber eller den som kan härledas ur skälen i direktiv 2011/83 och skälen i senare lagstiftningsåtgärder.

56. Det kan, som jag har erinrat om ovan, härledas två olika tolkningar ur lagstiftningen och rättspraxis. Dessa tolkningar kan sammanfattas med ”marginalitetskriteriet” respektive kriteriet om ”den inte dominerande betydelsen” av det närings- eller yrkesmässiga ändamålet i förhållande till det privata konsumtionsändamålet.

57. De aspekter som ska prövas för att välja den ena eller den andra tolkningen rör, när det gäller den första tolkningsfrågan, skillnaden mellan syftet med de rättsakter (avseende processuella frågor) som bedömdes i domen Gruber och syftet med direktiv 93/13 samt senare lagstiftningsåtgärder om (materiellt) konsumentskydd och räckvidden av tolkningen av dessa, den materiella rättsställningen för de personer som ingår konsumentavtalet och de faktiska ändamålen med undertecknandet i syfte att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan, vilken – i synnerhet i fråga om oskäliga villkor – allvarligt skulle undergrävas om det gjordes en alltför restriktiv tolkning, och slutligen det nära sambandet mellan syftena med direktiv 93/13 och syftena med senare direktiv.

58. Vad gäller skillnaden mellan syftet med de rättsakter som domstolen tolkade i domen Gruber och syftet med direktiv 93/13 ska det konstateras att direktivet väsentligen syftar till att skapa jämvikt i avtalsförhållandet mellan konsument och näringsidkare, så att parterna blir jämbördiga.

59. Den tanke som det skyddssystem som införs genom direktivet grundar sig på är, som påpekats ovan, att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg utan att kunna påverka villkorens innehåll.

60. Med hänsyn till detta underläge föreskrivs det i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Detta är en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga. Domstolen har gång på gång betonat att artikel 6.1 i nämnda direktiv måste anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen utgör tvingande rätt. Som kommissionen har erinrat om i sitt yttrande ska detta anses gälla för alla de bestämmelser i direktivet som är oundgängliga för att uppnå det syfte som eftersträvas med artikel 6.

61. Den tvingande karaktären av bestämmelserna i direktiv 93/13 och de särskilda behov av konsumentskydd som kan härledas ur dessa talar för att det ska ges företräde åt en vid tolkning av begreppet konsument i syfte att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan.

62. Bestämmelserna i artikel 14 i Brysselkonventionen, nu i förordning nr 44/2001 och i förordning nr 1215/12, syftar i stället till att skydda konsumenten i processuellt hänseende genom att fastställa ett undantag från den allmänna behörighetsregeln om svarandens hemvist, enligt vilken talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i denna medlemsstat. Nämnda bestämmelser har inte infört något allmänt skydd för konsumenterna, utan enbart definierat de fall av konsumentavtal som ska ges ett särskilt skydd med avseende på behörighetsreglerna. I domen Gruber betonade domstolen nämligen att ”intresset av att antalet domstolar som är behöriga att pröva ett visst rättsförhållande begränsas utgör ett av Brysselkonventionens huvudsyften”.

63. Domen Gruber rörde således tolkningen av behörighetsreglerna vid konsumenttvister, vilka inför ett undantag från den allmänna regeln om att behörigheten att pröva ett mål tillfaller den medlemsstat där svaranden har hemvist. Det handlar således om något annat än materiellt konsumentskydd, i och med att domen Gruber avsåg processuella frågor. Som kommissionen korrekt har påpekat gjordes en restriktiv tolkning av begreppet konsument i nämnda dom av den anledningen att denna bestämmelse i princip utgör ett undantag från den allmänna behörighetsregeln. Eftersom det rör sig om ett undantag ska det göras en restriktiv tolkning.

64. I syftet med bestämmelserna i de aktuella rättsakterna ingår nämligen ytterligare överväganden utöver skyddet av den svagare parten för att göra en avvägning mellan konsumentskydd och ytterligare behov som likaledes måste skyddas, det vill säga förutsebara lösningar och rättssäkerhet. Tanken är att undvika partsautonomin i samband med val av forum, vilket skulle underminera rättssäkerheten i internationell handel. I systemet enligt förordning nr 1215/12 är den obalans i förhandlingsposition som råder mellan näringsidkare och konsument inte tillräcklig för att motivera ett undantag från den allmänna behörighetsregeln. Det krävs även att konsumenten har ingått särskilda typer av avtal.

65. Med beaktande av den tvingande karaktären av bestämmelserna i direktiv 93/13 och det därav följande behovet av att säkerställa ett särskilt konsumentskydd mot oskäliga avtalsvillkor är det nödvändigt att göra en noggrann analys av den materiella rättsställningen för de personer som ingår konsumentavtalet och de faktiska ändamålen med undertecknandet.

66. För att inte undergräva direktivets ändamålsenliga verkan är det i själva verket nödvändigt att göra en så bred tolkning som möjligt av begreppet konsument vid avtal med dubbla syften. På så sätt undviks det att näringsidkaren enkelt kan kringgå tillämpningen av bindande bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor och påtvinga sådana villkor av det enkla skälet att det samtidigt föreligger närings- eller yrkesmässiga ändamål i vid bemärkelse i låneansökan.

67. Förevarande fall är ett typexempel på en sådan risk. Enligt handlingarna i målet var låntagarnas övervägande (om inte enda) syfte med låneansökan att köpa en fastighet till familjen, varvid enbart den ena av låntagarna utövade yrkesverksamhet. Kreditinstitutet uppställde som villkor för beviljande av lånet för ovannämnda privata ändamål att den ena av låntagarna skulle återbetala en tidigare skuld av yrkesmässig karaktär. Dessutom uppgick det belopp som skulle användas för att återbetala den yrkesmässiga skulden ungefär till en tredjedel av det sammanlagda kreditbeloppet.

68. Som den polska regeringen med rätta har argumenterat ”[h]ar direktiv 93/13/EEG antagits just för att skydda konsumenter mot denna typ av beteende, det vill säga att påtvinga avtalsvillkor som konsumenter inte kan påverka innehållet av och som därför åsidosätter deras rättigheter och intressen. En konsument kan därför inte förlora det skydd som ges i direktiv 93/13/EEG enbart för att en näringsidkare, i ett avtal som konsumenten har ingått för icke-näringsmässiga ändamål, har påtvingat denne ett avtalsvillkor som avser dennes näringsverksamhet”.

69. I detta hänseende ska det avslutningsvis konstateras, såsom makarna har påpekat, att tillämpningen av den tolkning som domstolen gjorde i målet Gruber skulle innebära att den påstådda konsumenten var skyldig att bevisa de faktiska omständigheter som ligger till grund för dennes krav, medan det inom ramen för systemet enligt direktiv 93/13 ankommer på den nationella domstolen att ex officio undersöka huruvida en person som åberopar skyddet mot oskäliga villkor kan kvalificeras som konsument.

70. Jag övergår nu till att analysera av syftena med bestämmelserna i direktiv 93/13. Det går inte att blunda för att de har nära samband med syftena med senare direktiv, vilket talar för en enhetlig och vid tolkning av begreppet konsument.

71. Direktiv 2011/83 eftersträvar nämligen, såvitt gäller skyddet vid avtal mellan konsumenter och näringsidkare, samma syfte som direktiv 93/13. Vidare är begreppet konsument i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2011/83 så gott som identiskt med motsvarande begrepp i det förstnämnda direktivet. Samma överväganden gäller begreppet konsument i direktiv 2013/11 och förordning nr 524/2013.

72. Sambandet mellan bestämmelserna i ovannämnda rättsakter och direktiv 93/13 framgår ännu tydligare om det beaktas att direktiv 93/18 blev föremål för en ändring genom direktiv 2011/83, som införde artikel 8a. Det är ingen tillfällighet att båda direktiven normalt kan vara tillämpliga samtidigt på ett och samma avtal. Unionslagstiftaren har nyligen understrukit sambandet mellan de båda direktiven genom att anta direktiv 2019/2161 om ändring av direktiven 93/13 och 2011/83 vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av unionens konsumentskyddsregler.

73. Jag delar därför kommissionens argument att ”en systematisk tolkning av begreppet konsument talar för att detta begrepp ska uppfattas horisontellt enligt direktiv 93/13/EEG och andra rättsliga instrument inom unionens lagstiftning om konsumentskydd, däribland direktiv 2011/83/EU, [direktiv 2013/11] och [förordning nr 524/2013]. Övervägandena i skälen i dessa rättsliga instrument borde vara giltiga även vid tillämpningen av direktiv 93/13/EEG, eftersom dessa lagstiftningsakter har ett funktionellt samband med sistnämnda direktiv och har antagits i syfte att skydda konsumenter som är den svagare parten i avtalet med säljaren”.

74. Ovanstående överväganden om sambandet mellan direktiv 93/13 och direktiv 2011/83 (och senare lagstiftningsakter) väger enligt min uppfattning tyngre än kreditinstitutets argument mot en vid tolkning av begreppet konsument som motsvarar den uppfattning som framgår av skälen i direktiv 2011/83 och skälen i senare direktiv. Dessa argument fokuserar bland annat på att direktiv 93/13 har ett annat tillämpningsområde än direktiv 2011/83 och på den omständigheten att direktiv 2011/83 trädde i kraft efter tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, med den följden att begreppet konsument vid ett avtal med dubbla syften i sistnämnda direktiv inte är tillämpligt i förevarande fall.

75. Vad gäller det faktum att direktiven inte har samma tillämpningsområden vill jag i tillägg till ovanstående överväganden bara påpeka att definitionen av avtal med dubbla syften inte återfinns i de konkreta bestämmelserna utan i skälen i det sistnämnda direktivet, vilka som bekant enbart tjänar till att ge vägledning vid tolkningen utan att ha någon bindande verkan.

76. När det gäller argumenten om vilken lagstiftning som är tillämplig av tidsmässiga skäl (ratione temporis) är det inte fråga om att tillämpa bestämmelserna i senare direktiv på en tidigare situation, utan enbart att göra en teleologiskt orienterad tolkning, som redan var att föredra när enbart direktiv 93/13 var i kraft, och som unionslagstiftaren uttryckligen fastställt i senare rättsakter.

77. I detta avseende vill jag hänvisa till generaladvokaten Cruz Villalóns överväganden, enligt vilka det framgår av förarbetena till direktiv 2011/83 att skäl 17 innebar en kompromiss i förhandlingarna mellan unionens institutioner om huruvida det var lämpligt att tolka begreppet konsument vid avtal med dubbla syften i enlighet med det så kallade kriteriet avseende det dominerande ändamålet. Även förarbetena till direktiv 2011/83 bekräftar att räckvidden av skäl 17 inte kan anses vara specifikt begränsad till direktiv 2011/83.

78. Mot bakgrund av ovannämnda överväganden är jag av den uppfattningen att det ska göras en tolkning som beaktar direktivets ändamålsenliga verkan, det system som denna lagstiftningssakt ingår i och direktivets funktion. Följaktligen ska begreppet konsument ges en vidare tolkning med avseende på bedömningen av en person som ingår avtal med dubbla syften, som motsvarar uppfattningen i ovannämnda skäl i direktiv 2011/83, direktiv 2013/11 och förordning 524/2013.

2. Den andra tolkningsfrågan

79. Genom den andra tolkningsfrågan önskar den hänskjutande domstolen, om jag förstår frågan rätt trots att den är en aning otydligt formulerad, i huvudsak få klarhet i vilka kriterier som kan tillämpas för att avgöra huruvida det yrkesmässiga ändamålet, för vilket den ena av låntagarna ingick kreditavtalet, inte var av dominerande, utan enbart av begränsad karaktär. De båda frågorna överlappar varandra till viss del, eftersom vissa faktorer som talar för ovan föreslagen tolkning av begreppet konsument vid avtal med dubbla syften samtidigt kan tjäna som kriterier för att fastställa huruvida det privata ändamålet är dominerande i förhållande till det yrkesmässiga ändamålet i låneansökan.

80. Prövningen av huruvida begreppet konsument, såsom det tolkats ovan, är tillämpligt på det enskilda fallet ankommer under alla omständigheter på den nationella domstolen, som är skyldig att ”beakta all bevisning och bland annat avtalets lydelse för att undersöka huruvida låntagaren kan kvalificeras som konsument i den mening som avses i direktivet”.

81. För att kunna göra detta ska den nationella domstolen genomföra en kvalitativ och kvantitativ analys av alla uppgifter som är relevanta för att lösa tvisten och göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, bland annat vilken typ av varor eller tjänster som omfattas av avtalet, vilket kan visa för vilket ändamål varan eller tjänsten har förvärvats.

82. Mot denna bakgrund kan vissa särskilda omständigheter i förevarande fall, såsom den nationella domstolen har antytt, tjäna som allmänna kriterier för att avgöra huruvida kravet om att det yrkesmässiga ändamålet ska vara av ”inte dominerande betydelse” i förhållande till det privata ändamålet vid ett avtal med dubbla syften är uppfyllt.

83. Den omständigheten att låntagaren, även om denne handlade inom ramen för ett blandat avtal, ingick ett låneavtal tillsammans med en annan låntagare som enbart agerade för privata konsumtionsändamål är relevant och kan även tjäna som kriterium för att avgöra huruvida det yrkesmässiga ändamålet ”dominerade” avtalets övergripande sammanhang.

84. Det faktum att avtalet i en viss omfattning hade ett yrkesmässigt ändamål kan således inte innebära att en låntagare som enbart agerade som konsument mister sin status. Med tanke på hur avtalet utarbetades och ingicks, utifrån det som framgår av handlingarna i målet, kunde det låneavtal som låntagarna ingick inte delas upp i separata avtal. Om den ena av de båda låntagarna inte betraktas som konsument, eftersom vederbörande handlade inom ramen för sin yrkesverksamhet, skulle det innebära att även den låntagare som enbart var konsument fråntogs sitt skydd. Kreditinstitutet hade mycket väl kunna föreslå låntagarna att teckna två separata avtal, för att ändamålen inte skulle överlappa varandra.

85. Av relevans är onekligen även den omständigheten att kreditinstitutet uppställde som villkor för att bevilja lånet att en annan kredit som den ena låntagaren hade tecknat inom ramen för sin näringsverksamhet skulle återbetalas (med en del av det ansökta beloppet). Denna omständighet kan utgöra avgränsningskriteriet för att avgöra om det yrkesmässiga ändamålet är av ”inte dominerande betydelse”, om det beaktas att det yrkesmässiga ändamålet i det specifika avtalet enbart fanns eftersom näringsidkaren ”påtvingade” det.

86. Av relevans är utan tvekan även den kvantitativa aspekten, det vill säga förhållandet mellan storleken av det beviljade beloppet för yrkesmässiga ändamål och beloppet för privata ändamål. I förevarande fall var förhållandet 1:3, vilket enligt min uppfattning, i kombination med de övriga faktorerna, om de fastställs, tycks leda i riktning mot att det yrkesmässiga ändamålet var av ”inte dominerade betydelse”.

3. Huruvida rättsverkningarna av domstolens dom ska begränsas i tiden

87. Kreditinstitutet vill slutligen att domstolen ska begränsa rättsverkningarna av sin dom, om den inte skulle välja den ovannämnda restriktiva tolkningen av begreppet konsument som avses i artikel 2 b.

88. I detta avseende ska det erinras om att ”[det är] endast i undantagsfall som EU-domstolen, med tillämpning av den allmänna rättssäkerhetsprincip som ingår i unionens rättsordning, kan se sig föranledd att begränsa berörda personers möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som har tillkommit i god tro. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två grundläggande villkor vara uppfyllda, nämligen att de aktuella rättssubjekten handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar”.

89. Kreditinstitutet har emellertid inte lämnat några närmare specificerade uppgifter för att styrka att de båda ovannämnda villkoren är uppfyllda. Kreditinstitutet har enbart gjort en allmän hänvisning till omständigheter som inte ger stöd för att ovannämnda förutsättningar är uppfyllda.

90. Av detta skäl finner jag att denna begäran ska lämnas utan bifall.

IV. Förslag till avgörande

91. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen för Warszawa-Wola i Warszawa, Polen) på följande sätt:

”Artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och skälen i detta direktiv

ska tolkas enligt följande:

De utgör inte hinder för att låta definitionen av begreppet konsument omfatta en person som bedriver sådan verksamhet och som tillsammans med en annan låntagare, som inte bedriver näringsverksamhet, har ingått ett avtal om ett lån som är indexerat till en utländsk valuta och som delvis är avsett att användas för en av låntagarnas näringsverksamhet och delvis är avsett att användas utanför näringsverksamheten, och detta inte endast i situationer där användningen i näringsverksamheten är så marginell att den endast spelar en försumbar roll i avtalets övergripande sammanhang och där det inte är relevant att användningen utanför näringsverksamheten är dominerande Mot bakgrund av de tolkningskriterier som framgår av skäl 17 i direktiv 2011/83/EU är det nämligen vid avtal med dubbla syften tillräckligt att det näringsmässiga ändamålet är så begränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang.

Artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och skälen i detta direktiv

ska tolkas enligt följande:

Frågan huruvida det närings- eller yrkesmässiga ändamålet dominerar avtalets övergripande sammanhang ska avgöras av den nationella domstolen utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Vid sin prövning ska den nationella domstolen, när det rör sig om en låneansökan som har lämnats in till ett kreditinstitut, beakta en rad kriterier såsom förhållandet mellan det beviljade beloppet för yrkesmässiga ändamål och beloppet för privata ändamål, den omständigheten att låneansökan har gjorts tillsammans med en person som varken utövar yrkesverksamhet eller bedriver näringsverksamhet och saknar allt samband med den andra låntagarens näringsverksamhet och det faktum att beviljandet av lånet för privata ändamål är villkorat av att en kredit som den ena av låntagarna har tecknat för närings- eller yrkesmässiga ändamål återbetalas samtidigt.”

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29), nedan kallat direktiv 93/13/EEG.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64), nedan kallat direktiv 2011/83/EU.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 2013, s. 65), nedan kallat direktiv 2013/11/EU.

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 524/2013 av den 21 maj 2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (förordningen om tvistlösning online vid konsumenttvister) (EUT L 165, 2013, s. 9), nedan kallad förordning nr 524/2013.

6 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32).

7 Närmare bestämt direktiv 2013/11/EU och förordning nr 524/2013.

8 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32).

9 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 27, 1998, s. 1–33), nedan kallad Brysselkonventionen.

10 G. Cassano, M. Dona, R. Torino, Il diritto dei consumatori (editors), Giuffré, Milano, 2021, s. 14.

11 Caringella, F., Il lungo viaggio verso la tutela del consumatore quale contraente per definizione debole, i Caringella F. och De Marzo, G., I contratti dei consumatori, Torino, 2007, s. 1–51.

12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (EUT L 165, 2013, s. 63–79), nedan kallat direktiv 2013/11.

13 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 30), dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 21), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 17).

14 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 30).

15 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i målet Di Pinto ( C‑361/89, ej publicerat, EU:C:1990:462, punkt 19).

16 Europeiska unionens lagstiftning på det avtalsrättsliga området fokuserar även på syftet att stärka konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Detta bekräftas av att sektorlagstiftningen på området huvudsakligen har antagits med stöd av bestämmelserna om upprättandet av den inre marknaden (nu artikel 114 FEUF). Inom detta område anses konsumenten vara en medelrationell ekonomisk aktör vars intressen ska skyddas inte enbart för, men även genom en väl fungerande inre marknad, vilket utgör syftet med konsumentskyddet i unionsrätten. Se P. MENGOZZI, Il principio personalista nel diritto dell’Unione europea, Padova, 2010, särskilt s. 60–98.

17 Se dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14, punkterna 23 och 24), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 24).

18 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32).

19 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 54). Domstolen antog senare samma synsätt i dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 32), och dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 91).

20 Närmare bestämt direktiv 2013/11/EU och förordning nr 524/2013.

21 Närmare bestämt direktiv 2013/11/EU och förordning nr 524/2013.

22 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 31), dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 22), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 19).

23 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 31), dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 22), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 19).

24 Se dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 36), dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 30), dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing ( C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 47), dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič ( C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 28), dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 40), dom av den 17 juli 2014, Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 23), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 19).

25 Dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 19).

26 Se dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 52), beslut av den 16 november 2010, Pohotovosť ( C‑76/10, EU:C:2010:685, punkt 50), och dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 54).

27 Kommissionens yttrande (punkt 29).

28 Dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 44).

29 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1–23), nedan kallad förordning 44/2001.

30 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1–32), nedan kallad förordning nr 1215/12.

31 Dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkterna 43 och 44).

32 Kommissionens yttrande (punkt 23).

33 Dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 43).

34 Se dom av den 21 juni 1978, Bertrand ( 150/77, EU:C:1978:137, punkterna 17 och 18), dom av den 19 januari 1993, Shearson Lehman Hutton ( C‑89/91, EU:C:1993:15, punkterna 14–16), dom av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 13), dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis), dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkterna 43 och 44), dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 37), dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 21), och dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 23).

35 ”Tolkningen att den berörda personen inte betraktas som konsument i den mening som avses i artikel 13 första stycket i Brysselkonventionen när varan eller tjänsten används för ett ändamål som i icke försumbar utsträckning är kopplat till den berörda personens yrkesverksamhet stämmer också bäst överens med kraven på rättssäkerhet och på att en blivande svarande skall ha möjlighet att förutse vilken domstol som är behörig. Dessa krav utgör grunden för denna konvention”, se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 45).

36 Se, för ett liknande resonemang, även den polska regeringens yttrande (punkt 27, s. 9).

37 Se, för ett liknande resonemang, den polska regeringens yttrande (punkt 30).

38 Den polska regeringens yttrande (punkt 30).

39 Kärandens yttrande, s. 7.

40 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 46).

41 Se domslutet i dom av den 4 juni 2015, Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357).

42 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:271, punkt 44).

43 Se beslut av den 15 april 2021, MiGame ( C‑594/20, EU:C:2021:309, punkt 28).

44 Under förutsättning att avtalet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2011/83.

45 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019 om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG, 2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av unionens konsumentskyddsregler (EUT L 328, 2019, s. 7).

46 Kommissionens yttrande (punkt 22).

47 Rådets beslut 10481/11 av den 20 maj 2011, s. 3, och rådets beslut 11218/11 av den 8 juni 2011, s. 5.

48 Europaparlamentet föreslog att definitionen av begreppet konsument skulle ändras på så sätt att det utvidgades till att omfatta ”en fysisk person som … huvudsakligen handlar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten”. Under de följande förhandlingarna godtog Europaparlamentet att behålla definitionen av begreppet konsument och ta bort adverbet ”huvudsakligen”, under förutsättning att man i det skäl som syftade till att klargöra definitionen av begreppet konsument och som ursprungligen byggde på domen i målet Gruber bytte ut ordet ”marginell” mot ordet ”övervägande”. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:271, punkt 42).

49 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens yttrande (punkt 32).

50 Se dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 22).

51 Se dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 23).

52 Se, även, den polska regeringens yttrande (punkt 29).

53 Se kommissionens yttrande (punkt 35), enligt vilket ”[r]elevansen av en persons avsikt inom ramen för ett konkret avtal för att fastställa om denna person kan betraktas som konsument även följer av domstolens resonemang i målet Kamenova”, dom av den 4 oktober 2018 ( C‑105/17, EU:C:2018:808, punkt 38).

54 Se dom av den 11 november 2020, DenizBank ( C‑287/19, EU:C:2020:897, punkt 108 och där angiven rättspraxis).