Förslag till avgörande av generaladvokat Spielmann – Mål C-225/22 AW ”T”

1. Inom ramen för krisen avseende rättsstatsprincipen i Europa har domstolen i en omfattande praxis, som har varit flitigt omdebatterad, fastställt gränserna för de krav på oavhängighet och opartiskhet som åligger domstolarna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2. Det kan i dag konstateras att den begäran om förhandsavgörande som ingetts till domstolen har till syfte att få klarhet i vilka konsekvenser denna rättspraxis får.

3. Får en nationell domstol fastställa att en domstol i högre instans, på grund av felaktigheter i det förfarande genom vilket dess ledamöter har utsett, inte är en ”domstol som har inrättats enligt lag” i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan? Om svaret är jakande, hur ska de rättsakter som antagits av en sådan domstol behandlas? Dessa känsliga rättsfrågor, på vilka detta förslag till avgörande kommer att fokusera, har hänskjutits till domstolen av Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow, Polen) inom ramen för detta mål om förhandsavgörande.

4. I sin kommande dom får domstolem således möjlighet att uttala sig bland annat gällande frågan huruvida verkningarna av ett åsidosättande av kravet på en domstol som inrättats enligt lag ska fastställas enligt den latinska principen ex iniuria ius non oritur (”från olagliga handlingar ska lag ej uppkomma”) för de fall de rättsakter som antagits av den ifrågavarande domstolsinstansen har rättskraft.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

5. Artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 andra stycket i stadgan är relevanta i detta mål.

Polsk rätt

6. Genom ustawa o Sądzie Najwyższym (lagen om Högsta domstolen) av den 8 december 2017 (Dz. U. de 2018, underpunkt 5) inrättades, vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych (Avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, Polen) (nedan kallad avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter).

7. I artikel 26 i lagen om Högsta domstolen, i ändrad lydelse enligt lagen av den 20 december 2019 om ändring av lagen om allmänna domstolars organisation, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar, föreskrivs följande:

”1. [Avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter] ska vara behörig avseende extraordinära rättsmedel, mål om utnämningar och bestridanden av giltigheten av en nationell folkomröstning eller en konstitutionell folkomröstning, fastställande av giltigheten av val och folkomröstningar, andra offentligrättsliga mål …

2. [Avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter] ska ha behörighet att pröva ansökningar och förklaringar avseende avsättning av en domare eller utseende av den domstol vid vilken förfarandet ska genomföras, inklusive invändningar om domstolens eller domarens bristande oavhängighet …

3. En sådan ansökan som avses i punkt 2 ska inte prövas om den rör fastställande och bedömning av om utnämningen av en domare eller dennes legitimitet för att utöva sina domstolsbefogenheter är laglig.

…”

8. I artikel 89.1 och 89.3 i denna lag föreskrivs följande:

”1. Om det krävs för att säkerställa att principen om en demokratisk rättsstat som konkretiserar principen om social rättvisa iakttas får ett extraordinärt klagomål framställas mot ett lagakraftvunnet avgörande som har meddelats av en allmän domstol eller en militärdomstol, varigenom det aktuella förfarandet avslutats

1) om de principer om människors och medborgares rättigheter och friheter som fastställs i konstitutionen åsidosätts genom domen, eller

2) om det är uppenbart att domen är rättsstridig eftersom den grundar sig på en felaktig tolkning eller tillämpning av lagen, eller

3) om de grundläggande konstateranden som den aktuella domstolen har gjort uppenbart motsäger innehållet i de bevis som har lagts fram i målet

och domen inte kan ogiltigförklaras eller ändras genom andra extraordinära rättsmedel.

2. Ett extraordinärt klagomål får ges in av allmänna åklagarmyndigheter, allmänna ombudsmannen och, inom ramen för deras befogenheter, av ordföranden för Republiken Polens Generalna (statlig myndighet som försvarar skattemyndighetens intressen), barnombudsmannen, patientombudsmannen, ordföranden för Finansinspektionen, finansombudsmannen, ombudsmannen för små- och medelstora företag och av ordföranden för konkurrens- och konsumentskyddsbyrån.

3. Ett extraordinärt klagomål ska ges in inom fem år från den dag då den överklagade domen vunnit laga kraft och, om ett överklagande till sista instans har getts in mot avgörandet, inom ett år från datumet för prövningen av detta överklagande. Ett extraordinärt klagomål får bifallas till motpartens nackdel endast om det har getts in ett år efter det datum då domen vann laga kraft och, för det fall domen överklagats, efter utgången av en frist på sex månader från dagen då överklagandet prövades.”

9. Artikel 115.1 i denna lag har följande lydelse:

”Ett extraordinärt klagomål får, inom en frist på sex månader från det att denna lag träder i kraft, ges in mot lagakraftvunna domar varigenom förfaranden i mål som vunnit rättskraft efter den 17 oktober 1997 avslutades. Artikel 89.3 första meningen ska inte tillämpas.”

Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

10. Genom ansökan av den 9 augusti 2004 väckte bolaget AW ”T” sp. z o.o., talan och yrkade att bolagen B.O., ”R” och ”K” skulle förbjudas att på marknaden släppa ut, bland annat, korsordstidningar med nummerbeteckningarna ”100”, ”200”, ”222”, ”300”, ”333”, ”500”, ”1000”, i vilka korsorden framställs i en färgad ram mot en bakgrund i samma färg med en färgad kant. Försäljningen av dessa tidningar uppgavs åsidosätta bestämmelserna i ustawa prawo o własności przemysłowej (lagen om industriella rättigheter), av den 30 juni 2000 (Dz. U. av 2003, underpunkt 1117) och i ustawa o zwalczaniu nieuczciwej konkurencji (lagen om bekämpning av illojal konkurrens), av den 16 april 1993 (Dz. U. av 2003, underpunkt 1503).

11. Genom dom av den 25 oktober 2005 förbjöd Sąd Okręgowy w Krakowie (Regionala domstolen i Krakow, Polen) utsläppande på marknaden av 28 tidningar som skyddades av ett registrerat varumärke och ogillade talan i övrigt.

12. Genom dom av den 9 november 2006 och till följd av överklaganden från bolagen B.O. och ”R”, ändrade Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow, Polen) den dom som meddelats av Sąd Okręgowy w Krakowie (Regionala domstolen i Krakow, Polen) på så sätt att det i förbud som nämns i föregående punkt i förevarande förslag utvidgades.

13. Endast bolaget B.O. överklagade denna dom till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen). Den 21 februari 2008 upphävde denna domstol den dom som meddelats av Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow) i den del domen från Sąd Okręgowy w Krakowie (Regionala domstolen i Krakow) ändrades och återförvisade målet till appellationsdomstolen för förnyad prövning. Sąd Apelacyjny w Krakowie (appellationsdomstolen i Krakow) meddelade slutligen dom den 27 maj 2010.

14. Det var först den 27 januari 2020 som Prokurator Generalny (allmänna åklagarmyndigheten, Polen), i enlighet med artikel 89 i lagen om Högsta domstolen, lämnade in ett extraordinärt klagomål till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) till stöd för bolaget ”R” SA mot den domen av den 9 november 2006 som meddelats av Sąd Apelacyjny w Krakowie (appellationsdomstolen i Krakow). Enligt allmänna åklagarmyndigheten hade denna domstol åsidosatt förbudet mot reformatio in pejus, eftersom den, genom att ändra den överklagade domen från Sąd Okręgowy w Krakowie (Regionala domstolen i Krakow), hade utvidgat det föreskrivna förbudet gentemot bland annat ”R”. Denna appellationsdomstol hade förbjudit utsläppande på marknaden av alla de korsordstidningar som på omslaget betecknades med numren ”100”, ”200”, ”222”, ”300”, ”333”, ”500” och ”1000”, trots att det förbud som meddelats av domstolen i första instans endast förbjöd försäljning av specifika magasin som betecknades med titlar och publikationshänvisningar och innehöll de aktuella registrerade varumärkena. Genom sin dom av den 20 oktober 2021 upphävde Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) domen av den 9 november 2006, som i huvudsak avsåg förbud mot vissa illojala konkurrensåtgärder, vad bolaget ”R” beträffar, och återförvisade målet till Sąd Apelacyjny w Krakowie (appellationsdomstolen i Krakow), som är den hänskjutande domstolen.

15. Inom ramen för denna omprövning bad AW ”T” den hänskjutande domstolen att tillhandahålla detta bolag en kopia av domen av den 9 november 2006 och att, som exekutionstitel, förse den med en stämpel som bekräftade dess rättskraft. AW ”T” gjorde gällande att den dom som meddelats den 20 oktober 2021 av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) skulle förklaras utgöra en nullitet.

16. Till stöd för denna begäran, hänvisade AW ”T”, inledningsvis, till den dom som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) meddelade den 8 november 2021 i målet Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, av vilken följer att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte utgör en domstol som har inrättats genom lag.

17. Vidare åberopade AW ”T” domen av den 6 oktober 2021, W. Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), av vilken bolaget drog slutsatsen att ett avgörande som har meddelats av en domstol som i en rättsstridig sammansättning inte är bindande för andra domstolar och att dessa ska underlåta att tillämpa den utan att den behöver upphävas.

18. Dessutom har AW ”T” uttryckt förbehåll beträffande möjligheten att ge in ett extraordinärt klagomål mot ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, som framställts efter 14 år, särskilt då detta klagomål avsåg att skydda ett statligt ägt bolags uteslutande ekonomiska intressen.

19. Den hänskjutande domstolen har angett att den dom som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) meddelade den 20 oktober 2021 avkunnades av en avdelning där den dömande sammansättningen bestod av domare som utsågs samma dag, under samma förfarande. I detta förfarande meddelade Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS) en resolution som avsåg en rekommendation av dessa domare. Denna resolution överklagades därefter till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen), vilken, som en interimistisk åtgärd, avbröt verkställigheten av den. Republiken Polens president utsåg emellertid dessa domare innan Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) hade prövat överklagandet av resolutionen.

20. Mot denna bakgrund, har den hänskjutande domstolen påpekat att den dömande sammansättning av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som hade avkunnat domen av den 20 oktober 2021 utgjordes av domarna E.S., T.D., P.K., A.R. och M.S. Vidare utgör denna dömande sammansättning, på grund av oegentligheterna i det förfarande som ledde fram till att de utsågs som domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, inte en domstol som har inrättats enligt lag i unionsrättens mening. Följaktligen ska det prövas vilka verkningar ett avgörande från en sådan domstol medför.

21. Enligt den hänskjutande domstolen är det emellertid, inledningsvis, oklart om en nationell domstol har rätt att kontrollera sammansättningen av en domstol i högre instans, som har återförvisat ett mål till den efter att ha prövat ett extraordinärt klagomål och detta i en situation där den förstnämnda domstolen, enligt nationella bestämmelser, är bunden av den högre instansens bedömning.

22. Mot denna bakgrund, har Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow) vilandeförklarat målet och beslutat att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Ska artikel 19.1 andra stycket samt artikel 2, artikel 4.3 och artikel 6.3 i FEU, jämförda med artikel 47 i stadgan och med artikel 267 FEUF samt principen om unionsrättens företräde tolkas så, att en nationell domstol har rätt att bortse från ett avgörande från konstitutionsdomstolen, vilket är tvingande enligt nationell rätt, inklusive konstitutionell rätt, i den mån detta avgörande hindrar den nationella domstolen från att pröva om domstolen, med hänsyn till förfarandet för tillsättning av domare, är en oberoende och opartisk domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i unionsrätten?

2) Ska artiklarna 19.1 andra stycket, 2, 4.3 och 6.3 FEU, jämförda med artikel 47 i stadgan och artikel 267 FEUF, tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning som en medlemsstat har antagit enligt vilken:

a) nationella domstolar förbjuds från att pröva huruvida tillsättningen av en domare är laglig och följaktligen hindras från att pröva huruvida ett rättsligt organ är en domstol i den mening som avses i unionsrätten, eller

b) ett disciplinärt ansvar föreskrivs för domare inom ramen för den dömande verksamheten i samband med en sådan prövning?

3) Ska artiklarna 19.1 andra stycket, 2, 4.3 och 6.3 FEU, jämförda med artikel 47 i stadgan och artikel 267 FEUF, tolkas så, att en allmän domstol som uppfyller de krav som uppställs på en domstol i den mening som avses i unionsrätten, inte är bunden av en dom som meddelats av en domstol i sista instans vars sammansättning innefattar ledamöter som har utsetts till domarämbetet genom ett uppenbart åsidosättande av den nationella lagstiftning som reglerar tillsättning av domare i Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), vilket innebär att denna domstol inte uppfyller kravet på en oberoende och opartisk domstol som inrättats enligt lag och säkerställer ett effektivt rättsligt skydd för enskilda – när denna dom meddelats genom ett extraordinärt rättsmedel (extraordinärt klagomål) som innebär att det lagakraftvunna avgörandet upphävs och att målet återförvisas till allmän domstol?

4) För det fall den tredje frågan besvaras jakande, ska artiklarna 19.1 andra stycket, 2, 4.3 och 6.3 FEU, jämförda med artikel 47 i stadgan och artikel 267 FEUF, tolkas så, att den omständigheten att avgörandet inte är bindande innebär att

a) en dom som har meddelats av en domstol i sista instans, som har inrättats på det sätt som beskrivs i den tredje tolkningsfrågan, inte utgör en dom i rättsligt hänseende (en icke existerande dom) i den mening som avses i unionsrätten, och får en prövning i detta hänseende göras av en allmän domstol som uppfyller de krav som uppställs för en domstol enligt unionslagstiftningen,

b) eller är den dom som har meddelats av domstolen i sista instans i enlighet med vad som anges i den tredje tolkningsfrågan ett befintligt avgörande, men en allmän domstol som prövar målet på nytt har rätt och skyldighet att inte tillämpa de bestämmelser i nationell rätt som rör verkningarna av detta avgörande i den mån som krävs för att säkerställa ett effektivt rättsligt skydd för enskilda?”

23. Genom beslut av domstolens ordförande av den 11 maj 2022 avslogs den hänskjutande domstolens begäran om att förevarande mål skulle handläggas skyndsamt.

24. Skriftliga yttranden har inkommit från klaganden i det nationella målet, bolaget ”R”, motparterna i det nationella målet, bolaget AW ”T”, den polska, den danska och den nederländska regeringen, samt Europeiska kommissionen. Bolagen ”R” och AW ”T”, den polska regeringen och kommissionen yttrade sig vid förhandlingen den 9 januari 2025.

Rättslig bedömning

25. Detta förslag till avgörande avser, på domstolens begäran, enbart den tredje och den fjärde tolkningsfrågan.

Behörighet och upptagande till prövning

26. Den polska regeringen har anfört att EU-domstolen saknar behörighet för att uttala sig avseende alla tolkningsfrågorna, eftersom organisationen av domstolsväsendet omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet. Det är således, enligt denna medlemsstat, inte möjligt att tolka artikel 19.1 andra stycket FEU som en regel som medför en skyldighet för medlemsstaterna att organisera sitt rättsväsende på ett visst sätt.

27. Detta argument kan enkelt bestridas. Enligt fast rättspraxis är det visserligen medlemsstaterna som har befogenhet att organisera domstolsväsendet i respektive land. Medlemsstaterna är dock skyldiga att därvid iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten när de utövar denna befogenhet. Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser som reglerar ärenden då beslut ska fattas om tillsättning av domartjänster jämte, i förekommande fall, bestämmelser om domstolsprövning vid sådana tillsättningsförfaranden. Vidare avser den polska regeringens argument i huvudsak själva räckvidden av artikel 19 och följaktligen hur dessa bestämmelser ska tolkas. Det är uppenbart att EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF är behörig att göra en sådan tolkning.

28. Den polska regeringen har gjort gällande att ingen av tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning, på grund av att de rättsfrågor som de avser är fiktiva, irrelevanta och hypotetiska. Enligt denna regering framgår det inte av beslutet om hänskjutande att det i det nationella målet skulle ha skett något åsidosättande av rätten till en domstol som har inrättats genom lag, vid den prövning av det extraordinära klagomålet som gjordes av avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Det framgår inte heller att den garanti som denna rätt innebär skulle äventyras till följd av den hänskjutande domstolens omprövning av målet.

29. Detta argument är inte heller övertygande. Domstolens svar är nämligen nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra frågan om huruvida den ska ompröva det nationella målet eller inte, i en situation där det avgörande som ligger till grund för detta omprövningsförfarande har fattats av en instans som inte kan anses ha inrättats enligt lag i den mening som avses i Europadomstolens praxis.

30. Det ska vidare påpekas att kommissionen, utan att uttryckligen ha ifrågasatt att denna begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, i huvudsak har konstaterat att de uppgifter som framgår av handlingarna i målet inte gör det möjligt för den att fastställa huruvida den hänskjutande domstolen, med dömande sammansättning bestående av en ensam domare, är behörig att pröva de frågor som tas upp i tolkningsfrågorna och huruvida det förfarande som har till syfte att fastställa att domen av den 9 november 2006 har vunnit laga kraft innebär att den behöriga ensamdomaren tillåts pröva huruvida den dömande sammansättningen av den domstol i högre instans som upphävt denna dom var laglig.

31. Det räcker i detta hänseende att, såsom även kommissionen har gjort, erinra om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Härav följer att EU-domstolen i princip är skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten.

Den tredje tolkningsfrågan

32. Den hänskjutande domstolen har genom sin tredje tolkningsfråga önskat få klarhet i huruvida den är bunden av ett avgörande från en domstol i högre instans som inte uppfyller kravet på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU.

33. Av beslutet om hänskjutande framgår att den hänskjutande domstolen i huvudsak önskar få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU tillåter en nationell domstol att pröva huruvida en domstol i högre instans uppfyller kravet på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse. Frågan om huruvida, för det fall denna prövning leder till ett negativt resultat, varje avgörande som meddelats av denna sistnämnda domstol ändå ska vara bindande för en domstol i lägre instans omfattas, enligt min uppfattning, av frågan om rättsverkningarna av dessa avgöranden, vilken är föremål för den fjärde tolkningsfrågan.

Några korta återblickar på rättspraxis avseende det krav på en ”domstol som har inrättats genom lag” i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU

34. Av rättspraxis, som går tillbaka till domen Associação Sindical dos Juízes Portugueses följer att en grundförutsättning för att det effektiva domstolsskydd som krävs enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska säkerställas är att en sådan domstols oavhängighet och opartiskhet bevaras. Kravet på oavhängighet och opartiskhet hos de domstolar som kan komma att tillämpa unionsrätten är nämligen en del av kärninnehållet i den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång. Denna rätt är av vital betydelse för att garantera att samtliga de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värde som anges i artikel 2 FEU upprätthålls.

35. Rätten till en ”domstol som har inrättats enligt lag” har, enligt domstolen, ett mycket nära samband med skyddsreglerna avseende ”oavhängighet” och ”opartiskhet”. Även om det inte handlar om identiska krav i en rättvis rättegångs arkitektur är de till sitt huvudsakliga innehåll och ändamål direkt sammanknutna. Såsom domstolen har påpekat genom att citera Europadomstolens dom i målet Ástráðsson mot Island syftar båda dessa krav till att skydda rättsstaten och bevara maktfördelningen, genom att säkerställa enskilda rättssubjekts förtroende för domstolsväsendet.

36. Vad gäller domartillsättningsförfaranden, är dessa enligt fast rättspraxis, av grundläggande vikt för att domstolsväsendet ska kunna fungera väl och för domstolsväsendets legitimitet i ett demokratiskt samhälle där den offentliga makten utövas under lagarna. Mot denna bakgrund utgör domartillsättningsförfaranden med nödvändighet en ofrånkomlig del av begreppet ”domstol som inrättats enligt lag”.

37. I domen Omprövning Simpson/rådet, angav domstolen att det förhållandet att det förekommit brister i samband med utnämningen av domare i en medlemsstats rättssystem utgör ett åsidosättande av kravet på en domstol som har inrättats enligt lag, särskilt när bristerna är av sådant slag och av sådant allvar att de ger upphov till en reell risk för att andra delar av statsmakten, särskilt den verkställande makten, kan komma att missbruka utnämningsmakten på ett sätt som undergräver utnämningsbeslutets integritet och därigenom ge upphov till rimligt tvivel hos enskilda vad beträffar den eller de berörda domarnas oavhängighet och opartiskhet, vilket är fallet när det är fråga om grundläggande bestämmelser som utgör en del av det aktuella rättssystemets upprättande och funktionssätt.

Möjlighet för en nationell domstol att kontrollera huruvida sammansättningen av en domstol i högre instans är laglig

38. I domen Omprövning Simpson angav domstolen även att regler som garanterar enskilda rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag utgör hörnstenen i rätten till en rättvis rättegång. Denna rättighet innebär att varje domstol är skyldig att kontrollera huruvida den, genom sin sammansättning, utgör en sådan domstol när det föreligger allvarliga tvivel i fråga om detta. Domstolen konstaterade således att en sådan kontroll utgör en väsentlig formföreskrift och frågan huruvida den har iakttagits omfattas av tvingande rätt. Denna fråga ska därför prövas ex officio.

39. Av denna dom följer att huvudansvaret avseende kontrollen av om rätten till en domstol som har inrättats enligt lag har iakttagits ankommer på domstolarna, inbegripet de nationella domstolarna, oavsett om det gäller lagligheten i deras egna sammansättningar eller i en annan domstols sammansättning.

40. Beträffande rättsstaten i Polen, följer det av domstolens praxis att de nationella domstolarna måste kunna pröva huruvida en brist i förfarandet för utnämning av en domare eventuellt har medfört ett åsidosättande av de krav som följer av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan. Detta gäller i synnerhet de krav som avser rätten att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i situationer där det rådet beträffande huruvida dessa krav har iakttagits.

41. Det framgår i synnerhet att de nationella domstolarna ska kunna pröva huruvida, de styrkta och relevanta omständigheter som den hänskjutande domstolen kommer att få vetskap om kan föranleda rimligt tvivel hos enskilda rättssubjekt beträffande de aktuella domarnas pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter, särskilt i förhållande till direkta eller indirekta påtryckningar från den lagstiftande och den verkställande makten, och deras neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras.

42. Det ska i detta hänseende påpekas att de mål som lett fram till denna rad av domar gällde ”horisontella” relationer mellan den nationella domstol som gjorde en sådan bedömning och den dömande instans som var föremål för den. Det rörde sig nämligen om följande: Olika avdelningar vid en domstol i målen A.K. (Izba Pracy i Ubezpieczeń Społecznych (avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål) – Izba Dyscyplinarna (avdelningen för disciplinära mål) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och W.Z. (Izba Cywilna (tvistemålsavdelningen) – avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter vid vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), en domstol och en avdelning vid en domstol i samma instans i målet A.B. (Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) – tvistemåls- och brottmålsavdelningarna vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), en domstol och en avdelning vid denna i målet Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. (Sąd Okręgowy w Warszawie (regional domstol i Warszawa, Polen) – avdelning vid samma regionala domstol).

43. Däremot har domstolen, hittills, inte beretts tillfälle att uttala sig i frågan om huruvida en nationell domstol ska kunna kontrollera om en till sin instans hierarkiskt högre domstol, genom sin sammansättning, utgör en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i bland annat artikel 19.1 andra stycket FEU.

44. Jag är, för min del, övertygad om att det inte på grund av den omständigheten att ett sådan hierarkiskt förhållande föreligger kan uteslutas att den förstnämnda domstolen får göra en sådan kontroll.

45. Som jag redan har påpekat ovan, är det visserligen riktigt att det är medlemsstaterna som i respektive land har behörighet att organisera sitt domstolsväsende. Medlemsstaterna är dock skyldiga att därvid iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten och särskilt enligt artikel 19.1 andra stycket FEU. Närmare bestämt ska det påpekas att domstolen har fastställt ett samband mellan kraven på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag och principen om unionsrättens företräde. Den rättsliga linjen är välkänd. Artikel 19.1 andra stycket FEU ålägger medlemsstaterna en skyldighet att uppnå ett klart, precist och ovillkorligt resultat. Således är varje nationell domstol, inom ramen för sin behörighet, skyldig att underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som strider mot en unionsbestämmelse som, såsom artikel 19, har direkt effekt i det mål som den domstolen handlägger. Det ska erinras om att den allmänna idén bakom det förhållandet att tillämpningen av principen om unionsrättens företräde kan medföra en omkastning av den nationella domstolshierarkin går tillbaka till domen Simmenthal och bekräftades, på området rättsstaten, i domen RS (Verkan av domar från en författningsdomstol).

46. Med andra ord kan det, när de villkor eller processrättsliga bestämmelser som föreligger vid tidpunkten för besluten om utnämning är sådana att ett åsidosättande av kraven på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag kan konstateras, verkligen inte invändas att de nationella bestämmelser som reglerar domstolshierarkin mellan Högsta domstolen och de lägre instanserna omfattas av det område som är förbehållet medlemsstaternas processuella autonomi.

47. Domstolens dom i målet Randstad Italia, till vilken kommissionen har hänvisat i sitt skriftliga yttrande, bekräftar denna tolkning. Det ska erinras om att den hänskjutande domstolen, i detta mål, bad domstolen att klargöra huruvida ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som följer av unionsrätten utgjorde hinder för en nationell tolkningspraxis, enligt vilken den högsta domstolsinstansen i en medlemsstat inte var behörig att upphäva en dom som högsta förvaltningsdomstolen i denna medlemsstat hade meddelat i strid med unionsrätten.

48. Domstolen hänförde visserligen i domen både till artikel 19.1 andra stycket FEU och till principen om processuell autonomi. Bedömningen mot bakgrund av denna bestämmelse var emellertid, i domen, extremt kortfattad, eftersom denna bestämmelse hade iakttagits i den aktuella situationen. Domstolen begränsade sig till att, i huvudsak, konstatera att den italienska processrätten i sig tillät de berörda parterna att väcka talan vid en oavhängig och opartisk domstol som hade inrättats enligt lag, i syfte att vid denna domstol göra gällande ett åsidosättande av unionsrätten. Detta var tillräckligt för att visa att artikel 19.1 andra stycket FEU hade iakttagits, eftersom denna bestämmelse, vilken med fog definierades som ett ”extraordinärt verktyg för extraordinära situationer”, endast är relevant när det är nödvändigt att bevara essensen i ett effektivt domstolsskydd, som är hotad av en allmän försämring av domstolsskyddet i en medlemsstat, vilket inte var fallet i målet Randstad.

49. Däremot prövade domstolen noggrant den centrala frågan i detta mål, nämligen huruvida det enligt unionsrätten krävs att en medlemsstat, i syfte att avhjälpa ett åsidosättande av denna rätt, ska föreskriva en möjlighet att ge in ett överklagande till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) mot en dom från Consiglio di Stato (Högsta förvaltnignsdomstolen, Italien), när ett sådant rättsmedel inte föreskrivs i dess nationella rätt. Domstolen kom fram till ett nekande svar. Vid denna rättsliga bedömning, som gjordes bland annat mot bakgrund av en bestämmelse i sekundärrätten jämförd med artikel 47 i stadgan, beaktades, föga överraskande, medlemsstaternas processuella autonomi.

50. Om det hade funnits uppgifter som antydde att den italienska processrätten inte möjliggjorde en tillgång till en domstol som uppfyllde kraven enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, skulle det sannolikt inte ha varit möjligt att kontrollera huruvida de aktuella nationella bestämmelserna omfattades av denna processuella autonomi. Kravet på att tillämpa principen om unionsrätten företräde skulle då ha gjort sig gällande.

51. Jag anser följaktligen att en prövning av huruvida en nationell domstol i högre instans är en domstol som har inrättats enligt lag, vilken utförs av en domstol i lägre instans otvivelaktigt är ny, såsom vissa av de berörda parterna påpekade vid förhandlingen. Den är emellertid helt i linje med den rättspraxis i vilken artikel 19.1 andra stycket FEU har tolkats.

52. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens tredje tolkningsfråga enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att en nationell domstol ska kunna kontrollera huruvida en domstol i högre instans uppfyller kraven avseende en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det föreligger tvivel huruvida dessa krav har iakttagits.

Den hänskjutande domstolens bedömning av frågan om huruvida avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är en domstol som har inrättats enligt lag

53. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att genom en slutlig bedömning, mot bakgrund av samtliga principer som framkommer i relevant rättspraxis från EU-domstolen och efter att ha gjort de överväganden som krävs i detta avseende, uttala sig huruvida samtliga omständigheter för tillsättningen av de fem ledamöterna vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, vilken har meddelat beslutet om upphävande av domen av den 9 november 2006, uppfyller kravet på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU. Denna omständighet förhindrar emellertid inte EU-domstolen från att, inom ramen för det lojala samarbetet i rättsväsendet, vilket stadfästs i artikel 267 FEUF, utifrån uppgifterna i handlingarna i målet, förse den hänskjutande domstolen med den vägledning för tolkningen av unionsrätten som kan vara användbar vid bedömningen av effekterna av artikel 19.

54. I domen Krajowa Rada Sądownictwa (Förlängning av en domares tjänstgöring), avvisade domstolen en begäran om förhandsavgörande från avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Domstolen grundade sin bedömning på konstateranden och överväganden i dels Europadomstolens dom Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen av den 8 november 2021, samt i den dom som meddelades av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) den 21 september 2021, dels domen W.Ż., och angav att samtliga såväl systematiska som faktiska omständigheter, vilka kännetecknade tillsättningen av de tre domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som utgör det hänskjutande organet i målet, fick till följd att denna avdelning inte var en oavhängig och opartisk domstol som hade inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan.

55. Beträffande tillsättningarna av tre av domarna vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, vill jag erinra om de omständigheter som EU-domstolen i huvudsak beaktade till stöd för denna slutsats. För det första ansåg domstolen att dessa tillsättningar skedde på grundval av förslag i resolution nr 331/2018 från KRS som inte, i sin nya sammansättning enligt lagen om KRS, uppvisade tillräckliga garantier för att det skulle vara oavhängigt i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten. För det andra framhöll domstolen att de rättsmedel som dittills hade varit tillgängliga mot KRS resolutioner hade blivit verkningslösa, till följd av de ändringar som hade gjorts i artikel 44 i denna lag. För det tredje påpekade domstolen att Republiken Polens president hade tillsatt dessa domare trots att denna resolution hade inhiberats genom beslut av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), vilket gav uttryck för en djupgående vägran från den verkställande maktens sida att erkänna den dömande maktens auktoritet, oavhängighet och roll och avsiktligen syftade till att hindra en effektiv rättsskipning.

56. Jag anser att konstaterandet att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte är en ”domstol som har inrättats enligt lag” i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, är fullt överförbart på förevarande mål. Det har nämligen ingen betydelse att detta konstaterade gjordes inom ramen för en bedömning av frågan huruvida den dömande sammansättningen i denna domstol, som framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, var en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, eftersom räckvidden av kravet på oavhängighet i detta avseende överensstämmer med kravet på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

57. Domstolen har, efter domen Krajowa Rada Sądownictwa, meddelat flera beslut i vilka den, med samma motivering, har avvisat begäran om förhandsavgörande från avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, vilken helt eller delvis har varit sammansatt av ledamöter som tillsatts under samma omständigheter som de ifrågavarande i den domen. De fem domare som, tillsammans med jurymedlemmarna, utgör den dömande sammansättningen av denna avdelning i förevarande mål har emellertid också tillsatts under sådana omständigheter.

58. Det ska påpekas att det förhållandet att två jurymedlemmar har ingått i denna dömande sammansättning saknar betydelse, eftersom det i princip räcker att en enda domare som har utnämnts inom avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter under samma omständigheter som de omständigheter som bedömdes i domen Krajowa Rada Sądownictwa för att denna avdelning ska förlora sin ställning som oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

59. Härav följer att med förbehåll för den slutliga prövning som ankommer på den nationella domstolen ska kontrollen av lagenligheten av den dömande sammansättningen vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som meddelat domen av den 20 oktober 2021 leda till slutsatsen att denna inte uppfyller de krav som ställs på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU.

Den fjärde tolkningsfrågan

60. Den fjärde tolkningsfrågan avser vilka rättsverkningar ett avgörande som har meddleats ac en instans som inte anses vara en domstol som inrättats enligt lag ska tillerkännas enligt unioinsrätten. Den hänskjutande domstolen önskar närmare bestämt, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den berörda nationella domstolen, i en sådan hypotetisk situation, är skyldig att underlåta att tillämpa ett sådant avgörande eller att slå fast att det ska vara en nullitet.

Den hänskjutande domstolens huvudsakliga tvivel

61. Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen tvekar mellan två möjliga tolkningar av den aktuella bestämmelsen.

62. Å ena sidan erkänner denna domstol att den omfattningen och det allvar som präglar oegentligheterna i utnämningsförfarandet och de systemiska verkningar som detta medför i förevarande mål skulle kunna motivera en automatisk bedömning av effekterna av ett sådant organs verksamhet, så att ingen rättsakt som detta har meddelat skulle kunna anses utgöra en dom i lagens mening (sententia non existens). Enligt den hänskjutande domstolen skulle domen W.Ż., som också rör de polska förhållandena, bland annat sammansättningen av avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, kunna bekräfta en sådan tolkning.

63. Å andra sidan anser den hänskjutande domstolen att en sådan automatisk bedömning av effekterna av ett avgörande som meddelats av ett domstolsorgan som är olagligt sammansatt skulle kunna leda till att andra principer åsidosätts, bland annat principerna om rättssäkerhet och rättskraft.

64. I detta hänseende har den hänskjutande domstolen bland annat påpekat att frågan om tidsåtgång som en omständighet som relativiserar nödvändigheten av en sådan automatisk bedömning har varit föremål för domen Ástráðsson mot Island. Den har invänt mot argumentet att avsaknaden av en frist för att bestrida en oegentlighet i förfarandet för utnämning av domare skulle medföra att dessa utnämningar skulle bli oändligt bestridbara av en person som gör gällande rätten till en domstol som har inrättats enligt lag. Vidare har Europadomstolen preciserat att ”ju längre tid som går, ju tyngre kommer upprätthållandet av rättssäkerheten att väga i förhållande till en enskilds rätt till en ’domstol som har inrättats enligt lag’ vid den avvägning som ska göras”.

Rättslig verkan av en rättsakt som antagits av en dömande instans som inte har ställning som ”domstol som har inrättats enligt lag”

65. Det ska påpekas att frågan om verkningarna av dömande verksamhet inom ett organ som inte är en domstol som har inrättats enligt lag inte togs upp av domstolen i målet Omprövning Simpson, eftersom den oegentlighet som förfarandet för utnämning av domare i det målet inte ansågs vara tillräckligt allvarlig för att ett åsidosättande av kravet på en domstol som inrättats enligt lag skulle anses föreligga.

66. Domstolen har, mer nyligen, uttalat sig i detta avseende i domen W.Ż. Jag anser att det är viktigt att exakt avgränsa räckvidden av det svar som domstolen gav i den domen. I detta syfte krävs en noggrann sammanfattning av de faktiska omständigheterna i det mål som ledde fram till domen.

67. I det nationella målet hade ett överklagande lämnats in till KRS av W.Ż., som var domare vid Sąd Okręgowy w K. (Regionala domstolen i K, Polen) mot ett beslut genom vilken han, utan att ha lämnat sitt samtycke, hade omplacerats till en annan avdelning vid samma domstol. KRS antog ett beslut om att det saknades anledning att döma i saken. W.Ż. hade därefter överklagat detta beslut vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). I detta sammanhang hade W.Ż. även framställt en jävsinvändning mot samtliga domare som ingick i denna avdelning på grund av att de saknade oavhängighet och opartiskhet. Prövningen av denna begäran ankom på Izba Cywilna (tvistemålsavdelningen) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).

68. Överklagandet av detta beslut från KRS hade avvisats genom beslut av en domare på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter (nedan kallat det omtvistade beslutet), i egenskap av ensamdomare, utan att ha tillgång till handlingarna i målet och utan att ha hört W.Ż. Izba Cywilna (tvistemålsavdelningen) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), i tredomarsits, slog fast att det omtvistade beslutet hade antagits i strid med nationella bestämmelser enligt vilka det inte var möjligt att meddela ett slutligt avgörande så länge det inte hade meddelats något beslut avseende jävsinvändningen och i strid med W.Ż.:s rätt till försvar.

69. Domstolen slog i sin dom fast att den nationella domstolens skyldighet att säkerställa att artikel 19.1 andra stycket FEU gavs full verkan medförde att det omtvistade beslutet skulle vara en nullitet. Det framgick nämligen av handlingarna i målet att om det visade sig att det omtvistade beslutet inte var en nullitet så skulle det mål som pågick vid Izba Cywilna (tvistemålsavdelningen) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) avgöras genom ett avskrivningsbeslut, i det att processföremålet förfallit. Däremot skulle en förklaring om att det omtvistade beslutet var en nullitet ha medfört en skyldighet för denna avdelning att pröva den jävsinvändning som W.Ż. gjort. Således var konsekvensen av denna nullitet, enligt domstolen, absolut nödvändigt utifrån rådande processuella omständigheter i detta mål för att säkerställa unionsrättens företräde.

70. Vidare preciserade domstolen, vilket är avgörande, att ”varken rättssäkerhetsprincipen, eller argument om att [det omtvistade] beslutet ska ha vunnit laga kraft, [kan] med framgång åberopas som hinder mot att en sådan domstol som [den hänskjutande domstolen] förklarar att ett sådant beslut utgör en nullitet”.

71. Av domen W.Ż. framgår att fastställandet av hur sådana rättsakter som det omtvistade beslutet och KRS resolution ska behandlas ska ske utifrån behovet av att säkerställa full verkan av de berörda personernas domstolsskydd (och unionsrättens företräde). Vidare ska detta resultat uppnås av den domstol som har konstaterat den aktuella överträdelsen, genom att den väljer inom den ”palett” av följder som föreskrivs i den nationella rätten.

72. Detta leder mig att påpeka två saker beträffande frågan huruvida effekterna av verksamheten vid en dömande instans som inte är en domstol som har inrättats enligt lag ska bedömas automatiskt. Denna fråga står i centrum för den hänskjutande domstolens tvivel.

73. För det första ska domen W.Ż. inte förstås så att varje rättsakt som antas av en nationell dömande instans som inte har en ställning som ”domstol som har inrättats enligt lag” ska betraktas som en nullitet. Inom ramen för den samarbetsmekanism som har inrättats genom förhandsavgöranden, ska bedömningen av den rättsliga behandlingen av en sådan rättsakt omfattas av den behörighet som tillkommer den nationella domstol som har slagit fast att instansen inte har denna ställning, varvid denna domstol har en skyldighet att utföra den i syfte att säkerställa ett effektiv domstolsskydd för de berörda personerna.

74. Vidare förefaller detta bekräftas av domen YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare). Domstolen hade ombetts att klargöra hur ett beslut från Izba Dyscyplinarna (avdelningen för disciplinära mål) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) – vars oavhängighet och opartiskhet inte var garanterade – varigenom ett straffrättsligt förfarande kunde inledas mot en domare vid en allmän domstol som var ensamdomare i ett omfattande brottmål, vilket närmade sig sitt slutskede, samtidigt som denna domare stängdes av och fick minskad lön. Domstolen slog i detta hänseende fast att den hänskjutande domstolen, på grund av att detta beslut stred mot artikel 19.1 andra stycket FEU, hade en skyldighet att underlåta att tillämpa detta beslut, och inte att förklara att det utgjorde en nullitet.

75. För det andra förefaller det av domen W.Ż. framgå att en full verkan av artikel 19.1 andra stycket FEU utgör hinder för att rättsakter som antas av en dömande instans som inte är en domstol som har inrättats enligt lag fortsätter att verka mellan de aktuella parterna. Ett effektivt domstolsskydd för enskilda innebär nämligen att den nationella domstol som prövar målet åtminstone ska underlåta att tillämpa dessa rättsakter. Principerna om rättssäkerhet och rättskraft kan inte anses tillåta en motsatt slutsats.

76. Vad gäller principen om rättskraft, är jag fullt medveten om dess betydelse såväl inom unionsrätten som inom de nationella rättsordningarna. Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast, är det, för att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas. En nationell domstol är enligt unionsrätten följaktligen inte skyldig att underlåta att tillämpa nationella processuella regler som innebär att domstolsavgöranden vinner laga kraft, även om den därmed skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra.

77. Det ska emellertid erinras om att enligt domstolen uttrycker artikel 19.1 andra stycket FEU en klar och precis skyldighet att uppnå resultat, vilken inte är villkorad. Vidare är varje nationell domstol skyldig att, inom ramen för sin behörighet, garantera denna bestämmelses fulla verkan. Med andra ord och såsom anges ovan i detta förlag till avgörande, förlorar varje argument avseende medlemsstaternas processuella autonomi sin relevans, när det har konstaterats att en dömande instans inte uppfyller ett av de villkor som följer av denna bestämmelse. Rättskraften av de avgöranden som meddelats av en sådan instans måste således lämna företräde.

78. Denna tolkning ska förstås mot bakgrund av det värde som utgörs av rättsstaten som stadgas i artikel 2 FEU och konkretiseras i artikel 19.1 andra stycket FEU, vilket, enligt domstolen är en grundläggande premiss som ligger till grund för unionens rättsliga struktur. Den aktuella situationen förefaller således kunna likställas med de situationer där domstolen, med hänvisning till principen om ändamålsenlig verkan, har slagit fast att en nationell lagakraftvunnen dom som var oförenlig med unionsrätten inte kunde tillämpas.

79. Under dessa omständigheter ska kravet på att genomföra ett effektivt domstolsskydd nödvändigtvis ha företräde framför principen om rättskraft.

80. Det ska tilläggas att det visserligen förefaller följa av domen Ástráðsson mot Island att oegentligheter vid utnämningar av domar, som utgör ett åsidosättande av rätten till en domstol som har inrättats enligt lag, inte påverkar själva existensen av de avgöranden som har meddelats av en dömande instans som har en rättsstridig sammansättning och inte nödvändigtvis medför någon skyldighet att upphäva det avgörande som har meddelats av denna dömande instans, särskilt när dessa avgöranden har vunnit laga kraft.

81. Det ska villigt erkännas att den tolkning som jag föreslår i detta förslag till avgörande inte, i detta hänseende, överensstämmer med den som följer av domen Ástráðsson mot Island. Detta medför emellertid inget problem mot bakgrund av det krav på samstämmighet som följer av artikel 52.3 i stadgan, eftersom denna tolkning avser konsekvenserna av att ett åsidosättande konstateras av rätten till en domstol som har inrättats enligt lag och inte av räckvidden av denna rätt.

82. Under alla omständigheter tillåter jag mig, i detta hänseende, att understryka att domstolens roll, när den lämnar ett förhandsavgörande, är att på förhand ge de nationella domstolarna vägledning om hur unionsrätten ska tillämpas och inte att i efterhand fastställa huruvida ett åsidosättande har gjorts i en specifik situation, såsom är fallet med Europadomstolen. Beträffande kraven på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, har domstolen således gett de nationella domstolarna, med allmän behörighet att bevaka tillämpningen av unionsrätten, i uppdrag att kontrollera att dessa krav efterlevs och, i förekommande fall, återupprätta effektiviteten i domstolsskyddet i de berörda medlemsstaterna. Detta uppdrag ska tillmätas särskild betydelse när det handlar om sådana domstolssystemen, såsom det i Polen och som genomgår en djup kris, där specifika oegentligheter är en del av en mer allmän tendens som har till syfte att försvaga, och ibland till och med bryta ner, mekanismen för maktbalans i den nationella rättsordningen. Mot denna bakgrund skulle ett beaktande av principen om rättskraft på bekostnad av ett effektivt domstolsskydd för enskilda och deras rätt till en behörig domare, förhindra att det ovannämnda uppdrag som de nationella domstolarna har uppfylls, utan att denna princip om rättskraft för den sakens skull skulle uppfylla sitt eget syfte. Principen om rättskraft är verkligen inte skapad för att säkerställa stabiliteten i domstolssystem som i så hög grad är hotade, och främjar inte, avseende sådana system, allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Tillämpning i förevarande mål

83. Mot denna bakgrund anser jag, för det fall den hänskjutande domstolen skulle finna att sammansättningen av avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som meddelade dom den 20 oktober 2021 inte är en domstol som har inrättats enligt lag, att denna domstol ska underlåta att tillämpa artikel 39820 i Kodeks postępowania cywilnego (den polska civilprocesslagen), som medför en skyldighet för den att rätta sig efter den tolkning av rätten som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) har gjort i samma mål. Vad gäller domen av den 20 oktober 2021, ska den hänskjutande domstolen vara skyldig att underlåta att tillämpa den eller, om en om sådan konsekvens skulle vara oundviklig mot bakgrund av den aktuella processuella situationen för att säkerställa unionsrättens företräde, förklara att den utgör en nullitet. Valet av en av dessa konsekvenser ska vara förenligt med de möjligheter som erbjuds enligt den polska rätten och vägledas av syftet att garantera det berörda rättssubjektet, det vill säga bolaget AW ”T”, ett effektivt domstolsskydd i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU.

84. Således ska den hänskjutande domstolen, enligt min uppfattning, avstå från att förse domen från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) av den 20 oktober 2021 med ett verkställighetsbeslut. På detta sätt kan dess dom av den 9 november 2006 åter vinna laga kraft i förhållande till bolaget ”R” SA gentemot W.

85. Denna slutsats gäller oberoende av huruvida den dom som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) meddelade den 20 oktober 2021 i enlighet med nationell rätt har vunnit laga kraft. Detta konstaterande förefaller särskilt befogat i förevarande mål. Det ska nämligen erinras om att denna dom meddelades i ett förfarande avseende domstolsprövning av lagakraftvunna avgöranden från bland annat allmänna domstolar, som kallades extraordinärt klagomål. Ett sådant klagomål, som får ges i av ett antal offentligrättsliga organ, däribland Allmänna åklagarmyndigheten, och av ett antal skäl som anges i den relevanta polska lagstiftningen, gör det möjligt att upphäva lagakraftvunna avgöranden som meddelats nästan 25 år tidigare. Av detta skäl har detta rättsmedel varit föremål för allvarlig kritik från Europeiska kommissionen och Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen) just vad gäller huruvida den är förenlig med rättssäkerhetsprincipen.

86. Det skulle således vara minst sagt paradoxalt att anse att en dom som utgör slutet på ett sådant förfarande för extraordinärt klagomål ska bevara sin giltighet på grund av den har vunnit laga kraft.

87. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska besvara den fjärde tolkningsfrågan enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att en nationell domstol som har meddelat en dom som har upphävts, i ett förfarande avseende ett extraordinärt rättsmedel, av en domstol i högre instans som har återförvisat målet till den, ska underlåta att tillämpa domen från denna högre instans eller, när en sådan konsekvens är oumbärlig mot bakgrund av den aktuella processuella situationen för att säkerställa unionsrättens företräde, förklara att denna dom utgör en nullitet, när denna dom inte kan anses ha meddelats av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU.

Förslag till avgörande

88. Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att domstolen ska besvara den tredje och den fjärde tolkningsfrågan som Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow, Polen) har ställt på följande sätt: 1) Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att en nationell domstol ska kunna kontrollera huruvida en domstol i högre instans uppfyller kraven avseende en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det föreligger tvivel huruvida dessa krav har iakttagits. 2) Artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att en nationell domstol som har meddelat en dom som har upphävts, i ett förfarande avseende ett extraordinärt rättsmedel, av en domstol i högre instans som har återförvisat målet till den, ska underlåta att tillämpa domen från denna högre instans eller, när en sådan konsekvens är oumbärlig mot bakgrund av den aktuella processuella situationen för att säkerställa unionsrättens företräde, förklara att denna dom utgör en nullitet, när denna dom inte kan anses ha meddelats av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU.

1 Originalspråk: franska.

2 Se det pågående målet C-521/21, Rzecznik Praw Obywatelskich (Avsättning av en domare vid allmän domstol).

3 Nedan kallad domen av den 9 november 2006.

4 CE:ECHR:2021:1108JUD004986819, nedan kallad domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen.

5 C-487/19, EU:C:2021:798, nedan kallad domen W.Ż.

6 Se dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen) ( C-181/21 och C-269/21, EU:C:2024:1, punkterna 57 och 58 samt där angiven rättspraxis).

7 Se dom av den 25 februari 2025, Sąd Rejonowy w Białymstoku ( C-146/23 och C-374/23, EU:C:2025:109, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

8 Även om den hänskjutande domstolen även har åberopat artiklarna 2, 4.3 och 6.3 FEU, samt artikel 267 FEUF och artikel 47 i stadgan, anser jag att domstolens svar kommer att kunna avse enbart artikel 19.1 andra stycket FEU. Det ska i detta hänseende erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits och, i förekommande fall, begränsa sin tolkning till enbart de relevanta bestämmelserna bland den som är föremål för begäran om förhandsavgörande. Se, exempelvis, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter) ( C-205/21, EU:C:2023:49, punkt 77 där EU-domstolen omformulerar den tredje fråga som den hänskjutande domstolen har ställt).

9 Dom av den 27 februari 2018 ( C-64/16, EU:C:2018:117).

10 Se dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C-132/20, EU:C:2022:235, punkterna 93 och 94).

11 Domen W.Ż. (punkt 124)

12 Europadomstolens dom av den 1 december 2020, CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, nedan kallad domen Ástráðsson mot Island, §§ 231 och 233.

13 Domen W.Ż. (punkt 125).

14 Dom av den 26 mars 2020 ( C-542/18 RX-II och C-543/18 RX-II, EU:C:2020:232) (nedan kallad domen Omprövning Simpson).

15 Domen Omprövning Simpson (punkt 75). Min kursivering.

16 Domen Omprövning Simpson (punkt 57).

17 Se Leloup, M., “The appointment of judges and the right to a tribunal established by law: The ECJ tightens its grip on issues of domestic judicial organization: review Simpson”, Common Market Law Review, vol. 57, nr 4, 2020, s. 1158, enligt vilken ”[a]s such, the ECJ relies primarily on the self-regulation by the domestic judiciary”. Min kursivering.

18 Det ska erinras om att det i artikel 19.1 andra stycket FEU föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten, i den mening som avses bland annat i artikel 47 i stadgan. Således ska tolkningen av denna artikel 19 ske mot bakgrund av denna artikel i stadgan. Se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C-791/19, EU:C:2021:596, punkt 87).

19 Se, bland annat, dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C-585/18, C-624/18 och C-625/18, EU:C:2019:982, nedan kallad domen A.K, punkterna 152 och 153). Se även dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) C-824/18, EU:C:2021:153, nedan kallad domen A.B.), dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. ( C-748/19 – C-754/19, EU:C:2021:931), och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C-204/21, EU:C:2023:442, punkterna 130 och 131 samt där angiven rättspraxis). Domstolen hade i målet som ledde fram till denna dom ombetts att uttala sig om huruvida vissa nationella bestämmelser, enligt vilka de nationella domstolarna förbjöds att bedöma lagligheten i utnämningen av en domare eller dennes rätt att utöva rättsliga befogenheter till följd av en sådan utnämning eller att ifrågasätta domstolarnas lagenlighet, stred mot artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan. Domstolen angav i sin dom, bland annat, att med hänsyn till att de omtvistade nationella bestämmelserna var allmänt hållna och vaga, kunde de hindra en domstol i högre instans, som hade att pröva ett avgörande från en lägre instans, från att göra denna bedömning, oavsett om det rörde sig om att pröva den egna domstolens sammansättning eller lagenlighet i egenskap av domstol i andra instans, eller lagenligheten hos en lägre instans (se punkt 217 i domen).

20 Se, bland annat, domen A.K. (punkt 153).

21 Dom av den 16 november 2021 ( C-748/19 – C-754/19, EU:C:2021:931).

22 Denna kniviga fråga hade redan ställts i målen som ledde fram till domen av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen) ( C-181/21 och C-269/21, EU:C:2024:1), samt i beslutet av den 27 maj 2024, Y.Ya. (Omplacering av domare) ( C-797/21, EU:C:2024:425). I båda fallen beslutade emellertid domstolen att inte pröva frågan, eftersom begäran om förhandsavgörande hade förklarats inte kunna tas upp till sakprövning.

23 Se, bland annat, dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet) ( C-192/18, EU:C:2019:924).

24 Se domen A.B. (punkt 146) och domen W.Ż. (punkt 159).

25 Domen W.Ż. (punkt 158).

26 Dom av den 9 mars 1978 ( 106/77, EU:C:1978:49).

27 Dom av den 22 februari 2022 ( C-430/21, EU:C:2022:99).

28 Dom av den 21 december 2021 ( C-497/20, nedan kallad domen Randstad, EU:C:2021:1037).

29 Se domen Randstad (punkterna 56, 65 och 66).

30 Se generaladvokaten Bobeks förslag till avgörande i de förenade målen Asociaţia ”Forumul Judecătorilor Din România” m.fl. ( C-83/19, C-127/19, C-195/19, C-291/19, C-355/19 och C‑397/19, EU:C:2020:746, punkt 223).

31 Se, analogt, dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. ( C 748/19–C 754/19, EU:C:2021:931, punkt 74).

32 Se dom W.Ż. (punkt 133).

33 Dom av den 21 december 2023 ( C-718/21, nedan kallad domen Krajowa Rada Sądownictwa, EU:C:2023:1015).

34 CE:ECHR:2021:1108JUD004986819.

35 Detta beror på att det i domen Krajowa Rada Sądownictwa hänvisas till domen av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235), enligt vilken det ska presumeras att en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF är oavhängig. Denna presumtion kan emellertid brytas om ett lagakraftvunnet domstolsavgörande meddelat av en nationell eller internationell domstol ger fog för slutsatsen att den domare som utgör den hänskjutande domstolens dömande sammansättning inte är en oavhängig, opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan.

36 Se beslut av den 9 april 2024, T. (Teve-program för barn) C-22/22, EU:C:2024:313), beslut av den 29 maj 2024, Prokurator Generalny (Polskt extraordinärt klagomål II) ( C-43/22, EU:C:2024:459), beslut av den 29 maj 2024, Rzecznik Praw Obywatelskich (Polskt extraordinärt klagomål) ( C-720/21, EU:C:2024:489), och beslut av den 21 juni 2024, Kancelaria B. ( C-810/23, EU:C:2024:543).

37 Se domen Omprövning Simpson (punkterna 69–75).

38 Dom av den 1 december 2020 (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418).

39 Domen Ástráðsson mot Island, § 252.

40 Mitt resonemang nedan utgår från att begreppet ”nullitet” innebär till att rättsakten inte existerar rättsligt, vilket jag anser är den tolkning som ska göras av domen W.Ż.

41 Domen W.Ż. (punkt 161).

42 Domen W.Ż. (punkt 160).

43 Palett-metaforen användes i den utmärkta artikeln av Dougan, M., ”The primacy of Union law over incompatible national measures: Beyond disapplication and towards a remedy of nullity”, Common Market Law Review, volym 59, nr 5, 2022, s. 1321.

44 Dom av den 13 juli 2023 ( C-615/20 och C-671/20, nedan kallad domen YP, EU:C:2023:562).

45 Domen YP (punkt 65). Se även dom av den 6 mars 2025, D. K. (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål) ( C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 92).

46 Liksom i domen W.Ż., preciserade domstolen i punkt 70 i domen YP att inga överväganden avseende rättssäkerhetsprincipen eller den påstådda rättskraften hos detta beslut med framgång kan åberopas för att hindra bland annat den hänskjutande domstolen från att underlåta att tillämpa ett sådant beslut.

47 Se, bland annat, dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. ( C-234/17, EU:C:2018:853, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

48 Se dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C-64/16, EU:C:2018:117, bland annat punkt 32).

49 Se yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkterna 166 och 167).

50 Se, bland annat, dom av den 18 juli 2007, Lucchini ( C-119/05, EU:C:2007:434, punk 62), dom av den 16 december 2008, Cartesio ( C-210/06, EU:C:2008:723, punkt 93) och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco ( C-600/19, EU:C:2022:394, punkt 50).

51 I slutet av § 252 i denna dom, till vilken den hänskjutande domstolen inte har hänvisat, preciserade Europadomstolen att det, vid den avvägning som ska göras, ”hänsyn naturligtvis även ska tas till … relevanta rättsliga frister som kan föreskrivas i den nationella rätten för avtalsparterna vid denna typ av bestridanden”.

52 I denna artikel föreskrivs följande: ”I den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [undertecknad i Rom den 4 november 1950] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd”.

53 Dz. U. 1964, underpunkt 296.

54 Denna punkt har följande lydelse: ”Den domstol till vilken målet återförvisas ska vara bunden av den rättsliga tolkning som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) har gjort i samma mål. Det är inte tillåtet att grunda ett överklagande av ett avgörande som har meddelats efter en ny prövning av målet på grunder som strider mot den rättsliga tolkning som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) har gjort i detta mål”.

55 Motiverat förslag i enlighet med artikel 7.1 i fördraget om Europeiska unionen angående rättsstatsprincipen i Polen – Förslag till rådets beslut om fastslående av att det finns en klar risk för att Republiken Polen allvarligt åsidosätter rättsstatsprincipen, COM(2017) 835 final, sidorna 26 och 27.

56 Yttrande CDL(2017)035 (punkterna 58, 63 och 130).