Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑651/21 М. Ya. M. (En medarvinges avstående från arv)
1. Denna begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012. En arvinge har vid den hänskjutande domstolen ansökt om registrering av en förklaring om avstående från arv som har gjorts av en annan arvinge vid en domstol i en annan medlemsstat där denna andra arvinge har hemvist.
2. Jag föreslår, i detta förslag till avgörande, att domstolen ska slå fast att artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 inte utgör hinder för ovannämnda ansökan om registrering.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3. Artiklarna 4 och 13 i förordning nr 650/2012 ingår i kapitel II i denna, som har rubriken ”Behörighet”.
4. I artikel 4 i denna förordning, med rubriken ”Allmän behörighet”, föreskrivs följande:
”Domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet.”
5. Artikel 13 i denna förordning, som har rubriken ”Accept av eller avstående från arv, legat eller laglott”, har följande lydelse:
”Utöver den domstol som är behörig att pröva arvsmålet i enlighet med denna förordning ska även domstolarna i den medlemsstat där en person har hemvist som enligt den lag som är tillämplig på arvet får avge en förklaring inför en domstol om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en förklaring som ska begränsa den berörda personens ansvar vad gäller skulderna i arvsärendet ha behörighet att motta sådana förklaringar när sådana förklaringar enligt lagen i den medlemsstaten får avges inför domstol.”
6. Artiklarna 21 och 22 i förordningen ingår i kapital III i denna, som har rubriken ”Tillämplig lag”.
7. I artikel 21 i förordning (EU) nr 650/2012, med rubriken ”Allmän regel”, föreskrivs i punkt 1 följande:
”Om inte annat anges i denna förordning ska den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet vara lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död.”
8. I artikel 22 i denna förordning, som har rubriken ”Lagval”, föreskrivs i punkt 1 följande:
”En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död.”
Bulgarisk rätt
Arvslagen
9. Zakon za nasledstvo (arvslagen, DV nr 22, av den 29 januari 1949), i den version som är tillämplig på det nationella målet, föreskriver, i artikel 48, att arvet övergår genom accept och att accepten är giltig från det att arvsförfarandet inleds.
10. Enligt artikel 49.1 i denna lag, kan accepten göras genom skriftlig förklaring till den distriktsdomstol (Rayonen sad) i vars domsaga arvsförfarandet har inletts och där accepten, i detta fall, registreras i en särskild bok.
11. I artikel 51.1 i denna lag föreskrivs att distriktsdomstolen (Rayonen sad), på ansökan från en av de berörda parterna, efter att ha underrättat arvtagarna, fastställer en frist för ingivande av förklaringen om accept eller avstående från arv. Om ett förfarande pågår gentemot arvingen ska denna frist fastställas av den domstol vid vilket förfarandet pågår. I artikel 51.2 i samma lag föreskrivs att om arvingen inte yttrar sig inom den fastställda fristen förlorar denne rätten att acceptera arvet. Enligt artikel 51.3 i arvslagen ska arvingens förklaring registreras i den bok som föreskrivs i artikel 49.1 i denna lag.
12. Enligt artikel 52 i denna lag ska avstående från arv göras i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 49.1. Det registreras enligt samma förfarande.
Civilprocesslagen
13. I artikel 26.1 i Grazhdanski protsesualen kodeks (civilprocesslagen, DV nr 59, av den 20 juli 2007), i den version som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs att parterna i det civilrättsliga förfarandet är de personer i vars namn och mot vilka talan har väckts. Artikel 26.2 i denna lag anger att, förutom i de situationer som föreskrivs i denna lag kan ingen i eget namn göra gällande rättigheter för andra vid domstol.
14. I artikel 531.1 i denna lag föreskrivs att förfarandet i ärenden för frivillig rättsvård inleds genom en skriftlig ansökan från den berörda personen.
15. Enligt artikel 532 i lagen ska ansökan behandlas inom stängda dörrar, såvida inte domstolen anser att det är nödvändigt att hålla en offentlig förhandling för att ärendet ska kunna avgöras på ett korrekt sätt.
16. Enligt artikel 533 i civilprocesslagen är domstolen skyldig att pröva rekvisiten ex officio. Den kan ex officio genomföra en bevisupptagning och beakta omständigheter som sökanden inte åberopat.
Föreskrifter för domstolsförvaltningen
17. Pravilnik za administratsiata v sadilishtata (föreskrifter för domstolsförvaltningen) (DV nr 68 av den 22 augusti 2017), i den version som är tillämplig i det nationella målet, innehåller, i dess artikel 39.1 en förteckning över de böcker och register i elektronisk form som förs vid kansliet, bland vilka ingår ”en bok över accept av eller avstående från arv”.
Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
18. M. Ya. M. (nedan kallad sökanden), som är bulgarisk medborgare, har anfört att han är arvinge efter sin mormor, M.T. G., som var bulgarisk medborgare och avled, i Grekland, den 29 mars 2019.
19. Sökanden har vid den hänskjutande domstolen, Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien), ansökt om att denna domstol ska registrera den förklaring om avstående från arv som den avlidnas make, som är grekisk medborgare, har gjort. Denna sistnämnda person har ingett ett intyg om arvsordningen som utfärdats av de bulgariska myndigheterna, enligt vilket den avlidnas arvingar består av hennes make, hennes dotter och sökanden (hennes barnbarn).
20. Sökanden har i förfarandet ingett ett protokoll som upprättats av Eirinodikeio Athinon (Fredsdomstolen i Aten, Grekland), enligt vilket maken till den avlidna inställde sig vid denna domstol den 28 juni 2019 och förklarade att han avstår från arvet. Enligt ansökan förklarade den avlidnas make vidare att den avlidna senast hade varit bosatt i Grekland.
21. Sökanden handlar inte i egenskap av ombud för den avlidnas make. I stället har han anfört att det ligger i hans intresse att avståendet från en arvinge av samma rang registreras, eftersom registreringen av avståendet ökar hans del av arvet.
22. I förevarande mål har den hänskjutande domstolen anfört att den inte kan inhämta information om den avlidnas senaste hemvist innan den har fastställt att den har behörighet att registrera en förklaring om avstående från arv som genomförts vid en domstol på den ort där den avstående arvingen har hemvist.
23. Den hänskjutande domstolen undrar om en registrering ska göras av en förklaring om avstående från arv som har gjorts vid den domstol som är allmänt behörig i arvsrättsliga frågor, när denna förklaring har registrerats av den behöriga domstolen, i enlighet med artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012. Vidare hyser den tvivel beträffande möjligheten att registrera en förklaring om avstående från arv som gjort av en av arvingarna, på ansökan av en annan arvinge.
24. Den hänskjutande domstolen anser att artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 kan medföra en behörighetskonflikt, eftersom behörigheten, enligt de allmänna bestämmelserna i denna förordning, inte fastställs utifrån arvingens hemvist utan utifrån den avlidnas hemvist. Den domstol som i princip ska avgöra arvsmål är den där den avlidna hade sin senaste hemvist. Detta gör emellertid att det är möjligt att nämnda domstol saknar kännedom om registreringar av avstående från eller accept av arv som görs vid domstolarna där arvingarna har hemvist.
25. Således skapar förordning (EU) nr 650/2012 enligt den hänskjutande domstolen en lucka i lagstiftningen, eftersom den föreskriver en konkurrerande (eller kompletterande) behörighet för domstolar i olika stater, nämligen den där den avlidne hade sin senaste hemvist och den där arvingarna har sin hemvist. Förordningen föreskriver emellertid inte någon skyldighet för denna sistnämnda domstol att underrätta den principiellt behöriga domstolen om förklaringar om avstående från eller accept av arv som gjorts.
26. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att avsaknaden av en sådan informationsskyldighet inte är förenlig med den bulgariska lagstiftarens tillvägagångssätt och den rättspraxis från de nationella domstolarna enligt vilken alla förklaringar om accept av eller avstående från arv ska registreras i domstolsregistret på en plats, från vilket motsvarande uppgifter kan lämnas ut. Detta tillvägagångssätt följer kravet på rättssäkerhet, genom möjligheten att lagra alla uppgifter om accept av eller avstående från arv efter en person på en plats, vilket bland annat anges som syfte med förordning (EU) nr 650/2012 i dess skäl 23.
27. Eftersom någon sådan informationsskyldighet inte uttryckligen föreskrivs i förordning (EU) nr 650/2012, undrar den hänskjutande domstolen vilken karaktär det nationella ärendet ska anses ha. Sökanden önskar inte registrera sitt eget avstående från arvet efter den avlidna, utan ett avstående från en annan arvinge. Något sådant förfarande föreskrivs emellertid inte i bulgarisk rätt. Principen att var och en försvarar sina egna rättigheter inför domstol medger inte någon registrering av förklaringar från andra personer i den bok som är avsedd för accepter av och avståenden från arv.
28. Således önskar den hänskjutande domstolen får klarhet i huruvida det i artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 föreskrivs ett indirekt förbud mot att ett avstående från arv som har gjorts i den stat där arvingen hade sin hemvist på nytt registreras vid en domstol i en annan medlemsstat i vilken den avlidne påstås ha haft sin hemvist. Det bör vara otillåtet att registrera två förklaringar med olika innehåll, det vill säga en förklaring om avstående från arv och en förklaring om accept av arv, för att kunna säkerställa att inga motstridiga förklaringar registreras. Emellertid tycks ett åsidosättande av det i bulgarisk rätt förankrade systemet med registrering av samtliga accepter av och avståenden från arv på en plats inte uppfylla andemeningen med rättssäkerhetsprincipen, som är en grundläggande unionsrättslig princip.
29. Den hänskjutande domstolen har, i detta hänseende, anfört att den anser att det bör vara tillåtet att registrera flera avståenden från arv i flera stater. Den har gjort gällande att en sådan lösning inte medför någon långtgående påverkan på rättssäkerheten, eftersom de olika staternas rättssystem innehåller bestämmelser som reglerar förhållningssättet när det föreligger flera på varandra följande förklaringar om accept eller avstående och den domstol vid vilken ansökan har ingetts i samband med en arvsrättslig tvist kan fastställa de rättsliga följderna av dessa förklaringar, med beaktande av deras ordningsföljd.
30. Om den första tolkningsfrågan besvaras nekande, har den hänskjutande domstolen för det andra önskat få klarhet i vem som får agera sökande beträffande en sådan registrering. Denna fråga är av betydelse, eftersom den bulgariska processlagstiftningen inte föreskriver någon möjlighet att vid en bulgarisk domstol låta registrera ett avstående från arv som redan har registrerats i en annan medlemsstat. En sådan förklaring kan endast avges personligen av arvingen. Frågan är således huruvida en arvinge, i den stat där den avlidna påstås ha haft sin hemvist, kan kräva en registrering av ett avstående av arv från en annan arvinge, vilket har registrerats i den stat där den sistnämnda personen har hemvist, fastän det saknas en sådan uttrycklig processrättslig bestämmelse i förstnämnda stat.
31. Enligt den hänskjutande domstolen krävs det för en effektiv tillämpning av artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012, med beaktande av det syfte med bestämmelsen till vilket hänvisas i skäl 32 i denna förordning, enligt vilket det för en accept av eller ett avstående från ett arv inte kan krävas att arvingen ska resa till den stat där den avlidne hade sin hemvist eller att det är nödvändigt att utse ett ombud vid förfarandet i denna stat, att varje arvinge kan kräva en registrering av ett avstående som redan gjorts i en annan medlemsstat. I förevarande mål skulle detta göra det möjligt att tillämpa den bulgariska processrätten och göra ett undantag från principen om medlemsstaternas processrättsliga autonomi för att säkerställa en effektiv tillämpning av den inledningsvis nämnda bestämmelsen.
32. Om det däremot var tillåtet att registrera ett avstående från en arvinge såväl i den stat där denna har hemvist som i den stat där den avlidne hade hemvist vid tidpunkten för dödsfallet, men detta uteslutande kunde begäras av den arvinge som avstår från arvet, skulle detta innebära att artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 förlorade sin betydelse.
33. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende tillagt att det föreligger en lucka i texten i förordning (EU) nr 650/2012, eftersom nämnda förordning inte innehåller någon skyldighet för den domstol som endast är behörig att registrera avståenden från arv från arvingarna att sända sitt beslut till den domstol som är allmänt behörig i arvsmål enligt de allmänna bestämmelserna i förordningen. Mot denna bakgrund och för att förebygga tvister mellan arvingarna samt beakta den avstående partens registrerade vilja, bör denna viljeyttring kunna upptas i registren vid den avlidnes senaste hemvist efter ansökan från vilken som helst av arvingarna.
34. Mot denna bakgrund har Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien), genom beslut av den 25 oktober 2021, som inkom till domstolen samma dag, beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska artikel 13 i [förordning (EU) nr 650/2012] i förening med rättssäkerhetsprincipen tolkas så, att den innebär att det, efter det att en arvinge vid domstolen i den medlemsstat där denne har sin hemvist redan har låtit registrera en accept av eller ett avstående från arv efter en avliden som vid tidpunkten för sin död hade hemvist i en annan stat i Europeiska unionen, inte är möjligt för andra arvingar att ansöka om en ytterligare registrering av denna accept eller detta avstående i sistnämnda stat?
2) Om den första frågan besvaras så, att en registrering är tillåten: Ska artikel 13 i [förordning (EU) nr 650/2012] i förening med rättssäkerhetsprincipen och principen om en effektiv tillämpning av unionsrätten samt medlemsstaternas skyldighet att samarbeta enligt artikel 4.3 FEU tolkas så, att nämnda artikel 13 inte hindrar att en ansökan om registrering av ett avstående från arv som en arvinge har vidtagit i vederbörandes hemviststat inges av en annan arvinge från den gemensamma arvlåtaren som har hemvist i den stat där den avlidne hade hemvist när dödsfallet inträffade, trots att det enligt processrätten i sistnämnda stat inte föreskrivs någon möjlighet att registrera ett avstående från arv genom en mellanhand?”
35. Ett skriftligt yttrande har inkommit från Europeiska kommissionen.
Rättslig bedömning
Inledande anmärkningar
36. För det första, ska det, som kommission har påpekat i sitt yttrande, understrykas att det i förevarande mål inte är möjligt att med säkerhet fastställa den medlemsstat vars domstolar har behörighet för att pröva frågorna avseende den avlidnas arv. Denna fråga ska således inledningsvis avgöras av den hänskjutande domstolen.
37. Enligt den avlidnas make hade den avlidna sin senaste hemvist i Grekland. Detta skulle innebära att de grekiska domstolarna är behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet, och att den tillämpliga lagstiftningen i princip är den grekiska lagstiftningen, såvida inte den avlidna har valt att arvet i dess helhet ska styras av lagen i den medlemsstat där hon var medborgare, det vill säga den bulgariska lagen.
38. Den hänskjutande domstolen har angett att den inte kunde inhämta information i detta avseende innan den fastställt sin behörighet att registrera en förklaring om avstående från arv som gjorts vid en domstol där den avstående arvingen hade sin hemvist.
39. Denna utgångssituation är oklar. Om det skulle visa sig att den avlidnas senaste hemvist faktiskt var i Grekland, skulle detta betyda att den hänskjutande domstolen inte är behörig, enligt artikel 4 i förordning (EU) nr 650/2012, för att pröva alla frågor avseende arv. Denna behörighet skulle tillkomma de grekiska domstolarna och den hänskjutande domstolen skulle endast vara behörig att motta en förklaring, i enlighet med artikel 13 i denna förordning. Följaktligen skulle den hänskjutande domstolens frågor inte kunna tas upp till sakprövning.
40. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att inledningsvis kontrollera var den avlidna hade sin hemvist innan den ställer sig de frågor som den har hänskjutit till EU-domstolen. Först därefter, när den hänskjutande domstolen har fastställt att den är behörig att pröva frågor om arvet, kan den ställa sig de frågor som den har hänskjutit till EU-domstolen.
41. För det andra, ska den hänskjutande domstolen uppmärksammas på sin skyldighet att godkänna en officiell handling enligt artikel 59 i förordning (EU) nr 650/2012, eftersom en förklaring om avstående från arv från den avlidnas make vid en (grekisk) domstol där den avlidna hade hemvist skulle kunna utgöra en officiell handling i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse. För det fall den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att den kan godkänna denna förklaring enligt artikel 59 i förordning (EU) nr 650/2012, skulle de tolkningsfrågor som hänskjutits kunna visa sig vara ogrundade.
42. Med förbehåll för dessa inledande anmärkningar, föreslår jag att domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens frågor. Under alla omständigheter ska det erinras om att frågorna endast kan tas upp till sakprövning om den hänskjutande domstolen har behörighet att pröva frågor om arvet. Nationella bestämmelser som hindrar den hänskjutande domstolen från att pröva huruvida den är behörig skulle inte vara förenliga med förordning (EU) nr 650/2012 och ska inte tillämpas av den hänskjutande domstolen.
Den första tolkningsfrågan
43. Genom den första tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 utgör hinder för att det, efter att en arvinge vid en domstol i den stat där denna har sin hemvist redan har låtit registrera en accept av eller ett avstående från ett arv efter en avliden som vid tidpunkten för sin död hade hemvist i en annan medlemsstat, är möjligt för en annan arvinge att ansöka om en ytterligare registrering, i denna sistnämnda stat, av detta avstående eller denna accept.
44. Enligt artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 får, utöver den domstol som är behörig att pröva arvsmålet (i den hypotetiska situationen i förevarande mål den bulgariska domstolen), domstolarna i den medlemsstat där en person har hemvist som enligt den lag som är tillämplig på arvet (i den hypotetiska situationen i förevarande mål bulgarisk lag) får avge en förklaring inför en domstol om, bland annat, avstående från arv ha behörighet att motta sådana förklaringar när denna förklaring, enligt lagen i den medlemsstaten, får avges inför domstol.
45. Det ska erinras om att den avlidna som arvingar efterlämnade sin make, som är grekisk medborgare, sin dotter, och sökanden (sitt barnbarn). Maken har gjort en förklaring om avstående från arv enligt artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 vid en domstol i den medlemsstat där han hade hemvist, det vill säga vid en grekisk domstol. Denna förklaring ska presumeras vara giltig. Den hänskjutande domstolens fråga rör således inte denna förklarings giltighet utan möjligheten, för sökanden, att få detta avstående registrerat vid den hänskjutande domstolen.
46. Enligt domstolens fasta praxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av inte bara ordalydelsen, utan även det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen.
47. Artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 föreskriver en behörighet att motta en förklaring om avstående såväl för den domstol som är behörig att pröva arvsmålet som för domstolarna i den medlemsstat där en arvinge har hemvist. Det rör sig om en kompletterande internationell behörighet som utgör en avvikelse från det system som inrättats genom artiklarna 4–11 i denna förordning. Det rör sig, enligt domstolens formulering, om en behörighet av ”begränsad… omfattning”. Denna bestämmelse syftar till att förenkla förfarandena för arvingar och testamentstagare genom att göra undantag från behörighetsreglerna i artiklarna 4–11 i förordningen.
48. Den hänskjutande domstolens första tolkningsfråga har således till syfte att fastställa följderna av den förklaring om avstående som den avlidnas make gjort i Grekland. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende understrukit att förordning (EU) nr 650/2012 inte föreskriver någon skyldighet för den domstol vid vilken en förklaring om avstående av arv har gjorts, att informera den domstol som i princip är behörig om att denna förklaring existerar. Den har konstaterat att det föreligger en ”lucka i lagen” i detta hänseende.
49. Det ska påpekas att förordning (EU) nr 650/2012, i dess (föreskrivande) bestämmelser, inte anger på vilket sätt en förklaring som gjorts enligt dess artikel 13 ska överföras till den domstol som är behörig för att fatta beslut om arvet. Den enda indikationen finns i skäl 32 i denna förordning, som anger att ”[p]ersoner som väljer att utnyttja möjligheten att avge förklaringar i den medlemsstat där de har sin hemvist bör själva inom den tidsfrist som fastställs i den lag som är tillämplig på arvet underrätta den domstol eller myndighet som handlägger eller kommer att handlägga arvet om att sådana förklaringar har gjorts”.
50. Enligt detta skäl, vilket liksom kommissionen har påpekat, naturligtvis inte har något oberoende juridiskt värde, ankommer det således inte på en domstol utan på den berörda personen att underrätta den domstolen som är behörig att fatta beslut om arvet om att en sådan förklaring har gjorts. Förordning (EU) nr 650/2012 förefaller således ”privatisera” översändandet av denna information.
51. Domstolen har själv konstaterat att det varken i artikel 13 eller i artikel 28 i förordningen föreskrivs någon mekanism för översändande av sådana förklaringar från domstolen i den medlemsstat där den avstående arvingen har hemvist till den domstol som är behörig att pröva arvsmålet.
52. I förevarande fall är, under förutsättning att den hänskjutande domstolen har behörighet att fatta beslut om arvet och att förklaringen om avstående av den 28 juni 2019 har gjorts på vederbörligt sätt enligt kraven i den grekiska lagen, det sätt på vilket den behöriga domstolen får vetskap om att en sådan förklaring har gjorts inte någon avgörande omständighet. Vad som är viktigt är att denna domstol faktiskt får kännedom om en sådan förklaring.
53. Detta konstaterande kan inte påverkas av de särdrag i den bulgariska rätten som den hänskjutande domstolen har hänvisat till.
54. Eftersom den hänskjutande domstolen har angett att avsaknaden av en sådan informationsskyldighet för den domstol som har mottagit förklaringen om avstående skulle strida mot den bulgariska lagstiftarens tolkning och nationell rättspraxis, enligt vilken alla förklaringar om accept av eller avstående från ett arv ska grupperas på en och samma plats och i ett enda domstolsregister, i vilket motsvarande eftersökningar kan göras, kan det konstateras att det i detta fall rör sig om en för den bulgariska rätten intern fråga. Det ska erinras om att det ankommer på de bulgariska domstolarna, inbegripet den hänskjutande domstolen, att säkerställa att bestämmelserna i förordning (EU) nr 650/2012 får full verkan. Om, såsom jag just har fastställt, denna förordning inte föreskriver någon informationsskyldighet för den domstol som har mottagit förklaringen om avstående, får med andra ord den bulgariska lagstiftningen inte innehålla bestämmelser som går emot detta val från unionslagstiftarens sida.
55. Jag föreslår således att den första tolkningsfrågan ska besvaras så att artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 inte, när en arvinge som vid en domstol i den stat där denne har sin hemvist har låtit registrera en förklaring om accept av eller avstående från arv efter en avliden som vid tidpunkten för sin död hade hemvist i en annan medlemsstat, utgör hinder för att en annan arvinge får ansöka om en ytterligare registrering av denna förklaring i denna sistnämnda medlemsstat.
Den andra tolkningsfrågan
56. Genom den andra tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 utgör hinder för att en av medarvingarna, som inte är den som har gjort förklaringen om avstående i den medlemsstat där denne har sin hemvist, får underrätta den domstol som har behörighet att fatta beslut om arv om att denna förklaring har gjorts.
57. Det ska inledningsvis påpekas att det i skäl 32 i förordning (EU) nr 650/2012 föreskrivs att ”[p]ersoner som väljer att utnyttja möjligheten att avge förklaringar i den medlemsstat där de har sin hemvist bör själva … underrätta den domstol eller myndighet som handlägger eller kommer att handlägga arvet om att sådana förklaringar har gjorts”.
58. Detta skäl skulle kunna förstås så, att det ankommer på den berörda personen att personligen underrätta den berörda domstolen eller myndigheten. Jag föreslår emellertid en annan tolkning. Unionslagstiftaren förefaller nämligen ha använt begreppet ”själva” för att göra en åtskillnad mellan den person som har gjort förklaringen enligt artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 och den domstol vid vilken denna person har gjort denna förklaring – och inte mellan den person som har gjort förklaringen och varje annan person. Skäl 32 i förordning (EU) nr 650/2012 har således, främst, till syfte att förtydliga att det inte ankommer på domstolen i den medlemsstat där ovannämnda personer har hemvist att underrätta den domstol eller myndighet som handlägger eller kommer att handlägga arvet om att sådana förklaringar har gjorts.
59. Syftet med artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 talar också för en sådan tolkning. Som jag har angett har denna förordning till syfte att undanröja hindren för fri rörlighet för personer som har svårt att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan. I förevarande mål underlättas ett arv om det är tillåtet för en arvinge som kan gynnas av ett avstående från ett arv att underrätta den domstol som är behörig att fatta beslut om detta arv när den avstående arvingen inte själv har gjort det.
60. Jag anser, såsom jag har angett inom ramen för prövningen av den första tolkningsfrågan, att detta konstaterande inte kan påverkas av de särdrag i den bulgariska rätten som den hänskjutande domstolen har hänvisat till.
61. Eftersom den hänskjutande domstolen har angett att den bulgariska rätten inte föreskriver någon möjlighet för en arvinge att ansöka om registrering av en medarvinges förklaring om avstående, ska det påpekas att det ankommer på den nationella domstolen att säkerställa att artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 får full verkan genom att godkänna en annan arvinges översändande av denna förklaring. I annat fall skulle den nationella processlagstiftningen kringgå den tolkning som denna bestämmelse, enligt min uppfattning, ska ges.
62. Följaktligen anser jag att den andra tolkningsfrågan ska besvaras så att artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012 inte utgör hinder för att en annan medarvinge än den som har gjort en förklaring om avstående i den medlemsstat där denne har hemvist får underrätta den domstol som handlägger arvet om att denna förklaring har gjorts.
Förslag till avgörande
63. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) har ställt på följande sätt: 1) Artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012, om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg ska tolkas så, att den inte, när en arvinge som vid en domstol i den stat där denne har sin hemvist har låtit registrera en förklaring om accept av eller avstående från arv efter en avliden som vid tidpunkten för sin död hade hemvist i en annan medlemsstat, utgör hinder för att en annan arvinge får ansöka om en ytterligare registrering av denna förklaring i denna sistnämnda medlemsstat. 2) Artikel 13 i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en annan medarvinge än den som har gjort en förklaring om avstående i den medlemsstat där denne har hemvist får underrätta den domstol som handlägger arvet om att denna förklaring har gjorts.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).
3 Se artikel 4 i förordning (EU) nr 650/2012.
4 Se artikel 21.1 i förordning (EU) nr 650/2012.
5 Se artikel 22.1 i förordning (EU) nr 650/2012.
6 Beträffande giltighetsbegreppet, se mitt förslag till avgörande T.N. och N.N. (Förklaring om avstående av arv) ( C‑617/20, EU:C:2022:426, punkterna 40–44).
7 Se dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf, ( C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 32); dom av den 9 september 2021, UM (Gåvoavtal vid dödsfall ( C‑277/20, EU:C:2021:708, punkt 29) och dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående av arv) ( C‑617/20, EU:C:2022:426).
8 Se Wautelet, P., i A. Bonomi, P. Wautelet, Le droit européen des successions. Commentaire du Règlement (UE) no 650/2012 du 4 juillet 2012, andra upplagan, Bruylant, Bruxelles, 2016, Artikel 13.5.
9 Se dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående av arv) ( C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 44).
10 Se dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 42). Se dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående av arv) ( C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 41).
11 I den unionsrättsliga ordningen är skälen beskrivande och inte föreskrivande till sin karaktär. Frågan om deras juridiska värde uppstår normalt sett inte av den enkla anledningen att skälen, vanligtvis, återspeglas i rättsliga bestämmelser. En god lagstiftningspraxis från unionens politiska institutioner tenderar att bidra till en situation i vilken skälen ger en faktisk bakgrund till bestämmelserna i en juridisk text. Se även mitt förslag till avgörande X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2017:397, punkt 132 och följande punkter).
12 Det rör sig emellertid inte om en rättslig skyldighet för den berörda personen och avsaknaden av en sådan överföring (av information) medför ingen rättslig följd. Se, för ett liknande resonemang, Dutta, A., i F.K. Säcker, R. Rixecker, H. Oetker, B. Bimberg (red.), Münchener Kommentar zum BGB, volym 12, åttonde upplagan., C.H. Beck, Munich 2020, Artikel 13 EuErbVO, punkt 13.
13 Se dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående av arv) ( C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 47). Det ska vidare erinras om att förevarande mål inte gäller en förklarings formella giltighet enligt artikel 13 i förordning (EU) nr 650/2012, utan endast det sätt på vilket den domstol som är behörig att fatta beslut om arvet ska underrättas.
14 Min kursivering.
15 Se även skäl 7 i förordning (EU) nr 650/2012.