Förslag till avgörande av generaladvokat Anthony Collins – Förenade målen C‑711/21 och C‑712/21 État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter ett beslut om överföring)

I. Inledning

1. Respektive begäran om förhandsavgörande avser beslut om återvändande som de belgiska myndigheterna fattat avseende klagandena i de nationella målen (nedan kallade klagandena) efter att deras ansökningar om internationellt skydd avslagits. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) har begärt att EU-domstolen ska ta ställning till huruvida besluten om återvändande är förenliga med artikel 4, artikel 7 och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt med artikel 5, artikel 6.6 och artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (nedan kallat återvändandedirektivet). Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida en domstol som kontrollerar lagenligheten av besluten om återvändande får beakta förändringar i klagandenas familjeliv och/eller hälsotillstånd som inträffat efter det att giltigheten av besluten om att avslå deras ansökningar om internationellt skydd fastställts.

II. Målen vid den nationella domstolen

A. Mål C‑711/21

2. XXX, som är tredjelandsmedborgare, verkar ha anlänt till Belgien den 16 mars 2017. Den 24 mars 2017 ansökte han hos behörig belgisk myndighet om att bli erkänd som flykting. Den 20 juli 2017 avslog Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (generalkommissariatet för flyktingar och statslösa, Belgien) (nedan kallad CGRA) XXX:s ansökan och avslog även hans ansökan om subsidiärt skydd. På grundval av detta avslagsbeslut förelade den behöriga myndigheten XXX den 26 juli 2017 att lämna Belgien.

3. Den 21 augusti 2017 överklagade XXX CGRA:s beslut av den 20 juli 2017 att avslå hans ansökan om internationellt skydd vid Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien) (nedan kallad Utlänningsdomstolen). Utlänningsdomstolen avslog överklagandet den 11 januari 2018.

4. Den 24 augusti 2017 överklagade XXX beslutet av den 26 juli 2017, varigenom han förelagts att lämna Belgien, till Utlänningsdomstolen. XXX lade vid en förhandling fram handlingar som styrkte förändringar i hans familjeliv och hälsotillstånd. Genom dom av den 22 oktober 2019 avslog Utlänningsdomstolen hans överklagande. Utlänningsdomstolen ansåg att XXX inte längre kunde överklaga beslutet av den 26 juli 2017, genom vilket han förelagts att lämna Belgien, eftersom ärendet avgjorts slutgiltigt genom domen av den 11 januari 2018, genom vilken hans överklagande av CGRA:s beslut att inte bevilja honom internationellt skydd avslagits. Utlänningsdomstolen ansåg att den, när den bedömde lagenligheten av ett föreläggande att lämna Belgien, inte kunde beakta utvecklingen efter det att beslutet hade fattats. Utlänningsdomstolen ansåg också att XXX inte kunde vinna framgång med sitt argument att myndigheterna inte kunde fatta beslut om att beordra honom att lämna Belgien så länge hans överklagande av CGRA:s beslut att inte bevilja honom internationellt skydd var anhängigt, eftersom hans överklagande av detta beslut hade avgjorts den 11 januari 2018.

5. Den 6 november 2019 överklagade klaganden Utlänningsdomstolens dom av den 22 oktober 2019 till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen). Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) anser för det första att Utlänningsdomstolen, när det gäller en ansökan om ogiltigförklaring av beslut som förelägger vederbörande att lämna Belgien, i princip ska pröva detta beslut retroaktivt med avseende på omständigheterna (ex tunc). Conseil d’État anser för det andra att det i domen i målet Gnandi inte tydligt anges vid vilken tidpunkt en tredjelandsmedborgare kan åberopa en förändring av omständigheterna i detta syfte, och att den således inte ger svar på huruvida en domstol kan beakta omständigheter som inträffar efter att ett beslut om återvändande fattats. Detta synsätt kan få betydande konsekvenser för tillämpningen av återvändandedirektivet, i synnerhet dess artikel 5, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna vid genomförandet av detta direktiv ska ta vederbörlig hänsyn till bland annat den berörda tredjelandsmedborgarens familjeliv och hälsotillstånd.

B. Mål C‑712/21

6. Den 29 februari 2016 ansökte XXX hos behörig belgisk myndighet om att erkännas som flykting. CGRA avslog hennes ansökan den 30 september 2016 och vägrade även att bevilja henne subsidiärt skydd. Med hänvisning till CGRA:s beslut förelade den behöriga myndigheten den 6 oktober 2016 XXX att lämna Belgien.

7. Den 28 oktober 2016 överklagade XXX CGRA:s beslut av den 30 september 2016 till Utlänningsdomstolen. Överklagandet avslogs den 19 januari 2017. Den 7 november 2016 överklagade XXX beslutet av den 6 oktober 2016, varigenom hon förelagts att lämna Belgien, till Utlänningsdomstolen. Efter en förhandling, vid vilken XXX lade fram handlingar som rörde hennes privatliv, avslog Utlänningsdomstolen i en dom av den 22 oktober 2019 hennes överklagande av föreläggandet att lämna landet. Utlänningsdomstolen följde samma resonemang som det som redovisats i punkt 4 ovan.

8. XXX överklagade Utlänningsdomstolens dom av den 22 oktober 2019 till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen). Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) fann, av samma skäl som de som angetts i punkt 5 ovan, att det inte i domen i målet Gnandi fastställs fram till vilken tidpunkt ett organ som prövar lagenligheten av ett beslut om återvändande kan beakta en förändring av omständigheterna avseende en tredjelandsmedborgares familjeliv.

9. Såvitt avser mål C‑711/21 och C‑712/21 fann Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att artikel 4, artikel 7 och artikel 47 i stadgan samt artikel 5, artikel 6.6 och artikel 14 i återvändandedirektivet kan medföra att den domstol som prövar lagenligheten av ett föreläggande att lämna landet, som fattats efter avslag på en ansökan om internationellt skydd, måste beakta sådana förändringar avseende en klagandes familjeliv eller hälsotillstånd som inträffat före dagen för prövningen. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutade därför att vilandeförklara målen och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artiklarna 4, 7 och 47 i [stadgan] samt artiklarna 5, 6.6 och 13 i [återvändandedirektivet], lästa mot bakgrund av domen i målet Gnandi, tolkas så, att den domstol som prövar ett överklagande av ett beslut om återvändande som antagits efter ett beslut om att inte bevilja internationellt skydd, vid bedömningen av återvändandebeslutets laglighet, endast får beakta nya omständigheterna som kan vara av avgörande betydelse vid bedömningen av situationen i förhållande till artikel 5 [i återvändandedirektivet], vilka har uppstått innan [Utlänningsdomstolen] avslutade det internationella skyddsförfarandet?

2) Måste de omständigheter som avses i artikel 5 i [återvändandedirektivet] ha uppstått vid en tidpunkt då utlänningen var lagligt bosatt eller hade tillstånd att vistas i landet?”

III. Förfarandet vid EU-domstolen

10. Genom beslut av den 4 januari 2022 förenade domstolens ordförande målen C‑711/21 och C‑712/21 vad gäller det muntliga och skriftliga förfarandet samt domen.

11. Klagandena, den belgiska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

12. Den belgiska regeringen hävdade i sitt yttrande av den 29 mars 2022 att inget av de två målen kunde tas upp till prövning, eftersom den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen hade begärt inte längre var nödvändig för att döma i saken. Den 30 mars 2020 utfärdade den behöriga myndigheten ett uppehållstillstånd till klaganden i mål C‑711/21. Den 8 mars 2021 beviljade den behöriga myndigheten klaganden i mål C‑712/21 ett uppehållstillstånd som var giltigt till den 18 februari 2021 och som därefter förnyades med en giltighetstid till den 18 februari 2023. Den belgiska regeringen meddelade också EU-domstolen att den behöriga belgiska myndigheten den 24 februari 2022 hade underrättat Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) om denna utveckling.

13. Den 17 juni 2022 skrev EU-domstolens ordförande till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) för att få bekräftat huruvida klagandena hade uppehållsrätt i Belgien och, om så var fallet, om den hänskjutande domstolen önskade vidhålla sina beslut att begära förhandsavgörande. Den 27 juni 2022 bekräftade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), efter att ha hört klagandenas advokat, att var och en av dem hade beviljats uppehållsrätt i Belgien. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) önskade dock vidhålla sina beslut att begära förhandsavgörande. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) anförde att enligt klagandenas advokat är deras rätt att stanna i Belgien tillfällig och den belgiska regeringen har inte återkallat besluten om återvändande. Klagandenas advokat gjorde gällande att om deras uppehållsrätt i Belgien inte förlängs, kan den belgiska regeringen försöka återuppta handläggningen av återvändandeförfarandet på grundval av de beslut om återvändande som fattats avseende klagandena.

14. Mot bakgrund av Conseil d’États (Högsta förvaltningsdomstolen) svar begärde referenten och generaladvokaten den 6 juli 2022 att den belgiska regeringen skulle informera EU-domstolen om det aktuella läget vad gäller de beslut om återvändande som fattats avseende klagandena eller andra beslut om återvändande som kan ha fattats avseende dem. Den 15 juli 2022 svarade den belgiska regeringen att ”beviljandet av uppehållstillstånd är oförenligt med ett beslut om återvändande. Ett beslut om återvändande återkallas enligt lag genom att ett uppehållstillstånd beviljas, utan att den behöriga myndigheten behöver fatta ett nytt beslut om återvändande.” Den belgiska regeringen drog slutsatsen att klagandena, mot bakgrund av ny rättspraxis från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) på just det här området, inte längre hade något intresse av att fortsätta förfarandet för att få besluten om återvändande ogiltigförklarade.

15. Den 20 juli 2022 översände EU-domstolen den belgiska regeringens svar av den 15 juli 2022 till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen). EU-domstolen frågade på nytt om Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) önskade vidhålla sina beslut att begära förhandsavgörande och bad Conseil d’État att, om så var fallet, ange skälen för detta.

16. Den 3 augusti 2022 meddelade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), med hänsyn till de skiljaktiga ståndpunkter som klagandenas advokat och den belgiska regeringen hade intagit, att den inte kunde återkalla sina beslut att begära förhandsavgörande utan att först höra parterna och ta ställning till klagandenas intresse av att vidhålla respektive ogiltighetstalan. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) angav vidare att de nationella målen hade vilandeförklarats i avvaktan på EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) ansåg sig därför inte kunna uttala sig om statusen för besluten om återvändande och klagandenas intresse av att få sina överklaganden prövade.

IV. Domstolens behörighet att besvara tolkningsfrågorna

17. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten, som ställs med stöd av artikel 267 FEUF, vara relevanta. Enligt det förfarande för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom nämnda bestämmelse ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Det framgår emellertid såväl av ordalydelsen som av systematiken i artikel 267 FEUF att en nationell domstol endast får begära ett förhandsavgörande om ett mål är anhängigt vid den nationella domstolen, inom ramen för vilket den domstolen ska meddela ett avgörande med beaktande av EU-domstolens svar. EU-domstolen får inte lämna rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor. En begäran om förhandsavgörande måste således vara nödvändig för den faktiska lösningen av en tvist vid den hänskjutande domstolen.

18. Av detta följer att EU-domstolen i förekommande fall kan pröva de omständigheter under vilka en nationell domstol har hänskjutit ett mål till den för att bedöma sin egen behörighet och, framför allt, för att bedöma huruvida den begärda tolkningen av unionsrätten har något samband med de faktiska omständigheterna i det nationella målet eller det målets syfte, så att EU-domstolen inte föranleds att avge rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor. Om det framgår att den ställda frågan uppenbart saknar relevans för avgörandet av ett mål, ska EU-domstolen fastställa att anledning saknas att besvara frågan.

19. Det förfarandet för förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 267 FEUF, genom vilket en dialog mellan EU-domstolen och medlemsstaternas domstolar inrättas, utgör kärnan i det domstolssystem som inrättats genom fördragen. Det syftar till att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten och därigenom göra det möjligt att säkerställa bland annat unionsrättens koherens, fulla verkan och autonomi. Artikel 267 FEUF och det system för rättslig dialog och rättsligt samarbete som föreskrivs däri utgör lex specialis. I denna uttrycks den grundläggande princip som föreskrivs i artikel 4.3 FEU, enligt vilken unionen och medlemsstaterna är skyldiga att samarbeta lojalt vid fullgörandet av de uppgifter som följer av fördragen. De nationella domstolarna är, i egenskap av statliga organ, bundna av denna princip i sina förehavanden med unionsinstitutionerna, inklusive EU-domstolen. Skyldigheten till lojalt samarbete är ömsesidig, vilket framgår av ordalydelsen i artikel 4.3 FEU, enligt vilken Europeiska unionen och medlemsstaterna ska ”respektera och bistå varandra”. När det gäller den fördelning av rättskipningsuppgifter mellan nationella domstolar och EU-domstolen som föreskrivs i artikel 267 FEUF, ska EU-domstolen meddela förhandsavgöranden i princip utan att pröva de omständigheter under vilka de nationella domstolarna har ställt tolkningsfrågorna och föreslå tillämpning av de unionsrättsliga bestämmelserna i fråga. Det förhåller sig annorlunda endast i de fall där det antingen framgår att förfarandet enligt artikel 267 FEUF har missbrukats och använts för att få ett avgörande från EU-domstolen utan att det föreligger en verklig tvist, eller då det är uppenbart att de unionsrättsliga bestämmelser som EU-domstolen ska tolka inte kan tillämpas vid avgörandet av det nationella målet.

20. Mot bakgrund av den invändning om rättegångshinder som den belgiska regeringen framfört i sitt skriftliga yttrande, och korrespondensen mellan EU-domstolen, Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) och den belgiska regeringen, kvarstår betydande osäkerhet kring huruvida Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) måste beakta EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna när den ska lösa de anhängiga målen. I detta avseende framgår det tydligt av den rättspraxis från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) som den belgiska regeringen hänvisade till i sitt svar till EU-domstolen av den 15 juli 2022 att ett avgörande från EU-domstolen är onödigt för den faktiska lösningen av överklagandena till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), eftersom besluten om återvändande, som är föremålet för dessa överklaganden, verkar ha tagits bort från den belgiska rättsordningen.

21. Även om det i slutändan ankommer på Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att avgöra saken, tog nämnda domstol – när den återigen den 20 juli 2022 uppmanades av EU-domstolen att ange om den ville vidhålla sina beslut att begära förhandsavgörande och i så fall varför – inte upp relevansen av sitt eget nyligen meddelade avgörande. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) bekräftade bara sin önskan att vidhålla besluten att begära förhandsavgörande, utan att förklara varför förhandsavgörandena skulle ha någon betydelse för utgången av de nationella målen. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) hänvisar endast till behovet av att höra parterna innan den dömer i sak i situationer då förfarandet har vilandeförklarats.

22. Mot bakgrund av nyligen meddelad rättspraxis från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) och det faktum att den behöriga belgiska myndigheten hade informerat Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) om att myndigheten hade utfärdat uppehållstillstånd till klagandena samt mot bakgrund av att Conseil d’'État vid flera tillfällen hade ställt frågor till klagandenas advokat om den saken, är det oklart varför Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) uppenbarligen inte är villig att fullständigt besvara EU-domstolens fråga, och därmed hjälpa EU-domstolen att fullgöra sin uppgift att se till att lag och rätt iakttas vid tolkningen av fördragen.

23. I sitt förslag till avgörande i målet Di Donna konstaterade generaladvokat Kokott att den anda av samarbete i vilken förfarandet för förhandsavgörande genomförs kräver att den hänskjutande domstolen respekterar EU-domstolens funktion, ”vilken är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att yttra sig avseende allmänna eller hypotetiska frågor”. I sitt förslag till avgörande i målet Pohotovost’ anförde generaladvokat Wahl följande. ”[Det är] viktigt att de nationella domstolarna anger varför de anser att ett svar på deras frågor behövs för att de ska kunna avgöra målet, om inte detta entydigt framgår av handlingarna i målet. EU-domstolens skyldighet att respektera den nationella domstolens eget ansvarsområde innebär samtidigt att den nationella domstolen måste beakta den särskilda uppgift som EU-domstolen har med avseende på förhandsavgöranden. EU-domstolen slog nyligen även fast att det saknades anledning för den att fatta ett avgörande i ett fall där den hänskjutande domstolen, trots anmodan, hade vidhållit sin begäran om förhandsavgörande utan att ta ställning till den eventuella inverkan av en utveckling i målet eller en händelse, som EU-domstolen hade kännedom om, vad gäller det kommande avgörandet i det nationella målet och relevansen av tolkningsfrågorna för att avgöra det nationella målet”.

24. Det verkar som om Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) vid utövandet av detta samarbete hade kunnat upphäva vilandeförklaringen av förfarandet vid den domstolen, höra parterna i ärendet och avgöra frågan huruvida de beslut om återvändande som fattas med avseende på klagandena existerade enligt belgisk rätt. I detta sammanhang är det fast rättspraxis att en nationell bestämmelse som hindrar genomförandet av artikel 267 FEUF inte ska tillämpas. På grundval av de uppgifter som EU-domstolen har till sitt förfogande är det aktuella målet om förhandsavgörande vid första påseendet av sådant slag att EU-domstolens svar på frågorna kanske inte är nödvändiga för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra de nationella målen. På grund av att omständigheterna för klagandena har ändrats sedan besluten om att begära förhandsavgörande fattades finns det också en uppenbar risk att EU-domstolen kommer att slösa med värdefulla resurser om den besvarar frågorna. Dessa överväganden påverkar inte Conseil d’États (Högsta förvaltningsdomstolen) rätt att på nytt begära förhandsavgörande efter att ha säkerställt att svaren på frågorna är nödvändiga för den faktiska lösningen av en tvist vid den domstolen.

V. Förslag till avgörande

25. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska fastställa att den inte är behörig enligt artikel 267 FEUF att besvara de frågor som Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) ställde den 4 november 2021.

1 Originalspråk: engelska.

2 Den 4 november 2021.

3 EUT L 348, 2008, s. 98.

4 Med hänvisning till dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465) (nedan kallad domen i målet Gnandi).

5 I artikel 6.1 i återvändandedirektivet föreskrivs att ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända”. I artikel 6.6 föreskrivs följande. ”Detta direktiv ska inte hindra medlemsstaterna från att anta ett beslut om att avsluta en laglig vistelse tillsammans med ett beslut om återvändande och/eller ett beslut om avlägsnande och/eller inreseförbud inom ramen för ett enda administrativt eller rättsligt beslut i enlighet med deras nationella lagstiftning, utan att det påverkar tillämpningen av rättssäkerhetsgarantierna enligt kapitel III och andra relevanta bestämmelser i gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning.”

6 Artikel 4 i stadgan är inte relevant i mål C‑712/21, eftersom klaganden inte har gjort gällande att denna bestämmelse har åsidosatts.

7 Tolkningsfrågorna i mål C‑711/21 och mål C‑712/21 är identiska, med det undantaget att Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) i mål C‑712/21 ansåg att det saknades anledning att ställa en fråga om artikel 4 i stadgan.

8 Uppehållstillståndet i fråga är ett ”Carte F”. Det är giltigt i fem år.

9 Uppehållstillståndet i fråga är ett ”Carte A”. Det är giltigt i ett år och kan förnyas.

10 Office des étrangers (utlänningsmyndigheten, Belgien).

11 I enlighet med artikel 62.1 i domstolens rättegångsregler.

12 C.E., nr 254.100 av den 24 juni 2022. I den domen slog Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) fast att eftersom ett uppehållstillstånd hade beviljats en klagande ”är ett sådant beslut oförenligt med föreläggandet att lämna landet” och ”utgör en rättsakt som utgör hinder mot detta föreläggande på ett sådant sätt att det har avlägsnat föreläggandet från rättsordningen. Eftersom det överklagade förvaltningsbeslutet … har försvunnit ur rättsordningen kan domslutet i den överklagade domen inte längre ge upphov till ett klagomål från klaganden. Klaganden har således inte längre något berättigat intresse av förevarande talan.”

13 Se dom av den 27 juni 2013, Di Donna ( C‑492/11, EU:C:2013:428, punkterna 24–26 och där angiven rättspraxis), dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkterna 27–29 och där angiven rättspraxis) och dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

14 Även om Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) inte kände till att klagandena hade uppehållstillstånd per den 4 november 2021, informerade den inte EU-domstolen om denna utveckling efter att ha informerats därom den 24 februari 2022. I punkt 26 i rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1) anges bland annat att ”[den hänskjutande domstolen] måste underrätta EU-domstolen om alla beslut under rättegången som kan påverka hänskjutandet…”.

15 Dom av den 24 oktober 2013, Stoilov i Ko ( C‑180/12, EU:C:2013:693, punkt 38). Även om den belgiska regeringen har tagit upp spörsmålet huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning i förevarande mål, framgår det av domen i målet Gnandi (punkt 31) att EU-domstolen på eget initiativ kan pröva frågan huruvida en begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning. I enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol kan den hänskjutande domstolen vilandeförklara det förfarande som är anhängigt vid den. I artikel 101 i domstolens rättegångsregler föreskrivs emellertid att EU-domstolen kan begära förtydliganden från den hänskjutande domstolen.

16 Dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) ( C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 90).

17 Se Temple Lang, J., The Development by the Court of Justice of the Duties of Cooperation of National Authorities and Community Institutions Under Article 10 EC, Fordham International Law Journal, 2007, Vol. 31, nr. 5, s. 1517. Se även Klamert, M., ”Article 4 TEU” i Kellerbauer, M., Klamert, M. och Tomkin, J., (red), The EU Treaties and the Charter of Fundamental Rights: A Commentary, Oxford University Press, New York (online), 2019, s. 35–60.

18 Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionsinstitutionernas rättsakter. De ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter, och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål.

19 I enlighet med artikel 4.3 FEU är domstolarna i medlemsstaterna skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämpning och effektivitet. Se dom av den 17 december 2020, kommissionen/Slovenien (ECB:s arkiv) ( C‑316/19, EU:C:2020:1030, punkterna 119 och 124).

20 Beslut av den 13 juli 1990, Zwartveld m.fl. ( C‑2/88-IMM, EU:C:1990:315, punkt 17).

21 Dom av den 8 november 1990, Gmurzynska-Bscher ( C‑231/89, EU:C:1990:386, punkt 23).

22 Se C.E., nr 254.100 av den 24 juni 2022. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) ska kontrollera relevansen av och innehållet i denna nationella rättspraxis inom ramen för de nationella målen. Det framgår, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att dess ståndpunkt i frågan nyligen har ändrats. Se dom av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter ett beslut om överföring) ( C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 20), som avsåg liknande överklagandeförfaranden vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen). I det målet angav Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), efter en begäran om upplysningar från EU-domstolen, att överklagandet i det nationella målet, i vilket lagenligheten av ett beslut om avslag på klagandens asylansökan och föreläggandet att lämna Belgien ifrågasattes, hade ett syfte, eftersom det gällde ett domstolsavgörande som inte kunde undandras från rättsordningen genom någon faktisk omständighet.

23 Se dock punkterna 32 och 33 i domen i målet Gnandi, där Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) tydligt förklarade varför EU-domstolens svar var nödvändigt för att avgöra den aktuella tvisten och varför den domstolen önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande. Se även dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkterna 30 och 31), där Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) förklarade att även om förfarandet vid den domstolen avseende avslag på en ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd hade avgjorts, var EU-domstolens svar på tolkningsfrågan användbart för att för att lösa en fråga om ersättning som skulle betalas till följd av avslagsbeslutet.

24 Se C.E., nr 254.100 av den 24 juni 2022.

25 Det framgår, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att den domstolen inte har frågat den behöriga belgiska myndigheten om den saken.

26 Se, analogt, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) ( C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 107).

27 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Di Donna ( C‑492/11, EU:C:2013:225, punkt 22).

28 Förslag till avgörande av generaladvokaten Nils Wahl i målet Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2013:844, punkt 29).

29 Dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) ( C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 141 och där angiven rättspraxis).

30 EU-domstolens svar på frågor som ställs under sådana omständigheter skulle kunna utgöra ett rådgivande yttrande i hypotetiska frågor i strid mot EU-domstolens uppgift inom ramen för det rättsliga samarbete som inrättats genom artikel 267 FEUF.

31 Se, analogt, beslut av den 12 maj 2016, Security Service m.fl. ( C‑692/15 till C‑694/15, EU:C:2016:344, punkt 30).