Domstolens dom (nionde avdelningen) den 3 februari 2022

I mål C‑20/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) genom beslut av den 26 november 2020, som inkom till domstolen den 13 januari 2021, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden S. Rodin samt domarna J.-C. Bonichot och O. Spineanu-Matei (referent), generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: XS, HD, JW, genom J.-C. Woicke, Rechtsanwalt, LOT Polish Airlines, genom C. Hess, Rechtsanwältin, Europeiska kommissionen, genom M. Heller och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 b andra strecksatsen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan tre passagerare, JW, HD och XS, och å andra sidan flygbolaget LOT Polish Airlines, angående kompensation för en försenad flygning.

Tillämpliga bestämmelser

Förordning (EG) nr 1215/2012

3. I skälen 15 och 16 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

(”(15) Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig domstol gör det berättigat att använda något annat kriterium om anknytning. I fråga om juridiska personer måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och behörighetskonflikter kan undvikas.

(16) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. …”

4. Artikel 4.1 i avsnitt 1 i kapitel II i förordningen, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

5. I artikel 7 i förordningen, som ingår i avsnitt 2 i kapitel II, med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”, föreskrivs följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

1.

a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

b) Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser …

vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,

vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

…”

Förordning (EG) nr 261/2004

6. Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1), med rubriken ”Rätt till kompensation”, har följande lydelse i punkt 1:

”Vid hänvisning till denna artikel skall passagerare få kompensation som uppgår till

a) 250 euro för alla flygningar på högst 1500 kilometer,

b) 400 euro för alla flygningar inom gemenskapen på mer än 1500 kilometer, och för alla övriga flygningar på mellan 1500 och 3500 kilometer,

c) 600 euro för alla flygningar som inte omfattas av a och b.

När avståndet beräknas skall utgångspunkten vara den sista bestämmelseort där nekad ombordstigning eller inställd flygning kommer att leda till att passagerarens ankomst i förhållande till tidtabell försenas.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

7. Klagandena i det nationella målet gjorde en enda bokning hos flygbolaget Lufthansa AG för en flygning den 27 april 2019 från Warszawa (Polen) till Malé (Maldiverna) med mellanlandning i Frankfurt am Main (Tyskland).

8. Den första sträckan av flygningen mellan Warszawa och Frankfurt am Main utfördes av LOT Polish Airlines. På grund av en försenad avgång anlände klagandena till Frankfurt am Main för sent och missade sin anslutningsflygning till Malé, som utfördes av Lufthansa. Klagandena nådde sin slutdestination Malé med en försening på mer än 4 timmar.

9. Klagandena yrkade med stöd av förordning nr 261/2004 att Amtsgericht Frankfurt (Distriktsdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) skulle förplikta LOT Polish Airlines dels att betala ersättning med ett belopp på 600 euro till var och en av dem, eftersom avståndet mellan Warszawa och Malé överstiger 3500 kilometer, dels att ersätta deras advokatkostnader.

10. Genom dom av den 29 april 2020 avvisade nämnda domstol talan med motiveringen att den, mot bakgrund av bestämmelserna i förordning nr 1215/2012, såsom de tolkats av EU-domstolen, inte var behörig att pröva målet, eftersom varken avgångsorten eller ankomstorten för flygningen enligt det berörda transportavtalet var belägen inom dess domkrets.

11. Klagandena i det nationella målet överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main, Tyskland). Enligt klagandena kan domstolen i första instans grunda sin internationella behörighet på artikel 7.1 b i förordning nr 1215/2012. Den omständigheten att Warszawa och Malé utgör uppfyllelseorter för den förpliktelse som följer av transportavtalet utesluter inte att det kan finnas andra platser som också kan kvalificeras som uppfyllelseorter för denna förpliktelse, i den mening som avses i denna bestämmelse.

12. Den hänskjutande domstolen anser att Amtsgericht Frankfurt (Distriktsdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) endast har internationell behörighet att avgöra den tvist som anhängiggjorts vid den enligt artikel 7.1 b i förordning nr 1215/2012 för det fall att ankomstorten för den första etappen av flygningen, det vill säga Frankfurt am Main, kan kvalificeras som ”uppfyllelseort” för den förpliktelse som följer av det aktuella transportavtalet.

13. Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 7.1 b i [förordning nr 1215/2012] tolkas så, att uppfyllelseorten, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det rör sig om en flygning som kännetecknas av en enda, bekräftad bokning för hela sträckan och som är uppdelad i två eller flera etapper, också kan utgöras av ankomstorten för den första etappen av flygningen när etapperna utförs av två olika lufttrafikföretag och när talan om kompensation, vilken väckts med stöd av förordning nr 261/2004, grundar sig på en försening av den första etappen av flygningen och riktas mot det lufttrafikföretag som utförde denna första etapp?”

Prövning av tolkningsfrågan

14. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att när det gäller en flygning som utmärks av att det skett en enda bokning, som bekräftats för hela resan, och som är uppdelad i två eller flera etapper där flygningarna utförs av olika lufttrafikföretag, och det har väckts en talan om kompensation med stöd av förordning nr 261/2004, på grund av en försening på den första etappen som orsakats av en försenad avresa, mot det lufttrafikföretag som ansvarar för genomförandet av denna första etapp, så kan ankomstorten anses vara ”platsen för utförandet”.

15. Det ska inledningsvis preciseras att talan i det nationella målet omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012. När det gäller tolkningen av artikel 5 led 1 a i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), vilken kan överföras på de motsvarande bestämmelserna i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012, har domstolen slagit fast att begreppet ”talan [som] avser avtal” omfattar en flygpassagerares talan om ersättning vid en kraftigt försenad flygning i samband med en flygresa bestående av anslutande flygningar, vilken väckts på grundval av förordning nr 261/2004, mot ett lufttrafikföretag som utfört flygningen men som inte är den berörda passagerarens avtalspart (dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 65), vilket i förevarande fall är LOT Polish Airlines.

16. I artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 anges att talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. Vid tillämpningen av denna bestämmelse preciseras i artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordningen att om inte annat avtalats, ska uppfyllelseorten vara den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

17. Det framgår av domstolens praxis att uppfyllelseorten, när det finns flera ställen för tillhandahållande av tjänster i olika medlemsstater, i princip bör anses vara den ort där anknytningen mellan avtalet och den behöriga domstolen är närmast, varvid den närmaste anknytningen i allmänhet anses föreligga där tjänsten väsentligen utförs. Denna ort ska, i den mån det är möjligt, härledas ur bestämmelserna i själva avtalet (dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

18. När det gäller en direkt flygning som genomförs mellan två medlemsstater av det flygbolag som den berörda passageraren har ingått avtal med, har domstolen slagit fast att orten för såväl avgång som ankomst ska betraktas som de orter där tjänster som tillhandahålls enligt lufttransportavtal huvudsakligen utförs, vilket innebär att den behöriga domstolen enligt artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012, som är behörig att pröva en begäran om kompensation på grundval av avtalet och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004, är den i vars domkrets orten för avgång eller ankomst är belägen, såsom dessa orter överenskommits i avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2009, Rehder, C‑204/08, EU:C:2009:439, punkterna 43 och 47).

19. I förlängningen av denna rättspraxis, vad gäller en flygning med anslutande flygförbindelser som kännetecknas av en enda bekräftad bokning för hela sträckan och som omfattar flera etapper där flygningarna utförs av två olika lufttrafikföretag, har domstolen även slagit fast att ”uppfyllelseorten”, i den mening som avses i denna bestämmelse, kan utgöras såväl av avreseorten för den första etappen av flygningen (beslut av den 13 februari 2020, flightright, C‑606/19, EU:C:2020:101, punkt 36), som av ankomstorten för den sista etappen av flygningen (dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 73), oavsett om den skadeståndstalan som väckts med stöd av förordning nr 261/2004 riktas mot det lufttrafikföretag som ansvarar för genomförandet av flygsträckan i fråga eller mot det flygbolag med vilket den berörda passageraren har ingått avtal, som inte är detta lufttrafikföretag.

20. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att skadeståndstalan väcktes enbart på grund av den försenade avresan från avreseorten för den första del av den flygning som avses i det nationella målet. Denna ort motsvarar en av de orter där huvuddelen av de tjänster som avtalet avser utförs och säkerställer således den nära anknytning som krävs enligt de särskilda behörighetsreglerna i artikel 7.1 i förordning nr 1215/2012 mellan avtalet och domstolen inom vars domkrets orten är belägen.

21. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida platsen för landning i samband med den första etappen av flygningen kan motivera dess behörighet enligt artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012.

22. Domstolen påpekar i detta avseende att, såsom det har erinrats om i punkt 17 i förevarande dom, när tjänster utförs i flera orter i olika medlemsstater, är den ort där anknytningen mellan avtalet och den behöriga domstolen är som närmast, bland annat den ort där det huvudsakliga tillhandahållandet av tjänsterna enligt avtalet ska äga rum (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2009, Rehder, C‑204/08, EU:C:2009:439, punkt 38).

23. Det framgår av denna rättspraxis, och särskilt av användningen av ordet ”bland annat”, att de orter där tjänsterna huvudsakligen utförs, vilka identifieras som både den ursprungliga avreseorten och den slutliga bestämmelseorten för en flygning, endast utgör en icke uttömmande illustration av de platser där en sådan anknytning skulle kunna föreligga. Det kan nämligen inte utan vidare uteslutas, med hänsyn till ordalydelsen i ett lufttransportavtal, att även andra tjänster än dem som utförs på den ursprungliga avgångsorten eller den slutliga bestämmelseorten, i förekommande fall, kan motivera behörighet för andra domstolar än de i vars domkrets dessa orter är belägna, till exempel domstolarna på ankomstorten, att pröva en skadeståndstalan som väckts med stöd av förordning nr 261/2004.

24. I förevarande fall har den hänskjutande domstolen inte angett vilka uppgifter i avtalet som skulle kunna motivera en tillräcklig närhet mellan omständigheterna i det nationella målet och dess behörighet i syfte att säkerställa en ändamålsenlig handläggning av målet. I avsaknad av sådana uppgifter kan följaktligen ”platsen för utförandet”, i den mening som avses i artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012, utgöras av avgångsorten för den första etappen av flygningen, eftersom det är en av de platser där de tjänster som är föremål för det lufttransportavtal som är i fråga i målet vid den nationella domstolen huvudsakligen tillhandahålls.

25. Denna slutsats uppfyller de mål om närhet och god rättskipning som avses i skäl 16 i förordning nr 1215/2012, med hänsyn till att domstolen redan har slagit fast att avreseorten för den första etappen av en flygning med anslutande flygförbindelser och som kännetecknas av en enda bekräftad bokning och som genomförs i flera etapper, säkerställer den nära anknytning som krävs enligt de särskilda behörighetsreglerna i artikel 7.1 i förordning nr 1215/2012 mellan avtalet och den behöriga domstolen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 13 februari 2020, flightright, C‑606/19, EU:C:2020:101, punkt 31).

26. Den är även förenlig med principen om förutsebarhet för behörighetsreglerna i förordning nr 1215/2012, eftersom den gör det möjligt för såväl käranden som svaranden att identifiera domstolarna på avgångsorten för det första segmentet, såsom den framgår av lufttransportavtalet, i egenskap av domstolar vid vilka en skadeståndstalan enligt förordning nr 261/2004 kan väckas.

27. Med avseende på det ovan anförda följer att artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att när det gäller en flygning som utmärks av att det skett en enda bokning, som bekräftats för hela resan, och som är uppdelad i två eller flera etapper där flygningarna utförs av olika lufttrafikföretag, och det har väckts en talan om kompensation med stöd av förordning nr 261/2004, på grund av en försening på den första etappen som orsakats av en försenad avresa, mot det lufttrafikföretag som ansvarar för genomförandet av denna första etapp, kan ankomstorten inte anses vara ”platsen för utförandet”.

Rättegångskostnader

28. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: tyska.