Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Mål C‑640/21 Zes Zollner Electronic
I. Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artiklarna 173 och 174 i förordning (EU) nr 952/2013.
2. Begäran har ingetts inom ramen för en tvist mellan SC Zes Zollner Electronic SRL (nedan kallat ZZE), ett rumänskt bolag, och Direcţia Regională Vamală Cluj – Biroul Vamal de Frontieră Aeroport Cluj-Napoca (Regionala tullmyndigheten i Cluj – Gränstullkontoret vid Cluj-Napoca flygplats, Rumänien). Tvisten rör tullmyndighetens beslut att ålägga ZZE en administrativ sanktionsavgift för att ha undandragit 5000 komponenter till elektroniska integrerade kretsar från tullkontroll samt att kräva betalning av ett belopp motsvarande tullvärdet av dessa varor, jämte importtullar och andra avgifter som ska erläggas.
3. ZZE har närmare bestämt gjort två beställningar om totalt 10000 elektroniska integrerade kretsar hos ett schweiziskt bolag. Därför utfärdade detta bolag samma dag två separata fakturor som båda avsåg en kvantitet på 5000 komponenter och ett värde på 4950 euro.
4. ZZE konstaterade, vid mottagandet av kollit i sina lokaler, att det innehöll 10000 elektroniska integrerade kretsar, medan endast de varor som hörde till en av de båda fakturorna, nämligen 5000 elektroniska integrerade kretsar, hade klarerats vid Gränstullkontoret vid Cluj-Napoca flygplats.
5. ZZE ansökte därför hos detta kontor om att den konstaterade oegentligheten skulle avhjälpas genom ett antagande, från tullmyndigheternas sida, av ett beslut om att reglera situationen och beräkna de relevanta tullförpliktelserna.
6. Det är mot denna bakgrund som EU-domstolen har ombetts ta ställning till huruvida en tulldeklaration får ändras så att den omfattar en avsevärt större kvantitet varor, trots att tullmyndigheterna redan har frigjort de berörda varorna. I detta syfte är det lämpligt att klargöra vad som avses med begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början, i den mening som avses i artikel 173.1 i unionens tullkodex.
7. EU-domstolen har också ombetts ta ställning till huruvida det, om någon sådan ändring inte är tillåten, kan ansökas om ogiltigförklaring av tulldeklarationen enligt artikel 174 i unionens tullkodex, trots att tullmyndigheterna redan har frigjort de berörda varorna.
8. I förevarande förslag till avgörande kommer jag, i slutet av min analys, att föreslå att EU-domstolen fastställer att artikel 173 i unionens tullkodex ska tolkas så, att begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början, i den mening som avses i den bestämmelsen, inte avser en avsevärt större kvantitet av dessa varor, såvida det kan visas att de andra varorna är identiska med de första, eftersom de klassificeras enligt samma undernummer enligt tulltaxan och hade kunnat omfattas av samma deklaration om något sakfel inte hade begåtts, och att artikeln inte utgör hinder för ändring av en tulldeklaration, efter det att varorna frigjorts, så att den omfattar en avsevärt större kvantitet varor än dem som ursprungligen deklarerades, om ansökan om ändring åtföljs av uppgifter utifrån vilka det kan fastställas ett samband mellan denna avsevärt större kvantitet och de dokument som är hänförliga till importen och om varje misstanke om bedrägeri kan undanröjas.
9. Jag föreslår även att EU-domstolen fastställer att artikel 174 i unionens tullkodex ska tolkas så, att den utgör hinder för att de behöriga tullmyndigheterna, när en sådan avsevärt större kvantitet varor inte angavs i den ursprungliga tulldeklarationen, ogiltigförklarar deklarationen, efter det att varorna frigjorts.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
10. I skälen 15 och 23 i unionens tullkodex anges följande:
(”(15) För att underlätta legitim handel och bekämpa bedrägeri krävs det enkla, snabba och standardiserade förfaranden och arbetsmetoder …
…
(23) … Det är nödvändigt att säkerställa effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner på lämplig nivå på hela den inre marknaden.”
11. I artikel 5 i kodexen, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i punkterna 16 och 26:
”I denna kodex gäller följande definitioner:
…
16. tullförfarande: vart och ett av följande förfaranden till vilka varor får hänföras i enlighet med kodexen:
a) Övergång till fri omsättning.
b) Särskilda förfaranden.
c) Export.
…
26. frigörande av varor: den åtgärd genom vilken tullmyndigheterna gör varor tillgängliga för de ändamål som föreskrivs enligt det tullförfarande som de har hänförts till.”
12. I artikel 15 i unionens tullkodex, med rubriken ”Uppgifter till tullmyndigheterna”, föreskrivs följande i punkt 2:
”En person som inger en tulldeklaration … ska ansvara för allt följande:
a) Att de uppgifter som lämnas i deklarationen, i anmälan eller i ansökan är riktiga och fullständiga.
b) Att de dokument som lämnas till stöd för deklarationen, anmälan eller ansökan är äkta, riktiga och fullständiga.
c) I tillämpliga fall, att alla skyldigheter när det gäller hänförande av de berörda varorna till det berörda tullförfarandet eller genomförande av de godkända transaktionerna är fullgjorda.
…
Om deklarationen eller anmälan inges, ansökan lämnas eller uppgifter tillhandahålls av ett tullombud för den berörda personen, som avses i artikel 18, ska även det tullombudet iaktta de skyldigheter som anges i första stycket i den här punkten.”
13. I artikel 42 i kodexen, med rubriken ”Tillämpning av sanktioner”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Varje medlemsstat ska fastställa sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”
14. Artikel 173 i kodexen, med rubriken ”Ändring av en tulldeklaration”, har följande lydelse:
”1. Deklaranten ska på ansökan tillåtas att ändra en eller flera av uppgifterna i tulldeklarationen efter det att den godtagits av tullen. Ändringen får dock inte göra tulldeklarationen tillämplig på andra varor än dem som den omfattade från början.
2. En ändring får inte tillåtas om den är föremål för en ansökan efter det att något av följande inträffat:
a) Tullmyndigheterna har underrättat deklaranten om att de avser att undersöka varorna.
b) Tullmyndigheterna har fastställt att uppgifterna i tulldeklarationen är felaktiga.
c) Tullmyndigheterna har frigjort varorna.
3. Om en ansökan inges av deklaranten inom tre år från och med tidpunkten för godtagandet av tulldeklarationen får ändring av tulldeklarationen tillåtas efter det att varorna frigjorts så att deklaranten ska kunna fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av varorna till det berörda tullförfarandet.”
15. Artikel 174 i tullkodexen, med rubriken ”Ogiltigförklarande av en tulldeklaration”, har följande lydelse:
”1. Tullmyndigheterna ska på ansökan av deklaranten ogiltigförklara en redan godtagen tulldeklaration i något av följande fall:
a) När de är förvissade om att varorna omedelbart kommer att hänföras till ett annat tullförfarande.
b) När de är förvissade om att ett hänförande av varorna till det tullförfarande för vilket de deklarerats på grund av särskilda omständigheter inte längre är berättigat.
Om tullmyndigheterna har underrättat deklaranten om att de avser att undersöka varorna, ska emellertid en ansökan om ogiltigförklaring av tulldeklarationen inte bifallas förrän undersökningen ägt rum.
2. Tulldeklarationen får inte ogiltigförklaras efter det att varorna frigjorts, om inget annat föreskrivs.”
16. I artikel 175 i unionens tullkodex anges följande:
”[Europeiska] [k]ommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 284 för att fastställa de fall där en tulldeklaration får ogiltigförklaras efter det att varorna frigjorts i enlighet med artikel 174.2.”
17. I artikel 176 i tullkodexen föreskrivs följande:
”Kommissionen ska genom genomförandeakter specificera förfaranderegler för
…
c) ändring av en tulldeklaration efter det att varorna frigjorts i enlighet med artikel 173.3.
…”
18. Artikel 194 i tullkodexen, med rubriken ”Frigörande av varorna”, har följande lydelse:
”1. Om villkoren för att hänföra varorna till förfarandet i fråga är uppfyllda och förutsatt att eventuella restriktioner har tillämpats och att varorna inte är föremål för några förbud, ska tullmyndigheterna frigöra varorna så snart uppgifterna i tulldeklarationen har kontrollerats eller godtagits utan kontroll.
…
2. Alla varor som omfattas av samma deklaration ska frigöras på samma gång.
Om en tulldeklaration omfattar varor som klassificeras enligt två eller fler varuposter, ska uppgifterna för varor som klassificeras enligt var och en av varuposterna vid tillämpningen av första stycket anses utgöra en separat tulldeklaration.”
B. Rumänsk rätt
1. Lag nr 86/2006 om Rumäniens tullkodex
19. Enligt artikel 68 i Legea nr. 86/2006 privind Codul vamal al României (lag nr 86/2006 om Rumäniens tullkodex) av den 10 april 2006 får varor, med tullmyndighetens samtycke, undersökas eller bli föremål för en provtagning, på begäran, för hänförande till en godkänd tullbehandling.
20. I artikel 100 i denna lag föreskrivs följande:
”1. Tullmyndigheten har rätt att, på eget initiativ eller på deklarantens begäran, ändra tulldeklarationen inom fem år efter det att varorna frigjorts.
2. Inom den period som anges i punkt 1 ska tullmyndigheten kontrollera alla dokument och register samt all bokföring som avser de klarerade varorna eller efterföljande kommersiella transaktioner som berör dessa varor. Kontrollen får genomföras hos deklaranten, varje annan person som av yrkesmässiga skäl är direkt eller indirekt inblandad i dessa transaktioner eller varje annan person som innehar dessa dokument eller information därom. En fysisk kontroll av varorna får också genomföras, om varorna fortfarande finns kvar.
3. Om det efter en ny kontroll av deklarationen eller en kontroll efter frigörande visar sig att bestämmelserna om det aktuella tullförfarandet har tillämpats på grundval av felaktiga eller ofullständiga uppgifter, ska tullmyndigheten vidta åtgärder för att reglera situationen, med hänsyn tagen till de nya uppgifter som den förfogar över.
4. Tullmyndigheten ska upprätta en förlaga till det dokument som krävs för att reglera situationen samt anvisningar för ifyllande av detta.
5. Om det konstateras att en tullskuld har uppkommit eller att överskjutande betalningar har gjorts, ska tullmyndigheten vidta åtgärder för att driva in de utestående beloppen eller återbetala de överskjutande beloppen i enlighet med lagstadgade bestämmelser.
6. Inom ramen för kontrollen av deklarationer efter frigörande ska tullmyndigheten, i enlighet med punkt 3, identifiera överskjutande eller uteblivna betalningar med avseende på andra avgifter och skatter som ska betalas till staten inom ramen för tulltransaktioner och vidta åtgärder för att driva in de uteblivna belopp som har identifierats. Överskjutande betalningar med avseende på sådana avgifter och skatter ska återbetalas i enlighet med de rättsliga bestämmelser som gäller för dem.
7. Om överträdelsen av tullbestämmelserna utgör en administrativ överträdelse eller en lagöverträdelse, beroende på omständigheterna, är tullmyndigheten skyldig att tillämpa de sanktioner som gäller för administrativa överträdelser eller att hänskjuta ärendet till de myndigheter som ansvarar för straffrättsliga förfaranden.
8. En tulldeklaration som har godtagits och registrerats samt det dokument som avses i punkt 4 utgör ett skuldinstrument.”
2. Tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex
21. Enligt artikel 653 a i Regulamentul de aplicare a Codului vamal al României (tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex), som antogs genom Hotărârea Guvernului nr. 707/2006 (regeringsdekret nr 707/2006) av den 7 juni 2006 ska undandragande från tullkontroll av alla slags varor som ska hänföras till ett tullförfarande anses utgöra en administrativ överträdelse som kan leda till en administrativ sanktionsavgift på mellan 3000 och 8000 rumänska lei (RON) (cirka 635–1 693 euro). Varorna ska dessutom bli föremål för förverkande i detta fall.
22. I artikel 654 i den förordningen föreskrivs att, vid en sådan administrativ överträdelse som avses i artikel 653 a, är den som begår denna gärning skyldig, när varorna inte längre kan identifieras, att betala ett belopp som svarar mot varornas tullvärde, jämte importtullar och annan tull som lagligen ska betalas i form av fastställda skatter och avgifter vid tidpunkten för varornas övergång till fri omsättning, varvid denna åtgärd, när det gäller tullskuldens upphörande, ska ha samma rättsliga verkan som förverkande av varorna.
III. Faktiska omständigheter i målet och tolkningsfrågorna
23. ZZE har gjort två beställningar, av totalt 10000 elektroniska integrerade kretsar, hos sin schweiziska partner, bolaget EM Microelectronic Marin SA. Det sistnämnda bolaget har därför utfärdat två separata fakturor, dels faktura nr VFE19–03168 av den 2 juli 2019 som avsåg en kvantitet på 5000 komponenter och ett värde på 4950 euro, dels faktura nr VFE19–03169 av den 2 juli 2019 som även den avsåg en kvantitet på 5000 komponenter och ett värde på 4950 euro.
24. Den 4 juli 2019 mottog ZZE importhandlingen avseende flygfraktsedel nr 1Z3022056899895681, för ett kolli som vägde 2,7 kilo och vars värde uppgick till 4950 euro. På grundval av detta dokument har endast de varor som är hänförliga till faktura nr VFE19–03169, inbegripet transportkostnader, deklarerats vid Gränstullkontoret vid Cluj-Napoca flygplats.
25. ZZE konstaterade, vid mottagandet av detta kolli, att det innehöll en dubbelt så stor kvantitet än den som angavs på faktura nr VFE19–03169 och att leverantören, samma dag, hade utfärdat faktura nr VFE19–03168 som inte hade beaktats i den deklaration som lämnats till tullmyndigheterna.
26. Av denna anledning ingav ZZE, den 9 juli 2019, en ansökan vid Gränstullkontoret vid Cluj-Napoca flygplats om att den konstaterade oegentligheten skulle avhjälpas genom ett antagande, från tullmyndigheternas sida, av ett beslut om att reglera situationen och beräkna de relevanta tullförpliktelserna.
27. Den 2 september 2019 upprättade de behöriga tullmyndigheterna en rapport i vilken de konstaterade att ZZE avsiktligen hade undandragit de varor som var hänförliga till faktura nr VFE19–03168 från tullkontroll. ZZE ålades därför en administrativ sanktionsavgift på 3000 rumänska lei (cirka 635 euro) och en ytterligare sanktionsåtgärd till ett belopp av 27839 rumänska lei (cirka 5893 euro) i enlighet med artikel 654 i tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex, för att ha begått en sådan administrativ överträdelse som avses i artikel 653 a i den förordningen.
28. ZZE överklagade denna rapport vid rumänska domstolar.
29. ZZE:s överklagande ogillades i första instans av Judecătoria Cluj-Napoca (Förstainstansdomstolen i Cluj-Napoca, Rumänien). Rätten ansåg att den överklagade rapporten formellt sett hade utfärdats i enlighet med tillämpliga bestämmelser och att ZZE i sak inte hade lyckats bestrida de fastställda omständigheterna i den handlingen, som presumeras vara giltig och välgrundad. Rätten ansåg att den överträdelse som avses i artikel 653 a i tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex kan begås såväl uppsåtligen som av oaktsamhet, eftersom tillämpningen av den bestämmelsen inte är begränsad till fall där de gärningar som avses däri begås med uppsåt. Som innehavare av de varor som är i fråga i målet vid den nationella domstolen var ZZE skyldig att kontrollera de varor som denne hade hänfört till ett tullförfarande och att upprätta en deklaration som överensstämde med verkligheten, varvid bristande vaksamhet i detta avseende kan tillskrivas ZZE. Den omständigheten att ZZE, några dagar efter det att varorna frigjorts, hade kontaktat de behöriga tullmyndigheterna för att få sin situation reglerad utgör inte, enligt Förstainstansdomstolens mening, någon grund för att de gärningar som den behöriga myndigheten har anklagat ZZE för inte ska anses vara en överträdelse.
30. Rätten ansåg dessutom att artikel 173 i unionens tullkodex inte var tillämplig i det aktuella fallet, eftersom den bestämmelsen inte tillåter ändring av en tulldeklaration om en sådan ändring gör tulldeklarationen tillämplig på andra varor än dem som den omfattade från början.
31. När det gäller den administrativa sanktionsavgift som ZZE hade ålagts ansåg Förstainstansdomstolen att den motsvarade det lägsta sanktionsbelopp som föreskrivs i lagen och att den stod i proportion till den faktiska fara för samhället som gärningarna utgör. Enligt rätten var det nödvändigt att som straff för ZZE:s beteende utdöma en administrativ sanktionsavgift, eftersom påföljden varning, som föreskrivs för mindre allvarliga gärningar även om den inte uttryckligen anges i den relevanta lagstiftningen, inte var tillräcklig för att ZZE ”skulle övertygas om vikten av att följa lagen”.
32. Förstainstansdomstolen ansåg vidare att den ytterligare sanktionsåtgärd som ZZE ålades i enlighet med artikel 654 i tillämpningsförordningen för Rumäniens tullkodex var lämplig. Regionala tullmyndigheten i Cluj kunde närmare bestämt inte identifiera de varor som hade undandragits tullkontroll, med tanke på den tid som förflutit mellan det datum då de aktuella varorna undandrogs tullkontroll och den tidpunkt då tullmyndigheterna kontaktades vad dessa beträffar, samt den omständigheten att ZZE, under år 2019, hade genomfört åtta andra importer av varor av samma slag från samma leverantör. Dessutom kunde ZZE ha anmält de aktuella varorna efter det att bolaget kontaktade tullmyndigheterna i ärendet, vilket ZZE inte gjorde.
33. Förstainstansdomstolen ogillade därför överklagandet.
34. ZZE överklagade detta avgörande till Tribunalul Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien) och gjorde för det första gällande att bolaget självt hade underrättat tullmyndigheterna om den påstådda administrativa överträdelsen, för det andra att det i själva verket inte rörde sig om något undandragande från tullkontroll utan om ett simpelt sakfel och för det tredje att bolaget tidigare inte hade tillskrivits någon administrativ överträdelse i liknande fall, eftersom de behöriga tullmyndigheterna tillämpade det förfarande som föreskrivs i artikel 173 i unionens tullkodex.
35. Den hänskjutande domstolen har konstaterat att tullmyndigheterna och domstolarna har tillämpat olika synsätt vid tolkningen av artikel 173 i unionens tullkodex och särskilt punkt 3 i denna, vilket strider mot rättssäkerhetsprincipen. Den hänskjutande domstolen anser att även om artikel 173 i kodexen inte är tillämplig i ett fall som det här aktuella, bör det ändå finnas något annat rättsmedel för att korrigera ett fel som det som ZZE påstås ha begått, det vill säga antingen det medel som föreskrivs i artikel 174 i kodexen eller något annat rättsmedel ”som inte medför stränga sanktioner som kan avskräcka [ZZE] från att följa gällande bestämmelser”.
36. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende betonat att ZZE ”var i god tro” och att bolaget endast begått ett ”sakfel”.
37. Tribunalul Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) har under dessa omständigheter beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Är artikel 173 eller artikel 174 i [unionens tullkodex] tillämplig när mottagaren av varorna konstaterar att kvantiteten är avsevärt större än den som anges i den ursprungliga tulldeklarationen?
2) Avser begreppet ’andra varor än dem som [tulldeklarationen] omfattade från början’, i den mening som avses i artikel 173 i [unionens tullkodex], andra varor i kvantitativt eller kvalitativt hänseende eller andra varor i båda dessa avseenden?
3) Om det konstateras att varorna är avsevärt fler än den kvantitet som anges i tulldeklarationen, finns det något rättsmedel som mottagaren kan använda sig av enligt [ovannämnda] [tullkodex] för att kunna korrigera fel utan att påföras administrativa eller straffrättsliga påföljder?”
38. Den rumänska och den estniska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
IV. Bedömning
A. Inledande synpunkter
39. Jag vill inledningsvis erinra om att unionens tullkodex grundar sig på ett kontrollerat deklareringssystem, som syftar till att i möjligaste mån begränsa tullformaliteter och tullkontroller och samtidigt förebygga bedrägerier och oegentligheter som kan skada unionens budget. Det är på grund av den betydelse som dessa förhandsdeklarationer har för tullunionens goda funktion som det i artikel 15 i kodexen föreskrivs en skyldighet för deklaranterna att tillhandahålla riktiga och fullständiga uppgifter.
40. Principen om tulldeklarationers oåterkallelighet är i detta sammanhang en väsentlig princip i tullagstiftningen och en följd av den skyldighet som åvilar varje deklarant att upprätta en korrekt deklaration.
41. Denna princip om oåterkallelighet har dock sina begränsningar. Utan att ifrågasätta denna tillåter artiklarna 173 och 174 i unionens tullkodex således att en tulldeklaration ändras eller ogiltigförklaras, trots att varorna redan har frigjorts.
42. Jag kommer att tolka dessa bestämmelser mot denna bakgrund och med hänsyn tagen till deras exceptionella karaktär.
43. Genom sin första tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida det enligt artikel 173 respektive artikel 174 i unionens tullkodex är tillåtet att ändra eller ogiltigförklara en tulldeklaration för att den ska omfatta en avsevärt större kvantitet varor, trots att tullmyndigheterna redan har frigjort de aktuella varorna.
44. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida begreppet ”andra varor än dem som [tulldeklarationen] omfattade från början”, i den mening som avses i artikel 173 i unionens tullkodex, avser andra varor i kvantitativt eller kvalitativt hänseende eller andra varor i båda dessa avseenden.
45. Den hänskjutande domstolen frågar sig med andra ord huruvida varor som är föremål för en separat faktura och som är avsevärt fler än de varor som redan har deklarerats ska omfattas av begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början.
46. Den andra frågan är, enligt min mening, central för svaret på den första tolkningsfrågan om huruvida artikel 173 i unionens tullkodex är tillämplig på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.
47. Av artikel 173.3, jämförd med artikel 173.1, i kodexen framgår i själva verket att en ändring av en tulldeklaration inte under några omständigheter får tillåtas före eller efter frigörandet av varorna, om syftet med den begärda ändringen är att göra tulldeklarationen tillämplig på ”andra varor” än dem som den omfattade från början, vilket omvänt innebär att en ändring får göras om den avser identiska varor.
48. Jag föreslår därför att den första och den andra tolkningsfrågan besvaras gemensamt, dels genom att fastställa vad som avses med begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början, dels genom att undersöka om och i vilken utsträckning det är möjligt att ändra en tulldeklaration efter det att tullmyndigheterna har frigjort de berörda varorna.
49. Jag kommer därefter att undersöka huruvida artikel 174 i unionens tullkodex föreskriver ett förfarande som är tillämpligt på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, innan jag besvarar den tredje tolkningsfrågan.
B. Begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början
50. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början, i den mening som avses i artikel 173.1 i unionens tullkodex, avser andra varor i kvantitativt eller kvalitativt hänseende eller andra varor i båda dessa hänseenden.
51. För det första noterar jag att begreppet andra varor inte specificeras i unionens tullkodex eller i delegerad förordning (EU) 2015/2446, och inte heller i genomförandeförordning (EU) 2015/2447.
52. För det andra definieras adjektivet ”andra”, från latinets ”alter”, som inte är detsamma, utan annorlunda, i förhållande till någon eller något av samma slag. Denna definition antyder visserligen att ”andra varor” är varor som till sin beskaffenhet eller sina egenskaper skiljer sig från de varor som omfattades av den ursprungliga tulldeklarationen, men faktum kvarstår att formuleringen är mycket vid. Det kan således inte uteslutas att en ytterligare kvantitet identiska varor kan betraktas som ”andra varor” i den mening som avses i artikel 173.1 i unionens tullkodex.
53. För det tredje går det inte att precisera begreppet utifrån de olika språkversionerna av bestämmelsen. I den spanska (”mercancías distintas”), den tyska (”andere Waren”), den engelska (”goods other”), den italienska (”merci diverse”) och den rumänska (”altor mărfuri”) språkversionen hänvisas det nämligen bokstavligen till begreppet andra varor.
54. Enligt ordalydelsen i unionens tullkodex kan detta begrepp avse såväl varor av olika beskaffenhet och egenskaper (kvalitativ skillnad) som varor av samma beskaffenhet men av olika kvantitet (kvantitativ skillnad) jämfört med dem som omfattades av den ursprungliga tulldeklarationen.
55. Sett till textens logik går det dock att göra en annan bedömning av vad som avses med begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början.
56. Jag vill i detta avseende erinra om att unionens tullkodex grundar sig på ett deklareringssystem som syftar till att begränsa tullformaliteter och tullkontroller och samtidigt förebygga bedrägerier och oegentligheter som kan skada unionens budget.
57. Av detta system följer att tulldeklarationer kan godtas omedelbart, såsom föreskrivs i artikel 172 i unionens tullkodex. Dessutom har domstolen erkänt att tullmyndigheterna, för att säkerställa snabba och effektiva förfaranden för övergången till fri omsättning, inte nödvändigtvis utför en fördjupad undersökning av samtliga de varor som är föremål för en tulldeklaration. Detta skulle inte ligga i de ekonomiska aktörernas intresse och inte heller i tullmyndigheternas intresse.
58. Jag anser därför att två kriterier är avgörande för att fastställa att en avsevärt större kvantitet varor inte utgör ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början, i den mening som avses i artikel 173 i unionens tullkodex.
59. För det första skulle de varor som ändringen avser ha kunnat omfattas av samma ursprungliga tulldeklaration om något sakfel inte hade begåtts, eftersom endast den deklarerade kvantiteten av varorna var annorlunda.
60. Detta argument stöds av artikel 222 i genomförandeförordning 2015/2447 där det föreskrivs att om en tulldeklaration omfattar två eller fler varuposter, ska de uppgifter som anges i deklarationen för respektive varupost anses utgöra en separat tulldeklaration. Varor i en sändning ska, utom när särskilda varor i den är föremål för olika åtgärder, anses utgöra en enda varupost om de bland annat klassificeras enligt ett enda undernummer i tulltaxan.
61. Om ansökan om ändring av tulldeklarationen avser en avsevärt större kvantitet varor än dem som omfattades av den ursprungliga tulldeklarationen, det vill säga varor som klassificeras enligt samma undernummer i tulltaxan som dessa, kan denna ändring följaktligen godtas, i motsats till vad kommissionen har hävdat, eftersom samtliga varor hade kunnat omfattas av en och samma tulldeklaration.
62. För det andra är det inte nödvändigt att genomföra ytterligare en fysisk kontroll av varorna, när de varor som den ändrade tulldeklarationen avser är identiska med de varor som den ursprungliga tulldeklarationen omfattade. Detta gäller i än högre grad om de varor som tulldeklarationen omfattade från början inte blev föremål för någon fysisk kontroll innan deklarationen godtogs och innan varorna frigjordes.
63. Domstolen har i själva verket slagit fast att artikel 78 i förordning (EEG) nr 2913/92 innebär att tullmyndigheterna får utvidga resultatet av en partiell undersökning av varor som omfattas av en tulldeklaration till varor som omfattas av tidigare tulldeklarationer som ingetts av samma deklarant, vilka inte har eller kan bli föremål för en sådan undersökning, då de redan har frigjorts, när varorna är identiska.
64. Det kan även påpekas att varor av en avsevärt större kvantitet kan kvalificeras som identiska med dem som omfattades av den ursprungliga tulldeklarationen, i synnerhet med hänsyn tagen till de uppgifter som har ingetts enligt vilka varorna härrör från samma tillverkare, har samma namn och sammansättning. Jag anser således att varor av en avsevärt större kvantitet inte ska omfattas av begreppet andra varor, i den mening som avses i artikel 173.1 i unionens tullkodex, i syfte att förbjuda ändring av tulldeklarationen.
65. Jag föreslår därför att domstolen fastställer att begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början, i den mening som avses i artikel 173.1 i unionens tullkodex, inte omfattar samma varor av en avsevärt större kvantitet, när det kan visas att de andra varorna är identiska med de första, eftersom de klassificeras enligt samma undernummer enligt tulltaxan och skulle ha kunnat omfattas av en och samma deklaration om något sakfel inte hade begåtts.
C. Möjligheten att ändra tulldeklarationen efter det att varorna frigjorts
66. Om en avsevärt större kvantitet varor inte omfattas av begreppet andra varor, i den mening som avses i artikel 173.1 i unionens tullkodex, får en ändring göras av tulldeklarationen så länge som varorna inte har frigjorts. Det måste således undersökas huruvida en ansökan om ändring av en tulldeklaration för att lägga till en sådan avsevärt större kvantitet kan godtas efter det att varorna har frigjorts, enligt artikel 173.3 i kodexen.
67. Det ska erinras om att i artikel 173.2 c i unionens tullkodex föreskrivs att en ändring av en tulldeklaration inte får tillåtas om den är föremål för en ansökan efter det att tullmyndigheterna har frigjort varorna.
68. Enligt det undantag som föreskrivs i artikel 173.3 i kodexen får en ändring av tulldeklaration tillåtas efter det att varorna frigjorts så att deklaranten ska kunna fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av varorna till det berörda tullförfarandet.
69. Vad denna möjlighet beträffar anser jag det vara relevant hur bestämmelserna om förfarandet för att ändra en tulldeklaration har utvecklats i de olika texter som successivt har reglerat frågan.
70. I gemenskapens tullkodex föreskrivs två olika förfaranden som är tillämpliga, före respektive efter det att varorna frigjorts, på eventuella ändringar av de upplysningar som beaktats för att fastställa tullvärdet och följaktligen importtullen.
71. Enligt artikel 65 i kodexen har tulldeklaranten möjlighet att rätta en eller flera av uppgifterna i tulldeklarationen efter det att den har mottagits och före det att tullmyndigheterna har frigjort varorna. En sådan rätt förklarades av att tullmyndigheterna, fram till dess att varorna frigjorts, med lätthet kunde kontrollera om rättelsen var riktig genom att fysiskt granska varorna.
72. I artikel 78 i tullkodexen infördes ett strängare förfarande genom att tullmyndigheterna gavs möjlighet att, på eget initiativ eller på deklarantens begäran, vidta en ändring av tulldeklarationen efter det att varorna frigjorts, då det kunde visa sig vara omöjligt att uppvisa varorna och då importtullen redan hade fastställts. Tullmyndigheterna skulle göra såväl en principiell bedömning av ändringen som en bedömning av dess resultat.
73. Den särskilda systematiken i artikel 78, som bestod i att anpassa tullförfarandet till den verkliga situationen genom en korrigering av bland annat materiella fel eller brister, talade mot en tolkning av denna artikel som allmänt skulle utesluta att tullmyndigheterna gör ändringar i tulldeklarationer eller gör andra kontroller i efterhand av dessa för att, i förekommande fall, reglera situationen.
74. Genom förordning (EG) nr 450/2008 upphävdes gemenskapens tullkodex, och vidare infördes en artikel 113 där punkterna 1 och 2 hade samma lydelse som artikel 173.1 och 173.2 i unionens tullkodex. I artikel 113.3 föreskrevs en möjlighet för kommissionen att anta bestämmelser för att fastställa i vilka fall ändring fick tillåtas efter det att varorna frigjorts. Kommissionen har dock aldrig utnyttjat denna möjlighet.
75. Enligt artikel 173.3 i unionens tullkodex får tullmyndigheterna numera tillåta en ändring av en tulldeklaration efter det att varorna frigjorts, men endast så att deklaranten ska kunna fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av varorna till det berörda tullförfarandet.
76. Av utvecklingen av dessa bestämmelser följer dels att tullmyndigheterna får vidta de åtgärder som krävs för att reglera situationen med hänsyn till de nya upplysningar som föreligger, dels att dessa myndigheter har möjlighet att kontrollera de dokument och data som är hänförliga till importförfarandena och undersöka varorna om dessa fortfarande kan uppvisas.
77. Domstolen har preciserat i detta avseende att om deklaranten begär ändring av tulldeklarationen ska tullmyndigheterna, vid en första bedömning, särskilt beakta möjligheten att kontrollera de uppgifter som lämnats i denna deklaration och i begäran om ändring.
78. En ändring av uppgifter som kan verifieras genom en enkel dokumentkontroll kan dessutom inte jämföras med en ändring av uppgifter avseende varornas art eller egenskaper, eftersom tullmyndigheterna kan vägra ändring om de uppgifter som ska kontrolleras kräver en fysisk kontroll av varorna och dessa inte längre kan uppvisas på grund av att de frigjorts.
79. Med tanke på att de uppgifter som ska kontrolleras i målet vid den nationella domstolen avser kvantiteten av de varor som ska deklareras och inte deras art eller egenskaper, eftersom de är identiska med de varor som omfattades av den ursprungliga tulldeklarationen, kan det emellertid anses att det inte finns några hinder för att tulldeklarationen får ändras enligt artikel 173 i unionens tullkodex, trots att de första varorna redan har frigjorts.
80. Domstolen har i sin tolkning av artikel 78 i gemenskapens tullkodex medgett att även om det, vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan om ändring av tulldeklarationen, har blivit omöjligt att genomföra en fysisk kontroll av varorna, kan en sådan ändring ändå övervägas om avsaknaden av en sådan kontroll, i ett konkret fall, inte nödvändigtvis hindrar att syftena med de aktuella bestämmelserna kan uppnås, med beaktande av de särskilda omständigheterna i detta fall.
81. Det är nämligen viktigt att säkerställa att den begärda ändringen inte kan äventyra de övriga syftena med tullagstiftningen, däribland målet att bekämpa bedrägeri. Dessutom ska det beaktas att enligt artikel 42.1 i unionens tullkodex ska sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen vara effektiva, proportionella och avskräckande. Av detta följer, enligt min mening, att oegentligheter i en tulldeklaration utan bedrägligt uppsåt inte ska bestraffas hårt.
82. Trots svårigheten att genomföra tillförlitliga fysiska kontroller bör ansökan om ändring av tulldeklarationen efter det att varorna frigjorts därför åtföljas av upplysningar som gör det möjligt att utesluta att målet att bekämpa bedrägeri äventyras och att fastställa ett samband mellan den avsevärt större kvantitet varor som omfattas av ansökan om ändring och importdokumenten.
83. Vid denna bedömning bör tullmyndigheterna beakta omständigheter som den att överskottsvarorna och de varor som redan har deklarerats klassificeras enligt samma undernummer enligt tulltaxan, att alla de varor som deklaranten har mottagit har transporterats samtidigt och i samma kolli eller att deklarantens leverantör har utfärdat två på varandra följande fakturor för de aktuella varorna. Tullmyndigheterna bör även beakta den omständigheten att ansökan om ändring av tulldeklarationen var spontan, att den ingavs en kort tid efter deklarationen och att varje misstanke om bedrägeri kan undanröjas.
84. När det gäller villkoret i artikel 173.3 i unionens tullkodex, att en ändring av tulldeklarationen efter det att varorna frigjorts endast får tillåtas så att deklaranten ska kunna fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av varorna till det berörda tullförfarandet, ska det erinras om att det i artikel 158.1 i kodexen föreskrivs att alla varor som ska hänföras till ett tullförfarande ska omfattas av en tulldeklaration som är anpassad till förfarandet i fråga.
85. Det kan således hävdas att, om en avsevärt större kvantitet varor inte omfattades av den ursprungliga tulldeklarationen och ännu inte har hänförts till något specifikt tullförfarande, skulle en ändring av deklarationen så att överskottsvarorna läggs till inte göra det möjligt för deklaranten fullgöra dessa skyldigheter.
86. Jag delar inte den uppfattningen.
87. För det första anser jag att deklaranten, för att fullgöra sina skyldigheter när det gäller att hänföra varorna till det berörda tullförfarandet, måste kunna korrigera sakfel som har begåtts vid tidpunkten för den ursprungliga tulldeklarationen, till skillnad från i fall där en sådan deklaration ska ogiltigförklaras när varorna har hänförts till fel tullförfarande.
88. Jag vill påpeka i detta avseende att enligt artikel 174.1 i unionens tullkodex får en redan godtagen tulldeklaration ogiltigförklaras, före det att varorna frigjorts, när varorna omedelbart kommer att hänföras till ett annat tullförfarande eller när det tullförfarande till vilket varorna har hänförts inte längre är lämpligt på grund av särskilda omständigheter.
89. I artikel 148 i delegerad förordning 2015/2446 föreskrivs dessutom att en tulldeklaration kan ogiltigförklaras, efter det att varorna har frigjorts, i mycket specifika fall, bland annat när varorna av misstag har deklarerats i stället för andra varor eller enligt mer än en tulldeklaration, när varorna har hänförts till ett annat tullförfarande än det som de borde ha hänförts till eller när varorna har hänförts till tullagerförfarandet och inte längre kan hänföras till det förfarandet.
90. Att göra det möjligt för deklaranten att fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av varorna till det berörda tullförfarandet, i den mening som avses i artikel 173.3 i unionens tullkodex, innebär således korrigering av ett sakfel som har begåtts vid tidpunkten för den ursprungliga tulldeklarationen och inte tillbakadragande av varorna från ett visst tullförfarande eller hänförande av dessa till ett annat tullförfarande, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 174 i kodexen.
91. För det andra anser jag att, eftersom de aktuella varorna redan har förts in på unionens territorium, har uppvisats för tullmyndigheterna i samma kolli som andra identiska varor som omfattades av den ursprungliga tulldeklarationen och redan har frigjorts och eftersom alla dessa varor skulle ha kunnat omfattats av samma deklaration, är det irrelevant huruvida de första varorna inte har hänförts till ett specifikt tullförfarande.
92. Till skillnad från ett fall där varorna har undandragits tullkontroll antingen eftersom de är identiska med de varor som den ursprungliga tulldeklarationen omfattade och har importerats i ett annat kolli, eller eftersom de är av en annan art än de varor som ursprungligen deklarerades och har importerats i samma kolli, handlar den situation som är aktuell i det nationella målet om att korrigera ett rent sakfel, nämligen ett statistiskt värde rörande uppgiften om varornas kvantitet.
93. Jag anser därför att eftersom överskottsvarorna redan har importerats till unionens territorium i samma kolli som andra identiska varor, som omfattades av den ursprungliga tulldeklarationen och som redan har frigjorts, innebär en ändring av tulldeklarationen för att lägga till denna kvantitet varor att deklaranten kan fullgöra sina skyldigheter som hör samman med hänförande av samtliga varor till det berörda tullförfarandet.
94. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen fastställer att artikel 173.3 i unionens tullkodex ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en tulldeklaration ändras, efter det att varorna frigjorts, så att den omfattar en avsevärt större kvantitet varor än dem som ursprungligen deklarerades, om ansökan om ändring åtföljs av uppgifter utifrån vilka det kan fastställas ett samband mellan denna avsevärt större kvantitet och de dokument som är hänförliga till importen och om varje misstanke om bedrägeri kan undanröjas, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
D. Artikel 174 i unionens tullkodex
95. Genom sin första tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 174 i unionens tullkodex är tillämplig när mottagaren av varorna konstaterar att kvantiteten är avsevärt större än den som anges i den ursprungliga tulldeklarationen, efter det att varorna frigjorts.
96. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida artikel 173 i kodexen utgör ett annat rättsmedel för att korrigera det fel som har begåtts vilket inte medför stränga sanktioner som kan avskräcka ZZE från att följa gällande bestämmelser, för det fall artikel 174 i kodexen inte är tillämplig i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.
97. Såsom framgår av artikel 174.2 i unionens tullkodex får en tulldeklaration inte ogiltigförklaras efter det att varorna frigjorts, om inget annat föreskrivs.
98. I artikel 175 i kodexen anges dock att kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter för att fastställa de fall där en tulldeklaration får ogiltigförklaras efter det att varorna frigjorts i enlighet med artikel 174.2 i kodexen.
99. Det var med stöd av artikel 175 som kommissionen antog delegerad förordning (EU) 2015/2446, där det i artikel 148 anges villkoren för när en tulldeklaration får ogiltigförklaras även efter det att varorna frigjorts.
100. Enligt artikel 148.1–148.3 i den delegerade förordningen rör det sig om följande fall: i) där det fastställs att varorna av misstag har deklarerats för ett tullförfarande enligt vilket en tullskuld vid import uppkommer i stället för att de deklareras för ett annat tullförfarande, ii) där det fastställs att varor av misstag har deklarerats i stället för andra varor, för ett tullförfarande enligt vilket en tullskuld vid import uppkommer, och iii) där varor som har sålts inom ramen för ett distansavtal har övergått till fri omsättning och återsänds.
101. I artikel 148.4 i den delegerade förordningen föreskrivs dessutom att tulldeklarationer ska ogiltigförklaras efter det att varorna frigjorts i) när varor har frigjorts för export, återexport eller passiv förädling och inte har lämnat unionens tullområde, ii) när unionsvaror av misstag har deklarerats för ett tullförfarande som tillämpas på icke-unionsvaror och deras tullstatus som unionsvaror har bevisats, iii) när varor har deklarerats felaktigt enligt mer än en tulldeklaration, iv) när ett tillstånd med retroaktiv verkan har beviljats och v) när varor har hänförts till tullagerförfarandet och inte längre kan hänföras till det förfarandet.
102. Jag konstaterar dock att inget av dessa alternativ är tillämpliga på den situation som är aktuell i det nationella målet.
103. Dessutom finns det inget som tyder på att artikel 174 i unionens tullkodex utgör ett alternativt rättsmedel till artikel 173 i kodexen för att undvika stränga sanktioner som kan avskräcka deklaranten från att följa gällande bestämmelser.
104. Jag drar härav slutsatsen att artikel 174 i unionens tullkodex inte tillåter ogiltigförklaring av en tulldeklaration för att den ska omfatta en avsevärt större kvantitet varor, när tullmyndigheterna redan har frigjort varorna i fråga.
105. Jag föreslår följaktligen att domstolen fastställer att artikel 174 i unionens tullkodex ska tolkas så, att den utgör hinder för att tullmyndigheterna, efter det att varorna frigjorts, ogiltigförklarar en redan godtagen tulldeklaration när en avsevärt större kvantitet varor inte har angetts i den deklarationen.
E. Den tredje frågan
106. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida det finns något rättsmedel som mottagaren kan använda sig av för att kunna korrigera fel utan att påföras administrativa eller straffrättsliga påföljder, om det konstateras att varorna är avsevärt fler än den kvantitet som anges i den ursprungliga tulldeklarationen.
107. Det ska i detta avseende erinras om att syftet med en begäran om förhandsavgörande inte är att avge rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan en sådan begäran grundar sig på behovet att få till stånd en faktisk lösning av en tvist som rör unionsrätten och för vilken tolkningen av den rätten är användbar.
108. Det framgår dock inte av beslutet om hänskjutande att svaret på den tredje tolkningsfrågan faktiskt skulle bidra till en lösning av tvisten i målet vid den nationella domstolen, eftersom den hänskjutande domstolen inte har begärt att EU-domstolen ska tolka en unionsrättslig bestämmelse utan finna en lösning av tvisten. Jag anser därför att frågan inte kan tas upp till prövning i detta avseende. Frågan blir i vart fall ovidkommande om EU-domstolen anser, såsom jag föreslår, att tulldeklarationen får ändras enligt artikel 173.3 i unionens tullkodex.
109. När det gäller den hänskjutande domstolens frågor om strängheten av de sanktioner som tillämpas, vill jag dock erinra om att enligt domstolens praxis är de sanktioner som föreskrivs i artikel 42 i förordning nr 952/2013 inte avsedda att vidtas för eventuella bedrägerier eller olaglig verksamhet, utan för varje överträdelse av tullagstiftningen.
110. De sanktioner som medlemsstaterna fastställer måste dock, enligt den artikeln, inte bara vara effektiva och avskräckande utan även proportionella.
111. Det ska härvidlag erinras om att i avsaknad av harmonisering av unionens lagstiftning i fråga om tillämpliga sanktioner för bristande efterlevnad av villkor som föreskrivs i ett regelverk som införts genom denna lagstiftning, har medlemsstaterna befogenhet att välja de sanktioner som de finner lämpliga. De är dock skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet följa unionsrätten och dess allmänna principer, följaktligen också proportionalitetsprincipen.
112. I synnerhet får de administrativa eller repressiva åtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med denna lagstiftning och de får inte heller vara orimliga i förhållande till dessa mål.
113. En sanktions stränghet ska dessutom stå i proportion till hur allvarlig överträdelsen är. Detta krav följer av principen om proportionerliga straff, som stadfästs i artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
114. Jag anser dock att en sanktion bestående av en administrativ sanktionsavgift och en skyldighet att erlägga ett belopp som motsvarar värdet av överskottsvarorna förefaller vara oproportionerlig i förevarande fall.
115. En sanktion som uppgår till ett sådant belopp går nämligen utöver vad som är nödvändigt för att sörja för att de aktuella varorna inte undandras tullens övervakning, dels eftersom ZZE, av egen fri vilja och inom rimlig tid, har ingett en ansökan vid det behöriga tullkontoret om att den konstaterade oegentligheten ska avhjälpas, dels eftersom risken för bedrägeri är högst begränsad.
116. Att tillämpa sanktioner på deklaranterna i ett fall som detta skulle tvärtom avskräcka dem från att ansöka om att få sin situation reglerad och uppmuntra dem att dölja eventuella ytterligare kvantiteter varor, som av misstag inte har deklarerats.
117. En sådan sanktion skulle därför vara kontraproduktiv, eftersom den skulle uppmuntra deklaranterna att kringgå sin skyldighet att betala importtullar och på så sätt skulle undergräva målet att bekämpa bedrägeri och skydda unionens budget.
118. Jag drar slutsatsen härav att i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet och då det inte föreligger någon risk för kringgående av den tillämpliga tullagstiftningen, strider de sanktioner som föreskrivs i den rumänska lagstiftningen mot proportionalitetsprincipen, som stadfästs i artikel 42 i unionens tullkodex och i artikel 49.3 i stadgan.
V. Förslag till avgörande
119. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Tribunalul Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien) har ställt på följande sätt: 1) Artikel 173.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen ska tolkas så, att begreppet ”andra varor” än dem som tulldeklarationen omfattade från början, i den mening som avses i den bestämmelsen, inte omfattar samma varor av en avsevärt större kvantitet, när det kan visas att de andra varorna är identiska med de första, eftersom de klassificeras enligt samma undernummer enligt tulltaxan och skulle ha kunnat omfattas av en och samma deklaration om något sakfel inte hade begåtts. 2) Artikel 173.3 i förordning nr 952/2013 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för ändring av en tulldeklaration efter det att varorna frigjorts, så att den omfattar en avsevärt större kvantitet varor än dem som ursprungligen deklarerades, om ansökan om ändring åtföljs av uppgifter utifrån vilka det kan fastställas ett samband mellan denna avsevärt större kvantitet och de dokument som är hänförliga till importen och om varje misstanke om bedrägeri kan undanröjas. 3) Artikel 174 i förordning nr 952/2013 ska tolkas så, att den utgör hinder för att de behöriga tullmyndigheterna, när en sådan avsevärt större kvantitet varor inte angavs i den ursprungliga tulldeklarationen, ogiltigförklarar deklarationen, efter det att varorna frigjorts.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kallad unionens tullkodex).
3 Monitorul Oficial al României (Rumäniens officiella tidning) nr 350 av den 19 april 2006.
4 Monitorul Oficial al României, del I, nr 520 av den 15 juni 2006.
5 Enligt växelkursen den 2 september 2019 (se punkt 27 i förevarande förslag till avgörande).
6 Enligt växelkursen den 2 september 2019.
7 Enligt växelkursen den 2 september 2019.
8 Se Albert, J.-L., Le droit douanier de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2019, s. 379.
9 Se dom av den 9 juli 2020, Unipack ( C‑391/19, EU:C:2020:547, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
10 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Overland Footwear ( C‑468/03, EU:C:2005:302, punkt 33).
11 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Greencarrier Freight Services Latvia ( C‑571/12, EU:C:2013:803, punkt 34).
12 Kommissionens delegerade förordning av den 28 juli 2015 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 vad gäller närmare regler avseende vissa bestämmelser i unionens tullkodex (EUT L 343, 2015, s. 1).
13 Kommissionens genomförandeförordning av den 24 november 2015 om närmare regler för genomförande av vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 343, 2015, s. 558).
14 Definition i ordboken Larousse.
15 Se punkt 39 i förevarande förslag till avgörande.
16 Se dom av den 27 februari 2014, Greencarrier Freight Services Latvia ( C‑571/12, EU:C:2014:102, punkt 23).
17 Rådets förordning av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1: svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad gemenskapens tullkodex).
18 Se dom av den 27 februari 2014, Greencarrier Freight Services Latvia ( C‑571/12, EU:C:2014:102, punkt 43).
19 Se dom av den 27 februari 2014, Greencarrier Freight Services Latvia ( C‑571/12, EU:C:2014:102, punkt 31).
20 Se dom av den 10 juli 2019, CEVA Freight Holland ( C‑249/18, EU:C:2019:587, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
21 Se dom av den 10 juli 2019, CEVA Freight Holland ( C‑249/18, EU:C:2019:587, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
22 Se dom av den 10 juli 2019, CEVA Freight Holland ( C‑249/18, EU:C:2019:587, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
23 Se dom av den 16 juli 2020, Antonio Capaldo ( C‑496/19, EU:C:2020:583, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
24 Europaparlamentets och rådets förordning av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) (EUT L 145, 2008, s. 1).
25 Se dom av den 20 oktober 2005, Overland Footwear ( C‑468/03, EU:C:2005:624, punkterna 46 och 47).
26 Se, analogt, dom av den 16 juli 2020, Pfeifer & Langen ( C‑97/19, EU:C:2020:574, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, Südzucker m.fl. ( C‑608/10, C‑10/11 och C‑23/11, EU:C:2012:444, punkt 50).
28 Se dom av den 16 juli 2020, Pfeifer & Langen ( C‑97/19, EU:C:2020:574, punkt 45).
29 Se, analogt, dom av den 16 juli 2020, Pfeifer & Langen ( C-97/19, EU:C:2020:574, punkt 46).
30 Se dom av den 7 april 2022, Autonome Provinz Bozen ( C‑102/21 och C‑103/21, EU:C:2022:272, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
31 Se dom av den 4 mars 2020, Schenker ( C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
32 Se dom av den 4 mars 2020, Schenker ( C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
33 Se dom av den 4 mars 2020, Schenker ( C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
34 Se dom av den 6 oktober 2021, ECOTEX BULGARIA ( C‑544/19, EU:C:2021:803, punkt 97).