Förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe – Mål C‑206/22 Sparkasse Südpfalz
I. Inledning
1. Utbrottet av sars-cov-2-pandemin har tvingat medlemsstaterna att, ofta skyndsamt, vidta sanitära åtgärder för att bekämpa spridningen av viruset. Dessa åtgärder har inte varit utan sociala återverkningar och de nationella lagstiftarna har bemödat sig om att begränsa vidden av dessa återverkningar genom att söka förena upprätthållandet av den ekonomiska verksamheten med skydd för arbetstagarnas rättigheter.
2. Det är i detta sammanhang som Arbeitsgericht Ludwigshafen am Rhein (Arbetsdomstolen i Ludwigshafen, Tyskland) har vänt sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande gällande tolkningen av artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
3. På ett mer konkret plan ställs i förevarande mål frågan huruvida en årlig betald semester som beviljats en arbetstagare, vilken sammanfaller med en karantänperiod som beslutats av en myndighet på grund av arbetstagarens kontakt med en person som smittats av sars-cov-2-virus, ska förläggas till en period som infaller senare än den som ursprungligen fastställts.
4. Denna hittills inte ställda fråga ger domstolen tillfälle att vidareutveckla den rättspraxis som den har utformat i fråga om senareläggning av årlig betald semester och närmare ange innebörd och räckvidd av en arbetstagares rätt att faktiskt tillgodogöra sig denna ledighet.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
5. I artikel 31 i stadgan föreskrivs följande:
”1. Varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden.
2. Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.”
6. I artikel 7 i direktiv 2003/88, som ingår i kapitel 2 med rubriken ”Minimiperioder för vila – andra bestämmelser om arbetstidens förläggning”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.
2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”
B. Tysk rätt
7. I 1 § i Bundesurlaubsgesetz (federal lag om semester) av den 8 januari 1963 (BGBl. 1963, s. 2) (nedan kallad BUrlG) föreskrivs följande:
”Varje arbetstagare har under varje kalenderår rätt till betald semester.”
8. I 7 § punkt 3 BUrlG föreskrivs följande:
”Semester ska beviljas och tas ut under det innevarande kalenderåret. En överföring av semesterdagar till nästa kalenderår är tillåten endast om det föreligger tvingande verksamhetsskäl eller om den anställde anför personliga skäl som gör detta berättigat. Om semesterledigheten överförs ska den beviljas och tas ut under de första tre månaderna av det efterföljande kalenderåret. …”
9. I 9 § BUrlG föreskrivs följande:
”Om en arbetstagare blir sjuk under semestern räknas de dagar då han eller hon är arbetsoförmögen enligt läkarintyg inte in i den årliga semestern.”
10. I 28 § punkt 1 i Gesetz zur Verhütung und Bekämpfung von Infektionskrankheiten beim Menschen (Infektionsschutzgesetz) (lag om förebyggande och bekämpande av infektionssjukdomar hos människor, nedan kallad IfSG) föreskrivs följande:
”Om sjuka personer, personer som misstänks vara sjuka eller personer som misstänks vara smittsamma eller bärare av virus upptäcks … ska den ansvariga myndigheten vidta nödvändiga skyddsåtgärder … i den mån och så länge som det är nödvändigt för att förhindra att smittsamma sjukdomar sprids. Myndigheten får i synnerhet ålägga personer att inte lämna den plats där de befinner sig eller att endast på vissa villkor lämna denna, eller att inte eller endast på vissa villkor beträda vissa lokaler eller offentliga platser som myndigheten bestämmer. …”
III. Bakgrund, förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
11. TF, som sedan år 2003 är anställd vid Sparkasse Südpfalz, hade beviljats en årlig betald semester för tiden 3–11 december 2020.
12. Den 2 december 2020 beslutade Kreisverwaltung Germersheim (distriktsförvaltningen i Germersheim, Tyskland) i enlighet med artikel 28 lag om förebyggande och bekämpande av infektionssjukdomar hos människor att TF skulle vara i karantän under tiden 2–11 december 2020 med motiveringen att han på sin arbetsplats hade varit i kontakt med en person som smittats av sars-cov-2-virus. Under denna tid var TF tvungen att stanna i sin bostad och närmare bestämt vistas i sovrummet eller i badrummet.
13. Den 4 mars 2021 ansökte TF om senareläggning av den årliga betalda semestern eftersom denna hade sammanfallit med den karantänperiod som förelagts honom. När Sparkasse Südpfalz avslog hans ansökan härom överklagade TF detta beslut vid Arbeitsgericht Ludwigshafen am Rhein (Arbetsdomstolen i Ludwigshafen).
14. Denna domstol har förklarat att flertalet tyska domstolar anser att en arbetstagare i en sådan situation som den förevarande inte har rätt till att en årlig betald semester inte ska räknas av från en karantänperiod som ålagts av staten.
15. Den hänskjutande domstolen framhåller härvid att artikel 1 BUrlG uteslutande behandlar arbetsbefrielse och semesterersättning, varför alla händelser som senare inverkar på förhållandena omfattas av arbetstagarens egen risk såsom naturligt ingående i dennes privatliv. Den hänskjutande domstolen framhåller att det i tysk rätt föreskrivs ett undantag från denna princip om en arbetstagare under den beviljade semestertiden drabbas av arbetsoförmåga styrkt med läkarintyg. De tyska domstolarna anser emellertid att ett sådant undantag inte är tillämpligt på en karantän som beordrats av en myndighet om arbetstagaren inte är arbetsoförmögen.
16. Arbeitsgericht Ludwigshafen am Rhein (Arbetsdomstolen i Ludwigshafen) frågar sig om denna lösning är förenlig med EU-domstolens tolkning av artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och av artikel 31.2 i stadgan och beslutade den 17 mars 2022 att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska artikel 7.1 i [direktiv 2003/88] och den rätt till årlig betald semester som föreskrivs i artikel 31.2 i [stadgan] tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning eller praxis beträffande beviljande av semester för arbetstagare enligt vilken villkoren för rätt till semester har uppfyllts också när arbetstagaren under en godkänd semester drabbas av en oförutsebar händelse, såsom en karantän som har beslutats av staten, och arbetstagaren därför hindras från att utöva denna rätt utan inskränkningar?”
IV. Förfarandet vid domstolen
17. Skriftliga yttranden har ingetts av motparten i det nationella målet, den finländska regeringen och Europeiska kommissionen.
V. Rättslig bedömning
A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
18. Sparkasse Südpfalz har bestritt att denna tolkningsfråga kan tas upp till prövning och har motiverat detta med att den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen på ett generellt plan och utan åtskillnad tar upp en oförutsebar händelses inverkan på förbrukandet av rätten till årlig betald semester. Sparkasse Südpfalz anser att frågan är hypotetisk eftersom den berör mer än endast ett sammanfall i tiden mellan en årlig betald semester och en karantänperiod som beslutats av myndigheten och att begäran ska avvisas för såvitt denna inte omformuleras till att bli mer exakt.
19. I fråga om detta framgår av domstolens fasta rättspraxis att det uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken en tvist anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det mål som är anhängigt vid den domstolen, bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som om de frågor som ställs till domstolen är relevanta.
20. Eftersom de frågor som ställts gäller tolkningen av unionsrätten är EU-domstolen i princip skyldig att meddela avgörande. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.
21. I förevarande fall gäller målet vid den hänskjutande domstolen en arbetstagares rätt till senareläggning av en årlig betald semester som sammanfaller med en karantänperiod som beslutats av en myndighet. Den hänskjutande domstolen har tydligt förklarat att den i enlighet med bestämmelserna i tysk rätt, så som denna har tolkats i de tyska domstolarnas rättspraxis, kanske måste ogilla TF:s talan om inte artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för detta.
22. Den hänskjutande domstolen har mot denna bakgrund i sin begäran om förhandsavgörande redovisat inte bara skälen till att den har ställt en fråga angående tolkningen av dessa artiklar utan även skälen till att en sådan tolkning förefaller denna domstol nödvändig för avgörande av tvisten i det nationella målet. Invändningen om att tolkningsfrågan skulle vara hypotetisk kan därför inte godtas enligt min mening.
23. Tolkningsfrågan kan således tas upp till prövning.
B. Prövning i sak
24. Genom sin enda fråga vill den hänskjutande domstolen i sak få svar på huruvida artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken en årlig betald semester som beviljats en arbetstagare, vilken sammanfaller med en karantänperiod som ålagts av staten, ska anses vara en konsumerad rättighet, varför semestern inte kan förläggas till en annan tid än den som ursprungligen har fastställts.
25. Det bör inledningsvis understrykas att domstolen redan har haft anledning att pröva den situation där en sjukledighet sammanfaller med en på förhand fastställd period av årlig betald semester. Förevarande tolkning sker i ett annat sammanhang, eftersom en arbetstagare inom sin yrkesverksamhet har exponerats för sars-cov-2-virus och utan att vara sjukledig har blivit föremål för ett beslut om profylaktisk isolering vars varaktighet sammanfaller med hans betalda semester.
26. Utöver olikheten mellan nämnda situationer tycks det mig emellertid vara nödvändigt att analysera rättspraxis i fråga om hur årlig betald semester förhåller sig till en sjukledighet. Med hänsyn till domstolens resonemang och kriterier är det nämligen möjligt att fråga sig huruvida denna rättspraxis kan tillämpas på en sådan situation som den som föreligger i det nationella målet.
27. Om denna tillämpning dock inte skulle vara möjlig eller skulle vara oönskad, vilket jag föreslår, förefaller det mig som att detta enda svar inte är tillräckligt för att besvara den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen. Det måste på ett mer grundläggande plan prövas om en isoleringsåtgärds inverkan på upplägget och förloppet av en betald semester i sig är tillräcklig för att motivera en senareläggning av denna semester i syfte att göra det möjligt för en arbetstagare att faktiskt tillgodogöra sig densamma. Denna frågeställning innebär emellertid att det måste anges vad det faktiska tillgodogörandet av betald semester innefattar i enlighet med unionsrätten.
1. Tillämpning av domstolens praxis angående hur årlig betald semester förhåller sig till en sjukledighet
28. Enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs i nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.
29. I enlighet med domstolens fasta rättspraxis ska denna rätt betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk, varvid de behöriga nationella myndigheternas genomförande av denna princip endast får ske inom de gränser som uttryckligen uppställs i direktiv 2003/88. Dessutom är rätten till årlig semester en ”väsentlig och tvingande princip i unionens sociala regelverk” som uttryckligen stadfästs i artikel 31.2 i stadgan. Härav följer att bestämmelserna i detta direktiv inte kan tolkas restriktivt till förfång för de rättigheter som arbetstagaren har enligt direktivet.
30. Syftet med direktiv 2003/88 är kopplat till den rätt till hälsa och säkerhet på arbetsplatsen som garanteras genom artikel 31.1 i stadgan. Det bör härvid erinras om att detta direktiv, enligt skäl 4 däri, har som mål att förbättra arbetstagarnas säkerhet, hygien och hälsa på arbetsplatsen. I skäl 5 i samma direktiv anges att arbetstagarna bör ha lämpliga viloperioder. I detta sammanhang anges i artikel 1 i direktivet att det i direktivet föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden, särskilt vad gäller minimitider för årlig semester.
31. Med beaktande av dessa mål har domstolen i sin fasta praxis slagit fast att rätten till årlig semester har ett dubbelt syfte, nämligen att ge en arbetstagare möjlighet att dels vila sig från de arbetsuppgifter som följer av anställningsavtalet, dels förfoga över en period för avkoppling och rekreation.
32. För att sörja för att detta mål uppfylls har domstolen vid överlappning mellan betald semester och annan beviljad ledighet gjort en jämförande bedömning av ändamålet med dessa. Denna jämförelse gör det möjligt att med hänsyn till ändamålet fastställa om den ledighet som sammanfaller med en årlig betald semester utgör hinder för att arbetstagaren faktiskt tillgodogör sig denna. Om det föreligger en sådan menlig inverkan innebär överlappningen mellan de båda slagen av ledighet att den årliga semestern med nödvändighet förläggs till ett senare tillfälle än vad som tidigare fastställts.
33. För att fastställa om en kvinnlig arbetstagare ska kunna åtnjuta sin årliga betalda semester under en period som är skild från mammaledigheten har domstolen sålunda slagit fast att syftet med årlig semester inte är detsamma som syftet med mammaledighet med avseende på att den senare ledigheten syftar till att skydda dels kvinnans biologiska tillstånd under och efter graviditeten, dels den särskilda relationen mellan kvinnan och hennes barn under den period som följer efter graviditeten och förlossningen.
34. Enligt samma resonemang har domstolen grundat sig på skillnaden i fråga om ändamålet med årlig betald semester och sjukledighet, vilken syftar till att möjliggöra för en arbetstagare att återhämta sig från en sjukdom, och därvid funnit att en arbetstagare som är sjukledig under en i förväg fastställd årlig semesterperiod har rätt att ta ut semester under en annan period än den som sammanfaller med sjukledigheten.
35. Domstolen har dessutom fastställt att en medlemsstat, såvitt gäller rätten till årlig semester i vissa särskilda situationer, såsom sjukledighet där en arbetstagare är oförmögen att utföra sina arbetsuppgifter, inte får ställa villkoret att denne faktiskt måste ha arbetat. En arbetstagares minimitid av årlig semester, vilken är garanterad i unionsrätten, får nämligen inte förkortas i en situation där arbetstagaren inte har kunnat uppfylla sin arbetsplikt på grund av sjukdom.
36. Det framgår av domstolens rättspraxis att dessa förhållanden under vilka arbetsoförmåga ska likställas med faktiskt arbete har det gemensamt att de dels inte kan förutses och är oberoende av arbetstagarens vilja, dels innebär begränsningar för denne i fysiskt eller psykiskt hänseende.
37. Vad avser det första av dessa kriterier har domstolen ansett att arbetsoförmåga till följd av sjukdom i princip inte kan förutses och är oberoende av arbetstagarens vilja. I analogi härmed har domstolen slagit fast att den omständigheten att en arbetstagare har berövats möjligheten att arbeta på grund av en uppsägning som senare har funnits vara rättsstridig i princip är oförutsebar och oberoende av arbetstagarens vilja på samma sätt som vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom. Föräldraledighet är däremot inte oförutsägbar och är i de flesta fall resultatet av arbetstagarens vilja att ta hand om sitt barn.
38. Det andra kriteriet, vilket gäller begränsningar i fysiskt eller psykiskt hänseende, har tillämpats i negativ bemärkelse av domstolen. Eftersom en föräldraledig arbetstagare inte är begränsad i fysiskt eller psykiskt hänseende på grund av sjukdom befinner sig sålunda vederbörande i en annan situation än en arbetstagare som är oförmögen att arbeta på grund av sitt hälsotillstånd.
39. När nu detta har konstaterats bör det prövas om domstolens praxis med nödvändig anpassning kan tillämpas på en situation sådan som den som föreligger i det nationella målet, där en arbetstagare på grund av att denne har exponerats för sars-cov-2-virus, och utan att för den skull vara sjukledig, har blivit föremål för ett beslut om karantän, varvid varaktigheten av denna sammanfaller med den på förhand fastställda tiden för betald semester.
40. Mot bakgrund av ovanstående kan en sådan tillämpning inte genast uteslutas. För det första skiljer sig ändamålet med årlig betald semester från ändamålet med en karantän, vilken har till syfte att förebygga spridning av en smittsam sjukdom. För det andra råder det inget tvivel om att en sådan isoleringsåtgärd i flertalet fall är en omständighet som inte kan förutses och som är oberoende av arbetstagarens vilja.
41. Denna analogi förefaller mig emellertid inte kunna nå längre än till detta första konstaterande. Det bör härvid framhållas att domstolens rättspraxis utgår från förutsättningen att sjukdomen under den aktuella tiden har gjort berörd arbetstagare oförmögen att utföra de uppgifter som arbetet ålägger denne. Det är nämligen på grund av den samtidiga arbetsoförmåga som orsakats av sjukdomen som arbetstagaren har försatts i en situation som hindrar vederbörande från att vila sig och koppla av med följd att den årliga betalda semestern måste skjutas upp till en senare period än den som ursprungligen avsågs. Med andra ord kan en inträffad arbetsoförmåga inte få till följd att arbetstagarens rätt att komma i åtnjutande av den årliga betalda semester som anges i artikel 7 i direktiv 2003/88 ifrågasätts.
42. En karantän innebär emellertid inte med automatik att en arbetstagare befinner sig i en situation där denne är förhindrad att utföra sina arbetsuppgifter om vederbörande, beroende på omständigheterna, kan utföra sitt yrkesarbete på den plats där denne måste vistas.
43. Kommissionen föreslår härvid att man ska göra åtskillnad mellan arbetstagare som alltjämt kan utföra sitt arbete och sådana som genom karantänen är förhindrade att utföra sina åligganden enligt anställningsavtalet. I sistnämnda fall bör arbetstagaren kunna få sin årliga semester förlagd till en annan period än den som ursprungligen avsågs.
44. En sådan lösning stöter dock på två invändningar på det principiella planet.
45. Det tycks mig först och främst svårt att anse att utförandet av en arbetsprestation i samband med en karantän skulle kunna likställas med arbetsoförmåga i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis. Den arbetstagare som är föremål för ett beslut om profylaktisk isolering är nämligen inte begränsad i fysiskt eller psykiskt hänseende på ett sätt som liknar begränsningarna på grund av sjukdom och befinner sig därmed i en situation som är annorlunda den som följer av en arbetsoförmåga som beror på dennes hälsotillstånd.
46. Vidare förefaller det synnerligen vanskligt att bedöma om karantänen för med sig arbetsoförmåga, eftersom detta förutsätter en konkret prövning av varje situation för att fastställa om arbetstagaren kan utföra sina arbetsuppgifter på platsen för sin karantänsvistelse. Denna möjlighet är avhängig av ett stort antal faktorer, särskilt den exakta arten av de uppgifter som arbetstagaren har, möjligheterna till praktiska åtgärder för att organisera arbetsplatsen, arbetsgivarens verksamhet och organisation samt de närmare bestämmelserna i fråga om isoleringsordningen. En kombinerad tillämpning av dessa olika faktorer kan föra med sig mycket varierande avgöranden som skulle kunna uppfattas som oberättigade och orättvisa, särskilt vad gäller situationer som i princip skulle kunna anses vara likartade. För övrigt skulle en sådan lösning stöta på obestridliga praktiska svårigheter för den arbetsgivare som med kort varsel ska bedöma om en arbetstagare som befinner sig på betald semester kan utföra sina arbetsuppgifter på platsen för sin karantänsvistelse och, om så är fallet, vidta organisatoriska åtgärder som är anpassade till denna situation.
47. Jag sluter mig härav till att domstolens rättspraxis inte kan tillämpas analogt på en sådan situation som den som föreligger i det nationella målet, varför en arbetstagare endast på denna grundval inte kan utverka en senareläggning av en årlig betald semester som beviljats för en tidsrymd som sammanfaller med den under vilken en arbetstagare är satt i karantän på grund av kontakt med en person som är smittad av sars-cov-2-virus.
48. Emellertid återstår det att pröva om karantänen, med hänsyn till de inskränkningar som denna medför, kan hindra en arbetstagare från att faktiskt tillgodogöra sig sin rätt till årlig betald semester.
2. Menlig inverkan på ett faktiskt tillgodogörande av rätten till årlig betald semester
49. Obestridligen begränsar de restriktioner som en karantän innebär i betydande grad de privata aktiviteter som en person kan ägna sig åt liksom även de förflyttningar som denne kan företa. Det följer härav att en sådan situation kan minska möjligheterna för en arbetstagare ”att vila eller ägna sig åt avkoppling och fritidsaktiviteter”. En sådan menlig inverkan på ändamålet med en årlig betald semester skulle vid första påseendet kunna räcka för att i händelse av ett sammanfall med en karantänperiod motivera en senareläggning av semestern för att arbetstagaren faktiskt ska kunna tillgodogöra sig denna.
50. Jag anser emellertid att en sådan lösning skulle vara grundad på en felaktig bedömning av begreppet faktiskt tillgodogörande av årlig betald semester vilken inte är förenlig med de syften som eftersträvas med direktiv 2003/88 och heller inte med domstolens praxis. Det bör på denna punkt framhållas att det för att iaktta målet att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa krävs att de nationella myndigheterna och arbetsgivaren uppfyller skyldigheten att en sörja för att rätten till betald semester faktiskt tillämpas.
51. Med beaktande av det huvudsakliga målet med direktiv 2003/88, nämligen att säkerställa ett effektivt skydd av arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor och bättre skydd av deras säkerhet och hälsa är, för det första, medlemsstaterna skyldiga att se till att den ändamålsenliga verkan av dessa rättigheter garanteras fullt ut, genom att se till att bestämmelserna om en kortaste period av årlig betald semester enligt direktivet faktiskt iakttas. Av detta följer att de bestämmelser som medlemsstaterna antar för att säkerställa genomförandet av kraven i direktiv 2003/88 inte får leda till att de rättigheter som anges i artikel 31.2 i stadgan och i artikel 7 i det direktivet förlorar sitt innehåll. I detta sammanhang måste de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna göra det möjligt för arbetstagarna att fullt ut tillgodogöra sig sin semestertid och får inte påverka eller begränsa minimiskyddet enligt detta direktiv eller undergräva andra bestämmelser i direktivet, dess enhetlighet eller de mål som eftersträvas med det.
52. För det andra måste arbetsgivaren säkerställa att arbetstagaren ges möjlighet att utöva sin rätt till årlig betald semester. Under denna vilotid har arbetstagaren inte någon skyldighet gentemot arbetsgivaren som kan hindra honom från att fritt och oavbrutet ägna sig åt sina egna intressen, i syfte att motverka de verkningar som arbetet har på vederbörandes säkerhet och hälsa.
53. Härav följer enligt min åsikt att det för det faktiska tillgodogörandet av rätten enligt artikel 31.2 i stadgan till årlig semester krävs att en arbetstagare, till skydd för sin säkerhet och hälsa, åtnjuter den minimitid av betald semester som anges i artikel 7 i direktiv 2003/88 och under denna tid – genom att vara fri från varje skyldighet gentemot sin arbetsgivare – har möjlighet att vila eller ägna sig åt avkoppling och fritidsaktiviteter.
54. Utöver att dessa krav måste iakttas följer det däremot på intet sätt av det ovannämnda och heller inte av domstolens praxis att uppfyllelsen av det mål att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa som eftersträvas med direktiv 2003/88 innebär att ledigheten under den betalda semester som en arbetstagare ska kunna förfoga över konkret ger denne en tid för avkoppling, vila och fritidsaktiviteter. Med andra ord får inte rätten att faktiskt tillgodogöra sig årlig betald semester förväxlas med en rätt till ”lyckad semester”.
55. Det förefaller mig som att en motsatt bedömning i förhållande till den som jag föreslår skulle kunna fastställa en synnerligen vid tolkning av begreppet rätt till årlig betald semester, med den innebörden att ett faktiskt tillgodogörande av denna rättighet endast är fallet om det under den betalda semestern inte förekommer något som stör upplägget av de aktiviteter som arbetstagaren ämnade företa under sin lediga tid.
56. Till skillnad från arbetsoförmåga inverkar emellertid inte en karantän menligt på rätten att faktiskt tillgodogöra sig en årlig betald semester, i enlighet med den definition som jag föreslår, utan bara på de villkor under vilka en arbetstagare kan disponera sin lediga tid.
57. Det bör för övrigt understrykas att uppfattningen av vila, avkoppling och fritidsaktiviteter i högsta grad är subjektiv, varför uppfattningen av en karantänsåtgärd kan skifta mycket från person till person vad avser en betald semesters kvalitet. Dessutom kan också beskaffenheten och omfattningen av de restriktioner som beslutas av myndigheten ha betydande inverkan på en arbetstagares möjligheter till vila och återhämtning. Dessa överväganden försvårar i synnerlig grad varje försök till objektiv beskrivning och kategorisering av de situationer där karantänen konkret påverkar de villkor under vilka en arbetstagare disponerar sin årliga semester.
58. Dock kan ett beslut om isolering, beroende på omständigheterna, i betydande grad sänka kvaliteten på den årliga betalda semester som beviljas en arbetstagare. Det tycks mig emellertid som att den rätt till årlig betald semester som är stadfäst i unionsrätten inte kan avhjälpa denna svårighet. Däremot har den nationella lagstiftaren, utöver det grundskydd som garanteras i artikel 7 i direktiv 2003/88, alltjämt möjlighet att besluta om mer förmånliga åtgärder genom vilka en årlig betald semester kan senareläggas. Det bör härvid påpekas att den tyska lagstiftaren efter ingivandet av förevarande begäran om förhandsavgörande har infört bestämmelser i den nationella tyska lagstiftningen genom vilka det föreskrivs att en tid i isolering inte ska belasta uttagandet av den årliga betalda semestern.
59. Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag att det inte genom unionsrätten föreskrivs någon senareläggning av en årlig betald semester som sammanfaller med en karantänperiod som beslutats av en myndighet på grund av en arbetstagare har exponerats för sars-cov-2-virus.
VI. Förslag till avgörande
60. Av ovan anförda skäl föreslår jag att den tolkningsfråga som ställts av Arbeitsgericht Ludwigshafen am Rhein (Arbetsdomstolen i Ludwigshafen, Tyskland) ska besvaras på följande sätt: Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken en årlig betald semester som beviljats en arbetstagare, vilken sammanfaller med en karantänperiod som påbjudits av en myndighet på grund av att denne arbetstagare varit i kontakt med en virussmittad person, inte kan förläggas till annan tid än den som ursprungligen har fastställts.
1 Originalspråk: franska.
2 Se i detta avseende Sachs T., Perulli A., Guamán A., Sanchez J.M., Brockmann J., Pisarczyk L., Fragale Filho R., ”Regards comparés sur le droit social à l’épreuve du Covid-19”, Revue de droit du travail, 2020, s. 273 och följande sidor.
3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).
4 Det bör påpekas att det Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) i målet I (C‑749/22, vilket för närvarande är vilandeförklarat) har ställt en tolkningsfråga som tar upp samma problematik.
5 Dom av den 2 februari 2023, Towarzystwo Ubezpieczeń Ż (Vilseledande försäkringsavtal) ( C‑208/21, EU:C:2023:64, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis).
6 Se punkt 34 i förevarande förslag till avgörande.
7 Dom av den 22 september 2022, Fraport och St. Vincenz-Krankenhaus ( C‑518/20 och C‑727/20, EU:C:2022:707, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
8 Dom av den 8 september 2020, kommissionen och rådet/Carreras Sequeros m.fl. ( C‑119/19 P och C‑126/19 P, EU:C:2020:676, punkt 113).
9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2022, Koch Personaldienstleistungen ( C‑514/20, EU:C:2022:19, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
10 Dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia ”Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto” ( C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
11 Dom av den 13 januari 2022, Koch Personaldienstleistungen ( C‑514/20, EU:C:2022:19, punkterna 28 och 29).
12 Dom av den 22 september 2022, Fraport och St. Vincenz-Krankenhaus ( C‑518/20 och C‑727/20, EU:C:2022:707, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
13 Dom av den 18 mars 2004, Merino Gómez ( C‑342/01, EU:C:2004:160, punkt 32), och dom av den 4 oktober 2018, Dicu ( C‑12/17, EU:C:2018:799, punkt 30).
14 Dom av den 10 september 2009, Vicente Pereda ( C‑277/08, EU:C:2009:542, punkt 22), och dom av den 4 juni 2020, Fetico m.fl. ( C‑588/18, EU:C:2020:420, punkterna 33 och 34 och där angiven rättspraxis). Med avseende på rehabiliteringsledighet, se dom av den 30 juni 2016, Sobczyszyn ( C‑178/15, EU:C:2016:502, punkt 27).
15 Dom av den 22 september 2022, Fraport och St. Vincenz-Krankenhaus ( C‑518/20 och C‑727/20, EU:C:2022:707, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
16 Dom av den 22 september 2022, Fraport och St. Vincenz-Krankenhaus ( C‑518/20 och C‑727/20, EU:C:2022:707, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
17 Dom av den 25 juni 2020, Varhoven kasatsionen sad na Republika Bulgaria och Iccrea Banca ( C‑762/18 och C‑37/19, EU:C:2020:504, punkt 67)
18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Dicu ( C‑12/17, EU:C:2018:799, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
19 Dom av den 4 oktober 2018, Dicu ( C‑12/17, EU:C:2018:799, punkt 33). Tidigare hade domstolen slagit fast att en arbetstagare vars arbetstid är förkortad inom ramen för en social plan befinner sig i en annan situation än en arbetstagare som är oförmögen att arbeta på grund av sitt hälsotillstånd, eftersom han eller hon inte är begränsad i fysiskt eller psykiskt hänseende på grund av sjukdom. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Heimann och Toltschin ( C‑229/11 och C‑230/11, EU:C:2012:693, punkt 29).
20 Detta förstnämnda kriterium är helt grundläggande eftersom vissa arbetsuppgifter som inbegriper bland annat fysiskt arbete självfallet endast kan utföras på arbetsplatsen.
21 Dessutom tycks mig dessa svårigheter kunna ge upphov till ett sort antal tvistemål vid de arbetsdomstolar som i efterhand ska pröva huruvida en arbetstagare i konkreta termer alltjämt var förmögen att arbeta under karantänperioden.
22 Tvisten i det nationella målet belyser härvid de svårigheter som en arbetsgivare ställs inför om denne underrättas om en karantän strax innan en betald semester ska ta sin början.
23 Dom av den 8 november 2012, Heimann och Toltschin ( C‑229/11 och C‑230/11, EU:C:2012:693, punkt 29).
24 Dom av den 4 juni 2020, Fetico m.fl. ( C‑588/18, EU:C:2020:420, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
25 Se, analogt, dom av den 2 mars 2023, MÁV-START ( C‑477/21, EU:C:2023:140, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
26 Se, e contrario, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Kreuziger ( C‑619/16, EU:C:2018:872, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
28 Se, analogt, dom av den 9 september 2003, Jaeger ( C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 94).
29 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Fetico m.fl. ( C‑588/18, EU:C:2019:1083, punkterna 75 och 76).
30 För att belysa detta är det svårt att tänka sig att en företeelse som t.ex. mycket instabila väderleksförhållanden skulle medföra en rättighet till senareläggning av den årliga betalda semestern med stöd i unionsrätten.
31 Av den begäran om förhandsavgörande som ingetts i mål I (C‑749/22, vilket för närvarande är vilandeförklarat) framgår att denna bestämmelse, som införts genom en lag av den 16 september 2022, inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis) på situationen i förevarande nationella mål.