Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Mål C‑222/22 Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Efterföljande religiös konvertering)

I. Inledning

1. Förevarande mål ger domstolen tillfälle att precisera på vilka villkor och inom vilka gränser medlemsstaterna får erkänna ett behov av internationellt skydd till följd av verksamhet som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person ägnar sig åt sedan han eller hon lämnade ursprungslandet, det vill säga på plats (sur place).

2. Domstolen har särskilt ombetts att uttala sig om innebörden och räckvidden av artikel 5.3 i direktiv 2011/95/EU, enligt vilken medlemsstaterna ”normalt” får avslå ansökan om flyktingstatus efter det att en efterföljande ansökan har prövats, om risken för förföljelse grundar sig på ”omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet”. I detta sammanhang kommer domstolen att behöva fastställa i vilken utsträckning en medlemsstat kan använda det utrymme för skönsmässig bedömning som den ges i denna bestämmelse för att villkora beviljandet av denna status av att den sur place-verksamhet som sökanden ägnar sig åt är verksamhet som är tillåten i den medlemsstaten och som kan konstateras utgöra ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller inställning som sökanden hade i ursprungslandet.

3. Målet har uppkommit inom ramen för en tvist mellan JF, en iransk medborgare som konverterade till kristendomen när han vistades i Österrike, och Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Federala myndigheten för immigration och asyl, Österrike) (nedan kallad BFA) angående lagenligheten av BFA:s beslut att avslå JF:s ansökan om flyktingstatus. BFA ansåg nämligen, med tillämpning av artikel 5.3 i direktiv 2011/95, att risken för förföljelse till följd av denna konvertering följer av omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet.

4. I det följande kommer jag att redogöra för skälen till att jag anser att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en medlemsstat endast får neka en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har lämnat in en efterföljande ansökan flyktingstatus om det fastställs att ansökan uppenbarligen grundar sig på en risk för förföljelse som sökanden avsiktligen har framkallat efter antagandet av det slutliga beslutet om hans eller hennes tidigare ansökan, genom att ägna sig åt verksamhet, begå handlingar eller uppträda på ett ouppriktigt sätt, och detta endast i syfte att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att betraktas som flykting.

5. Jag kommer även att förklara varför jag anser att en medlemsstat inte kan använda det utrymme för skönsmässig bedömning som medges enligt denna bestämmelse för att uppställa andra villkor för beviljandet av denna status än de villkor som uttryckligen anges i direktiv 2011/95.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt

6. I artikel 1.A punkt 2 första stycket i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, kompletterad genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning (nedan kallad Genèvekonventionen), föreskrivs att begreppet ”flykting” är tillämpligt på den som ”i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd”.

B. Unionsrätt

7. I artikel 2 d i direktiv 2011/95 definieras begreppet ”flykting” som ”en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd … och som inte omfattas av artikel 12.”

8. I kapitel II i direktivet, med rubriken ”Bedömning av ansökningar om internationellt skydd”, föreskrivs följande i artikel 4.3 d:

”Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:

…

d) Om den sökande efter att ha lämnat ursprungslandet ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, ska man bedöma om denna verksamhet skulle utsätta den sökande för förföljelse eller allvarlig skada om han eller hon återvänder till landet.”

9. Artikel 5 i direktivet, med rubriken ”Internationellt skyddsbehov 'sur place'” har följande lydelse:

”1. En välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på händelser som har ägt rum efter det att sökanden lämnade ursprungslandet.

2. En välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på verksamhet som sökanden ägnat sig åt sedan han eller hon lämnade ursprungslandet, i synnerhet om det kan fastställas att den verksamhet som åberopas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet.

3. Utan att det påverkar Genèvekonventionen får medlemsstaterna besluta att en sökande som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet.”

C. Österrikisk rätt

10. I 2 § 1 led 23 i Bundesgesetz über die Gewährung von Asyl (den federala lagen om beviljande av asyl) av den 16 augusti 2005, i dess ändrade lydelse enligt Bundesgesetz, mit dem das Asylgesetz 2005, das Fremdenpolizeigesetz 2005 und das BFA-Verfahrensgesetz geändert werden (den federala lagen om ändring av 2005 års asyllag, 2005 års utlänningslag och lagen om förfarandet i BFA (Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl) (den österrikiska federala myndigheten för immigration och asyl)) av den 20 maj 2016 definieras begreppet ”efterföljande ansökan” som ”varje ny ansökan som lämnas in efter det att ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan”.

11. I 3 § AsylG 2005, med rubriken ”Ställning som berättigad till asyl”, föreskrivs följande:

”(1). En utlänning som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i Österrike ska beviljas ställning som asylberättigad, förutsatt att denna ansökan inte ska avslås enligt artiklarna 4, 4a eller 5, om det är sannolikt att han eller hon hotas av förföljelse i ursprungslandet, i den mening som avses i artikel 1.A punkt 2 i [Genèvekonventionen].

(2). Förföljelsen kan även grundas på händelser som inträffat efter det att utlänningen lämnade sitt ursprungsland (objektiva skäl för flykt som uppkommit på plats) eller på verksamhet som utlänningen ägnat sig åt sedan han eller hon lämnade ursprungslandet, som bland annat är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden redan hade i ursprungslandet (subjektiva skäl för flykt som uppkommit på plats). En utlänning som lämnar in en efterföljande ansökan (artikel 2.1 punkt 23) ska normalt inte beviljas ställning som asylberättigad om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som utlänningen genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, såvida det inte är fråga om verksamhet som är tillåten i Österrike och som kan fastställas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som han eller hon hade i ursprungslandet.

…”

III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågan

12. Den 3 oktober 2015 lämnade JF, som är iransk medborgare, in en ansökan om internationellt skydd till de österrikiska myndigheterna med motiveringen att han, i egenskap av trafiklärare, bland annat hade förhörts av den iranska underrättelsetjänsten på grund av att han hade vägrat lydnad och hade utsatts för förföljelse på grund av den kritik som han hade riktat mot en predikant inom ramen för sitt första studieår.

13. Genom beslut av den 7 juni 2017 avslog BFA JF:s ansökan på grund av att de argument som JF hade anfört för att motivera sin flykt från ursprungslandet inte var trovärdiga och antog ett beslut om återvändande mot honom. JF överklagade beslutet till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) som avslog överklagandet genom dom av den 3 januari 2018. Domen har vunnit laga kraft.

14. Den 26 juni 2019 lämnade JF in en efterföljande ansökan om internationellt skydd, eftersom han konverterat till kristendomen under tiden efter det att domen hade vunnit laga kraft, och fruktade därför att utsättas för förföljelse i sitt ursprungsland. Genom beslut av den 24 juni 2020 avslog BFA sökandens ansökan om flyktingsstatus med tillämpning av bestämmelserna i 3 § 2 andra meningen AsylG 2005. BFA beviljade dock den berörda parten status som subsidiärt skyddsbehövande. BFA fann att JF under flera samtal och på grundval av exakt bevisning på ett trovärdigt sätt hade visat att han under sin vistelse i Österrike hade konverterat till kristendomen och att han aktivt utövade sin tro, varför han löpte risken att utsättas för förföljelse om han skulle återvända till Iran. BFA ansåg emellertid att detta skäl till förföljelse hade uppkommit sur place och att sökanden hade skapat denna omständighet genom eget beslut.

15. JF överklagade beslutet till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen). Domstolen biföll överklagandet genom dom av den 29 september 2020. Domstolen fann att även om risken för förföljelse, inom ramen för en efterföljande ansökan, som grundar sig på omständigheter som sökanden har skapat ”genom eget beslut” ”normalt” innebär att flyktingstatus inte ska beviljas, tyder sistnämnda begrepp emellertid på att det finns fall där flyktingstatus kan beviljas, trots 3 § 2 andra meningen AsylG 2005, enligt vilken det krävs en prövning av om det föreligger ett missbruk från den sökandes sida. Nämnda domstol fann även att enbart den omständigheten att det inte fanns något som tydde på att sökandens konvertering var ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden redan hade i ursprungslandet inte räckte för att avslå ansökan om flyktingstatus.

16. BFA överklagade ovannämnda dom till Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) och gjorde gällande att 3 § 2 andra meningen AsylG 2005 innehåller en allmän regel enligt vilken flyktingstatus inte kan beviljas i sådana fall som det som är aktuellt i det nationella målet. Det enda undantaget från denna regel avser det fall då den aktuella verksamheten är verksamhet som är tillåten i Österrike och som kan konstateras utgöra ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet.

17. Den hänskjutande domstolen anser att en tolkning av artikel 5.3 i direktiv 2011/95 är nödvändig för att det nationella målet ska kunna avgöras.

18. Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen: Ska artikel 5.3 i direktiv [2011/95] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken en utlänning som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas status som asylberättigad om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som utlänningen genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, såvida det inte är fråga om verksamhet som är tillåten i Österrike och som kan fastställas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet?

19. Skriftliga yttranden har lämnats av JF, av den österrikiska och av den tyska regeringen, samt av kommissionen.

IV. Bedömning

20. Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i innebörden och räckvidden av bestämmelsen i artikel 5.3 i direktiv 2011/95 i syfte att fastställa i vilken utsträckning en medlemsstat, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den medges enligt denna bestämmelse, får avvika från den.

21. Vid tolkningen av denna bestämmelse ska inte bara dess lydelse beaktas, utan även det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas med direktiv 2011/95. Bakgrunden till en unionsbestämmelse kan även ge relevanta upplysningar om tolkningen av densamma. Dessutom bör Genèvekonventionen beaktas, eftersom samråden med Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) även utgör en användbar informationskälla.

A. Formuleringen av artikel 5.3 i direktiv 2011/95

22. I artikel 5.3 i direktiv 2011/95 föreskrivs att ”[u]tan att det påverkar Genèvekonventionen får medlemsstaterna besluta att en sökande som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet.”

23. För det första utgör denna artikel, såsom framgår av dess ordalydelse, en fakultativ bestämmelse, vilket innebär att en vägran att bevilja flyktingstatus endast är en möjlighet som det ankommer på medlemsstaterna att avgöra om de ska utnyttja. Den bestämmelsen skiljer sig således från artikel 12 i direktiv 2011/95 som föreskriver tvingande skäl för att inte bevilja flyktingstatus, och artikel 14.1 och 14.3 i direktivet, som föreskriver tvingande skäl för återkallande av, upphävande av eller vägran att förnya flyktingstatus.

24. Användningen av adverbet ”normalt” återspeglar dessutom unionslagstiftarens önskan att ge medlemsstaterna möjlighet att tillämpa denna regel på ett flexibelt sätt och, i förekommande fall, införa undantag från den.

25. För det andra får medlemsstaterna använda sig av denna möjlighet ”[u]tan att det påverkar Genèvekonventionen”. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i utsträckningen av medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att denna konvention iakttas, med hänsyn till det uttryck som används i den tyska språkversionen av direktiv 2011/95, nämligen ”[u]nbeschadet der Genfer Flüchtlingskonvention”. Termen ”unbeschadet” är ambivalent och kan översättas både med uttrycket ”utan att det påverkar” och med adverbet ”oaktat”, vilket betyder ”utan att ta hänsyn till, trots”.

26. Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde i förhållande till övriga språkversioner. I detta hänseende vill jag påpeka att de flesta språkversionerna av direktiv 2011/95, såsom den spanska, den engelska, den italienska, den lettiska, den portugisiska eller den svenska språkversionen, använder uttrycket ”utan att det påverkar” eller motsvarande uttryck. Detta uttryck betyder ”utan att det äventyrar, utan att det avstås från,”, eller ”utan att skada”, ”utan att frångå, utan att bryta mot”, vilket bekräftas av EU-domstolens praxis.

27. Unionsbestämmelserna ska dessutom tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. För det fall de olika språkversionerna skiljer sig åt ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår. Enligt artikel 78.1 FEUF och artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, grundar sig det gemensamma europeiska asylsystemet, i vilket direktiv 2011/95 ingår, på en fullständig och absolut tillämpning av Genèvekonventionen, som utgör ”grundstenen” i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar. Även om direktiv 2011 inrättar ett regelverk med begrepp och kriterier som är gemensamma för medlemsstaterna och således för unionen syftar det ändå till att artikel 1 i denna konvention iakttas fullt ut.

28. Av detta drar jag slutsatsen att medlemsstaterna endast får besluta att inte bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som lämnar in en efterföljande ansökan flyktingstatus av de skäl som anges i artikel 5.3 i direktiv 2011/95 om de ser till att de rättigheter som föreskrivs i Genèvekonventionen, vilka hänvisas till i direktivet, och i synnerhet principen om non-refoulement, verkligen tillämpas.

29. För det tredje avser artikel 5.3 i direktiv 2011/95 villkoren för avslag på ansökan om ”flyktingstatus”. Detta begrepp definieras i artikel 2 e i direktivet som ”en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting”. I det system som inrättats genom direktivet ska således en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som uppfyller de materiella villkoren i kapitel III i direktivet redan av det skälet betraktas som flykting i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet och i artikel 1.A i Genèvekonventionen. Formellt erkännande av en flykting, det vill säga beviljande av flyktingstatus, innebär att den berörda flyktingen, i enlighet med artikel 2 b i direktiv 2011/95, beviljas internationellt skydd. Detta innebär att den berörda flyktingen kommer i åtnjutande av alla rättigheter och förmåner som föreskrivs i kapitel VII i detta direktiv. Om så inte är fallet ska vederbörande åtminstone åtnjuta de rättigheter och det skydd som föreskrivs i Genèvekonventionen, till vilka det hänvisas i artikel 14.6 i direktivet, däribland principen om non-refoulement.

30. För det fjärde är tillämpningsområdet för artikel 5.3 i direktiv 2011/95 begränsat till prövningen av en ”efterföljande ansökan” om internationellt skydd. Av definitionen av detta begrepp i artikel 2 q i direktiv 2013/32/EU följer att en medlemsstat får vägra att bevilja flyktingstatus endast om den behöriga myndigheten redan har fattat ett slutligt beslut om en tidigare ansökan om internationellt skydd, i vilket den konstaterat att ansökan antingen inte kan tas upp till sakprövning eller är ogrundad eller att ansökan uttryckligen eller implicit har dragits tillbaka.

31. För det femte och sista har medlemsstaterna möjlighet att vägra att bevilja flyktingstatus om det fastställs att den risk för förföljelse som sökanden utsätts för grundar sig ”på omständigheter som [sökanden] genom eget beslut har skapat”. Även om detta villkor är väsentligt för genomförandet av den möjlighet som anges i artikel 5.3 i direktiv 2011/95, anser jag att de termer som unionslagstiftaren har använt inte gör det möjligt att utröna den exakta räckvidden av denna möjlighet.

32. Begreppet omständighet definieras inte i direktiv 2011/95. Tillsammans med den risk för förföljelse som dessa omständigheter kan medföra, omfattar detta begrepp enligt min mening ett brett spektrum av verksamheter, handlingar eller beteenden som sökanden har kunnat anta sedan han eller hon lämnade ursprungslandet och som de aktörer som utövar förföljelse kan uppfatta som ett skäl som har att göra med sökandens ras, nationalitet, religion, politiska åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, som ligger till grund för förföljelsen. När det gäller uttrycket ”omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat” anser jag att särskild vikt måste ägnas valet av verbet ”skapa”, vilket inte har valts av en slump med tanke på det förberedande arbetet till direktiv 2004/83/EG, som föregick direktiv 2011/95. Det framgår nämligen av kommissionens förslag till direktiv att den avsåg att beakta den situation där sökandens fruktan för att bli förföljd ”har fabricerats” (”manufactured” i den engelska språkversionen av kommentarerna till artiklarna). Enligt min mening syftar således det uttryck som unionslagstiftaren har använt till att omfatta nya omständigheter – i motsats till tidigare omständigheter som skulle ha kunnat motivera sökandens flykt från ursprungslandet – som sökanden har skapat eller ”fabricerat” sedan han lämnade ursprungslandet och över vilka han utövar en viss form av kontroll, i motsats till händelser som kan inträffa i ursprungslandet som avses i artikel 5.1 i direktiv 2011/95.

33. Som jag har påpekat gör denna bokstavstolkning det inte möjligt att utröna den exakta räckvidden av det villkor som unionslagstiftaren uppställt i artikel 5.3 i direktiv 2011/95. För detta ändamål anser jag att det är väsentligt att undersöka det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och det syfte som eftersträvas med direktivet.

B. Systematiken i och syftet med direktiv 2011/95

34. Bedömningen av ansökningar om internationellt skydd är föremål för kapitel II i direktiv 2011/95. I artikel 4 i det direktivet fastställs de allmänna reglerna för förfarandet för bedömning av de fakta och omständigheter som ligger till grund för en ansökan om internationellt skydd. I artikel 5 i direktivet preciseras, i linje med skäl 25 i direktivet, de särskilda reglerna för bedömningen av ett behov av internationellt skydd på plats (sur place).

35. Såväl artikel 4 som artikel 5 i direktiv 2011/95 är tillämpliga på en efterföljande ansökan när den behöriga myndigheten efter sin preliminära bedömning konstaterar att de nya fakta eller uppgifter som sökanden åberopat ökar sannolikheten för att sökanden uppfyller villkoren för internationellt skydd.

36. I artikel 5.2 i direktiv 2011/95 uppställs visserligen principen att den behöriga myndigheten får fastställa att det föreligger en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sur place-verksamhet, medan artikel 5.3 i direktivet däremot ger denna myndighet möjlighet att neka flyktingstatus genom tillämpning av förfarandet för beviljande av internationellt skydd.

1. Fastställelse av att det finns en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av att sökanden ägnar sig åt verksamhet på plats (sur place), i den mening som avses i artikel 5.2 i direktiv 2011/95

37. Artikel 5.2 i direktiv 2011/95 avser ställningen som flykting ”sur place”. Begreppet flykting, som definieras i artikel 2 d i direktivet, omfattar inte enbart situationen för en person som har flytt från sitt ursprungsland på grund av att han eller hon fruktar förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, utan även situationen för en person som, trots att han eller hon redan befinner sig utanför detta land, fruktar att återvända dit på grund av den risk för förföljelse som vederbörande utsätts för genom sin verksamhet i den mottagande medlemsstaten, det vill säga ”sur place”. I var och en av dessa två situationer befinner sig personen ”utanför det land där han eller hon är medborgare” i enlighet med artikel 2 d i direktivet.

38. I artikel 5.2 i direktiv 2011/95 anges således principen att ”[e]n välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på verksamhet som sökanden ägnat sig åt sedan han eller hon lämnade ursprungslandet, i synnerhet om det kan fastställas att den verksamhet som åberopas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet.”

39. Såsom framgår av användningen av uttrycket ”i synnerhet”, som här motsvarar ordet ”särskilt”, utgör den omständigheten att den verksamhet som sökanden ägnar sig åt i den mottagande medlemsstaten är en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden tidigare hade i ursprungslandet inte ett väsentligt villkor för att fastställa att det föreligger ett behov av internationellt skydd på plats (sur place). Den omständigheten utgör snarare en faktor som kan förstärka sökandens trovärdighet genom att göra det lättare att utesluta risken för avsiktligt missbruk och därigenom lättare fastställa huruvida ansökan är välgrundad.

40. Artikel 5.2 i direktiv 2011/95 gör det således möjligt att beakta den omständigheten att den berörda personen inte har uttryckt sin politiska åskådning, religiösa övertygelse eller sexuella läggning i sitt ursprungsland, antingen på grund av att han eller hon tvingats eller medvetet har beslutat att förtiga dem med hänsyn till de risker som är förbundna med detta, eller på grund av sin unga ålder. Uttrycket ”i synnerhet” i artikel 5.2 gör det också möjligt att ta hänsyn till den situation där den berörda personen, efter att ha lämnat sitt ursprungsland, beslutar att ägna sig åt ny verksamhet ”sur place” på grund av en förändring av hans eller hennes personliga identitet, religiösa övertygelse eller politiska åsikter, eftersom dessa omständigheter varken är ett uttryck för eller en fortsättning på åsikter eller en inställning som han eller hon tidigare hade.

41. Med hänsyn till att frågor som rör en sökandes privatliv och särskilt hans eller hennes religion eller sexualitet är känsliga, kan den behöriga myndigheten inte dra slutsatsen att det föreligger rättsmissbruk enbart på grund av att han eller hon har till exempel har konverterat till en annan religion eller avslöjat sin homosexualitet sedan han eller hon lämnade ursprungslandet. Ett sådant synsätt skulle inte bara strida mot sökandens behov av internationellt skydd, eftersom det är uppenbart att den sur place-verksamhet som han eller hon ägnar sig åt också kan utsätta sökanden för en risk för förföljelse eller allvarlig skada om han eller hon återvänder till detta land, utan även mot de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, såsom religionsfriheten, vilken innefattar rätten att byta religion, eller rätten till åsikts- och yttrandefrihet.

42. Tillämpningen av artikel 5.2 i direktiv 2011/95 kräver följaktligen att den behöriga myndigheten prövar samtliga omständigheter i varje enskilt fall i enlighet med bestämmelserna i artikel 4 i direktivet.

43. I artikel 4.3 d i detta direktiv fastställs i detta avseende en väsentlig regel för bedömningen av om det finns ett sur place-behov av internationellt skydd. I denna bestämmelse betonas en särskild svårighet vid prövningen av en ansökan om internationellt skydd som grundar sig på den sur place-verksamhet som sökanden ägnar sig åt, nämligen den situation där sökanden avsiktligen ägnar sig åt denna verksamhet på den mottagande medlemsstatens territorium i syfte att lämna in eller styrka denna ansökan.

44. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har fastställt att det i allmänhet är mycket svårt att bedöma om en person verkligen är intresserad av den aktuella verksamheten – oavsett om det rör sig om en politisk verksamhet eller en religionsutövning – eller om han eller hon har ägnat sig åt denna endast för att motivera sin flykt efteråt. UNHCR anser i sin tur att en person som objektivt sett utsätts för en risk för förföljelse i sitt ursprungsland är berättigad till internationellt skydd oavsett skäl, avsikter eller beteende, eftersom direktiv 2011/95, i likhet med Genèvekonventionen, inte föreskriver någon rättslig skyldighet att handla i god tro i samband med ansökningar om internationellt skydd, eftersom villkoren för beviljande är objektiva villkor.

45. Enligt artikel 4.3 d i direktiv 2011/95 kräver unionslagstiftaren således att den behöriga myndigheten, vid den individuella bedömningen avseende sökanden av ”[o]m [denne] efter att ha lämnat ursprungslandet ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, ska … bedöma om denna verksamhet skulle utsätta den sökande för förföljelse eller allvarlig skada om han eller hon återvänder till landet.”

46. Denna bestämmelse återspeglar spänningen mellan, å ena sidan, behovet av att göra en rent objektiv bedömning av ansökan med beaktande av de konkreta risker för förföljelse eller allvarlig skada som sökanden utsätts för i sitt ursprungsland på grund av sur place-verksamhet och, å andra sidan, behovet av att beakta mer subjektiva omständigheter genom att bedöma i vilken utsträckning sökanden försöker missbruka systemet för internationellt skydd genom att ägna sig åt ”fasadverksamhet”, som endast är en förevändning för beviljande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande.

47. Även om det är uppenbart att sökandens trovärdighet påverkas när vederbörande ägnar sig åt sin sur place-verksamhet ”egennyttigt”, vittnar de termer som unionslagstiftaren valde i artikel 4.3 d i direktiv 2011/95 emellertid om att den behöriga myndighetens bedömning alltid avser huruvida de omständigheter som sökanden har skapat ger anledning att anta att han eller hon, med hänsyn till sin individuella situation, kan ha en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse på någon av de grunder som anges i artikel 10 i direktivet, eller för allvarlig skada om han eller hon återvänder till ursprungslandet.

48. I detta syfte har Europeiska unionens asylbyrå (EUAA), UNHCR och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, samma synsätt när det gäller hur den behöriga myndighetens prövning ska göras. Den behöriga myndigheten är i ett första skede skyldig att pröva huruvida denna sur place-verksamhet vittnar om en verklig, uppriktig och seriös åsikt eller inställning. Denna prövning ska göra det möjligt att fastställa i vilken utsträckning sökanden kommer att fortsätta med denna verksamhet när han eller hon återvänder till ursprungslandet och således bedöma omfattningen och arten av de risker som han eller hon kommer att utsättas för. Såsom EU-domstolen har funnit ska denna riskbedömning i samtliga fall präglas av uppmärksamhet och försiktighet, med hänsyn till att det handlar om frågor om människors integritet och personliga frihet, det vill säga frågor som rör unionens grundläggande värderingar. Till och med en person vars konvertering inte är uppriktig, men har förverkligats genom dop, kan av myndigheterna i vissa länder, såsom Iran i det nationella målet, anses vara skyldig till ett apostasibrott som skulle medföra en verklig risk för vederbörande att utsättas för förföljelse om han eller hon återvänder till det landet.

49. I ett andra skede måste den behöriga myndigheten bedöma i vilken utsträckning denna sur place-verksamhet kan uppmärksammas av aktörer som utövar förföljelse eller har kommit till deras kännedom och, i förekommande fall, hur den uppfattas av dessa aktörer (uppfattas den som en ”fasadverksamhet” eller anses den tvärtom vittna om en egenskap som hänför sig till exempel till religion eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp som ligger till grund för förföljelse?)

50. Det är efter denna individuella bedömning som den behöriga myndigheten kan fastställa huruvida sökandens sur place-verksamhet, trots att den är egennyttig, ger upphov till en välgrundad fruktan för förföljelse på någon av de grunder som anges i artikel 10 i direktiv 2011/95, och huruvida sökanden därmed uppfyller villkoren för att betraktas som flykting i den mening som avses i artikel 2 d i det direktivet.

2. Avslag på ansökan om flyktingstatus genom tillämpning av förfarandet för beviljande av internationellt skydd i den mening som avses i artikel 5.3 i direktiv 2011/95

51. Artikel 5.3 i direktiv 2011/95 är en förlängning av artikel 5.2 i det direktivet. Den ger nämligen medlemsstaterna möjlighet att formellt inte neka ställning som flykting, genom att vägra att bevilja flyktingstatus, i det särskilda sammanhang i vilket en efterföljande ansökan lämnas in, om ”risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat”.

52. Det är uppenbart att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 ska tolkas restriktivt.

53. Enligt artikel 13 i direktiv 2011/95 ska medlemsstaterna bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person flyktingstatus om han eller hon kan betraktas som flykting enligt kapitlen II och III i det direktivet. EU-domstolen har i sin rättspraxis klargjort att medlemsstaterna inte har något ”utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende”.

54. Genom att ge medlemsstaterna möjlighet att neka flyktingstatus utgör artikel 5.3 i direktiv 2011/95 således ett undantag från den allmänna regeln i artikel 13 i det direktivet. Detta innebär rent konkret att en person som uppfyller villkoren för att betraktas som flykting ändå kommer att nekas flyktingstatus på grund av att vederbörande själv har skapat risken för förföljelse. De omständigheter under vilka en medlemsstat kan använda sig av denna möjlighet ska således tolkas restriktivt.

55. Beslutet att inte bevilja flyktingstatus får därefter betydande konsekvenser. Den berörda personen kommer nämligen inte att åtnjuta alla de rättigheter och förmåner som anges i kapitel VII i detta direktiv, eftersom dessa är hänförliga till denna status.

56. Under dessa omständigheter anser jag att ett avslag på ansökan om flyktingstatus endast kan vara motiverad i den mån det syftar till att sanktionera ett uppenbart missbruk eller ett opportunistiskt beteende från sökandens sida, då denne har ”fabricerat” de omständigheter som ligger till grund för den risk för förföljelse som han eller hon utsätts för, och detta i syfte att öka chanserna att nå framgång med sin efterföljande ansökan.

57. Detta innebär enligt min mening att den behöriga myndigheten måste konstatera att det är uppenbart att den efterföljande ansökan grundar sig på en risk för förföljelse som sökanden avsiktligen har framkallat efter det att det slutliga beslutet avseende hans eller hennes tidigare ansökan antogs, genom att ägna sig åt verksamhet, begå handlingar eller uppträda på ett ouppriktigt sätt, och detta endast i syfte att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att betraktas som flykting.

58. I detta avseende kan man i viss mån dra en parallell till artikel 14.3 b i direktiv 2011/95, som syftar till att sanktionera uppenbart bedrägligt beteende från tredjelandsmedborgarens sida genom att kräva att medlemsstaterna återkallar, upphäver eller vägrar att förnya flyktingstatus om personen i fråga har ändrat eller utelämnat fakta eller använt falska handlingar i syfte att få sådan status beviljad.

59. Det är uppenbart att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 ska tillämpas med försiktighet, eftersom den behöriga myndigheten är skyldig att göra en fullständig prövning av samtliga omständigheter som är hänförliga till sökandens individuella situation innan den avslår ansökan om flyktingstatus.

60. Det framgår av fast rättspraxis att beslut om undantag, återkallande, upphävande eller vägran att förnya flyktingstatus ska föregås av en bedömning av de exakta omständigheter som den behöriga myndigheten har kännedom om och en fullständig prövning av alla omständigheter som är hänförliga till sökandens individuella fall för att avgöra om det finns synnerliga skäl att anta att situationen för den berörda personen, som för övrigt uppfyller kriterierna för att beviljas eller behålla internationellt skydd, omfattas av något av de fall av undantag, återkallande, upphävande eller vägran att förnya denna status. Enligt domstolen utgör denna bedömning en integrerad del av förfarandet för internationellt skydd, vilket ska genomföras i enlighet med direktiven 2011/95 och 2013/32, och den har således uteslutit all slags automatik.

61. Inom ramen för direktiv 2004/83 avsåg unionslagstiftaren för övrigt en gradering av de åtgärder som medlemsstaterna kunde vidta mot en sökande som visat tecken på avsiktligt missbruk. Medlemsstaterna kunde således antingen ”inskränka de förmåner som en flykting beviljas …, om denne [hade] erhållit flyktingstatus på grundval av verksamhet som bedrivits med enda syfte eller med huvudsyfte att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att bli erkänd som flykting” (artikel 20.6 i direktivet), eller beröva flyktingen flyktingstatus av samma skäl som i dag anges i artikel 5.3 i direktiv 2011/95 (artikel 5.3 i direktiv 2004/83). Detta val gjordes efter en avvägning mellan samtliga fakta och omständigheter som kännetecknade ansökan om internationellt skydd.

62. Denna restriktiva tolkning vinner slutligen stöd av bestämmelserna i artikel 5.3 i direktiv 2011/95 av direktivets syfte.

63. I skäl 12 i direktiv 2011/95 anges nämligen tydligt unionslagstiftarens avsikt att garantera att medlemsstaterna fastställer vilka personer som har ett ”verkligt behov av internationellt skydd”, och beviljar sådant internationellt skydd på grundval av gemensamma kriterier genom att individuellt bedöma varje sökandes situation.

64. Artikel 5.3 i direktivet gör det emellertid möjligt att garantera det gemensamma europeiska asylsystemets trovärdighet och integritet genom att göra det möjligt för medlemsstaterna att från flyktingstatus utesluta personer som försöker missbruka detta system genom att avsiktligt skapa omständigheter som utsätter dem för en risk för förföljelse när de återvänder till sina ursprungsländer enbart i syfte att komma i åtnjutande av de förmåner som flyktingstatus ger.

65. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en medlemsstat får vägra att bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har lämnat in en efterföljande ansökan flyktingstatus först efter att med rimlig säkerhet, efter en fullständig prövning av samtliga omständigheter som hänför sig till sökandens individuella situation, ha fastställt att ansökan uppenbarligen grundar sig på en risk för förföljelse som sökanden avsiktligen har framkallat efter antagandet av det slutliga beslutet om hans eller hennes tidigare ansökan, genom att ägna sig åt verksamhet, begå handlingar eller uppträda på ett ouppriktigt sätt, uteslutande i syfte att skapa de omständigheter som är nödvändiga för att betraktas som flykting.

C. Bedömning av den aktuella lagstiftningen

66. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den österrikiska lagstiftaren, genom att anta en sådan lagstiftning som 3 § 2 AsylG 2005, har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 5.3 i direktiv 2011/95.

67. Det ska erinras om att det i den nationella bestämmelsen i fråga anges att ”[e]n utlänning som lämnar in en efterföljande ansökan … ska normalt inte beviljas ställning som asylberättigad om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som utlänningen genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, såvida det inte är fråga om verksamhet som är tillåten i Österrike och som kan fastställas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som han eller hon hade i ursprungslandet.”

68. Denna bestämmelse innehåller dels en princip som föreskrivs i artikel 5.3 i direktiv 2011/95, dels ett undantag, som den österrikiska lagstiftaren har tillagt genom att utnyttja det utrymme för skönsmässig bedömning som den medges enligt denna artikel. Enligt min tolkning av 3 § 2 AsylG 2005 får en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som lämnar in en efterföljande ansökan på grundval av sur place-verksamhet beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse uppstår till följd av utövandet av verksamhet som tillåtits i Österrike och som kan konstateras utgöra en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet.

69. Jag måste tillstå att jag har svårt att förstå hur det undantag som den österrikiska lagstiftaren har infört förhåller sig till den princip som ligger till grund för artikel 5.3 i direktiv 2011/95, det vill säga vägran att bevilja flyktingstatus om det finns en risk för förföljelse som sökanden avsiktligt har skapat. Syftet med den aktuella nationella bestämmelsen förefaller snarare vara i linje med andemeningen i artikel 5.2 i direktiv 2011/95, eftersom 3 § 2 AsylG 2005, såsom den österrikiska regeringen har påpekat i sitt yttrande, syftar till att säkerställa att ”vissa skäl för att fly som uppkommit sur place även beaktas inom ramen för förfarandet för efterföljande ansökningar”. Detta är emellertid själva syftet med artikel 5.2 i direktiv 2011/95, vilken omfattar efterföljande ansökningar om internationellt skydd. Genom sina tillämpningsvillkor skiljer sig emellertid 3 § 2 AsylG 2005 från denna bestämmelse. Den omständigheten att den sur place-verksamhet som sökanden ägnar sig åt är en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i sitt ursprungsland är nämligen inte enbart en omständighet som bidrar till att stärka sökandens trovärdighet i syfte att fastställa en välgrundad fruktan för förföljelse. Den utgör snarare ett väsentligt villkor för beviljande av flyktingstatus, tillsammans med ett nytt kriterium avseende verksamhetens laglighet. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att den aktuella nationella bestämmelsen således leder till att det uppställs ett nytt villkor för beviljande av flyktingstatus på plats (sur place) i det särskilda sammanhang i vilket en efterföljande ansökan lämnas in.

70. Det ska i detta hänseende erinras om att medlemsstaterna, genom att använda sig av den möjlighet som medges i artikel 5.3 i direktiv 2011/95, tillämpar unionsrätten. Detta innebär för det första att de inte får använda sig av denna möjlighet på ett sätt som äventyrar direktivets syfte och ändamålsenliga verkan. Syftet med direktivet är, i enlighet med skäl 12 och 25 i detta, att medlemsstaterna ska tillämpa gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd och, i synnerhet, för att erkänna de behov som uppstår på plats (sur place). För det andra kräver detta att medlemsstaterna tillämpar det skäl för vägran att bevilja flyktingstatus som föreskrivs i denna bestämmelse med iakttagande av de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan. I skäl 16 i direktiv 2011/95 anges dessutom att detta står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga.

71. Det finns emellertid inte någon bestämmelse i direktiv 2011/95 som, för att erkänna ett sur place-behov av internationellt skydd, kräver att den verksamhet som sökanden bedriver ska vara tillåten på den mottagande medlemsstatens territorium och som dessutom kan fastställas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet. Lagenligheten av denna verksamhet kan inte vara ett villkor för beviljande av internationellt skydd. Den österrikiska lagstiftaren har följaktligen lagt till ett villkor som inte föreskrivs i direktiv 2011/95 och som inte gör det möjligt att säkerställa enhetligheten i de kriterier som unionslagstiftaren eftersträvar för att erkänna sur place-behov av internationellt skydd.

72. I en sådan situation som den nu aktuella i det nationella målet, där den behöriga myndigheten har fastställt sökandens allmänna trovärdighet och inte bara har medgett att hans konvertering är uppriktig, utan även att det finns en välgrundad fruktan för förföljelse om han återvänder till sitt ursprungsland, leder ett sådant villkor till att den berörda personen fråntas flyktingstatus enbart av det skälet att han konverterat efter det att det slutliga beslutet avseende hans tidigare ansökan antogs. Detta synsätt bortser från själva föremålet för efterföljande ansökningar, vilka till sin natur innehåller nya omständigheter eller fakta, och innebär ett åsidosättande av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan. Enligt detta synsätt garanteras nämligen inte religionsfriheten i artikel 10 i stadgan, vilken även innefattar rätten att byta religion.

73. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en tredjelandsmedborgare som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas status som asylberättigad om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som utlänningen genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, såvida det inte är fråga om verksamhet som är tillåten i Österrike och som kan konstateras utgöra ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet.

V. Förslag till avgörande

74. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) på följande sätt: Artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, ska tolkas så, att en medlemsstat får vägra att bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har lämnat in en efterföljande ansökan flyktingstatus först efter att med rimlig säkerhet, efter en fullständig prövning av samtliga omständigheter som hänför sig till sökandens individuella situation, ha fastställt att ansökan uppenbarligen grundar sig på en risk för förföljelse som sökanden avsiktligen har framkallat efter antagandet av det slutliga beslutet om hans eller hennes tidigare ansökan, genom att ägna sig åt verksamhet, begå handlingar eller uppträda på ett ouppriktigt sätt, uteslutande i syfte att skapa de omständigheter som är nödvändiga för att betraktas som flykting, den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en tredjelandsmedborgare som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas status som asylberättigad om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som utlänningen genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, såvida det inte är fråga om verksamhet som är tillåten i Österrike och som kan konstateras utgöra ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

3 Undertecknades i Genève den 28 juli 1951 (Förenta nationernas fördragssamling, vol. 189, s. 150, nr 2545(1954)) och trädde i kraft den 22 april 1954.

4 Antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967.

5 BGBl. I, 100/2005.

6 BGBl. I, 24/2016, nedan kallad AsylG 2005.

7 Se dom av den 2 september 2021, CRCAM ( C‑337/20, EU:C:2021:671, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

8 Se dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkterna 19 och 20),och dom av den13 januari 2021, Bundesrepublik Deutschland (Flyktingstatus för en statslös palestinier) ( C‑507/19, EU:C:2021:3, punkterna 38 och 39, och där angiven rättspraxis).

9 Se skäl 22 i direktiv 2011/95.

10 Denna definition är hämtad från den franska ordboken Larousse.

11 Se dom av den 17 januari 2023, Spanien/kommissionen ( C‑632/20 P, EU:C:2023:28, punkt 40).

12 Se den franska ordboken Larousse.

13 Se den franska on-line ordboken La langue française.

14 Se, analogt, dom av den 2 september 2021, CRCAM ( C‑337/20, EU:C:2021:671, punkt 35).

15 Se dom av den 17 januari 2023, Spanien/kommissionen ( C‑632/20 P, EU:C:2023:28, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

16 Nedan kallad stadgan.

17 Se skälen 3 och 4 i direktiv 2011/95.

18 Se skälen 3, 12, 23 och 24 i direktiv 2011/95 (dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkterna 80, 81 och 83, och där angiven rättspraxis), och dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 20)).

19 Se dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 86).

20 Det rör sig om rättigheter som föreskrivs i artiklarna 3 (principen om icke-diskriminering), 4 (religionsfrihet), 16 (rätt att väcka talan), 22 (rätten till utbildning), 31 (avsaknad av straffrättsliga påföljder och restriktioner på grund av olaglig inresa eller vistelse på territoriet), 32 (förbud mot utvisning, utom i särskilda fall) och 33 (principen om non-refoulement) i Genèvekonventionen.

21 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

22 Se artiklarna 27, 28, 32 och 33 i direktiv 2013/32.

23 Detta uttryck används även i andra språkversioner av direktiv 2011/95, såsom den tyska, den engelska, den portugisiska och den svenska språkversionen.

24 Rådets direktiv av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12).

25 Förslag till rådets direktiv om miniminormer för när medborgare i tredjeland och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning (KOM/2001/510 slutlig) (nedan kallat förslag till direktiv 2004/83).

26 I skäl 25 i direktiv 2011/95 anges att ”[d]et är särskilt nödvändigt att införa en gemensam uppfattning av … skyddsbehov på plats (sur place)”.

27 Se, i detta avseende, artikel 40.3 i direktiv 2013/32.

28 Se, i detta avseende, Hathaway, J. C., och Foster, M., The law of refugee status, 2:a uppl., Cambridge University Press, Cambridge, 2014, s. 75.

29 Se, i detta avseende, gemensam ståndpunkt 96/196/RIF av den 4 mars 1996 antagen av rådet på grundval av artikel [K 3] i fördraget om Europeiska unionen om harmoniserad användning av uttrycket ”flykting” i artikel 1 i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingstatus (EGT L 63, 1996, s. 2) (punkt 9.2).

30 Se, i detta hänseende, UNHCR, Comments on the European Commission's proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council on minimum standards for the qualification and status of third country nationals or stateless persons as beneficiaries of international protection and the content of the protection granted (COM(2009) 551, 21 October 2009). UNHCR har påpekat att ”[ä]ven om det inte kan fastställas att sökanden redan hade gett uttryck för de berörda åsikterna eller inställningarna i ursprungslandet, ska han eller hon åtnjuta yttrandefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet, inom de gränser som anges i artikel 2 i [Genèvekonventionen] och i andra rättsakter avseende skydd för de mänskliga rättigheterna. Sådana friheter innefattar rätten att byta religion eller övertygelse, en ändring som kan ske efter avresan, till exempel på grund av missnöje med religionen eller politiken i ursprungslandet eller på grund av större kännedom om effekterna av viss politik ”(fri översättning) (sidorna 15 och 16).

31 Se i detta avseende Dörig, H., ”Article 5, International protection needs arising sur place”, i Hailbronner, K., och Thym, D., EU Immigration and Asylum Law: A Commentary, 2:a uppl. C.H. Beck, Munich, 2016, s. 1142–1147, särskilt s. 1144, i vilken det redogörs för förhållandet mellan artikel 5.2 i direktiv 2011/95 och artikel 4.3 d i detta direktiv.

32 Se Europadomstolens dom av den 23 mars 2016, F.G mot Sverige (Europadomstolen:2016:0323JUD004361111, § 123).

33 Se i detta avseende kommentarer från UNHCR som anges i fotnot 30 i detta förslag till avgörande, UNHCR, Amicus Curiae of the [UNHCR] on the interpretation and application of ”sur place” claims within the meaning of Article 1A(2) of the 1951 Convention relating to the Status of Refugees, av den 14 februari 2017 (punkterna 25–29).

34 Min kursivering.

35 Kommissionen underströk redan i sitt förslag till direktiv 2004/83 att den omständigheten att sökanden har ”fabricerat” en fruktan för bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada inte i sig nödvändigtvis innebär att en sådan fruktan inte kan vara välgrundad.

36 Se Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) (som har ersatts av EUAA genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2303 av den 15 december 2021 om Europeiska unionens asylbyrå och om upphävande av förordning (EU) nr 439/2010 (EUT L 468, 2021, s. 1)), Rättslig analys, Villkor för internationellt skydd (direktiv 2011/95/EU), 2018 (punkt 1.9.6.2 avseende artikel 5.2 i direktiv 2011/95).

37 Se riktlinjerna för internationellt skydd nr 6: Asylansökningar grundade på religion i den mening som avses i artikel 1.A punkt 2 i 1951 års konvention och/eller 1967 års protokoll om flyktingars status (nedan kallade riktlinjerna för bedömning av religiösa asylskäl) av den 28 april 2004 (punkt 35).

38 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har vid flera tillfällen uttalat sig om riskerna för att en tredjelandsmedborgare utsätts för förföljelse och dödsstraff i sitt ursprungsland till följd av hans eller hennes konvertering. Europadomstolen har slagit fast principen att de behöriga myndigheterna ska pröva om konverteringen av den berörda personen är uppriktig och har uppnått ”en tillräcklig grad av kraft, allvar, konsekvens och betydelse”, innan de undersöker om vederbörande riskerar att utsättas för en behandling som strider mot artikel 3 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. Enligt denna domstol ska den behöriga myndigheten även i varje enskilt fall bedöma huruvida en utlänning på ett trovärdigt sätt har visat att konverteringen på plats är uppriktig i den meningen att den grundar sig på ”verkliga och personliga religiösa övertygelser”. Se i detta avseende Europadomstolens dom av den 23 mars 2016, F.G/Sverige (CE:ECHR:2016:0323JUD004361111, §§ 144 och 145), och dom av den 5 november 2019, A.A./Schweiz (CE:ECHR:2019:1105JUD003221817, §§ 49 och 51).

39 Se dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkt 90).

40 Se i detta avseende den rättsliga analysen av EUAA som nämnts i fotnot 36 i detta förslag till avgörande (punkt 1.9.6.2).

41 I sina riktlinjer för bedömning av asylskäl på grund av religion har UNHCR framhållit att så kallade ”egennyttiga” handlingar inte skapar någon välgrundad fruktan för förföljelse i sökandens ursprungsland av skäl som anges i Genèvekonventionen, om dessa handlingars opportunistiska karaktär är uppenbar för alla och envar, inbegripet myndigheterna i det landet, och att den berörda personens återvändande inte skulle få allvarliga negativa konsekvenser (punkt 36).

42 Se dom av den 12 januari 2023, Migracijos departamentas (Skälen till förföljelse grundar sig på politisk åskådning) ( C‑280/21, EU:C:2023:13, punkt 23).

43 Se dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

44 Se dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 99).

45 I sin rättsliga analys, som nämnts i fotnot 36 i detta förslag till avgörande (s. 99 och 100) har EUAA, och UNHCR i sina riktlinjer för bedömning av asylskäl på grund av religion (punkt 36) hänvisat till en klart opportunistisk handling från sökandens sida.

46 Detta är det uttryck som kommissionen har använt i sina kommentarer till artiklarna i förslaget till direktiv 2004/83.

47 UNHCR har i sina riktlinjer för bedömning av asylskäl på grund av religion påpekat att ”[o]m ansökan anses vara egennyttig, men sökanden ändå har välgrundad fruktan för förföljelse vid återvändande, är internationellt skydd nödvändigt. När åtgärdens opportunistiska karaktär emellertid framgår klart, kan detta väga tungt i avvägningen vid bedömningen av de potentiella hållbara lösningar som finns tillgängliga i dessa fall” (punkt 36).

48 Se, avseende artikel 12.2 b och c i direktiv 2011/95, dom av den 13 september 2018, Ahmed ( C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 48 och där angiven rättspraxis), samt, avseende artikel 14.4 a, och artikel 17.1 d, i detta direktiv, dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. ( C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

49 Se dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. ( C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 73).

50 Se dom av den 13 september 2018, Ahmed ( C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

51 Min kursivering.

52 Se dom av den 13 september 2018, Ahmed ( C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 37), och dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 79).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Ahmed ( C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

54 Se punkt 24 i detta förslag till avgörande.

55 Se, analogt, dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – Syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkt 64).

56 I detta skäl föreskrivs dessutom att direktivet inte enbart syftar till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten och de asylsökandes och deras medföljande familjemedlemmars rätt till asyl, utan även till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 7, 11, 14, 15, 16, 18, 21, 24, 34 och 35 i stadgan och bör därför genomföras på ett sätt som överensstämmer med detta ändamål.