Förslag till avgörande av generaladvokat Collins – Mål C‑260/22 Seven.One Entertainment Group

I. Inledning

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande från Landgericht Erfurt (Regiondomstolen i Erfurt, Tyskland) har framställts inom ramen för en tvist rörande ett avtal om exklusiv förvaltning av upphovsrätt (nedan kallat avtalet) mellan Seven.One Entertainment Group GmbH, ett radio- och televisionsföretag som producerar och sänder ”SAT.1 Gold” i Tyskland (nedan kallad klaganden), och Corint Media GmbH, en kollektiv förvaltningsorganisation som bevakar och tillvaratar privata tv-kanalers och radiostationers upphovsrättsliga intressen (nedan kallad motparten). Motparten har enligt avtalet åtagit sig att tillvarata klagandens rätt till rimlig kompensation för mångfaldigande av upptagningar av dess utsändningar som fysiska personer gör för privat bruk. Motparten har gjort gällande att den inte är skyldig att hävda denna rätt, eftersom nationell upphovsrättslagstiftning visserligen tillåter privatkopiering av upptagningar av utsändningar, men utesluter all motsvarande rätt till kompensation.

2. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 e och artikel 5.2 b i direktiv 2001/29/EG. Enligt artikel 2 e i direktiv 2001/29 har radio- och televisionsföretag ensamrätt till mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar. I kraft av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 kan medlemsstaterna välja att begränsa ensamrätten till mångfaldigande enligt artikel 2 i samma direktiv genom att föreskriva ett undantag för privatkopiering. Detta undantag gäller för mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation. Genom sin begäran om förhandsavgörande vill Landgericht Erfurt (Regiondomstolen i Erfurt) få klarhet i huruvida det i nationell rätt får införas ett undantag för privatkopiering med avseende på mångfaldigande av upptagningar av utsändningar, samtidigt som radio- och televisionsföretagen inte ges en rätt att få rimlig kompensation. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida den omständigheten att vissa radio- och televisionsföretag, i sin egenskap av producenter av tv-program, har rätt till kompensation för privatkopiering av tv-program som produceras internt inom företaget kan motivera att rimlig kompensation utesluts.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

3. I artikel 2 i direktiv 2001/29, med rubriken ”Rätten till mångfaldigande”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis

a) för upphovsmän: av deras verk,

b) för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,

c) för fonogramframställare: av deras fonogram,

d) för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av original och kopior av deras filmer,

e) för radio- och televisionsföretag: av upptagningar av deras sändningar, trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar.”

4. I artikel 5 i samma direktiv, med rubriken ”Undantag och inskränkningar”, anges följande:

”…

2. Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:

…

b) För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation …”

B. Tysk rätt

5. 53 § första stycket Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte – Urheberrechtsgesetz (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad UrhG), återfinns i del 1 avsnitt 6 i UrhG och har följande lydelse:

”Det är tillåtet för en fysisk person att göra enskilda kopior av ett verk för privat bruk på alla typer av medier, förutsatt att syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt och förutsatt att inte en förlaga används för mångfaldigandet som uppenbart har framställts eller gjorts tillgänglig för allmänheten i strid med lag. Den som själv har rätt att göra kopior får även låta någon annan person göra detta, förutsatt att mångfaldigandet sker kostnadsfritt eller i form av papperskopior eller varje annat liknande medium med någon form av fotografisk teknik eller genom någon annan process med liknande resultat.”

6. I 54 § första stycket UrhG föreskrivs följande:

”Om verkets art föranleder en förväntan om att mångfaldigande är tillåtet enligt 53 § första eller andra stycket eller 60a–60f §§, har upphovsmannen till verket rätt till rimlig kompensation från tillverkaren av anordningar och lagringsmedier av den typ som, ensamma eller i kombination med andra anordningar, lagringsmedier eller tillbehör, används för att göra sådana kopior.”

7. I 87 § UrhG anges följande:

”1). Radio- och televisionsföretagen har ensamrätt

1) att återutsända sina sändningar och göra dem tillgängliga för allmänheten,

2) att göra video- eller ljudupptagningar av sina utsändningar, att framställa fotografier av sina utsändningar samt att mångfaldiga och sprida video- och ljudupptagningar eller fotografier, dock med undantag för uthyrningsrätten,

…

4). 10 § första stycket och bestämmelserna i del 1 avsnitt 6 ska, med undantag för 47 § andra stycket andra meningen och 54 § första stycket, äga motsvarande tillämpning.

…”

III. Det nationella målet och tolkningsfrågorna

8. Klaganden har gjort gällande att motparten i enlighet med undantaget i 53 § första stycket UrhG är skyldig att hävda klagandens rätt enligt avtalet till en ”privatkopieringsavgift” som kompensation för den skada som privatkopieringen medför. Klaganden har även hävdat att den är ”påtagligt påverkad” av privatkopiering, särskilt genom inspelning av sändningar på dess kanal med hjälp av videobandspelare (online). Motparten har genmält att den inte kan tillmötesgå klagandens begäran eftersom 87 § fjärde stycket UrhG undantar radio- och televisionsföretag från den privatkopieringsavgift som föreskrivs i 54 § första stycket UrhG.

9. Den hänskjutande domstolen har konstaterat att radio- och televisionsföretag enligt artikel 2 e i direktiv 2001/29 och 87 § första stycket andra punkten UrhG har ensamrätt till mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar. Genom att stadga ett undantag för privatkopiering utan att föreskriva någon rätt till kompensation begränsar 87 § fjärde stycket och 53 § första stycket UrhG denna rätt till mångfaldigande. 87 § fjärde stycket UrhG kan av denna anledning vara oförenlig med artiklarna 2 e och 5.2 b i direktiv 2001/29. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till EU-domstolens praxis, enligt vilken ett undantag för privatkopiering som antagits enligt nationell rätt endast får begränsa ensamrätten till mångfaldigande om rättsinnehavaren erhåller en rimlig kompensation. Om det i nationell rätt föreskrivna undantaget från rätten till rimlig kompensation är förenligt med direktiv 2001/29, ska en ”privatkopieringsavgift” inte erläggas enligt avtalet och den hänskjutande domstolen ska ogilla talan. Om detta undantag däremot är oförenligt med direktiv 2001/29, ska klaganden vinna bifall för sin talan, eftersom motparten enligt avtalet är skyldig att uppbära privatkopieringsavgiften för klagandens räkning.

10. Den hänskjutande domstolen anser således att det inte är motiverat att undanta radio- och televisionsföretagen från rätten till rimlig kompensation. Den omständigheten att radio- och televisionsföretag kan ha rätt till rimlig kompensation i egenskap av filmproducenter i enlighet med artikel 2 d i direktiv 2001/29 motiverar inte detta undantag. Den hänskjutande domstolen har påpekat att sändningarna på många av de privata radio- och televisionsföretagens tv-kanaler främst består av beställda produktioner och att filmproducentens rätt vanligtvis tillkommer produktionsföretagen snarare än radio- och televisionsföretagen. Under alla omständigheter framställer radioföretag inte filmer. Den hänskjutande domstolen anser vidare att det förhållandet att radio- och televisionsföretag inte omfattas av rätten till privatkopieringsavgiften kan strida mot principen om likabehandling enligt artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Frågan uppkommer också huruvida detta undantag strider mot yttrandefriheten enligt artikel 11 i stadgan, eftersom det begränsar utsändningsfriheten.

11. Mot denna bakgrund har Landgericht Erfurt (Regiondomstolen i Erfurt) beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska direktiv [2001/29] tolkas så, att radio- och televisionsföretag är direkt och ursprungligen berättigade till den rimliga kompensation som i enlighet med artikel 5.2 b i direktiv [2001/29] föreskrivs i samband med undantaget för ’privatkopiering’?

2) Får radio- och televisionsföretag, med hänsyn till deras rättigheter enligt artikel 2 e i direktiv [2001/29], undantas från den rätt till rimlig kompensation som de har enligt artikel 5.2 b i direktiv [2001/29], på grund av att de även kan ha rätt till rimlig kompensation i egenskap av filmproducenter enligt sistnämnda bestämmelse?

3) Om fråga 2 ska besvaras jakande: Är det tillåtet att urskillningslöst undanta radio- och televisionsföretag, trots att de, beroende på sitt specifika programutbud, ibland endast i mycket liten omfattning förvärvar filmproducenträttigheter (vilket särskilt gäller tv-kanaler med en hög andel program som licensierats från tredje part), och ibland över huvud taget inte förvärvar filmproducenträttigheter (vilket särskilt gäller radioföretag)?”

IV. Förfarandet vid EU-domstolen

12. Klaganden, den tyska, den italienska och den österrikiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Klaganden, motparten, den tyska och den österrikiska regeringen samt kommissionen yttrade sig muntligen och besvarade frågor från EU-domstolen vid förhandlingen den 29 mars 2023.

V. Bedömning

13. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida artikel 2 e och artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 utgör hinder mot att en medlemsstat föreskriver ett undantag för privatkopiering från radio- och televisionsföretagens ensamrätt till mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar, samtidigt som den utesluter en rätt till rimlig kompensation för detta mångfaldigande.

A. Sammanfattning av parternas yttranden

14. Klaganden, motparten och kommissionen har gjort gällande att radio- och televisionsföretag inte kan undantas från rätten till rimlig kompensation enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, eftersom den skada som dessa företag lider till följd av privatkopiering inte är obetydlig. Klaganden och motparten har påpekat att privatkopiering av utsändningar med hjälp av fasta anordningar och onlinetjänster är utbredd och tillfogar radio- och televisionsföretagen betydande skada. De mediebibliotekstjänster som radio- och televisionsföretagen eller deras kommersiella licenstagare erbjuder är mindre attraktiva, eftersom användarna kan nyttja sina privata kopior kostnadsfritt. Radio- och televisionsföretagen går även miste om reklamintäkter, eftersom de tittare som spelar in sändningarna ofta inte tittar på dem i direktsändning. Klaganden och motparten uppgav vid förhandlingen att det inte finns någon annan kategori av rättsinnehavare som enligt tysk rätt är undantagen från rätten till rimlig kompensation. De rättsinnehavare som får kompensation behöver inte heller visa att det föreligger en ekonomisk skada eller kvantifiera denna skada. Motparten har tillagt att den anser att privatkopieringen i sig skadar radio- och televisionsbolagen.

15. Klaganden anser att producenternas rätt till mångfaldigande enligt artikel 2 d i direktiv 2001/29 skiljer sig från radio- och televisionsföretagens rätt till mångfaldigande enligt artikel 2 e i samma direktiv. I många fall framställer radio- och televisionsföretag, särskilt radioföretag, inte filmer. Den omständigheten att radio- och televisionsföretag i sällsynta fall även producerar filmer motiverar inte att de undantas från rätten till kompensation för privatkopiering av utsändningar. Undantagandet av radio- och televisionsföretagen från rätten till avgiften för privata medier utgör således en obefogad diskriminering. Undantagandet innebär även ett åsidosättande av den yttrande- och informationsfrihet som erkänns i artikel 11 i stadgan och av rätten till egendom som skyddas av artikel 17 i stadgan.

16. Den tyska och den österrikiska regeringen har gjort gällande att en kategori av rättsinnehavare kan undantas från rätten till kompensation för privatkopiering om den skada som rättsinnehavarna lider – på grund av de inneboende egenskaperna hos de rättighetsinnehavare som ingår i denna kategori eller det sätt varpå deras rättigheter utnyttjas – är obetydlig. Den tyska och den Österrikiska regeringen har härvid understrukit att artikel 2 e i direktiv 2001/29 skyddar det ”tekniska och organisatoriska framförande som ingår i sändningarna” och att sändningarnas innehåll inte omfattas av radio- och televisionsföretagens rätt enligt den bestämmelsen. Mångfaldigandet av detta innehåll ska därför särskiljas från mångfaldigandet av utsändningen eller den signal genom vilken den överförs. Enligt dessa regeringar består radio- och televisionsföretagens kärnverksamhet eller traditionella affärsmodell i att göra upptagningar av sina sändningar tillgängliga för allmänheten. nämnda regeringar har gjort gällande att radio- och televisionsföretagen inte lider någon direkt ekonomisk skada av mångfaldigandet av utsändningar, eftersom detta mångfaldigande inte begränsar mottagningen av utsändningarna och därmed deras reklameffekt. De anser även att det inte finns några trovärdiga bevis för direkt skada på de mediebibliotekstjänster som radio- och televisionsföretagen tillhandahåller. Den österrikiska regeringen gjorde vid förhandlingen gällande att kopieringen av utsändningar har minskat i och med tillkomsten av direktuppspelningstjänster.

17. Den italienska regeringen har påpekat att det inte är diskriminerande att undanta radio- och televisionsföretag från rätten till rimlig kompensation när de inte bidrar till skapandet av ett originalverk och att detta kan motiveras med hänvisning till skälen 9 och 35 samt artiklarna 2 och 3 i direktiv 2001/29. Nämnda regering anser dock att kompensation ska utgå när radio- och televisionsföretagen, trots att de inte bidrar med något kreativt skapande, spelar en avgörande roll för att stimulera produktionen av audiovisuella verk, särskilt genom att finansiera produktionen av sådana verk. När radio- och televisionsföretagen förvärvar rättigheter till mångfaldigande genom förhandling, ska däremot ingen rimlig kompensation utgå eftersom de inte på ett avgörande sätt har bidragit till skapandet av verket.

B. Artikel 2 e i direktiv 2001/29 – Ensamrätt till mångfaldigande

18. Enligt artikel 2 i direktiv 2001/29 ska medlemsstaterna ge upphovsmän och innehavare av vissa identifierade närstående rättigheter ensamrätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande av deras skyddade verk eller andra alster. Såsom framgår av titeln harmoniserar direktiv 2001/29 vissa aspekter av upphovsrätt i egentlig mening och närstående rättigheter, bland annat för att skydda och stimulera utvecklingen och marknadsföringen av nya varor och tjänster i informationssamhället.

19. I enlighet med artikel 2 e i direktiv 2001/29 ska medlemsstaterna föreskriva en ensamrätt för radio- och televisionsföretag att tillåta eller förbjuda mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar. Ensamrätten till mångfaldigande enligt artikel 2 e i direktiv 2001/29 skyddar ”upptagningarna”, inte innehållet, i utsändningarna. I detta avseende slog EU-domstolen i domen i de förenade målen FAPL fast att upphovsmännen kan stödja sig på den upphovsrätt som är knuten till de verk som utnyttjas i dessa sändningar. Radio- och televisionsföretags rätt till mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar enligt artikel 2 e i direktiv 2001/29 ska även särskiljas från deras ensamrätt att medge eller förbjuda upptagning av deras utsändningar i enlighet med artikel 7.2 i direktiv 2006/115/EG. Såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen är radio- och televisionsföretagens ensamrätt till mångfaldigande enligt artikel 2 e i direktiv 2001/29 dessutom separat från och olik deras rätt att göra upptagningar av sina utsändningar tillgängliga för allmänheten enligt artikel 3.2 d i det direktivet.

20. Härav följer att alla dessa rättigheter existerar parallellt och att en inskränkning eller ett undantag från en rättighet inte nödvändigtvis medför en inskränkning av en annan. Som exempel kan nämnas att undantaget för privatkopiering enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 inte är tillämpligt på radio- och televisionsföretagens rätt att göra upptagningar av sina utsändningar tillgängliga för allmänheten.

21. Enligt den hänskjutande domstolen utgör 87 § första stycket andra punkten UrhG ett införlivande av radio- och televisionsföretagens ensamrätt till mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar i enlighet med artikel 2 e i direktiv 2001/29. Frågan huruvida detta införlivande och tillämpningen av denna nationella bestämmelse är korrekt är inte omtvistad i förevarande mål, som i stället fokuserar på införlivandet med tysk rätt av undantaget i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 från ensamrätten till mångfaldigande enligt artikel 2 e i direktivet. I 54 § första stycket UrhG föreskrivs att en ”rimlig kompensation” i form av en ”avgift för privata medier” ska erläggas av tillverkare av anordningar och lagringsmedier som används för mångfaldigande som är tillåtet enligt bland annat 53 § första stycket UrhG. Såsom angetts ovan föreskrivs i 53 § första stycket UrhG ett undantag för privatkopiering när det gäller bland annat upptagningar av utsändningar. Enligt 87 § fjärde stycket UrhG har radio- och televisionsföretag emellertid inte rätt till rimlig kompensation i dessa fall.

C. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 – Undantagande av radio- och televisionsföretag från rätten till rimlig kompensation

22. Enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 får medlemsstaterna föreskriva undantag eller inskränkningar från den ensamrätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i direktivet för mångfaldigande som utförs av fysiska personer för privat bruk, under förutsättning att innehavarna av denna ensamrätt erhåller rimlig kompensation. Detta beskrivs ofta som ”undantaget för privatkopiering”.

23. Det följer av fast rättspraxis att även om artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 är fakultativ, har medlemsstaterna, om de väljer att genomföra den, en skyldighet att garantera rättsinnehavarna en effektiv uppbörd av den rimliga kompensationen. I artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 föreskrivs att undantaget för privatkopiering är tillämpligt ”under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation”. I denna bestämmelse görs inte någon åtskillnad mellan de fem kategorier av rättsinnehavare som anges i artikel 2 i direktiv 2001/29. En bokstavstolkning av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 leder till att rätten till rimlig kompensation tillkommer samtliga fem kategorier av rättsinnehavare som räknas upp i artikel 2 i direktivet, utan att någon åtskillnad görs mellan dem.

24. I artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 fastställs emellertid inte parametrarna för betalning av rimlig kompensation, och medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av dessa parametrar. Såsom framgår av skälen 35 och 38 i direktiv 2001/29 är det dock så, att det som i princip utlöser en rätt till kompensation är att rättsinnehavarna tillfogas en skada. I artikel 5.5 i direktiv 2001/29 anges även att tillämpningen av undantaget för privatkopiering inte får oskäligt inkräkta på rättsinnehavarnas legitima intressen. Kompensation som över- eller underskattar den skada som rättsinnehavarna tillfogas av privatkopieringen är således oförenlig med den skäliga avvägning som ska upprätthållas mellan rättsinnehavarnas intressen, vilka garanteras i artikel 17.2 i stadgan, de intressen och grundläggande rättigheter som tillkommer användarna av skyddade alster, särskilt yttrande- och informationsfriheten, som skyddas i artikel 11 i stadgan, samt allmänintresset. Medlemsstaterna är inte skyldiga att säkerställa att kompensation finns tillgänglig när förfånget för rättsinnehavarna är obetydligt. Betalningsskyldigheten och nivån på den rimliga kompensationen är således intimt förknippade med förekomsten av och graden av skada som rättsinnehavarna lider till följd av privatkopieringen.

25. Det framgår således av fast rättspraxis att den som utför privatkopiering i princip är skyldig att ersätta den skada som tillfogas rättsinnehavaren. Enligt artikel 3 h i direktiv 2014/26/EU utgör dessutom de inkomster som en kollektiv förvaltningsorganisation har inkasserat för rättighetshavarnas räkning – om de härrör från en rätt till kompensation – en inkomst från upphovsrätt eller närstående rättigheter.

26. Även om EU-domstolen har godtagit att systemen för ersättning för privatkopiering kan vara inexakta och att kompensationen kan lämnas indirekt, motiverar detta inte att en hel kategori av rättsinnehavare undantas från rätten till rimlig kompensation om de lider skada. Förekomsten och omfattningen av en sådan skada är nämligen en sakfråga som i princip kan uteslutas eller undanröjas endast om det finns starka indicier på att denna kategori av rättsinnehavare inte lider mer än obetydlig skada till följd av privatkopiering. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida radio- och televisionsföretag, såsom klaganden, faktiskt lider skada till följd av privatkopiering av upptagningar av deras utsändningar.

27. Klaganden och motparten har gjort gällande att radio- och televisionsföretag lider skada på grund av privatkopiering bland annat för att de utsätts för illojal konkurrens på marknaden för sina mediebibliotekstjänster och för att deras reklamintäkter påverkas. Den tyska och den österrikiska regeringen har bestämt bestritt detta påstående. Det ska i detta hänseende understrykas att bedömningen av den skada som radio- och televisionsföretagen har lidit, i motsats till vad dessa regeringar har gjort gällande, inte är begränsad till den så kallade ”kärnverksamheten” att göra upptagningar av deras sändningar tillgängliga för allmänheten, vilken skyddas av artikel 3.2 d i direktiv 2001/29. Även om programföretag kan ha en ”kärnverksamhet” sett ur ett kommersiellt perspektiv, åtnjuter de inte desto mindre alla de rättigheter som direktiv 2001/29 ger dem, alltid med förbehåll för de undantag och begränsningar som anges i artikel 5 i detta direktiv. Radio- och televisionsföretag åtnjuter separata rättigheter enligt artikel 2 e respektive artikel 3.2 d i direktiv 2001/29. Med hänsyn till unionslagstiftarens uttryckliga vilja att tillhandahålla dessa separata, fristående rättigheter är det inte möjligt att grumla skillnaden mellan dem.

28. De otvetydiga ordalag varigenom artikel 2 e i direktiv 2001/29 tillerkänner rättigheter kan inte ändras eller undergrävas genom en felaktig tillämpning eller utvidgning av undantaget i artikel 5.2 b i detta direktiv. Rätten till rimlig kompensation för radio- och televisionsföretagen kan inte heller undergrävas genom en artificiell klassificering eller avgränsning av det sätt på vilket dessa företag utnyttjar de rättigheter som de tillerkänns genom artikel 2 e i direktiv 2001/29.

29. I motsats till vad den italienska regeringen har anfört villkoras inte rätten till rimlig kompensation enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 av att det alster som skyddas av artikel 2 i direktivet är ”originellt” eller ”kreativt”. Rimlig kompensation förutsätter såväl att privatkopieringen av alster som är skyddade enligt artikel 2 i direktiv 2001/29 är tillåten, som att rättsinnehavaren lider skada. Upphovsmännens rätt till mångfaldigande av sina verk enligt artikel 2 a i direktiv 2001/29 förutsätter att det berörda alstret är originellt och att det ger uttryck för upphovsmannens eget intellektuella skapande. Några sådana krav uppställs inte med avseende på radio- och televisionsföretags närstående rättigheter enligt artikel 2 e i direktiv 2001/29 eller för fonogramframställare eller filmproducenter enligt artikel 2 c och d i samma direktiv. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska således tillämpas med iakttagande av principen om likabehandling, som stadfästs i artikel 20 i stadgan, enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

30. Den omständigheten att radio- och televisionsföretagen kan få rimlig kompensation för privatkopiering av filmer som de producerar saknar också betydelse. Ensamrätterna i artikel 2 d respektive 2 e i direktiv 2001/29 är separata och olika. Enligt artikel 5.2 b i nämnda direktiv ska rimlig kompensation i princip utgå för privatkopiering av alster som skyddas av någon av dessa rättigheter. Mångfaldigandet av en upptagning av en utsändning kan således ge upphov till olika, oberoende rättigheter till rimlig kompensation för radio- och televisionsföretagen enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.

D. Tillämpningen av artikel 2 e och artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 i förevarande mål – Tvist mellan två företag – Principerna om unionsrättens företräde och direkt effekt – Organ som utgör en del av statsförvaltningen

31. Eftersom den hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av ett direktiv inom ramen för en tvist mellan två privata aktiebolag, är det nödvändigt att, mot bakgrund av kommissionens yttrande, pröva huruvida ett eventuellt avgörande från EU-domstolen är användbart för att lösa denna tvist.

32. Principen om unionsrättens företräde innebär bland annat att det åligger de nationella domstolarna att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att särskilt pröva huruvida 87 § fjärde stycket UrhG kan ges en tolkning som är förenlig med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. Detta krav begränsas emellertid av allmänna rättsprinciper, däribland kravet på att nationella bestämmelser inte får tolkas contra legem.

33. Utan att föregripa den hänskjutande domstolens slutliga tolkning av sin nationella lagstiftning anges i begäran om förhandsavgörande att ”radio- och televisionsföretag är helt undantagna från rätten till kompensation enligt nationell upphovsrättslagstiftning”. Det förefaller således osäkert om den hänskjutande domstolen kommer att kunna tolka de relevanta nationella bestämmelserna, särskilt 87 § fjärde stycket UrhG, på ett sådant sätt att de blir förenliga med artikel 2 e och artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.

34. För det fall det inte är möjligt att tolka nationell rätt i enlighet med kraven i unionsrätten, så följer det av principen om unionsrättens företräde att det åligger den nationella domstolen att i det mål som den har att avgöra underlåta att tillämpa nationell lagstiftning som strider mot en tillämplig bestämmelse i direktiv 2001/29 som har direkt effekt.

35. Enligt min mening har både artikel 2 e och artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 sådan direkt effekt.

36. Rätten till mångfaldigande i artikel 2 e i direktiv 2001/29 definieras på ett klart och otvetydigt sätt. Den är inte försedd med några villkor och kräver inte för sitt genomförande och sin verkan att medlemsstaterna antar rättsakter i någon särskild form. Härav följer att artikel 2 e i direktiv 2001/29 utgör en rättsakt som fullständigt harmoniserar radio- och televisionsföretagens ensamrätt till mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar och att medlemsstaterna inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av denna bestämmelse.

37. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ålägger otvetydigt de medlemsstater som väljer att genomföra det undantag för privatkopiering som följer därav en ovillkorlig och precis skyldighet att säkerställa att rättsinnehavarna får rimlig kompensation. Även om direktiv 2001/29 inte innehåller några närmare bestämmelser om de olika beståndsdelarna i systemet för rimlig kompensation, och medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, har skyldigheten att tillförsäkra rättsinnehavarna rimlig kompensation direkt effekt. ”[D]en rätt till rimlig kompensation som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 [tillkommer], mot bakgrund av det så kallade undantaget för privatkopiering, enligt lagstiftningen direkt och ursprungligen” innehavaren av rätten till mångfaldigande och denne ska i denna egenskap ”med nödvändighet erhålla nämnda kompensation”.

38. Den fråga som uppkommer i förevarande mål är huruvida klaganden kan åberopa artikel 2 e och artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 i ett förfarande mot motparten i syfte att uppnå en ogiltigförklaring av nationell lagstiftning som strider mot dessa bestämmelser. Av artikel 288 tredje stycket FEUF framgår att ett direktiv inte i sig kan ge upphov till skyldigheter för en enskild och således inte som sådant kan åberopas gentemot denne vid en nationell domstol. En nationell domstol kan således, även om en direktivbestämmelse är klar, precis och ovillkorlig, inte underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot direktivsbestämmelsen, om det innebär att en enskild därigenom åläggs en skyldighet.

39. Ett direktiv kan dock åberopas mot en medlemsstat, oavsett i vilken egenskap den uppträder. Den nationella domstolen ska nämligen underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som strider mot ett direktiv när den har åberopats mot en medlemsstat, alla dess administrativa organ, inbegripet decentraliserade myndigheter eller mot organ eller enheter som står under statens myndighet eller kontroll eller som en medlemsstat tilldelar en uppgift av allmänt intresse och som därför har vittgående befogenheter jämfört med dem som gäller enligt gängse tillämpliga bestämmelser i förhållandet mellan enskilda.

40. Vid förhandlingen bekräftade såväl motparten som den tyska regeringen att motparten är en kollektiv förvaltningsorganisation som enligt lag har tilldelats särskilda befogenheter och att den måste verka i allmänhetens intresse. Härav följer att för det fall att den hänskjutande domstolen inte kan tolka 87 § fjärde stycket UrhG på ett sätt som är förenligt med artikel 2 e och artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, kan klaganden åberopa dessa bestämmelser i tvisten med motparten i syfte att förmå nämnda domstol att underlåta att tillämpa 87 § fjärde stycket UrhG.

VI. Förslag till avgörande

41. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen ska besvara de frågor som ställts av Landgericht Erfurt (Regiondomstolen i Erfurt, Tyskland) på följande sätt: Artikel 2 e och artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ska tolkas så, att de utgör hinder mot att en medlemsstat föreskriver ett undantag för privatkopiering från radio- och televisionsföretagens ensamrätt till mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar, samtidigt som den utesluter en rätt till rimlig kompensation för detta mångfaldigande när det tillfogar dessa företag mer än obetydlig skada. Den omständigheten att programföretag kan ha rätt till rimlig kompensation enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 i egenskap av filmproducenter saknar härvidlag betydelse.

1 Originalspråk: engelska.

2 SAT.1 Gold är en privat reklamfinansierad tv-kanal.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (EUT L 130, 2019, s. 92).

4 Och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt.

5 Artikel 2 d i direktiv 2001/29.

6 BGBl. 1965 I, s. 1273.

7 Vilken undantar radio- och televisionsföretag från rätten att erhålla rimlig kompensation.

8 Dom av den 21 oktober 2010, Padawan ( C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 36), dom av den 16 juni 2011, Stichting de Thuiskopie ( C‑462/09, EU:C:2011:397, punkt 34), och dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl. ( C‑470/14, EU:C:2016:418, punkt 21).

9 Den tyska regeringen anser att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa detta gränsvärde.

10 Den tyska regeringen anser att ”när en privat användare gör en upptagning av en sändning måste en åtskillnad göras mellan upptagningen av utsändningen och upptagningen av utsändningens innehåll. Programföretaget lider ingen direkt ekonomisk skada av att användaren gör en upptagning av programmet”.

11 Dom av den 27 juni 2013, VG Wort m.fl. ( C‑457/11–C‑460/11, EU:C:2013:426, punkt 61).

12 Uppdelningen mellan upphovsrätt i egentlig mening och närstående rättigheter återspeglas på internationell nivå i det separata skydd som bland annat ges genom Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (reviderad i Paris den 24 juli 1971), i dess ändrade lydelse av den 28 september 1979 (nedan kallad Bernkonventionen), och genom den internationella konventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag, upprättad i Rom den 26 oktober 1961 (nedan kallad Romkonventionen). I artikel 13 b i Romkonventionen föreskrivs att radio- och televisionsföretag ska ha rätt att tillåta eller förbjuda upptagningar av deras utsändningar [som görs utan deras samtycke]. Enligt artikel 13 c i däri har de rätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar som har görs utan deras samtycke.

13 Dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl. ( C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkterna 148–150) (nedan kallad domen i de förenade målen FAPL).

14 Rätten till mångfaldigande enligt lagstiftningen tillkommer exempelvis såväl huvudregissören, i dennes egenskap av upphovsman till filmverket, som producenten, i dennes egenskap av ansvarig för de investeringar som är nödvändiga för att framställa nämnda verk. Se artikel 2 a och 2 d i direktiv 2001/29 samt dom av den 9 februari 2012, Luksan ( C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 92).

15 Trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar.

16 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28). För en översikt över de olika närstående rättigheter som tillkommer programföretag i Europeiska unionen, se dom av den 8 september 2022, RTL Television ( C‑716/20, EU:C:2022:643, punkt 58).

17 Dom av den 29 november 2017, VCAST ( C‑265/16, EU:C:2017:913, punkterna 40 och 52). Det förefaller, med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, som om 87 § UrhG återspeglar denna distinktion. Se punkt 7 i förevarande förslag till avgörande.

18 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet Ocilion IPTV Technologies ( C‑426/21, EU:C:2022:999, punkterna 42–44).

19 Med tanke på de praktiska svårigheter som är förenade med att identifiera privatanvändarna och att se till att de ersätter rättsinnehavarna, och det faktum att den skada som kan följa av varje enskild användning för privat bruk kan visa sig obetydlig och inte ge upphov till någon betalningsskyldighet, har medlemsstaterna, i syfte att finansiera den rimliga kompensationen, rätt att införa en avgift för privatkopiering, som inte belastar de berörda privatpersonerna utan dem som ställer utrustning, anordningar och medier för digitalt mångfaldigande till privatpersonernas förfogande eller tillhandahåller dem en tjänst i form av mångfaldigande. Inom ramen för ett sådant system ska avgiften för privatkopiering tas ut av dem som förfogar över denna utrustning, vilken de i sin tur låter få genomslag på priset för att tillhandahålla utrustningen, anordningarna och medier för mångfaldigande eller på priset för tjänster avseende mångfaldigande. Det är således den privata användaren som i slutändan bär kostnaden för avgiften. Dom av den 24 mars 2022, Austro-Mechana ( C‑433/20, EU:C:2022:217, punkterna 44 och 45), och dom av den 8 september 2022, Ametic ( C‑263/21, EU:C:2022:644, punkterna 37 och 38).

20 Dom av den 16 juni 2011, Stichting de Thuiskopie ( C‑462/09, ECLI:EU:C:2011:397, punkt 34), och dom av den 8 september 2022, Ametic ( C‑263/21 P, ECLI:EU:C:2022:644, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

21 Det framgår även av fast rättspraxis att de olika undantagen och inskränkningarna från rätten till mångfaldigande i artikel 5.2 i direktiv 2001/29, i egenskap av undantag, ska tolkas restriktivt. Dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl. ( C‑435/12, EU:C:2014:254, punkterna 21 och 22).

22 Se dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. ( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 17 och 18). Se, analogt, dom av den 9 februari 2012, Luksan ( C‑277/10, EU:C:2012:65, punkterna 90–94).

23 Såsom formen för, de närmare villkoren för och nivån på denna kompensation.

24 Dom av den 24 mars 2022, Austro-Mechana ( C‑433/20, ECLI:EU:C:2022:217, punkterna 36–38), och dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl. ( C‑470/14 P, ECLI:EU:C:2016:418, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis).

25 I skäl 35 i direktiv 2001/29 anges följande: ”När det gäller vissa undantag eller inskränkningar bör rättsinnehavarna få rimlig kompensation för att ge dem skälig ersättning för användningen av deras skyddade verk eller andra alster. Vid fastställande av formen, de närmare bestämmelserna om och den eventuella nivån på denna rimliga kompensation bör de särskilda förhållandena i varje enskilt fall beaktas. När dessa förhållanden bedöms är ett värdefullt kriterium den eventuella skadan för rättsinnehavarna av åtgärden i fråga. I de fall när rättsinnehavarna redan har erhållit betalning i någon annan form, t.ex. som en del av en licensavgift, behöver det inte krävas någon särskild eller separat betalning. … I vissa situationer när förfånget för rättsinnehavaren är obetydligt behöver det inte uppkomma någon betalningsskyldighet.” I skäl 38 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna bör ges möjlighet att besluta om undantag eller inskränkningar, förutsatt att rimlig kompensation säkerställs, från mångfaldiganderätten för vissa former av mångfaldigande av ljudmaterial, bildmaterial och audiovisuellt material för privat bruk. …”

26 Dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl. ( C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

27 Artikel 5.5 i direktiv 2001/29 är tillämplig på rättsinnehavare i allmänhet. Den gör ingen åtskillnad mellan innehavare av upphovsrätt och innehavare av närstående rättigheter.

28 Kompensationen får inte överstiga den potentiella skada som rättsinnehavarna kan lida och får inte avse mångfaldigande i kommersiellt syfte. Se, analogt, dom av den 24 mars 2022, Austro-Mechana ( C‑433/20, EU:C:2022:217, punkterna 50 och 53). Se även dom av den 8 september 2022, Ametic ( C‑263/21, EU:C:2022:644, punkterna 39–43).

29 I skäl 3 i direktiv 2001/29 anges att ”harmoniseringen … har samband med efterlevnaden av de grundläggande rättsprinciperna och särskilt avseende äganderätt, inklusive immaterialrätt, samt yttrandefrihet och allmänintresset”. Enligt skäl 31 i direktiv 2001/29 måste ”[e]n skälig avvägning mellan rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare samt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare och användarna av skyddade alster … upprätthållas”.

30 Dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi ( C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 59). Se, analogt, dom av den 9 mars 2021, VG Bild-Kunst ( C‑392/19, EU:C:2021:181, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

31 Dom av den 21 oktober 2010, Padawan ( C‑467/08, EU:C:2010:620, punkterna 39–42). I punkt 42 i den domen konstaterade EU-domstolen att ”den rimliga kompensationen med nödvändighet måste beräknas med utgångspunkt från kriteriet avseende den skada som upphovsmännen till de skyddade verken lider till följd av införandet av undantaget för privatkopiering”. I skäl 35 i direktiv 2001/29 hänvisas också [härtill].

32 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden (EUT L 84, 2014, s. 72). Se även dom av den 8 september 2022, Ametic ( C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 46).

33 Den österrikiska regeringen uppgav vid förhandlingen att den rimliga kompensationen i allmänhet regleras på ett abstrakt sätt, eftersom den inte kan beräknas i varje enskilt fall. EU-domstolen har slagit fast att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 inte utgör hinder mot en presumtion som kan motbevisas för att inspelningsmedier används för privat bruk när de saluförs till fysiska personer, förutsatt att presumtionen inte leder till att avgiften för privatkopiering tas ut i situationer där det är uppenbart att slutanvändningen av dessa medier har ett kommersiellt syfte. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. ( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 45).

34 Dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. ( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 49 och 51).

35 Som går utöver obetydlig skada.

36 Generaladvokat Szpunar har indikerat att ”inspelningen av en tv-sändning … gör att det går att se sändningen utanför den tablålagda programtiden och … att det går att spara en kopia för att se programmet en andra gång eller för att överföra det till annan enhet än tv-apparaten, exempelvis till en bärbar enhet. Inspelningen utgör därför en tilläggstjänst i förhållande till den ursprungliga sändningen. Programföretagen kan själva vilja tillhandahålla en sådan tjänst genom att utnyttja de verk som de innehar rättigheterna till och därmed öka sina intäkter.” De privata programföretagen finansieras dessutom i huvudsak av reklamintäkter, som begränsas genom privatkopiering. Se, i detta avseende, förslag till avgörande i målet VCAST ( C‑265/16, EU:C:2017:649, punkterna 67 och 68). Svaranden betonade där att privata programföretag, till skillnad från public service-företag, inte har någon annan källa till kompensation för privatkopieringen, eftersom de inte kan dra nytta av de licensavgifter som tas ut av tittarna.

37 Underlåtenhet att betala rimlig kompensation när så erfordras utvidgar tillämpningsområdet för undantaget i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och begränsar de rättigheter som artikel 2 i direktivet ger på ett sätt som unionslagstiftaren inte kunde ha förutsett.

38 Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 kan inte utsträckas bortom sin uttryckliga ordalydelse. Undantaget från rätten till mångfaldigande inbegriper således inte rätten till rimlig kompensation och den som innehar ensamrätten kan inte avstå från denna rätt. Se dom av den 9 februari 2012, Luksan ( C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 105). Oaktat unionslagstiftarens uttryckliga vilja att låta medlemsstaterna införa undantag från ensamrätten till mångfaldigande, skulle det hota effektiviteten av den harmonisering av upphovsrätten och närstående rättigheter som genomförts av direktivet, samt det rättssäkerhetsmål som eftersträvas med direktivet, om de gjorde detta på ett sätt som går utöver vad som föreskrivs i artikel 5 i direktivet. Se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl. ( C‑476/17, EU:C:2019:624, punkterna 60–63).

39 Även om skälen i direktiv 2001/29 i vissa fall hänvisar till behovet av att främja kreativitet, hänvisar de i lika hög grad till behovet av att säkerställa att rättsinnehavarna ersätts och får avkastning på sina investeringar. Se skälen 4, 10 och 11 i direktiv 2001/29.

40 Dom av den 13 november 2018, Levola Hengelo ( C‑310/17, EU:C:2018:899, punkterna 36 och 37), och dom av den 11 juni 2020, Brompton Bicycle ( C‑833/18, EU:C:2020:461, punkterna 21 och 22). Se även dom av den 16 juli 2009, Infopaq International ( C‑5/08, EU:C:2009:465, punkterna 33–35).

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, Ametic ( C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Medlemsstaterna ska tillämpa undantaget i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 på ett konsekvent sätt. Detta krav skulle undergrävas om det stod medlemsstaterna fritt att föreskriva undantag för privatkopiering som inte är förenliga med bestämmelsens uttryckliga krav på att rättsinnehavarna ska få rimlig kompensation.

42 Motparten uppgav vid förhandlingen att radio- och televisionsföretagen endast producerar 1 procent av det innehåll de sänder. Radioföretag är inte filmproducenter och har inte rätt till rimlig kompensation i denna egenskap. Det förefaller således, med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, som att de problemställningar som ligger till grund för den andra frågan saknar eller har begränsad praktisk betydelse för det mål som den hänskjutande domstolen har att avgöra.

43 Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH).

44 Kommissionen har anfört att den hänskjutande domstolen först ska pröva huruvida 87 § fjärde stycket UrhG kan tolkas i överensstämmelse med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. Om detta inte är möjligt anser kommissionen att ovillkorliga och tillräckligt precisa bestämmelser i ett direktiv kan åberopas mot organisationer eller organ som har särskilda befogenheter jämfört med dem som gäller enligt gängse tillämpliga bestämmelser i förhållandet mellan enskilda. Även om det i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra detta, så förefaller den kollektiva förvaltningsorganisation som är motpart ha särskilda befogenheter som gör att klaganden i förevarande mål kan åberopa ovillkorliga och tillräckligt precisa bestämmelser i direktiv 2001/29 mot den.

45 Dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkterna 25, 27 och 28 och där angiven rättspraxis).

46 Ibidem, punkterna 28–30 och där angiven rättspraxis.

47 I skäl 21 i direktiv 2001/29 anges ett krav på en vid definition av de handlingar som omfattas av mångfaldiganderätten. Detta krav framgår tydligt av ordalydelsen av artikel 2 i direktiv 2001/29 och av användningen av uttryck som ”direkt eller indirekt”, ”tillfälligt eller permanent”, ”oavsett metod och form” i denna bestämmelse. Dom av den 16 juli 2009, Infopaq International ( C‑5/08, EU:C:2009:465, punkterna 40–42).

48 Se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl. ( C‑476/17, EU:C:2019:624, punkterna 83–85 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW ( C‑469/17, EU:C:2019:623, punkterna 35–38).

49 Se, analogt, dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl. ( C‑470/14, EU:C:2016:418, punkt 20).

50 Se, i detta hänseende, dom av den 9 februari 2012, Luksan ( C‑277/10, EU:C:2012:65, punkterna 95–109). Se även dom av den 21 oktober 2010, Padawan ( C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 37). EU-domstolen slog i denna dom fast att begreppet ”rimlig kompensation”, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, är ett självständigt begrepp i unionsrätten som ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater som har infört ett undantag för privatkopiering. Detta gäller oberoende av medlemsstaternas utrymme för att skönsmässigt fastställa de närmare villkoren för och nivån på denna rimliga kompensation.

51 Dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 27 mars 2019, Pawlak ( C‑545/17, EU:C:2019:260, punkterna 89 och 90), och dom av den 30 april 2020, D.Z. – Airline Management Solutions ( C‑584/18, EU:C:2020:324, punkt 81).

52 Dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 45). Se även dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl. ( C‑425/19 P, EU:C:2021:154, punkt 77). Villkoret att organisationen ska stå under statlig tillsyn eller ha särskilda befogenheter jämfört med dem som gäller enligt gängse tillämpliga bestämmelser i förhållandet mellan enskilda är inte konjunktivt. Dom av den 10 oktober 2017, Farrell ( C‑413/15, EU:C:2017:745, punkterna 22 och 29).