Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑598/21 Všeobecná úverová banka
I. Inledning
1. Efter finanskrisen har unionslagstiftaren upprättat ett stabilare regelverk för konsumentskydd på området för krediter för vilka en inteckning i fast egendom ställts som säkerhet. Samtidigt har domstolen utvecklat en viktig linje i rättspraxis som rör det processrättsliga skyddet av konsumenter. Denna rättspraxis avspeglar även en konstitutionalisering av konsumentavtalsrätten. Den sekundärrättsliga rättsakt som utgör den centrala länken mellan processrätt, konsumenträtt och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) är direktiv 93/13.
2. I samband med verkställighetsförfaranden som rör fast egendom som utgör konsumentens bostad prövade domstolen i domen av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, nedan kallad domen i målet Kušionová) huruvida den slovakiska lagstiftningen om förfaranden för verkställighet utanför domstol är förenlig med direktiv 93/13. Förevarande begäran om förhandsavgörande bygger i huvudsak vidare på den domen. Den hänskjutande domstolen har bett domstolen att ytterligare undersöka sambandet mellan verkställighetsförfaranden, konsumenträtt och de grundläggande rättigheterna som garanteras enligt stadgan.
3. Närmare bestämt har Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) genom sin begäran om förhandsavgörande ställt frågan vilken behörighet domstolarna har att pröva huruvida förtida uppsägning av ett lån i samband med ett förfarande för verkställighet utanför domstol är proportionerligt. Den väcker också frågan huruvida en bankpraxis som består i att ingå nya låneavtal där större delen av kreditbeloppet inte betalas ut till konsumenten, utan används för att återbetala äldre lån, är förenlig med direktiv 2005/29, samt vilken betydelse denna praxis har för att fastställa tillämpningsområdet för direktiv 2008/48.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
Direktiv 93/13
4. Artikel 1.2 i direktiv 93/13 föreskriver följande:
”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”
5. Artikel 3.1 i samma direktiv har följande lydelse:
”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”
6. Artikel 4.1 i samma direktiv föreskriver följande:
”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”
7. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskriver följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
Direktiv 2005/29
8. Artikel 3.1 i direktiv 2005/29 har rubriken ”Tillämpningsområde” och föreskriver följande:
”Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.”
9. Artikel 5.1 och 5.5 i samma direktiv föreskriver följande:
”1. Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.
…
5. Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”
Direktiv 2008/48
10. Skäl 14 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:
”Kreditavtal som omfattar fastighetsrättsliga säkerheter bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Denna kreditform är av särskild karaktär. Även kreditavtal som är avsedda för att finansiera förvärv eller behållande av äganderätt till mark eller en befintlig eller planerad byggnad bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde. …”
11. Artikel 2 i direktiv 2008/48 har rubriken ”Tillämpningsområde” och föreskriver följande i punkt 2:
”Detta direktiv ska inte gälla följande:
a) Kreditavtal för vilka det som säkerhet finns en inteckning eller en annan jämförbar vanligt förekommande säkerhet i en medlemsstat i fast egendom eller för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast egendom.
…”
12. Artikel 22.3 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna ska också säkerställa att de bestämmelser de antar för att genomföra detta direktiv inte kan kringgås genom det sätt på vilket avtal formuleras, t.ex. genom att integrera sådana kreditutnyttjanden eller kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet i detta direktiv i kreditavtal vars karaktär eller syfte skulle göra det möjligt att undvika tillämpning av direktivet.”
B. Nationell rätt
13. I 565 § i Občiansky zákonník (civillagen) föreskrivs följande:
”Om betalning av en fordran sker i delbetalningar har borgenären inte rätt att kräva betalning av hela fordran för det fall att gäldenären inte uppfyller sin betalningsskyldighet avseende någon av de månatliga delbetalningarna, om det inte uttryckligen har överenskommits mellan parterna eller fastställts genom ett domstolsavgörande. Gäldenären får dock utöva denna rätt senast fram till förfallodagen för den första av de därpå följande avbetalningarna.”
14. I 53 § i civillagen regleras oskäliga villkor i konsumentavtal. Punkt 9 i nämnda bestämmelse har följande lydelse:
”Om betalning av en fordran som följer av ett avtal som ingåtts med en konsument sker genom delbetalningar får näringsidkaren inte utöva den rätt som avses i 565 § i civillagen tidigare än tre månader efter det att konsumenten hamnat i dröjsmål med en delbetalning och under förutsättning att han eller hon har meddelat konsumenten minst 15 dagar innan utövandet av nämnda rätt.”
15. I 151j § punkt 1 i civillagen föreskrivs följande:
”Om fordran för vilken säkerhet ställts inte i rätt tid återbetalas till fullo har den borgenär som innehar säkerheten rätt att inleda åtgärder för att ta säkerheten i anspråk. När säkerheten tas i anspråk, kan borgenären få sin fordran täckt på det sätt som närmare anges i avtalet eller genom att sälja den som säkerhet ställda egendomen på auktion enligt särskild lag … borgenären kan även söka täckning för sin fordran genom att sälja den som säkerhet ställda egendomen enligt särskilda lagbestämmelser …, om inget annat föreskrivs i denna lag eller i särskild lag.”
16. Den hänskjutande domstolen har angett att det finns en fotnot i ovannämnda punkt 1 efter orden ”enligt särskild lag”. Fotnoten hänvisar till Zákon 527/2002 Z.z. o dobrovoľných dražbách a o doplnení zákona Slovenskej národnej rady č. 323/1992 Zb. o notároch a notárskej činnosti (Notársky poriadok) v znení neskorších predpisov (lag nr 527/2002 om frivillig auktion) som kompletterar det slovakiska nationella rådets lag nr 323/1992 om notarius publicus och notarieverksamhet (notarielagen), i dess ändrade lydelse (nedan kallad lagen om frivillig auktion). Vidare har den hänskjutande domstolen angett att det finns en andra fotnot efter orden ”särskilda lagbestämmelser” i samma lagrum och att det i denna fotnot hänvisas till civilprocesslagen och utsökningslagen.
17. I 151m § punkterna 1 och 2 i civillagen föreskrivs följande:
”1). Den borgenär som innehar säkerheten har rätt att sälja den som säkerhet ställda egendomen på det sätt som anges i avtalet om ställande av säkerhet eller genom auktion, tidigast 30 dagar efter det att säkerhetsställaren och gäldenären, om dessa inte är samma person, underrättades om ianspråktagande av säkerheten, om inget annat föreskrivs i särskild lag. …
2). Efter underrättelse om ianspråktagande av säkerhet kan säkerhetsställaren och den borgenär som innehar säkerheten avtala att den senare har rätt att sälja säkerheten på det sätt som anges i avtalet om ställande av säkerhet eller genom auktion även före utgången av den tidsfrist som föreskrivs i punkt 1.”
18. I 6 § lagen om frivillig auktion definieras auktionsförrättaren som ”den person som organiserar auktionen och uppfyller de villkor som i denna särskilda lag uppställs för att få utöva den aktuella verksamheten”. I 7 § punkt 1 i samma lag definieras den som begär försäljning genom auktion som ägaren till det föremål som ska säljas, den borgenär som innehar säkerheten eller en annan person som enligt särskild lag har rätt att begära att auktion förrättas.
19. Vad närmare bestämt gäller den borgenär som innehar säkerheten föreskrivs i 7 § punkt 2 i samma lag att denne är skyldig att skriftligen uppge inte bara att försäljningen av den aktuella egendomen kan ske vid auktion, utan även förekomsten och storleken av, samt förfallotiden för, den fordran vars säkerhet ska tas i anspråk med tillämpning av denna lag.
20. Enligt 16 § punkt 1 i samma lag kan en auktion endast genomföras om det finns ett undertecknat avtal mellan den person som har tagit initiativ till försäljningen och auktionsförrättaren.
21. Enligt 17 § lagen om frivillig auktion är auktionsförrättaren skyldig att kungöra auktionen genom ett meddelande. Om den egendom som ska säljas är en lägenhet, ett hus, en annan byggnad, ett företag eller en del av ett företag eller om det lägsta budet överstiger 16550 euro ska auktionsförrättaren, minst 30 dagar innan auktionen påbörjas, offentliggöra meddelandet i registret över offentliga auktioner och, utan onödigt dröjsmål, sända meddelandet om auktionen till ministeriet för publicering i Obchodný vestník (den officiella handelstidningen).
22. Vid överträdelse av en bestämmelse i lagen har, enligt 21 § punkt 2 häri, den person som anser sig förfördelad rätt att i domstol väckta talan om ogiltigförklaring av auktionen. Denna rätt prekluderas emellertid om talan om ogiltigförklaring inte väckts inom tre månader efter auktionen, såvida inte grunden för ogiltigheten är en brottslig handling och auktionen avsåg ett hus eller en lägenhet där den tidigare ägaren officiellt var bosatt.
23. Enligt 325 § punkt 1 i Zákon 160/2015 Z.z. Civilný sporový poriadok (lag 160/2015 om civilprocessen) kan domstolen besluta om interimistiska åtgärder om det är nödvändigt att tillfälligt reglera förhållandet mellan parterna eller om det finns en risk för att verkställandet av domstolsavgörandet äventyras. Enligt 325 § punkt 2 d i civilprocesslagen får domstolen intermistiskt förelägga en part ”att vidta, avhålla sig från att vidta eller tåla en åtgärd”.
24. 63 § punkt 3 i Zákon 233/1995 Z.z. Exekučný poriadok (lag 233/1995 om utsökning) föreskriver följande:
”Verkställighet genom att sälja fast egendom i vilken gäldenären har sin fasta eller tillfälliga bostad i den mening som avses i 2 § får endast ske i undantagsfall och efter domstolsbeslut när flera verkställighetsförfaranden pågår mot personen som avser fodringar vars sammanlagda belopp överstiger 2000 euro och auktionsförrättaren visar att skulden inte kan täckas på något annat sätt.”
III. Bakgrund till tvisten och tolkningsfrågorna
25. Den 9 februari 2012 ingick klagandena i det nationella målet, SP och CI, ett konsumentkreditavtal med Všeobecná úverová banka, a.s. . (nedan kallad VÚB Banka). Lånet hade rubriken ”Hypo Pôžička” och avsåg ett belopp på 30221,50 euro med en löptid på tjugo år fram till år 2032 (nedan kallat det omtvistade lånet). Syftet med det omtvistade lånet nämns inte i avtalet.
26. VÚB Banka använde nästan hela det omtvistade lånet för att täcka tidigare konsumentkrediter som beviljats från år 2004, dels av VÚB Banka och dels av bolaget Consumer Finance Holding a.s. (nedan kallat CFH) som tidigare hade en ekonomisk anknytning till förstnämnda bolag. År 2004 beviljade CFH klagandena i det nationella målet den första krediten som var noterat i den tidigare valutan och uppgick 18000 slovakiska koruna (SKK) (597,49 euro). Därefter tog de ytterligare konsumentkrediter. Klagandena kunde inte återbetala lånen. VÚB Banka beviljade dem därför nya krediter, men betalade inte ut dem till klagandena, utan använde dem direkt för att täcka fordringar som hänförde sig till tidigare konsumentkrediter. VÚB Banka fastställde fordringarnas storlek ensidigt. VÚB Banka använde även en del av det omtvistade lånet till sin egen förmån för att täcka kostnaderna för lånet.
27. Det som kännetecknar det omtvistade lånet är att fast egendom har ställts som säkerhet. Den fasta egendomen utgörs av en bostad, i vilken klagandena och andra personer är bosatta. Efter det att det omtvistade lånet beviljats kom klagandena i dröjsmål med delbetalningar på sammanlagt 1106,50 euro. Eftersom lånet inte återbetalades, sade VÚB Banka upp lånet i dess helhet till förtida betalning i januari 2013. Enligt avtalsvillkoren för det omtvistade lånet hade långivaren rätt till uppsägning till förtida betalning av hela lånet överenskommits. Den hänskjutande domstolen har förklarat att slovakisk lagstiftning som enda villkor för utövandet av denna rättighet föreskriver att dröjsmål med betalning som uppgår till tre månader föreligger, att det åtföljs av en anmodan om betalning, varvid en ytterligare betalningsfrist på femton dagar ska beviljas.
28. Den 12 april 2013 meddelade VÚB Banka att den skulle ta säkerheten i anspråk genom försäljning på frivillig auktion av klagandenas bostad som har ett värde som är minst 30 gånger högre än det belopp som föranledde banken att inleda förfarandet för förtida betalning och den därefter följande försäljningen av bostaden.
29. Klagandena väckte talan vid Okresný súd Prešov (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) och yrkade om uppskov med verkställigheten av åtgärder för att ta säkerheten i anspråk genom frivillig auktion. Klagandena har bland annat gjort gällande att banken har åsidosatt de rättigheter som de garanteras av EU-lagstiftningen om konsumentkrediter. Genom en första dom ogillade Okresný súd v Prešov (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) talan och fann att det i princip inte fanns något hinder för att sälja klagandenas bostad inom ramen för ett utomrättsligt förfarande.
30. Klagandena överklagade förstainstansdomstolens dom till den hänskjutande domstolen som upphävde denna. Den hänskjutande domstolen fann att försäljningen av klagandenas bostad genom frivillig auktion var oproportionerlig, eftersom säkerheten kunde tas i anspråk på annat sätt, nämligen i ett verkställighetsförfarande inför domstol inom ramen för vilket VÚB Bankas fordran regleras samtidigt som klagandena inte förlorar äganderätten till sin bostad.
31. Därefter ogillade Okresný súd v Prešov (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) talan på nytt genom en andra dom. Den hänvisade till domen i målet Kušionová. Enligt denna domstols tolkning av domen utgör inte ens oskäliga villkor hinder för försäljning av klagandenas bostad inom ramen för ett utomrättsligt förfarande för verkställighet. Domstolen hänvisade i detta sammanhang till rättspraxis från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Slovakiska Republiken) vilken den hänskjutande domstolen tolkat så, att denna domstol inte erkände konsumentskydd i förväg genom att tillfälligt skjuta upp en utomrättslig försäljning av en konsuments bostad på frivillig auktion utan begränsning i tiden.
32. Klagandena överklagade även denna dom till den hänskjutande domstolen och yrkade uppskov med verkställigheten av åtgärder för att ta säkerheten i anspråk genom frivillig auktion. De har bland annat gjort gällande att deras konsumenträttigheter och rätten till bostad skulle kränkas vid en försäljning av deras bostad.
33. Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter föreskrivs i den slovakiska lagstiftningen i samband med påskyndat ianspråktagande av en säkerhet inte något uttryckligt krav på att bedöma huruvida verkställigheten är proportionerlig och tillämpa de kriterier som domstolen fann vara relevanta i punkt 73 i domen i målet Aziz. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet påpekat att det enligt slovakisk rätt är tillåtet att säga upp ett lån till förtida betalning utan att pröva huruvida konsumenten har underlåtit att uppfylla en skyldighet som är av grundläggande betydelse, huruvida ett sådant avtalsbrott är tillräckligt grovt i förhållande till lånets löptid och lånebeloppet, eller huruvida det i den nationella rätten föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka en konsument kan avhjälpa följderna av att lånet på detta sätt förfaller till betalning.
34. Den hänskjutande domstolen preciserar därefter att det finns två sätt för att ta en säkerhet i anspråk enligt slovakisk rätt. Det första består i försäljning av säkerheten på frivillig auktion. Auktionen genomförs av en privatperson, näringsidkaren. Borgenären fastställer ensidigt fordrans storlek. En annan näringsidkare, auktionsförrättaren, säljer i allmänhet konsumentens bostad utan något rättsligt förfarande och utan någon objektiv bedömning av fordrans storlek eller av huruvida försäljningen på auktion av konsumentens bostad är proportionerlig. Trots avsaknaden av samtycke från konsumenten betecknas denna auktion som ”frivillig”.
35. Det andra sättet för att ta en säkerhet i anspråk föreskrivs i lag 233/1995 om utsökning. Detta förfarande föregås av en domstolsprövning av avtalsvillkoren. Domstolarna kan medge återbetalning genom amortering och de måste ex officio beakta lagstiftningen om konsumentskydd. Borgenären kan även vidta verkställighetsåtgärder genom en förrättningsman, som också kan medge återbetalning genom amortering. Inom ramen för utsökningsförfarandet är det således möjligt att justera nivån på de ursprungliga amorteringarna av långfristiga lån ända fram till slutet av kreditperioden. Därigenom är det möjligt att uppnå ett resultat där borgenärens fordran regleras inom den tid som överenskommits med konsumenten och att konsumenten behåller sin bostad.
36. Den hänskjutande domstolen anser att förfarandet för frivillig auktion däremot inte ger några sådana garantier. Ett sådant förfarande får inte förklaras vilande i avvaktan på utgången av ett domstolsförfarande som rör oskäliga avtalsvillkor. Dessutom innebär ett rättsligt förfarande för ogiltigförklaring av auktionen efter förlusten av äganderätten till bostaden en särskilt stor känslomässig påfrestning för konsumenterna.
37. Den hänskjutande domstolen anser att det är av särskild vikt att skyddet mot oproportionerliga ingrepp i konsumenternas rättigheter, inklusive rätten till bostad, iakttas före auktionen. Eftersom det i den materiella rätten inte föreskrivs någon annan möjlighet till skydd på förhand kan endast talan om uppskov med verkställigheten av åtgärder för att ta säkerheten i anspråk genom frivillig auktion komma i fråga.
38. När det gäller tillämpningen av direktiv 2005/29 har den hänskjutande domstolen påpekat att det omtvistade lånet och tidigare konsumentkrediter har använts varje gång för att återbetala tidigare krediter, trots att klagandena hade otillräckliga inkomster för att återbetala lånen. Den hänskjutande domstolen anser att omständigheterna under vilka avtalet om det omtvistade lånet ingicks utgör sådana otillbörliga affärsmetoder som omfattas av direktivets tillämpningsområde.
39. När det gäller tillämpningen av direktiv 2008/48 har den hänskjutande domstolen påpekat att den enda omständigheten som kan medföra att den omtvistade krediten är undantagen från tillämpningsområdet för detta direktiv är säkerheten i fast egendom. Säkerheten i fast egendom ska emellertid användas för återbetalning av tidigare konsumentkrediter. Under dessa omständigheter finns det en nära koppling mellan det omtvistade lånet och de tidigare konsumentkrediterna, då det omtvistade lånet beviljades i syfte att återbetala dessa.
40. Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida domstolens resonemang i domen av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, nedan kallad domen i målet Radlinger och Radlingerová) är tillämpligt i förevarande mål.
41. Under dessa omständigheter beslutade Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) att vilandeförklara förfarandet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande: ”1. Utgör artikel 47, jämförd med artiklarna 7 och 38 i [stadgan], [direktiv 93/13], [direktiv 2005/29] och den unionsrättsliga effektivitetsprincipen hinder för sådana bestämmelser som 53 § 9 och 565 § Občiansky zakonník (civillagen), enligt vilka det vid uppsägning av lån till förtida betalning inte ska beaktas huruvida den åtgärden är proportionerlig, i synnerhet vad avser allvaret av konsumentens underlåtenhet att uppfylla sina avtalsskyldigheter i förhållande till lånebeloppet och tidpunkten för återbetalningen av detta? 2. För det fall den första frågan besvaras nekande har den hänskjutande domstolen ställt följande frågor (vilka inte är motstridiga): 2 a. Utgör artikel 47 jämförd med artiklarna 7 och 38 i stadgan, [direktiv 93/13], [direktiv 2005/29] samt den unionsrättsliga effektivitetsprincipen hinder mot en rättspraxis som i sak inte utgör hinder mot verkställighet av panträtt genom en privat auktion av fast egendom som utgörs av en bostad i vilken konsumenter eller andra personer är bosatta, samtidigt som allvaret av konsumentens underlåtenhet att uppfylla sina avtalsskyldigheter och lånets löptid enligt denna rättspraxis inte ska beaktas, även om långivarens fordran kan regleras på annat sätt genom ett rättsligt exekutionsförfarande, inom ramen för vilket försäljningen av den bostad som belastas med panträtt inte omfattas av förmånsrätt? 2 b. Ska artikel 3.1 i [direktiv 2005/29] om otillbörliga affärsmetoder tolkas så, att konsumentskydd mot otillbörliga affärsmetoder vid konsumentkrediter omfattar alla former av återbetalning av kreditgivarens fordringar, inbegripet upptagande av ett nytt lån som överenskommits för att fullgöra de förpliktelser som följer av ett tidigare kreditavtal? 2 c. Ska direktiv [2005/29] om otillbörliga affärsmetoder tolkas så, att ett beteende som innebär att en kreditgivare som vid upprepade tillfällen beviljar krediter till en konsument som inte kan återbetala krediter, så att en kedja av krediter uppkommer som kreditgivaren faktiskt inte betalar ut till konsumenten utan behåller för att täcka tidigare krediter och totala kreditkostnader, ska anses utgöra en otillbörlig affärsmetod? 2 d. Ska artikel 2.2 a i [direktiv 2008/48], jämförd med skäl 10 i samma direktiv, tolkas så, att det inte är uteslutet att direktivet tillämpas även i fråga om krediter som uppvisar alla kännetecken på en konsumentkredit, när syftet med krediten inte har överenskommits och kreditgivaren, med undantag av en obetydlig del, har beviljat hela krediten för att täcka tidigare konsumentkrediter och avtalat om panträtt i fast egendom som säkerhet? 2 e. Ska [domen i målet Radlinger och Radlingerová] tolkas så, att den även är tillämplig på ett konsumentkreditavtal när en del av den kredit som beviljats genom ett sådant avtal används för att täcka kreditgivarens kostnader?
IV. Förfarandet vid domstolen
42. Den 6 juli 2022 svarade den hänskjutande domstolen på domstolens begäran om förtydliganden i enlighet med artikel 101 i domstolens rättegångsregler.
43. VÚB Banka, den slovakiska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Vid den muntliga förhandlingen den 28 oktober 2022 yttrade sig klagandena, den slovakiska regeringen och kommissionen.
V. Rättslig bedömning
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning
44. VÚB Banka har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning då de är hypotetiska. Bolaget har i detta hänseende anfört flera faktiska omständigheter som den anser visar att konsumenten underlåtit att uppfylla väsentliga skyldigheter enligt avtalet och att banken iakttagit proportionalitetsprincipen.
45. Den slovakiska regeringen och i huvudsak även kommissionen har gjort gällande att den första och andra frågan inte kan tas upp till sakprövning med avseende på direktiv 2005/29. De hävdar att den hänskjutande domstolen varken har motiverat varför den ställt en fråga om tolkningen av nämnda direktiv till domstolen eller varför en sådan tolkning är nödvändig för att kunna döma i det nationella målet. I synnerhet har kommissionen framhållit att den hänskjutande domstolen inte förklarat i vilken mån inledande av ett verkställighetsförfarande ska anses utgöra en otillbörlig affärsmetod. Kommissionen har emellertid medgett att den hänskjutande domstolen har förklarat varför det krävs en tolkning av direktiv 2005/29 inom ramen för den tredje och fjärde frågan.
46. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.
47. För det första ska det påpekas att den första och andra frågan inte endast hänvisar till direktiv 93/13, utan även till direktiv 2005/29. Den slovakiska regeringen och kommissionen har emellertid helt riktigt påpekat att den hänskjutande domstolen endast hänvisar till sistnämnda direktiv i frågorna utan att ange varför en tolkning av detta direktiv krävs för att avgöra det nationella målet. Den hänskjutande domstolen förklarar inte heller i vilken mån det förfarande för att ta säkerheten i anspråk som bestridits av klagandena kan utgöra en otillbörlig affärsmetod
48. Mot denna bakgrund föreslår jag att de två första frågorna endast ska besvaras utifrån direktiv 93/13.
49. För det andra innebär den omständigheten att VÚB Banka påstår att bolagets ianspråktagande av säkerheten är proportionerligt inte att frågorna är hypotetiska. Syftet med tolkningsfrågorna är inte att få klarhet i huruvida det konkreta verkställighetsförfarandet var proportionerligt – även om den hänskjutande domstolen anser att det inte var fallet – utan att få fastställt huruvida borgenären de jure kan genomföra verkställigheten när det saknas en lagstadgad skyldighet för domstolarna att pröva proportionaliteten av att egendomen som ställts som säkerhet utmäts.
50. I det avseendet är tolkningsfrågorna inte hypotetiska och den begärda tolkningen av bestämmelserna i direktiv 93/13 avgörande för utgången i det nationella målet.
51. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att domstolen ska fastställa att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.
Fråga 1
52. Med sin första fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få ett klargörande av huruvida direktiv 93/13 mot bakgrund av artiklarna 7, 38 och 47 i stadgan samt effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning, närmare bestämt 53 § punkt 9 och 565 § i civillagen, enligt vilka näringsidkaren får säga upp ett lån till förtida betalning till följd av gäldenärens underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter under en viss tidsperiod utan att det ska ske en prövning av huruvida utövandet av denna rätt är proportionerlig, i synnerhet vad avser allvaret av konsumentens underlåtenhet att uppfylla sina avtalsskyldigheter i förhållande till lånebeloppet och tidpunkten för återbetalningen av detta.
53. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att 53 § punkt 9 i civillagen föreskriver att om ett konsumentkreditavtal återbetalas i flera delbetalningar får näringsidkaren säga upp lånet i dess helhet till förtida betalning i enlighet med 565 § i civillagen om parterna har avtalat om det. Denna rätt får utövas under förutsättning, för det första, att det gått minst tre månader efter det att konsumenten hamnat i dröjsmål med en delbetalning och, för det andra, att näringsidkaren har meddelat konsumenten minst 15 dagar innan utövandet av nämnda rätt.
54. Inledningsvis framgår det av artikel 1.1 i direktiv 93/13 att direktivet syftar till att närma medlemsstaternas nationella bestämmelser till varandra i fråga om oskäliga villkor i konsumentavtal. Såsom framgår av artikel 1.2 i detta direktiv, jämförd med trettonde skälet och artikel 3.1 i nämnda direktiv, är emellertid inte syftet med direktivet att införa en kontroll av de nationella bestämmelserna vad gäller deras eventuella nackdel för konsumenten, utan endast en kontroll av villkor som anges i konsumentavtal utan att ha varit föremål för individuell förhandling.
55. Dessutom följer det av artikel 1.2 i samma direktiv att avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter inte är underkastade bestämmelserna i detta direktiv.
56. Domstolen har upprepade gånger påpekat att det undantag från direktivets tillämpningsområde som föreskrivs i dess artikel 1.2 motiveras av att det är rimligt att presumera att den nationella lagstiftaren har sett till att det sammantaget råder balans i rättigheterna och skyldigheterna för parterna i vissa avtal, en balans som unionslagstiftaren uttryckligen har velat bevara.
57. I målet vid den nationella domstolen avspeglas de nationella bestämmelser som avses i förevarande begäran om förhandsavgörande i ett villkor i konsumentkreditavtalet.
58. Det ska erinras om att det enligt fast rättspraxis inom ramen för det i artikel 267 FEUF inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU‐domstolen ankommer på EU‐domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits.
59. Dessutom uppgav den hänskjutande domstolens i sitt svar på begäran om förtydligande att den är positivt inställd till en omformulering av den första frågan på ett sätt som innebär att den avser tolkningen av begreppet oskäligt avtalsvillkor i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13 och av de kriterier som den nationella domstolen kan eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor som avspeglar de omtvistade nationella bestämmelserna.
60. Mot denna bakgrund framstår det som nödvändigt att omformulera den första tolkningsfrågan för att kunna ge den nationella domstolen ett användbart svar. Syftet med frågan är huvudsakligen att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att direktivet är tillämpligt på ett avtalsvillkor som avspeglar en nationell bestämmelse enligt vilken näringsidkaren får säga upp ett lån till förtida betalning till följd av gäldenärens underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter under en viss tidsperiod utan att det behöver prövas huruvida utövandet av denna rätt är proportionerligt. Om denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen få ett klargörande av vilka kriterier som ska tillämpas vid prövningen av huruvida ett sådant villkor eventuellt är oskäligt enligt artikel 3.1 och artikel 4 i direktiv 93/13.
Huruvida det omtvistade villkoret avspeglar ”bindande författningsföreskrifter” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13
61. Det är inledningsvis nödvändigt att fastställa huruvida det omtvistade villkoret avspeglar ”bindande författningsföreskrifter” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13. I detta sammanhang ska det erinras om att nämnda bestämmelse medför ett undantag från tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Med hänsyn till syftet med direktivet, det vill säga att skydda konsumenter mot att näringsidkare inför oskäliga villkor i konsumentavtal, ska undantaget – i likhet med alla andra undantag – tolkas restriktivt.
62. Domstolen framhöll undantagets exceptionella karaktär i domen i målet Kušionová där den tolkade artikel 1.2 i direktiv 93/13 så, att ett avtalsvillkor i ett avtal som en näringsidkare har ingått med en konsument endast är undantaget från tillämpningsområdet för direktivet om avtalsvillkoret avspeglar innehållet i en bindande författningsföreskrift, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.
63. Det är tydligt att detta undantag förutsätter att två villkor är uppfyllda: För det första ska avtalsvillkoret avspegla en författningsföreskrift, och för det andra ska föreskriften vara bindande.
64. För att avgöra om dessa villkor är uppfyllda har EU-domstolen fastställt att det ankommer på den nationella domstolen att pröva om det aktuella avtalsvillkoret avspeglar de bestämmelser i nationell rätt som är bindande mellan avtalsparterna oberoende av deras val eller om det avspeglar dispositiva bestämmelser, det vill säga bestämmelser som gäller om inget annat har avtalats mellan parterna.
65. Den slovakiska regeringen har i sina skriftliga yttranden gjort gällande att 53 § punkt 9 i civillagen är en sådan bindande bestämmelse. Den har å ena sidan angett att bestämmelsen ger konsumenten ett utökat skydd i den mån som den föreskriver ytterligare skyddsåtgärder när ett konsumentkreditavtal sägs upp till förtida betalning. Å andra sidan föreskriver 54 § punkt 1 i civillagen att parterna inte får underlåta att tillämpa den omtvistade bestämmelsen till nackdel för konsumenten.
66. Den hänskjutande domstolen delar inte den slovakiska regeringens uppfattning. I svaret på begäran om förtydligande angav den hänskjutande domstolen att 53 § punkt 9 jämförd med 565 § i civillagen inte tillämpas automatiskt. Deras tillämpning är beroende av att parterna överenskommer om det. Den hänskjutande domstolen påpekade dessutom att uppsägning till förtida betalning endast utgör ett alternativ för borgenären när parterna avtalat om denna möjlighet, utan att det finns någon rättslig skyldighet att utöva rätten att säga upp lånet till förtida betalning. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen påpekat att 53 § punkt 9 jämförd med 565 § i civillagen använder begreppet ”får” (”môže”) vilket tyder på att borgenären har en möjlighet att säga upp lånet till förtida betalning men däremot inte någon skyldighet att göra det. Den hänskjutande domstolen anser vidare att 54 § punkt 1 i civillagen – som den slovakiska regeringen hänvisat till – inte påverkar denna tolkning. Nämnda bestämmelse utesluter inte en avvikelse från bestämmelserna i civillagen till konsumentens fördel. Bestämmelsen anger att det endast är för det fall att parterna inkluderat ett villkor som avser uppsägning till förtida betalning i avtalet som gäldenären är skyldig att iaktta de minimikrav som föreskrivs i 53 § punkt 9 i civillagen innan verkställighetsåtgärder vidtas.
67. Vid den muntliga förhandlingen framhöll klagandena och kommissionen att tillämpningen av de omtvistade bestämmelserna i civillagen förutsätter att sådan tillämpning avtalats i förväg mellan parterna. Klagandena har gjort gällande att det är upp till näringsidkaren att välja huruvida vederbörande utövar sin rätt att säga upp lånet till förtida betalning. Om näringsidkaren väljer att utöva denna rätt inträder skyldigheten att iaktta de processuella minimikrav som anges i 53 § punkt 9 i civillagen. Efterlevnaden av tidsfristen på tre månader innan åtgärder för verkställighet vidtas är tvingande, men det är upp till näringsidkaren att fatta beslut om att vidta sådana åtgärder, vilket är en förutsättning för att tillämpa fristen.
68. Jag anser att den förklaring som den hänskjutande domstolen lämnat och klagandenas och kommissionens argumentation är övertygande. Jag anser att de stöder slutsatsen att de omtvistade nationella bestämmelserna inte tillämpas automatiskt, det vill säga att de gäller om inget annat har avtalats mellan parterna, så att de ska kvalificeras som ”bindande” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13. I stället krävs en uttrycklig överenskommelse mellan parterna för att de ska tillämpas. Om en sådan överenskommelse inte ingåtts fastställer 565 § i civillagen som en allmän regel att borgenären inte får kräva återbetalning av hela fordran till följd av att gäldenären hamnar i dröjsmål med en månatlig delbetalning.
69. Det är även viktigt att påpeka att även om 53 § punkt 9 i civillagen avser ett avtal med en konsument som återbetalas genom delbetalningar innehåller den inte någon särskild bestämmelse om förtida betalning av kreditavtal med lång löptid eller förekomsten av en säkerhet för denna kredit i form av fast egendom som utgörs av konsumentens familjebostad. Under dessa omständigheter får näringsidkarens val att i ett låneavtal med konsumentens familjebostad som säkerhet inkludera ett villkor som inte varit föremål för förhandling som avspeglar ovannämnda bestämmelse inte likställas med att den nationella lagstiftaren har sett till att det sammantaget råder balans i rättigheterna och skyldigheterna för parterna i avtalet.
70. Det är under alla omständigheter ostridigt att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, vilket grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och unionsdomstolen, är den nationella domstolen som ensam är behörig att tolka och tillämpa nationell rätt.
71. Under dessa omständigheter är det uppenbart att det omtvistade avtalsvillkoret som ger borgenären rätt att säga upp lånet till förtida betalning inte avspeglar bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13. Mot denna bakgrund konstaterar jag att ett sådant villkor omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13.
Kriterier för att bedöma avtalsvillkoret beträffande förtida återbetalning
72. Frågan huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte ska enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13 bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. Av detta följer att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet.
73. Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet i huruvida det i samband med bedömningen av om det omtvistade avtalsvillkoret är oskäligt är möjligt att ta hänsyn till om näringsidkarens utövande av rätten att begära återbetalning av hela lånet är proportionerligt och i synnerhet till hur allvarligt konsumentens avtalsbrott är i förhållande till lånebeloppet och lånets längd. Den nationella domstolen hänvisar i detta sammanhang till ett av kriterierna som fastställs i punkt 73 i domen i målet Aziz.
74. I nämnda dom anges ett antal kriterier som en nationell domstol ska använda för att fastställa huruvida ett villkor för förtida betalning i ett avtal med lång löptid, och i synnerhet ett avtal om hypotekslån, till följd av gäldenärens underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter under en viss begränsad tidsperiod eventuellt är oskäligt. Dessa kriterier utvecklades i domen Banco Primus. Domstolen har fastslagit att det ankommer på den hänskjutande domstolen att bland annat undersöka, för det första, huruvida näringsidkarens möjlighet att kräva återbetalning av hela lånet uppstår på grund av att konsumenten har underlåtit att uppfylla en skyldighet som är av grundläggande betydelse i det aktuella avtalsförhållandet, för det andra, huruvida tillräckligt höga krav ställs på avtalsbrottets grovhet i förhållande till lånets längd och lånebeloppet, för det tredje, huruvida nämnda möjlighet strider mot allmänt tillämpliga regler på området om inget uttryckligen avtalats mellan parterna och, för det fjärde, huruvida det i den nationella rätten föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka den konsument som är underkastad ett sådant avtalsvillkor kan avhjälpa följderna av att lånet på detta sätt förfaller till betalning. Domstolen klargjorde ytterligare i sin dom i målet Caisse régionale de Crédit mutuel de Loire-Atlantique et du Centre Ouest att domen i målet Banco Primus måste tolkas så, att de kriterier som domstolen fastställer för att bedöma om ett avtalsvillkor är oskäligt, såsom föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 93/13, särskilt den betydande obalansen i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, kan inte förstås så, att de är antingen kumulativa eller alternativa, utan ska förstås som utgörande en del av alla omständigheter i samband med att det ifrågavarande avtalet ingicks, vilka den nationella domstolen måste undersöka för att bedöma om avtalsvillkoret är oskäligt, såsom föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 93/13.
75. Det omtvistade avtalsvillkoret avser förtida betalning i ett avtal med lång löptid, närmare bestämt tjugo år, och för vilken en konsuments bostad ställts som säkerhet. Under dessa omständigheter ska bedömningen av huruvida nämnda avtalsvillkor är oskäligt ske utifrån den rättspraxis som anges i punkten ovan.
76. Mot bakgrund av vad som anförts ovan konstaterar jag att artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att direktivet är tillämpligt på ett avtalsvillkor som avspeglar en nationell bestämmelse enligt vilken näringsidkaren får säga upp ett lån till förtida betalning till följd av gäldenärens underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter under en viss begränsad tidsperiod utan att det sker en prövning av huruvida utövandet av denna rätt är proportionerligt. Artikel 3.1 och artikel 4.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att det inom ramen för den nationella domstolens bedömning av huruvida avtalsvillkoret beträffande förtida betalning till följd av gäldenärens bristande avtalsuppfyllelse under en begränsad tidsperiod eventuellt är oskäligt, ankommer på den hänskjutande domstolen att bland annat undersöka följande kriterier: för det första, huruvida näringsidkarens möjlighet att kräva återbetalning av hela lånet uppstår på grund av att konsumenten har underlåtit att uppfylla en skyldighet som är av grundläggande betydelse i det aktuella avtalsförhållandet, för det andra, huruvida tillräckligt höga krav ställs på avtalsbrottets grovhet i förhållande till lånets längd och lånebeloppet, för det tredje, huruvida nämnda möjlighet strider mot allmänt tillämpliga regler på området om inget uttryckligen avtalats mellan parterna och, för det fjärde, huruvida det i den nationella rätten föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka den konsument som är underkastad ett sådant avtalsvillkor kan avhjälpa följderna av att lånet på detta sätt förfaller till betalning.
77. Om domstolen besvarar den första frågan, såsom den omformulerats, jakande har den hänskjutande domstolen angett att det inte längre krävs ett svar på de övriga frågorna. För fullständighetens skull ska jag emellertid även analysera de återstående frågorna.
Fråga 2
78. Med den andra frågan vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 jämförd med artiklarna 7, 47 och 38 i stadgan samt den unionsrättsliga effektivitetsprincipen utgör hinder mot en nationell rättspraxis som i sak inte utgör hinder mot att en säkerhet tas i anspråk genom en privat auktion av fast egendom som utgörs av en bostad i vilken konsumenter eller andra personer är bosatta.
79. Inledningsvis ska det erinras om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll. Vidare föreskriver artikel 38 i stadgan att en hög nivå i fråga om konsumentskydd ska tryggas i unionens politik. Detta är bindande med avseende på genomförandet av direktiv 93/13.
80. Dessutom kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med skäl 24 i direktivet, att medlemsstaterna, med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som konsumenterna ges, föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.
Frågans bakgrund: domen i målet Kušionová
81. Efter dessa inledande synpunkter är det nödvändigt att beakta bakgrunden till frågan. Detta är inte första gången de slovakiska domstolarna har begärt domstolens vägledning med avseende på huruvida de slovakiska bestämmelserna som gör det möjligt för en borgenär att erhålla betalning av en fordran genom ett utomrättsligt förfarande för ianspråktagande av en säkerhet som tillhandahållits av konsumenten och som utgörs av fast egendom är förenliga med direktiv 93/13. Första gången det skedde var i mål C‑482/12, Macinský och Macinská. Målet ströks dock från domstolens register till följd av att begäran om förhandsavgörande återkallades. Vid den tidpunkten hade generaladvokaten Wahl redan föredragit sitt förslag till avgörande. Målet Macinský och Macinská avsåg huvudsakligen frågan huruvida direktiv 93/13 utgör hinder för nationell processrättslig lagstiftning enligt vilken ett anspråk grundat på ett oskäligt villkor i ett konsumentavtal kan verkställas i ett förfarande utanför domstol och således eventuellt utan någon rättslig tillsyn. På grundval av akten i målet och parternas muntliga yttranden ansåg generaladvokaten att direktiv 93/13 inte utgör hinder för ett förfarande av sådan art. Denna slutsats grundades i huvudsak på följande överväganden. Å ena sidan är ett tvingande krav på domstolsprövning i förväg av oskäliga avtalsvillkor inte en förutsättning för ett effektivt processuellt skydd för konsumenterna. Å andra sidan uppfyllde det omtvistade förfarandet i det målet i tillräcklig grad de krav på ett effektivt skydd för konsumenters rättigheter som uppställs i direktiv 93/13.
82. I huvudsak följde domstolen generaladvokaten Wahl i målet Macinský och Macinská när den avgjorde målet Kušionová. I denna dom fann domstolen att den slovakiska lagstiftningen om det utomrättsliga förfarandet för att ta en säkerhet i anspråk eller för försäljning på ”frivillig” auktion är förenlig med direktiv 93/13, i den mån denna lagstiftning inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att skydda de rättigheter som konsumenterna har enligt detta direktiv, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.
83. En förutsättning för domstolens slutsats i målet Kušionová är att det finns en effektiv möjlighet att få till stånd en domstolsprövning av avtalsvillkor som eventuellt kan vara oskäliga. På grundval av tillgängliga uppgifter fann domstolen att den slovakiska lagstiftningen föreskrev en rätt till interimistiskt skydd som innebär att en domstol kan meddela ett interimistiskt förbud mot fortsatt försäljning och en möjlighet att få till stånd en domstolsprövning i efterhand. Domstolen grundade sig på följande omständigheter: för det första föreskriver 151m § punkt 1 civillagen, i förening med 17 § punkt 3 lagen om frivillig auktion, att en auktion kan bestridas inom 30 dagar efter underrättelsen om ianspråktagandet av säkerheten, för det andra har den som bestrider formen för försäljningen en frist på tre månader från auktionen att väcka talan enligt 21 § punkt 2 i sistnämnda lag, och för det tredje, den omständigheten att den behöriga nationella domstolen, i ett ärende om utomrättsligt ianspråktagande av en säkerhet, kan meddela ett interimistiskt förbud mot fortsatt försäljning enligt 74 § punkt 1 och 76 § punkt 1 i civilprocesslagen.
84. Vad gäller den nationella domstolens möjlighet att bedöma huruvida verkställigheten är proportionell, enligt domen i målet Kušionová omfattas i princip denna prövning av den nationella domstolens övergripande bedömning av huruvida de medel som finns tillgängliga i rättsordningen för att hindra fortsatt tillämpning av villkor som anses oskäliga är lämpliga och effektiva i enlighet med artikel 7.1 i direktiv 93/13. Domstolens argumentation illustrerar den konstitutionella dimensionen av direktiv 93/13 i samband med konsumenttvister. Domstolen fann att särskild uppmärksamhet ska fästas vid den omständigheten att den egendom som är föremål för det här aktuella utomrättsliga förfarandet för ianspråktagande av säkerhet är den fasta egendom som utgör konsumentens familjebostad. Resonemanget som grundas på de grundläggande rättigheterna förstärks genom hänvisningen till rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). Europadomstolen har funnit att förlusten av bostad är ett av de allvarligaste intrången i rätten till respekt för hemmet och att alla människor som riskerar ett sådant intrång i princip måste kunna få åtgärdens proportionalitet prövad. EU-domstolen påpekade att de nationella domstolarna måste beakta rätten till bostad som en grundläggande rättighet som framgår av artikel 7 i stadgan vid tolkningen av direktiv 93/13. Slutligen framhöll domstolen med hänvisning till domen i målet Aziz vikten av att den behöriga nationella domstolen kan fatta beslut om interimistiska åtgärder som kan leda till att ett rättsstridigt förfarande för ianspråktagande av säkerhet för ett lån skjuts upp eller hindras för att säkerställa effektiviteten av det skydd som är syftet med direktiv 93/13 med hänsyn till konsekvenserna av en vräkning av konsumenten och dennes familj från den familjebostad där de är stadigvarande bosatta.
85. Mot bakgrund av alla omständigheter som anges i punkt 83 i förevarande förslag till avgörande och i synnerhet med hänsyn till omständigheten att det framstod som möjligt för den behöriga nationella domstolen att besluta om interimistiska åtgärder, ska det med beaktande av domen i målet Kušionová konstateras att det inom ramen för det slovakiska förfarandet för utomrättsligt ianspråktagande av säkerhet finns ett ”lämpligt och effektivt medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva”.
Prövning av omständigheterna som låg till grund för domen Kušionová
86. Den hänskjutande domstolen har förklarat att Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) har tolkat domen i målet Kušionová så, att den tillåter utomrättslig försäljning av fast egendom, inbegripet en konsuments bostad. Dessutom följer det av denna nationella rättspraxis att en borgenär inte kan förpliktas att avhålla sig från att ta säkerheten i anspråk på obestämd tid. Den hänskjutande domstolen anser väsentligen att denna nationella rättspraxis är felaktig och prövar därför de omständigheter som låg till grund for domen i målet Kušionová. Den anser att frivillig auktion inte ger samma skydd som ett verkställighetsförfarande vid domstol. Det är dessutom fråga om en metod för verkställighet som organiseras uteslutande av privata aktörer och som hindrar en rättslig prövning av den berörda fordran och av om försäljningen är proportionerlig. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att en försäljning genom frivillig auktion inte kan skjutas upp genom att inleda ett domstolsförfarande där det är möjligt att göra gällande att avtalsvillkoren är oskäliga.
87. Den slovakiska regeringen har ifrågasatt detta i sina skriftliga yttranden och angett att den slovakiska lagstiftningen, sådan den återgetts i domen Kušionová, säkerställer ett effektivt domstolsskydd för konsumenterna före och efter tvångsförsäljningen och att domstolarna kan besluta om interimistiska åtgärder.
88. I sitt svar på begäran om förtydligande har den hänskjutande domstolen motsatt sig den slovakiska regeringens rättsliga analys. Inledningsvis har den hänskjutande domstolen tillbakavisat ståndpunkten att förfarandet för försäljning utanför domstol ger konsumenterna ett bättre skydd enbart av det skälet att den hindrar att borgenären direkt säljer egendomen. Den anser att bestämmelserna som den slovakiska regeringen hänvisat till, det vill säga 17 § punkterna 3 och 5 i lagen om frivillig auktion och 151m § punkt 1 i civillagen, inte ger någon rätt att invända mot att säkerheten tas i anspråk innan försäljningen har ägt rum. Enligt den hänskjutande domstolen reglerar nämnda bestämmelser de formella förutsättningarna för ianspråktagande av en säkerhet genom försäljning på frivillig auktion och organisatoriska frågor i samband med sådan försäljning. Vad gäller möjligheten att vidta interimistiska åtgärder påpekar den hänskjutande domstolen att 325 § punkterna 1 och 2 i civilprocesslagen endast ger domstolarna en behörighet att besluta om interimistiska åtgärder i kontradiktoriska förfaranden. Det förklarar således varför denna bestämmelse inte är tillämplig inom ramen för utomrättsliga förfaranden för att ta en säkerhet i anspråk. Dessutom har den hänskjutande domstolen angett att 63 § punkt 3 i lag 233/1995 om införande av utsökningslagen inte har någon koppling till förfarandet som föreskrivs enligt lagen om frivillig auktion och att näringsidkare i allmänhet inte behöver följa lag 233/1995 om införande av utsökningslagen i samband med utomrättsliga förfaranden för verkställighet.
89. Parterna som deltog vid den muntliga förhandlingen ombads förklara vilka möjligheter konsumenter har för att bestrida eventuellt oskäliga avtalsvillkor som legat till grund för en exekutionstitel i samband med ett utomrättsligt förfarande för tvångsförsäljning. De ombads även att ange på vilken rättslig grund en domstol som handlägger ett mål om fastställelse beträffande eventuellt oskäliga avtalsvillkor som inkluderats i exekutionstiteln eller frågor i samband med verkställigheten kan besluta om interimistiska åtgärder som har uppskjutande verkan med avseende på verkställighetsförfarandet i syfte att garantera att det slutliga avgörandet i sak får full verkan.
90. Den slovakiska regeringen angav att det inte finns några hinder i lagstiftningen som rör domstolarnas behörighet att ex officio pröva oskäliga villkor. Den angav att 298 § punkt 1 i civilprocesslagen uttryckligen erkänner en sådan behörighet. Den slovakiska regeringen hänvisade till ett antal bestämmelser i civillagen och i lag nr 250/2007 om konsumentskydd, av vilka det framgår att konsumenter kan väcka talan om ogiltigförklaring av oskäliga avtalsvillkor. Den slovakiska regeringen angav dessutom att civilprocesslagen föreskriver en möjlighet att väcka talan om fastställelse av att en viss rätt föreligger.
91. Klagandena har inte bestridit att de bestämmelser som den slovakiska regeringen hänvisat till existerar. De har emellertid gjort gällande att de är allmänna bestämmelser och att de därför inte är tillämpliga på utomrättsliga verkställighetsåtgärder. De anser att det inte finns någon rättslig grund som fastställer att domstolarna är skyldiga att avbryta en försäljning på frivillig auktion endast på grund av förekomsten av oskäliga avtalsvillkor. Klagandena har även gjort gällande att förfarandet i sin helhet inte är tillräcklig transparent och att ingen myndighet är involverad i något skede av förfarandet. När det gäller möjligheten att bestrida försäljningen i efterhand förklarade klagandena att detta är en lång och smärtsam process för konsumenterna och att utsikterna att nå framgång är mycket små.
92. Kommissionen har gjort gällande att det fortfarande är oklart om det inom ramen för ett utomrättsligt förfarande för verkställighet som grundas på lagen om frivillig auktion är tillåtet att skjuta upp verkställigheten på grund av förekomsten av oskäliga avtalsvillkor. Även om man anser att den nationella lagstiftningen föreskriver en sådan möjlighet anser kommissionen att det finns en motsägelse mellan lagens syfte och det sätt på vilket lagen tolkas och tillämpas av domstolarna. Detta gör det utomordentligt svårt att i praktiken utöva konsumenträttigheter.
93. Även om EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF är behörig att utifrån artikel 7 i direktiv 93/13 fastställa de kriterier som definierar ramarna för att bedöma efterlevnaden av de skyldigheter som följer av detta direktiv, ankommer det på den nationella domstolen att pröva huruvida bestämmelserna i lagen om frivillig auktion är ägnade att tillhandahålla den nationella domstolen en sådan ram.
94. Mot denna bakgrund ska jag begränsa mig till följande konstateranden. Det utomrättsliga förfarandet för verkställighet är tillämpligt oberoende av gäldenärens ställning och utan hänsyn till vilken typ av tillgång det är fråga om. Förfarandet kan (som i det aktuella nationella målet) avse en tillgång som tillgodoser ett grundläggande behov hos konsumenten, nämligen behovet av att skaffa sig en bostad. Näringsidkaren har möjlighet att inleda ett sådant förfarande endast med stöd av en exekutionstitel i form av kreditavtalet utan någon föregående domstolsprövning av huruvida detta avtal innehåller något eller några oskäliga avtalsvillkor. Dessutom fastställer borgenären ensidigt fordran och en privat aktör (auktionsförrättaren) genomför verkställighetsåtgärden utan tillsyn av en offentlig myndighet. Det faktum att näringsidkaren åtnjuter en sådan omfattande och ovillkorlig rätt att få till stånd verkställighetsåtgärder gör att det ställs särskilt höga krav på att konsumenten, i egenskap av utmätningsgäldenär, ges ett effektivt domstolsskydd. Som en författare i doktrinen träffande uttryckte det, det nödvändigt att man i utmätningsförfaranden mot någons hem säkerställer ”största möjliga tillförlitlighet i förfarandet”.
95. Jag anser att det framgår av de handlingar i målet som domstolen förfogar över och diskussionen vid den muntliga förhandlingen att bestämmelserna som rör domstolarnas befogenhet och dess räckvidd specifikt inom ramen för ett bestridande av utomrättslig verkställighet som grundas på förekomsten av oskäliga avtalsvillkor framstår som oklara och komplicerade för både domstolar och konsumenter. Närmare bestämt tycks det inte vara tydligt vilka processuella möjligheter konsumenter har för att få uppskov med verkställigheten i syfte att låta en behörig domstol pröva villkor i exekutionstiteln som eventuellt kan vara oskäliga. Avsaknaden av ett tydligt rättsligt regelverk innebär i synnerhet att rättssäkerhetsprincipen åsidosätts. I detta avseende ska det erinras om att rättssäkerhetsprincipen utgör en grundläggande unionsrättslig princip som innebär att rättsregler ska vara klara, precisa och förutsebara vad gäller deras tillämpning, i synnerhet om reglerna kan få negativa konsekvenser för enskilda eller företag, så att dessa på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter samt vidta åtgärder i enlighet därmed.
96. Regelverket om utomrättslig verkställighet som den hänskjutande domstolen redogjort för tycks inte ge några omfattande rättssäkerhetsgarantier. Lagstiftningens fragmentering medför en icke försumbar risk att konsumenten inte kommer att ge in ett bestridande av utomrättslig verkställighet, vilket krävs för att en domstolsprövning av om avtalet innehåller oskäliga villkor ska kunna komma till stånd, eller att konsumenten kommer att begå ett processuellt misstag. Denna risk förvärras av det faktum att varje steg i det utomrättsliga förfarandet för verkställighet, inbegripet att fastställa fordrans storlek, genomförs utan tillsyn av en offentlig myndighet.
97. I detta avseende ska det dessutom påpekas att domstolen i senare rättspraxis har slagit fast att normerna för vad som utgör en effektiv prövning av om avtalsvillkor är oskäliga är särskilt höga. Domstolen har preciserat att medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten är effektiva innebär, bland annat vad gäller de rättigheter som följer av direktiv 93/13, ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket bekräftas i artikel 7.1 i direktivet och som även har stadfästs i artikel 47 i stadgan. Detta skydd omfattar bland annat fastställandet av processuella regler för att väcka talan med stöd av sådana rättigheter.
98. Närmare bestämt har domstolen med avseende på ex parte-förfaranden för betalningsföreläggande fastslagit att kravet på ett effektivt domstolsskydd i ett sådant fall kräver att verkställighetsdomstolen, även för första gången, kan pröva huruvida avtalsvillkor som har legat till grund för ett betalningsföreläggande som utfärdats av en domstol på begäran av en borgenär och som gäldenären inte har bestritt, eventuellt är oskäliga. När det gäller utmätning i fast egendom har domstolen konstaterat att en effektiv prövning av huruvida avtalsvillkor eventuellt är oskäliga, såsom krävs enligt direktiv 93/13, inte kan säkerställas om rättskraften även gäller domstolsavgöranden i vilka en sådan prövning inte nämns.
99. Det följer av denna rättspraxis att det, även när det finns ett domstolsbeslut om verkställighet, inte är möjligt att garantera att det sker en effektiv prövning av om avtalet innehåller oskäliga villkor när detta beslut inte innehåller någon motivering som visar att domstolen ex officio prövat avtalsvillkorens eventuella oskälighet. Mot denna bakgrund anser jag i ännu högre grad att en effektiv prövning inte kan garanteras när förfarandet för verkställighet inleds utan en föregående domstolskontroll, när förfarandet uteslutande genomförs av privata aktörer och när reglerna för både konsumentens möjligheter att bestrida verkställighetsförfarandet och domstolarnas befogenheter är otydliga och komplexa. Följaktligen anser jag att förfarandereglerna för utomrättsliga verkställighetsförfaranden, åtminstone det sätt som de tillämpas i slovakisk rättstillämpning, inte uppfyller normerna för ett effektivt domstolsskydd för konsumenter.
100. Slutligen vill jag påpeka att direktiv 2014/17 som – vilket nämns i dess skäl 3 – antogs med anledning av fastighetslån till konsumenter efter den internationella finanskrisen, även om detta direktiv inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis), illustrerar unionslagstiftarens önskan att stärka skyddet för konsumenter i samband med verkställighetsförfaranden som rör bostäder. Artikel 28.1 i direktiv 2014/17 föreskriver att medlemsstaterna ska införa åtgärder för att uppmuntra kreditgivare att medge skäliga anstånd innan utmätningsförfaranden inleds. Syftet med anstånd är att lösa betalningssvårigheter i ett tidigt skede i syfte att undvika att utmätningsförfaranden inleds. Utmätning bör vara en sista utväg när alla andra försök att reglera skulder som förfallit till betalning har misslyckats.
101. Av ovanstående överväganden drar jag slutsatsen att artikel 7.1 i direktiv 93/13 mot bakgrund av artiklarna 7, 47 och 38 i stadgan samt den unionsrättsliga effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis som inte möjliggör uppskjutandet av förfarandet i sak då en säkerhet tas i anspråk genom en privat auktion av fast egendom som utgörs av en bostad i vilken konsumenter eller andra personer är bosatta, i den mån som det är nödvändigt att besluta om interimistiska åtgärder för att säkerställa att det avgörande som meddelas av domstolen som är behörig att pröva om något avtalsvillkor är oskäligt får full verkan.
Frågorna 3 och 4
102. Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt den tredje och fjärde frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida, å ena sidan, omständigheten att ett kreditinstitut upprepade gånger beviljar en konsument lån i syfte att täcka tidigare krediter och som konsumenten inte kan återbetala omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29 och, å andra sidan, huruvida det utgör en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5 i samma direktiv.
103. Inledningsvis ska det påpekas, för det första, att den aktuella affärsmetoden såsom den beskrivits av den hänskjutande domstolen består i att kreditinstitutet upprepade gånger beviljar konsumentkrediter i syfte att täcka tidigare lån som beviljats av samma kreditinstitut och kostnaderna i samband med dessa lån. Den hänskjutande domstolen har uppgett att beloppet på varje nytt lån i ”kedjan” av lån fastställdes ensidigt av banken och att låntagarna inte kunde återbetala krediterna. För det andra framgår det av begäran om förhandsavgörande att den nationella domstolen behöver ett svar på frågan huruvida detta förfarande utgör en otillbörlig affärsmetod för att den inom ramen för prövningen av om avtalsvillkoren är oskäliga enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13 ska kunna göra en bedömning av omständigheterna i samband med att avtalet om det omtvistade lånet ingicks.
104. Vad gäller frågan huruvida omständigheten att konsumentkrediter beviljas upprepade gånger i syfte att täcka tidigare lån kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29 ska det erinras om att begreppet affärsmetod i artikel 2 d i direktiv 2005/29 definieras – genom en synnerligen vid formulering – som ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument”.
105. Vidare ska artikel 3.1 i direktiv 2005/29, jämförd med artikel 2 c i samma direktiv, tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt eller en tjänst.
106. Formuleringen ”i direkt relation till försäljning av en produkt” täcker alltså in alla handlingar i relation inte bara till avtalets ingående utan även till dess fullgörande, särskilt åtgärder som vidtas för att få betalt för produkten.
107. Följaktligen ska lämnandet av en kredit i syfte att återbetala tidigare konsumentkrediter, såsom den i det nationella målet, betraktas som en produkt i den mening som avses i artikel 2c i direktiv 2005/29.
108. Under dessa omständigheter delar jag den slovakiska regeringens och kommissionens uppfattning att en situation där ett kreditinstitut upprepade gånger beviljar krediter till en konsument i syfte att täcka tidigare konsumentkrediter och som konsumenten inte kan återbetala omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29.
109. När det gäller frågan huruvida det aktuella förfarandet ska anses vara en otillbörlig affärsmetod ska det erinras om att artikel 5 i direktiv 2005/29 i dess punkt 1 förbjuder otillbörliga affärsmetoder och i punkt 2 anger kriterierna för att fastställa huruvida en affärsmetod är otillbörlig.
110. Artikel 5.4 i direktiv 2005/29 föreskriver bland annat att affärsmetoder ska anses otillbörliga om de är ”vilseledande” enligt artiklarna 6 och 7 i samma direktiv eller ”aggressiva” enligt artiklarna 8 och 9 i direktivet.
111. Domstolen erinrar här om att direktiv 2005/29 innebär en fullständig harmonisering på unionsnivå av bestämmelserna avseende otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter. Bilaga I till direktiv 2005/29 innehåller en uttömmande förteckning över de 31 affärsmetoder som i enlighet med artikel 5.5 i direktivet ”under alla omständigheter” ska betraktas som otillbörliga. Som uttryckligen anges i skäl 17 i direktivet är det därför endast dessa affärsmetoder som kan anses vara otillbörliga utan att någon prövning från fall till fall görs utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9 i samma direktiv.
112. Den aktuella affärsmetoden återfinns inte i förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörliga. Följaktligen krävs en prövning från fall till fall för att kvalificera den som otillbörlig. I detta sammanhang har kommissionen och den slovakiska regeringen med rätta påpekat att återfinansiering av ett lån i allmänhet är en legitim affärsmetod. Såsom den slovakiska regeringen har framhållit kan det exempelvis vara fallet när ett lån återfinansieras i syfte att ersätta ett tidigare lån med ett nytt med lägre ränta, eller för att samla flera krediter och ersätta dem med ett enda lån.
113. I det aktuella målet har VÚB Banka i sina skriftliga yttranden gjort gällande att krediten som beviljats utgjorde en transaktion för återfinansiering av ett lån i syfte att minska klagandenas ekonomiska belastning. Den hänskjutande domstolen anser tvärtom att klagandenas överskuldsättning var en följd av ”kedjan” av kreditavtal som ingicks med dem och att den orsakade risken för att de ska förlora sin bostad.
114. Även om det i sista hand ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra vilken typ av affärsmetod det är fråga om i det nationella målet, kan EU-domstolen, på grundval av den information som lämnats i begäran om förhandsavgörande, tillhandahålla uppgifter som kan vara av betydelse för hur den aktuella affärsmetoden ska kvalificeras.
115. I detta sammanhang ska det beaktas att de olika lånen beviljades klagandena trots att de inte var kreditvärdiga. Jag delar kommissionens uppfattning att den nationella domstolen kan ta hänsyn till denna omständighet för att mer specifikt fastställa huruvida den berörda affärsmetoden är aggressiv då den innefattar otillbörlig påverkan i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29.
116. Det ska i detta avseende påpekas att begreppet otillbörlig påverkan definieras i artikel 2 j i direktiv 2005/29 som utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten för att utöva påtryckning, även utan fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut.
117. I det aktuella målet kan klagandenas överskuldsättning anses göra dem sårbara och utgöra ”ett speciellt missöde eller omständigheter som näringsidkaren känner till och som är av sådan vikt att de försämrar konsumentens omdöme” och som näringsidkaren använder ”för att påverka konsumentens beslut avseende produkten” enligt artikel 9 c i direktiv 2005/29.
118. Vid förhandlingen uttryckte sig kommissionen i starka ordalag genom att klassificera bankens praxis för att bevilja upprepade krediter som en ”snöboll” av lån. I sitt svar på en fråga för att klargöra hur skulderna växte angav klagandena att de inte ansökte om lånen, utan att de erbjöds automatiskt som ett sätt att täcka tidigare skulder. Varje gång erhöll klagandena ett obetydligt belopp medan resten av pengarna tillföll banken. Det tycker jag är ett anmärkningsvärt avslöjande. Det tyder inte bara på att näringsidkaren var medveten om konsumentens missöde (i den mening som avses i artikel 9 c i direktiv 2005/29), utan på att näringsidkaren bidrog till detta missöde och dessutom gjorde det upprepade gånger.
119. Det ska även beaktas att det syfte som eftersträvas med direktiv 2005/29 bland annat är att säkerställa en hög nivå av skydd för konsumenten mot otillbörliga affärsmetoder och att detta syfte grundar sig på den omständigheten att konsumenten, i förhållande till näringsidkaren, befinner sig i underläge, bland annat när det gäller tillgången till information, då det inte går att bortse ifrån att det råder stor asymmetri vad gäller information och sakkunskap mellan dessa parter. Konsumenten måste anses vara ekonomiskt svagare och ha mindre juridisk erfarenhet än sin avtalspart, i synnerhet i fråga om kredittjänster som tillhandahålls av en bank.
120. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att direktiv 2005/29 ska tolkas så, att, för det första, omständigheten att ett kreditinstitut upprepade gånger beviljar en konsument krediter i syfte att täcka tidigare lån och som konsumenten inte kan återbetala omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29 och, för det andra, att det kan utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5 i samma direktiv, närmare bestämt en aggressiv affärsmetod i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktivet, om den hänskjutande domstolen fastställer att denna affärsmetod, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den, innefattade otillbörlig påverkan på grundval av näringsidkarens utnyttjande av konsumenternas överskuldsättning under en lång tidsperiod.
Fråga 5
121. Med den femte frågan vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 2.2 a i direktiv 2008/48 jämförd med skäl 10 i samma direktiv ska tolkas så, att det inte är uteslutet att direktivet tillämpas på ett kreditavtal vars syfte är att återbetala tidigare konsumentkrediter trots att det för avtalet som säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast egendom.
122. I detta sammanhang ska det påpekas att artikel 2.2 a i direktiv 2008/48 föreskriver att direktivet inte gäller för kreditavtal för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast egendom. Enligt skäl 14 i direktivet ska denna typ av krediter undantas från dess tillämpningsområde då denna kreditform är av ”särskild karaktär”.
123. Såsom framgår av skäl 10 i direktivet kan medlemsstaterna emellertid, i överensstämmelse med unionsrätten, tillämpa bestämmelser i direktivet på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde. Domstolen har redan slagit fast att medlemsstaterna kan behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i direktiv 2008/48 eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.
124. Det omtvistade lånet i det nationella målet är ett kreditavtal för vilket det ställts en säkerhet som utgörs av klagandenas bostad. Vidare har den hänskjutande domstolen inte angett att den nationella lagstiftningen utvidgat tillämpningen av direktiv 2008/48 till att även omfatta kreditavtal för vilka säkerhet har ställts genom en rättighet med anknytning till fast egendom. Detta bekräftades av den slovakiska regeringen i dess skriftliga och muntliga yttranden.
125. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser de parter som ingett skriftliga yttranden att det omtvistade kreditavtalet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48.
126. Det framgår redan av frågans lydelse att den hänskjutande domstolen inte ifrågasätter att kreditavtal för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast egendom i allmänhet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48. Det framgår dock av den hänskjutande domstolens förklaringar att den hyser vissa tvivel med anledning av de specifika omständigheterna under vilka avtalet om det omtvistade lånet ingicks. Syftet med lånet var att täcka tidigare lån till banken utan att lånebeloppet betalades ut till klagandena. Den hänskjutande domstolen förklarar att det i ekonomiskt hänseende finns en koppling mellan avtalet om det omtvistade lånet som ingicks år 2012 och tidigare lån som beviljats från och med år 2004.
127. I detta hänseende ska det framhållas att lydelsen av artikel 2.2 a i direktiv 2008/48 är otvetydig. Reglerna på området för krediter för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast egendom harmoniserades först senare genom att direktiv 2014/17 antogs med anledning av den internationella finanskrisen, som visade att ett oansvarigt beteende från marknadsaktörernas sida kan underminera det finansiella systemet.
128. Det måste emellertid framhållas att det omtvistade lånet beviljades under mycket speciella omständigheter. Det framgår av den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna att låneavtalet ingicks inom ramen för ett beteendemönster där banken upprepade gånger beviljade lån till klagandena, men där lånebeloppet inte betalades ut till dem, utan användes för att täcka tidigare krediter. Lånebeloppet och kostnaderna för lånet fastställdes ensidigt av banken. Såsom nämns i punkt 118 i förevarande förslag angav klagandena under den muntliga förhandlingen att de inte ens ansökt om dessa lån, utan att banken erbjöd dem automatiskt. Det var först i slutet på denna ”snöboll” av lån – för att använda kommissionens uttryck från den muntliga förhandlingen – när klagandena redan hade fastnat i en skuldfälla som banken beviljade det omtvistade lånet.
129. Det framgår av domstolens fasta praxis att direktiv 2008/48 har som mål att säkerställa ett starkt skydd för konsumenten. Detta skyddssystem grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå.
130. För att garantera detta skydd ska medlemsstaterna enligt artikel 22.3 i direktiv 2008/48 säkerställa att de bestämmelser de antar för att genomföra detta direktiv inte kan kringgås genom det sätt på vilket avtal formuleras, ”t.ex. genom att integrera sådana kreditutnyttjanden eller kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet i detta direktiv i kreditavtal vars karaktär eller syfte skulle göra det möjligt att undvika tillämpning av direktivet”.
131. Det framgår av motiveringen till kommissionens förslag till direktiv 2008/48 att syftet med nämnda bestämmelse var att undvika kringgående av undantagen från tillämpningen av direktivet, inbegripet undantaget som gäller bostadskrediter, så att de transaktioner som avses i detta direktiv kan integreras i dessa avtal. Exemplet som ges i kommissionens förslag är att en konsument ansöker om att få utnyttja en kredit inom ramen för sin bostadskredit.
132. Det nationella målet avser ett lån som hade ett ekonomiskt samband med tidigare krediter. Den hänskjutande domstolen förklarar att syftet med det omtvistade lånet bestod uteslutande i återfinansiering av de tidigare lånen. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa huruvida långivaren genom denna metod integrerade de tidigare krediterna i det omtvistade lånet i syfte att undvika att direktiv 2008/48 tillämpas. I detta hänseende ska den hänskjutande domstolen ta hänsyn till de nationella bestämmelser som genomför artikel 22.3 i direktiv 2008/48. Under den muntliga förhandlingen angav den slovakiska regeringen att den nationella lagstiftningen om konsumentskydd inkluderar möjligheten att tillämpa sanktioner på kreditinstitut som kringgår konsumentlagstiftningen. Den uppgav närmare bestämt att slovakisk rätt hindrar banker från att slå samman avtal i syfte att kringgå lagen och från att hänvisa till avtalen på ett vilseledande sätt.
133. Mot bakgrund av ovanstående ska artikel 2.2 a i direktiv 2008/48 tolkas så, att den inte utesluter att direktivet tillämpas på ett kreditavtal vars syfte är att återbetala tidigare konsumentkrediter, trots att det för avtalet som säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast egendom, om den nationella domstolen fastställer att det omtvistade kreditavtalet formulerats på ett sätt som syftar till att undvika att detta direktiv tillämpas i den mening som avses i artikel 22.3 i samma direktiv.
Fråga 6
134. Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan i huvudsak för att få klarhet i huruvida domstolens resonemang i domen Radlinger och Radlingerová är tillämpligt på ett konsumentkreditavtal när en del av den kredit som beviljats genom ett sådant avtal inte utbetalas till konsumenten utan används för att täcka kreditgivarens kostnader, vilket innebär att dessa kostnader eventuellt inte ingår i det sammanlagda kreditbeloppet.
135. Det ska inledningsvis påpekas att det endast är nödvändigt att besvara denna fråga om domstolen delar min uppfattning med avseende på den femte frågan.
136. Det ska erinras om att domstolen i domen Radlinger och Radlingerová fann att belopp som är avsedda för fullgörande av de åtaganden som avtalats för den aktuella krediten, såsom administrativa kostnader, räntor, avgifter och andra typer av kostnader som konsumenten är skyldig att betala, inte kan ingå i det sammanlagda kreditbeloppet, i den mening som avses i artiklarna 3.l och 10.2 i direktiv 2008/48. Domstolen fastslog att nämnda bestämmelser samt punkt I i bilaga I till detta direktiv ska tolkas på så sätt att det sammanlagda kreditbeloppet och storleken på kreditutnyttjandet avser samtliga belopp som konsumenten tillhandahålls, vilket utesluter de belopp som av kreditgivaren avsätts till betalning av kostnader för den aktuella krediten och som faktiskt inte betalas ut till konsumenten.
137. Den hänskjutande domstolen har angett att den i målet ska bestämma beloppet på den fordran avseende vilken borgenären har inlett verkställighetsförfarandet. Den har även angett att borgenären anser att de delar av kreditbeloppet som använts för att täcka kostnaderna för lånet faktiskt har utbetalats till klagandena och att banken inkluderat dessa belopp i det sammanlagda kreditbeloppet.
138. I detta hänseende anser jag att det står klart att det följer av domen Radlinger och Radlingerová att gäldenären inte får inkludera dessa kostnader i det sammanlagda kreditbeloppet.
139. Mot denna bakgrund anser jag att domstolens resonemang i domen Radlinger och Radlingerová är tillämpligt på ett konsumentkreditavtal när en del av den kredit som beviljats genom ett sådant avtal inte utbetalas till konsumenten utan används för att täcka kreditgivarens kostnader, vilket innebär att dessa kostnader inte får ingå i det sammanlagda kreditbeloppet.
VI. Förslag till avgörande
140. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna som ställts av Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) på följande sätt: 1) Artikel 1.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att direktivet är tillämpligt på ett avtalsvillkor som avspeglar en nationell bestämmelse enligt vilken näringsidkaren får säga upp ett lån till förtida betalning till följd av gäldenärens underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter under en viss begränsad period utan att det sker en prövning av huruvida utövandet av denna rätt är proportionerligt. Artikel 3.1 och artikel 4.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att det inom ramen för den nationella domstolens bedömning av huruvida avtalsvillkoret beträffande förtida betalning till följd av gäldenärens underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter under en viss begränsad tidsperiod eventuellt är oskäligt, ankommer på den hänskjutande domstolen att bland annat undersöka följande kriterier: för det första, huruvida näringsidkarens möjlighet att kräva återbetalning av hela lånet uppstår på grund av att konsumenten har underlåtit att uppfylla en skyldighet som är av grundläggande betydelse i det aktuella avtalsförhållandet, för det andra, huruvida tillräckligt höga krav ställs på avtalsbrottets grovhet i förhållande till lånets längd och lånebeloppet, för det tredje, huruvida nämnda möjlighet strider mot allmänt tillämpliga regler på området om inget uttryckligen avtalats mellan parterna och, för det fjärde, huruvida det i den nationella rätten föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka den konsument som är underkastad ett sådant avtalsvillkor kan avhjälpa följderna av att lånet på detta sätt förfaller till betalning. 2) Artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med artiklarna 7, 47 och 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt den unionsrättsliga effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis som inte möjliggör uppskjutandet av förfarandet i sak då en säkerhet tas i anspråk genom en privat auktion av fast egendom som utgörs av en bostad i vilken konsumenter eller andra personer är bosatta, i den mån som det är nödvändigt att besluta om interimistiska åtgärder för att säkerställa att det avgörande som meddelas av domstolen som är behörig att pröva om något avtalsvillkor är oskäligt får full verkan. 3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) ska för det första tolkas så, att, omständigheten att ett kreditinstitut upprepade gånger beviljar en konsument krediter i syfte att täcka tidigare lån och som konsumenten inte kan återbetala omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/29, och för det andra tolkas så, att det kan utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5 i samma direktiv, närmare bestämt en aggressiv affärsmetod i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktivet, om den hänskjutande domstolen fastställer att denna affärsmetod, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den, innefattade otillbörlig påverkan på grundval av näringsidkarens utnyttjande av konsumenternas överskuldsättning under en lång tidsperiod. 4) Artikel 2.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG ska tolkas så, att den inte utesluter att direktivet tillämpas på ett kreditavtal vars syfte är att återbetala tidigare konsumentkrediter, trots att det för avtalet som säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast egendom, om den nationella domstolen fastställer att det omtvistade kreditavtalet formulerats på ett sätt som syftar till att undvika att detta direktiv tillämpas i den mening som avses i artikel 22.3 i samma direktiv. 5) Domstolens resonemang i domen av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283), är tillämpligt på ett konsumentkreditavtal när en del av den kredit som beviljats genom ett sådant avtal inte utbetalas till konsumenten utan används för att täcka kreditgivarens kostnader, vilket innebär att dessa kostnader inte får ingå i det sammanlagda kreditbeloppet.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).
3 Se Micklitz, H.-W., ”The Constitutional Transformation of Private Law Pillars through the CJEU”, i Collins, H. (red.), European Contract Law and the Charter of Fundamental Rights (Intersentia, Cambridge, Antwerp, Portland, 2017), s. 49.
4 Kenna, P., ”Introduction”, i Kenna, P., Nasarre-Aznar, S., Sparkes, P. och Schmid, U., C. (red.), Loss of Homes and Evictions Across Europe: A Comparative Legal and Policy Examination, (Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2018), s. 41.
5 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29).
6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, i dess lydelse enligt rättelserna som antagits genom EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40 och EUT L 234, 2011, s. 46).
8 Dom av den 14 mars 2013, C‑415/11 ( EU:C:2013:164).
9 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 42).
11 Dom av den 3 september 2020, Profi Credit Polska m.fl. ( C‑84/19, C‑222/19 och C‑252/19, EU:C:2020:631, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
12 Dom av den 10 juni 2021, Prima banka Slovensko ( C‑192/20, EU:C:2021:480, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
13 Dom av den 25 november 2020, Banca B. ( C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 24), och dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2020:138, punkt 27).
14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2020:138, punkt 30), och dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 77).
15 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 80). Min kursivering.
16 Dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2020:138, punkt 31).
17 Dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2020:138, punkt 32).
18 Dom av den 31 mars 2022, Lombard Lízing ( C‑472/20, EU:C:2022:242).
19 Dom av den 14 mar 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
20 Dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164).
21 Dom av den 26 januari 2017 (C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 66).
22 Dom av den 8 december 2022 (C‑600/21, EU:C:2022:970).
23 Dom av den 19 december 2019, Bondora ( C‑453/18, EU:C:2019:1118, punkt 40).
24 Dom av den 19 december 2019, Bondora ( C‑453/18, EU:C:2019:1118, punkt 42).
25 Beslut av domstolens ordförande av den 7 februari 2014, Macinský och Macinská ( C‑482/12, ej publicerat, EU:C:2014:182).
26 Förslag till avgörande av generaladvokat Wahl i målet Macinský och Macinská ( C‑482/12, EU:C:2013:765).
27 Förslag till avgörande av generaladvokat Wahl i målet Macinský och Macinská ( C‑482/12, EU:C:2013:765, punkt 80).
28 Förslag till avgörande av generaladvokat Wahl i målet Macinský och Macinská ( C‑482/12, EU:C:2013:765, punkterna 64 och 96).
29 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkterna 55, 60 och 61). Innehållet i de bestämmelser i civilprocesslagen som var tillämpliga i det målet motsvarar i huvudsak artikel 325 i civilprocesslagen som är tillämplig i förevarande mål.
30 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 58).
31 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 62).
32 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 64). I domen hänvisas till Europadomstolens dom av den 13 maj 2008 i målet McCann mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2008:0513JUD001900904, punkt 50) och dom av den 25 juli 2013 i målet Rousk mot Sverige (CE:ECHR:2013:0725JUD002718304, punkt 137). En senare dom som rör tvångsförsäljning av en persons bostad är domen av den 12 juli 2016 i målet Vrzić mot Kroatien (CE:ECHR:2016:0712JUD004377713). Europadomstolen ansåg att det målet skiljde sig från den linje i rättspraxis som följs i målet McCann, då de andra parterna i verkställighetsförfarandet som var föremål för målet Vrzić mot Kroatien var privatpersoner, i motsats till de andra målen där klagandena bodde i statligt ägda eller socialt ägda lägenheter. Europadomstolen fann under omständigheterna i målet att försäljningen av bostaden måste anses som ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle” till följd av de risker som klagandena medvetet tagit när de lånade en stor summa pengar för deras affärsverksamhet och ställde sin bostad som säkerhet för lånet. I domen beaktades dessutom den omständigheten att klagandena inte hade bestridit något av låneavtalen inför de nationella domstolarna i ett lämpligt förfarande.
33 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 65). Domen hänvisar till ”rätten till bostad”. I artikel 7 i stadgan som återfinns i avdelning II med rubriken ”Friheter” fastställs emellertid rätten till respekt för sin bostad. Det är bland bestämmelserna under rubriken ”Solidaritet” i stadgan, närmare bestämt i artikel 34.3 i stadgan, som unionen ”erkänn[er] och respekter[ar] rätten till socialt stöd och till stöd till boendet”.
34 Dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 59).
35 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 66). Min kursivering.
36 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 29 januari 2019, nr 8Cdo/147/2017, från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien).
37 Klagandena har uppgett att konsumenter som bestrider försäljningen och utövar sin rätt att stanna i bostaden under tiden som förfarandet pågår ofta utsätts för trakasserier av de nya ägarna som stänger av strömmen eller byter lås.
38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 52).
39 Dom av den 17 juli 2014, Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 38). För en mer omfattande redogörelse om behovet av striktare regler för avtal som tillgodoser grundläggande behov av en bostad, kredit och arbete inom ramen för långfristiga avtalsförhållanden, se ”Principles of Life-Time Contracts” som utvecklats av Social Contract Law Group (EuSoCo) och analyserats i Ratti, L. (red.), Embedding the Principles of Life Time Contracts, A Research Agenda for Contract Law (Eleven, 2018).
40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2014, Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 38).
41 Whitehouse, L., ”The Home-Owner: Citizen or Consumer?”, in Bright, S. och Dewar, J., Land Law Themes and Perspectives (Oxford University Press, Oxford, 1998, s. 183–205).
42 Dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND ( C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko ( C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 53).
44 Dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco ( C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 45), dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 61), och dom av den 17 maj 2022, Impuls Leasing România ( C‑725/19, EU:C:2022:396, punkt 43).
45 Dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 66).
46 Dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco ( C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 50).
47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2019, Schyns ( C‑58/18, EU:C:2019:467, punkt 46).
48 Se EBA:s riktlinjer om försenad utbetalning och utmätning, 1 juni 2015 (EBA/GL/2015/12), punkt 11.
49 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang erinrat om domen av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič ( C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 43), i vilken domstolen fann att fastställandet av att en affärsmetod är otillbörlig är ett av de kriterier utifrån vilka den behöriga domstolen kan bedöma huruvida avtalet innehåller oskäliga avtalsvillkor enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13. I dom av den 19 september 2018, Bankia ( C‑109/17, EU:C:2018:735, punkt 33), klargörs att ett avtal som utgör en exekutionstitel inte kan ogiltigförklaras endast av det skälet att det innehåller avtalsvillkor som strider mot det allmänna förbud mot otillbörliga affärsmetoder som fastställs i artikel 5.1 i direktiv 2005/29.
50 Dom av den 22 september 2022, Vicente (Indrivning av advokatarvoden) ( C‑335/21, EU:C:2022:720, punkt 83 och där angiven rättspraxis).
51 Dom av den 22 september 2022, Vicente (Indrivning av advokatarvoden) ( C‑335/21, EU:C:2022:720, punkt 84).
52 Dom av den 20 juli 2017, Gelvora ( C‑357/16, EU:C:2017:573, punkt 21).
53 Dom av den 20 juli 2017, Gelvora ( C‑357/16, EU:C:2017:573, punkterna 22 och 23).
54 Dom av den 2 september 2021, Peek & Cloppenburg ( C‑371/20, EU:C:2021:674, punkt 34).
55 Dom av den 12 juni 2019, Orange Polska ( C‑628/17, EU:C:2019:480, punkt 37).
56 Dom av den 12 juni 2019, Orange Polska ( C‑628/17, EU:C:2019:480, punkt 33).
57 Dom av den 2 september 2021, Peek & Cloppenburg (C‑371/20, EU:C:2021:674, punkt 39).
58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, UPC Magyarország ( C‑388/13, EU:C:2015:225, punkt 53).
59 Beslut av den 12 oktober 2016, Horžić och Pušić ( C‑511/15 och C‑512/15, EU:C:2016:787, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
60 Se, analogt, beslut av den 12 oktober 2016, Horžić och Pušić ( C‑511/15 och C‑512/15, EU:C:2016:787, punkt 27).
61 Enligt artikel 3.1 a i direktiv 2014/17 ska direktivet tillämpas på kreditavtal som garanteras av en inteckning eller annan i en medlemsstat allmänt förekommande jämförbar säkerhet i bostadsfastighet eller för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknytning till bostadsfastighet.
62 Se skäl 3 i direktiv 2014/17.
63 Dom av den 11 september 2019, Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
64 Dom av den 11 september 2019, Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 30).
65 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, KOM(2002) 443 slutlig (EGT C 331E, 2002, s. 200), s. 221.
66 Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 86).
67 Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 91).