Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Mål C‑46/22 P Jenkinson/rådet m.fl.

I. Inledning

1. Domstolen har redan prövat Liam Jenkinsons talan, som väckts i syfte att omvandla på varandra följande avtal om visstidsanställning – inom ramen för vilka han utövade sin tjänst under nära 20 år i samband med tre internationella uppdrag som skapats eller förlängts av Europeiska unionen, inom ramen för dess gemensamma utrikespolitik (Gusp), däribland, senast, uppdraget Eulex Kosovo – till en tillsvidareanställning, och erhålla avtalsenligt och utomobligatoriskt skadestånd.

2. Genom dom av den 5 juli 2018, Jenkinson/rådet m.fl., upphävde domstolen nämligen Europeiska unionens tribunals beslut av den 9 november 2016, Jenkinson/rådet m.fl., i vilket tribunalen, på grundval av artikel 272 FEUF, hade funnit att dess behörighet, som begränsade sig till sökandens sista avtal om visstidsanställning, inte kunde utsträckas till alla övriga visstidsavtal som hade ingåtts inom ramen för de tre uppdragen i vilka föreskrevs behörighet för de belgiska domstolarna.

3. Detta överklagande som Liam Jenkinson har ingett mot domen av den 10 november 2021, Jenkinson/rådet m.fl., i vilken hans talan ogillades, ger domstolen tillfälle att precisera räckvidden av sin dom avseende behörigheten för den domstol som utsetts genom en skiljedomsklausul, mot bakgrund av föremålet för tvisten, samt det rättssystem som ett avtalsenligt anställningsförhållande lyder under när parterna inte har valt vilken lag som ska tillämpas på detta.

4. I denna tvist på arbetsrättsområdet – vilken inte är isolerad, såsom de vid tribunalen pågående målen, liksom de mål i vilka talan kan väckas vid de belgiska domstolarna på grund av att de utsetts i merparten av de aktuella avtalen, vittnar om – kommer det även att röra sig om att fastställa under vilka förutsättningar det specifika sammanhang i vilket anställningen, det vill säga inom de uppdrag som omfattas av Gusp och i synnerhet uppdraget Eulex Kosovo, vilket getts rättskapacitet från och med den 12 juni 2014, har utövats ska beaktas.

5. Min bedömning av överklagandet kommer således i huvudsak att avse frågorna om tribunalens behörighet, tribunalens bedömning av vilken rättsordning som är tillämplig på avtal som ingåtts bland annat med detta uppdrag och omfattningen av den kontroll som domstolen kan komma att göra av tribunalens tillämpning av den nationella lagstiftningen inom ramen för denna tvist grundad på artikel 272 FEUF.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Gemensam åtgärd 2008/124

6. I artikel 1 i rådets gemensamma åtgärd 2008/124/Gusp av den 4 februari 2008 om Europeiska unionens rättsstatsuppdrag i Kosovo, Eulex Kosovo, i ändrad version fram till rådets beslut 2014/349/Gusp av den 12 juni 2014, som har rubriken ”Uppdrag”, föreskrivs följande i punkt 1:

”EU inrättar härmed Europeiska unionens rättsstatsuppdrag i Kosovo, Eulex Kosovo (nedan kallat Eulex Kosovo).”

7. Artikel 2 i denna gemensamma åtgärd, med rubriken ”Uppdragsbeskrivning” har följande lydelse:

”Eulex Kosovo ska bistå Kosovos institutioner, domstolar och brottsbekämpande organ i deras framsteg på väg mot hållbarhet och ansvarighet samt med att ytterligare utveckla och stärka ett oberoende multietniskt rättssystem och multietniska polis- och tullmyndigheter, samtidigt som det säkerställs att dessa institutioner går fria från politisk inblandning och ansluter sig till internationellt erkända normer och europeiska bästa metoder.

Eulex Kosovo ska i fullt samarbete med Europeiska kommissionens biståndsprogram genomföra sitt mandat genom övervakning, mentorskap och rådgivning samtidigt som vissa verkställande befogenheter bibehålls.”

8. Artikel 9 i denna gemensamma åtgärd, med rubriken ”Personal”, har följande lydelse:

”1. Personalen vid Eulex Kosovo ska, när det gäller dess antal och kompetens, vara förenlig med den uppdragsbeskrivning som anges i artikel 2, med de uppgifter som anges i artikel 3 och med Eulex Kosovos struktur enligt artikel 6.

2. Eulex Kosovo ska huvudsakligen bestå av personal utstationerad från [unionens] medlemsstater eller … institutioner. Varje medlemsstat eller unionsinstitution ska stå för kostnaderna för all personal som den utstationerar, inklusive kostnader för resor till och från platsen för utplaceringen, löner, sjukförsäkring och andra traktamenten än dagtraktamenten samt tillämplig ersättning för påfrestande arbete och risker.

3. Eulex Kosovo får efter behov även rekrytera internationell civil personal och lokalanställda på kontraktsbasis, om de nödvändiga tjänsterna inte tillhandahålls av personal som utstationerats av medlemsstaterna. Undantagsvis och i väl motiverade fall, när inga kvalificerade ansökningar från medlemsstaterna föreligger, får medborgare från deltagande tredjestater rekryteras på kontraktsbasis[].

…”

9. I artikel 10 i samma gemensamma åtgärd, med rubriken ”Status för Eulex Kosovos personal” föreskrivs, i punkt 3, följande:

”Anställningsvillkor samt rättigheter och skyldigheter för internationell och lokalanställd personal ska fastställas i avtal mellan Eulex Kosovo och berörd personal[].”

B. Rom I‑förordningen

10. I artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) föreskrivs följande:

”Frågor om förekomsten och giltigheten av parternas samtycke till att en viss lag ska vara tillämplig avgörs enligt bestämmelserna i artiklarna 10, 11 och 13.”

11. Artikel 8 i denna förordning har följande lydelse:

”1. Ett individuellt anställningsavtal ska underkastas den lag som parterna valt i enlighet med artikel 3. Ett sådant lagval får dock inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras den anställde genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel.

2. När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Det land där arbetet vanligen utförs ska inte anses ha ändrats när arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land.

3. Om den lag som ska tillämpas inte kan fastställas enligt punkt 2, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren är beläget.

4. Om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkterna 2 eller 3, ska lagen i detta andra land tillämpas.”

III. Bakgrund till tvisten

12. Bakgrunden till tvisten sammanfattas i punkterna 1–5 i den överklagande domen enligt följande:

”1. Sökanden, … Jenkinson, som är irländsk medborgare, var först anställd under perioden 20 augusti 1994–5 juni 2002 inom ramen för flera på varandra följande visstidsavtal …, vid övervakningsmissionen i Jugoslavien, vilken hade upprättats genom ett samförståndsavtal undertecknat i Belgrad den 13 juli 1991, då kallad Europeiska gemenskapens övervakningsmission (ECMM), och därefter kallad Europeiska unionens övervakningsmission (EUMM) genom rådets gemensamma åtgärd 2000/811/Gusp av den 22 december 2000 om Europeiska unionens övervakningsmission (EGT L 328, 2000, s. 53). ECMM:s, och därefter EUMM:s, mandat förlängdes vid flera tillfällen, senast genom rådets gemensamma åtgärd 2006/867/Gusp av den 30 november 2006 om förlängning och ändring av mandatet för Europeiska unionens övervakningsmission (EUMM) (EUT L 335, 2006, s. 48), till och med den 31 december 2007.

2. Han var därefter anställd vid Europeiska unionens polisuppdrag i Bosnien och Hercegovina (EUPM), som inrättades genom rådets gemensamma åtgärd 2002/210/Gusp av den 11 mars 2002 om Europeiska unionens polisuppdrag (EGT L 70, 2002, s. 1), under perioden 17 juni 2002–31 december 2009 inom olika på varandra följande visstidsavtal. EUPM:s mandat förlängdes vid flera tillfällen, senast genom rådets beslut 2011/781/Gusp av den 1 december 2011 om Europeiska unionens polisuppdrag (EUPM) i Bosnien och Hercegovina (EUT L 319, 2011, s. 51), till och med den 30 juni 2012.

3. Slutligen var Liam Jenkinson anställd vid uppdraget Eulex Kosovo under perioden 5 april 2010–14 november 2014 inom elva på varandra följande visstidsavtal som ingicks med chefen för uppdraget Eulex Kosovo, vad gäller de nio första visstidsavtalen, och med uppdraget i sig, vad gäller de två sista (nedan kallade de elva visstidsavtalen).[] Uppdraget Eulex Kosovo inrättades genom [gemensamma åtgärden 2008/124]. Uppdraget förlängdes vid flera tillfällen, bland annat till och med den 14 juni 2016 genom [beslut 2014/349].

4. Under det tionde visstidsavtalet, som ingicks med uppdraget Eulex Kosovo och omfattade perioden 15 juni–14 oktober 2014, informerades Liam Jenkinson, genom skrivelse från chefen för uppdraget Eulex Kosovo av den 26 juni 2014 …, om att på grund av att medlemsstaterna den 24 juni 2014 hade beslutat att omstrukturera uppdraget Eulex Kosovo skulle den tjänst som Liam Jenkinson innehade sedan han hade anställts vid uppdraget dras in efter den 14 november 2014 och att hans avtal följaktligen inte skulle förnyas därefter. Ett elfte och sista visstidsavtal ingicks således mellan Liam Jenkinson och uppdraget Eulex Kosovo för perioden 15 oktober–14 november 2014 (nedan kallat det sista visstidsavtalet).

5. Med undantag för det sista visstidsavtalet, innehöll alla visstidsavtal som Liam Jenkinson hade ingått gällande hans arbete inom uppdraget Eulex Kosovo en [klausul enligt vilken domstolarna i Belgien var behöriga]. Vad gäller det sista visstidsavtalet innehöll det, i artikel 21, en skiljedomsklausul som angav Europeiska unionens domstol, med stöd av artikel 272 FEUF, för alla tvister rörande avtalet[].”

IV. Förfarandet vidtribunalen och domstolen

13. Genom ansökan som ingavs till tribunalens kansli den 23 oktober 2015, väckte Liam Jenkinson talan med, i huvudsak, ett yrkande, grundat på artikel 272 FEUF, om för det första en omvandling av hans samtliga anställningsavtal till en tillsvidareanställning och en ersättning för den skada som han påstår sig ha lidit till följd av den oskäliga användningen av flera efter varandra följande visstidsanställningar och en oskälig uppsägning detta och för det andra ett fastställande av att Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europeiska utrikestjänsten har diskriminerat honom och därmed ska förpliktas att betala ersättning samt, i andra hand, ett yrkande grundat på unionens institutioners utomobligatoriska ansvar.

14. Genom beslut av den 9 november 2016, Jenkinson/rådet m.fl., förklarade tribunalen att det var uppenbart att den saknade behörighet att pröva de båda yrkanden som framställts i första hand och angav att det var uppenbart det yrkande som framställts i andra hand inte kunde tas upp till sakprövning. Följaktligen avvisade tribunalen talan i dess helhet och förpliktade Liam Jenkinson att ersätta rättegångskostnaderna.

15. I domen Jenkinson I biföll domstolen Liam Jenkinsons överklagande och återförvisade målet till tribunalen samt beslutade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.

16. Domstolen ansåg att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, på grundval av artikel 272 FEUF, förklara att det var uppenbart att den saknade behörighet att pröva de yrkanden som framställts i första hand. Domstolen fann vidare att tribunalens behörighet kunde utsträckas till att omfatta tidigare anställningsavtal enligt vilka domstolarna i Bryssel skulle vara behöriga, förutsatt att Liam Jenkinsons talan omfattar yrkanden som grundas på det sista visstidsavtalet eller har ett direkt samband med de skyldigheter som följer av detta avtal. Domstolen fastställde i detta hänseende att Liam Jenkinsons yrkanden förutsatte att rättsverkningarna av de tidigare anställningsavtalen beaktades.

V. Den överklagade domen

17. Efter det att tribunalen, i punkt 31 i den överklagade domen, angett Liam Jenkinsons yrkanden, återgav den, i punkt 38, sammanfattningen av dessa från domen Jenkinson I, i vilken anges att ”[g]enom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 oktober 2015 väckte Liam Jenkinson talan mot rådet, kommissionen, utrikestjänsten och uppdraget Eulex Kosovo. Han yrkade att tribunalen skulle i första hand, omvandla hans avtalsförhållande till en ’tillsvidareanställning’, fastställa att svarandena hade åsidosatt sina avtalsförpliktelser, bland annat skyldigheten att delge uppsägningen av ett avtal om tillsvidareanställning, fastställa att uppsägningen var felaktig och följaktligen förplikta svarandena att ersätta den skada som uppkommit till följd av den felaktiga användningen av på varandra följande visstidsavtal, åsidosättandet av skyldigheten att delge uppsägningen och den felaktiga uppsägningen[], i första hand, att tribunalen skulle fastställa att rådet, kommissionen och utrikestjänsten, hade behandlat honom på ett diskriminerande sätt under den tid han varit anställd inom [de tre uppdragen], när det gäller hans lön, hans pensionsrättigheter och andra förmåner, och fastställa att han borde ha rekryterats som tillfälligt anställd av en av svarandena samt förplikta dem att betala skadestånd med anledning av detta[] och i andra hand, att tribunalen skulle förplikta svarandena att, på grundval av deras utomobligatoriska skadeståndsansvar, ersätta honom för den skada som orsakats av att de hade åsidosatt sina skyldigheter.[]”

18. I den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet.

19. Inledningsvis konstaterade tribunalen, i punkt 45 i den överklagade domen, att talan inte hade väckts med stöd av artikel 263 FEUF. Tribunalen angav, i punkt 62 i denna dom, att såvitt avsåg de första yrkandena, som framställts i första hand, hade talan väckts med stöd av den skiljedomsklausul som angav unionsdomstolen i det sista visstidsavtalet och att talan, vad gällde de andra yrkandena, även de förstahandsyrkanden, och det tredje yrkandet, som framställts i andra hand, var en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar som väckts med stöd av artiklarna 268 och 340 FEUF.

20. I punkt 70 i den överklagade domen förklarade tribunalen sig behörig att pröva de tre yrkandena.

21. Beträffande den andra invändningen om rättegångshinder mot yrkandena som svarandena framställt, erinrade tribunalen om att de omständigheter, beslut och eventuella oegentligheter som Liam Jenkinson har åberopat inte kan läggas dem till last, eftersom de inte har ingått något avtalsförhållande med Liam Jenkinson (för rådet, utrikestjänsten eller kommissionen) eller att de inte har ingått något sådant med honom före den 5 april 2010 (för uppdraget Eulex Kosovo). Tribunalen angav, i punkterna 75, 76 och 78 i den överklagade domen, att denna invändning om rättegångshinder inte riktar sig mot talan i sin helhet, utan endast mot de första yrkandena och att det således är efter det att de första yrkandena har prövats i sak som det eventuellt, med avseende på tillämplig rätt, ska fastställas i vilken mån nämnda yrkanden ska bifallas med avseende på var och en av svarandena.

22. Beträffande det första yrkandet om en omvandling av avtalsförhållandet till en tillsvidareanställning, påpekade tribunalen inledningsvis att Liam Jenkinson avser samtliga på varandra följande visstidsavtal som han har ingått inom ramen för sitt arbete inom de tre uppdragen.

23. Vidare ansåg tribunalen att den ”först” skulle pröva Liam Jenkinsons yrkande avseende de elva visstidsavtalen som avsåg hans arbete inom uppdraget Eulex Kosovo. Om detta yrkande ogillades skulle tribunalen nämligen inte vara behörig att pröva yrkandet om omvandling av de två första serierna av visstidsavtal, som Liam Jenkinson ingått inom ramen för hans arbete inom de två första uppdragen. Slutligen ansåg tribunalen att den, då unionslagstiftaren inte har instiftat några särskilda bestämmelser eller antagit rättsakter till följd av skapandet av uppdraget Eulex Kosovo, skulle avgöra tvisten på grundval av den nationella materiella rätt som är tillämplig och, bland annat genom en tolkning som är förenlig med unionsrätten, utföra en kontroll av huruvida den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk genom användning av på varandra följande avtal om visstidsanställning har iakttagits.

24. För att fastställa vilken nationell materiell rätt som var tillämplig på tvisten, beslutade tribunalen att ”använd[a]” Rom I‑förordningen och, särskilt, dess artikel 8 som avser individuella anställningsavtal. Beträffande de nio första visstidsanställningarna, konstaterade tribunalen, i punkt 119 i den överklagade domen, att avtalsparterna med hänvisning till meddelande K(2009) 9502, i den mening som avses i artikel 8.1 i Rom I‑förordningen valt irländsk rätt som tillämplig nationell arbetsrätt.

25. Beträffande det tionde och det elfte visstidsavtalet fann tribunalen, i punkt 130 i den överklagade domen, att de hade närmare anknytning, i den mening som avses i artikel 8.4 i denna förordning, till irländsk rätt.

26. Efter sin bedömning, i punkterna 152–186 i den överklagade domen, av tillämpningen av bestämmelserna i den irländska rätten, mot bakgrund av domstolens praxis, på omständigheterna i målet, fann tribunalen, i punkterna 184, 187 och 188 i den domen, att det fanns objektiva grunder, knutna bland annat till den temporära aspekten och ständiga utvecklingen av uppdraget Eulex Kosovo, för att erbjuda Liam Jenkinson att ingå de första avtalen om visstidsanställning och ett sista visstidsanställningsavtal för en månad, utan att begå rättsmissbruk.

27. I punkt 188 i den domen ogillade tribunalen följaktligen samtliga yrkanden om omvandling av visstidsanställningsavtalen till en tillsvidareanställning, inbegripet de yrkanden som avsåg de visstidanställningsavtal som hade ingåtts mellan Liam Jenkinson och de två första uppdragen.

28. I punkt 209 tredje meningen i den överklagade domen angav tribunalen att yrkandet om omvandling av visstidsanställningarna till ett tillsvidareanställningsavtal grundat på ett åsidosättande av Section 8.2 i 2003 års lag inte kunde bifallas. Även om Liam Jenkinson i det aktuella fallet med fog hade gjort gällande detta åsidosättande, föreskrivs inte i den irländska rätten någon sådan omvandling som en av de rättvisa och skäliga konsekvenser som ska dras.

29. I punkt 215 i den överklagade domen ogillade tribunalen yrkandet om ersättning för de inomobligatoriska skadorna i deras helhet. Tribunalen angav dels att yrkandet om ersättning för dessa skador i det första yrkandet grundar sig på att visstidsavtalen omvandlats till en enda tillsvidareanställning genom rättsmissbruk och på grund av åsidosättanden av bestämmelser om avtalets form enligt belgisk och irländsk rätt, dels att dessa argument, som framförts av sökanden, hade ogillats.

30. I punkt 216 i denna dom angav tribunalen att det, då det fösta yrkandet hade ogillats, inte var nödvändigt att pröva den invändning om rättegångshinder som avsåg att svarandena inte, helt eller delvis, kunde hållas ansvariga för de omständigheter, beslut och eventuella oegentligheter som Liam Jenkinson hade åberopat.

31. Beträffande det andra yrkandet, avseende ersättning för utomobligatoriska skador, som även framställts som förstahandsyrkande, erinrade tribunalen om att det grundar sig på artiklarna 268 FEUF och 340 FEUF och syftar till att rådet, kommissionen och utrikestjänsten ska ersätta de utomobligatoriska skador som Liam Jenkinson påstår sig ha lidit till följd av den rekryteringspraxis av uppdragens internationella civila personal som har tillämpats. I punkt 237 i den överklagade domen konstaterade tribunalen, utan att pröva den invändning om rättegångshinder som kommissionen och utrikestjänsten gjort, att Liam Jenkinson inte hade styrkt att det skett en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättsregel som hade till syfte att ge honom rättigheter. Tribunalen angav särskilt, i punkt 228 i denna dom, att det är på grundval av de primärrättsliga bestämmelser som specifikt avser Gusp som det i bestämmelserna om uppdraget Eulex Kosovo uttryckligen har fastställts en rättslig grund som gör det möjligt för uppdragschefen och därefter för uppdraget att rekrytera internationell civil personal på kontraktsbasis. Tribunalen uteslöt vidare, i punkt 230 i denna dom, att de olika kontraktsanställda vid uppdraget Eulex Kosovo diskriminerades på grund av tillämpningen av olika nationella bestämmelser. Den underkände även, i punkterna 231 och 233 i samma dom, argumenten om en särbehandling i förhållande till de europeiska kolleger som var anställda enligt anställningsvillkoren för övriga anställda, då den ansåg att Liam Jenkinson inte hade visat att han, enligt unionsrättsliga bestämmelser, hade rätt att bli anställd vid de uppdrag som avses ovan i punkterna 1–3 enligt bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda eller enligt motsvarande föreskrifter.

32. När det gäller det tredje yrkandet, avseende utomobligatoriskt skadestånd, som framställdes i andra hand, ansåg tribunalen att det var uppenbart att detta inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att det brast i klarhet, varför den biföll svarandenas första invändning om rättegångshinder.

VI. Parternas yrkanden

33. Liam Jenkinson har i sitt överklagande yrkat att domstolen i första hand ska upphäva den överklagade domen och pröva målet samt, i andra hand, återförvisa målet till tribunalen. Han har även yrkat att motparterna ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda målen.

34. Liam Jenkinson har, till stöd för sitt överklagande, gjort gällande sex grunder. Den första grunden avser en felaktig tolkning av yrkandena och grunderna, genom att tribunalen bland annat från sin prövning uteslöt varje yrkande som var grundat på en invändning om rättegångshinder. Såvitt avser den andra grunden, har Liam Jenkinson gjort gällande felaktig rättstillämpning genom att tribunalen enbart bedömde hans senaste tjänsteutövning inom uppdraget Eulex Kosovo. Som tredje grund har han anfört flera felaktiga rättstillämpningar från tribunalens sida vid prövningen av huruvida hans framställningar inom ramen för det första yrkandet var välgrundade. Den fjärde grunden gäller en felaktig tillämpning av principen om likabehandling mellan unionens tjänstemän och åsidosättande av artikel 336 FEUF genom att utesluta allt utomobligatoriskt ansvar för motparterna. Den femte grunden rör felaktiga rättstillämpningar från tribunalens sida genom att den avvisat det tredje yrkandet. Den sjätte grunden avser en bristfällig motivering avseende rättegångskostnaderna.

35. Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har yrkat att domstolen ska ogilla/avvisa överklagandet och förplikta Liam Jenkinsson att ersätta rättegångskostnaderna. De tre första motparterna har, i huvudsak, gjort gällande att talan i första instans skulle avvisas. Eulex Kosovo har gjort gällande att överklagandet delvis ska ogillas och delvis ska avvisas.

VII. Rättslig bedömning

36. På domstolens begäran behandlar detta förslag endast den andra grunden samt den tredje grundens första, tredje och fjärde delar.

A. Inledande anmärkningar

37. Mot bakgrund av den stora mängd argument som har utvecklats till stöd för detta överklagande, anser jag det lämpligt att erinra om de gränser inom vilka analysen av dessa ska utföras.

38. För det första kan, enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF, tribunalens avgöranden överklagas till domstolen ”endast i rättsfrågor”. Domstolen får emellertid göra en prövning av vissa faktiska grunder när en part har gjort gällande en missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller en materiell oriktighet samt en bristfällig motivering.

39. För det andra, beträffande tribunalens beslut att låta svarandenas invändningar om rättegångshinder anstå, kan detta inte prövas utan att ett anslutningsöverklagande inges. Under dessa omständigheter är det endast för det fall den överklagade domen upphävs som det ska prövas huruvida talan som riktats mot svarandena kan tas upp till prövning. Emellertid ska, för det första, domen Eulex Kosovo, vad gäller det första yrkandet i den del det riktar sig mot Eulex Kosovo, beaktas. Vidare ska skillnaden i föremål mellan detta och de övriga yrkandena, i den del dessa grundar sig på artiklarna 268 och 340 FEUF beträffande det utomobligatoriska ansvaret för bland annat unionens institutioner, beaktas.

40. För det tredje, mot bakgrund av de krav som anges i artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler, ska de delar som nu är fastställda anges. Detta är fallet med klassificeringen av en del av Liam Jenkinsons talan. Tribunalens konstaterande, i punkterna 41, 44 och 45 i den överklagade domen, enligt vilket denne inte har framställt något yrkande om ogiltigförklaring av någon rättsakt, grundat på artikel 263 FEUF, har inte kritiserats. Detsamma gäller konstaterandet att han inte har bestritt lagenligheten av beslutet att inte förnya hans anställningsavtal och att han inte har begärt att få tillbaka sin tjänst. Under dessa omständigheter är all kritik som avser att en rättsakt är rättsstridig verkningslös. En sådan kritik skulle dessutom förutsätta att den åberopats och styrkts med rättsliga och faktuella argument. Den kan vidare konstateras att ingen kritik har framförts mot punkterna 140–146 och 198–200 i den överklagade domen avseende den materiella irländska rätt som är tillämplig i förevarande mål.

41. För det fjärde leder avsaknaden av kritik riktad mot den framställning som tribunalen har gjort av Liam Jenkinsons första yrkande, i punkterna 31, 38 och 54, samt i punkt 77, första meningen, punkt 85, punkt 197, andra meningen, och punkt 209, andra meningen i den överklagade domen, enligt vilken hans skadeståndsyrkanden grundar sig på en omvandling av visstidsanställningarna till ett tillsvidareanställningsavtal eller är en följd av denna, till antagandet att endast en ogiltigförklaring av beslutet på arbetsrättsområdet kommer att medföra en prövning av huruvida de påstådda inomobligatoriska skadorna ska ersättas.

42. Det är således mot bakgrund av alla dessa omständigheter som jag kommer att utveckla min analys av grunderna avseende tribunalens behörighet och domstolarnas uppgifter inom ramen för artikel 272 FEUF, som det första yrkandet grundar sig på.

B. Den andra grunden

1. Parternas argument

43. Liam Jenkinson har som andra grund gjort gällande att tribunalen felaktigt, i punkt 82 i den överklagade domen, angav att det sista avtalet endast ingick bland de elva visstidsanställningsavtal som han ingått med uppdraget Eulex Kosovo och inte i ett längre avtalsförhållande. Liam Jenkinson anser att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att den skulle kontrollera lagligheten av de elva visstidsanställningsavtalen före de två första serierna av visstidsanställningsavtal, i vilka den inte hade utsetts till behörig domstol.

44. Han har gjort gällande att tribunalens behörighet omfattar alla visstidsanställningsavtalen för att pröva yrkandet mot bakgrund av den nationella rätten och att denna rätt föreskrev en prövning av visstidsanställningsavtalen i kronologisk ordning. Liam Jenkinson anser att motiveringen i den överklagade domen avseende uteslutandet av de 30 första visstidsanställningsavtalen är otillräcklig då den varken grundar sig på irländsk rätt eller på unionsrätten. Vidare innebär avsaknaden av en analys av begreppet ”fortgående anställning av en eller flera arbetsgivare” eller ”närstående arbetsgivare”, i den mening som avses i irländsk rätt, under förutsättning att de är tillämpliga, ett förnekande av innebörden i punkt 77 i den överklagade domen och det inbördes beroendet mellan frågan om identifiering av arbetsgivaren, det vill säga unionen, för samtliga visstidsanställningsavtal och förekomsten av ett fortgående anställningsförhållande inom unionen och bedömningen av omvandlingen av visstidsanställningsavtalen till ett tillsvidareanställningsavtal. Klaganden har i detta hänseende, i sin svarsinlaga, understrukit att uppdraget Eulex Kosovo inte har samma anställningsförmåga, i den mening som avses i fördragen som unionen och att unionen är ansvarig, för de två första uppdragen, på grund av att de upphört, såsom en administratör skulle kunna vara vid en upplösning av ett bolag.

45. Rådet anser att tribunalen inte har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, i den mening som avses i punkt 50 i domen Jenkinson I och den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 38–40 och 44 i denna, när den, genom en strikt tolkning av sin behörighet, ansett att endast de elva visstidsanställningsavtal som ingåtts med uppdraget Eulex Kosovo har ett direkt samband med det sista visstidsanställningsavtalet som utser unionsdomstolen. Rådet har tillagt att bestämmelserna i irländsk rätt inte kan göras gällande mot tribunalen för att fastställa dess behörighet grundad på artikel 272 FEUF.

46. Kommissionen anser, för det första, att tribunalen, i avsaknad av en skiljedomsklausul som ger domstolen behörighet att pröva de visstidsanställningsavtal som ingåtts inom ramen för Liam Jenkinsons yrkesverksamhet inom ramen för de två första uppdragen, i enlighet med punkt 47 i domen Jenkinson hade en skyldighet börja med att analysera de visstidsanställningsavtal som ingåtts med Eulex Kosovo i syfte att bedöma huruvida en unik och fortgående relation existerade, innan den beslutade huruvida den kunde omfatta de två första serierna av visstidsanställningar. Vidare anser kommissionen att Liam Jenkinsons argument avseende punkterna 77 och 232 i den överklagade domen grundar sig på en felaktig tolkning av dessa. Slutligen har denna institution påpekat att klagandens argument grundat på begreppet ”närstående arbetsgivare” strider mot det som den gjort gällande i sitt tidigare överklagande, nämligen att de två första uppdragen som sådana inte längre existerar. Dessutom har kommissionen understrukit att argumenten avseende unionens anställningsförmåga, vilka delvis är nya, saknar grund avseende Eulex Kosovo, sedan domen Eulex Kosovo, liksom, i förlängningen, avseende övriga uppdrag.

47. Utrikestjänsten anser att förevarande tvist endast avser det avtal som ingåtts mellan Liam Jenkinson och uppdraget Eulex Kosovo. Detta följer enligt utrikestjänsten av punkterna 47 och 48 i domen Jenkinson I. Den omständigheten att Liam Jenkinson hade varit anställd av två andra uppdrag saknar relevans. Det är uppenbart att det, när det gäller olika uppdrag, inte finns någon anställningskontinuitet.

48. Eulex Kosovo anser att försöket till en unik och fortgående uppbyggnad av ett arbetsförhållande inte håller för prövningen av Liam Jenkinsons tre olika anställningsperioder och att han, först i överklagandeskedet, framförde argument avseende begreppet ”närstående arbetsgivare” i samband med unionen. Detta uppdrag har vidare understrukit att varje argument som strider mot beslut 2014/349 och som tillerkänner det rättshandlingsförmåga för att ingå avtal och föra talan inför domstol, liksom i domen Eulex Kosovo avseende dess ansvar för alla händelser som inträffat före den 12 juni 2014, saknar grund.

2. Bedömning

49. Kritiken mot den andra grunden avser punkt 82 i den överklagade domen som har följande lydelse: ”Eftersom det sista visstidsavtalet ingår bland de elva visstidsavtalen, som avser Liam Jenkinsons arbete inom uppdraget Eulex Kosovo, ska tribunalen först pröva hans yrkande om att de elva visstidsavtalen ska omvandlas till en enda tillsvidareanställning. Om detta yrkande ogillas är tribunalen nämligen inte behörig att pröva yrkandet om omvandling av de två första serierna av visstidsavtal, som Liam Jenkinson ingått inom ramen för hans arbete inom de två första uppdragen, som avses i punkterna 1 och 2 ovan,[] eftersom de inte innehöll någon skiljedomsklausul som angav unionsdomstolen.”

50. Liam Jenkinson har i huvudsak bestritt begränsningen av tribunalens behörighet till den sista serien visstidsanställningsavtal avseende hans verksamheter inom ramen för uppdraget Eulex Kosovo, trots att en tillämpning av den nationella rätten borde ha föranlett tribunalen att, vid prövningen av det första yrkandet, beakta samtliga avtal som ingåtts, oberoende av vilket uppdrag han tilldelats.

51. Det ska inledningsvis påpekas att den angripna motiveringen finns i den del av den överklagade domen som avser sakprövningen av ”yrkandet om att de på varandra följande visstidsavtalen ska omvandlas till en enda tillsvidareanställning” efter det att tribunalen prövat sin behörighet i punkterna 64–66 i denna dom, vilken den erinrar om i punkt 81 i denna dom. Tribunalen har nämligen, i dessa punkter 64–66, återgett formuleringen i domstolens dom i målet Jenkinson I och konstaterat att dess behörighet omfattar alla yrkanden som följer av detta sista visstidsanställningsavtal eller som har ett direkt samband med de skyldigheter som följer av detta avtal.

52. Vidare, vad gäller räckvidden av detta avgörande, vill jag påpeka följande: Enligt fast praxis från domstolen, som den hänvisade till i punkt 39 i domen Jenkinson I, ska tribunalens behörighet inom ramen för en skiljedomsklausul som ingåtts med stöd av artikel 272 FEUF bestämmas utan hänvisning till tillämplig nationell rätt och utan att det är nödvändigt att fastställa huruvida det rör sig om ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal. Efter det att domstolen, i punkt 38 i denna dom, erinrat om att ”tribunalens behörighet, som grundas på en skiljedomsklausul, [utgör] ett undantag från allmänna rättsregler och ska därför tolkas restriktivt”, fastställde den, i punkt 45 i denna dom, att dess behörighet kan utsträckas till att omfatta tidigare anställningsavtal enligt vilka domstolarna i Bryssel ska vara behöriga,[] förutsatt att Liam Jenkinsons talan omfattar yrkanden som grundas på det sista visstidsavtalet eller har ett direkt samband med de skyldigheter som följer av detta avtal”. Efter att ha preciserat vilka kontroller det ankom på tribunalen att genomföra, beaktade domstolen Liam Jenkinsons yrkanden, konstaterade att ”talan omfattar yrkanden som även grundas på det sista visstidsavtalet” och drog därav slutsatsen att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att det var uppenbart att den saknade behörighet ”med motiveringen att Liam Jenkinsons yrkanden förutsatte att rättsverkningarna av de tidigare anställningsavtalen beaktades”.

53. Således anser jag, för det första, att det särskilt av denna sistnämnda motivering följer att domstolen i synnerhet beaktade föremålet för yrkandet, det vill säga en omvandling av flera visstidsanställningsavtal till ett tillsvidareanställningsavtal, då detta yrkande innebär att en enda domstol ska utses för att pröva dessa avtal som helhet. För det andra kan inte, såvida domstolen inte har gjort ett sådant förbehåll, av hänvisningen till domen av den 1 juli 1982, Porta/kommissionen, i punkt 44 i domen Jenkinson I, dras slutsatsen att domstolen avsåg begränsa sitt avgörande till den sista serien av visstidsanställningsavtal som ingåtts inom ramen för uppdraget Eulex Kosovo och att vissa kriterier skulle vara avgörande, såsom ett avtalsförhållande med en enda arbetsgivare, avsaknad av avbrott i detta förhållande, eller avsaknaden av en vilja att få tvisten prövad av en särskild domstol.

54. Följaktligen anser jag att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fastställde sin behörighet att pröva de första yrkandena med beaktande av samtliga anställningsavtal.

55. För det tredje ska det understrykas att domstolarna, när de prövar yrkandena i sak, utövar ett annat uppdrag än det som de utövar när de prövar sin behörighet, eftersom dessa båda uppdrag vilar på olika grunder. Domen Jenkinson I, avseende tribunalens behörighet, har således ingen inverkan i detta hänseende.

56. Tribunalen kunde vid sin prövning av yrkandet om omvandling av visstidsanställningsavtal som ingåtts inom ramen för tre olika uppdrag till ett tillsvidareanställningsavtal, under tre icke fortgående perioder, enligt min uppfattning, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning besluta att inleda sin prövning med serien av elva visstidsanställningsavtal, inbegripet det avtal som innehöll den skiljedomsklausul i vilken den utsågs, efter att ha påpekat att det endast var kontraktsförhållandet mellan uppdraget Eulex Kosovo och sökanden som inte hade bestritts, och ha fastställt att bedömningen av var och en av svarandenas inblandning i den arbetsrättsliga talan som väckts vid den omfattades av den tillämpliga rätten.

57. På samma sätt anser jag att tribunalen, vid vilken yrkanden om omvandling av olika visstidsanställningsavtal och om skadestånd riktades mot flera svaranden utan inbördes åtskillnad beroende på i vilken egenskap de ingått de olika avtalen, legitimt kunde göra en bedömning i två skeden. Tribunalen hade nämligen, mot bakgrund av att talan väckts vid den på grundval av artikel 272 FEUF och de uppgifter som Liam Jenkinson lämnat för en prövning, grund för att, på förhand, på grundval av avtalsförhållandet med Eulex Kosovo, undersöka kriterierna för fastställande av vilken rätt som var tillämplig på de visstidsanställningsavtal som ingåtts inom ramen för detta uppdrag för att kunna uttala sig angående yrkandet med tillämpning av de villkor som fastställts i denna rätt.

58. Tribunalen angav däremot, inom den ram för prövningen som den således hade fastställts, i punkt 82 i den överklagade domen, enligt min uppfattning felaktigt, att den med anledning av syftet med det yrkande som den hade att pröva inte behövde beakta alla avtalen för det fall yrkandet ogillades enbart på grundval av de avtal som ingåtts mellan Liam Jenkinson och Eulex Kosovo.

59. För det första skulle de kriterier som fastställts för att avgöra vilken rätt som ska tillämpas på den sista serien visstidsanställningsavtal tillämpas på avtalen avseende de två första uppdragen. För det andra är det först efter den andra delen av tribunalens analys, i vilken anges de villkor som föreskrivs i denna rätt och som gör det möjligt att bifalla eller ogilla yrkandet om omvandling, som inverkan av denna prövning avseende de visstidsanställningsavtal som ingåtts inom ramen för ett uppdrag på dem som ingåtts inom ramen för vart och ett av de båda andra uppdragen kunde vara motiverad, med beaktande av begränsningarna av klagandens argument i detta hänseende. För det tredje kan ingen grund utläsas av tribunalens behörighet med risk för att denna skulle vara oförenlig med dem som återgavs i domen Jenkinson I, som denna domstol rättat sig efter. Den omständigheten att tribunalens behörighet grundar sig på yrkanden som följer av detta sista visstidsanställningsavtal förbjuder just inte tribunalen att genom en sakprövning fastställa att det saknas sådan samband mellan de olika visstidsanställningsavtalen som skulle göra det möjligt att omvandla dem till ett tillsvidareanställningsavtal.

60. Jag anser emellertid att den motivering som anges i punkt 82 i den överklagade domen ska tolkas mot bakgrund av dem som avser tillämpningen av den rätt som reglerar anställningsavtal och att denna förhastade slutsats från tribunalens sida inte kan medföra att domen upphävs.

61. Således föreslår jag att domstolen ska fastställa att tribunalen, även om den felaktigt grundade sig på sin behörighet, gjorde en riktig bedömning när den angav att de skäl som det ankom på den att fastställa för att ogilla yrkandet om omvandling av visstidsanställningsavtal som ingåtts inom ramen för uppdraget Eulex Kosovo i enlighet med tillämplig rätt till ett tillsvidareanställningsavtal, kunde utsträckas till visstidsanställningsavtalen avseende de båda andra uppdragen, vilket skulle leda till ett ogillande av yrkandet avseende samtliga avtalsförhållanden. Följaktligen kan överklagandet inte bifallas på den andra grunden.

C. Den tredje grundens första del

1. Parternas argument

62. Liam Jenkinson har, i den tredje grundens första del, kritiserat tribunalen för att inte ha dragit några slutsatser av sitt argument, i punkt 92 i den överklagade domen, att ”de europeiska institutionerna” inte hade iakttagit artikel 336 FEUF.

63. Han har även kritiserat tribunalen för att inte, på eget initiativ, ha prövat frågan huruvida meddelande K(2009) 9502 var tillämpligt, trots att han hade gjort gällande att anställningsvillkoren i detta inte hade beslutats i enlighet med denna artikel 336 FEUF. Det samma gäller frågan om åsidosättande av finansförordningen.

64. Vidare har Liam Jenkinson påpekat att det saknas bestämmelser om fastställandet av den rätt som är materiellt tillämplig på ett avtal som har ingåtts i unionens namn, trots att denna föreskrivs för all personal i unionen, kan identifieras enligt en bestämmelse i anställningsvillkoren för övriga anställda och är identisk för varje kategori av anställda. Tribunalen angav emellertid, i punkt 95 i den överklagade domen, uttryckligen att sökanden ingick bland ”andra unionsanställda” och uteslöt en tillämpning av Europeiska ombudsmannens europeiska kodex för god förvaltningssed. Vidare omfattas kontraktsanställd internationell personal inom det organ som skapats av Eulex Kosovo, ”Registry-Kosovo Specialist Chambers”, av specifika materiella bestämmelser.

65. Liam Jenkinson har i övrigt gjort gällande att unionslagstiftaren inte haft för avsikt att Rom I‑förordningen skulle vara tillämplig på en offentligrättslig tvist, såsom den som är aktuell i förevarandet mål. Denna förordning är nämligen tillämplig på tvister avseende privaträttsliga avtal, medan lagstiftaren, genom en kombination av artiklarna 270 och 336 FEUF, har föreskrivit att Europeiska unionens domstol ska vara behörig att kontrollera att skyldigheterna i samband med en anställning vid unionen har uppfyllts.

66. Kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har påpekat att argumenten avseende ett eventuellt åsidosättande av artikel 336 FEUF och invändningen att kommunikation K(2009) 9502 inte är tillämplig inte framfördes i första instans. Rådet och kommissionen anser att tribunalen, i punkt 92 i den överklagade domen, nöjde sig med att konstatera att unionslagstiftaren inte hade antagit några bestämmelser som syftade till att reglera anställningsvillkoren för kontraktsanställd personal vid uppdragen.

67. Rådet och utrikestjänsten anser att unionens institutioner inte hade någon skyldighet att anta sådana bestämmelser. Primärrättens bestämmelser som specifikt avser Gusp och som ligger till grund för de normativa bestämmelserna avseende uppdraget Eulex Kosovo utgör en rättslig grund som gör det möjligt för chefen för detta uppdrag och därefter för uppdraget att rekrytera internationell civil personal på en kontraktsbasis som anpassats till dess behov. Kommissionen har i detta hänseende erinrat om att domstolen, i domen Eulex Kosova, angav att uppdraget Eulex Kosovo var ensamt ansvarigt.

68. Eulex Kosovo har understrukit att hänvisningen till ”Kosovo Specialist Chambers” är ogrundad, eftersom detta domstolsorgan inte kan jämföras med en diplomatisk beskickning som Eulex Kosovo.

69. Vad gäller finansförordningen, har rådet gjort gällande att tribunalen hade fog för att underlåta att analysera denna, eftersom den saknar samband med frågan huruvida ställningen för Europeiska unionens tjänstemän eller anställningsvillkoren för övriga anställda var tillämplig på avtalsförhållandet mellan Liam Jenkinson och uppdraget Eulex Kosovo. Kommissionen har påpekat att åberopandet av denna förordning är oprecist och att tribunalen inte har någon skyldighet att på eget initiativ pröva någon sådan rättsstridighet som den som klaganden har åberopat.

70. Beträffande invändningen att Rom I‑förordningen inte är tillämplig, anser kommissionen att denna är uppenbart ogrundad, dels eftersom Liam Jenkinson inte har bestritt punkterna 103 och 104 i den överklagande domen, dels eftersom denna invändning är oförenlig med andra delar av hans ansökan och hans överklagande. Eulex Kosovo anser att detta argument inte kan tas upp till sakprövning, på grund av att det har framförts för sent och är oförenligt med hans ursprungliga yrkande, som avsåg att belgisk rätt skulle tillämpas.

2. Bedömning

71. Liam Jenkinson har, efter att ha framfört argumenten till stöd för den tredje grundens första del, dragit slutsatsen att ”det kan således konstateras att [tribunalen] inte lagligen kunde utesluta allt ansvar för institutionerna och betrakta anställningsförhållandet inom uppdraget Eulex Kosovo och varje annat uppdrag som lagligt, utan att alls analysera konsekvenserna av sitt konstaterande i punkt 92 i domen”.

72. Denna kritik är ogrundad. För det första ska det erinras om att den avser punkterna 92 och 95 i den överklagade domen som ingår i tribunalens inledande anmärkningar, efter det att den, i punkterna 84–89, sammanfattat parternas argument avseende fastställandet av vilken rätt som var tillämplig på de elva visstidsanställningsavtal som ingåtts inom ramen för uppdraget Eulex Kosovo.

73. Dessa sistnämnda punkter har inte kritiserats i överklagandet. Det är således ostridigt att Liam Jenkinsons argument enbart grundade sig på nationella bestämmelser, särskilt i belgisk rätt vilken enligt honom var tillämplig enligt Rom I‑förordningen, och följaktligen att ingen primärrättslig bestämmelse i FEU eller anställningsvillkoren för övriga anställda åberopades.

74. För det andra innebär den omständigheten att det första yrkandet som tribunalen prövade i denna del av den överklagade domen avser en omvandling av visstidsanställningar och grundar sig på artikel 272 FEUF att varje argument om rättsstridighet avseende någon rättsakt eller något avtalsförhållande, som inte skulle kunna göras gällande till stöd för det andra yrkandet, ska underkännas. Det är således berättigat att motiveringen till denna dom avser grunden för de bestämmelser som är tillämpliga på tvisten.

75. För det tredje grundar sig den kritik mot punkt 92 i den överklagande domen som Liam Jenkinson har framfört på en felaktig tolkning av denna. Tribunalen svarar i denna punkt, liksom i punkt 93, på utrikestjänstens och Eulex Kosovos argument att en självständig rätt är tillämplig på avtal som ingåtts med kontraktsanställda. I punkt 94 i denna dom, underkände tribunalen detta argument och drog sin slutsats av konstaterandet att det inte fanns några särskilda bestämmelser varken som antagits av unionslagstiftaren med stöd av primärrätten, särskilt artikel 336 FEUF, eller i de rättsakter som antagits till följd av att uppdraget Eulex Kosovo skapats.

76. För det fjärde har Liam Jenkinson felaktigt, genom en missuppfattning av punkt 95 i den överklagade domen, gjort gällande att tribunalen ”identifierat honom … som tillhörande ’andra unionsanställda’”.

77. När det gäller kritiken mot tillämpligheten av Rom I‑förordningen anser jag, eftersom överklagandet inte avser punkterna 103 och 104 i den överklagade domen som gäller denna fråga, att den i huvudsak ska förstås så, att den endast avser tillämpningen av privaträttsliga bestämmelser på den internationella personalens avtal, utan tillräcklig motivering, eftersom Liam Jenkinson påstod sig omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda eller en motsvarande ställning.

78. I en arbetsrättslig tvist ska nämligen identifieringen av arbetsgivaren och klassificeringen av de bestämmelser som reglerar den aktuella rättsliga situationen ske före fastställandet av vilken rätt som är tillämplig.

79. Frågan om identifieringen av arbetsgivaren avgjordes av domstolen i dess dom Eulex Kosovo. Talan hade väckts vid domstolen i ett mål angående en begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel, Belgien) inom ramen för en arbetsrättslig tvist mellan 45 personer som ingick eller hade ingått i den internationella civila personalen vid Eulex Kosovo och chefen för uppdrag, bland annat avseende ändringar i deras anställningsvillkor och, beträffande vissa av dem, icke-förnyelse av deras anställningsavtal. Denna personal hade anställts genom visstidsanställningsavtal, som var identiska med dem som hade ingåtts med Liam Jenkinson i synnerhet beträffande val av behörig domstol. Tolkningsfrågan avsåg identifieringen av den enhet som var ansvarig för genomförandet av uppdraget Eulex Kosovo före den 12 juni 2014 och, följaktligen den enhet som var svarande i det nationella målet.

80. Domstolen fastställde, för det första, att det följde av den rättskapacitet som Eulex Kosovo getts genom artikel 15a i gemensam åtgärd 2008/124, att denna enhet, den 15 juni 2014, hade ett ansvar som var kopplat till genomförandet av dess uppdrag och, för det andra, att artikel 16.5 i denna gemensamma åtgärd ska tolkas så, att Eulex Kosovo övertog rättigheterna och skyldigheterna från den eller de personer som tidigare var ansvariga för uppdragets genomförande.

81. Domstolen slog fast att ”[a]rtikel 16.5 i gemensam åtgärd 2008/124 … ska tolkas så, att enligt den bestämmelsen utses Eulex Kosovo – från och med den 15 juni 2014 – som ansvarigt och ska följaktligen vara svarande i samtliga processer rörande följderna av genomförandet av sitt uppdrag, med undantag för allvarliga fel som begåtts av uppdragschefen, oberoende av huruvida de omständigheter som ligger till grund för en sådan process inträffat före den 12 juni 2015, vilket är det datum då beslut 2014/349 trädde i kraft”.

82. Beträffande frågan om klassificeringen av de bestämmelser som reglerar den aktuella rättsliga situationen, i vilken den internationella personalen är knuten till Eulex Kosovo ska det, för att fastställa vilken rätt som är tillämplig, inledningsvis erinras om att de rättigheter och skyldigheter som gäller för Eulex Kosovos internationella personal har fastställts genom avtal med stöd av artikel 10.3 i gemensam åtgärd 2008/124. Tribunalens konstaterande i punkt 116 i den överklagande domen påverkar inte det sammanhang i vilket den omtvistade rättsliga rapporten i det aktuella fallet ingår. Denna är inte lagstadgad. Vidare har domstolen slagit fast att tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda ”utgör inte en uttömmande reglering som förbjuder anställning av personer utanför den rättsliga ram som sålunda har fastställts”. Slutligen utförde Liam Jenkinson tekniska arbetsuppgifter.

83. Eftersom talan hade väckts vid tribunalen enligt en skiljedomsklausul som, i enlighet med artikel 272 FEUF, finns i ett avtal som inte innehåller någon precisering avseende den materiella rätten eller tillämpliga tvingande bestämmelser, med fog med hänsyn till bakgrunden till tvisten och dess föremål, att den ska avgöras på grundval av tillämplig nationell rätt, vilken skulle fastställas i enlighet med de arbetsrättsliga bestämmelser som reglerar privaträttsliga avtal.

84. Mot denna bakgrund hänvisade tribunalen, i punkt 103 i den överklagade domen, med fog till bestämmelserna i den internationella privaträtten och särskilt till Rom I‑förordningen som är tillämplig på avtalsområdet.

85. För avtal som ingåtts från den 17 december 2009, fastställs nämligen i Rom I‑förordningen bestämmelser i syfte att fastställa vilken nationell lag som är tillämplig på avtalsförpliktelser på privaträttens område i en internationell situation. Artikel 8 i denna förordning föreskriver särskilda bestämmelser som är tillämpliga på individuella anställningsavtal och som är olika beroende på huruvida parterna har valt vilken lag som ska tillämpas på deras avtal eller inte.

86. Följaktligen föreslår jag att domstolen ska slå fast att den motivering som anges i punkterna 92, 99, 102, 103 och 108 i den överklagade domen gör det möjligt att förstå skälen till varför tribunalen, efter att ha fastställt att ingen självständig rätt var tillämplig på den tvist som var anhängig och gällde arbetsrätt avseende de visstidsanställningsavtal som Liam Jenkinson hade ingått med Eulex Kosovo, ansåg att denna tvist omfattades av privaträttsliga bestämmelser. Tribunalen hänvisade således med fog till artikel 8 i Rom I‑förordningen och särskilt, i avsaknad av en avtalsbestämmelse, till punkterna 2 och 4 i denna artikel.

87. Således anser jag att den tredje grundens första del är ogrundad.

D. Den tredje grundens tredje del

1. Parternas argument

88. Liam Jenkinson har, genom den tredje grundens tredje del, klandrat tribunalen för att på ett felaktigt sätt ha fastställt vilken lag som är tillämplig på avtalsförhållandet.

89. Det ska inledningsvis erinras om att tillämpningen av Rom I‑förordningen enligt honom är ”en illustration av den totala avsaknaden av förutsebarhet och rättssäkerhet avseende ramen för anställning … av internationella kontraktsanställda som arbetar inom uppdrag som unionen har skapat”.

90. Han har vidare gjort gällande att tribunalen inte har beaktat den omständigheten att Eulex Kosovo även hade ett säte i Bryssel (Belgien) när den beslutade att utesluta en tillämpning av artikel 8.2 och 8.3 i Rom I‑förordningen.

91. Vidare beslutade tribunalen, i punkt 111 i den överklagade domen, utan någon särskild motivering och felaktigt, att inleda sin analys med de nio första visstidsanställningsavtal som ingåtts med chefen för uppdraget Eulex Kosovo.

92. När det gäller fastställandet av den rätt som ska tillämpas på de två sista visstidsanställningsavtalen, har Liam Jenkinson klandrat tribunalen för att inte, i punkt 126 i den överklagade domen, ha beaktat den omständigheten att dessa avtal inte nämnde anställningsvillkoren samt den internationella personalens rättigheter och skyldigheter. Tribunalen uttalade sig, i detta hänseende, på ett uppenbart oriktigt sätt, om partsviljan och om huruvida hans samtycke var informerat och fullständigt. De avtalsslutande parterna hade aldrig valt att låta deras avtalsförhållande omfattas av irländsk rätt, särskilt eftersom Eulex Kosovo angav att en ”rätt av sitt eget slag” var tillämplig. Liam Jenkinson har även gjort gällande att tribunalen inte beaktade parternas vilka att, i de sista avtalen, avlägsna hänvisningen till meddelande K(2009) 9502 i syfte att byta tillämplig lag. Tribunalens beslut, i punkt 130 i den överklagade domen, grundat på att det fanns närmare band till den inländska rätten var felaktigt, eftersom tribunalen begränsade sin bedömning till Eulex Kosovo, utan att först ha analyserat unionens institutioners potentiella egenskap av med-arbetsgivare. Vidare analyserade tribunalen varken hela den rättsliga ramen för uppdragens anställning av kontraktsanställd personal, eller uppdraget Eulex Kosovos funktionella anknytningar till Bryssel och med de institutioner som reglerar dess verksamhet. Liam Jenkinson klandrar således tribunalen för att inte har förklarat av vilket skäl den beslutade att utesluta en tillämpning av den belgiska rätten och att inte ha motiverat sitt beslut mot bakgrund av europeiska rättspraxis.

93. När det gäller fastställandet av den rätt som är tillämplig på de nio första visstidsanställningarna, har Liam Jenkinson kritiserat tribunalens beslut, i punkt 113 i den överklagade domen, att ange att meddelandet K(2009) 9502 kunde göras gällande mot honom. Han anser att tribunalen har åsidosatt rättspraxis angående möjligheten att göra avtalsbestämmelser gällande mot svagare parter i ett avtal och unionsrätten avseende giltigheten av unilateralt fastställda villkor som fastställts av ett företag och som ”betraktas som ’anslutningsavtal’”.

94. Vidare gjordes den konkreta bedömningen av detta meddelande i punkterna 116–119 i den överklagade domen utan beaktande av begreppet bristande samtycke som ska bedömas i enlighet med de lag som är tillämplig på avtalet i enlighet med artiklarna 10, 11 och 12 i Rom I‑förordningen. Liam Jenkinson klandrar tribunalen för att, i punkt 112 i den överklagade domen, felaktigt ha extrapolerat sin avsikt inom ramen för angivandet av ursprungsort.

95. Slutligen har Liam Jenkinson, i sin invändning om underlåtelse att göra en prövning, gjort gällande att tribunalen inte har tillämpat det kriterium som avses i artikel 8.1 i Rom I‑förordningen i syfte att kontrollera huruvida parterna inte har avstått från att tillämpa de förmånligare bestämmelser eller tvingande bestämmelser som föreskrivs i belgisk rätt, då det saknas liknande regler i anställningsvillkoren för övriga anställda. På samma sätt borde tribunalen ha tillämpat bestämmelserna i domstolslandets lag som omfattade de principer som identifierats som ”internationellt tvingande regler” i den mening som avses i artikel 9 i denna förordning. Genom att utesluta en tillämpning av ”unionsrättsliga principer” har tribunalen åsidosatt räckvidden av denna förordning.

96. Rådet anser, för det första, att tribunalens tillämpning av Rom I‑förordningen är en följd av dess behörighet enligt den skiljedomsklausul som medför en skyldighet för den att pröva tvisten på grundval av den rätt som är tillämplig på avtalet. Rådet anser att den ordning i vilken visstidsanställningsavtalet undersökts inte påverkade tribunalens bedömning. Vidare har rådet gjort gällande att syftet med tribunalens prövning i punkterna 126–128 i den överklagade domen var att fastställa huruvida parterna hade utsett en tillämplig arbetsrätt och inte ett åsidosättande av de bestämmelser som var tillämpliga på avtalen. I övrigt anser rådet att tribunalen, inom ramen för sin bedömning av det första yrkandet, endast kunde grunda sin bedömning på de avtal som faktiskt hade ingåtts mellan parterna och inte med andra hypotetiska arbetsgivare. Rådet har i övrigt preciserat att skälen avseende tillämpningen av den irländska rätten, inbegripet att meddelandet K(2009) 9502 kan göras gällande, i avsaknad av ett informerat och giltigt samtycke avseende dess konsekvenser, omfattas av bedömningen av de faktiska omständigheterna, vilken inte är underställd domstolens kontroll inom ramen för överklagandet. Slutligen har rådet påpekat att de ”unionsrättsliga principerna” inte omfattas av kategorierna i de bestämmelser som avses i artikel 8.1 andra meningen och artikel 9 i Rom I‑förordningen.

97. Kommissionen har gjort gällande att tre argument inte kan tas upp till sakprövning, nämligen argumentet att tribunalen har missuppfattat domstolen praxis, då detta inte har styrkts, och argumenten att uppdraget Eulex Kosovo är etablerat i Bryssel och att belgisk rätt är tillämplig som internationellt tvingande regler, eftersom dessa inte gjordes gällande i första instans.

98. Enligt kommissionen berättigade förekomsten av ett fortgående anställningsavtal med Eulex Kosovo beaktandet av parternas vilja under hela den tid som detta förhållande varade. Det saknas således anledning att kritisera en prövning av visstidsanställningsavtalen i två steg och överväganden avseende bedömningen av tribunalens behörighet är inte relevanta.

99. När det gäller fastställande av vilken rätt som är tillämplig på de två senaste visstidsanställningarna är, eftersom tribunalen fastställde att det förelåg en närmare anknytning mellan dessa avtal och den irländska rätten, argumentet att det inte beaktats att ingen hänvisning till meddelandet K(2009) 9502 gjorts i dessa avtal inte relevant.

100. Kommissionen har understrukit att arbetsgivaren, i en kontraktstvist, under alla omständigheter endast kan vara den som anges i avtalet, det vill säga Eulex Kosovo.

101. Den anser att tribunalen inte specifikt behövde motivera sitt beslut att inte tillämpa belgisk rätt, då detta är en uppenbar följd av dess beslut att tillämpa irländsk rätt.

102. När det gäller fastställandet av vilken rätt som är tillämplig på de nio första visstidsanställningsavtalen, har kommissionen påpekat att tribunalen i punkterna 194 och 195 i den överklagade domen uttalade sig om den invändning om ogiltigt samtycke som Liam Jenkinson gjort gällande avseende meddelande K(2009) 9502. Liam Jenkinson kunde, i detta hänseende, på grund av den upprepade hänvisningen till detta i nio visstidsanställningsavtal och kontinuiteten i hans anställningsförhållande till och med de två sista visstidsanställningarna, inte ha ansett att den irländska rätten inte var tillämplig på detta.

103. Invändningen om tillämpningen av tvingande bestämmelser från vilka inga avvikelser får göras är uppenbart ogrundad eftersom det hänförs till ”liknande regler i anställningsvillkoren för övriga anställda” vilka, enligt klaganden, borde ha antagits på grundval av artikel 336 FEUF.

104. Vidare anser kommissionen att tribunalen, eftersom parterna hade gjort ett uttryckligt val, varken skulle fastställa vilken lag som skulle tillämpas på avtalet om parterna inte som de påstått hade valt att tillämpa irländsk lag eller vilka tvingande bestämmelser som var tillämpliga om inget sådant val hade gjorts. Beträffande tillämpningen av unionsrätten, rör det sig om ett argument som är uppenbart ogrundat, eftersom tvisten skulle prövas med tillämpning av den tillämpliga materiella nationella rätten vars genomförande gjorts med beaktande av unionsrättens principer.

105. Eulex Kosovo har gjort gällande att det aldrig avsåg tillämpa belgisk rätt och att dess säte finns i Pristina (Kosovo). Liam Jenkinson har inte förklarat varför denna rätt skulle ha varit tillämplig på honom, trots att han, såsom tribunalen konstaterat, är irländsk medborgare, bosatt i Irland och var informerad om tillämpningen av den irländska rätten genom hänvisning i hans avtal till meddelande K(2009) 9502, som är ett uttryck för parternas gemensamma vilja. Liam Jenkinson har för övrigt använt detta då han yrkade ersättning för sina kostnader för resor till sin bostad i Irland. Eulex Kosovo har påpekat att tribunalen, i punkterna 191–195 i den överklagade domen, angav att Liam Jenkinson hade full kännedom om sina anställningsvillkor och att han saknade grund för att göra gällande en avsaknad av förutsebarhet och rättssäkerhet i sitt avtalsförhållande, mot bakgrund av den information som han hade fått före anställningen.

106. Beträffande de två sista visstidsanställningsavtalen, har Eulex Kosovo understrukit att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den grundade sig på ett fortgående anställningsförhållande och att Liam Jenkinson fortsätter att förneka att han saknade närmare anknytning till Belgien trots sitt medborgarskap, tjänstgöringsort och anställningsort.

107. Beträffande eventuella begränsningar vid tillämpningen av en nationell materiell rätt som komplement till unionsrätten, har Eulex gjort gällande att domen av den 13 juli 2022, JC/EUCAP Somalia, bekräftar tribunalens resonemang att en tillämpning av nationell rätt bland annat är motiverad när avtalet inte ensamt gör det möjligt att lösa alla aspekter av tvisten.

2. Bedömning

108. Liam Jenkinson har bestritt de omständigheter som tribunalen angett för att besluta att irländsk rätt var tillämplig på hans avtalsförhållande med Eulex Kosovo.

109. Denna kritik är föremål för tre begränsningar. För det första ska det påpekas att den kritiserade motiveringen är en följd av tribunalens beslut att begränsa prövningen av avtalsförhållandet till de elva visstidsanställningsavtal som ingåtts inom ramen för uppdraget Eulex Kosovo, av dess konstaterande att avtalet innehåll fanns någon klausul avseende omvandling av avtalen som gjorde möjligt att avgöra tvisten, av dess beslut att hänvisa till på avtalet tillämplig nationell materiell rätt, som omfattar unionsrättsliga skyddsregler och av en erinran om att det när det saknas uppgift om denna rätt är bestämmelserna i Rom I‑förordningen som ska användas för att kunna pröva det yrkande om omvandling som har framställts vid tribunalen. Av de skäl som jag har angett i punkterna 71–86 ovan avseende bedömningen av den tredje grundens första del, anser jag att all kritik som grundar sig på ett påstått unionsrättsligt regelverk om anställning att tillämpa är ogrundat.

110. För det andra ska det understrykas att strävan efter att finna en lagvalsklausul i avtalen grundar sig på faktiska överväganden som faller utanför domstolens behörighet, såvida inte någon missuppfattning har gjorts gällande, vilket inte är fallet i förevarande mål. Följaktligen anser jag att den kritik som framförts mot hänvisningen i de nio första visstidsanställningsavtalen till meddelande K(2009) 9502 (punkt 112 i den överklagade domen) och mot möjligheten att göra det gällande mot Liam Jenkinson (punkt 113 i den överklagade domen) samt konstaterandet av en gemensam partsvilja (punkt 115 i denna dom) ska underkännas då de är utan verkan. Det följer således av dessa konstateranden att Liam Jenkinson hade full kännedom om sina anställningsvillkor. Det saknas således grund för att påstå att det saknades förutsebarhet och rättssäkerhet i hans avtalsförhållande. Vidare har tribunalen, i punkterna 120–124 i den överklagade domen, vilka inte har kritiserats i överklagandet, angett de faktiska omständigheterna i sökandens situation, av vilka den på grundval av bestämmelserna i punkt 4bis i meddelande K(2009) 9502 dragit slutsatsen att irländsk rätt var tillämplig.

111. På samma sätt har, beträffande de två sista visstidsanställningsavtal som Liam Jenkinson ingått, ingen missuppfattning gjorts gällande såvitt avser tribunalens konstaterade att parterna inte har gjort något lagval i sina avtal. Tribunalen har under dessa omständigheter med fog undersökt enligt vilka av de kriterier som anges i artikel 8.2–8.4 i Rom I‑förordningen som det kan avgöras vilken lag som ska tillämpas. När det gäller anknytningskriteriet i artikel 8.2, det vill säga anställningsavtalets fullgörelseort, prövade tribunalen med rätta detta i första hand, eftersom detta kriterium motsvarar det allmänna kravet på lagens förutsebarhet och, följaktligen, rättssäkerhet i avtalsförhållanden. Detta medför vidare att Liam Jenkinsons kritik avseende Rom I‑förordningen avseende dessa krav ska underkännas.

112. För det tredje kan Liam Jenkinson inte med framgång kritisera tribunalen för att ha fastställt att Kosovos nationella rätt inte var tillämplig, eftersom detta överensstämmer med hans analys. Detsamma gäller tillämpningen av det kriterium som föreskrivs i artikel 8.4 i Rom I‑förordningen, det vill säga närmare anknytning till en annan medlemsstat. Tribunalens konstateranden avseende kontinuitet i anställningsförhållandet under de elva visstidsanställningsavtalen grundar sig bland annat på de preciseringar som Liam Jenkinson gav avseende sina arbetsuppgifter och beaktandet av hans kumulerade tjänstetid under de elva visstidsanställningsavtalen och hans anknytning till det system för social trygghet, pension och skatt som var knutna till genomförandet av hans avtal.

113. Mot denna bakgrund anser jag att Jenkinson, i huvudsak, har yrkat att domstolen ska utöva sin kontroll av villkoren för tillämpning av artikel 8.4 i Rom I‑förordningen och de kriterier som kan karaktärisera förekomsten av nära anknytning i den mening som avses i denna bestämmelse.

114. För det första, vad gäller villkoren för genomförandet av denna artikel 8.4, som förutsätter att det föreligger omständigheter som gör det möjligt att den lag som fastställts enligt artikel 8.2 och 8.3 utesluts, förefaller dessa i enlighet med syftet med denna bestämmelse för skydd av arbetstagare kunna tolkas i enlighet med syftet med denna bestämmelse om skydd för arbetstagaren, så att den även omfattar en situation där ingen rättslig bestämmelse som föreskrivs i den lag som reglerar anställningsavtalen kan tillämpas på tvisten. Tribunalen har således inte gjort sig skyldig till felaktig rättsbedömning genom att undersöka med vilket land visstidsanställningarna hade närmast anknytning.

115. För det andra, när det gäller detta anknytningskriterium som valts av unionslagstiftaren, ska det tolkas så, att det visar en vilja att privilegiera ett anknytningskriterium snarare än att sträva efter att tillämpa den lag som är mest förmånlig för den anställde. Liam Jenkinsons argument som grundar sig på en skyldighet att tillämpa en lag som skulle vara förmånligare är således ogrundade.

116. Vad närmare beträffar metoden för bedömning av huruvida det finns närmare anknytningar till ett land, har domstolen slagit fast att den hänskjutande domstolen ska ta hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar avtalsförhållandet och bedöma vilken eller vilka av dem som den anser vara av störst betydelse. Antalet omständigheter har ingen betydelse.

117. Domstolen har angett att ”[b]land de betydelsefulla anknytningspunkterna ska man i stället framför allt beakta i vilket land den anställde erlägger skatt och avgifter hänförliga till sin inkomst av tjänst och i vilket land han eller hon omfattas av systemet för social trygghet samt olika system för pension och sjuk- och invaliditetsförsäkring. Dessutom ska man också beakta de sammantagna omständigheterna i målet, bland annat parametrarna för fastställandet av lön eller av andra anställningsvillkor”.

118. Det följer således av domstolens praxis att det är uppenbart att tribunalen inte gjorde någon oriktig bedömning i sitt val av de anknytningspunkter som den prövade i punkterna 131–135 i den överklagade domen och genom att beakta anställningsförhållandet i dess helhet i punkterna 136–139 i denna dom.

119. Vidare förutsätter klagandens argument grundade på var och en av artiklarna 9, 10, 11 och 12 i Rom I‑förordningen, för att kunna prövas, att de rättsliga och faktiska omständigheterna styrker kritiken av de punkter som avses i den tredje grundens tredje del, vilket uppenbarligen inte är fallet.

120. Jag föreslår således att domstolen, genom ett motiverat beslut på grundval av dessa konstateranden, ska slå fast att tribunalen, i punkt 139, kunde fastställa att irländsk rätt var tillämplig och, följaktligen, utan att behöva svara detaljerat på klagandens argument avseende tillämpligheten av belgisk rätt, vilka han ursprungligen hade gjort gällande.

121. Följaktligen anser jag att den tredje grundens tredje del är ogrundad.

E. Den tredje grundens fjärde del

1. Parternas argument

122. Genom den tredje grundens fjärde del har Liam Jenkinson kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat den irländska rätten och ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig tolkning och tillämpning av artikel 9 i 2003 års lag för att motivera en användning av efter varandra följande visstidsanställningsavtal.

123. För det första har Liam Jenkinson gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig bedömning vid sin prövning i punkt 153 i den överklagade domen, på grund av att tribunalen inte, redan vid bedömningen av de första yrkandena, beaktade samtliga visstidsanställningsavtal inom ramen för de tre uppdragen med tillämpning av begreppet ”närstående arbetsgivare”. Detta begrepp är emellertid väsentligt inom irländsk rätt.

124. För det andra, vad gäller valet av avtalstyp, gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning, i punkt 151 i den överklagade domen, eftersom enbart rådet är behörigt att fastställa anställningsvillkoren och meddelande K(2009) 9502 föreskriver avtalstyp beroende på vilken typ av tjänst som avses.

125. För det andra, vad gäller bedömningen av de legitima syften som eftersträvas med uppdraget Eulex Kosovo och som berättigar flera efter varandra följande visstidsanställningar, anser Liam Jenkinson att tribunalen, i punkterna 152, 154 och 155 i den överklagade domen, inte borde ha tillämpat unionsrättspraxis, utan irländsk rättspraxis. Liam Jenkinson anser, i detta hänseende, att den rättspraxis som Eulex Kosovo har hänvisat till inte är relevant i den mån den avser en person ”som har anställts av en och samma organisation på ett antal olika tjänster”, trots att vederbörande alltid ha haft samma tjänst inom ramen för 21 visstidsanställningsavtal. Tribunalen har således begränsat det skydd som arbetstagare har enligt irländsk rätt.

126. Tribunalen har, för det första, i detta hänseende, enligt Liam Jenkinson, i punkt 156 i den överklagade domen, felaktigt och utan motivering begränsat bedömningen av de objektiva skälen för en användning av flera efter varandra följande visstidsanställningsavtal till en bedömning av ”uppdragets temporära aspekt”. Det är uppenbart att denna bedömning står i strid med den irländska rättspraxis som han hade åberopat. Lian Jenkinson har, efter att ha erinrat om att de objektiva skäl som enligt irländsk rätt motiverar en användning av efter varandra följande visstidsanställningsavtal ska tolkas strikt, i turordning kritiserat vart och ett av de kriterier som tribunalen angav i punkterna 157–175 i den överklagade domen.

127. När det gäller mandattid, borde tribunalen ha beaktat viken typ av arbete Liam Jenkinson hade utfört som svarade på arbetsgivarens stadigvarande och permanenta behov i stället för att, i punkterna 177–180 i den överklagande domen, hänvisa till uppdraget Eulex Kosovos verksamhet eller till prioriteringen att rekrytera personal genom utstationering. När det gäller budgetperioderna är bedömningen i punkterna 161 och 162 i denna dom, enligt vilken tidsbegränsningen av den budget som beviljats uppdraget Eulex Kosovo berättigade användningen av efter varandra följande visstidsanställningsavtal, oförenlig med irländsk rättspraxis. Beträffande variationerna avseende behörighet och tillämpningsområdet avseende uppdraget Eulex Kosovo, som påtalats i punkterna 163–169 i nämnda dom, kan lagligheten av ramen för anpassningsåtgärder mot bakgrund av fördragen enligt Liam Jenkinson inte berättiga en begränsning av ett skydd som enligt irländsk rätt gäller för varje arbetstagare. När det gäller mandattiden för cheferna för uppdraget Eulex Kosovo, anser Liam Jenkinson att tribunalen gjorde en felaktig bedömning genom att tillämpa detta kriterium i punkterna 170–175 i denna dom, eftersom det ger arbetsgivaren en möjlighet att frånsäga sig varje skyldighet. När det gäller det sista visstidsanställningsavtalet, kunde tribunalen inte, i punkterna 185 och 187 i den överklagade domen, konstatera att grunderna för att ingå detta avtal var desamma som grunderna för de övriga visstidsanställningsavtalen, trots att Eulex Kosovo hade preciserat att detta sistnämnda avtal hade till syfte att samordna ett avslut på olika personers visstidsanställningsavtal.

128. För det andra har tribunalen underlåtit att analysera huruvida användningen av visstidsanställningsavtal var lämplig mot bakgrund av irländsk rätt och gjort en felaktig bedömning genom att, i punkterna 181 och 184 i den överklagade domen, underkänna det förslag om alternativa åtgärder som Liam Jenkinson hade lagt fram. Genom att göra detta omkastade tribunalen bevisbördan. I punkt 187 angav tribunalen att användningen av det sista visstidsanställningsavtalet var nödvändigt och lämpligt och misstolkade därmed den irländska rätten.

129. För det fjärde underlät tribunalen, enligt Liam Jenkinson, att ta ställning genom att inte beakta den omständigheten att Eulex Kosovo inte var en juridisk person samt övervägandena avseende delegering av befogenheter och budget.

130. I andra hand har Liam Jenkinson gjort gällande ett åsidosättande av principen om likabehandling och en enhetlig rättstillämpning. Han har anfört att det är nödvändigt att analysera begreppet ”konstant och varaktig” mot bakgrund av irländska rätt och att tolka det på samma sätt som unionslagstiftaren när denna antog anställningsvillkoren för övriga anställda med tillämpning av artikel 336 FEUF. Han har i turordning hänvisat till domarna av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., av den 11 juli 1985, Maag/kommissionen och av den 15 april 2008, Impact. Han har kritiserat tribunalens avgörande då detta har ”skapat en betydligt bredare tolkning av begreppet stabil och permanent anställning”, i den mening som avses i ramavtalet, än den som unionens institutioner ålade sig inom ramen för anställningsvillkoren för övriga anställda genom att begränsa antalet förnyanden av visstidsanställningsavtal till två.

131. När det gäller den invändning som gjorts i första hand, anser rådet att denna invändning är oförenlig med klagandens första yrkande, såsom det återges i punkt 38 första streckpunkten i den överklagade domen, vilket inte kunde tolkas så, att det avsåg avtalsförhållandet med uppdraget Eulex Kosovo. Eulex Kosovo och kommissionen anser att denna invändning utgör ett nytt och felaktigt argument, eftersom Eulex Kosovo är ensam arbetsgivare till Liam Jenkinson. Vidare är det grundat på en felaktig tolkning av artikel 9 i 2003 års lag.

132. Beträffande den invändning som gjorts i andra hand, anser rådet att denna invändning överlappar den som gjorts genom den tredje grundens första del. Kommissionen har understrukit räckvidden av artikel 10.3 i gemensam åtgärd 2008/124 och erinrat om att meddelande K(2009) 9502 endast erinrar om de personalkategorier som anges i artikel 9 i denna gemensamma åtgärd.

133. Beträffande den invändning som har gjorts i tredje hand, anser rådet att denna grundar sig på felaktiga premisser. Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den, detaljerat, prövade begreppet ”objektiva grunder” mot bakgrund av domstolens praxis, eftersom 2003 års lag införlivar direktiv 1999/70 med den irländska rätten och irländsk rättspraxis rör situationer som avser anställning i ett annat nationellt sammanhang än ett uppdrag. Dessa olika delar av rättspraxis kompletterar under alla omständigheter varandra. Kommissionen har framfört liknande argument i detta hänseende, vilka också avser ramavtalet och understryker den särskilda karaktär som präglar ett krishanteringsuppdrag. Eulex Kosovo anser att enbart domar som meddelats av High Court (Överdomstolen i tvistemål, Irland), i mål om överklagande i rättsfrågor som uppkommit genom avgöranden från Labour Court (Arbetsdomstolen, Irland), ska beaktas. Eulex Kosovo har även anfört att tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i punkterna 157–184 i den överklagade domen är relevant och återspeglar det faktiska genomförandet av dess mandat och de särdrag som präglade den regionala tjänsten ”IT officer” som klaganden innehade, vilken inte var permanent, vilket berättigade att visstidsanställningsavtal ingicks. Eulex Kosovo har även gjort gällande att klaganden, felaktigt och utan bevis, har kritiserat tribunalens resonemang beträffande lagligheten av flera efter varandra följande visstidsanställningar under de specifika omständigheter som präglade utövandet av hans mandat.

134. Kommissionen har, i sitt detaljerade svar på Liam Jenkinsons olika argument för sitt bestridande av tillämpningen av objektiva grunder på hans rättsliga ställning, angett att de delvis ska avvisas, i den del de inte har framförts i första instans och, under alla omständigheter, ogillas, eftersom domskälen är välgrundade. Kommissionen har särskilt understrukit domstolen i fast praxis har slagit fast att arbetsgivarens behov, och inte ”enbart” sökandens arbete, ska beaktas. Tribunalen har i detta hänseende just påtalat det ”temporära budgetsammanhang” som präglade ingående av avtalen, vilket innebär att klagandens jämförelse med tjänsteförteckningen på en institution som inte har samma ekonomiska och operationella begränsningar inte är giltig. Sambandet mellan varaktigheten för visstidsanställningsavtalen respektive uppdragets chefs mandat, vilken är beroende av de osäkra faktorerna kring en internationell kris skulle också beaktas av tribunalen, utan att klaganden av detta kan dra slutsatsen att ”arbetsgivare unilateralt ’fastställt’ objektiva grunder för att motivera en upprepning av ett visstidsanställningsavtal”.

135. När det gäller den invändning som anförts i fjärde hand, har kommissionen framställt en invändning om oklar ansökan. Under förutsättning att Liam Jenkinson hänför sig till ansvaret för genomförandet av budgeten, vilket kommissionen delegerat till uppdragets chef enligt artikel 8.5 i gemensam åtgärd 2008/124, upphävdes denna bestämmelse genom artikel 1 i beslut 2014/349. Dessutom är denna invändning ogrundad mot bakgrund av domstolens avgörande om ansvaret för uppdraget. Rådet anser att de villkoren för underlåtenhet att pröva ett yrkande som föreskrivs i artikel 165 i tribunalens rättegångsregler inte är uppfyllda.

136. När det gäller andrahandsargumentet, har kommissionen gjort gällande att Liam Jenkinson inte har preciserat på grundval av vilken bestämmelse i ramavtalet eller i irländsk rätt hans kritik är grundad och att den rättspraxis som han har angett på området europeisk offentlig förvaltning inte kan betraktas som en referens i förevarande mål.

2. Bedömning

137. Liam Jenkinson har, i den tredje grundens fjärde del, bestritt punkterna 151–188 i den överklagande domen avseende tillämpningen av irländsk rätt på yrkandet om omvandling av de elva visstidsanställningsavtalen till ett tillsvidareanställningsavtal.

138. Denna del av den överklagade domen följer av erinran, i punkterna 140–146 i denna, vilka inte har bestritts i överklagandet, av de tillämpliga unionsrättsliga bestämmelserna, det vill säga direktiv 1999/70 och ramavtalet, som utgör bilaga till detta, samt bestämmelserna i 2003 års lag som införlivar detta direktiv. Dessa bestämmelser utgör således den materiella rätt som reglerar de omtvistade avtalen, i den version som är tillämplig på tvisten, på grundval av vilken tribunalen, vid vilken talan väckts inom ramen för en skiljedomsklausul enligt artikel 272 FEUF, ska pröva yrkandena. I punkt 150 i den överklagade domen, som inte har bestritts, fastställde tribunalen att 2003 års lag var förenlig med ramavtalet och med den allmänna rättsprincipen om förbud mot rättsmissbruk som detta genomför.

139. Inte heller tribunalens analys, i punkt 146 i den överklagade domen, av artikel 9.4 i 2003 års lag har bestritts. Det följer av den analysen att den objektiva grund som en arbetsgivare får göra gällande för att göra undantag från de skyldigheter som följer av artikel 9.1–9.3 ”måste … grundas på överväganden som inte är hänförliga till den anställde och den mindre förmånliga behandling som ett visstidsavtal innebär för personen måste syfta till att på ett lämpligt och nödvändigt sätt uppnå ett för arbetsgivaren legitimt mål”.

140. Liam Jenkinsons argument, om vilka tribunalen erinrade i punkterna 147 och 148 i den överklagade domen, vilka inte har bestritts i överklagandet, utgjordes av följande: Enligt irländsk rättspraxis var, eftersom hans anställning av uppdraget Eulex Kosovo svarade på konstanta och varaktiga behov, ingåendet av de elva visstidsanställningsavtalen rättsstridigt. Det förelåg ingen allmän eller budgetrelaterad objektiv grund som kunde berättiga ingåendet av de elva visstidsanställningsavtalen. Uppdraget Eulex Kosovo begränsades inte systematiskt till sitt mandats varaktighet och de aktuella visstidsanställningsavtalens varaktighet återspeglade inte detta mandats varaktighet. Det hade varit möjligt att ingå anställningsförhållandet i form av en tillsvidareanställning, eftersom organisationen av beslutsförfarandet för förnyelse av uppdragen gjorde det möjligt att säga upp ett tillsvidareanställningsavtal inom den tillämpliga fristen.

141. Följaktligen ska det, med förbehåll för att det är Liam Jenkinsons tolkning av punkt 151 i den överklagade domen som ska tillämpas, påpekas att frågan om fastställandet av vilken myndighet som ansvarar för valet av rekryteringsvillkor på grundval av visstidsanställningsavtal inte omfattades av debatten avseende tillämpningen av irländsk rätt. Dessutom är den ogrundad. Eftersom tvisten avser en omvandling av visstidsanställningsavtal till ett tillsvidareanställningsavtal, ska tribunalens bedömning begränsas till en motivering av förnyelsen av efter varandra följande åtaganden. Den andra invändningen kan således inte godtas.

142. Andra invändningar ska också underkännas av de skäl som redan har angetts. Den första invändningen avseende begreppet ”närstående arbetsgivare” motsvarar nämligen det som gjorts gällande inom ramen för den andra grunden. Vidare, när det gäller Eulex Kosovos rättshandlingsförmåga, är den fjärde invändningen ogrundad.

143. Genom sin tredje invändning har Liam Jenkinson kritiserat tribunalen för att ha prövat begreppet ”objektiva grunder” enbart mot bakgrund av domstolens praxis. Han anser även att tribunalen, mot bakgrund av irländsk rätt, på otillräckliga grunder slog fast att användningen av efter varandra följande visstidsanställningsavtal var motiverad av den temporära aspekten av uppdraget Eulex Kosovo och, genom en missuppfattning av innehållet i detta sista visstidsanställningsavtal, att detta hade ingåtts på villkor som hade att göra med upphörandet av hans tjänst.

144. Den första delen av kritiken avser i huvudsak domstolarnas uppgifter. Jag anser att den ska prövas oberoende av den omständigheten att Liam Jenkinson inte har grundat sig på irländska avgöranden som debatterats och som ska ha varit förmånligare än domen av den 26 januari 2012, Kücük, till vilken tribunalen hänvisade.

145. När det gäller genomförandet av den nationella lag som är tillämplig på avtalet enligt artikel 272 FEUF, anser jag nämligen, mot bakgrund av de begränsningar som fastställts i artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol, att en tillämpning även ska göras av domstolens praxis, enligt vilken domstolen, inom ramen för sin prövning i ett mål om överklagande av tribunalens bedömning av nationell rätt endast är behörig att pröva om tribunalen missuppfattat nationell rätt. Det ska utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna och bevisningen, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav. Således kan nya argument och bevis enligt gällande rätt som har anförts till stöd för överklagandet inte tas upp till sakprövning.

146. Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen uttalade sig om den tillämpliga nationella rätten efter att ha inhämtat sökandens synpunkter på den irländska lagstiftningen, som han inte hade åberopat. Tribunalen fastställde således att denna rätt var förenlig med unionsrätten, det vill säga direktiv 1999/70 och ramavtalet, och genomförde de bestämmelser i unionsrätten som fastställer den tillämpliga metod för prövning av de objektiva grunderna som varje nationell domare ska tillämpa, och ansåg därmed att de uppgifter avseende den nationella lagstiftningen som den förfogade över var otillräckliga för att tribunalen skulle kunna avgöra tvisten.

147. Mot denna bakgrund ankommer det på tribunalen, även i egenskap av unionsdomstol, att tillämpa denna nationella rätt i enlighet med unionsrätten. I vissa situationer måste den till och med utesluta tillämpning av nationella bestämmelser. Detta är fallet när föremålet för tvisten regleras i en förordning eller när en unionsrättslig bestämmelse har direkt effekt. I förevarande mål ska tribunalen beakta det specifika sammanhang som anställningsförhållandet avser, nämligen ett uppdrag som omfattas av Gusp, vilket nödvändigtvis är okänt i nationell rätt.

148. Således får tribunalen, i händelse av motsvarande bestämmelse eller praxis inom nationell rätt, välja att i första hand grunda sitt avgörande på kriterier som är tillämpliga i samtliga medlemsstater, som följer av en fast tolkning av domstolen vid vilken talan väcks enligt artikel 267, specifikt på området skydd för arbetstagare.

149. I förevarande mål har tribunalen, närmare bestämt i punkt 154 i den överklagade domen, hänvisat till punkt 27 i domen av den 26 januari 2012, Kücük, vars lydelse följer av domstolens fasta praxis. Domstolen har nämligen i ett flertal domar erinrat om sin tolkning av begreppet ”objektiva grunder”, i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet. Denna rättspraxis vägleder medlemsstaternas domstolar i deras konkreta prövning av situationer som de har att avgöra och som kan avse att flera efter varandra följande förnyelser av visstidsanställningar i själva verket har till syfte att täcka arbetsgivarens konstanta och varaktiga behov av personal.

150. Liam Jenkinson har inte på ett detaljerat sätt, mot bakgrund av denna rättspraxis, styrkt någon missuppfattning av den gällande irländska rätt som han påstår sig ha gjort gällande vid tribunalen eller i synnerhet att tribunalen skulle ha gjort någon bedömning som uppenbart strider mot innehåller i denna rätt med avseende på den ram inom vilken de elva visstidsanställningsavtalen ingicks. Hans kritik ska således delvis avvisas och i övrigt ogillas såsom otillräckligt motiverad och av bristande relevans.

151. Följaktligen ska det, beträffande den andra delen av kritiken, inom ramen för den prövning av motiveringen till den överklagade domen som Liam Jenkinson har begärt, påpekas att tribunalen med fog undersökte exakt de konkreta omständigheter som karaktäriserade den verksamhet för vilken visstidsanställningsavtalen hade ingåtts med Liam Jenkinson och det syfte som eftersträvades inom uppdraget Eulex Kosovo.

152. Kritiken mot överklagandet avser inte de objektiva omständigheter som tribunalen fastställde, utan den bedömning av dessa som föranledde den att grunda sitt avgörande på den temporära aspekten av den rättsliga ramen och av det globala yrkessammanhang i vilket Liam Jenkinson hade utfört de arbetsuppgifter som han anförtrotts inom ramen för uppdraget Eulex Kosovo.

153. Jag anser, för det första, att tribunalen, i punkterna 156–188 i den överklagade domen, uttalade sig som svar på Liam Jenkinsons argument, genom ett motiverat beslut grundat på de sammantagna åtgärder som vidtagits avseende uppdraget Eulex Kosovo, från skapandet av detta uppdrag till dess utveckling, samt de åtgärder som avser organisationen av driften och finansieringen av detta uppdrag, enligt de mandat som det getts, särskilt mot bakgrund av den vilja som myndigheterna i Kosovo gett uttryck för. För det andra beslutade tribunalen just att användningen av efter varandra följande visstidsanställningar, i andra hand, med bland annat internationell civil personal för begränsade och varierande tidperioder, med en budget som fastställs mycket regelbundet under cirka sju år för perioder på mellan 6 och 16 månader, var motiverade av förhållanden som är hänförliga till ett internationellt krishanteringsuppdrag som bildats inom ramen för Gusp. Domstolen drog, i detta hänseende, just av dess konstateranden avseende den geopolitiska och diplomatiska oförutsägbarhet som präglar denna typ av uppdrag, såsom uppdraget Eulex Kosovo, slutsatsen att detta uppdrag karaktäriserades av dess temporära aspekt.

154. Det ska vidare påpekas att dessa konstateranden även utgör grund för tribunalens bedömning enligt vilken anställningsvillkoren nödvändigtvis är knutna till uppdragets själva natur och till villkoren för dess finansiering, eftersom det inte har skapats för att vara varaktigt och är underställt de mandat som det getts. Tribunalen kunde således fastställa att det genomgående valet att inte använda tillsvidareanställningsavtal är motiverat av ett behov av flexibilitet i syfte att reagera så snart som möjligt på instabila situationer. Tribunalen visade således att en förnyelse av visstidsavtal, i ett sådant specifikt fall, varken kan ha till syfte eller till följd att tillsätta en stabil och varaktig anställning som finansieras permanent.

155. Följaktligen och som en förlängning av min granskning av den andra grunden, föreslår jag att domstolen ska slå fast att det följer av bedömningen av karaktärsdragen i uppdraget Eulex Kosovo och grunderna för rådets beslut inom ramen för Gusp att tribunalen har fastställt allmänna kriterier som karaktäriserar anställningsförhållandet och som, analogt, är tillämpliga på de två första uppdrag vid vilka Liam Jenkinson varit anställd, på grund av deras natur, och att tribunalen, på de grunder som hade anförts inför dess bedömning, således lagligen motiverade sitt beslut att ogilla yrkandet om omvandling av samtliga visstidsanställningsavtal till ett tillsvidareanställningsavtal.

156. Kritiken av den tredje grundens fjärde del kan således, enligt min uppfattning, inte godtas.

157. Mot bakgrund av min bedömning föreslår jag att domstolen ska slå fast att överklagandet inte kan bifallas på den andra grunden eller den tredje grundens första, tredje eller fjärde del.

VIII. Förslag till avgörande

158. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen inte ska bifalla överklagandet på den andra grunden eller den tredje grundens första, tredje eller fjärde del och att talan således ska ogillas.

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallade visstidsanställningsavtal.

3 Nedan kallat ett uppdrag.

4 Nedan kallat Eulex Kosovo eller uppdraget Eulex Kosovo.

5 Nedan kallade tillsvidareanställningsavtal.

6 C‑43/17 P, nedan kallad domen Jenkinson I, EU:C:2018:531.

7 T‑602/15, EU:T:2016:660.

8 T‑602/15 RENV, nedan kallad den överklagade domen, EU:T:2021:764.

9 De förfaranden som avser liknande talan, vilka för närvarande har vilandeförklarats, är, beträffande medlemmar av den internationella personalen i Eulex Kosovo, följande: BL och BM/rådet m.fl. (T‑204/19), QP m.fl./rådet m.fl. (T‑183/21), och RI m.fl./rådet m.fl. (T‑190/21). Beträffande ett annat uppdrag: Stockdale/rådet m.fl. (däribland Europeiska unionens särskilda representant i Bosnien och Hercegovina) (T‑776/20).

10 Se, exempelvis, målet som ledde till domen av den 24 februari 2022, Eulex Kosovo ( C‑283/20, nedan kallad domen Eulex Kosovo, EU:C:2022:126).

11 EUT L 42, 2008, s. 92. Enligt artikel 20 andra stycket första meningen i denna gemensamma åtgärd, var den ursprungligen föreskrivna varaktigheten 28 månader från det datum då operationsplanen (Oplan) godkändes. Varaktigheten har förlängts flera gånger och, senast, fram till den 14 juni 2023 genom rådets beslut (Gusp) 2021/904 av den 3 juni 2021 (EUT L 197, 2021, s. 114).

12 EUT L 174, 2014, s. 42. Nedan kallad gemensam åtgärd 2008/124.

13 Denna punkt hade, före ändringen genom rådets beslut 2010/322/Gusp av den 8 juni 2010 (EUT L 145, 2010, s. 13), som trädde i kraft samma dag som det antogs, följande lydelse: ”Eulex Kosovo får även vid behov rekrytera internationell personal och lokal personal på kontraktsbasis.”

14 Som anges i punkt 227 i den överklagade domen, hade denna bestämmelse, i dess ursprungliga version, före ikraftträdandet av beslut 2014/349, samma dag som det antogs, följande lydelse: ”Anställningsvillkor samt rättigheter och skyldigheter för internationell och lokalanställd civil personal ska fastställas i avtal mellan uppdragschefen och personalen.” Detta påminner om artikel 15a i gemensam åtgärd 2008/124 som infördes genom detta beslut (se punkt 80 nedan).

15 EUT L 177, 2008, s. 6, och ändringsmeddelande EUT, L 309, 2009, s. 87. Nedan kallad Rom I-förordningen.

16 Tribunalen angav i punkterna 151 och 153 i den överklagade domen att det ”framgår … att det var på grundval av artikel 9.3 första meningen i gemensam åtgärd 2008/124 som Liam Jenkinson rekryterades till uppdraget Eulex Kosovo” [och] att ”Liam Jenkinson var anställd vid uppdraget Eulex Kosovo enligt de elva visstidsavtal som ingicks efter varandra mellan den 5 april 2010 och den 14 november 2014 som tekniskt ansvarig (IT Officer)”. I punkt 132 i den domen konstaterade tribunalen att, enligt Liam Jenkinsons skriftliga yttrande, ”med avseende på den tjänst som han innehade sedan den 15 juni 2012, med referensnummer EK 10453, utövade han, inom uppdraget Eulex Kosovo, en tjänst med lednings- och övervakningsuppgifter över all personal som arbetade inom avdelningen för helpdesk och it-stöd (IT help desk/support)”.

17 Se domen Eulex Kosovo (punkt 14).

18 Det ska påpekas att domstolen, i punkt 42 i domen Jenkinson I, avseende detta överklagande, angav att ”[s]åsom tribunalen konstaterade i punkterna 21 och 22 i det överklagade beslutet innehåller samtliga tidigare anställningsavtal mellan uppdragen och sökanden en klausul i vilken det uttryckligen anges att tvister som har sitt ursprung i eller avser dessa avtal omfattas av behörigheten för domstolarna i Bryssel [Belgien], och det är endast i det sista visstidsavtalet som det uttryckligen, i dess artikel 21, anges att tvister som har sitt ursprung i eller avser detta avtal omfattas av den behörighet som enligt artikel 272 FEUF tillkommer Europeiska unionens domstol”. Se dom av den 25 juni 2020, SC/Eulex Kosovo ( C‑730/18 P, EU:C:2020:505, punkt 30 och där angiven rättspraxis), i vilken anges att ”artikel 272 FEUF utgör en särskild bestämmelse som gör det möjligt att väcka talan vid unionsdomstolen med stöd av en skiljedomsklausul som parterna har tagit in i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, och detta utan någon begränsning avseende vilken typ av talan som väckts vid unionsdomstolen”.

19 Tribunalen konstaterade i punkt 111 i den överklagade domen att det i de elva visstidsavtal som ingåtts inom ramen för uppdraget Eulex Kosovo saknas bestämmelser som gör det möjligt att direkt avgöra tvisten.

20 Se, för en detaljerad framställning av yrkandena, punkt 17 nedan.

21 T‑602/15, EU:T:2016:660.

22 Se punkt 3 i den domen.

23 Nedan kallat det första yrkandet.

24 Se punkterna 1–5 i den överklagade domen, om vilka jag erinrat i punkt 12 ovan.

25 Nedan kallat det andra yrkandet.

26 Nedan kallat det tredje yrkandet.

27 Tribunalen underkände därefter den invändning om rättegångshinder som rådet, utrikestjänsten och uppdraget Eulex Kosovo hade framställt på grundval av att den påstådda talan om ogiltigförklaring väcktes för sent mot skrivelsen av den 26 juni 2014, eftersom den saknade stöd i de faktiska och rättsliga omständigheterna.

28 Se även punkterna 55 och 61 i den överklagade domen.

29 Den första invändningen, av vilken prövningen sköts upp (se punkt 73 i den överklagade domen) godtogs (se punkt 244 i den domen). Se punkt 32 nedan.

30 Se punkterna 71 och 74 i den överklagade domen.

31 Se punkt 80 i den överklagande domen, att jämföra med punkt 46 i domen Jenkinson I.

32 Se punkt 82 i den överklagande domen.

33 Se punkt 92 i den överklagande domen.

34 Se punkt 93 i den överklagande domen.

35 Se punkterna 99–101 i den överklagande domen.

36 Se punkt 103 i den överklagande domen.

37 Kommissionens meddelande C(2009) 9502 av den 30 november 2009 om särskilda bestämmelser för kommissionens särskilda rådgivare som har fått i uppdrag att genomföra operativa insatser inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och om kontraktsanställd internationell personal (nedan kallat meddelande K(2009) 9502).

38 Det rör sig om Protection of Employees (Fixed – Term Work) Act 2003 (2003 års lag om skydd för anställda (visstidsanställning), nedan kallad 2003 års lag), som införlivade rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43). Detta ramavtal, som finns i bilagan till direktiv 1999/70 (nedan kallat ramavtalet), ingicks den 18 mars 1999.

39 Se punkt 23 i ovan.

40 Det preciseras i punkt 198 i den överklagade domen att denna bestämmelse innebär en skyldighet för arbetsgivaren att, senast vid tidpunkten för förnyelsen, skriftligen underrätta den anställde om de objektiva grunderna för förnyelsen av visstidsanställningen och varför det inte föreslås att ett tillsvidareanställningsavtal ska ingås.

41 Se punkt 207 i den överklagade domen.

42 Se konstaterandena i punkterna 199 och 200 i den överklagade domen.

43 Se punkt 211 i den överklagade domen, jämförd med punkterna 197 och 209 i denna.

44 Se punkterna 213 och 214 i den överklagade domen.

45 Se punkt 21 ovan.

46 Se punkt 219 i den överklagade domen och punkt 19 ovan.

47 Se punkt 220 i den överklagade domen.

48 Nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda.

49 Se punkt 236 i den överklagade domen.

50 Se punkt 247 i den överklagade domen.

51 Se fotnot 29 ovan.

52 Rådet har närmare bestämt yrkat att Liam Jenkinson ska förpliktas att ersätta ”rättegångskostnaderna i förevarande förfarande” och Eulex Kosovo att han ska förpliktas att ersätta ”samtliga rättegångskostnader”.

53 Se Van Raepenbusch, S., Le contrôle juridictionnel dans l’Union européenne, tredje upplagan, Éditions de l’Université de Bruxelles, Samling ”Commentaire J. Mégret”, Bryssel, 2018, punkt 430, s. 359. Se även Naômé, C., Le pourvoi devant la Cour de justice de l’Union européenne, Larcier, Bryssel, 2016, punkterna 32 och 33, s. 23.

54 Se punkt 21 ovan.

55 Se artikel 178.2 i domstolens rättegångsregler och Naômé, C., a.a., punkterna 119–121 och 128. Se även, bland annat, dom av den 24 mars 2022, Hermann Albers/kommissionen ( C‑656/20 P, ej publicerad, EU:C:2022:222, punkterna 23 och 24, samt där angiven rättspraxis).

56 Se punkt 81 nedan.

57 Se punkterna 67–70 i den överklagade domen, vilka inte har kritiserats.

58 I denna bestämmelse föreskrivs att ”[g]enom åberopade grunder och argument avseende rättsliga omständigheter ska det i detalj anges på vilka punkter som klaganden anser att tribunalens avgörande är felaktigt”.

59 Se, beträffande denna grund som ska särskiljas från artikel 272 FEUF, dom av den 25 juni 2020, SC/Eulex Kosovo ( C‑730/18 P, EU:C:2020:505, punkterna 30–32 och där angiven rättspraxis) och dom av den 25 juni 2020, CSUE/KF ( C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkterna 68, 78, 80 och 81).

60 Se punkt 43 och punkt 85 sista meningen i den överklagade domen.

61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, kommissionen/Italien ( C‑467/15 P, EU:C:2017:799, punkt 15). Detta berättigar, enligt min uppfattning, att överklagandet inte bifalls på den första grunden.

62 Se punkt 17 ovan.

63 Av detta skäl anser jag att den tredje grundens sjätte del ska underkännas. Vidare ska det understrykas att tribunalen inte har någon skyldighet att svara på påståenden som inte är tillräckligt styrkta genom rättsliga och faktiska omständigheter eller har anförts till stöd för ett yrkande som motsvarar deras syfte.

64 Liam Jenkinson har även gjort gällande att domstolens beslut i domen Eulex Kosovo inte kan följas, eftersom det åsidosätter ”fördragen (FEU och FEUF) och Europaparlamentets och Rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1, nedan kallad finansförordningen)]” genom att den utesluter unionen för att försvara lagligheten av ett avtal som ingåtts i dess namn eller för dess räkning.

65 Se fotnot 14 ovan.

66 Se fotnot 12 ovan.

67 Se avdelning IV, C, 1., a), s. 17, i den överklagade domen.

68 Dessa punkter är inte föremål för något anslutningsöverklagande.

69 Se fotnot 18 ovan.

70 Se domen Jenkinson I (punkt 50).

71 Se punkt 46 i denna dom: ”… yrkade Liam Jenkinson, i första hand, att tribunalen skulle omvandla hans samtliga anställningsförhållanden till en tillsvidareanställning”. I punkt 47 angav domstolen att ”Liam Jenkinsons yrkanden [är] knutna till förekomsten av ett enda och fortlöpande anställningsförhållande grundat på flera på varandra följande visstidsavtal. Yrkandena avser således att samtliga avtal ska omvandlas och de grundas på alla dessa avtal, inklusive det sista visstidsavtalet. Min kursivering.

72 Domen Jenkinson I (punkt 48).

73 Domen Jenkinson I (punkt 49).

74 109/81, EU:C:1982:253.

75 Förekomsten av anknytningar mellan flera arbetsgivare eller avbrott mellan visstidsanställningsavtalen innebär inte att en omvandling av visstidsanställningsavtalen till ett tillsvidareanställningsavtal utesluts, eftersom särskilda omständigheter kan åberopas, såsom avsaknad av autonomi i de anställningsstrukturer som är knutna till en enhet som är ansvarig för detta eller skäl för att en viss tid har förflutit mellan ingåendet av de efter varandra följande visstidsanställningsavtalen. Vidare har domstolen, underförstått, medgett att föremålet för tvisten medför att skiljedomsklausulens räckvidd utsträcks till att omfatta personer som inte omfattas av de anställningsavtal som ingåtts inom ramen för detta sistnämnda uppdrag.

76 Det ska, i detta hänseende, påpekas att en sådan tolkning är förenlig med syftet med valet att i avtalen införa en skiljedomsklausul grundad på artikel 272 FEUF, nämligen att främja strävan efter harmoniserade lösningar såsom fastställandet av en ansvarig för avtalsförhållanden. Se, för ett liknande resonemang, Karpenstein, U., ”AEUV Art. 272 Zuständigkeit aufgrund einer Schiedsklausel”, i Grabitz, E., Hilf, M., och Nettesheim, M., Das Recht der Europäischen Union, C. Beck, Munich, 2022, särskilt punkt 3. Se även fotnot nr 168 nedan.

77 Se, för en illustration, dom av den 18 december 1986, kommissionen/Zoubek ( 426/85, EU:C:1986:501, punkterna 12 och 13).

78 Se punkt 74 i den överklagade domen, som inte har kritiserats. Det ska i detta hänseende påpekas att Liam Jenkinson, i punkt 90 i sitt förslag till avgörande, har gjort gällande att ”svarandeparterna och, åtminstone, rådet och kommissionen (och i sista hand enbart kommissionen …) är hans arbetsgivare”. Vid förhandlingen anförde han att han var knuten till ett tjugotal arbetsgivare.

79 Se punkterna 76–78 i den överklagade domen.

80 Se punkt 77 i den överklagade domen. Liam Jenkinson har, såsom han har erinrat om i sitt överklagande, gjort gällande att visstidsanställningsavtalen ingicks i unionens namn och för dess räkning, då denna institution betraktades som hans arbetsgivare. Denna generalitet är, mer allmänt, knuten till den omständigheten att hans talan har till syfte att få erkänt att det förelåg ett fortgående anställningsförhållande som representant för unionen. Se, beträffande samma grund, påståendet till stöd för det andra yrkandet, enligt vilket Liam Jenkinson enligt unionsrätten hade en rätt att vara anställd inom uppdragen enligt anställningsvillkoren för övriga anställda eller enligt en motsvarande ställning, som jag har erinrat om i punkt 31 ovan. Se även punkt 77 i detta förslag.

81 Se, i punkt 82 i den överklagade domen, uttrycket ”först”.

82 Se punkt 83 i den överklagade domen, vilken inte har kritiserats.

83 Se punkt 54 ovan.

84 Se punkt 148 nedan.

85 Se beträffande ändring av domskäl, Naômé, C., a.a., punkt 324 och följande punkter. Se även punkt 155 nedan.

86 Kommissionen har hänvisat till domen av den 10 december 2013, kommissionen/Irland m.fl. ( C‑272/12 P, EU:C:2013:812, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

87 Se punkterna 84 och 85 i den överklagade domen.

88 Detta leder till slutsatsen att det argument som anges i punkt 62 ovan inte kan tas upp till sakprövning.

89 Se vidare punkt 40 ovan.

90 Det ska påpekas att detta argument även hade framförts i första hand av EUCAP Somalia, i egenskap av arbetsgivare i det mål som ledde fram till domen av den 13 juli 2022, JC/EUCAP Somalia ( T‑165/20, EU:T:2022:453, punkt 34), innan parterna kom överens om att belgisk rätt var tillämplig (punkterna 35 och 43).

91 Se, för ett liknande resonemang, punkterna 217 och 236 i den överklagade domen. Se även fotnot 80 nedan.

92 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 30 september 2014, Bitiqi m.fl./kommissionen m.fl. ( T‑410/13, ej publicerat, EU:T:2014:871, punkt 27), och dom av den 25 juni 2020, SC/Eulex Kosovo ( C‑730/18 P, EU:C:2020:505, punkt 37).

93 Domstolen angav, i punkt 36 i denna dom, att ”den hänskjutande domstolen [ska] anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8.3 och 8.5, artikel 9.3 och artikel 10.3 i gemensam åtgärd 2008/124 och artikel 16.5 i gemensam åtgärd 2008/124, i ändrad lydelse, ska tolkas så, att, avseende perioden före den 12 juni 2014, ska uppdragschefen – handlande i eget namn och för egen räkning – anses vara arbetsgivare för Eulex Kosovos personal och/eller kommissionen, utrikestjänsten, rådet eller någon annan enhet”. Min kursivering.

94 Vad jag vet har ännu inget avgörande meddelats i sakfrågan.

95 Se domen Eulex Kosovo (punkterna 2 och 16).

96 Se domen Eulex Kosovo (punkt 14).

97 Se domen Eulex Kosovo (punkt 34).

98 Se fotnot 14 ovan.

99 Se domen Eulex Kosovo (punkt 44).

100 Se domen Eulex Kosovo (punkterna 41 och 45).

101 Domen Eulex Kosovo (punkt 47).

102 Se fotnot 14 ovan. Se även de grunder för avtalsförhållandet mellan avtalsparterna som anges i punkt 227 i den överklagade domen. Se även, dom av den 25 juni 2020, SC/Eulex Kosovo ( C‑730/18 P, EU:C:2020:505, punkt 37).

103 Enligt denna punkt ”föreskrevs det i artikel 1.1 i de nio första visstidsavtalen att den anställde, genom att underteckna anställningsavtalet, erkände och godtog bestämmelserna och principerna i kontrakten, dess bilagor, de operativa standardförfarandena och uppförandekoden för uppdraget Eulex Kosovo. Enligt artikel 23 i de nio första visstidsavtalen hänvisades det till meddelandet K(2009) 9502 och preciserades att det utgjorde en integrerad del av nämnda avtal”.

104 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 30 september 2014, Bitiqi m.fl./kommissionen m.fl. ( T‑410/13, ej publicerat, EU:T:2014:871, punkt 27), och dom av den 25 juni 2020, SC/Eulex Kosovo ( C‑730/18 P, EU:C:2020:505, punkterna 5, 37, 38 och 39).

105 Dom av den 6 december 1989, Mulfinger m.fl./kommissionen ( C‑249/87, EU:C:1989:614, punkt 10 och där angiven rättspraxis).

106 Se fotnot 16 ovan. Det ska understrykas att den internationella personalen, i enlighet med artikel 9.3 i gemensam åtgärd 2008/124, rekryteras på kontraktsbasis, utifrån uppdragets behov, till skillnad från utstationerad personal, av vilken uppdraget Eulex Kosovo huvudsakligen består (se artikel 9.2).

107 Se, för ett exempel på utseende av tillämplig lag i avtal utanför anställningsförhållande, dom av den 7 december 1976, Pellegrini/kommissionen och Flexon-Italia ( 23/76, EU:C:1976:174, s.1870, punkt 8), samt dom av den 18 december 1986, kommissionen/Zoubek ( 426/85, EU:C:1986:501, punkt 4), och dom av den 4 maj 2017, Meta Group/kommissionen ( T‑744/14, ej publicerad, EU:T:2017:304, punkt 64), som tribunalen citerade i punkt 99 i den överklagade domen. Den sistnämnda domen blev föremål för ett överklagande som delvis avvisades och delvis ogillades i dom av den 14 mars 2019, Meta Group/Commission ( C‑428/17 P, ej publicerad, EU:C:2019:201).

108 Se, bland annat, dom av den 19 februari 2016, Ludwig-Bölkow-Systemtechnik/kommissionen ( T‑53/14, ej publicerad, EU:T:2016:88, punkt 41), och dom av den 9 december 2020, Adraces/kommissionen ( T‑714/18, ej publicerad, EU:T:2020:591, punkt 36). Se även Borchardt, K.-D., ”Art. 272 AEUV I. Begründung der Zuständigkeit durch Schiedsklausel”, i Lenz, C., O., och Borchardt, K.-D., EU-Verträge Kommentar, sjätte upplagan, Bundesanzeiger Verlag, Cologne, 2013, särskilt punkt 12.

109 Se punkterna 99 och 100 i den överklagade domen, varav den sistnämnda avser unionsrätten. Vidare är, om parterna i sina avtal med stöd av en skiljedomsklausul beslutar att ge unionsdomstolen behörighet att pröva tvister som hänför sig till det avtalet, är denna domstol behörig, oberoende av tillämplig lag enligt avtalet, att pröva åsidosättanden av stadgan och de allmänna principerna i unionsrätten (se dom av den 16 juli 2020, Inclusion Alliance for Europe/kommissionen ( C‑378/16 P, EU:C:2020:575, punkt 81). Av dessa skäl anser jag, i övrigt, att den tredje grundens andra del, som avser punkterna 99–101 i den överklagade domen, är ogrundad.

110 Se punkt 102 i den överklagade domen.

111 Se, för ett exempel på inspiration till de rättsliga bestämmelser som är tillämpliga på behörighetsområdet, dom av den 18 december 1986, kommissionen/Zoubek ( 426/85, EU:C:1986:501, punkt 11). Se, angående denna princip, Cremer, W., ”AEUV Art. 272 (ex-Art. 238 EGV) [Zuständigkeit auf Grund einer Schiedsklausel]”, i Calliess, C., och Ruffert, M., EUV/AEUV, sjätte upplagan, C. Beck, Munich, 2022, särskilt punkterna 7–9, särskilt punkt 9, fotnot 18, och Borchardt, K.-D., a.a., punkt 12.

112 Se, beträffande användningen av Rom I-förordningen, dom av den 18 februari 2016, Calberson GE/kommissionen ( T‑164/14, EU:T:2016:85, punkt 25). I de mål som hade lett till de domar som denna punkt hänför sig till, hade parterna valt tysk rätt (se dom av den 11 oktober 2001, kommissionen/Oder-Plan Architektur m.fl. ( C‑77/99, EU:C:2001:531, punkt 4), och dom av den 17 mars 2005, kommissionen/AMI Semiconductor Belgium m.fl. ( C‑294/02, EU:C:2005:172, punkt 3). Däremot uttalade sig domstolen, vid sin prövning av huruvida yrkandet kunde tas upp till sakprövning, i punkt 28 i den förstnämnda domen och punkt 60 i den andra domen, enligt en princip om utseende av den lag som är allmänt erkänd inom den internationella privaträtten). Domstolen hänvisade även till denna dom av den 18 februari 2016, Calberson GE/kommissionen ( T‑164/14, EU:T:2016:85), i domen av den 13 juli 2022, JC/EUCAP Somalia ( T‑165/20, EU:T:2022:453, punkt 40), och domen av den 13 juli 2022, JF/EUCAP Somalia ( T‑194/20, EU:T:2022:454, punkt 55). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Jenkinson/rådet m.fl. ( C‑43/17 P, EU:C:2018:231, fotnot 18, med hänvisning till Kohler, C., ”La Cour de justice des Communautés européennes et le droit international privé”, Droit international privé: travaux du Comité français de droit international privé, 12e année, 1993–1995, Éditions A. Pedone, Paris, 1996, sidorna 71–95). Se sidorna 77–79 i denna artikel, särskilt s. 78, sista stycket, preciseringar avseende artikel 6 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1, nedan kallad Romkonventionen), vars bestämmelser avseende tillämplig lag för avtalsförpliktelser i huvudsak återgavs i artikel 8 i Rom I-konventionen. Se vidare Lenaerts, K., Maselis, I., och Gutman, K., ”Jurisdiction of the Union Courts to give judgement Pursuant to an Arbitration Clause or a Special Agreement”, EU Procedural Law, Oxford University Press, Oxford, 2014, sidorna 686–699, särskilt s. 695.

113 Detta självständiga begrepp har av domstolen tolkats så, att det utesluter tvister mellan en offentlig myndighet och en privatperson i den mån denna myndighet utövar offentliga maktbefogenheter, när det gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna om fastställande av medlemsstaternas domstolars behörighet, som föreskrivs i artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUR L 351, 2012, s. 1). Se dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice ( C‑307/19, EU:C:2021:236, punkterna 62–64). Mig veterligen har domstolen inte haft tillfälle att uttala sig avseende tolkningen av detta begrepp inom ramen för tillämpningen av Rom I. Se, för en erinran om frågan, Gaudemet-Tallon, H., ”Convention de Rome du 19 juin 1980 et règlement ’Rome I’ du 17 juin 2008. – Champ d’application. – Clauses générales”, JurisClasseur Europe Traité, LexisNexis, Paris, 1 mars 2020, häfte 3200, punkt 43.

114 Se Gaudemet-Tallon, H., a.a., punkterna 46 och 47. Vidare ska, enligt artikel 2 i Rom I-förordningen, ”den lag som anvisas i denna förordning … tillämpas även om det är lagen i en icke-medlemsstat”.

115 Se punkt 75 ovan.

116 Se punkterna 103–106 i den överklagade domen.

117 Tribunalen hänvisade, i detta hänseende, till förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Jenkinson/rådet m.fl. ( C‑43/17 P, EU:C:2018:231, punkt 49) för att motivera analysen av de två senaste avtal som ingåtts inom ramen för uppdraget Eulex Kosovo.

118 Liam Jenkinson har hänvisat till domen av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688).

119 T‑165/20, EU:T:2022:453, punkterna 37 och 38.

120 Se punkt 83 i den överklagade domen.

121 Se punkterna 108–111 i den överklagade domen. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 1985, kommissionen/CO.DE.MI. ( 318/81, EU:C:1985:467, punkterna 21 och 23), i vilken domstolen angav att ”de avtalsbestämmelser som uttrycker parternas gemensamma vilja ska ha företräde framför varje annat kriterium som endast får användas om inget annat anges i avtalet” och att det, vid sakprövningen av tvisten, ”i första hand ska hänvisas till relevanta avtalsbestämmelser”. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2022, JC/EUCAP Somalia ( T‑165/20, EU:T:2022:453, punkterna 37 och 45). Se även dom av den 12 april 2018, PY/EUCAP Sahel Niger ( T‑763/16, EU:T:2018:181, punkt 66), och dom av den 13 juli 2022, JF/EUCAP Somalia ( T‑194/20, EU:T:2022:454, punkt 59), för situationer då avtalet hänvisar till en uppförandekod eller till standardrutiner vars bestämmelse kan vara tillräckliga. Se även Lenaerts, K., Maselis, I., och Gutman, K., a.a., sidorna 696 och 697, punkterna 19.17 och 19.19.

122 Se punkterna 92–101 i den överklagande domen.

123 Se punkterna 105 och 106 i den överklagade domen.

124 Se punkt 127 i den överklagade domen.

125 Se punkt 128 i den överklagade domen.

126 Se dom av den 12 september 2013, Schlecker ( C‑64/12, nedan kallad domen Schlecker, EU:C:2013:551, punkterna 32 och 39), avseende artikel 6 i Romkonventionen (se fotnot 112, slutet, ovan). Domstolen angav i punkt 38 i domen Schlecker, att denna tolkning är förenlig med ordalydelsen i den nya bestämmelsen innehållande lagvalsregler för anställningsavtal i Rom I‑förordningen, vilken dock med avseende på det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) inte var tillämplig i det nationella målet. Beträffande kriteriet anställningsortens subsidiära karaktär, se analogt dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 47). Liam Jenkinsons argument i detta hänseende är således ogrundat.

127 Se domen Schlecker (punkt 35).

128 Se punkt 129 i den överklagade domen.

129 Se punkterna 132 och 133 i den överklagade domen.

130 Se punkt 138 i den överklagade domen.

131 Se, för ett liknande resonemang, artikel 8.1 i Rom I-förordningen och domen Schlecker (punkterna 33–36).

132 Se, i detta hänseende, domen Schlecker (punkt 34).

133 Se domen Schlecker (punkt 40).

134 Domen Schlecker (punkt 41).

135 Se, för en illustration nyligen av tillämpningen av artikel 8.4 i Rom I-förordningen, dom av den 13 juli 2022, JC/EUCAP Somalia ( T‑165/20, EU:T:2022:453, punkt 44).

136 Tribunal prövade klagandens argument avseende giltigheten av hans samtycke i punkterna 193–195 i den överklagade domen.

137 Se dom av den 16 november 2017, Ludwig-Bölkow-Systemtechnik/kommissionen ( C‑250/16 P, EU:C:2017:871, punkt 56).

138 Se fotnot 144 nedan.

139 Se punkterna 157–160 i den överklagade domen.

140 C‑212/04, EU:C:2006:443, punkterna 58–75.

141 43/84, EU:C:1985:328, punkterna 16 och 18.

142 C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 87, 111, 112 och 114.

143 Se punkt 62 och följande punkter ovan.

144 Av dessa skäl ska de domar som anges i bilagorna 5–8 enligt Eulex Kosovo inte tillämpas. Däremot ska den dom som meddelades av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) den 31 mars 2022, Maurice Power/Health Service Executive (nr 2021/94, punkt 20), vilken finns tillgänglig på följande webbplats: https://www.courts.ie/ga/view/Judgments/431fa418–32b9–48a7–92af-a1a7617c5a4a/17951cac-4583–484d-b8b9–7852cbcf3272/2022_IESC_17.pdf/pdf, anses bekräfta bedömningen i den överklagade domen.

145 Kommissionen har, beträffande omfattningen av dessa osäkra faktorer, gjort en jämförelse med domen Eulex Kosovo.

146 Kommissionen hänför till domen Eulex Kosovo.

147 Se punkt 83 ovan.

148 Domstolen har redan prövat 2003 års lag i målet som ledde fram till domen av den 15 april 2008, Impact ( C‑268/06, EU:C:2008:223), avseende bland annat klausul 4.1 och klausul 5 i ramavtalet. Domstolen konstaterade i punkt 50 i denna dom att 2003 års lag ”utgör den lagstiftning genom vilken Irland fullgjort sina skyldigheter enligt direktiv 1999/70”.

149 Se punkt 140 i den överklagade domen.

150 Denna artikel 9 föreskriver i huvudsak att en anställd med stöd av två eller flera visstidsanställningsavtal under en fortgående period på fyra år inte får påtvingas ytterligare ett visstidsanställningsavtal, med förbehåll för objektiva grunder som berättigar ett sådant förnyande.

151 Jag drar nämligen av tolkningen av denna punkt 151 jämförd med punkterna 175 och 182 slutsatsen att tribunalen nämnde uppdraget Eulex Kosovos chefs och därefter uppdraget Eulex Kosovos val av visstidsanställningsavtalens varaktighet, vilket, enligt min uppfattning är ett svar på Liam Jenkinsons argument i punkt 11 i hans svar av den 27 september 2019. Se punkt 19 i den överklagade domen.

152 Se punkt 124 ovan.

153 Se punkt 123 ovan.

154 Se punkt 129 ovan.

155 Se punkt 80 ovan.

156 Se punkterna 125–128 ovan.

157 C‑586/10, EU:C:2012:39.

158 Denna artikels första stycke har följande lydelse: ”Ett överklagande till domstolen ska vara begränsat till rättsfrågor. Det kan endast grundas på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten”. Se, på grundval av detta, generaladvokaten Kokotts analys i hennes förslag till avgörande i målet Commune de Millau och SEMEA/kommissionen ( C‑531/12 P, EU:C:2014:1946, punkterna 75–79), enligt domstolens praxis per den 27 februari 2014. Se, för en allmän framställning av frågan om omfattningen av domstolens prövning av tribunalens analys av nationell rätt, Prek, M., och Lefèvre, S., ”The EU Courts as ’National’ Courts: National Law in the EU Judicial Process”, Common Market Law Review, vol. 54, nr 2, Kluwer Law International, Alphen-sur-le-Rhin, 2017, sidorna 369–402, särskilt sidan 396 och följande sidor.

159 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen ( C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60, punkterna 65 och 66 samt där angiven rättspraxis).

160 Se, i punkt 19 i den överklagade domen, en erinrar om Liam Jenkinsons svar av den 27 september angående den irländska lagstiftningen, att jämföra med punkt 147 i den överklagade domen, som inte har bestritts. Se även beträffande tribunalens praxis på området, Prek, M., och Lefèvre, S., a.a., särskilt 4.1, sidorna 388–390, samt sidan 394, kommentar till artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler.

161 Se punkt 138 ovan.

162 Se punkt 149 ovan. Vidare framgår det av Liam Jenkinsons svarsinlaga av den 27 september 2019 att han, i punkt 25, hänförde till domstolens praxis.

163 Se, beträffande den situation i vilken ingen nationell rättspraxis är relevant, Prek, M., och Lefèvre, S., a.a., särskilt s. 388, fotnot 84. Det ska vidare för det första påpekas att Liam Jenkinson inte anser sig ha lämnat tillräckliga preciseringar till tribunalen avseende den irländska lagstiftningen i förhållande till de särdrag som präglar uppdraget Eulex Kosovo och som tribunalen fastställde, på grundval av uppgifter som svarande parterna lämnat. Vidare lämnade Lian Jenkinson, till stöd för sitt överklagande, nya uppgifter avseende irländsk rättspraxis.

164 Se, för ett liknande resonemang, Karpenstein, U., a.a., punkt 2.

165 Se dom av den 19 februari 2016, Ludwig-Bölkow-Systemtechnik/kommissionen ( T‑53/14, ej publicerad, EU:T:2016:88, punkt 40), och dom av den 9 december 2020, Adraces/kommissionen ( T‑714/18, ej publicerad, EU:T:2020:591, punkt 36).

166 Se, bland annat, avseende direkt effekt för klausul 4.1 i ramavtalet, dom av den 15 april 2008, Impact ( C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 68).

167 Enligt min uppfattning framgår det underförstått av domskälen i den överklagade domen att inget nationellt avgörande var särskilt relevant.

168 Beträffande målet att artikel 272 FEUF ska utgöra en priviligierad rättslig ram för att finna harmoniserade lösningar, se Butler, G., ”The EU's contractual relations and the arbitration clause: disputes at the Court of Justice of the European Union”, European Law Review, vol. 46, nr 3, Sweet & Maxwell, London, 2021, sidorna 345–363, särskilt sidorna 347 och 348.

169 Denna punkt nämndes senast i domen av den 28 februari 2018, John ( C‑46/17, EU:C:2018:131, punkt 53).

170 C‑586/10, EU:C:2012:39.

171 Se, bland annat, dom av den 16 november 2017, Ludwig-Bölkow-Systemtechnik/kommissionen ( C‑250/16 P, EU:C:2017:871, punkt 39), och dom av den 20 december 2017, Comunidad Autónoma de Galicia och Retegal/kommissionen, ( C‑70/16 P, EU:C:2017:1002, punkt 50).

172 Se andra delen av kritiken i punkt 143 ovan.

173 Se punkterna 161 och 162 i den överklagade domen, som särskilt avser budgetkraven, samt punkterna 169 och 176 i denna dom.

174 Se punkterna 157–160 och 176 i den överklagade domen. Se, i detta hänseende, definitionen av ”visstidsanställd” i klausul 3.1 i ramavtalet enligt följande: ”en person som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som ingåtts direkt mellan en arbetsgivare och en arbetstagare och vars längd fastställts på grundval av objektiva kriterier som att det gäller fram till ett visst datum, till dess en viss uppgift har utförts eller med anledning av en särskild händelse”.

175 Se punkterna 163–168 i den överklagade domen.

176 Se punkterna 177 och 178 i den överklagade domen.

177 Se punkt 182 i den överklagade domen.

178 Se punkterna 175 och 176 i den överklagade domen.

179 Se punkt 162 i den överklagade domen.

180 Se punkt 179 i den överklagade domen.

181 Se punkterna 164–168 i den överklagade domen.

182 Se punkterna 184 i den överklagade domen och, för ett liknande resonemang, domen Eulex Kosovo (punkt 45, avseende de mål som eftersträvas med gemensam åtgärd 2008/124 och hänvisningen till skäl 6 i beslut 2014/349). Dessa uppgifter gör det även möjligt att göra gällande uppdraget Eulex Kosovos självständighet.

183 Se särskilt punkt 181, tredje meningen till och med orden ”de anställdas anställningsvillkor”, i den överklagade domen.

184 Se särskilt tribunalens konstateranden i punkterna 186 och 187 i den överklagade domen, avseende det sista visstidsanställningsavtal som erbjöds. Se, beträffande situationer där en användning av visstidsanställningsavtal inte avsåg provisoriska, utan varaktiga, behov, bland annat dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl. ( C‑22/13, C‑61/13 – C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 120, i en situation av obegränsad förnyelse av visstidsanställningsavtal (punkt 84), dom av den 14 september 2016, Pérez López ( C‑16/15, EU:C:2016:679, situation av strukturellt underskott på fasta tjänster i den berörda verksamhetssektorn (punkt 55)), och dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl. ( C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, situation där arbetsgivaren inte anordnade ett urvalsförfarande för att tillsätta tjänsten definitivt (punkt 51)).

185 Se punkt 61 ovan.

186 Se fotnot 80 ovan.