Förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona – Mål C‑21/22 OP (val av en tredje stats lag i fråga om arv)
1. I förevarande begäran om förhandsavgörande ombeds EU-domstolen att, för andra gången med avseende på samma faktiska omständigheter, tolka förordning (EU) nr 650/2012.
2. Närmare bestämt ska domstolen, med beaktande av bland annat artiklarna 22 och 75 i den förordningen, ta ställning till följande frågor: Huruvida en person som inte är medborgare i Europeiska unionen får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare (den första tolkningsfrågan). Huruvida förordning nr 650/2012, i en situation där ett bilateralt avtal mellan Polen och Ukraina inte reglerar lagvalsfrågan i arvsrättsliga spörsmål, ger en sådan möjlighet (den andra tolkningsfrågan).
3. På uppmaning av domstolen ska jag begränsa mitt förslag till den andra frågan, vilket innebär att det ska göras en bedömning av vilken inverkan artikel 75 i förordning nr 650/2012 har i detta mål.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätten
1. FEUF
4. Artikel 351 första och andra stycket har följande lydelse:
”De rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som ingåtts före den 1 januari 1958 eller, för stater som senare ansluter sig, före tidpunkten för deras anslutning mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller flera tredjeländer ska inte påverkas av bestämmelserna i fördragen.
I den mån dessa avtal inte är förenliga med fördragen ska den eller de berörda medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det som är oförenligt med fördragen. Medlemsstaterna skall vid behov bistå varandra i detta syfte och i förekommande fall inta en gemensam hållning.”
2. Förordning nr 650/2012
5. Skäl 37 har följande lydelse:
”För att medborgarna ska kunna utnyttja den inre marknadens fördelar utan att äventyra rättssäkerheten bör den här förordningen ge dem möjlighet att förutse vilken lag som ska tillämpas på deras arv. Harmoniserade lagvalsregler bör införas för att sinsemellan oförenliga beslut ska kunna undvikas. Huvudregeln bör vara att arvet ska regleras av en förutsebar lag med nära anknytning till arvlåtarens situation. Av rättssäkerhetsskäl och för att undvika att arvet splittras bör den lagen styra arvet i dess helhet, dvs. all egendom som utgör kvarlåtenskap, oavsett tillgångarnas natur och oavsett om tillgångarna befinner sig i en annan medlemsstat eller i en tredjestat.”
6. I skäl 38 anges följande:
”Denna förordning bör ge medborgarna möjlighet att i förväg utforma sina arvsrättsliga förhållanden genom att välja vilken lag som ska vara tillämplig på arvet. Detta val bör begränsas till lagen i den stat där de är medborgare för att säkerställa en koppling mellan den avlidne och den valda lagen och undvika att en lag väljs i avsikt att kullkasta de legitima förväntningarna hos personer som har rätt till en laglott.”
7. Skäl 73 har följande lydelse:
”Respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden innebär att denna förordning inte bör påverka tillämpningen av internationella konventioner som en eller flera medlemsstater är anslutna till vid den tidpunkt då denna förordning antas. … Förordningens allmänna målsättning kräver dock att den mellan medlemsstaterna har företräde framför konventioner som har ingåtts uteslutande mellan två eller flera medlemsstater i den mån som konventionerna gäller frågor som regleras genom denna förordning.”
8. I artikel 12 (”Begränsade förfaranden”) har punkt 1 följande lydelse:
”När kvarlåtenskapen efter den avlidne omfattar tillgångar som är belägna i en tredjestat får den domstol vid vilken talan har väckts på begäran av en av parterna besluta att inte fatta beslut om en eller flera sådana tillgångar om det kan antas att dess avgörande med avseende på dessa tillgångar inte kommer att vare sig erkännas eller, i tillämpliga fall, förklaras vara verkställbart i denna tredjestat.”
9. I artikel 22 (”Lagval”) föreskrivs följande i punkt 1:
”En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död.”
10. Artikel 75 (”Förhållandet till gällande internationella konventioner”) har följande lydelse:
”1. Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av internationella konventioner i vilka en eller flera medlemsstater är part när denna förordning antas och vilka gäller frågor som omfattas av denna förordning.
…
2. Utan hinder av punkt 1 ska denna förordning mellan medlemsstaterna ha företräde framför konventioner som har ingåtts uteslutande mellan två eller flera av dem, i den mån som konventionerna gäller frågor som regleras genom denna förordning.
…”
B. Polsk rätt
11. I avtalet mellan Republiken Polen och Ukraina om inbördes rättshjälp och rättsförhållanden inom civil- och straffrättens område av den 24 maj 1993 (nedan kallat avtalet eller det bilaterala avtalet) föreskrivs följande i artikel 37:
”Rättsförhållanden rörande arv av lös egendom ska styras av lagen i den stat där den avlidne var medborgare vid sin död.
Rättsförhållanden rörande arv av fast egendom ska styras av lagen i den stat där den fasta egendomen är belägen.
Frågan huruvida egendom som ingår i kvarlåtenskapen ska anses vara lös eller fast, ska styras av lagen i den stat där egendomen är belägen.”
II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågor
12. OP, som har ukrainskt medborgskap och är bosatt i Polen, är delägare i en bostad belägen i Polen. I Polen vände hon sig till en notarie och gav notarien i uppdrag att upprätta ett notariebestyrkt testamente innehållande en klausul om att ukrainsk rätt ska vara tillämplig på hennes arv.
13. Notarien ansåg att det i testamentet angivna lagvalet skulle strida mot lagen och vägrade därför att bestyrka testamentet. Som skäl för sin vägran anförde han följande: Enligt ett beslut som Sąd Okręgowy w Opolu (Regiondomstolen i Opole, Polen) meddelade den 28 februari 2020 i ett mål rörande liknande omständigheter, är det enligt artikel 22 i förordning nr 650/2012 möjligt endast för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater att välja vilken lag som ska tillämpas. Oberoende av denna tolkning av artikel 22 i förordning nr 650/2012, skulle ett val av tillämplig lag strida mot det bilaterala avtalet, vilket enligt Sąd Okręgowy w Opolu har företräde framför förordningen. Avtalet föreskriver ingen möjlighet att välja vilken lag som ska tillämpas i samband med arv. Enligt artikel 37 i avtalet är det, om det rör sig om lös egendom, lagen i den stat där den avlidne var medborgare och, om det rör sig om fast egendom, lagen i den stat där den fasta egendomen är belägen.
14. OP överklagade notariens beslut till den hänskjutande domstolen och gjorde gällande att det byggde på en felaktig tolkning av artiklarna 22 och 75 i förordning nr 650/2012. OP anförde bland annat följande: Enligt artikel 22 får ”en person” välja att lagen i det land där han eller hon är medborgare ska tillämpas på arvet. Förordning nr 650/2012 är universellt tillämplig, vilket framgår av artikel 20. Syftet med artikel 75.1 i förordning nr 650/2012 är att säkerställa att förordningen är förenlig med de åtaganden som följer avtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer. Eftersom det bilaterala avtalet inte reglerar val av lag i fråga om arv, är en tillämpning av artikel 22 i förordning nr 650/2012 inte oförenlig med avtalet. OP hade kunnat göra ett lagval i enlighet med artikel 22 i förordning nr 650/2012 och förordna om sin kvarlåtenskap i en annan medlemsstat där den förordningen är tillämplig som inte är bunden av ett bilateralt avtal med Ukraina. Notariens tolkning är oförenlig med universalitetsprincipen i fråga om arv, eftersom den innebär att arvet splittras.
15. I sitt svar vidhöll notarien att det bilaterala avtalet skapar ett eget system för att fastställa vilken lag som är tillämplig på arvet. Det systemet äger företräde framför det som föreskrivs i förordning nr 650/2012, vilket innefattar artikel 22 i förordningen.
16. Mot denna bakgrund har Sąd Okręgowy w Opolu (Regiondomstolen i Opole, Polen) beslutat att ställa följande frågor till domstolen:
”1) Ska artikel 22 i [förordning nr 650/2012] tolkas så, att även en person som inte är medborgare i Europeiska unionen får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare?
2) Ska artikel 75 i förordning nr 650/2012, jämförd med artikel 22 i nämnda förordning, tolkas så, att – i en situation där ett bilateralt avtal mellan en medlemsstat och ett tredjeland inte reglerar lagvalsfrågan i arvsrättsliga spörsmål men anger tillämplig lag i arvsrättsliga spörsmål – en medborgare i ett sådant tredjeland som är bosatt i en medlemsstat som är bunden av nämnda bilaterala avtal får välja vilken lag som ska gälla?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
17. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 7 januari 2022.
18. Notarien, den spanska, den ungerska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden.
19. Det har inte ansetts nödvändigt att hålla förhandling.
IV. Bedömning
20. I den situation som har gett upphov till tvisten skulle i princip både förordning nr 650/2012 och det bilaterala avtalet mellan Polen och Ukraina kunna tillämpas.
21. De sammanfallande reglerna innebär att det måste avgöras vilken av dem som ska ha företräde. Konsekvenserna av detta val framgår om de relevanta bestämmelserna återges: Enligt förordning nr 650/2012 får OP i sitt testamente välja att lagen i det land där hon är medborgare (Ukraina) ska tillämpas på arvet i dess helhet. OP skulle däremot inte ha något sådant alternativ, om den omständigheten att inget föreskrivs om lagvalet i det bilaterala avtalet innebär att det alternativet inte är möjligt.
22. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen att EU-domstolen ska tolka artikel 75 i förordning nr 650/2012, jämförd med artikel 22 i samma förordning.
23. Överlag är de yttranden som har inkommit till EU-domstolen inriktade på punkt 1 i artikel 75 (närmare bestämt den första meningen i den punkten). Jag anser emellertid att även punkt 2 måste beaktas för att man ska förstå innebörden av punkt 1.
24. Tillsammans fastställer dessa punkter en förenlighets- eller samordningsklausul som syftar till att de internationella rättsliga åtaganden som medlemsstaterna har gjort innan förordning nr 650/2012 antogs ska respekteras (punkt 1), som samtidigt upprätthåller målen med förordning nr 650/2012, och det är därför som förordningen, utan vidare, ska ha företräde framför konventioner som har ingåtts uteslutande mellan två eller flera medlemsstater (punkt 2).
25. När det handlar om ett bilateralt avtal som hade ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredjeland innan förordning nr 650/2012 antogs, kan den exakta innebörden av artikel 75 i förordningen utan vidare vara den som följer av en tolkning utifrån dess ordalydelse.
26. En kombination av punkterna 1 och 2 i artikel 75 ger vid första anblicken stöd för uppfattningen att avtal av det här slaget automatiskt har företräde framför förordning nr 650/2012, om de står i konflikt med varandra. I punkt 1 föreskrivs att ”[d]enna förordning … inte [ska] påverka tillämpningen av internationella konventioner i vilka en eller flera medlemsstater är part när denna förordning antas och vilka gäller frågor som omfattas av denna förordning”.
27. Denna slutsats kan emellertid anses vara förhastad om, såsom gjorts gällande i andra yttranden som inkommit till EU-domstolen, domstolens rättspraxis rörande artikel 57 i Brysselkonventionen och artikel 71 i förordning nr 44/2001 ska tillämpas.
28. Jag ska granska dessa olika synsätt innan jag tar mig an själva tolkningsfrågan.
A. Förenligheten mellan förordning nr 650/2012 och tidigare internationella konventioner
29. Artikel 75 i förordning nr 650/2012 är inte en isolerad bestämmelse i de europeiska instrumenten rörande civilrättsligt samarbete.
30. Det finns andra konventioner och förordningar rörande förbindelserna mellan enskilda inom det europeiska området för frihet, säkerhet och rättvisa som innehåller liknande bestämmelser. Så är fallet med artikel 57 i Brysselkonventionen, artikel 71 i förordning nr 44/2001 och samma bestämmelse i förordning (EU) nr 1215/2012, artikel 69 i förordning (EU) nr 4/2009 och artikel 62 i förordning (EU) nr 2016/1103.
31. Dessa bestämmelser kan i allt väsentligt sägas vara identiska i följande avseenden: Det anges att syftet är att de inte ska påverka tillämpningen av internationella konventioner i vilka en eller flera medlemsstater är part och vilka gäller samma frågor. De innehåller visserligen vissa nyanseringar när tillämpningen sker mellan medlemsstater.
32. När domstolen har uttalat sig rörande Brysselkonventionen och förordning nr 44/2001 har den slagit fast följande: Samordningsklausulen i artikel 57 respektive artikel 71 avser avtal som ingåtts mellan samtliga medlemsstater eller mellan några av dem och det behöver inte röra sig om konventioner där tredjeland också är part för att de ska ha företräde framför det europeiska instrumentet. När specialkonventionen som rör ett särskilt område inte innehåller någon specifik lösning på ett visst problem, och en sådan lösning finns i unionsrätten, ska medlemsstaterna tillämpa den lösningen. Vid en kollision mellan bestämmelserna i konventionen och i det europeiska instrumentet ska bestämmelserna i konventionen tillämpas, inte bara i förbindelserna med tredjeland utan även mellan medlemsstaterna. Medlemsstaternas tillämpning av specialkonventionerna, vad avser de områden som regleras där, får emellertid inte medföra att de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen åsidosätts. Samordningsklausulen ”kan inte ges en innebörd som strider mot de principer som ligger bakom den lagstiftning som förordningen ingår i”.
33. Jag har tidigare påpekat att några av de som yttrat sig i förevarande mål anser att denna rättspraxis (närmare bestämt dess modus operandi) ska tillämpas på tolkningen av artikel 75 i förordning nr 650/2012.
34. Jag hyser vissa tvivel om detta.
35. Jag ser inga större hinder för att samordningsklausulen i Brysselkonventionen och i de förordningar som följt efter den reglerar förhållandet mellan dessa och specialkonventionerna som rör ett visst område, medan klausulen i förordning nr 650/2012 rör alla konventioner som handlar om områden som den förordningen också reglerar.
36. Jag anser inte att denna skillnad villkorar förhållandena mellan de internationella konventionerna och förordning nr 650/2012 i så hög grad att det leder till andra resultat än de som anges inom ramen för Brysselkonventionen och de efterföljande förordningarna.
37. Jag drar följande slutsats: En allmän konvention om rättshjälp (som den som är aktuell i förevarande mål) är en sådan som avses i artikel 75 i förordning nr 650/2012 om någon av bestämmelserna i konventionen handlar om aspekter som även regleras i förordningen. I sådana fall gäller skyldigheten att iaktta konventionen, vilken bygger på artikel 75 i förordning nr 650/2012, inte hela dess innehåll, utan bara de bestämmelser i den vars tillämpningsområde sammanfaller med andra i det europeiska instrumentet. För frågor rörande arv som inte regleras i konventionen men däremot i förordning nr 650/2012, ska de medlemsstater som är parter i konventionen tillämpa förordningen.
38. Jag anser att det finns andra aspekter av den rättspraxis som jag hänvisat till ovan som är svårare att tillämpa.
39. För det första har de internationella konventionernas företräde framför förordning nr 650/2012, vid regelkollisioner mellan dem, uteslutits genom artikel 75.2 i förordning nr 650/2012 när det gäller konventioner som uteslutande har ingåtts mellan medlemsstater. På den här punkten skiljer sig förordning nr 650/2012 från vissa av de ovannämnda slutsatserna från EU-domstolens sida.
40. För det andra är jag inte säker på om och hur EU-domstolens rättspraxis, där den tolkat artikel 57 i Brysselkonventionen och artikel 71.1 i förordning nr 44/2001, ska tillämpas. Enligt denna ska medlemsstaterna bara tillämpa internationella konventioner under förutsättning att de inte åsidosätter ”de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen”.
41. Mina tvivel beror delvis på att räckvidden av denna rättspraxis inte är särskilt tydlig. I domen TNT Express Nederland, begränsar EU-domstolen den till ”relationerna mellan medlemsstaterna”. I samma dom, och i domen Nipponkoa Insurance, anges att konventionerna ska tillämpas ”inom unionen”, vilket är en otydligare formulering än den föregående. Avslutningsvis finns det ingen liknande formulering i domen Nickel & Goeldner Spedition.
42. Jag kan tillägga att det i dessa domar inte fastställs någon gräns för när en medlemsstat som är part i en internationell konvention ska bortse från åtaganden som bygger på den, för att inte åsidosätta de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen.
43. Jag har emellertid svårt att föreställa mig att unionsrätten automatiskt ska ha företräde i ett sådant fall, så att den internationella konventionens tillämpning i förhållande till tredjeland ifrågasätts. Jag är snarare benägen att uppfatta det så att EU-domstolen helt enkelt ännu inte har att tillfälle att uttala sig om detta när det gäller det civilrättsliga samarbetet inom unionen.
44. Det har den däremot haft i andra sammanhang, i vilka den uttryckligen har slagit fast att ”medlemsstaterna, vid genomförandet av sina åtaganden enligt internationella konventioner, oavsett om det är fråga om en konvention mellan medlemsstater eller en konvention mellan en medlemsstat och ett eller flera tredjeländer, är skyldiga att iaktta sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 307 EG”. Den fann därefter att undantag från denna regel kan göras för att inte rubba balansen och ömsesidigheten i konventioner som har ingåtts mellan en medlemsstat och en tredjestat, under förutsättning att den sistnämnda behåller denna ställning.
45. Jag anser att dessa överväganden kan tillämpas inom området gränsöverskridande civilrättsligt samarbete.
46. När en konvention ingås inom det här området är det en följd av förhandlingar där rättigheterna och skyldigheterna för de stater som är parter i avtalet klargörs, på grundval av ömsesidighetsprincipen.
47. Jag anser att det är särskilt tydligt när det gäller breda överenskommelser, som 1993 års bilaterala avtal mellan Polen och Ukraina, vilket i en mycket speciell historisk situation syftade till att införa en struktur för ömsesidigt civilrättsligt och straffrättsligt samarbete och ge medborgarna i dessa stater ömsesidiga förmåner.
48. Även om tillämpningen av det bilaterala avtalet i Polen på grund av de rådande omständigheterna ska anses ha skett ”inom unionen”, anser jag att det innan de europeiska reglerna ges företräde måste klargöras huruvida denna medlemsstat när den tillämpar reglerna äventyrar jämvikten mellan parterna när det gäller rättigheter och skyldigheter som följer av konventionen.
49. Om det finns en motsättning mellan principerna eller reglerna i ett europeiskt instrument (förordning nr 650/2012) som gäller i en medlemsstat (Polen) och principerna och reglerna i ett bilateralt avtal mellan den staten, som ingicks innan den anslöt sig till unionen, och en tredjestat (Ukraina), är det inte säkert att det rätta svaret under alla förhållanden är att medlemsstaten ovillkorligen är underkastad de unionsrättsliga principerna och reglerna.
50. Jag anser emellertid inte att det föreligger någon verklig motsättning mellan förordning nr 650/2012 och det bilaterala avtalet, såvitt här är av intresse. Jag ska förklara varför här nedan.
B. Ingen motsättning
1. Lösningen i det bilaterala avtalet
51. Som jag tidigare har nämnt ingicks det bilaterala avtalet innan Polen anslöt sig till Europeiska unionen och innan Polen krävde att få exklusiv behörighet inom detta område.
52. I fråga om arv har en dualistisk eller kluven modell tillämpats i det bilaterala avtalet: för lös egendom ska lagen i det land där den avlidne var medborgare vid tidpunkten för sin död tillämpas och för fast egendom ska lagen i det land där egendomen är belägen tillämpas.
53. Utöver dessa lagvalsregler finns andra regler om exklusiv behörighet, vilket innebär att myndigheten i respektive stat ska tillämpa sin egen lag på den del av kvarlåtenskapen som den har ansvar för.
54. Jag kommer i det resonemang som följer att utgå från (eller ha som arbetshypotes) att den omständigheten att inget föreskrivs i det bilaterala avtalet när det gäller att lagval i fråga om arv, innebär att något sådant val inte kan göras när det gäller arv som omfattas av avtalet.
2. Lösningen i förordning nr 650/2012
55. Förordning nr 650/2012 antogs för att göra det lättare för personer att utöva sina rättigheter i samband med arv med gränsöverskridande verkan.
56. Unionslagstiftaren fastställde regler om behörighet och om tillämplig lag i samband med arv med gränsöverskridande verkan och om erkännande (eller godkännande) och verkställighet i en medlemsstat av domar som meddelats och handlingar som utfärdats i en annan medlemsstat.
57. Förordning nr 650/2012 avspeglar vissa val från lagstiftarens sida, av vilka några kan betecknas som ”principer” för systemet. I förevarande mål aktualiseras frågan huruvida parternas rätt att själva avtala om behörig domstol och universalitetsprincipen utgör sådana principer.
a) Friheten att välja tillämplig lag
58. Den hänskjutande domstolen vill att EU-domstolen ska klargöra ”huruvida friheten att välja vilken lag som ska tillämpas ingår i principerna för hur förordning nr 650/2012 ska tillämpas”. Om så är fallet vill den veta huruvida ett avtal som utesluter denna möjlighet ”åsidosätter de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen”.
59. Enligt min mening ska denna fråga besvaras nekande.
60. Vid arv med gränsöverskridande verkan spelar parternas rätt att själva avtala om behörig domstol (begreppsmässigt) en begränsad roll enligt unionsrätten.
61. För att klarlägga vilken lag som ska tillämpas, föreskriver förordning nr 650/2012 ett objektivt anknytningsmoment, nämligen den avlidnes hemvist vid sin död. Möjligheten att välja en annan lag, med stöd av artikel 22, är begränsad med avseende på föremålet (det är bara lagen i den stat där den avlidne var medborgare som kan väljas) och den är dessutom underkastad de formella krav som gäller för ett förordnande om kvarlåtenskap.
62. Mot bakgrund av detta anser jag inte att partsautonomin när det gäller tvistlösning ska anses utgöra en princip som ligger till grund för förordning nr 650/2012.
63. Jag anser således inte att det finns någon unionsrättslig princip som hindrar att ett bilateralt avtal nekar den avlidne friheten att välja vilken lag som ska tillämpas på hans eller hennes arv. Unionsrätten kräver heller inte obönhörligen att det bilaterala avtalet, om det inte innehåller några bestämmelser om lagval, ska tolkas så, att det i själva verket medger ett lagval.
b) Universalitetsprincipen i fråga om arv
1) Som strukturell princip
64. Universalitetsprincipen i fråga om arv (eller snarare universalitetsprincipen i fråga om regleringen av arv) är däremot, till skillnad från den ovanstående, en av de principer som ligger till grund för förordning nr 650/2012. Den tar sig bland annat uttryck i följande: En enda omständighet ska utgöra behörighetskriterium och anknytningsmoment för lagvalsregeln. Arvet ska i sin helhet omfattas av en enda jurisdiktion. En lag ska vara tillämplig på arvet, i betydelsen all egendom som utgör kvarlåtenskap. En lag ska vara tillämplig på arvet i betydelsen förfarandet för överföring och förvärv av tillgångar.
65. I Europeiska unionen, som inte har någon materiell arvsrätt, är valet av den enhetliga modellen inte ett resultat av att uppfattningar som gäller inom det området tillämpas på det internationella sammanhanget. I nuläget är universalitetsprincipen i fråga om arv, i de beskrivna formerna, den tekniska lösning som bäst stämmer överens med unionens integrationsmål: Den innebär att en enda lag ska tillämpas på alla tillgångar som ska överföras, vilket gör det lättare för medborgarna att utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg. För den myndighet som handlägger arvet gör tillämpningen av en enda lag, helst den egna, det lättare att hantera arvet om det har internationella inslag. Denna omständighet, och den omständigheten att behörigheten koncentreras till en enda jurisdiktion, underlättar den fria rörligheten för rättsliga avgöranden inom unionen, eftersom risken för oförenliga avgöranden eller uttalanden rörande samma arv minskar.
66. En enhetlig handläggning av arvsmål var inte den enda lösningen som tillämpades i medlemsstaterna när förhandlingarna om förordning nr 650/2012 genomfördes och unionslagstiftaren var fullt medveten om detta.
67. Trots att denna lösning är relativt ny utgör den ryggraden i systemet. I de domar som hittills meddelats rörande förordning nr 650/2012, har domstolen bekräftat att den utgör en ”princip”.
68. Denna bekräftelse innebär följande: Arvlåtaren kan bara ha en enda hemvist, som kriterium för fastställande av internationell behörighet eller som anknytningsmoment i lagvalsregeln. Det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 650/2012 (och därmed för lex successionis) ges en vid definition.
2) Princip som inte är absolut
69. Det bör emellertid klargöras att universalitetsprincipen i fråga om arv inte är någon orubblig princip inom samtliga områden där den tillämpas. Att undvika en splittring av arvet är enligt domstolen något som förordning nr 650/2012 syftar till att främja, men det är inte ett absolut krav.
70. Det finns gott om undantag från principen om enhetlig handläggning i förordning nr 650/2012. Här följer några exempel: Beslut om vissa tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen och om vissa aspekter av arvsförfarandet får fattas av en annan domstol än den som enligt förordning nr 650/2012 är behörig att fatta beslut om arvet i dess helhet. Den domstol som är behörig enligt huvudregeln får på vissa villkor besluta att inte fatta beslut om tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen som är belägna i en tredjestat. Sambandet mellan forum och jus bortfaller i flera olika fall, bland annat när arvlåtaren gjort ett lagval och denne är medborgare i en tredjestat (med förbehåll för korrigerande åtgärder, såsom återförvisningen med stöd av artikel 34 i förordning nr 650/2012). Detta gäller även när valet innebär att lagen i en medlemsstat ska tillämpas, om de mekanismer som ska säkerställa att den myndighet som handlägger arvet får tillämpa sin egen lag inte fungerar. Förordning nr 650/2012 medger att arvet splittras och att olika lagar reglerar konkreta aspekter av arvsförfarandet. Den medger även, på vissa villkor, att lex rei sitae tillämpas på arvet när det gäller vissa tillgångar.
3) Betydelsen av artikel 12.1 i förordning nr 650/2012
71. Bland alla undantag från universalitetsprincipen i fråga om arv i förordning nr 650/2012, vill jag framhålla det som föreskrivs i artikel 12.1, med tanke på dess betydelse för förevarande mål. Jag anser att unionslagstiftaren i den bestämmelsen har gjort en (nödvändig) eftergift för den mångfald av paradigm som finns när det gäller handläggningen av arv med internationella inslag.
72. I praktiken konstateras det att om det skulle införas en modell med en enhetlig reglering utan nyanseringar, skulle den lösningen misslyckas varje gång det bland kvarlåtenskapen finns fast egendom som är belägen i en stat som har valt den motsatta (dualistiska eller kluvna) modellen.
73. I de länderna brukar tillämpningen av lex rei sitae vara tvingande för fast egendom på det egna territoriet, anses den internationella behörigheten för frågor som rör arvet av denna egendom vara exklusiv, är det följaktligen motiverat att vägra att erkänna utländska domar med avseende på den egendomen.
74. Inom unionen har de medlemsstater som är bundna av förordning nr 650/2012 godtagit den enhetliga modellen och de kan inte motsätta sig att arv avseende fast egendom inom deras territorium omfattas av en utländsk lag eller att myndigheter i andra medlemsstater fattar beslut rörande denna egendom.
75. Förordning nr 650/2012 möjliggör däremot variationer när den, genom artikel 12.1, medger att den domstol som är behörig enligt dess bestämmelser får besluta att inte fatta beslut med avseende på tillgångar som är belägna i en tredjestat, om det kan antas att dess avgörande med avseende på dessa tillgångar inte kommer att vare sig erkännas eller, i tillämpliga fall, förklaras vara verkställbart i denna tredjestat.
76. Artikel 12.1 i förordning nr 650/2012 är framför allt avsedd att tillämpas i situationer där en tredjestat hävdar exklusiv behörighet att fatta beslut om arvet med avseende på fast egendom som är belägen på dess territorium. Antagandet att ett avgörande inte kommer att få rättsverkan i den tredjestaten kan emellertid bygga på vilken annan grund som helst som föreskrivs i lagen i den staten, exempelvis att lagen i den stat där egendomen är belägen inte har tillämpats.
77. En möjlig följd av artikel 12.1 i förordning nr 650/2012 är att den enhetliga behandlingen av arvsmål eller arvsärenden bryts upp: Vad beträffar den internationella behörigheten förhåller det sig så att om den domstol som är behörig enligt förordning nr 650/2012 undantar vissa tillgångar i kvarlåtenskapen från sitt avgörande av rädsla för att detta avgörande inte ska få verkan i den tredjestat där tillgångarna är belägna, är det rimligt att de berörda personerna försöker göra sina anspråk gällande vid domstolarna i den sistnämnda staten. Vad beträffar lex successionis förhåller det sig så att eftersom de domstolarna fastställer den i enlighet med sina lagvalsregler, kan en klyvning förutses om den lag som anges inte är densamma som den som enligt förordning nr 650/2012 ska tillämpas på resten av arvet.
78. Uppbrytningen av den enhetliga handläggningen innebär att det godtas att det finns andra möjligheter att reglera arvet än att använda sig av den enhetliga modellen. Genom artikel 12.1 i förordning nr 650/2012 visar unionslagstiftaren att den känner till att det finns tredjeländer som har valt den kluvna modellen och att den är beredd att respektera det, av praktiska skäl, trots de ovan beskrivna konsekvenserna av detta.
79. Jag anser att den hänsyn som artikel 12 i förordning nr 650/2012 (ensidig regel) är ett uttryck för, inte minskar, utan ökar, när den dualistiska lösningen förs in i ett bilateralt avtal mellan en medlemsstat och en tredjestat, som har undertecknats innan förordningen antogs, vilket är fallet i förevarande mål. Dessutom anges det i förordning nr 650/2012 att syftet är att den inte ska påverka tillämpningen av internationella konventioner.
C. I andra hand: om det finns en motsättning
80. Om domstolen finner att det finns en motsättning mellan principerna i förordning nr 650/2012 och det bilaterala avtalet, föreslår jag att artikel 75 i förordning nr 650/2012 ska tolkas mot bakgrund av artikel 351 FEUF.
81. I artikel 351 regleras kollisioner mellan unionsrätten och vissa konventioner som medlemsstater och tredjeländer är parter i. Enligt domstolen ”är [det] en bestämmelse som, om rekvisiten för att tillämpa den är uppfyllda, kan ligga till grund för undantag från tillämpningen av unionsrätten, inklusive primärrätten”.
82. Motsättningar mellan ett avtal som ingåtts innan en medlemsstat har anslutit sig till unionen och en unionsrättslig bestämmelse kan vara en sådan grund för undantag.
83. Innan den slutsatsen dras är medlemsstaterna emellertid, enligt artikel 351 andra stycket FEUF, skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja oförenligheter mellan unionsrätten och den internationella konventionen i fråga.
84. Denna utgångspunkt innebär följande: För det första ska medlemsstaten undvika oförenligheter genom att konventionen i möjligaste mån och med iakttagande av folkrätten tolkas unionsrättskonformt. För det andra är medlemsstaten om det inte går att göra en konform tolkning skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja konventionens oförenlighet med unionsrätten, i förekommande fall genom att säga upp den. I avvaktan på att det blir möjligt att undanröja eventuella oförenligheter får medlemsstaten enligt artikel 351 första stycket FEUF fortsätta att tillämpa konventionen.
85. Tillämpas detta på förevarande mål innebär det att Polen ska försöka anpassa det bilaterala avtalet till förordning nr 650/2012, med iakttagande av folkrätten.
86. Om detta inte går ska Polen överväga om avtalet ska ändras eller om det ska sägas upp. Under tiden får Polen enligt unionsrätten fortsätta att tillämpa avtalet för att uppfylla sitt internationella åtagande.
V. Förslag till avgörande
87. Mot bakgrund av detta föreslår jag att EU-domstolen ska lämna följande svar till Sąd Okręgowy w Opolu (Regiondomstolen i Opole, Polen): Artikel 75 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, jämförd med artikel 22 i samma förordning, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att det i ett bilateralt avtal som en medlemsstat och en tredjestat ingick innan den förstnämnda staten anslöt sig till Europeiska unionen, föreskrivs att en medborgare i den tredjestaten, som är bosatt i den medlemsstat som är bunden av det bilaterala avtalet, inte har möjlighet att välja vilken lag som ska tillämpas på hans eller hennes arv.
1 Originalspråk: spanska.
2 Den förra begäran om förhandsavgörande hade framställts direkt av en notarie. EU-domstolen fann att notarien inte var att betrakta som en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF och avvisade därför begäran. Se beslut av den 1 september 2021, OKR (begäran om förhandsavgörande från en biträdande notarie) ( C‑387/20, EU:C:2021:751).
3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).
4 Vad beträffar den första tolkningsfrågan, tycks det inte råda någon tvekan om svaret om det är så att det är en olycklig formulering i inledningen till förordning nr 650/2012 som har gett upphov till den hänskjutande domstolens tvivel. I flera skäl i förordningen används ordet ”medborgare” (och även, i några versioner, uttrycket ”europeiska medborgare”) som målgrupp för en förordning som syftar till att göra det lättare att i förväg utforma arvsrättsliga förhållanden med gränsöverskridande verkan och få tillgång till den inre marknadens fördelar. Om denna hänvisning skulle uppfattas så att den utesluter tredjelandsmedborgare på vars arv förordning nr 650/2012 av en eller annan anledning ska tillämpas, skulle det inte bara strida mot ordalydelsen av artikel 22 i förordningen utan även mot andra bestämmelser, exempelvis artikel 20, där det anges att förordningen är universellt tillämplig.
5 Närmare bestämt mot artikel 81 i lagen om notarieämbetet av den 14 februari 1991 (Dz. U. 1991 nr 22, poz. 91), enligt vilken en notarie får vägra att bestyrka rättsstridiga handlingar.
6 Jag skriver ”i princip”, eftersom det föreligger oenighet om huruvida det bilaterala avtalet verkligen utesluter ett val av lex successionis, eller om inget föreskrivs där rörande detta: se fotnot 7. Det ankommer uteslutande på den hänskjutande domstolen att avgöra denna fråga och inte på EU-domstolen, som saknar behörighet att tolka det avtalet.
7 Detta är den tolkning av det bilaterala avtalet som notarien, kommissionen och den ungerska regeringen förespråkar. I likhet med OP i det nationella målet, har den polska regeringen i punkterna 27–30 i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att avtalet bara återger status quo när det gällde frågan vilken lag som skulle tillämpas på arvet när avtalet ingicks. Den omständigheten att det inte finns någon hänvisning till lagval innebär helt enkelt att den frågan inte regleras i avtalet. Den hänskjutande domstolen är inte kategorisk på den här punkten. Om den omständigheten att inget föreskrivs om möjligheten att välja (den varken godtas eller nekas) ska tolkas som att det inte spelar någon roll för de stater som har undertecknat avtalet, kan det inte föreligga någon oförenlighet med förordning nr 650/2012.
8 Med undantag av Konungariket Spaniens yttrande, där även punkt 2 nämns i punkt 27 och följande punkter i yttrandet.
9 Förordning nr 650/2012 är inte tillämplig på Irland eller i Danmark. Ordet ”medlemsstat” ska i fortsättningen anses syfta på de övriga medlemsstaterna.
10 Det är utan tvekan så att instrument av det här slaget omfattas av artikel 75.1 i förordning nr 650/2012.
11 Detta har den spanska (punkterna 28 och 30) och den ungerska regeringen (punkterna 10–16) gjort gällande i sina skriftliga yttranden.
12 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 34 och följande punkter, och notariens skriftliga yttrande, punkt 23 och följande punkter.
13 Konvention i Bryssel av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT 1972, L 299, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30; konsoliderad version i EGT C 27, 1998, s. 1).
14 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1). Bestämmelserna sammanfaller i hög grad och skillnaderna påverkar inte det som är av intresse i förevarande mål.
15 Jämförd med artiklarna 55 och 56.
16 Jämförd med artiklarna 69 och 70.
17 Europaparlamentets och rådet förordning (EU) av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Liksom i förordning nr 44/2001 ska artikel 71 jämföras med artiklarna 69 och 70.
18 Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2019, s. 1).
19 Rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).
20 Det finns emellertid vissa skillnader mellan dem. Några av dessa anser jag är irrelevanta. Så är fallet med avsaknaden i artikel 75 i förordning nr 650/2012 av formuleringen ”utan att detta påverkar medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel [307] 351 FEUF”, vilken återfinns i andra förordningar. Den hänvisningen fanns med i artikel 45 i kommissionens förslag, KOM(2009) 154 slutlig, men den togs bort när den passerade parlamentet. Jag anser att hänvisningen till FEUF i de instrumenten bara är avsedd att utgöra en påminnelse. Det innebär att en avsaknad av den inte befriar medlemsstaterna från de skyldigheter som föreskrivs i FEUF i samband med arv som omfattas av förordningen (se, för ett liknande resonemang, punkt 80 och följande punkter i detta förslag till avgörande). Såsom framgår nedan kan däremot skillnaderna när det gäller avgränsningen av situationer där en europeisk förordning har företräde framför en internationell konvention (se, fotnot 21 nedan för Brysselkonventionen och de förordningar som följt efter den, samt fotnot 27 för andra) få konsekvenser när tolkningen av vissa samordningsklausuler ska tillämpas på andra.
21 Dom av den 14 juli 2016, Brite Strike Technologies ( C‑230/15, EU:C:2016:560, punkterna 49 och 50). Merparten av de konventioner som uteslutande ingåtts mellan medlemsstater har inte längre någon verkan mellan dem inom det materiella tillämpningsområde som omfattas av Brysselkonventionen eller av förordningarna nr 44/2001 och nr 1215/2012: se artiklarna 55 och 56 i Brysselkonventionen och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 44/2001 och i förordning nr 1215/2012.
22 Dom av den 6 december 1994, Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkt 25).
23 Dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkterna 45–48) (nedan kallad domen TNT Express Nederland)
24 Domen TNT Express Nederland, punkt 49 och följande artiklar, dom av den 19 december 2013, Nipponkoa Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 36), och dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 38). Jag ska återkomma till den osäkerhet som råder när det gäller den geografiska räckvidden (så att säga) av denna rättspraxis: se, punkt 41 nedan. Av den framgår, under alla förhållanden, att regeln om ”icke-påverkan” inte innebär att det europeiska instrumentet automatiskt får stå tillbaka varje gång det kolliderar med en internationell konvention, vilket man kan få intryck av vid första anblicken.
25 Domen TNT Express Nederland, punkt 51, och dom av den 19 december 2013, Nipponkoa Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 37). Innebörden av detta i praktiken kommer till uttryck i punkt 55 i den förstnämnda domen: konventionen ”får … endast tillämpas inom unionen om den gör det möjligt att uppnå målen om fri rörlighet för domar på privaträttens område och om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av förordning nr 44/2001”. Se även punkt 38 i den sistnämnda domen och den avslutande formuleringen i punkt 39: artikel 71 i förordning nr 44/2001 ”ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en internationell konvention tolkas på ett sätt som inte säkerställer att förordningens underliggande ändamål och principer iakttas på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som föreskrivs i förordningen”.
26 När bestämmelserna om behörighet, tillämplig lag och dylikt i samband med arv finns i en allmänt tillämplig konvention som innehåller allmänna regler om exempelvis litispendens, käromål som har samband med varandra eller erkännande och verkställighet av domar, måste det klarläggas huruvida dessa allmänna regler även är avsedda för arv som omfattas av konventionen, innan bestämmelserna i förordning nr 650/2012 tillämpas.
27 I förordning nr 650/2012 föreskrivs inget om hur det förhåller sig med avtal som både medlemsstater och tredjeland är part i när det gäller förhållandet mellan dessa, vilket kan anses ha gjorts i artikel 45 i kommissionens förslag, KOM(2009) 154 slutlig, och till skillnad från förordning nr 4/2009.
28 Se punkt 32 första strecksatsen ovan.
29 Se punkt 32 sista strecksatsen ovan.
30 Jag syftar på den geografiska räckvidden. Vad beträffar principerna likställs i de domarna de principer ”som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen” med de som reglerar just den förordning vars förenlighetsklausul är aktuell här.
31 Punkt 52.
32 Domen TNT Express Nederland, punkterna 53 och 54, och dom av den 19 december 2013, Nipponkoa Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 38).
33 Dom av den 4 september 2014 (C‑157/13, EU:C:2014:2145).
34 Domen TNT Express Nederland och dom av den 19 december 2013, Nipponkoa Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858), handlade om reglerna om litispendens, erkännande och verkställighet i konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg, undertecknad i Genève den 19 maj 1956, i dess lydelse enligt protokollet av den 5 juli 1978, undertecknat i Genève den 5 juli 1978 (CMR-konventionen), när de ska tillämpas i mål (eller beslut) med två medlemsstater. De faktiska omständigheterna i dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145), rörde en enda medlemsstat. Det handlade där om att få klarlagt huruvida en behörighetsbestämmelse i CMR-konventionen eller behörighetsbestämmelsen i förordning nr 44/2001 skulle tillämpas.
35 Dom av den 21 januari 2010, kommissionen/Tyskland ( C‑546/07, EU:C:2010:25, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
36 Idem, punkterna 43 och 44.
37 Bestämmelserna om arv i det bilaterala avtalet skiljer sig avsevärt från bestämmelserna i förordning nr 650/2012. I förordningen används den enhetliga modellen för att handlägga arv medan den motsatta modellen används i konventionen, med alla dess konsekvenser (det vill säga när det gäller tillämplig lag, internationell behörighet och erkännande och verkställighet av utländska domar). Om de polska myndigheterna skulle tvingas gynna universalitetsprincipen i fråga om arv på grund av att det är den som ligger till grund för förordning nr 650/2012, skulle det innebära att den bilaterala konventionen åsidosattes under sådana förhållanden som sannolikt är av störst intresse, det vill säga varje gång ett arv efter en polsk medborgare omfattar fast egendom i Ukraina. Eftersom det bilaterala avtalet inte bara föreskriver att lagen i den stat där den avlidne var medborgare ska tillämpas på den lösa egendomen och lex rei sitae på den fasta (artikel 37), utan även att dessa regler måste iakttas för att avgöranden ska erkännas ömsesidigt (artiklarna 49 och 50.6), skulle det polska avgörandet inte erkännas i Ukraina. Däremot skulle Polen fortfarande vara skyldigt att erkänna ukrainska avgöranden rörande fast egendom som är belägen i Polen.
38 Eller följden av att de tillämpas.
39 Vad beträffar artikel 75 i förordning nr 650/2012, är det datumet då förordningen antogs som är relevant. Hur det än förhåller sig med det var Polen och Ukraina tredjeländer när de ingick det bilaterala avtalet, eftersom Polen då ännu inte hade anslutit sig till unionen. Utsikterna för att Ukraina kommer att ansluta sig i framtiden liksom den önskan att stärka banden som kommer till uttryck i Associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Ukraina, å andra sidan (EUT L 161, 2014, s. 3) har av den hänskjutande domstolen och av några av parterna i målet vid EU-domstolen anförts som argument för att föra tolkningen av det bilaterala avtalet närmare förordning nr 650/2012. Det är emellertid något oklart om, när och hur dessa avsiktsförklaringar kommer att förverkligas och de är därför inte användbara när det gäller att tolka avtalets innehåll i nuläget.
40 Se punkt 80 och följande punkter nedan.
41 I ett visst skede kunde denna tidsmässiga omständighet tillmätas viss betydelse när det gällde tolkningen av artikel 351 FEUF. I sin dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem) ( C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 126), slog domstolen fast att så inte är fallet. Jag vill erinra om att vad beträffar artikel 75 i förordning nr 650/2012, är det datumet då förordningen antogs som är relevant.
42 Artikel 41 i det bilaterala avtalet. Om all lös egendom i kvarlåtenskapen finns i en avtalsslutande stat, dödsbodelägarna är överens om det och en av dem ansöker om det, kan i undantagsfall hela arvsmålet prövas vid myndigheterna i den staten. Om jag inte misstar mig har denna lagvalsregel inte ändrats.
43 Som jag tidigare påpekat ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra hur denna aspekt av det bilaterala avtalet ska tolkas för de stater som är part i det.
44 Det är inte ovanligt att tekniska lösningar i förordning nr 650/2012 beskrivs genom hänvisning till de principer som ligger till grund för dem: P. Lagarde, ”Les principes de base du nouveau règlement européen sur les successions”, Revue Critique de Droit International Privé, 2012, s. 691–732. Denna metod är inte helt riskfri, vilket framgår i förevarande mål: den omständigheten att ett val av tillämplig lag eller av behörig domstol får göras enligt förordningen, innebär inte nödvändigtvis att parternas rätt att själva avtala om behörig domstol blir en princip som ligger till grund för instrumentet.
45 Skäl 23 och 27. I artikeldelen, bland annat artiklarna 4 och 21.1.
46 Artikel 4, artikel 10.
47 Skäl 37 in fine och artikel 21.
48 Skäl 42 och artikel 23.
49 Jag använder här det ord som förekommer i flera olika skäl i förordning nr 650/2012.
50 Att tillgångarna är av olika art eller att de finns i olika stater, innebär då inte ytterligare en svårighet för dem.
51 Genom att alla eller en stor del av alla aspekter av ett arv med gränsöverskridande verkan omfattas av en enda rättsordning, minskar mängden problem (och deras styrka) som är karaktäristiska för återskapandet av dess regelverk.
52 Se det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljde förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, SEC(2009) 410, s. 12. Artikel 75.1 (artikel 45.1 i kommissionens förslag, KOM(2009) 154 slutlig) kan också sägas ha antagits i vetskap om att avvisandet av en enhetlig lösning i flera medlemsstater även var (är) den lösning som valts i internationella avtal med tredjeländer.
53 Dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkt 43), dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkterna 54–56), dom av den 7 april 2022, V A och Z A (Subsidiär behörighet att pröva arvsmål) ( C‑645/20, EU:C:2022:267, punkt 38), och dom av den 9 september 2021, UM (Gåvoavtal vid dödsfall) ( C‑277/20, EU:C:2021:708, punkt 33).
54 Dom av den 16 juli 2020, E.E. (Domstols behörighet och tillämplig lag på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 41).
55 Dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755), dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485), och dom av den 9 september 2021, UM (Gåvoavtal vid dödsfall) ( C‑277/20, EU:C:2021:708). I dessa mål skulle alternativet till förordningen ha varit en nationell lag och inte ett annat europeiskt instrument.
56 Dom av den 7 april 2022, V A och Z A (Subsidiär behörighet att pröva arvsmål) ( C‑645/20, EU:C:2022:267, punkt 37).
57 Dom av den 16 juli 2020, E.E. (Domstols behörighet och tillämplig lag på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 69), och dom av den 7 april 2022, V A och Z A (Subsidiär behörighet att pröva arvsmål) ( C‑645/20, EU:C:2022:267, punkterna 44 och 45).
58 Skäl 28 in fine och 32 samt artikel 13.
59 Artikel 12.1.
60 Även i de sällsynta fall där den lag som normalt sett är tillämplig får träda tillbaka till förmån för en annan enligt undantagsklausulen i artikel 21.2.
61 Så är fallet i förevarande mål: om OP:s lagval godtas ska den polska notarien och eventuellt en domstol tillämpa en utländsk lag.
63 Exempelvis utseende av och befogenheter för boutredningsmän i vissa situationer: skäl 44 och artikel 29 i förordning nr 650/2012.
64 Skäl 54 och artikel 30 i förordning nr 650/2012.
65 Innehållet i den bestämmelsen fanns inte med i kommissionens förslag till förordning (KOM(2009) 154 slutlig). Varför den slutligen fördes in förklaras inte i betänkandet från parlamentets utskott för rättsliga frågor av den 6 mars 2013, dokument A7–0045/2012.
66 Detta åskådliggörs på ett bra sätt i A. Bonomi, ”Successions internationales: conflits de lois et de juridictions”, Kurser i internationell rätt vid akademin i Haag, vol. 350, s. 71–418, särskilt s. 107–108: ”La prétention d’un Etat étranger à soumettre, selon l’approche unitaire, les immeubles à la loi nationale ou à la loi du dernier domicile (ou de la dernière résidence habituelle) du de cujus, est […] entièrement irréaliste”.
67 Möjligheterna att tillämpa den egna lagen, i egenskap av lex rei sitae och på grund av att den är det, är begränsade. Artikel 31 i förordning nr 650/2012 illustrerar detta: om den sakrätt som åberopas enligt den lag som är tillämplig på arvet är okänd i lagen i den medlemsstat där rätten åberopas (vilket normalt sett är den medlemsstat där egendomen som rättigheten gäller är belägen, ersätter lex rei sitae inte lex successionis. Det åligger medlemsstaterna att säkerställa den okända sakrättens kontinuitet genom att anpassa den till den närmast likvärdiga sakrätten enligt den statens lagstiftning.
68 Båda dessa grunder för att inte erkänna ett avgörande finns med i artikel 50 i det bilaterala avtalet mellan Polen och Ukraina av den 24 maj 1993.
69 Dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem) ( C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkterna 119 och 121).
70 Se exempelvis dom av den 22 oktober 2020, Ferrari ( C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854), beträffande förhållandet mellan artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 2008, s. 25), och den i Berlin undertecknade konventionen av den 13 april 1892 mellan Schweiz och Tyskland om ömsesidigt skydd för patent, mönster, modeller och varumärken, i dess ändrade lydelse.
71 Se, bland annat, dom av den 22 oktober 2020, Ferrari ( C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854, punkt 67), och dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem) ( C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 122).
72 Dom av den 22 oktober 2020, Ferrari ( C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854, punkt 68).
73 Se domen i föregående fotnot, punkterna 69 och 72.
74 I denna kontext skulle det bilaterala avtalet kunna tolkas så (under förutsättning att den tolkningen iakttar folkrätten) att en avsaknad av bestämmelser om den avlidnes möjlighet att göra lagval är liktydigt med en likgiltighet rörande detta, vilket innebär att det står de stater som är part i avtalet fritt att reglera denna aspekt på det sätt som de finner lämpligt.