Förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe – Mål C‑209/22 Rayonna prokuratura Lovech, TO Lukovit (kroppsvisitation)

I. Inledning

1. Denna begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF från Rayonen sad Lukovit (Distriktsdomstolen i Lukovit, Bulgarien) gäller tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet och konsulära myndigheter och artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt legalitetsprincipen och effektivitetsprincipen.

2. Begäran har framställts i ett brottmål mot AB om innehav av olagliga substanser. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel kring det skydd, vad gäller rätten till information och rätten till tillgång till försvarare, som föreskrivs i direktiven 2012/13 och 2013/48, som en person har rätt till när han eller hon under en förundersökning blir föremål för kroppsvisitation och beslag av sina ägodelar. Den hänskjutande domstolen undrar även över omfattningen av den domstolsprövning av tvångsmedel i samband med bevisinsamling som ska införas enligt unionsrätten. Det aktuella målet väcker således känsliga frågor kring till skyddet av misstänkta och tilltalade personers rättigheter i straffrättsliga förfaranden, vilka domstolen kommer att behöva ta ställning till för intresset av en enhetlig tillämpning av unionsrätten och ett effektivt skydd av de grundläggande rättigheterna inom området med frihet, säkerhet och rättvisa.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 2012/13

3. Under rubriken ”Tillämpningsområde” anges följande i artikel 2.1 i direktiv 2012/13:

”Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.”

4. I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Rätten att bli informerad om rättigheter”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om åtminstone följande processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt:

a) Rätten till tillgång till försvarare.

b) Rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan rådgivning.

c) Rätten att bli underrättad om anklagelsen, i enlighet med artikel 6.

d) Rätten till tolkning och översättning.

e) Rätten att tiga.

2. Medlemsstater ska se till att den information som lämnas enligt punkt 1 ska ges muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av utsatta misstänkta eller tilltalade personers eventuella särskilda behov.”

5. Artikel 8 i nämnda direktiv har rubriken ”Kontroll och rättsmedel”. I denna artikel anges följande:

”1. När information lämnas till misstänkta eller tilltalade personer i enlighet med artiklarna 3–6 ska medlemsstaterna se till att detta antecknas i enlighet med förfarandena för anteckningar i den berörda medlemsstatens lagstiftning.

2. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer eller deras försvarare har rätt att, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, angripa en eventuell underlåtenhet eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information i enlighet med detta direktiv.”

2. Direktiv 2013/48

6. Enligt artikel 2.1 i direktiv 2013/48 gäller följande:

”Detta direktiv ska tillämpas på misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden från det att de genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott, oavsett om de är frihetsberövade. Det ska tillämpas fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade har begått brottet samt även under rättegången och i väntan på beslut om eventuellt överklagande.”

7. I artikel 3 i detta direktiv anges följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

2. Misstänkta eller tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål. Misstänkta eller tilltalade ska under alla omständigheter ha rätt till tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

a) Innan de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) När utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med punkt 3 c.

c) Utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet.

d) Om de har kallats att inställa sig inför en domstol med behörighet i brottmål, i god tid innan de inställer sig inför domstolen i fråga.

3. Rätten till försvarare ska innebära följande:

a) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att i enrum tala med och kontakta den försvarare som företräder dem, även före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Denna medverkan ska ske i enlighet med förfarandena i den nationella rätten, under förutsättning att dessa förfaranden inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten i fråga. …

c) Medlemsstaterna ska se till att den misstänkta eller tilltalade åtminstone har rätt att ha sin försvarare närvarande vid följande utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder, om dessa åtgärder föreskrivs enligt nationell rätt och om det krävs eller tillåts att den misstänkta eller tilltalade är närvarande vid åtgärden:

i) Vittneskonfrontationer.

ii) Konfrontationsförhör.

iii) Rekonstruktioner.

…

6. I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:

…

b) Om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras.”

8. Under rubriken ”Rättsmedel” anges följande i artikel 12 i nämnda direktiv:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden liksom personer som är eftersökta vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder har tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts.

2. Utan att det påverkar nationella bestämmelser och system för bevistillåtlighet, ska medlemsstaterna se till att man i straffrättsliga förfaranden vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits med åsidosättande av deras rätt till försvarare eller när ett undantag från denna rätt har beviljats i enlighet med artikel 3.6 iakttar rätten till försvar och ser till att rätten till en rättvis rättegång respekteras.”

B. Bulgarisk rätt

9. Enligt artikel 54 i Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (DV nr 86, av den 28 oktober 2005, i kraft sedan den 29 april 2006) (nedan kallad NPK) är en tilltalad en person som är föremål för ett straffrättsligt förfarande enligt de villkor och på det sätt som föreskrivs i denna lag.

10. Under rubriken ”Den tilltalades rättigheter” anges, i artikel 55 i nämnda lag, följande:

”1). Den tilltalade har följande rättigheter: rätten att informeras om det brott som denne anklagas för i denna egenskap och vilken bevisning som förelagts; rätten att yttra sig angående anklagelserna eller tiga; rätten att få tillgång till handlingarna i målet, inklusive information som erhållits genom särskilda utredningsmetoder, och att erhålla nödvändiga utdrag, att lägga fram bevisning, att delta i det straffrättsliga förfarandet, att lämna önskemål, kommentarer och invändningar, att få yttra sig slutligt, att överklaga handlingar som kränker hans eller hennes rättigheter och legitima intressen samt att ha en försvarare. Den tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande i samband med att utredningsåtgärder och andra processuella åtgärder som kräver den tilltalades deltagande verkställs, under förutsättning att han inte uttryckligen avstår från den rätten. …

(2). Den tilltalade har rätt att få tillgång till allmän information som underlättar valet av försvarare. Den tilltalade har rätt att fritt kontakta sin försvarare, att i enrum tala med sin försvarare, att få råd och annan rättshjälp, inbegripet före och under förhör, och vid alla andra processuella åtgärder i vilka den tilltalade deltar.

…”

11. I artikel 164 i samma lag, med rubriken ”Kroppsvisitation”, anges följande:

”(1). Det är tillåtet att kroppsvisitera en person under förundersökning utan domstolsbeslut från behörig domstol i första instans eller domstolen i första instans inom vars område handlingen genomförs i följande fall:

1. Vid frihetsberövande.

2. Om det finns tillräckliga skäl att anta att de personer som var närvarande vid husrannsakan gömde föremål eller handlingar som är relevanta för ärendet.

(2). Kroppsvisitationen ska genomföras av en person av samma kön i närvaro av vittnen av samma kön.

(3). Protokollet om den verkställda utredningsåtgärden ska överlämnas till domstolen för godkännande utan dröjsmål, dock senast inom 24 timmar.”

12. Under rubriken ”Förundersökningens inledande” anges, i artikel 212 NPK, följande:

”(1). Förundersökningen inleds genom beslut av åklagarmyndigheten.

(2). Om en inspektion, inbegripet kroppsvisitation, husrannsakan, beslag och hörande av vittnen genomförts anses förundersökningen ha inletts vid tidpunkten då ett protokoll om den första utredningsåtgärden upprättats, under förutsättning att den enda möjligheten för att samla in och säkra bevis är att åtgärden genomförs utan dröjsmål, samt när en husrannsakan enligt artikel 164 verkställs.

(3). Utredningsorganet som verkställt åtgärden enligt punkt 2 ska underrätta åklagarmyndigheten utan dröjsmål, dock senast inom 24 timmar.”

13. I artikel 219 i samma lag, med rubriken ”Delgivning av brottsmisstanke och överlämnande av beslutet”, anges följande:

”(1). Om det föreligger tillräckliga bevis för att en viss person är skyldig till brott som omfattas av allmänt åtal och det inte finns något annat skäl att avsluta det straffrättsliga förfarandet, ska utredningsorganet underrätta åklagaren om detta och åtala den berörda personen genom att utfärda ett beslut med den innebörden.

(2). Utredningsorganet får även delge en person brottsmisstanke i samband med att protokollet för den första utredningsåtgärden som riktas mot personen upprättas; utredningsorganet ska underrätta åklagaren om detta.

(3). Beslutet om delgivning av brottsmisstanke och protokollet för utredningsåtgärden som avses i punkt 2 ska innehålla följande uppgifter:

1) Datum och ort för utfärdandet.

2) Den utfärdande myndigheten.

3) Fullständigt namn på personen som delges misstanke om brott, gärningen som läggs honom till last och den rättsliga kvalificeringen av gärningen.

4) Bevis som lagts till grund för delgivningen, i den mån som det inte hindrar utredningen.

5) Den frihetsberövande åtgärden, om en sådan beslutats.

6) Personens rättigheter enligt artikel 55, inbegripet rätten att tiga och rätten att välja försvarare eller förordnas en offentlig försvarare.

…

(8). Utredningsorganet får inte verkställa utredningsåtgärder i vilka den tilltalade deltar förrän den har uppfyllt sina skyldigheter enligt punkterna 1–7.”

III. Bakgrund till målet, förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

14. Det nationella målet, som är anhängigt vid Rayonen sad Lukovit (Distriktsdomstolen i Lukovit), gäller en ansökan från åklagaren vid Rayonna prokuratura Lovech (distriktsåklagarmyndigheten i Lovetch, Bulgarien) om godkännande i efterhand av en kroppsvisitation och ett beslag som verkställts mot personen AB.

15. Den 8 februari 2022 stoppade och kontrollerade tre polisinspektörer i Lukovit ett fordon som framfördes av IJ och där även IJ:s vänner AB och KL befann sig. Innan föraren blev föremål för ett narkotikatest berättade AB och KL för polisinspektörerna att de innehade narkotika. Denna information vidarebefordrades till den tjänstgörande polistjänstemannen på polisstationen i distriktet Lukovit, som upprättade ett protokoll om en muntlig anmälan om brott.

16. Eftersom förarens narkotikatest var positivt, genomsökte polisinspektören fordonet. Dessutom kroppsvisiterades AB och det upprättades gällande detta ett protokoll över ”kroppsvisitation och beslag i brådskande fall där godkännande meddelas av domstol i efterhand”. I detta protokoll angav den polis som ansvarade för utredningen att denna kroppsvisitation genomfördes på grund av att det fanns tillräckliga bevis för innehav av föremål som är förbjudna enligt lag och inom ramen för förundersökningen som inletts av Rayonno upravlenye Lukovit (polisstationen i distriktet Lukovit, Bulgarien).

17. Vid kroppsvisitationen upptäcktes det att AB hade narkotika på sig. Den polis som ansvarade för utredningen informerade då, den 8 februari 2022, åklagaren vid distriktsåklagarmyndigheten i Lovetch om resultaten av denna kroppsvisitation och om att polisen hade inlett en förundersökning härvidlag. Inom ramen för den förundersökning som redan inletts, efter det att kroppsvisitation hade genomförts och när han väl befann sig på polisstationen, lämnade AB skriftliga förklaringar och bekräftade att de substanser som upptäckts på honom var narkotika för hans eget bruk.

18. Den 9 februari 2022 ansökte åklagaren hos Rayonen sad Lukovit (Distriktsdomstolen i Lukovit) om godkännande av protokollet om kroppsvisitationen och beslaget som vidtagits mot AB.

19. Den hänskjutande domstolen har uttryckt tvivel om huruvida den domstolsprövning som föreskrivs i nationell rätt av tvångsmedel för bevishantering under förundersökningen utgör en tillräcklig garanti för den respekt för misstänkta och tilltalade personers rättigheter som föreskrivs i direktiven 2012/13 och 2013/48.

20. I synnerhet har denna domstol konstaterat först och främst att den nationella lagstiftningen inte innehåller någon tydlig regel om omfattningen av domstolsprövningen av tvångsmedel för insamling av bevis i förundersökningar och att prövning av husrannsakan, kroppsvisitation och beslag enligt de nationella domstolarnas rättspraxis gäller den formella lagenligheten av dessa åtgärder. I detta hänseende har den hänskjutande domstolen påmint om att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) upprepade gånger har fällt Republiken Bulgarien för brott mot artiklarna 3 och 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

21. Vidare har den hänskjutande domstolen anfört att begreppet ”misstänkt” inte används i bulgarisk rätt, utan endast begreppet ”tilltalad”, enligt beslutet av åklagaren eller utredningsmyndigheten, och att det, under förundersökningen, finns en väletablerad praxis hos polisen och åklagarmyndigheten att fördröja den tidpunkt från och med vilken den berörda personen anses vara ”tilltalad”, vilket i praktiken leder till att skyldigheterna i fråga om respekten för misstänkta personers rätt till försvar kringgås.

22. Slutligen framgår det av både doktrin och nationell rättspraxis att den behöriga domstolen, även när den är övertygad om att den berörda personens rätt till försvar inte har respekterats, inte får pröva frågan om väckande av åtal, eftersom det skulle innebära ett ingrepp i åklagarens konstitutionellt förankrade behörighet att inleda straffrättsliga förfaranden vid domstol. I ett sådant fall kan den domstol som prövar de tvångsmedel som vidtagits under förundersökningen endast godta utredningen när denna har utförts i brådskande fall, även om detta innebär ett åsidosättande av rätten till försvar.

23. I detta sammanhang konstaterar den hänskjutande domstolen att även om begreppet ”misstänkt” inte finns i nationell rätt, kan artikel 219.2 NPK i princip garantera rätten till försvar för personer för vilka det inte finns tillräckliga bevis för att de är skyldiga, men som, på grund av behovet av att genomföra utredningsåtgärder, kommer att få den processuella ställningen som ”tilltalade” och därför kommer att kunna åtnjuta de rättigheter som avses i artikel 55 NPK, som uppfyller kraven i direktiven 2012/13 och 2013/48. Denna processuella bestämmelse är dock oklar och tillämpas på ett tvetydigt och motsägelsefullt sätt, eller inte alls.

24. Den hänskjutande domstolen betvivlar dock inte att AB i det aktuella mål är en person som är ”anklagad för brott” i den mening som avses i Europakonventionen, såsom den har tolkats i Europadomstolens praxis, oberoende av de nationella rättsliga lösningarna. Enligt den nationella domstolens uppfattning kan en person emellertid, enligt den gällande nationella lagstiftningen, endast åtnjuta sin rätt till försvar om han eller hon har fått ställning som tilltalad, vilket är beroende av viljan hos den myndighet som genomför utredningen under överinseende av åklagaren. I detta hänseende anser den hänskjutande domstolen att underlåtenheten att tillhandahålla information och tillgång till en försvarare i ett tidigt skede av det straffrättsliga förfarandet utgör ett förfarandefel som inte kan avhjälpas och som kan inverka på den skäliga och rättvisa karaktären hos hela det efterföljande straffrättsliga förfarandet.

25. Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad Lukovit (Distriktsdomstolen i Lukovit) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Omfattas situationer där tvångsmedel i form av kroppsvisitation och beslag användes vid utredningen av ett brott som består i innehav av narkotika mot en fysisk person som polisen antog innehade narkotika av tillämpningsområdet för [direktiven 2012/13 och 2013/48]?

2) För det fall att den första frågan besvaras jakande: Vilken ställning har en sådan person enligt direktiven när det rättsliga begreppet 'misstänkt' inte används i nationell rätt och personen inte formellt har delgetts att han eller hon är 'tilltalad', och har en sådan person rätt till information om sina rättigheter och tillgång till försvarare?

3) Tillåter legalitetsprincipen och förbudet mot godtycke en nationell bestämmelse som den i artikel 219.2 [NPK], enligt vilken utredningsorganet kan delge en person att han eller hon är tilltalad i samband med att protokollet för den första utredningsåtgärden som riktas mot personen upprättas, när det rättsliga begreppet 'misstänkt' inte används i nationell rätt och rätten till försvar enligt den nationella lagstiftningen inträder först vid den tidpunkt då en person formellt delges att han eller hon är tilltalad, men sådan delgivning är beroende av utredningsorganets skönsmässiga bedömning, och inverkar en sådan nationell ordning menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rätten till tillgång till försvarare enligt artikel 3.3 b i direktiv 2013/48/EU?

4) Tillåter den unionsrättsliga effektivitetsprincipen en nationell praxis, enligt vilken domstolsprövningen av tvångsmedel i samband med insamling av bevis, inbegripet kroppsvisitation och beslag under förundersökningen, inte ska omfatta en prövning av huruvida en tillräckligt klar överträdelse av de grundläggande rättigheter som garanteras misstänkta och tilltalade personer enligt artiklarna 47 och 48 i [stadgan], [samt enligt direktiven 2012/13 och 2013/48], har begåtts?

5) Tillåter rättsstatsprincipen nationell lagstiftning och rättspraxis, enligt vilka den aktuella domstolen inte är behörig att pröva den handling genom vilken det anges att en person har ställning som tilltalad, trots att denna formella handling är ensamt avgörande för att en fysisk person ska ha rätt till försvar när tvångsmedel används mot denne i utredningssyfte?”

IV. Förfarandet vid domstolen

26. Beslutet om hänskjutande är daterat den 18 mars 2022 och inkom till domstolens kansli samma dag.

27. Skriftliga yttranden har inkommit från den ungerska och den nederländska regeringen samt från Europeiska kommissionen, inom den frist som föreskrivs i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

28. Domstolen beslutade i administrativt plenum den 17 januari 2023 att inte hålla någon muntlig förhandling.

V. Rättslig bedömning

A. Inledande anmärkningar

29. I artikel 67 FEUF fastställs att unionen ska utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna och de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna. Eftersom det ömsesidiga erkännandet av domar och andra rättsliga avgöranden anses vara hörnstenen i det civilrättsliga och straffrättsliga samarbetet inom unionen, är det uppenbart att det förutsätter ömsesidigt förtroende för respektive rättssystem. Ömsesidigt erkännande av avgöranden i straffrättsliga förfaranden kan bara fungera effektivt i en anda av tillit, där inte endast de rättsliga myndigheterna utan samtliga aktörer i den straffrättsliga processen likställer avgöranden av rättsliga myndigheter i andra medlemsstater med avgöranden som meddelas i den egna staten. Tillnärmningen av straffrättsliga bestämmelser, inbegripet bestämmelser om skydd och processuella rättigheter, är således ett av de viktigaste sätten för att stärka det ömsesidiga erkännandet och underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter.

30. Direktiven 2012/13 och 2013/48 ingår i en rad lagstiftningsåtgärder som just syftar till att fastställa gemensamma minimiregler i fråga om processuella rättigheter. Direktiv 2012/13 innehåller bestämmelser att tillämpa i fråga om information till personer som är misstänkta eller tilltalade för brott, medan direktiv 2013/48 inför bestämmelser om rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden. Dessa rättigheter, som är ett uttryck för rätten till en skälig och rättvis rättegång på det straffrättsliga området, är stadfästa i artiklarna 47 och 48 i stadgan och i artikel 6 i Europakonventionen, vilket ger dem en konstitutionell ställning i unionens rättsordning.

31. Republiken Bulgarien är, i likhet med alla andra medlemsstater, skyldig att införliva dessa direktiv med sin nationella rättsordning. Det ska i detta sammanhang påpekas att även om kommissionen har fäst uppmärksamhet vid den omständigheten att ett överträdelseförfarande nyligen inletts mot Republiken Bulgarien i detta avseende, ska domstolens roll i förevarande mål om förhandsavgörande emellertid begränsas till tolkningen av relevanta unionsbestämmelser, med stöd av den behörighet som domstolen har enligt artikel 267 FEUF. Detta hindrar visserligen inte den nationella domstolen från att dra de nödvändiga slutsatserna av en tolkning som eventuellt utgör hinder för att tillämpa nationell rätt, för att säkerställa unionsrättens företräde.

32. De två första tolkningsfrågorna avser frågan huruvida de direktiven 2012/13 och 2013/48 är tillämpliga på omständigheterna i det nationella målet. De tre övriga tolkningsfrågorna avser däremot i huvudsak frågan om den tillämpliga bulgariska lagstiftningen är förenlig med unionsrätten. Den bulgariska lagstiftningen kännetecknas nämligen av vissa särdrag som den hänskjutande domstolen har beskrivit. Eftersom den andra och den femte frågan går in i varandra tematiskt, kommer jag att behandla dem tillsammans inom ramen för min bedömning. Slutligen kommer den fjärde frågan att behandlas före den tredje frågan eftersom den kräver en tolkning av direktiven 2012/13 och 2013/48 mot bakgrund av artiklarna 47 och 48 i stadgan.

B. Den första tolkningsfrågan

1. Kriterierna för tillämpning av direktiven 2012/13 och 2013/48

33. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida situationer där tvångsmedel, i synnerhet kroppsvisitation och/eller beslag, har vidtagits under en utredning mot en person som misstänks för att ha begått ett brott omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 2012/13 och 2013/48. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att först fastställa tillämpningsområdet för dessa direktiv.

34. Såsom kommer att framgå nedan är det framför allt fråga om att genom tolkning av de relevanta bestämmelserna fastställa i vilket skede av det straffrättsliga förfarandet de processuella rättigheter som garanteras genom dessa direktiv ska tillerkännas den berörda personen. Den typ av åtgärder som den berörda personen blir föremål för i straffrättsliga förfaranden ger också en indikation på om direktiven är tillämpliga.

35. När det gäller tillämpningsområdet för direktiv 2012/13, föreskrivs det i artikel 2.1 i detta direktiv att direktivet ska tillämpas på misstänkta eller tilltalade personer i straffrättsliga förfaranden ”från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande”.

36. Såsom framgår av skäl 19 i direktiv 2012/13 är syftet med rätten till information om misstänktas och tilltalades rättigheter att säkerställa ett rättvist straffrättsligt förfarande genom att göra det möjligt att effektivt utöva rätten till försvar från och med förfarandets början. Det preciseras i samma skäl att därmed ”bör informationen tillhandahållas i god tid inom ramen för förfarandet och senast före polisens eller någon annan behörig myndighets första officiella förhör med den misstänkta eller tilltalade personen.”

37. Vidare föreskrivs i artikel 2.1 i direktiv 2013/48 att direktivet ska tillämpas ”från det att [misstänkta eller tilltalade] genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott, oavsett om de är frihetsberövade.” I skälen 12 och 19 i direktiv 2013/48 preciseras även att för att säkerställa en rättvis rättegång ska medlemsstaterna se till att misstänkta eller tilltalade har tillgång till en förvarare ”utan onödigt dröjsmål”.

38. Såsom domstolen tidigare har slagit fast definieras de respektive tillämpningsområdena för dessa direktiv i nästan identiska ordalag i artikel 2 i respektive direktiv. Det ska dock påpekas att det senaste av de båda direktiven, nämligen direktiv 2013/48, innehåller den ytterligare preciseringen att informationen kan lämnas ”genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt”. Detta förtydligande, som bidrar till att göra direktiven mer effektiva, kan enligt min mening anses vara möjligt att överföra även på direktiv 2012/13.

39. Det framgår således av en läsning av de ovannämnda bestämmelserna och av de relevanta övervägandena att direktiven 2012/13 och 2013/48 ska tillämpas så snart två villkor är uppfyllda: För det första är den berörda personen de facto misstänkt för att ha begått ett brott eller tilltalad för detta, och för det andra har den berörda personen genom ett officiellt meddelande eller på annat sätt underrättats av de behöriga myndigheterna om att han eller hon är misstänkt eller tilltalad. Jag kommer att förklara dessa båda kriterier i detalj innan jag tillämpar dem på omständigheterna i det nationella målet.

40. Även om det, med hänsyn till intresset av en effektiv tillämpning av dessa direktiv på alla eventuella omständigheter, inte är önskvärt att ställa alltför höga krav på formen för denna underrättelse, anser jag att det är nödvändigt att det inte råder något tvivel om att det finns misstankar mot den berörda personen. Detta krav är viktigt inte bara för att skydda den berörda personen från en oklar rättslig situation, utan även mot bakgrund av att de behöriga myndigheterna har ett visst antal skyldigheter som, vid överträdelse, kan utgöra förfarandefel som medför att de beslut som fattas av dessa myndigheter är rättsstridiga. För att undvika ett sådant scenario måste de behöriga myndigheterna se till att den berörda personen är medveten om alla misstankar mot honom eller henne.

41. Information i detta avseende måste lämnas ”utan dröjsmål” och under alla omständigheter ”senast före polisens eller någon annan behörig myndighets första officiella förhör” med den misstänkta eller tilltalade personen i det straffrättsliga förfarandet. Den omständigheten att direktiven 2012/13 och 2013/48 avser ett tidsutrymme och inte en exakt tidpunkt ”inom ramen för förfarandet”, såsom anges i skäl 19 i direktiv 2012/13, gör det möjligt att dra slutsatsen att även om myndigheterna har en viss marginal när de väljer när de ska informera den berörda personen, får denna information inte tillhandahållas med överdriven försening, något som skulle hindra den berörda personen från att utöva sin rätt till försvar. Av detta följer att för att uppfylla sitt syfte måste meddelandet om rättigheter ske i ett tidigt skede av förfarandet.

42. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att domstolen är medveten om betydelsen av sådan underrättelse under särskilt känsliga omständigheter, särskilt när den berörda personens frihet står på spel, och i detta hänseende har slagit fast att ”personer som är misstänkta för att ha begått ett brott ska informeras om sina rättigheter så snart som möjligt, från det att misstankarna mot vederbörande motiverar att de behöriga myndigheterna, i ett annat fall än brådskande fall, begränsar dessa personers frihet med hjälp av tvångsåtgärder”.

43. Vidare bör det noteras, när det gäller den tidpunkt då den berörda personen senast ska ha underrättats, att, såsom framgår av skäl 20 i direktiv 2013/48, ”[v]id tillämpning av detta direktiv bör begreppet förhör inte omfatta preliminära utfrågningar som genomförs av polisen eller en annan brottsbekämpande myndighet i syfte att … avgöra om en förundersökning bör inledas, till exempel vid en trafikkontroll eller vid regelbundna stickprov som görs när en misstänkt eller tilltalad ännu inte har identifierats.”

2. Tillämpning av de fastställda kriterierna på omständigheterna i det nationella målet

44. Om man tillämpar dessa två kriterier på omständigheterna i det nationella målet är den avgörande faktorn för svaret på den första frågan huruvida AB, vid den tidpunkt då kroppsvisitationen och beslaget ägde rum, de facto redan var misstänkt och underrättades om detta när tvångsmedlen verkställdes. Det framgår av redogörelsen för de faktiska omständigheterna i beslutet om hänskjutande att AB vittnade mot sig själv före kroppsvisitationen och beslaget genom att uppge att han innehade narkotika. Hans erkännande antecknades i protokollet som en muntlig anmälan om brott. På grundval av detta ombads AB att överlämna den narkotika han hade i sin besittning.

45. Av dessa omständigheter kan man dra slutsatsen att AB var misstänkt för att ha begått ett brott. Användningen av dessa särskilda förfarandeåtgärder visar otvetydigt att AB behandlades som en ”misstänkt”. Jag anser att AB måste ha varit medveten om detta, särskilt som hans erkännande hade den omedelbara följden att han blev föremål för kroppsvisitation och beslag. Jag anser således att de två villkoren för en tillämpning av direktiven 2012/13 och 2013/48, vilka nämns i punkt 39 i detta förslag till avgörande, var uppfyllda från den tidpunkt då AB berättade för polisen att han innehade narkotika.

3. Omständigheter som saknar betydelse för tillämpligheten av direktiven 2012/13 och 2013/48

46. För fullständighetens skull anser jag att det är nödvändigt att kort redogöra för skälen till att den omständigheten att AB inte officiellt ”underrättades” av polisen om att ett straffrättsligt förfarande inletts mot honom och om hans ställning i detta förfarande enligt min mening inte påverkar frågan huruvida direktiven 2012/13 och 2013/48 är tillämpliga i förevarande fall.

47. För det första ska det påpekas att det framgår av domstolens praxis att det ”räcker att den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättat den berörda personen, oberoende av hur detta har gått till” och att ”[h]ur [personen] underrättas saknar … betydelse”. Denna rättspraxis avseende direktiv 2013/48, som även kan tillämpas på direktiv 2012/13, bekräftar en tolkning enligt vilken alltför höga krav på formen för denna underrättelse inte kan uppställas.

48. För det andra lämnar de särskilda omständigheterna i det nationella målet, det vill säga den omständigheten att AB själv tog initiativet genom att berätta för polisen att han innehade narkotika, inget tvivel om att ett sådant straffrättsligt förfarande hade inletts. Som jag redan har nämnt ovan måste AB ha varit medvetet om detta, eftersom detta erkännande fick till följd att kroppsvisitation och beslag verkställdes av polisen. I en sådan situation borde han rimligen ha förväntat sig att han från och med denna tidpunkt skulle behandlas som en ”misstänkt”. De åtgärder som alltså vidtogs ska följaktligen anses motsvara ”underrättelse” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiven 2012/13 och 2013/48.

49. För det tredje anser jag att det saknar betydelse för tillämpningen av dessa direktiv att begreppet ”misstänkt” inte förekommer i en medlemsstats lagstiftning, såsom uppenbarligen är fallet i bulgarisk rätt. Det ska i detta hänseende påpekas att det rör sig om ett självständigt unionsrättsligt begrepp som, såsom ett rättsligt kriterium, öppnar tillämpningsområdet för direktiven 2012/13 och 2013/48 och därför ska tolkas på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater. I detta sammanhang vill jag erinra om att det är den nationella rätten som ska vara förenlig med unionsrättens eget rättssystem och inte tvärtom. Eftersom medlemsstaterna är skyldiga att korrekt införliva direktiven och de särskilda begrepp som hör samman med dem, kan medlemsstaterna inte med giltig verkan stödja sig på otillräckligheter eller brister i sin lagstiftning för att frigöra sig från sina skyldigheter.

4. Svar på den första tolkningsfrågan

50. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras så, att situationer där tvångsmedel, såsom kroppsvisitation och/eller beslag, har vidtagits under en utredning mot en person som misstänks för att ha begått ett brott, omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 2012/13 och 2013/48.

C. Den andra och den femte frågan

1. Förbudet mot godtyckligt begränsande handlingar som kan hindra ett effektivt utövande av de processuella rättigheter som är knutna till ställningen som ”misstänkt”

51. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den femte frågan för att få klarhet i vilken ställning en person har enligt direktiven 2012/13 och 2013/48 när det rättsliga begreppet ”misstänkt” inte används i nationell rätt och personen inte genom ett officiellt meddelande, såsom en ”formell” handling, har angetts vara ”tilltalad”. Den hänskjutande domstolen undrar även om en sådan person har rätt till information om sina rättigheter och tillgång till försvarare. Även om svaret på denna fråga kan utläsas av ovanstående överväganden, anser jag ändå att det är lämpligt att fördjupa analysen av vissa rättsliga aspekter för tydlighetens skull.

52. Såsom har förklarats vid prövningen av den första frågan har en person under de omständigheter som beskrivs i beslutet om hänskjutande ställning som en ”misstänkt” i den mening som avses i direktiven 2012/13 och 2013/48. Eftersom det rör sig om ett självständigt unionsrättsligt begrepp åtnjuter den berörda personen denna processuella ställning på grund av att dessa direktiv är tillämpliga i det aktuella fallet, trots att det genom ett officiellt meddelande inte har angetts att vederbörande har ställning som ”tilltalad”, såsom föreskrivs i gällande nationell lagstiftning. Det räcker att den berörda personen de facto misstänks för att ha begått ett brott, utan att det är nödvändigt att formalisera dessa misstankar genom en särskild handling eller särskilt meddelande.

53. En motsatt tolkning, enligt vilken åtnjutandet av de rättigheter som garanteras genom direktiven 2012/13 och 2013/48 helt och hållet skulle vara beroende av att myndigheterna antar en ”formell” handling, skulle vara godtyckligt restriktiv och skulle inte säkerställa ett effektivt utövande av de rättigheter som slås fast i dessa direktiv. Det föreligger nämligen en inte försumbar risk för att den berörda personen vittnar mot sig själv på grund av att han eller hon inte har fått något meddelande från de nationella myndigheterna om sina rättigheter. Ett sådant resultat skulle definitivt innebära ett ifrågasättande av principerna om ett rättvist förfarande på det straffrättsliga området. Jag vill påpeka att eftersom de behöriga nationella myndigheterna inte med giltig verkan kan stödja sig på otillräckligheter eller brister i sin lagstiftning för att frigöra sig från sina skyldigheter enligt unionsrätten, är de skyldiga att säkerställa att de processuella rättigheter som garanteras genom dessa direktiv får full verkan.

54. Såsom framgår av prövningen av den första frågan måste meddelandet om rättigheter ske i ett tidigt skede av förfarandet, eftersom domstolen har preciserat att denna information ska ges ”så snart som möjligt, från det att misstankarna mot [de berörda personerna] motiverar att de behöriga myndigheterna, i ett annat fall än brådskande fall, begränsar dessa personers frihet med hjälp av tvångsåtgärder”. I syfte att ge den berörda personen ett effektivt skydd vill jag tillägga att denna regel bör tillämpas inte bara när den berörda personen ställs inför de allvarligaste tvångsmedlen, såsom gripande eller tillfälligt frihetsberövande, utan även när misstankarna mot honom eller henne motiverar andra tvångsmedel som innebär ett betydande ingrepp i de grundläggande rättigheterna.

55. Av dessa skäl anser jag att ett synsätt som är förenligt med bestämmelserna i direktiv 2012/13 skulle ha bestått i att omedelbart informera AB om hans rättigheter när polisen beslutade att verkställa en kroppsvisitation och beslagta den narkotika som han innehade som en reaktion på hans erkännande. Det är nämligen uppenbart att AB blev föremål för alla åtgärder som de behöriga myndigheterna förfogade över inom ramen för lagföringen från och med den tidpunkt då han vittnade mot sig själv i polisens närvaro. Det ska i detta sammanhang dessutom påpekas att även om AB underförstått kunde sluta sig till att han hade blivit ”misstänkt” på grund av de tvångsmedel som vidtogs mot honom, kan denna omständighet inte ersätta ett fullständigt meddelande av hans processuella rättigheter.

56. När det särskilt gäller rätten till tillgång till försvarare ska det påpekas att det i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2013/48 föreskrivs att misstänkta och tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare ”i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt” respektive, under alla omständigheter, ”utan onödigt dröjsmål” respektive ”före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet” (min kursivering). Även om de inledande frågor som polisen ställer vid en ”trafikkontroll” eller ett ”regelbundet stickprov” inte kan anses utgöra ett ”förhör” i den mening som avses i artikel 3.2 a i direktiv 2013/48, såsom jag har angett i punkt 43 ovan, kan man av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat dra slutsatsen att AB under alla omständigheter varit föremål för ett sådant förhör i ett senare skede av utredningen. Mer konkret framgår det av beslutet om hänskjutande att ”[u]nder förundersökningen som redan påbörjats krävde [ansvarig kriminalpolistjänsteman] efter att kroppsvisitationen genomförts vid en icke angiven tidpunkt och på en icke angiven plats (antagligen på polisstationen) att AB skulle lämna ett skriftligt vittnesmål enligt förfarandet i [lagen om inrikesministeriet]”. Följaktligen anser jag att AB senast i detta skede av förfarandet borde ha haft tillgång till en försvarare.

2. Svar på den andra och den femte frågan

57. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den andra och den femte tolkningsfrågan ska besvaras så, att begreppet ”misstänkt” i den mening som avses i direktiven 2012/13 och 2013/48 är ett självständigt unionsrättsligt begrepp. En person som de facto är misstänkt för att ha begått ett brott har ställning som ”misstänkt” i den mening som avses i dessa direktiv, även om denna processuella ställning inte erkänns i den nationella lagstiftningen och denna lagstiftning inte tillerkänner den misstänkta personen de rättigheter han eller hon ska ha. Dessa direktiv utgör hinder för en nationell lagstiftning och praxis enligt vilka rätten till försvar uppkommer först från och med den tidpunkt då det formellt anges att den berörda personen har ställning som ”tilltalad”, varvid denna handling, såsom en förutsättning för att de processuella rättigheter och garantier som föreskrivs i nationell rätt ska kunna tillämpas, företas med fullt iakttagande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den utredande myndigheten har, vilken inte är skyldig att underrätta den som de facto är misstänkt om de misstankar som finns mot personen så snart som möjligt.

D. Den fjärde tolkningsfrågan

1. Huruvida rätten till ett effektivt rättsmedel är förenlig med en domstolsprövning som begränsar sig till prövningen av om de formella kraven är uppfyllda

58. Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde tolkningsfrågan, som enligt min mening ska behandlas före den tredje, för att få klarhet i huruvida direktiven 2012/13 och 2013/48 samt artiklarna 47 och 48 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken domstolen, i ett förfarande för godkännande i efterhand av en domstol av tvångsmedel i samband med insamling av bevis till en brottsutredning, inte får pröva huruvida de misstänktas och tilltalades grundläggande rättigheter, som garanteras genom dessa direktiv och dessa artiklar, har åsidosatts.

59. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att även om, i enlighet med artikel 164.3 NPK, den kroppsvisitation som utfördes på grundval av ett protokoll, inom ramen för förundersökningen, ska bli föremål för en domstolsprövning i efterhand, avser detta enligt relevant nationell rättspraxis endast de formkrav som är avgörande för lagenligheten av denna åtgärd och av det beslag som följer av åtgärden, och möjliggör inte för den behöriga domstolen att pröva huruvida de rättigheter som garanteras genom direktiven 2012/13 och 2013/48 har iakttagits.

60. För att pröva denna fråga ska det inledningsvis erinras om att enligt artikel 47 i stadgan har var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln. Enligt artikel 48.2 i stadgan ska dessutom var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse garanteras respekt för rätten till försvar. Det är obestridligt att dessa bestämmelser är tillämpliga i förevarande fall, eftersom det nationella målet rör en situation där de bulgariska myndigheterna tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51 i stadgan. Eftersom den aktuella bulgariska lagstiftningen syftar till att genomföra direktiven 2012/13 och 2013/48, genom vilka rätten till information och rätten till tillgång till försvarare garanteras för en misstänkt och/eller tilltalad i straffrättsliga förfaranden, omfattas denna lagstiftning av stadgans tillämpningsområde. Såsom domstolen vid flera tillfällen har påpekat stöder sig de båda direktiven på de rättigheter som anges bland annat i artiklarna 47 och 48 i stadgan och syftar till att främja dessa rättigheter.

61. Vad gäller tolkningen av direktiv 2012/13 ska det påpekas att artikel 8.2 i direktivet kräver att ”misstänkta eller tilltalade personer eller deras försvarare har rätt att, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, angripa eventuell underlåtenhet eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information i enlighet med detta direktiv” (min kursivering). Med hänsyn till betydelsen av rätten till ett effektivt rättsmedel, som skyddas genom artikel 47 i stadgan, och till den klara, ovillkorliga och precisa texten i artikel 8.2 i direktiv 2012/13, utgör, enligt domstolen, den sistnämnda bestämmelsen hinder för varje nationell åtgärd som hindrar utövandet av ett effektivt rättsmedel, om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts. Domstolen har slagit fast att samma tolkning gäller artikel 12 i direktiv 2013/48, enligt vilken ”misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden har tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts”.

62. Följaktligen åläggs medlemsstaterna i båda dessa direktiv en skyldighet att föreskriva ett effektivt rättsmedel för det fall de rättigheter som fastställs i direktiven åsidosätts, i syfte att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar. Det ska emellertid påpekas att enligt artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12.1 i direktiv 2013/48 ska rätten att angripa eventuella överträdelser av dessa rättigheter beviljas i enlighet med ”förfarandena i nationell rätt” respektive ”nationell rätt”. I dessa bestämmelser fastställs således varken hur åsidosättandena av dessa rättigheter ska kunna åberopas eller vid vilken tidpunkt detta kan ske under det straffrättsliga förfarandet, vilket innebär att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa de specifika rättsmedlen.

63. Denna tolkning av bestämmelserna i direktiven 2012/13 och 2013/48 bekräftas av deras respektive skäl. I skäl 36 i direktiv 2012/13 anges att rätten att angripa en underlåtelse eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information eller delar av det material som rör målet i enlighet med detta direktiv ”medför inte någon skyldighet för medlemsstaterna att ha ett specifikt förfarande för överklagande, ett särskilt system eller ett klagomålsförfarande inom ramen för vilket en sådan underlåtelse eller vägran kan angripas” (min kursivering). Skäl 50 i direktiv 2013/48 har samma innebörd när det i detta i huvudsak anges att medlemsstaternas skyldighet att se till att rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång respekteras inte påverkar nationella bestämmelser eller system när det gäller bevistillåtlighet och inte heller hindrar ”medlemsstaterna från att bibehålla ett system genom vilket alla befintliga bevis kan åberopas i en domstol eller inför en domare, utan att dessa bevis separat eller på förhand har bedömts med avseende på tillåtlighet” (min kursivering). Av det ovan anförda följer att principen om medlemsstaternas processuella autonomi är tillämplig, utan att det påverkar de gränser som fastställs i unionsrätten.

2. Begränsning av medlemsstaternas processuella autonomi genom likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

64. I avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det enligt domstolens fasta praxis på varje medlemsstat att i sin rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Enligt principen om lojalt samarbete som nu föreskrivs i artikel 4.3 FEU får de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten därför inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). Dessa krav på likvärdighet och effektivitet uttrycker medlemsstaternas allmänna skyldighet att säkerställa ett domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, inbegripet rätten till försvar.

65. Behovet av att beakta principen om medlemsstaternas processuella autonomi förklaras av att direktiven 2012/13 och 2013/48 antogs med artikel 82.2 FEUF som rättslig grund, enligt vilken det endast är tillåtet att fastställa minimiregler om ”personers rättigheter” vid det straffrättsliga förfarandet. Lagstiftarens syfte med detta synsätt var att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande, som jag har hänvisat till i detta förslag till avgörande. Det ska emellertid inte glömmas bort att eftersom dessa direktiv bidrar till en minimiharmonisering av straffrättsliga förfaranden inom området med frihet, säkerhet och rättvisa i unionen, kan de inte anses utgöra fullständiga och uttömmande instrument. De tillåter följaktligen medlemsstaterna att, såsom preciseras i skäl 40 i direktiv 2012/13 och skäl 54 i direktiv 2013/48, utvidga de rättigheter som anges i dessa direktiv för att säkerställa en högre skyddsnivå även i situationer som inte uttryckligen behandlas i dessa direktiv. Skyddsnivån får aldrig vara lägre än de normer som fastställs i Europakonventionen, såsom dessa tolkas i Europadomstolens praxis.

66. När det gäller likvärdighetsprincipen finns det ingenting i handlingarna i målet som tyder på att denna princip åsidosätts i den aktuella nationella rättspraxisen, enligt vilken domstolsprövningen, inom ramen för ett förfarande för godkännande i efterhand av en domstol av tvångsmedel för bevisupptagning i samband med en brottsutredning, endast omfattar formkrav som är avgörande för dessa åtgärders lagenlighet och inte möjliggör för den behöriga domstolen att pröva huruvida de rättigheter som garanteras genom direktiven 2012/13 och 2013/48 har iakttagits. Denna rättspraxis är nämligen avsedd att tillämpas oberoende av huruvida tvångsmedlet har tillämpats i strid med en individuell rättighet som grundar sig på bestämmelser i nationell rätt eller på bestämmelser i unionsrätten.

67. Den hänskjutande domstolen har däremot uttryckt tvivel om huruvida denna nationella praxis är förenlig med effektivitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen har med hänvisning till Europadomstolens praxis erinrat om att en misstänkts erkännanden utanför domstol eller andra myndigheter i avsaknad av biträde av en försvarare, i detta inledande skede, kan medföra ett åsidosättande av principen om ett rättvist förfarande, i strid med artikel 6.1 och 6.3 i Europakonventionen. Enligt den hänskjutande domstolen har de bulgariska domstolarnas praxis på ett enhälligt sätt vägrat att behandla uppgifter som inhämtats från personer som faktiskt är misstänkta men som ofta hörs som vittnen avseende sina egna handlingar som bevisning. Den hänskjutande domstolen betvivlar dock att denna processuella sanktion som grundar sig på bevisfrågan kan utgöra en tillräcklig garanti för att medborgarnas rätt till försvar, såsom den föreskrivs i stadgan och som beskrivs i detalj i direktiven 2012/13 och 2013/48, kommer att respekteras.

68. När det gäller den ovannämnda effektivitetsprincipen ska det först erinras om att unionsrätten inte innebär att medlemsstaterna är skyldiga att införa andra rättsmedel än dem som föreskrivs i nationell rätt. Det förhåller sig emellertid annorlunda om det av den nationella rättsordningens systematik framgår att det inte finns något rättsmedel som ens prejudiciellt ger den berörda domstolen möjlighet att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, eller om de enskildas enda möjlighet att få till stånd en domstolsprövning är att bryta mot gällande rätt.

69. Det framgår av domstolens praxis att varje fall som gäller frågan huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som enskilda har enligt unionens rättsordning ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid de olika nationella domstolarna som helhet betraktat samt med beaktande av hur förfarandet är utformat och dess särdrag. Ur denna synvinkel finns det anledning att i förekommande fall beakta de principer som det nationella rättssystemet bygger på, som till exempel skyddet för rätten till försvar, principen om rättssäkerhet och principen om förfarandets riktiga förlopp.

70. Prövningen av huruvida effektivitetsprincipen har iakttagits kräver inte, enligt denna rättspraxis, en analys av samtliga befintliga rättsmedel i en medlemsstat, utan en kontextuell analys av den bestämmelse som påstås strida mot denna princip, vilket kan innebära en bedömning av andra processuella bestämmelser som är tillämpliga på det rättsmedel vars effektivitet ifrågasätts eller av sådana som är tillämpliga på rättsmedel som har samma syfte som det förstnämnda rättsmedlet. Domstolen anser att det i de domar som meddelats enbart är fråga om enskilda bedömningar vari hänsyn tagits till hela det faktiska och juridiska sammanhanget i varje enskilt fall. Dessa avgöranden kan inte överföras automatiskt till andra områden än dem som avgörandena avsåg.

3. Kännetecknen för den domstolsprövning som utförs av de bulgariska domstolarna

71. När det gäller prövningen av det aktuella fallet anser jag att det framgår av såväl lydelsen som syftena med artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12.1 i direktiv 2013/48, liksom av de preciseringar som ges i de ovannämnda skälen, att det inte strider mot unionsrätten att en medlemsstat begränsar domstolsprövningen av tvångsåtgärder för bevisupptagning till att avse deras formella lagenlighet, om den domstol som prövar målet i sak sedan, i brottmålet, kan kontrollera att den berörda personens rättigheter som följer av dessa direktiv, tolkade mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, har iakttagits. Begäran om förhandsavgörande tyder på att så är fallet enligt bulgarisk rätt. Såsom har angetts i punkt 67 ovan vägrar nämligen de bulgariska domstolarna att behandla uppgifter som inhämtats i strid med de processuella rättigheter som tillkommer misstänkta inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som bevisning.

72. Med andra ord gör tillämplig praxis från de bulgariska domstolarna det möjligt att utesluta information och bevisning som erhållits i strid med bestämmelserna i unionsrätten, i förevarande fall artikel 3 i direktiv 2012/13 om att underrätta den misstänkte om dennes rättigheter, och artikel 3 i direktiv 2013/48 om tillgång till försvarare. Det är alltså inte så att de oegentligheter som eventuellt har konstaterats inom ramen för ett straffrättsligt förfarande inte kan avhjälpas. Det förefaller tvärtom som om varje misstänkt har möjlighet att göra gällande ett åsidosättande av sina rättigheter inom ramen för det straffrättsliga förfarandet. Den mekanism som den bulgariska rättsordningen förefaller ha antagit uppvisar likheter med de mekanismer som utvecklats i andra medlemsstater, oavsett om de föreskrivs i lag eller annan författning (konstitutionell rätt/straffrätt) eller i praxis. Det är för övrigt inte ovanligt att dessa mekanismer har sitt ursprung just i de nationella domstolarnas rättspraxis. Det framgår således att de bulgariska processuella reglerna, såsom de har tolkats av de behöriga domstolarna, inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för den misstänkte att i enlighet med nationella förfaranden bestrida ett åsidosättande av ovannämnda processuella rättigheter. Även om den hänskjutande domstolen har uttryckt vissa reservationer i detta avseende, bland annat vad gäller frågan huruvida de mekanismer som föreskrivs i bulgarisk rätt är ägnade att tillvarata den misstänktes rättigheter, innehåller begäran om förhandsavgörande inte tillräckliga uppgifter till stöd för detta påstående.

73. Det kan dessutom konstateras att den hänskjutande domstolen inte har angett vilka åtgärder som skulle kunna vidtas eller utvecklas genom lagstiftning eller rättspraxis för att stärka skyddet för den misstänktes processuella rättigheter inom ramen för ett straffrättsligt förfarande. Eftersom den bulgariska regeringen inte har intervenerat i förevarande mål, är de enda uppgifter som domstolen kan stödja sig på de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat. Jag anser emellertid att det under alla omständigheter inte ankommer på domstolen att föreslå de behöriga myndigheterna eventuella reformer, särskilt inte om man beaktar skillnaderna mellan de olika mekanismer och rättsmedel som finns i de olika medlemsstaterna för att säkerställa införlivandet av direktiven 2012/13 och 2013/48. Domstolens roll i förevarande mål ska snarare begränsas till en prövning av huruvida det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel. Mot bakgrund av tillgängliga uppgifter ska denna fråga besvaras nekande.

74. En bedömning mot bakgrund av artiklarna 47 och 48 i stadgan, till vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat, kan enligt min mening inte ändra denna slutsats. Vad särskilt gäller artikel 47 i stadgan, som garanterar rätten till ett effektivt domstolsskydd, bör det erinras om att unionsrätten i princip inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att, för att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, införa andra rättsmedel vid de nationella domstolarna än dem som föreskrivs i nationell rätt. Det förhåller sig annorlunda endast om det av den nationella rättsordningens systematik framgår att det inte finns något rättsmedel som ens prejudiciellt ger den berörda domstolen möjlighet att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. Såsom den hänskjutande domstolen själv har slagit fast är så emellertid inte fallet i förevarande mål.

75. Av de skäl som angetts i föregående punkter är jag benägen att dra slutsatsen att den bulgariska straffprocessrätten, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, inte ger upphov till tvivel med avseende på effektivitetsprincipen. Denna princip utgör inte hinder för en domstolsprövning som endast avser de formella kraven för en tvångsåtgärd, såsom en husrannsakan, utan att det sker någon kontroll av huruvida de rättigheter som följer av direktiven 2012/13 och 2013/48 har iakttagits, mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, förutsatt att ett sådant iakttagande kan prövas av den domstol som prövar brottmålet i sak och som kommer att pröva AB:s skuld. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen, som har direkt kännedom om tillämpliga processuella regler, att göra lämpliga kontroller och, i förekommande fall, att dra de nödvändiga slutsatserna av detta för att säkerställa unionsrättens effektivitet.

76. Det ska härvidlag erinras om att det framgår av domstolens fasta praxis att enskilda, i alla de fall då bestämmelserna i ett direktiv med avseende på innehållet framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, har rätt att åberopa dem inför den nationella domstolen gentemot staten dels då medlemsstaten underlåter att införliva direktivet med den nationella rätten inom tidsfristen, dels då den inte har införlivat det på ett korrekt sätt. Domstolen har i sin praxis funnit att artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12 i direktiv 2013/48 samt artikel 47 i stadgan är klara, ovillkorliga och precisa bestämmelser. De har följaktligen direkt effekt. Av detta följer att personer som i praktiken är ”misstänkta” enligt bulgarisk rätt, såsom AB i det nationella målet, ska kunna åberopa de rättsmedel som föreskrivs i artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12 i direktiv 2013/48, jämförda med artiklarna 47 och 48 i stadgan, direkt.

4. Svar på den fjärde tolkningsfrågan

77. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den fjärde tolkningsfrågan ska besvaras så, att unionsrätten, i synnerhet effektivitetsprincipen, inte utgör hinder för att en medlemsstat begränsar domstolsprövningen av tvångsåtgärder för bevisupptagning till att avse deras formella lagenlighet, om den domstol som prövar målet i sak sedan, i brottmålet, kan kontrollera att den berörda personens rättigheter som följer av direktiven 2012/13 och 2013/48, tolkade mot bakgrund av artiklarna 47 och 48 i stadgan, har iakttagits.

E. Den tredje tolkningsfrågan

1. Förslag till omformulering av frågan

78. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida legalitetsprincipen och principen om förbud mot godtycklig maktutövning samt direktiv 2013/48, och särskilt artikel 3.3 b i detta, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken endast personer som formellt sett är ”tilltalade” kommer i åtnjutande av de rättigheter som följer av detta direktiv, medan det ankommer på den utredande myndigheten att bedöma vid vilken tidpunkt personen får denna ställning.

79. Svaret på denna fråga framgår enligt min mening klart av prövningen av de föregående frågorna. Såsom jag redan har angett i förevarande förslag till avgörande skulle en tolkning enligt vilken åtnjutandet av de rättigheter som garanteras genom direktiven 2012/13 och 2013/48 helt och hållet är beroende av att de nationella myndigheterna antar en ”formell” handling vara godtyckligt restriktiv och inte säkerställa ett effektivt utövande av de rättigheter som slås fast i dessa direktiv. Det förefaller nämligen vara oförenligt med kravet i artikel 3.2 i direktiv 2013/48, nämligen att den berörda personen ska få tillgång till en försvarare ”utan onödigt dröjsmål”, att göra det faktiska utövandet av denna rätt beroende av de behöriga myndigheternas fria skön.

80. Även om den tredje frågan vid första anblicken kan förefalla överflödig med hänsyn till ovanstående överväganden, ska det erinras om att domstolen i sitt svar med nödvändighet måste beakta de särskilda omständigheterna i det nationella målet, det vill säga den omständigheten att målet rör en ansökan om godkännande i efterhand av domstolen av kroppsvisitationen och beslaget av de substanser som påträffats hos AB. Jag kommer nedan att pröva den tredje frågan med beaktande av dessa omständigheter. Ur denna synvinkel tycks den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt snarare ha till syfte att fastställa huruvida artikel 3 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som medger att olaglig kroppsvisitation och beslag av egendom sker utan att den berörda personen har rätt till tillgång till försvarare.

81. Om domstolen skulle tolka den tredje frågan på det sätt som föreslagits, ska det inledningsvis uppmärksammas att det i artikel 3.2 i direktiv 2013/48 uppställs stränga krav, eftersom det i denna bestämmelse föreskrivs att misstänkta eller tilltalade personer ska ha tillgång till försvarare ”utan onödigt dröjsmål” och ”under alla omständigheter” från den tidpunkt när den första av de fyra händelser som räknas upp i leden a–d i denna bestämmelse inträffar. Eftersom kroppsvisitation och beslag av olaglig egendom inte som sådana återfinns bland de händelser som nämns i nämnda bestämmelse, ska ett åsidosättande av rätten till tillgång till försvarare i princip inte anses ha skett, såvida inte omständigheterna i det enskilda fallet uppfyller kriterierna för en eller flera av dessa specifika händelser, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Följande överväganden kan vara användbara för den hänskjutande domstolen vid tillämpningen av denna bestämmelse.

2. Rätten att få tillgång till en försvarare innan den misstänkte förhörs av polisen

82. Enligt artikel 3.2 a i direktiv 2013/48 ska misstänkta eller tilltalade ha tillgång till en försvarare före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet. Denna bestämmelse utgör en kodifiering av Europadomstolens praxis, enligt vilken rätten till en rättvis rättegång, som slås fast i artikel 6.1 i Europakonventionen, som huvudregel kräver att tillgång till en försvarare beviljas från polisens första förhör med en misstänkt, såvida det inte visas, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, att det finns tvingande skäl för att inskränka denna rättighet. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att AB, efter kroppsvisitationen, blev föremål för förhör med polisen, under vilka han lämnade förklaringar och skriftligen bekräftade sina erkännanden. Det förefaller emellertid som om AB inte informerades om sin rätt till tillgång till försvarare och inte utövade denna rätt på ett effektivt sätt, vilket är problematiskt mot bakgrund av de rättigheter som garanteras genom direktiv 2013/48. Jag anser att ett sådant tillvägagångssätt hos de myndigheter som ansvarar för brottsutredningar inte kan anses uppfylla kraven i detta direktiv.

3. Rätten att utan onödigt dröjsmål få tillgång till en försvarare efter det att den misstänkte frihetsberövats

83. Oberoende av vad som anförts ovan uppkommer frågan huruvida AB hade kunnat göra gällande sin rätt till tillgång till försvarare vid kroppsvisitationen, trots att detta tvångsmedel inte uttryckligen nämns i artikel 3.2 i direktiv 2013/48. Enligt min mening skulle detta vara fallet om den situation som AB befann sig i kunde förstås som ett ”frihetsberövande” i enlighet med det fall som avses i artikel 3.2 c i direktivet. Eftersom beslutet om hänskjutande inte innehåller några tydliga uppgifter i detta hänseende, ska den hänskjutande domstolen själv pröva huruvida omständigheterna i det nationella målet kan kvalificeras som ”frihetsberövande” i den mening som avses i denna bestämmelse.

a) Överväganden för det fall att kroppsvisitationen hade utförts inom ramen för vägkontrollen

84. För det första framgår det av vissa uppgifter att kroppsvisitationen ägde rum på plats vid vägkanten när fordonet väl hade stannats av polisen och blivit föremål för kontroll. I ett sådant fall anser jag att det inte rimligen kan anses att AB har varit frihetsberövad. Ett sådant tvångsmedel som skyndsamt vidtogs omedelbart efter det att det framkommit tecken på att ett brott hade begåtts kan enligt min mening inte likställas med ett ”frihetsberövande”. Det ska inte glömmas bort att AB varken formellt hade anhållits eller förhörts i häkte av polisen, utan helt enkelt hade stoppats i samband med en trafikkontroll. Även om AB inte var fri att undandra sig vägkontrollen, innebär omständigheterna i det aktuella fallet inte någon betydande inskränkning av hans handlingsfrihet. Varje bedömning som antyder motsatsen skulle enligt min mening inte bara strida mot ordalydelsen i artikel 3.2 c i direktiv 2013/48, utan även kunna utvidga bestämmelsens tillämpningsområde på ett orimligt sätt, särskilt som ett sådant synsätt inte är nödvändigt för att säkerställa ett effektivt skydd för de grundläggande rättigheterna inom ramen för en brottsutredning, såsom jag kommer att förklara nedan.

85. Såsom jag har angett i detta förslag till avgörande utgör de rättigheter som garanteras i direktiven 2012/13 och 2013/48 ett uttryck för rätten till en rättvis rättegång på det straffrättsliga området. Det ska här erinras om domstolens praxis enligt vilken direktiv 2013/48 syftar till att främja bland annat rätten att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas i enlighet med vad som anges i artikel 47 andra stycket i stadgan samt rätten till försvar enligt artikel 48.2. Det ska dessutom påpekas att enligt skäl 12 i direktiv 2013/48 bygger detta direktiv på de rättigheter som fastställs i stadgan, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och bygger på artiklarna 5 och 6 i EKMR, såsom dessa tolkas av Europadomstolen. Av detta följer att det är nödvändigt att tolka bestämmelserna i detta direktiv mot bakgrund av artikel 6.3 c i Europakonventionen, i vilken rätten till tillgång till försvarare uttryckligen föreskrivs.

86. Det ska här erinras om att Europadomstolen har ansett att en kroppsvisitation som skett vid en vägkontroll, vid vilken någon har vittnat mot sig själv, inte innebär någon betydande begränsning av den berörda personens handlingsfrihet som skulle kunna räcka för att ge upphov till ett krav på rättsligt bistånd redan i detta skede av förfarandet. Det ska påpekas att Europadomstolen i huvudsak grundade sitt resonemang på samma argument som framförts i punkt 84 ovan, nämligen att det inte skett något formellt anhållande eller något förhör i häkte från polismyndighetens sida av den berörda personen, det vill säga frihetsberövande åtgärder som kunde motivera deltagande av en försvarare. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att den omständigheten att någon blivit föremål för en kroppsvisitation vid vägkanten i samband med en vägkontroll utan att ha erhållit rättsligt bistånd, inte i sig utgör en överträdelse av artikel 3.2 c i direktiv 2013/48.

b) Överväganden för det fall att kroppsvisitationen skulle ha utförts på polisstationen

87. En annan bedömning kan däremot inte uteslutas om kroppsvisitationen hade utförts medan AB var frihetsberövad, exempelvis om denna kroppsvisitation hade ägt rum på polisstationen. I ett sådant fall skulle det kunna hävdas att AB borde ha beviljats rätt till tillgång till försvarare ”utan onödigt dröjsmål” på grund av att hans situation omfattades av artikel 3.2 c i direktiv 2013/48. Den hänskjutande domstolen ska i förekommande fall beakta en rad kriterier som jag kommer att redogöra för i följande punkter för att avgöra huruvida det i förevarande fall föreligger ett ”frihetsberövande” i den mening som avses i denna bestämmelse.

88. Europadomstolens praxis avseende tolkningen av artikel 5.1 i Europakonventionen förefaller mig särskilt relevant, eftersom den uttömmande räknar upp skälen till att en person kan frihetsberövas. När ”rätten till frihet” slås fast i denna hänvisar den inte endast till inskränkningar i rätten att fritt röra sig, vilka omfattas av artikel 2 i protokoll nr 4 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna avseende erkännande av vissa andra rättigheter och friheter än dem som redan finns i konventionen och i dess första tilläggsprotokoll, som undertecknades i Strasbourg den 16 september 1963, utan avser personens fysiska frihet. Syftet med denna bestämmelse är att säkerställa att ingen godtyckligt berövas denna frihet. Enligt led c i nämnda artikel 5.1 är detta fallet när den berörda personen är ”arresterad” eller ”berövad friheten” för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott. AB:s situation tycks omfattas av detta typfall, oberoende av den omständigheten att det aktuella förfarandet endast avser ett inledande skede av det straffrättsliga förfarandet, nämligen domstolens godkännande i efterhand av de tvångsåtgärder som vidtagits gentemot AB. Syftet med dessa åtgärder är just att erhålla nödvändig bevisning för att kunna avgöra om det är nödvändigt att väcka åtal mot den berörda personen. Det är därför viktigt att komma ihåg att det aktuella rättsliga förfarandet ingår i det straffrättsliga förfarandet i dess helhet, varför artikel 5.1 i Europakonventionen är tillämplig i förevarande fall.

89. När det gäller det ovannämnda begreppet ”frihetsberövande” ska det noteras att det omfattar både en objektiv aspekt, nämligen intagning av en person till ett visst begränsat utrymme under en icke obetydlig tidsperiod, och en subjektiv aspekt, det vill säga att personen inte på ett giltigt sätt har samtyckt till intagningen. Bland de objektiva omständigheter som ska beaktas återfinns möjligheten att lämna platsen för intagningen, nivån av övervakning och kontroll som utövas över hur den intagna personen rör sig, graden av isolering av den intagna personen och de tillfällen då sociala kontakter erbjuds honom eller henne. Europadomstolen har slagit fast att man måste utgå från den konkreta situation som individen befinner sig i och beakta ett antal kriterier som typ, varaktighet, verkan och tillvägagångssätt för genomförandet av den aktuella åtgärden. Enligt Europadomstolen är den åtskillnad som ska göras mellan ”frihetsberövande” och ”inskränkning” av friheten endast grad- eller nivåskillnad, och inte en skillnad i art eller innehåll. Indelningen i den ena eller den andra av dessa kategorier kan ibland visa sig svår, eftersom det i vissa marginella fall rör sig om en ren bedömningsfråga. Det är emellertid nödvändigt att göra ett val, eftersom det är avgörande för om artikel 5 i Europakonventionen är tillämplig eller inte. Förekomsten av ett inslag av tvång vid utövandet av polisens befogenheter gällande att ställa frågor och utföra kroppsvisitation tyder på ett ”frihetsberövande”, även om dessa åtgärder är kortvariga. Den omständigheten att en person inte är beläggs med handfängsel, fängslas eller fysiskt fasthålls på annat sätt är inte avgörande vid bedömningen av huruvida det föreligger ett ”frihetsberövande”.

90. Europadomstolen har följaktligen funnit att en person blir ”berövad friheten” i den mening som avses i artikel 5.1 c i Europakonventionen när den berörda personen helt har berövats all rätt att fritt röra sig, även om utfrågningen och kroppsvisitationen endast har varit kortvariga. Det är tillräckligt att den berörda personen har varit tvungen att stanna kvar där han eller hon befann sig och bli föremål för kroppsvisitation och att han eller hon skulle ha gripits, häktats eller åtalats om han eller hon hade vägrat. Polisens användning av våld är av avgörande betydelse för en sådan klassificering, bland annat vid transport av den berörda personen till polisstationen eller frihetsberövande av personen på denna plats. Europadomstolen fann att förbudet mot att lämna polisstationen utan tillstånd visar på ett inslag av tvång som kan uppfylla de föreskrivna kriterierna i artikel 5.1 c i Europakonventionen.

c) De kontroller som ska utföras av den hänskjutande domstolen

91. I avsaknad av närmare uppgifter i begäran om förhandsavgörande om den situation som AB befann sig i på polisstationen, förefaller det nödvändigt att begära att den hänskjutande domstolen gör nödvändiga kontroller. Jag anser att om domstolen skulle fastställa att kroppsvisitationen har ägt rum vid en vägkontroll i en sådan situation som den som beskrivs i punkt 84 ovan, borde den kunna utesluta ett åsidosättande av rätten till tillgång till försvarare enligt artikel 3.2 c i direktiv 2013/48. Eftersom det då inte föreligger någon betydande begränsning av AB:s handlingsfrihet, anser jag att en sådan situation inte kan betecknas som ett ”frihetsberövande”.

92. Däremot borde den hänskjutande domstolen i princip kunna slå fast att unionsrätten har åsidosatts om kroppsvisitationen har ägt rum på polisstationen, under omständigheter som utgör ett ”frihetsberövande”, i enlighet med de kriterier som angetts i föregående punkter i detta förslag till avgörande. Det ska emellertid preciseras att det sedan länge är vedertaget i Europadomstolens praxis att rättsligt bistånd under särskilda omständigheter kan skjutas upp eller tillfälligt begränsas. Det framgår emellertid av denna rättspraxis att även om det finns tvingande skäl som undantagsvis kan motivera att tillgång till försvarare nekas, får en sådan inskränkning – oavsett hur den är motiverad – inte på ett otillbörligt sätt innebära en kränkning av de rättigheter som följer av artikel 6 i Europakonventionen.

93. Europadomstolen har påpekat att det i princip är fråga om en oåterkallelig kränkning av rätten till försvar när uttalanden som görs i samband med ett polisförhör genom vilka en person vittnar mot sig själv utan möjlig hjälp av en försvarare används som grund för en fällande dom. Den hänskjutande domstolen ska följaktligen fastställa huruvida det undantagsvis av tvingande skäl var motiverat att begränsa rätten att få tillgång till en försvarare, samtidigt som den ska beakta konsekvenserna av en sådan begränsning för förfarandets övergripande rättvisa. Vid denna bedömning ska det noteras att de faktiska omständigheterna, såsom de framgår av handlingarna i målet, inte visar att det finns något tvingande skäl som kan motivera att rättsligt bistånd nekades.

94. För fullständighetens skull ska det slutligen påpekas att eftersom en administrativ eller rättslig praxis i allmänhet återspeglar gällande nationell lagstiftning, såvida det inte rör sig om ett enskilt åsidosättande av nationell rätt, bör även de slutsatser som den hänskjutande domstolen kommer att dra av sin bedömning av de faktiska omständigheterna göra det möjligt för den att fastställa huruvida artikel 3.2 c i direktiv 2013/48 utgör hinder för den aktuella nationella lagstiftningen.

4. Svar på den tredje tolkningsfrågan

95. Av ovan angivna skäl ska den tredje tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Artikel 3.2 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som medger att kroppsvisitation och beslag av olaglig egendom sker utan att den berörda personen har rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål inom ramen för ett ”förhör” av polisen [händelse som avses i led a i nämnda artikel 3.2] eller efter ett ”frihetsberövande” [händelse som avses i led c]. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma om omständigheterna i det nationella målet kan hänföras till någon av dessa två kategorier.

VI. Förslag till avgörande

96. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor Rayonen sad Lukovit (Distriktsdomstolen i Lukovit, Bulgarien) har ställt enligt följande: 1) Situationer där tvångsmedel såsom kroppsvisitation och/eller beslag har vidtagits under en utredning mot en person som misstänks för att ha begått ett brott omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att under frihetsberövandet kontakta tredje personer och konsulära myndigheter. 2) Begreppet ”misstänkt” i den mening som avses i direktiven 2012/13 och 2013/48 är ett självständigt unionsrättsligt begrepp. En person som de facto är misstänkt för att ha begått ett brott har ställning som ”misstänkt” i den mening som avses i dessa direktiv, även om denna processuella ställning inte erkänns i den nationella lagstiftningen och denna lagstiftning inte tillerkänner den misstänkta personen de rättigheter han eller hon ska ha. Dessa direktiv utgör hinder för en nationell lagstiftning och praxis enligt vilka rätten till försvar uppkommer först från och med den tidpunkt då det formellt anges att den berörda personen har ställning som ”tilltalad”, varvid denna handling, såsom en förutsättning för att de processuella rättigheter och garantier som föreskrivs i nationell rätt ska kunna tillämpas, företas med fullt iakttagande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den utredande myndigheten har, vilken inte är skyldig att underrätta den som de facto är misstänkt om de misstankar som finns mot personen så snart som möjligt. 3) Unionsrätten, särskilt effektivitetsprincipen, utgör inte hinder för att en medlemsstat begränsar domstolsprövningen av tvångsåtgärder för bevisupptagning till att avse deras formella lagenlighet, om den domstol som prövar målet i sak sedan, i brottmålet, kan kontrollera att den berörda personens rättigheter som följer av direktiven 2012/13 och 2013/48, tolkade mot bakgrund av artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, har iakttagits. 4) Artikel 3.2 i direktiv 2013/48 utgör hinder för en nationell lagstiftning som medger att kroppsvisitation och beslag av olaglig egendom sker utan att den berörda personen har rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål inom ramen för ett förhör av polisen eller efter ett frihetsberövande. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma om omständigheterna i det nationella målet kan hänföras till någon av dessa två kategorier.

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 142, 2012, s. 1.

3 EUT L 294, 2013, s. 1.

4 Zerouki-Cottin, D., ”À propos de la directive du 22 octobre 2013 relative au droit à l'avocat et de ses suites”, Revue internationale de droit pénal, vol. 85, 2014/3–4, punkt 20; Suominen, A., ”The sensitive relationship between the different means of legal integration: mutual recognition and approximation”, i Brière, C., och Weyembergh, A. (dir.), The needed balances in EU criminal law Hart Publishing, (ed. Chloé Brière/Anne Weyembergh), Oxford 2017, s. 170.

5 Min kursivering.

6 Min kursivering.

7 Min kursivering.

8 Min kursivering.

9 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 38).

10 Se punkt 25 i det förslag till avgörande som jag föredrog den 26 januari 2023 i mål C‑660/21, K.B. Och F.S. (Prövning ex officio på straffrättens område)) ( C‑660/21, EU:C:2023:52).

11 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 53).

12 Min kursivering.

13 Dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) ( C‑659/18, EU:C:2020:201, punkterna 25 och 26). Min kursivering,

14 Se punkt 41 ovan.

15 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 53). Min kursivering.

16 Se dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkterna 88 och 104), dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) ( C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 44), dom av den 14 maj 2020, Staatsanwaltschaft Offenburg ( C‑615/18, EU:C:2020:376, punkt 71), och dom av den 21 oktober 2021, ZX (Rättelse av åtalsbeslutet) ( C‑282/20, EU:C:2021:874, punkt 26).

17 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 57).

18 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 58). Min kursivering.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl. ( C‑317/08 till C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 49); dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting-04 ( C‑93/12, EU:C:2013:432, punkterna 35 och 36), och dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning) ( C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 75).

20 Se punkt 29 ovan.

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkterna 36 och 54), och, analogt, dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 47).

22 Dom av den 21 december 2021, Randstad Italia ( C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 62).

23 Dom av den 14 december 1995, Peterbroeck ( C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 14); dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05-C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 33) och dom av den 11 september 2019, Călin ( C‑676/17, EU:C:2019:700, punkt 42).

24 Dom av den 28 juni 2022, Kommissionen/Spanien (Åsidosättande av unionsrätten från lagstiftarens sida) ( C‑278/20, EU:C:2022:503, punkterna 59 och 60).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2002, Cofidis ( C‑473/00, EU:C:2002:705, punkt 37).

26 I mitt förslag till avgörande i mål C‑660/21, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på straffrättens område) ( C‑660/21, EU:C:2023:52, punkterna 64 och 65), uppmärksammade jag att den franska straffrättsliga lagstiftningen gjorde det möjligt att bortse från information och bevisning som erhållits med åsidosättande av unionsrättens krav, i detta fall artiklarna 3 och 4 i direktiv 2012/13. Jag anförde att förekomsten av sådana processrättsliga bestämmelser garanterade unionsrättens effektivitet och att förbudet för den hänskjutande domstolen att ex officio ogiltigförklara förfarandet på grund av att de båda tilltalade har upplysts om sin rätt att tiga för sent, vilket utgör en privaträttslig ogiltighetsgrund, inte åsidosatte effektivitetsprincipen.

27 Dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alfödi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 143).

28 Dom av den 1 juli 2010, Gassmayr ( C‑194/08, EU:C:2010:386, punkterna 44 och 45).

29 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkterna 57 och 58).

30 Se punkt 53 ovan.

31 Se punkt 56 ovan.

32 Se, för ett liknande resonemang, Mitsilegas, V., EU Criminal Law, Hart Publishing, Oxford 2022, (2 uppl) s. 267.

33 Europadomstolens dom av den 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 55).

34 Se punkt 30 ovan.

35 Dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 104).

36 Europadomstolens dom av den 23 april 2015, François mot Frankrike (CE:ECHR:2015:0423JUD002669011, § 47).

37 Europadomstolens dom av den 17 januari 2012, Stanev mot Bulgarien (CE:ECHR:2012:0117JUD003676006, § 117).

38 Europadomstolens dom av den 16 juni 2005, Storck mot Tyskland (CE:ECHR:2005:0616JUD006160300, § 73).

39 Europadomstolens dom av den 23 februari 2017, De Tommaso mot Italien (CE:ECHR:2017:0223JUD004339509, § 80).

40 Europadomstolens dom av den 9 april 2019, Tarek och Depe mot Turkiet (ECLI: CE:ECHR:2019:0409JUD007047212, § 53).

41 Europadomstolens dom av den 21 juni 2011, Shimovolos mot Tyskland (CE:ECHR:2011:0621JUD003019409, § 50).

42 Europadomstolens dom av den 23 juli 2013, M.A. Mot Cypern (CE:ECHR:2013:0723JUD004187210, § 193).

43 Europadomstolens dom av den 11 oktober 2016, Kasparov mot Tyskland (CE:ECHR:2016:1011JUD005365907, § 46).

44 Europadomstolens dom av den 12 januari 2010, Gillan och Quinton mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2010:0112JUD000415805, § 57).

45 Europadomstolens dom av den 24 juni 2008, Foka mot Turkiet (CE:ECHR:2008:0624JUD002894095, § 78).

46 Europadomstolens dom av den 26 juni 2014, Krupko m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2014:0626JUD002658707, § 36).

47 Europadomstolens dom av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, (CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, § 225).

48 Europadomstolens dom av den 12 maj 2017, Simeonovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2017:0512JUD002198004, § 116).