Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑58/22 Parchetul de pe lângă Curtea de Apel Craiova

I. Inledning

1. Principen ne bis in idem (eller förbudet mot dubbelbestraffning) – som innebär en rätt för enskilda att inte lagföras eller straffas mer än en gång för samma gärning – har en framträdande roll i de flesta nationella och internationella straffrättsliga system. Den principen anges, om än med vissa nyansskillnader, i flera nationella författningar och internationella konventioner. Vad som är ännu viktigare i förevarande mål är att principen uttryckligen erkänns som en grundläggande rättighet i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och i artikel 4 i protokoll (nr 7) till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (nedan kallat protokoll nr 7).

2. Under de senaste åren har ett stort antal domar meddelats av EU‑domstolen och Europadomstolen – som båda ofta sammanträder i utökade sammansättningar – för att klargöra vilka villkor som måste vara uppfyllda, inom respektive rättssystem, för att tillämpa principen ne bis in idem. De båda uppsättningar rättspraxis som härrör från de domstolarna visar på en betydande korsbefruktning och konvergens. Dessa uppsättningar rättspraxis är långt ifrån bara en upprepning eller förfining av (den befintliga) lagstiftningen, utan har även inneburit viktig utveckling i viss mån.

3. Förevarande mål innebär en möjlighet att ytterligare förklara och närmare gå in på viss utveckling som har skett på senare tid både vad gäller delen bis och vad gäller delen idem i den principen. Den hänskjutande domstolen har nämligen begärt att EU-domstolen ska göra en mer djupgående analys i synnerhet av kraven på att i) en åklagares beslut att avsluta förfarandet ska grunda sig på en bedömning i sak av målet, vilken bygger på en grundlig utredning, och att ii) den påstådda gärningsmannens straffrättsliga ansvar ska prövas på vederbörligt sätt.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. I artikel 50 i stadgan, med rubriken ”Rätt att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott”, föreskrivs följande:

”Ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.”

5. I artikel 1 i kommissionens beslut 2006/928/EG av den 13 december 2006 om inrättande av en mekanism för samarbete och kontroll av Rumäniens framsteg vid uppfyllandet av de särskilda riktmärkena för reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption föreskrivs följande:

”Rumänien skall senast den 31 mars varje år … rapportera till kommissionen om de framsteg som har gjorts med att uppfylla vart och ett av de riktmärken som anges i bilagan.

…”

6. Enligt punkt 4 i bilagan till beslut 2006/928 är de riktmärken som enligt artikel 1 ska uppfyllas av Rumänien bland annat att ”[v]idta ytterligare åtgärder för att förebygga och bekämpa korruption, i synnerhet inom den lokala förvaltningen”.

7. I rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn föreskrivs i punkt 1 i artikel 2, om ”Aktiv och passiv korruption inom den privata sektorn”, att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att straffbelägga vissa typer av gärningar när de begås avsiktligt och utförs i samband med kommersiell verksamhet.

B. Internationell rätt

8. I artikel 4.1 och 4.2 i protokoll nr 7, om rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger, föreskrivs följande:

”1. Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.

2. Bestämmelserna i föregående punkt skall inte utgöra hinder för att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilken kan ha påverkat utgången i målet.”

C. Nationell rätt

9. I Legea nr. 135 din 1 iulie 2010 privind Codul de procedură penală (lag nr 135 av den 1 juli 2010 om straffrättsliga förfaranden) (nedan kallad straffprocesslagen) föreskrivs följande i artikel 6, med rubriken ”Ne bis in idem”:

”Ingen får lagföras eller dömas för ett brott för vilket vederbörande redan har blivit föremål för en lagakraftvunnen brottmålsdom för samma gärning, om än med en annan rättslig kvalificering.”

10. I artikel 335 i straffprocesslagen, med rubriken ”Fortsatt handläggning för det fall att undersökningen återupptas”, anges följande:

”1. Om det senare konstateras att den omständighet som låg till grund för avskrivningen inte föreligger ska den åklagare som är hierarkiskt överordnad den som utfärdade beslutet upphäva detta och besluta att undersökningen ska återupptas. …

2. Om det har framkommit nya uppgifter eller omständigheter som visar att den omständighet som låg till grund för avskrivningen inte längre föreligger ska åklagaren upphäva beslutet och besluta att undersökningen ska återupptas.”

III. Bakgrund, förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

11. Den 12 februari 2014 beslutade styrelsen vid ett kooperativt företag att avsätta NR (nedan kallad den tilltalade) från hennes befattning som chef för det företaget. Beslutet överklagades till domstol och upphävdes, varpå den tilltalade återinträdde i tjänst. I den tvisten företräddes den tilltalade av en advokat till vilken hon hade förbundit sig att betala en ”resultatbaserad premie” på motsvarande 4400 euro.

12. Den 30 april 2015 avkrävde den tilltalade ovannämnda belopp av fem anställda vid företaget. I gengäld skulle hon avstå från att besluta om uppsägning av deras anställningsavtal. Eftersom hennes ekonomiska krav inte uppfylldes utfärdade och undertecknade hon dessa beslut om uppsägning. De anställda i fråga (nedan kallade anmälarna) ingav två anmälningar med identiskt innehåll: Den ena anmälan registrerades vid de behöriga polismyndigheterna den 8 juni 2015 och den andra den 26 juni 2015 vid Direcția Națională Anticorupție (Nationella korruptionsbekämpningsdirektoratet, Rumänien).

13. Dessa båda anmälningar ledde till att två straffrättsliga förfaranden inleddes parallellt med varandra, och vars viktigaste steg kommer att beskrivas nedan. Av tydlighetsskäl kommer dock det förfarande som följde av den andra anmälan att behandlas först.

A. Anmälan av den 26 juni 2015 och det efterföljande förfarandet

14. Såsom nämnts ingav anmälarna en (andra) anmälan den 26 juni 2015 vid Nationella korruptionsbekämpningsdirektoratet. Eftersom Nationella korruptionsbekämpningsdirektoratet ansåg att det i anmälan fanns tecken på utpressningsbrott överförde direktoratet den tilltalade till Parchetul de pe lângă Judecătoria Slatina (Åklagarmyndigheten vid Förstainstansdomstolen i Slatina, Rumänien), som var behörig på området och inledde en förundersökning.

15. Den 14 mars 2016 beslutade Åklagarmyndigheten i Slatina att ett straffrättsligt förfarande av sakrättslig natur (in rem) skulle inledas för utpressningsbrottet. De behöriga polismyndigheterna förhörde den tilltalade och anmälarna. Bland förundersökningshandlingarna fanns vissa dokument samt en cd med en ljudupptagning som anmälarna hade gjort den 30 april 2015. Efter att ha granskat denna bevisning fann polismyndigheterna att inget brott hade begåtts, varpå de framställde en begäran om att målet skulle avskrivas. På grundval av den begäran utfärdade den allmänna åklagare som ansvarade för ärendet ett avskrivningsbeslut den 27 september 2016 (nedan kallat avskrivningsbeslutet av den 27 september 2016). Det beslutet överklagades inte inom den tidsfrist på 20 dagar som föreskrivs i nationell rätt och vann därmed laga kraft.

16. Chefsåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Slatina var oenig med avskrivningsbeslutet av den 27 september 2016 och beslutade den 21 oktober 2016 att det straffrättsliga förfarandet i fråga skulle återupptas. Chefsåklagaren påpekade bland annat att samma faktiska situation behandlades inom ramen för mutbrottsförfarandet vid Parchetul de pe lângă Tribunalul Olt (Åklagarmyndigheten vid Regiondomstolen i Olt (Rumänien) (nedan kallad Åklagarmyndigheten i Olt), där undersökningen befann sig i ett framskridet skede. Chefsåklagaren ansåg att enligt god rättskipning ska behörigheten att handlägga utpressningsbrottsförfarandet avsägas till förmån för mutbrottsförfarandet. Målet hänsköts till Judecătoria Slatina (Förstainstansdomstolen i Slatina, Rumänien) för att få det bekräftat att det straffrättsliga förfarandet skulle återupptas.

17. Den domstolen avslog ovannämnda begäran den 21 november 2016 med motiveringen att de lagstadgade villkoren inte var uppfyllda för att återuppta det straffrättsliga förfarandet. Enligt den domstolen kunde nämligen inte den omständigheten att samma person utreddes i ett annat mål som var anhängigt vid ett annan rättsligt organ och att den undersökningen befann sig i ett framskridet skede leda till att avskrivningsbeslutet skulle upphävas.

B. Anmälan av den 8 juni 2015 och det efterföljande förfarandet

18. Till följd av (den första) anmälan av den 8 juni 2015 inledde Åklagarmyndigheten i Olt ett straffrättsligt förfarande mot den tilltalade för mutbrott. Under rättegången vid Tribunalul Olt (Regiondomstolen i Olt) åberopade den tilltalade principen ne bis in idem och hävdade att hon redan hade utretts för samma gärning inom ramen för utpressningsbrottsförfarandet och att det redan hade meddelats ett slutligt avskrivningsbeslut i det avseendet.

19. Tribunalul Olt (Regiondomstolen i Olt) avvisade invändningen med hänvisning till att villkoren inte var uppfyllda för att tillämpa den principen. Rätten påpekade bland annat att de båda brottsanmälningarna hade gjorts vid olika datum och att utpressningsbrottsförfarandet genomfördes sakrättsligt (in rem), till skillnad från mutbrottsförfarandet. Rätten konstaterade dessutom att det inte hade gjorts någon grundlig utredning i utpressningsbrottsförfarandet, eftersom det inte fanns tillräckliga bevis och eftersom förfarandet hade letts av en polis. I en dom som rätten meddelade den 19 november 2018 dömdes därför den tilltalade bland annat till ett år och fyra månaders fängelse för mutbrott.

20. Den tilltalade och Åklagarmyndigheten i Olt överklagade den domen. Curtea de Apel Craiova (Appellationsdomstolen i Craiova, Rumänien) biföll överklagandet genom dom av den 20 oktober 2020, upphävde den överklagade domen och beslutade att det straffrättsliga förfarandet gentemot den tilltalade skulle avslutas. Den domstolen fann, i huvudsak, att de anmälningar som anmälarna hade gjort inom ramen för de båda förfarandena var av identiskt innehåll och att samma bevis insamlades i de efterföljande förfarandena, varför principen ne bis in idem var tillämplig.

21. Den domen överklagades till Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien) (nedan kallad ÎCCJ). HCCJ biföll överklagandet genom beslut av den 21 september 2021, upphävde det överklagade beslutet och återförvisade målet till Curtea de Apel Craiova (Appellationsdomstolen i Craiova). I sitt beslut konstaterade HCCJ i huvudsak, med hänvisning till EU-domstolens och Europadomstolens praxis på området, att principen ne bis in idem visserligen kan vara tillämplig vid beslut från den allmänna åklagaren om att avsluta förfarandet, men att inte alla sådana beslut kan anses vara ”slutliga”. HCCJ granskade avskrivningsbeslutet av den 27 september 2016 och fann att det inte uppfyllde kravet om ”slutlig karaktär”, eftersom det inte innehöll någon bedömning i sak av målet. Beslutet motiverades i själva verket inte på något sätt av den allmänna åklagaren, som enbart beslutade att målet skulle avskrivas när det gäller utpressningsbrottet.

22. Till följd av HCCJ:s beslut återförvisades målet till Curtea de Apel Craiova (Appellationsdomstolen i Craiova) för en förnyad prövning av de överklaganden som den tilltalade och den allmänna åklagaren i Olt hade gjort av domen av den 19 november 2018 från Tribunalul Olt (Regiondomstolen i Olt). Curtea de Apel Craiova (Appellationsdomstolen i Craiova) hyste dock tvivel om hur artikel 50 i stadgan ska tolkas och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”Ska principen ne bis in idem, såsom den garanteras i artikel 50 i [stadgan], jämförd med Rumäniens skyldigheter att uppfylla de riktmärken som anges i [kommissionens beslut 2006/928], tolkas så, att ett avskrivningsbeslut, som har utfärdats av den allmänna åklagaren efter att viktiga bevis erhållits i det aktuella målet, utgör hinder för att ett annat åtal väcks för samma gärning, dock med en annan rättslig kvalificering, mot samma person, eftersom beslutet är slutligt, förutom i fall där det har konstaterats att den omständighet som låg till grund för avskrivningen är obefintlig eller där det har framkommit nya uppgifter eller omständigheter som visar att den omständighet som låg till grund för avskrivningen inte längre föreligger?”

23. Den rumänska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i förevarande mål. Berörda personer yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 22 mars 2023.

IV. Bedömning

24. I detta förslag till avgörande kommer jag först att behandla EU‑domstolens behörighet att pröva förevarande mål (A) och därefter övergå till prövningen av tolkningsfrågan, vilken kommer att göras i två steg: först genom att ge en tolkning av artikel 50 i stadgan för att undanröja de hermeneutiska tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt (B) och därefter genom att ge den domstolen viss vägledning om hur artikel 50 i stadgan kan tillämpas under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet (C). Slutligen kommer jag att göra några avslutande anmärkningar om arten och räckvidden av principen ne bis in idem, för att sätta in den tolkning av artikel 50 i stadgan som föreslås i förevarande förslag till avgörande i ett bredare sammanhang (D).

A. EU-domstolens behörighet

25. Den rumänska regeringen har bestridit att EU-domstolen är behörig att pröva målet. Den rumänska regeringen har hävdat att artikel 50 i stadgan inte är tillämplig i det nationella målet, eftersom målet inte rör tillämpningen av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51 i stadgan. Den regeringen anser att eftersom det i de rapporter som kommissionen har upprättat i enlighet med beslut 2006/928 inte har identifierats några brister i fråga om principen ne bis in idem, måste det anses att Rumänien inte har ålagts några specifika skyldigheter i det avseendet.

26. Kommissionen är av motsatt uppfattning. Kommissionen har betonat att de materiella straffrättsliga bestämmelser som, enligt den allmänna åklagaren i målet vid den hänskjutande domstolen, är tillämpliga på den tilltalades gärningar utgör en tillämpning av rambeslut 2003/568. Det medför, enligt kommissionens mening, att stadgan är tillämplig.

27. I det hänseendet måste jag säga att jag har viss förståelse för några av de argument som den rumänska regeringen har lagt fram.

28. Till att börja med är det ostridigt att det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen är ett – enkelt uttryckt – rent internt rumänskt mål, som i) har sin grund i motstridiga åsikter hos olika rättsliga myndigheter i Rumänien om huruvida principen ne bis in idem är tillämplig, ii) har kommit till uttryck inom ramen för två olika straffrättsliga förfaranden i landet, iii) avser korruption som ska ha ägt rum i Rumänien och iv) är helt utan gränsöverskridande inslag.

29. Ännu viktigare är att jag delar den rumänska regeringens uppfattning att bestämmelserna i beslut 2006/928 inte får tolkas på ett sätt som går utöver dess räckvidd, vilket skulle innebära att alla bestämmelser i Rumäniens materiella och processuella straffrätt skulle falla inom ramen för unionsrätten. Enligt min mening kan endast frågor som uteslutande och direkt berör den medlemsstatens faktiska kapacitet att uppfylla de särskilda riktmärken som fastställs i beslut 2006/928 anses falla inom ramen för det beslutet.

30. I detta syfte måste EU-domstolen kunna bedöma hur de frågor som den hänskjutande domstolen har tagit upp i praktiken skulle kunna tänkas hindra medlemsstaten från att fullgöra de skyldigheter som den åtog sig när den anslöt sig till Europeiska unionen och som har fått ett konkret uttryck i beslut 2006/928.

31. Det ska erinras om i det avseendet att EU-domstolen redan har konstaterat att beslut 2006/928 innebär en specifik skyldighet för Rumänien att uppnå de riktmärken som anges däri, eftersom de ”är formulerade i klara och precisa ordalag och är ovillkorliga”. Rumänien har således en skyldighet, enligt det beslutet, att vidta alla lämpliga åtgärder för att uppnå riktmärkena utan dröjsmål och att avhålla sig från att vidta åtgärder som riskerar att äventyra det målet.

32. Ett av de särskilda riktmärkena i beslut 2006/928 är att ”[v]idta ytterligare åtgärder för att förebygga och bekämpa korruption”. Av den bestämmelsen följer en specifik skyldighet för Rumänien att bekämpa korruption på ett effektivt sätt, vilket utgör hinder för nationella bestämmelser som på något annat sätt skulle kunna göra den kampen mindre effektiv.

33. Förevarande mål handlar om ett fall av påstådd korruption. Den omständigheten som den rumänska regeringen har betonat att det i kommissionens rapporter inte tas upp några eventuella problem när det gäller tillämpningen av principen ne bis in idem i Rumänien saknar, enligt min mening, relevans i detta sammanhang. Vad som däremot har betydelse för detta mål är huruvida de nationella bestämmelser som är tillämpliga i förevarande fall (materiella och processuella bestämmelser som tillåter och hindrar åtal) kan ha en direkt inverkan på Rumäniens förmåga att uppnå de mål som fastställs i beslut 2006/928: in casu att förbygga och bekämpa korruption.

34. Det ska påpekas i det hänseendet att de rättsliga frågor som den hänskjutande domstolen har tagit upp inte enbart rör det specifika fallet med den tilltalade, till exempel en påstått felaktig tillämpning av de relevanta straffrättsliga bestämmelserna i förevarande fall. De frågorna rör motstridiga åsikter om vilka villkor som måste vara uppfyllda för att principen ne bis in idem ska vara tillämplig. Detta är en princip av konstitutionell betydelse och vars tolkning är av systematisk vikt för såväl EU:s som medlemsstaternas straffrättsliga system. Svaret på den fråga som har ställts i förevarande mål kan således få återverkningar i ett stort antal korruptionsärenden i Rumänien. Eftersom principen ne bis in idem hindrar ytterligare utredning och lagföring av påstådda brott kan det inte uteslutas att en alltför vidsträckt tolkning av den principen skulle kunna göra Rumäniens kamp mot korruption mindre effektiv.

35. Den rumänska regeringen bekräftade hursomhelst under förhandlingen att, såsom kommissionen har hävdat, vissa av de materiella straffrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i förevarande mål innebär en tillämpning av rambeslut 2003/568 och särskilt artikel 2.1 b däri. Detta betyder att vi i förevarande mål inte bara står inför en situation där unionsrätt och nationell rätt samexisterar inom ett visst område – såsom var fallet i målet Siragusa, som den rumänska regeringen har hänvisat till. Vissa av de relevanta bestämmelserna i den nationella rätten tillämpar i själva verket unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, vilket innebär att det instrumentet ska tillämpas.

36. Mot bakgrund av ovanstående konstaterar jag att EU-domstolen är behörig att pröva förevarande mål.

B. Tolkningsfrågan (I): tolkningen av artikel 50 i stadgan

37. Genom sin fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida en person kan anses ha blivit frikänd genom en lagakraftvunnen brottmålsdom, i den mening som avses i artikel 50 i stadgan, till följd av att en allmän åklagare har antagit ett beslut att avsluta förfarandet, när det beslutet inte innehåller någon som helst motivering utan endast hänvisar till de skäl som anges i en rapport som har upprättats av den polis som ansvarade för utredningen.

38. Den frågan föranleder, särskilt mot bakgrund av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat i sin begäran om förhandsavgörande, ett antal tolkningsmässiga frågor om vilka villkor som måste vara uppfyllda för att principen ne bis in idem ska vara tillämplig när ett beslut antas av en allmän åklagare.

39. Innan jag behandlar de frågorna bör två inledande anmärkningar göras.

1. Inledande anmärkningar

40. För det första noterar jag att den rumänska regeringen och kommissionen, både i sina skriftliga och i sina muntliga yttranden, gjorde sitt yttersta för att förklara innebörden av de olika bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga i förevarande mål och för att granska typen av och innehållet i de olika processuella handlingar som utfärdades i de båda förfarandena vid de rumänska rättsliga myndigheterna.

41. Det är visserligen viktigt att EU-domstolen på vederbörligt sätt informeras om den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, så att den kan komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den hänskjutande domstolen. Samtidigt ska det dock understrykas att det inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt, granska handlingarna i det nationella målet och, mer allmänt, medla mellan de motstridiga slutsatser som olika nationella rättsliga myndigheter drar i ett specifikt fall.

42. EU-domstolens roll inom ramen för ett förfarande som grundar sig på artikel 267 FEUF är att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kommer att vara användbara för den för att lösa den tvist som har anhängiggjorts vid den. Detta innebär att EU-domstolen, i ett fall som det här aktuella, måste klargöra villkoren för när principen ne bis in idem enligt artikel 50 i stadgan är tillämplig och på så sätt göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att själv bedöma huruvida en åklagares beslut att lägga ned en utredning utan att vidta ytterligare åtgärder har gett upphov till ett slutligt avgörande för detta ändamål.

43. För det andra vill jag, vid tolkningen av artikel 50 i stadgan, också hänvisa till relevant praxis från EU-domstolen om artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet samt till Europadomstolens praxis när det gäller artikel 4 i protokoll nr 7.

44. EU-domstolen har nämligen ansett att artikel 50 i stadgan och artikel 54 i Schengenkonventionen ska tolkas på ett konsekvent sätt, eftersom de båda rör samma sak. EU-domstolen har vidare konstaterat att artikel 50 i stadgan innehåller en rättighet som motsvarar den som föreskrivs i artikel 4 i protokoll nr 7 och att artikel 4 i protokoll nr 7 således ska beaktas vid tolkningen av artikel 50 i stadgan.

45. Mot bakgrund av ovanstående kommer jag nu att övergå till att bedöma de materiella frågor som har tagits upp i förevarande förfarande.

46. Inledningsvis kan det vara lämpligt att påminna om att principen ne bis in idem kort sagt förbjuder såväl lagföring som påföljder av straffrättslig karaktär för samma gärning och mot samma person. Huvudvillkoren för att den principen ska vara tillämplig är följaktligen i) att förfarandena har straffrättslig karaktär, ii) att ”bis” föreligger (kumulering av förfaranden) och iii) att ”idem” föreligger (förfaranden för samma gärning och mot samma person).

47. I det nationella målet har inga tvivel framförts om den ”straffrättsliga karaktären” hos de båda förfarandena i fråga. Frågan huruvida villkoren ”bis” och ”idem” var uppfyllda gav dock upphov till en viss oenighet mellan de nationella myndigheter som var involverade i förfarandena.

2. Bis-villkoret

48. Artikel 50 i stadgan förbjuder dubbel lagföring och bestraffning i fall där personen ”redan har blivit frikänd eller dömd … genom en lagakraftvunnen brottmålsdom”. I det hänseendet har det klargjorts i domstolens praxis att för att ett straffrättsligt avgörande ska kunna anses utgöra ett avgörande varigenom det skett en slutgiltig prövning av den gärning som är föremål för prövning i ett andra förfarande, ”krävs inte bara att avgörandet har vunnit laga kraft, utan även att det har meddelats efter en prövning i sak avseende gärningen”.

49. Det finns därmed två aspekter av det aktuella beslutet som ska undersökas för att avgöra huruvida ett efterföljande förfarande medför en kumulering av förfaranden som är utesluten enligt artikel 50 i stadgan: den ena rör beslutets art (dess ”slutliga karaktär”) och den andra dess innehåll (huruvida det behandlade ”målet i sak”).

a) Beslutets slutliga karaktär

50. När det gäller kravet om att beslutet ska vara av slutlig karaktär finns det rikligt med rättspraxis från EU-domstolen beträffande artikel 54 i Schengenkonventionen. Ordalydelsen i den bestämmelsen skiljer sig förvisso något från den i artikel 50 i stadgan, men dess andemening är densamma: Det föreskrivs att principen ne bis in idem ska tillämpas på varje person ”beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom”. Det villkoret innebär, enligt fast rättspraxis, att det straffrättsliga beslutet i fråga ska leda till att det straffrättsliga förfarandet avslutas och att åtal inte längre kan väckas och på så sätt på nationell nivå ger det skydd som avses med principen ne bis in idem.

51. Uppfyllandet av det kravet ska bedömas på grundval av den nationella lagstiftningen i den medlemsstat i vilken det beslutet meddelats. Såsom EU-domstolen konsekvent har vidhållit kan ett beslut som, enligt lagstiftningen i den berörda medlemsstaten, inte leder till att åtal inte längre kan väckas i princip inte utgöra ett processhinder mot att straffrättsliga förfaranden avseende samma gärning inleds eller genomförs mot denna person i en annan medlemsstat.

52. Det faktum att det i det nationella systemet i fråga finns vissa rättsmedel som, i undantagsfall, innebär att en rättegång kan återupptas hindrar därmed inte att ett beslut är slutligt och att principen ne bis in idem därmed kan tillämpas. En bestämmelse där så föreskrivs ges uttryckligen i artikel 4.2 i protokoll nr 7, där det anges att principen ne bis in idem inte ska ”utgöra hinder för att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilken kan ha påverkat utgången i målet”.

53. Mot denna bakgrund har Europadomstolen slagit fast att extraordinära rättsmedel inte bör beaktas vid bedömningen av huruvida förfarandet definitivt har avslutats enligt principen ne bis in idem. Europadomstolen konstaterade att trots att sådana rättsmedel ”utgör en fortsättning på det första förfarandet, kan inte frågan huruvida ett avgörande ska anses utgöra en ’lagakraftägande dom’ vara beroende av om dessa rättsmedel har utnyttjats”. Den tolkningen har – enligt den domstolen – stöd i den förklarande rapporten till protokoll nr 7, där det anges att ett beslut är slutligt om ”det har vunnit laga kraft (res judicata). Detta är fallet när det är oåterkalleligt, det vill säga när det inte kan överklagas med ordinära rättsmedel, eller när parterna har uttömt alla sådana rättsmedel eller inte har utnyttjat dessa rättsmedel inom den föreskrivna fristen”.

54. EU-domstolen godtog uttryckligen det synsättet i sin dom i målet M. EU-domstolen följde Europadomstolens linje och fastställde att ett straffrättsligt beslut som utgör hinder för att åtal för samma gärning väcks mot den person som nämnda beslut avser, såvitt nya omständigheter eller ny bevisning inte framkommer mot personen, ska anses utgöra en lagakraftägande dom enligt principen ne bis in idem.

55. Skillnaden mellan ”ordinära rättsmedel”, vars existens utesluter tillämpning av principen ne bis in idem, och ”extraordinära rättsmedel”, som inte gör detta, kan i vissa fall vara svår att förstå. Europadomstolen undersökte den frågan ingående i sin nyligen avkunnade dom i målet Mihalache.

56. Europadomstolen (stora avdelningen) fann, i huvudsak, att för att avgöra huruvida ett rättsmedel är ”ordinärt” måste utgångspunkten för bedömningen vara tillämplig nationell rätt. Europadomstolen förtydligade dock att den kommer att göra en egen bedömning på denna punkt, mot bakgrund av alla relevanta omständigheter i det konkreta fallet. Europadomstolen kommer framför allt att pröva rättsmedlets ”förutsägbarhet”. De faktorer som kommer att beaktas i det avseendet är, enligt Europadomstolen, bland annat parternas tillgång till rättsmedlet, det utrymme för skönsmässig bedömning som behöriga tjänstemän har enligt lag när det gäller användningen av rättsmedlet och – vad som är särskilt viktigt – kravet på att rättsmedlet ska utnyttjas inom en viss tidsfrist.

57. Lämpligheten av att använda kriteriet ”förutsägbarhet” vid bedömningen av ett rättsmedels ordinära eller extraordinära karaktär ifrågasattes dock i ett gemensamt samstämmigt yttrande till domen Mihalache. Enligt det yttrandet kan införandet av ett sådant kriterium orsaka förvirring. Enligt de domarna som utarbetade yttrandet är det enda verksamma kriteriet huruvida det finns en tidsfrist inom vilken rättsmedlet måste utövas: Den omständigheten att det inte finns någon tidsfrist för ett visst rättsmedel innebär att det är extraordinärt.

58. Bortsett från denna åsiktsskillnad, tenderar jag att hålla med om det som tycks vara ostridigt, nämligen att förekomsten av en tydlig tidsfrist för utövandet av rättsmedlet bör vara det viktigaste kriteriet för att fastställa huruvida det är av ordinär eller extraordinär karaktär. I detta sammanhang bör jag kanske också betona att ett sådant rättsmedel, såsom följer av begreppet ”extraordinärt” som sådant, inte kan bestå av ett omprövningsförfarande som ingår i den vanliga överklagandeprocess som tillämpas i den dagliga straffrättsliga rättskipningen, vilken i regel innefattar flera beslutsfattande och/eller dömande instanser, i syfte att minimera risken för rättsliga fel.

b) Bedömning i sak

59. Enligt fast rättspraxis ska det, för att avgöra huruvida ett straffrättsligt beslut utgör en lagakraftägande dom avseende en person, bland annat prövas huruvida det beslutet har meddelats efter en bedömning i sak i ärendet. Detta följer, såsom EU-domstolen har påpekat, av själva ordalydelsen i artikel 50 i stadgan, eftersom begreppen ”dömd” och ”frikänd” som avses i den bestämmelsen med nödvändighet innebär att den berörda personens straffrättsliga ansvar har prövats och att ett beslut i detta avseende har fattats.

60. Domstolen har också haft tillfälle att klargöra att ett lagakraftägande avgörande av de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat, varigenom den misstänkte frikänns på grund av otillräcklig eller bristande bevisning, i princip, ska anses grunda sig på en bedömning i sak.

61. På samma sätt skulle jag vilja säga att en bedömning i sak innefattar ett fall där förfarandet avslutas och åtalet ogillas eftersom det – trots att de objektiva rekvisiten för brottet har fastställts – förelåg skäl för att frikänna den misstänkte (till exempel självförsvar, nöd eller force majeure) eller som gjorde att vederbörande inte kunde ställas till svars (till exempel att personen var minderårig eller led av en allvarlig psykisk sjukdom).

62. EU-domstolen har däremot också klargjort att beslut i vilka en person frikänns, åtalet ogillas eller förfarandet läggs ned på rent processuella grunder eller i varje fall inte inbegriper en bedömning av personens straffrättsliga ansvar inte kan anses vara ”slutliga” enligt principen ne bis in idem. Så är vanligtvis fallet, enligt min mening, när det gäller förfaranden som avslutas till exempel på grund av amnesti, straffrihet, abolitio criminis eller preskription.

63. Jag vill i detta sammanhang påpeka att enligt rättspraxis kan kravet på att beslutet ska innehålla en bedömning i sak av målet – varmed förstås det straffrättsliga ansvaret för den person som utreds – inte verifieras på en rent formell grund.

64. Det är uppenbart att när ett avskrivningsbeslut uttryckligen grundar sig på omständigheter hänförliga till förfarandet behöver ingen ytterligare kontroll göras: Beslutet kan inte i sig utlösa principen ne bis in idem. När ett beslut grundas på avsaknad av eller otillräcklig bevisning, finns dock ett ytterligare steg som måste genomföras. Såsom EU-domstolen fann i domen Kossowski och som Europadomstolen upprepade i domen Mihalache förutsätter en riktig bedömning i sak av målet att det har gjorts en grundlig utredning.

65. Dessa slutsatser – som jag delar helt och hållet – kräver en viss förklaring.

1) Behovet av att kontrollera förekomsten av en grundlig utredning

66. I sin rättspraxis har både EU-domstolen och Europadomstolen utvidgat skyddsområdet för principen ne bis in idem till att omfatta mer än bara rättsliga avgöranden i egentlig mening. Båda domstolarna har slagit fast att beslut som meddelats av andra offentliga myndigheter, som deltar i förvaltningen av den straffrättsliga rättskipningen på nationell nivå och som enligt nationell rätt har befogenheter att fastställa och beivra olagligt beteende, såsom allmänna åklagare, också kan betraktas som ”lagakraftägande” avgöranden enligt principen ne bis in idem. Detta trots de omständigheterna att någon domstol inte medverkar i förfarandet och att beslutet i fråga inte har form av en dom.

67. Denna utvidgning innebär en betydande förbättring av skyddet för enskildas rättigheter inom ramen för straffrätten och straffprocessen. Jag behöver dock knappast påpeka att en åklagares beslut att avsluta förfarandet under utredningsfasen inte i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) kan likställas med en domstols beslut att frikänna en person, vilket meddelas efter det att en riktig rättegång har ägt rum och i vilken bevisning har framlagts inför domstolen (eller juryn), kommenterats av parterna och slutligen varit föremål för bedömning av domstolen (eller juryn).

68. Medlemsstaternas straffrättsliga system innehåller som bekant en mängd olika regelverk som reglerar dels villkoren för när åklagare kan eller måste utredda påstådda brott och, där så är lämpligt, inleda straffrättsliga förfaranden mot de misstänkta gärningsmännen, dels de grunder på vilka straffrättsliga förfaranden får avslutas. I ett antal medlemsstater utgör till exempel det faktum att allmänintresse saknas, att brottet är tillräckligt grovt eller att brottsoffret klagar, den tilltalades tidigare beteende och till och med budgethänsyn giltiga skäl för att en åklagare ska lägga ned utredningen.

69. Dessutom är det oundvikligt, oavsett om åtal är i princip obligatoriskt eller frivilligt i en medlemsstats straffrättsliga system, att överväganden hänförliga till en effektiv rättskipning eller ekonomiska eller politiska överväganden (till exempel nuvarande arbetsbelastning, verkställighetsprioriteringar samt ekonomiska kostnader och arbetskostnader för utredningen) kan påverka åklagarnas beslut att, mer eller mindre proaktivt, utreda ett påstått brott eller tvärtom avsluta förfaranden. Det skulle inte vara annat än önsketänkande att anta att varje åklagare i Europeiska unionen beslutar om utgången för de utredningar och förfaranden som vederbörande ansvarar för enbart utifrån sin djupa övertygelse om den påstådda gärningsmannens skuld och sin förmåga att bevisa det i domstol.

70. Jag anser att sådana överväganden kan ha en ännu större tyngd när åklagare ställs inför transnationella brott, som äger rum i och/eller påverkar minst två medlemsstater, begås av gärningsmän som utnyttjar sina rättigheter enligt unionsrätten att fritt röra sig över nationsgränserna. I sådana situationer är det uppenbart att vissa åklagare kan ha bättre förutsättningar än andra att framgångsrikt utreda och, vid behov, väcka åtal mot de eventuella gärningsmännen. Det är lika uppenbart att den faktiska samordningen mellan flera åklagare, som är baserade i olika medlemsstater, som var och en arbetar på sitt eget språk, eventuellt tusentals kilometer från varandra, och som kan vara ovetande om att parallella förfaranden pågår, inte är något som kan tas för givet – trots att det finns ett särskilt instrument på det området.

71. Jag anser därför att det i ett system som bygger på ömsesidigt förtroende över nationsgränserna är absolut avgörande att principen ne bis in idem endast är tillämplig om en åklagares beslut att avsluta förfarandet grundar sig på en bedömning i sak av målet, vilken är resultatet av en grundlig utredning som framkommit genom en noggrann undersökning av tillräckligt omfattande bevisning.

72. Om det straffrättsliga ansvaret för den person som var föremål för utredningen uteslöts på grundval av otillräcklig och fragmentarisk bevisning, kan det nämligen med säkerhet antas att åklagarens beslut i första hand grundade sig på skäl hänförliga till en effektiv rättskipning eller ekonomiska eller politiska skäl.

73. Den omständigheten att en åklagare gjorde en noggrann undersökning av tillräckligt omfattande bevisning innebär naturligtvis inte att alla tvivel om det straffrättsliga ansvaret hos den person som var föremål för utredningen med nödvändighet var undanröjda när åklagaren fattade beslutet om att avsluta förfarandet. En åklagare kan i själva verket tvingas dra de nödvändiga slutsatserna av att en grundlig utredning, trots åklagarens personliga uppfattning om den berörda personens skuld, inte resulterade i bevisning som kunde leda till en fällande dom.

74. Så länge som utredningen var någorlunda uttömmande och noggrann kan beslutet att avsluta förfarandet dock likställas med ett frikännande. Såsom nämns i punkt 60 ovan har EU-domstolen godtagit att beslut som grundar sig på otillräcklig eller bristande bevisning, i princip, måste anses grunda sig på en bedömning i sak av målet. Jag anser att detta är den logiska följden av bland annat principen om oskuldspresumtion.

75. Ovanstående överväganden föranleder följande fråga: Hur ska det avgöras huruvida ett beslut som det här aktuella grundar sig på en grundlig utredning?

2) Prövning av beslutet om att avsluta förfarandet

76. Huruvida en åklagares beslut att avsluta förfarandet grundade sig på en grundlig utredning bör främst fastställas utifrån den motivering som ges i själva beslutet (om nödvändigt jämförd med de handlingar som det hänvisas till och/eller bifogas till den). Det är nämligen den handlingen som anger skälen till att förfarandet avbryts och den bevisning som åberopas i detta syfte.

77. Såsom EU-domstolen konstaterade i domen Kossowski kan till exempel den omständigheten att målsäganden och ett eventuellt vittne inte har hörts – i ett specifikt fall – utgöra ett indicium på att en mer ingående utredning inte har ägt rum. Omvänt kan sådana omständigheter, såsom Europadomstolen konstaterade i domen Mihalache, leda till slutsatsen att det har gjorts en bedömning i sak av målet när en brottsutredning har inletts efter det att en anklagelse har riktats mot person i fråga, offret har förhörts, bevis har insamlats och granskats av den behöriga myndigheten och ett motiverat beslut har fattats på grundval av den bevisningen.

78. Det är således en bedömning som måste göras i varje enskilt fall, främst mot bakgrund av beslutets faktiska innehåll. Om något skulle vara oklart i det beslutet finns det inget som hindrar myndigheterna i den andra medlemsstaterna från att använda sig av de samarbetsinstrument som har upprättats inom EU:s rättssystem för att få de förtydliganden som behövs från myndigheterna i den andra medlemsstaten.

79. Med hänsyn till rättssäkerhet och förutsebarhet är det dock av avgörande betydelse att de viktigaste delar som gör det möjligt att bedöma huruvida ett beslut att avsluta förfarandet är ”slutligt” finns med i beslutet (i förekommande fall såsom det kompletterats med de handlingar som det hänvisas till och/eller bifogas detta). Den påstådda gärningsmannen måste nämligen kunna kontrollera, mot bakgrund av tillämplig nationell rätt, huruvida beslutet i fråga kan föranleda tillämpning av principen ne bis in idem. Att utbyta information i efterhand kan därför vara användbart för att klargöra beslutets räckvidd och innebörd, eller för att komplettera beslutsskälen, men får inte medföra att dess innehåll ändras i grunden.

80. I detta skede kan det vara lämpligt att betona en viktig punkt. Ovannämnda bedömning får inte tolkas så, att de straffrättsliga myndigheter som är involverade i ett andra förfarande i själva verket får göra en bedömning av huruvida de beslut som har fattats i det första förfarandet är korrekta. Detta skulle strida mot principen om ömsesidigt förtroende, en princip som utgör kärnan i EU:s bestämmelser om området med frihet, säkerhet och rättvisa och skulle göra principen ne bis in idem i stort sett verkningslös.

81. De myndigheter som är involverade i ett andra förfarande har endast rätt att kontrollera de (materiella och/eller processuella) skälen till att den första åklagaren beslutade att avsluta förfarandet. De myndigheterna bör därför få kontrollera att åklagaren har gjort detta efter att ha granskat omfattande bevisning och utan att underlåta att – på grund av att det anses omöjligt, för svårt eller helt enkelt onödigt – insamla ytterligare bevis som kunde ha varit av särskild relevans för den bedömningen.

82. För övrigt ska slutsatserna i den första åklagarens beslut att avsluta förfarandet (till exempel bevisvärdet av de bevis som har bedömts) tas för vad det är. De myndigheter som är involverade i ett andra förfarande får inte göra en ny bedömning av de bevis som den första åklagaren redan har granskat. Ömsesidigt förtroende för hur medlemsstaternas straffrättsliga system fungerar innebär att de nationella straffrättsliga myndigheterna respekterar de slutsatser som andra nationella myndigheter har dragit, oavsett domslutets innebörd.

83. I detta sammanhang kan det kanske vara lämpligt att göra ytterligare ett förtydligande. Behovet av att kontrollera att ett beslut att avsluta förfarandet innefattade en bedömning i sak av målet utifrån en grundlig utredning är ett krav som helt klart avser ”enkla” avskrivningsbeslut. Här menas sådana beslut där förfarandena avslutas och den person som var föremål för utredningen ”går fri” – bildligt talat.

84. I alla medlemsstaters lagstiftning finns nämligen ett antal alternativa tvistlösningsmekanismer som kan leda till att brottmålsförfarandet avslutas i utbyte mot att den påstådda gärningsmannen godtar en lindrig (eller lindrigare) administrativ påföljd eller någon annan alternativ påföljd. Det är uppenbart att den här typen av beslut att avsluta förfaranden i regel bör betraktas som likvärdiga med fällande domar, enligt principen ne bis in idem. Detta gäller oavsett om de innehåller ett formellt fastställande av den påstådda gärningsmannens skuld eller inte. Eftersom rättspraxis är relativt tydlig på denna punkt finns det enligt min mening ingen anledning att fördjupa sig ytterligare i detta.

85. Jag ska nu behandla idem-villkoret.

3. Idem-villkoret

86. Vad idem-villkoret beträffar har EU-domstolen slagit fast att principen ne bis in idem i artikel 50 i stadgan innebär ett förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff ”avseende samma gärning och samma person”.

87. Det finns således två delar som är relevanta för att detta villkor ska vara uppfyllt: samma faktiska omständigheter (idem factum) och samma person (idem persona). De tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt tycks avse båda dessa delar, och jag kommer därför att försöka bringa klarhet i båda dessa avseenden.

a) Idem factum

88. Enligt EU-domstolens fasta praxis är det avgörande kriteriet för om det ska anses vara fråga om samma gärning huruvida de faktiska omständigheterna är desamma, varmed avses en samling konkreta omständigheter, som är oupplösligt förbundna med varandra och som har lett till att den berörda personen slutligt frikänts eller dömts till ansvar.

89. I det sammanhanget bör begreppet ”desamma” inte förstås som ett absolut och tydligt samband mellan de gärningar som är av relevans för det eller de brott som personen anklagas för. EU-domstolen har i själva verket ofta hänvisat till gärningar som ”i allt väsentligt är desamma”, vilket speglar uttrycket ”i huvudsak desamma” som generellt används av Europadomstolen. EU-domstolen har dock samtidigt klargjort att det inte är tillräckligt att omständigheterna är enbart likartade: Även om de objektiva sidorekvisiten kan skilja sig åt, måste de objektiva huvudrekvisiten för det beteende som påstås utgöra ett brott vara desamma. Den omständigheten att den påstådda gärningsmannen agerade med samma uppsåt, inom ramen för en rad gärningar, är till exempel inte tillräcklig för att dra slutsatsen att de gärningarna ingår i samma helhet av omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra enligt principen ne bis in idem.

90. Frågan hur de faktiska omständigheterna ska kvalificeras enligt nationell rätt är däremot inte relevant för huruvida det är fråga om en och samma överträdelse, eftersom omfattningen av det skydd som ges i artikel 50 i stadgan inte kan variera från en medlemsstat till en annan. Såsom EU-domstolen förklarade i målet Van Esbroeck skulle ett kriterium som grundas på gärningarnas rättsliga kvalificering kunna ge upphov till lika många hinder för den fria rörligheten inom Europeiska unionen som det finns straffrättsliga system i medlemsstaterna, eftersom de nationella strafflagstiftningarna inte har harmoniserats. I domen Zolotoukhine påpekade Europadomstolen dessutom att ett formellt och restriktivt angreppssätt, som grundar sig på den rättsliga kvalificeringen av de båda brotten, skulle vara alltför restriktivt när det gäller den enskildes rättigheter och därmed riskera att undergräva den garanti som principen ne bis in idem syftar till att upprätta.

b) Idem persona

91. Den andra delen av idem är identiteten på gärningsmannen, det vill säga den person som är (eller påstås vara) skyldig till brottet eller brotten i fråga och som följaktligen kan bli föremål för straffrättslig prövning och straffas mer än en gång.

92. Tillämpningen av principen ne bis in idem som garanteras i artikel 50 i stadgan förutsätter således att det är samma person som är föremål för det straffrättsliga förfarandet eller påföljderna i fråga. Såsom EU-domstolen har slagit fast är den principen inte tillämplig på andra personer än dem beträffande vilka fråga om ansvar har prövats genom ett lagakraftägande avgörande i en medlemsstat och kan följaktligen inte åsidosättas såvida det inte är samma person som lagförts och/eller ålagts sanktioner fler än en gång för samma rättsstridiga beteende.

93. I domen Mihalache betonade Europadomstolen att en allmän åklagares beslut att avsluta förfarandet grundar sig på en bedömning i sak när det innehåller en bedömning av både de objektiva rekvisiten för brottet och personens särskilda situation. Detta innebär att det av beslutet i fråga bör framgå att åklagaren har utvärderat bevisen i ärendet och bedömt den påstådda gärningsmannens ”delaktighet i en av eller alla de händelser som har föranlett utredningsorganens ingripande, för att fastställa huruvida ’straffrättsligt’ ansvar har fastställts”. EU‑domstolen har även slagit fast att för att artikel 50 i stadgan ska vara tillämplig förutsätts det att ”den berörda personens straffrättsliga ansvar har prövats och att ett beslut i detta avseende har fattats”.

94. Jag tolkar detta som att den personens straffrättsliga ansvar i det straffrättsliga beslutet måste ha undersökts specifikt och förkastats på en materiell grund: till exempel att personen inte är den som har utfört handlingen eller i vart fall inte kan hållas ansvarig för den.

95. Under idealiska förhållanden ska detta uttryckligen anges i beslutet i fråga. Det kan dock inte uteslutas att om en åklagare kommer fram till att de påstådda omständigheterna inte ger upphov till något brott, identifieras inte den person som åberopar skyddet genom ne bis in idem uttryckligen med begrepp som ”den påstådda gärningsmannen”, ”den misstänkte”, ”den tilltalade” eller ”den person som är föremål för utredning”. Även på denna punkt skulle en formalistisk tolkning av artikel 50 i stadgan riskera att vara alltför begränsande för de enskildas rättigheter. Jag anser att en person bör ha rätt att åberopa skyddet av ne bis in idem om det klart och otvivelaktigt framgår av beslutet att personens rättsliga ställning som upphovsman till eller ansvarig för det beteende som påstås utgöra ett brott har bedömts grundligt.

C. Tolkningsfrågan (II): tillämpningen av artikel 50 i stadgan

96. Såsom jag betonade i mina inledande anmärkningar ankommer det i princip på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de villkor som har behandlats ovan är uppfyllda, i det mål som är anhängiggjort vid den. För att hjälpa den domstolen på bästa sätt vill jag dock nu göra några korta överväganden när det gäller den eventuella tillämpningen av principen ne bis in idem i det nationella målet.

97. Det är ostridigt i förevarande fall att båda de förfaranden som pågår vid ifrågavarande rumänska domstolar är av straffrättslig karaktär. Tvistefrågan är snarare uppfyllandet av bis och idem-villkoren.

98. Vad gäller bis-villkoret förefaller det mig som om frågan om den slutliga karaktären hos avskrivningsbeslutet av den 27 september 2016 har avgjorts, genom beslutet av den 21 november 2016 från Judecatoria Slatina (Förstainstansdomstolen i Slatina). Om den domstolens slutsatser är korrekta skulle detta innebära – om jag har förstått den nationella lagstiftningen rätt – att det endast finns extraordinära rättsmedel mot ovannämnda beslut. Av detta följer att det beslutet är ”slutligt” enligt artikel 50 i stadgan och därmed i princip kan utlösa principen ne bis in idem.

99. Däremot är det mycket mer oklart huruvida avskrivningsbeslutet av den 27 september 2016 innehåller en bedömning i sak som grundade sig på en grundlig utredning. Enligt min mening spelar det ingen roll huruvida informationen om den aspekten ges i åklagarens beslut eller i en därtill bifogad rapport som upprättats av polisen, förutsatt att åklagaren på ett tydligt sätt har gjort polisens bedömning till sin och den nationella lagstiftningen tillåter ett sådant tillvägagångssätt.

100. Vad som verkligen spelar roll och som den hänskjutande domstolen därför bör kontrollera är följande aspekter: Grundade sig det beslutet huvudsakligen på en bedömning av de materiella rekvisiten till det påstådda brottet (till exempel förekomsten av de påstådda omständigheterna, den rättsliga kvalificeringen av dessa och den påstådda gärningsmannens straffrättsliga ansvar) eller på omständigheter hänförliga till förfarandet? Om det förstnämnda är fallet, var åklagarens slutsatser resultatet av en tillräcklig utredning, som framkommit genom en noggrann undersökning av tillräckligt omfattande bevisning, eller även av överväganden hänförliga till en effektiv rättskipning eller ekonomiska eller politiska överväganden?

101. Vad därefter gäller idem-villkoret uppfattar jag det som att, enligt den hänskjutande domstolen, de omständigheter som har undersökts i de båda förfarandena i stort sett är desamma. Detta innebär att de brott som har gjorts gällande i de två olika förfarandena bör betraktas som likvärdiga vid tillämpningen av artikel 50 i stadgan, trots att de formellt sett är olika (utpressning och mutbrott).

102. Parterna i målet tycks dock vara oense om idem persona-delen. Vad jag förstår har oenigheten uppstått på grund av att ett av förfarandena inleddes sakrättsligt (in rem), medan det andra inleddes obligationsrättsligt (in personam).

103. Jag är naturligtvis medveten om den teoretiska skillnaden mellan en talan om sakrätt (in rem) och en talan av obligationsrättslig karaktär (in personam). Enligt min mening är det dock mindre tydligt vad detta innebär i samband med straffrättsliga förfaranden i Rumänien. Jag uppfattar det som att skillnaden framför allt följer av artikel 305 i den rumänska straffprocesslagen, enligt vilken det bland annat är förekomsten av omständigheter som tyder på att en viss person kan ha begått det brott som motiverade inledandet av brottsutredningen som innebär att åklagaren måste besluta om att brottsutredningen ska fortsätta med avseende på den personen, med följden att den sistnämnda får ställning som misstänkt.

104. Jag är dock inte säker på att särdragen i nationell rätt bör väga tungt i samband med den bedömning som den hänskjutande domstolen kommer att behöva göra när den tillämpar artikel 50 i stadgan i förevarande mål. Enligt den bestämmelsen är det inte en fråga om etiketter utan en sakfråga, såsom förklaras i punkt 95 ovan. Det är därför av föga relevans huruvida den påstådda gärningsmannen, i det första förfarandet, formellt fick ställning som ”misstänkt” eller något liknande. Det avgörande är huruvida det är tämligen klart, utifrån beslutet att avsluta det förfarandet, att personens rättsliga ställning som eventuell gärningarna, som kan ha gett upphov till en brottslig handling, har undersökts på vederbörligt sätt.

D. Några avslutande anmärkningar

105. Efter att ha behandlat de olika rättsliga frågor som den hänskjutande domstolen har tagit upp, skulle jag vilja avsluta detta förslag till förhandsavgörande genom att göra några sista överväganden, i förhoppning om att de kan ge viss vägledning vid tolkningen och tillämpningen av artikel 50 i stadgan.

106. Antalet domar som både EU-domstolen och Europadomstolen har meddelat de senaste åren tyder på att räckvidden för principen ne bis in idem skapar ständig osäkerhet. En mängd frågor har uppstått, i många olika mål, som har lett till att de domstolarna, beroende på omständigheterna, har finjusterat, förtydligat och ibland även utvecklat sin rättspraxis på ett betydande sätt.

107. Enligt min åsikt är det synnerligen välkommet att EU-domstolen och Europadomstolen – bortsett från vissa mindre nyansskillnader – har följt liknande resonemang och skapat en ganska homogen rättspraxis. Enligt min mening tycks de domstolarna överlag ha strävat efter att finna en skälig balans mellan olika motstridiga intressen. Det är onekligen ingen lätt uppgift.

108. För att förklara varför jag anser detta, kan det vara till hjälp att ta ett steg tillbaka i tiden. Principen ne bis in idem är en mycket gammal rättslig konstruktion, som det har hittats spår av bland annat i Hammurabis lagar, Demosthenes skrifter, Justinianus Digesta och många medeltida kanoniska lagar. Även om det inte finns någon bestämmelse om detta infördes den i (vad som nu är) Europeiska unionen redan i mitten av 1960-talet och ansågs vara kopplad till det naturliga rättvisetänkandet.

109. Det verkar som om uppfattningen om ne bis in idem-principens dubbla syfte – rättvisa och rättssäkerhet – har förblivit relativt densamma, medan dess exakta innebörd och räckvidd har varierat något under århundradena.

110. Det anses allmänt orättvist och godtyckligt att staten, ”med alla sina resurser och sin makt [gör] upprepade försök att fälla en person för ett påstått brott och därigenom förorsaka vederbörande besvär, kostnader och prövningar samt tvinga denne att leva i ett fortsatt tillstånd av oro och osäkerhet”. Principen ne bis in idem är därför framför allt avsedd att förhindra att en person är ”i fara” mer än en gång.

111. Dessutom är principen ne bis in idem även oupplösligt förbunden med principen om res judicata: tanken att domstolsavgöranden som har vunnit laga kraft inte längre bör angripas, för att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning.

112. Inom EU:s rättssystem har skyddet av principen ne bis in idem ett tredje syfte: att säkerställa den fria rörligheten för personer inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. EU-domstolen har, med hänvisning till artikel 54 i Schengenkonventionen, betonat att en person beträffande vilken fråga om ansvar redan har prövats genom lagakraftägande dom ska kunna röra sig fritt utan att behöva frukta ett nytt åtal för samma gärning i en annan medlemsstat.

113. Dessa syften talar följaktligen mot en alltför restriktiv tolkning av principen ne bis in idem. Samtidigt skulle dock en alltför omfattande tillämpning av principen strida mot andra allmänna intressen som förtjänar att skyddas.

114. Jag avser framför allt samhällets allmänna intresse av att ansätta brottslingar på ett effektivt sätt och brottsoffrens särskilda intresse av att få ersättning från gärningsmännen, men även av att se att ”rättvisa skipas”. Själva benämningen ”område med frihet, säkerhet och rättvisa” innebär ju att frihet inte får ske på bekostnad av säkerhet och rättvisa. Det sistnämnda begreppet måste naturligtvis vara avsett som rättvisa för alla personer: påstådda förövare men även påstådda offer. Enligt artikel 3.2 FEU måste därför den fria rörligheten för personer garanteras inom det området samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende bland annat förebyggande och bekämpande av brottslighet.

115. I det hänseendet går det inte att bortse från att ett ytligt förhållningssätt till tillämpningen av principen ne bis in idem skulle kunna leda till att den missbrukas och manipuleras i viss mån av gärningsmän som, för att undgå straff, skulle kunna hänge sig åt ”forum shopping”. När brott utreds av flera åklagare samtidigt finns det nämligen en konkret risk för att den åklagarmyndighet som har sämst förutsättningar (eller som är mest underbemannad eller överbelastad) i själva verket kan förhindra en seriös utredning av det brottet, eftersom ett beslut att avsluta förfarandet från den myndigheten skulle kunna föregripa åtgärder från någon annan åklagarmyndighet.

116. Dessutom finns det även i denna vågskål ett EU-relaterat intresse som förtjänar stor uppmärksamhet, nämligen ömsesidigt förtroende. Det följer av fast rättspraxis att ömsesidigt förtroende endast kan upprätthållas och stärkas om myndigheterna i en medlemsstat kan kontrollera att en riktig bedömning har gjorts i en annan medlemsstat av en misstänkt gärningsmans straffrättsliga ansvar.

117. Det är därför av yttersta vikt att det, vid tolkningen av artikel 50 i stadgan, hittas en skälig balans mellan de intressena. I synnerhet bör ett effektivt skydd för personers rättigheter förenas med medlemsstaternas legitima intresse av att undvika att brottslingar undgår straff. Detta är den grundtanke som var vägledande för mig i förevarande förslag till avgörande när jag, efter att ha granskat och reflekterat över rättspraxis, försökte redogöra för EU-domstolen vad jag anser vara ett ”balanserat” synsätt på bis- och idem-villkoren.

118. Jag kan i synnerhet inte se hur en person vars delaktighet i ett påstått brott, under ett första förfarande som avslutades i utredningsskedet, inte specifikt utreddes och/eller endast utreddes på grundval av otillräcklig och fragmentarisk bevisning, med rätta skulle kunna hävda att ett efterföljande förfarande där vederbörandes delaktighet särskilt prövas, på grundval av solid och omfattande bevisning, skulle försätta den personen ”i fara” två gånger och/eller strida mot principen om res judicata.

V. Förslag till avgörande

119. Sammanfattningsvis föreslår jag att EU-domstolen besvarar den fråga som Curtea de Apel Craiova (Appellationsdomstolen i Craiova, Rumänien) har ställt på så sätt, att en person kan anses vara frikänd genom en lagakraftvunnen brottmålsdom, i den mening som avses i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, till följd av att en allmän åklagare har antagit ett beslut att avsluta förfarandet när den personen inte ådöms något straff eller någon annan påföljd, endast om bland annat i) det beslutet grundar sig på en bedömning i sak av målet, vilken är resultatet av en grundlig utredning som framkommit genom en noggrann undersökning av tillräckligt omfattande bevisning och ii) det följer av beslutet att den personens specifika rättsliga ställning, som ansvarig för de gärningar som påstås utgöra ett brott, har undersökts på vederbörligt sätt.

1 Originalspråk: engelska.

2 Se, exempelvis, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), dom av den 8 juli 2019, Mihalache mot Rumänien (CE:ECHR:2019:0708JUD005401210, § 47) (nedan kallad domen Mihalache).

3 EUT L 354, 2006, s. 56.

4 EUT L 192, 2003, s. 54.

5 Vad gäller begreppet förfarande av sakrättslig natur (in rem), se punkterna 101 och 102 nedan i förevarande förslag till avgörande.

6 Kommissionen har hänvisat till artiklarna 289 och 308 i Cod penal (den rumänska strafflagen) som i allt väsentligt gäller mutbrott som begås av offentligt anställda och till artiklarna 1, 5 och 6 i lag nr 78/2000 om förebyggande, upptäckt och påföljder i fråga om korruption vilka bland annat gäller korruption som utförs av personal med uppdrag inom juridiska personer.

7 Se, särskilt, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl. ( C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 172, 177 och 249) (nedan kallad domen AFJR).

8 Punkt 4 i bilagan till beslut 2006/928. Se även skälen 3 och 6 i detta.

9 Se dom AFJR, punkt 214, och dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl. ( C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkterna 189 och 191).

10 Dom av den 6 mars 2014 ( C‑206/13, EU:C:2014:126).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkterna 66 och 67 och där angiven rättspraxis).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2023, Bursa Română de Mărfuri ( C‑394/21, EU:C:2023:146, punkt 60).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2022, Volkswagen ( C‑134/20, EU:C:2022:571, punkt 33).

14 Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Gözütok och Brügge ( C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2002:516, punkterna 36 och 37).

15 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, vilken undertecknades den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995 (EGT L 239, 2000, s. 19) (nedan kallad Schengenkonventionen). Den bestämmelsen har följande lydelse: ”En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part, får inte åtalas för samma gärning av en annan part …”.

16 Se, bland annat, dom av den 5 juni 2014, M ( C‑398/12, EU:C:2014:1057, punkt 35) (nedan kallad domen M).

17 Se, bland annat, dom av den 22 mars 2022, bpost ( C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 23).

18 Ibidem, punkt 24 och där angiven rättspraxis.

19 Se, exempelvis, dom av den 23 mars 2023, Dual Prod ( C‑412/21, EU:C:2023:234, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

20 Se dom av den 22 december 2008, Turanský ( C‑491/07, EU:C:2008:768, punkterna 34 och 35).

21 Se dom av den 29 juni 2016, Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 35 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Kossowski).

22 Se dom M, punkt 32.

23 Jag använder här de ord som användes i domen Mihalache, § 128.

24 Europadomstolen, dom av den 10 februari 2009, Zolotukhin mot Ryssland (CE:ECHR:2009:0210JUD001493903, § 108) (nedan kallad domen Zolotukhin).

25 Europarådets fördragsserie nr 117. Ett icke-bindande dokument upprättat av Europarådets styrkommitté för mänskliga rättigheter och som ingavs till Europarådets ministerkommitté den 22 november 1984. Se punkt 22 (min kursivering).

26 Se dom M, punkterna 39 och 41.

27 Domen Mihalache §§ 102–116.

28 Gemensamt samstämmigt yttrande från domare Raimondi, domare Nussberger, domare Sicilianos, domare Spano, domare Yudkivska, domare Motoc och domare Ravarani.

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2021, AB m.fl. (Återkallande av en amnesti) ( C‑203/20, EU:C:2021:1016, punkterna 56 och 57 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen AB m.fl.). Observera att det även i artikel 4 i protokoll nr 7 hänvisas till ”frikänd eller dömd … genom en lagakraftvunnen brottmålsdom”.

30 Se, för ett liknande resonemang, dom M, punkterna 28 och 29 och där angiven rättspraxis.

31 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet van Straaten ( C‑150/05, EU:C:2006:381, punkt 65).

32 Se, bland annat, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen ( C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkterna 54–69), dom av den 10 mars 2005, Miraglia ( C‑469/03, EU:C:2005:156, punkterna 31–34), dom av den 22 december 2008, Turanský ( C‑491/07, EU:C:2008:768, punkterna 40–45), och dom AB m.fl., punkt 61. Se även Europadomstolen, beslut av den 15 mars 2005, Horciag mot Rumänien (CE:ECHR:2005:0315DEC007098201).

33 Vad preskription beträffar måste jag medge att en annan slutsats förefaller ha dragits i domen av den 28 september 2006, Gasparini m.fl. ( C‑467/04, EU:C:2006:610, punkterna 22–33). Jag anser dock att domen Gasparini m.fl. strider i det avseendet mot domstolens senare praxis om frikännanden på processuella grunder och att den i vilket fall som helst indirekt åsidosattes genom domen av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555), där domstolen betraktade nationella bestämmelser om preskription som bestämmelser av förfarandemässig karaktär. Jag vill tillägga att ett sådant ställningstagande är förenligt med Europadomstolens praxis. Se, exempelvis, avgörande av den 5 december 2019, Smoković mot Kroatien (CE:ECHR:2019:1112DEC005784912, punkterna 43–45).

34 Se dom Kossowski, punkterna 48, 53 och 54, och dom Mihalache, §§ 97 och 98.

35 Se, bland annat, dom av den 12 maj 2021, Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol) ( C‑505/19, EU:C:2021:376, punkt 73 och där angiven rättspraxis), och dom av den 11 februari 2003, Gözütok och Brügge ( C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87, punkterna 27, 28 och 31). Se, även, Europadomstolen, Mihalache, §§ 94 och 95.

36 Se, exempelvis, det samstämmiga yttrandet från domare Pinto de Albuquerque i målet Mihalache, § 10 och följande paragrafer.

37 Rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden (EUT L 328, 2009, s. 42).

38 Den principen fastställs bland annat i artikel 48.1 i stadgan.

39 Se, för ett liknande resonemang, dom Kossowski, punkt 52.

40 Se, även, mitt förslag till avgörande i målet GR m.fl. ( C‑726/21, EU:C:2023:240, punkterna 35–53).

41 Se dom Kossowski, punkt 53.

42 Se dom Mihalache, § 98.

43 Ibidem, § 97.

44 Till exempel rådets beslut 2009/948 (se fotnot 37 ovan).

45 Se, analogt, dom av den 16 november 2010, Mantello ( C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 48).

46 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet bpost ( C‑117/20, EU:C:2021:680, punkt 119).

47 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2015:812, punkterna 75 och 76).

48 Se, för ett liknande resonemang, dom M, punkt 30.

49 Se, bland annat, dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem) ( C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkterna 92 och 93 och där angiven rättspraxis). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet van Straaten ( C‑150/05, EU:C:2006:381, punkterna 52 och 63).

50 Se, särskilt, dom av den 11 februari 2003, Gözütok och Brügge ( C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Gözütok och Brügge ( C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2002:516, punkterna 83, 88, 89, 97 och 106), och det samstämmiga yttrandet från domare Bošnjak, tillsammans med domare Serghides, i målet Mihalache.

51 Se, exempelvis, dom av den 23 mars 2023, Dual Prod ( C‑412/21, EU:C:2023:234, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

52 Se, exempelvis, dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl. ( C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis speglar Europadomstolens praxis, där det hänvisas till ”en rad konkreta faktiska omständigheter som rör samma svarande och som är oupplösligt knutna till varandra i tid och rum och att det ska visas att detta är uppfyllt för att säkerställa en fällande dom eller inleda ett straffrättsligt förfarande” (se, bland annat, dom Zolotoukhine, §§ 83 och 84).

53 Dom av den 22 mars 2022, bpost ( C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 37).

54 Se, exempelvis, Europadomstolen, 15 november 2016, A och B mot Norge (CE:ECHR:2016:1115JUD002413011, § 108 och där angiven rättspraxis).

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 2006, van Straaten ( C‑150/05, EU:C:2006:614, punkt 49), och förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Kraaijenbrink ( C‑367/05, EU:C:2006:760, punkterna 49–52).

56 Se dom av den 22 mars 2022, bpost ( C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 30). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet bpost ( C‑117/20, EU:C:2021:680, punkt 135). Se, även, Europadomstolen 14 januari 2010, Tsonyo Tsonev mot Bulgarien (nr 2), CE:ECHR:2010:0114JUD000237603, § 52.

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2007, Kraaijenbrink ( C‑367/05, EU:C:2007:444, punkt 29).

58 Se dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl. ( C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

59 Se dom av den 9 mars 2006 ( C‑436/04, EU:C:2006:165, punkt 35).

60 Se Europadomstolen, domen Zolotoukhine, §§ 78–84.

61 Se dom av den 28 september 2006, Gasparini m.fl. ( C‑467/04, EU:C:2006:610, punkt 37).

62 Se dom av den 5 april 2017, Orsi och Baldetti ( C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264, punkterna 17 och 19 och där angiven rättspraxis).

63 Se dom Mihalache, §§ 97 och 98.

64 Se, exempelvis, AB m.fl., punkt 57 (min kursivering).

65 Se punkterna 15–17 ovan i förevarande förslag till avgörande.

66 Extremt förenklat avser en talan om sakrätt (in rem) en faktisk situation, medan en talan av obligationsrättslig karaktär (in personam) riktas mot en person.

67 Coffey, G., A History of the Common Law Double Jeopardy Principle: from Classical Antiquity to Modern Era, Athens Journal of Law, vol. 8, utgåva 3, juli 2022, s. 253–278.

68 Se dom av den 5 maj 1966, Gutmann/kommissionen ( 18/65 och 35/65, EU:C:1966:24), och, med ytterligare hänvisningar till tidig rättspraxis, ställningstagande av generaladvokaten Jääskinen i målet Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:739, punkt 43).

69 Se, Coffey, G., som det hänvisas till i fotnot 67 ovan. Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Gözütok och Brügge (C‑187/01 and C‑385/01, EU:C:2002:516, punkt 49).

70 Såsom Förenta staternas högsta domstol konstaterade i målet Green mot Förenta staterna (1957) 355 US 184, s. 187. Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2015:812, punkt 36).

71 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet M ( C‑398/12, EU:C:2014:65, punkt 48).

72 När det gäller begreppet res judicata, se, bland annat, dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 38). När det gäller förhållandet mellan de båda begreppen, se dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl. ( C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

73 Se dom av den 12 maj 2021, Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol) ( C‑505/19, EU:C:2021:376, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

74 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) ( C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 97), och dom AB m.fl., punkt 58.

75 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2015:812, punkt 80), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet BV ( C‑129/19, EU:C:2020:375, punkt 113).

76 Se dom av den 10 mars 2005, Miraglia ( C‑469/03, EU:C:2005:156, punkt 34).

77 Se dom av den 12 maj 2021, Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol) ( C‑505/19, EU:C:2021:376, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

78 Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol) ( C‑505/19, EU:C:2020:939, punkt 93), och i målet bpost ( C‑117/20, EU:C:2021:680, punkt 121).