Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑299/22 Tez Tour

I. Inledning

1. Covid-19-pandemin och de nödåtgärder som regeringar över hela världen vidtog för att förhindra att viruset spreds orsakade också störningar utan motstycke på alla områden för mänsklig aktivitet. Rese- och turistbranschen tillhör de ekonomiska sektorer som drabbades hårdast. Pandemins störningseffekter var också mycket tydliga på juridikens och avtalsefterlevnadens område.

2. Paketresor, som omfattas av direktiv (EU) 2015/2302, är ett av de unionsrättsliga områden som formellt reglerar ”oundvikliga och extraordinära” omständigheters påverkan på paketresor och rätten till uppsägning av paketreseavtalet. I förevarande mål ska domstolen för första gången undersöka de parametrar och villkor under vilka rätten att säga upp paketreseavtalet kan utövas i samband med covid-19-pandemin.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

3. Skäl 31 i direktiv 2015/2302 har följande lydelse:

”(31) Resenärer bör även ha möjlighet att säga upp paketreseavtalet när som helst före paketresans början mot en rimlig uppsägningsavgift, med beaktande av förväntade kostnadsbesparingar och intäkter från ett alternativt utnyttjande av resetjänsterna. De bör även ha rätt att utan uppsägningsavgift säga upp paketreseavtalet om oundvikliga och extraordinära omständigheter väsentligen kommer att påverka paketresans fullgörande. Detta kan t.ex. gälla krig, andra allvarliga säkerhetsproblem som terrorism, större risker för människors hälsa som utbrott av en allvarlig sjukdom vid resmålet eller naturkatastrofer som översvämningar, jordbävningar eller väderförhållanden som gör det omöjligt att resa säkert till resmålet enligt överenskommelse i paketreseavtalet.”

4. I artikel 3 i direktiv 2015/2302 föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

12. oundvikliga och extraordinära omständigheter: en situation utom kontroll för den part som åberopar en sådan situation, och vars konsekvenser inte hade kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits.”

5. I artikel 12 i samma direktiv, med rubriken ”Uppsägning av paketreseavtalet och ångerrätt före paketresans början”, föreskrivs följande i punkterna 1 – 3:

”1. Medlemsstaterna ska se till att resenären får säga upp paketreseavtalet när som helst före paketresans början. Om resenären säger upp paketreseavtalet enligt denna punkt kan resenären bli skyldig att betala en skälig och motiverad uppsägningsavgift till arrangören. Paketreseavtalet får ange skäliga standardiserade uppsägningsavgifter på grundval av tidpunkten för uppsägningen av avtalet före paketresans början och förväntade kostnadsbesparingar och intäkter från ett alternativt utnyttjande av resetjänsterna. Om det inte finns några standardiserade uppsägningsavgifter ska summan av uppsägningsavgiften motsvara paketresans pris minus kostnadsbesparingar och intäkter från det alternativa utnyttjandet av resetjänsterna. På resenärens begäran ska arrangören tillhandahålla en motivering av summan av uppsägningsavgifterna.

2. Utan hinder av punkt 1 ska resenären ha rätt att säga upp paketreseavtalet före paketresans början utan att betala någon uppsägningsavgift i händelse av oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet och som väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan, eller som väsentligen påverkar transporten av passagerare till resmålet. I händelse av uppsägning av paketreseavtalet enligt denna punkt ska resenären ha rätt till full återbetalning av alla betalningar som gjorts för paketresan men ska inte ha rätt till ytterligare ersättning.

3. Arrangören får säga upp paketreseavtalet och ge resenären full återbetalning av alla betalningar som har gjorts för paketresan, men ska inte vara ansvarig för ytterligare ersättning om

…

b) arrangören förhindras från att fullgöra avtalet på grund av oundvikliga eller extraordinära omständigheter och meddelar resenären om uppsägningen utan onödigt dröjsmål före paketresans början.”

B. Litauisk rätt

6. I artikel 6.212, med rubriken ”force majeure”, i Lietuvos Respublikos civilinis kodeksas (Republiken Litauens civillag, nedan kallad ”civillagen”), stipuleras följande i första stycket:

”En part ska inte hållas ansvarig för utebliven fullgörelse av ett avtal om han eller hon kan bevisa att denna uteblivna fullgörelse berodde på omständigheter som stod utanför hans eller hennes kontroll och som inte rimligen kunde ha förutsetts av honom eller henne vid tidpunkten för avtalets ingående samt att uppkomsten av sådana omständigheter eller konsekvenser av dessa inte kunde ha förhindrats.”

7. I civillagens artikel 6.750.4, med rubriken ”Rätten för turister att säga upp eller ångra ett paketreseavtal”, fastställs följande:

”Turister har i följande fall rätt att säga upp ett avtal om en organiserad turistresa utan att behöva betala den uppsägningsavgift som avses i andra stycket i denna artikel:

…

3. om omständigheter av slaget force majeure uppstår vid den organiserade turistresans mål eller omedelbara närhet, vilka kan omöjliggöra genomförandet av den organiserade turistresan eller transporten av passagerare till resans mål. I det fallet ska resenären ha rätt att begära återbetalning av de betalningar som gjorts för den organiserade turistresan men inte till ytterligare kompensation.”

III. Kortfattad redogörelse för de faktiska omständigheterna och förfarandet i det nationella målet

8. Den 10 februari 2020 ingick M. D., för sig själv och sin familj, ett avtal om en paketresa till Förenade Arabemiraten från den 1 mars 2020 till den 8 mars 2020, med researrangören Tez Tour. Paketreseavtalet omfattade bland annat utresa och inresa från Vilnius (Litauen) till Dubai (Förenade arabemiraten), samt sju nätter på ett hotell med all-inclusive-paket. Priset som M.D. betalade var 4834 euro.

9. Den 27 februari 2020 informerade M.D. Tez Tour om att han önskade säga upp paketreseavtalet och begärde att få använda de pengar han betalat för en annan resa när riskerna kopplade till covid-19 hade minskat. Denna begäran avslogs av Tez Tour.

10. M. D. väckte därefter talan mot Tez Tour och gjorde gällande att avtalet hade hävts på grund av omständigheter av slaget force majeure vid resmålet eller dess omedelbara närhet som sannolikt skulle omöjliggöra resans fullgörande. Han begärde också full återbetalning.

11. I detta sammanhang gjorde M.D. gällande att informationen som offentliggjorts i februari 2020 av både offentliga myndigheter och i media om det globala utbrottet av covid-19-pandemin utgjorde tillräckliga skäl för att tvivla på att det var säkert att genomföra resan och, mer allmänt, att det ens var möjligt att genomföra resan. Enligt M.D. ska den force majeure som avses i led 3 i punkt 4 i artikel 6.750 i civillagen – det vill säga oundvikliga och extraordinära omständigheter – inte förstås som omständigheter som helt omöjliggjorde resan, utan snarare som oundvikliga och extraordinära omständigheter som, i enlighet med artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, väsentligen påverkat fullgörandet av paketresan eller transporten av passagerare till resmålet. Det faktum att det är omöjligt att fullgöra resan bör därför inte begränsas till enbart en oförmåga att tillhandahålla de avtalade tjänsterna på resmålet, utan också som en oförmåga att garantera en säker resa utan olägenheter eller risker för resenären.

12. I motsats till framställningen från M.D. argumenterade Tez Tour för att spridningen av covid-19 kunde betraktas som en omständighet som var omöjlig att kontrollera, men inte som en omständighet som gjorde det omöjligt att nå resmålet på ett säkert sätt.

13. Både förstainstansdomstolen och appellationsdomstolen ansåg att det inte fanns skäl för att beteckna de omständigheter som M.D. åberopat som force majeure, det vill säga oundvikliga och extraordinära omständigheter, med innebörden att det var omöjligt att fullgöra avtalet. Å ena sidan ansåg dessa domstolar att M.D. hade bokat resan vid en tidpunkt när det redan fanns information tillgänglig om att inskränkande åtgärder skulle komma att vidtas, samt att situationen och risken som var förknippad med resan inte hade förändrats under perioden från dagen för bokningen (det vill säga den 10 februari 2020) till den bokade resans sista dag (det vill säga den 8 mars 2020). Därför kunde inte resenären ändra sig och säga upp avtalet bara 17 dagar efter bokningen. Å andra sidan konstaterade dessa domstolar också att resenären inte hade styrkt att det var vid tidpunkten för uppsägningen av avtalet (närmare bestämt den 27 februari 2020), och alltså inte senare, som det förelåg objektiva – i motsats till subjektiva – skäl som visade att det var omöjligt att fullgöra reseavtalet under den relevanta tidsperioden (närmare bestämt från den 1 mars till och med den 8 mars 2020).

14. Den hänskjutande domstolen, som har att pröva en rättsfråga, ansåg det nödvändig att klargöra begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, samt under vilka villkor en resenär kan åberopa sådana omständigheter, särskilt i samband med covid-19-pandemin.

15. Härvidlag konstaterar den hänskjutande domstolen till att börja med att förstainstansdomstolen och appellationsdomstolen kommit fram till att begreppet force majeure i nationell lagstiftning och begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” i direktiv 2015/2302 har samma innebörd. Men enligt den hänskjutande domstolen är ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” ett vidare begrepp än force majeure. Den hänskjutande domstolen anser att eftersom begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” är ett vidare begrepp täcker det inte enbart fall där det är objektivt omöjligt, antingen fysiskt eller juridiskt, att fullgöra avtalet, utan också fall där det är teoretiskt möjligt men komplicerat och/eller ekonomiskt ineffektivt i praktiken att fullgöra avtalet, eller då resenären går miste om nöjet med semestern.

16. I detta sammanhang önskar den hänskjutande domstolen, för det första, få klarhet i huruvida officiella resevarningar är relevanta när det gäller att fastställa om oundvikliga och extraordinära omständigheter föreligger. Den hänskjutande domstolen menar att sådana varningar kan anses innehålla en presumtion för att extraordinära omständigheter som väsentligen påverkar fullgörelsen av paketreseavtalet är för handen. Vad beträffar de omständigheter som utmärker det nationella målet, konstaterar den hänskjutande domstolen att det litauiska utrikesministeriet hade utfärdat en reserekommendation den 12 mars 2020 om att alla resor borde skjutas upp och att man inte borde besöka något annat land, inte heller Förenade Arabemiraten, de kommande månaderna. Den reserekommendationen offentliggjordes som en följd av att Världshälsoorganisationen (nedan kallad WHO) den 11 mars 2020 hade klassificerat covid-19-epidemin som en pandemi.

17. För det andra anser den hänskjutande domstolen att sådana konsekvenser som anses väsentligen påverka paketresans fullgörande måste vara sannolika för en skäligen välinformerad, uppmärksam och upplyst genomsnittlig resenär, med hänsyn till tidpunkten för den planerade resan, de faktiska uppgifter som är tillgängliga för resenären och den information gällande resan som är offentliggjord vid den tidpunkten. I detta sammanhang undrar den hänskjutande domstolen om oundvikliga och extraordinära omständigheter kan anses vara för handen endast när de ger upphov till konsekvenser som objektivt sätt gör det omöjligt, antingen fysiskt eller juridiskt, att fullgöra paketresan, eller om sådana omständigheter också kan anses föreligga i fall då fullgörandet av paketresan är teoretiskt möjligt men i praktiken komplicerat och/eller ekonomiskt ineffektivt under säkra förhållanden, i förekommande fall med hänsyn till risken för resenärens hälsa och/eller liv.

18. För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det faktum att oundvikliga och extraordinära omständigheter som redan förelåg eller i viss mån var förutsebara innan avtalet ingicks ska betraktas som ett skäl att inte låta resenären säga upp avtalet utan att behöva betala en uppsägningsavgift.

19. Beträffande kriteriet rimlig förutsebarhet konstaterar den hänskjutande domstolen att pandemins utveckling och konsekvenser var svåra att förutse, även om det litauiska utrikesministeriet redan den 8 januari 2020 utfärdat en rekommendation till resenärer som avsåg att resa till Förenade Arabemiraten och uppmanat dem att vidta försiktighetsåtgärder, och WHO den 30 januari 2020 hade förklarat att covid-19-epidemin var ett internationellt hot mot människors Närmare bestämt fanns det ingen tydlig plan för att hantera och kontrollera infektionssjukdomen vid den tidpunkten, samtidigt som det var tydligt att viruset spreds allt snabbare från och med datumet då paketreseavtalet ingicks och datumet för uppsägningen av avtalet.

20. I detta sammanhang erinrar den hänskjutande domstolen om att ett nationellt nödläge hade utlysts i Litauen den 26 februari 2020, på grund av hotet som coronaviruspandemin utgjorde. Den hänskjutande domstolen konstaterar också att sökanden hade tillhandahållit bevis på information som offentliggjorts i pressen från den 25 februari 2020, avseende infektionsutvecklingen i Förenade Arabemiraten, isoleringsåtgärder som införts på hotell och – mer allmänt – den snabba förändringen av virusets spridning i världen.

21. För det fjärde konstaterar den hänskjutande domstolen att det i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 föreskrivs att resenären har rätt att säga upp paketreseavtalet i händelse av oundvikliga eller extraordinära omständigheter ”på resmålet eller i dess omedelbara närhet”. Den hänskjutande domstolen intar ståndpunkten att det följer av det uttrycket att bedömningen – i samband med covid-19-pandemin – av omständigheterna vid datumet för uppsägning av paketreseavtalet inte endast kan begränsas till en bedömning av omständigheterna vid den slutliga ankomstorten. Nämnda domstol söker klarhet i huruvida detta uttryck, med tanke på arten av den åberopade händelsen, det vill säga covid-19-pandemin, sannolikt även omfattar omständigheterna på avreseorten liksom andra faktorer relaterade till både tur- och returresan.

22. Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos Aukščiausiasis Teismas att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Krävs det att myndigheterna i avrese- och/eller destinationslandet har utfärdat en officiell varning om att avstå från onödigt resande och/eller att destinationslandet (och eventuellt även avreselandet) har klassificerats som ett riskområde, för att oundvikliga och extraordinära omständigheter ska anses föreligga på resmålet eller i dess omedelbara närhet, i den mening som avses i artikel 12.2 första meningen i direktiv (EU) 2015/2302?

2) Ska – vid bedömningen av huruvida det föreligger oundvikliga och extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet vid tidpunkten för uppsägning av ett paketreseavtal och huruvida dessa omständigheter väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan – i) hänsyn endast tas till objektiva omständigheter, det vill säga är det enbart förekomsten av en objektiv omöjlighet som väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan, med innebörden att det endast är situationer där fullgörandet av avtalet blir både fysiskt och juridiskt omöjligt som avses, eller omfattas även fall där fullgörandet av avtalet inte är omöjligt men (i det här fallet, till följd av en välgrundad fruktan att smittas av covid-19) det blir komplicerat och/eller ekonomiskt ineffektivt (i fråga om resenärernas säkerhet, risk för deras hälsa och/eller liv, möjligheten att uppnå syftet med semesterresan); ii) är subjektiva faktorer relevanta, till exempel där vuxna reser tillsammans med barn under 14 år, eller tillhör en högriskgrupp på grund av resenärens ålder eller hälsotillstånd, och så vidare? Har resenären rätt att säga upp paketreseavtalet om resan till och från resmålet, till följd av pandemin och därmed sammanhängande omständigheter, enligt en genomsnittlig resenärs uppfattning blir riskfylld, skapar olägenheter för resenären eller föranleder en välgrundad oro för hälsan eller för att smittas av ett farligt virus?

3) Har det betydelse att de omständigheter som resenären åberopat redan hade uppkommit eller i vart fall redan kunde förutses/var sannolika när resan bokades vad gäller rätten att säga upp avtalet utan att behöva betala någon uppsägningsavgift (exempelvis när en sådan rätt inte medges, när strängare kriterier tillämpas vid bedömningen av de negativa effekterna på fullgörandet av paketresan och så vidare)? Vid tillämpningen av kriteriet rimlig förutsebarhet i samband med pandemin, ska hänsyn även tas till att även om WHO redan vid tidpunkten för paketreseavtalets ingående hade offentliggjort information om virusets spridning, så var pandemins förlopp och konsekvenser ändå svåra att förutse, att det inte fanns någon tydlig plan för att hantera och kontrollera smittan eller inte fanns tillräcklig information om själva smittan, och att det var uppenbart att smittspridningen skulle öka från det att resan bokades till dess att avtalet sades upp?

4) Ska – vid bedömningen av huruvida det föreligger oundvikliga och extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet vid tidpunkten för uppsägningen av ett paketreseavtal och huruvida dessa omständigheter väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan – begreppet ’på resmålet eller i dess omedelbara närhet’ anses omfatta endast destinationslandet eller, med hänsyn till den oundvikliga och extraordinära omständighetens art, nämligen ett smittsamt virus, även anses inbegripa avreselandet samt faktorer relaterade till både tur- och returresan (mellanlandningar, vissa transportmedel och så vidare)?”

23. Skriftliga yttranden har inkommit från den tjeckiska, den grekiska och litauiska regeringen, samt Europeiska kommissionen. Vid förhandlingen som hölls den 7 juni 2023 närvarade parterna i det nationella målet, den grekiska regeringen och kommissionen.

IV. Bedömning

Inledande synpunkter vad gäller begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”

24. Den hänskjutande domstolen har påpekat att rätten att säga upp avtalet i händelse av ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” är fastlagd i civillagens artikel 6.750.4 led 3, där det hänvisas till ”force majeure”. Nämnda domstol har uppgett att underrätterna grundade sin bedömning på definitionen av ”force majeure” enligt nationell rätt, och fann att det begreppet är synonymt med det unionsrättsliga begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”. Den hänskjutande domstolen är emellertid av den uppfattningen att begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” är ett självständigt unionsrättsligt begrepp, med en vidare räckvidd än begreppet ”force majeure”.

25. För att kunna ge den hänskjutande domstol ett meningsfullt svar beträffande dess tvivel om införlivandet av begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” i nationell lagstiftning, och beträffande förhållandet mellan det begreppet och ”force majeure”, inom det specifika sammanhang som regleras av direktiv 2015/2302, är det av vikt att notera följande.

26. I första hand ska man ha i åtanke att begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” ersatte det force majeure-begrepp som användes i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 1990, s. 59), vilket upphävdes och ersattes av direktiv 2015/2302.

27. I artikel 3.12 i direktiv 2015/2302 definieras ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” som ”en situation utom kontroll för den part som åberopar en sådan situation, och vars konsekvenser inte hade kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits”. I skäl 31 i direktivet klargörs även räckvidden av detta begrepp genom att det preciseras att ”[d]etta kan t.ex. gälla […] större risker för människors hälsa som utbrott av en allvarlig sjukdom vid resmålet eller naturkatastrofer som översvämningar, jordbävningar eller väderförhållanden som gör det omöjligt att resa säkert till resmålet enligt överenskommelse i paketreseavtalet”.

28. I definitionen av det begreppet hänvisas det inte till vilken innebörd eller räckvidd begreppet ges i medlemsstaternas lagstiftning. Termen ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” ska därför ses som ett självständigt unionsrättsligt begrepp och tolkas enhetligt i hela Europeiska unionen.

29. EU-domstolen hyser uppfattningen att begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”, i den mening som avses i artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302, är besläktat med begreppet ”force majeure”, såsom det har definierats i fast rättspraxis, det vill säga omständigheter som – för den som åberopar dem – är onormala och oförutsebara och omöjliga att kontrollera, och vars följder trots iakttagande av all vederbörlig omsorg inte kunde ha undvikits. EU-domstolen anser alltså att trots att direktivet inte innehåller någon direkt hänvisning till force majeure, utgör begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” ett konkret uttryck för force majeure inom ramen för nämnda direktiv, och således även ett fullständigt genomförande av detta koncept med avseende på det direktivet.

30. För det andra har domstolen slagit fast att ett utbrott av en global hälsokris såsom covid-19-pandemin kan omfattas av begreppet ”oundvikliga och oförutsebara omständigheter”, i den mening som avses i det direktivet. Det är uppenbart att en sådan händelse ligger utom all kontroll, och dess konsekvenser skulle inte ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits. En sådan händelse innebär för övrigt att det föreligger sådana ”större risker för människors hälsa” som avses i skäl 31 i direktivet.

31. Artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302 kan således tillämpas på sådana uppsägningar av paketreseavtal som grundas på konsekvenserna av ett utbrott av en global hälsokris såsom covid-19-pandemin.

32. Det som anförts ovan ger vid handen att begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” ger konkret form åt begreppet ”force majeure” med avseende på direktiv 2015/2302, och att det kan omfatta utbrottet av en global hälsokris till följd av covid-19-pandemin.

Den första tolkningsfrågan

33. Genom sin första tolkningsfråga söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida förekomsten av ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet”, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, förutsätter att det utfärdats en officiell varning från avrese- och/eller destinationslandets myndigheter om att avstå från onödiga resor, och/eller att destinationslandet (och eventuellt även avreselandet) har klassificerats som ett riskområde.

34. I detta sammanhang kan det konstateras att artikel 12.2 direktiv 2015/2302 inte innehåller några hänvisningar till resevarningar eller reserekommendationer. Utfärdandet av resevarningar eller reserekommendationer är inte harmoniserat på unionsnivå och omfattas alltjämt av medlemsstaternas behörighet. Kommissionen påtalade i sina skriftliga yttranden att i inledningen till sitt förslag till direktivet hänvisade den till reserekommendationer utfärdade av medlemsstaternas myndigheter och tillskrev dem särskild vikt. Följaktligen skulle sådana varningar eller rekommendationer anses uppställa en motbevisbar presumtion för att ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter” var för handen. Men som kommissionen medgav i sin rapport om tillämpningen av direktiv 2015/2302 var det vissa medlemsstater som ”starkt motsatte sig” varje hänvisning till officiella reserekommendationer i direktivet. Det framgår således av förarbetena till direktiv 2015/2302 att den rättsliga relevansen av resevarningar eller reserekommendationer med avsikt har utelämnats ur direktivet. Därför får sådana varningar eller rekommendationer, såsom den tjeckiska regeringen konstaterade, inte utgöra en nödvändig eller tillräcklig betingelse för att ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter”, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktivet, ska anses vara för handen.

35. En annan tolkning av artikel 12.2 skulle begränsa resenärernas rätt att säga upp paketreseavtalet eftersom utövandet av en rättighet som harmoniserats genom direktivet i sådant fall skulle villkoras av utfärdandet av nationella föreskrifter som till sitt innehåll inte harmoniserats. Förekomsten av ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” skulle då förutsätta att dessa omständigheter blev föremål för ett officiellt erkännande. Såsom den tjeckiska regeringen påpekat kan de ”oundvikliga och extraordinära omständigheterna” uppstå plötsligt, vilket innebär att det skulle uppstå en risk för att resenärer berövas sin rätt att säga upp paketreseavtalet om det officiella erkännandet av de ”oundvikliga och extraordinära omständigheterna” dröjer eller uteblir. I början av covid-19-pandemin fanns det heller inga tydliga eller gemensamma kriterier för att bedöma smittorisknivån inom ett visst område eller visst land, och det kom ständigt ny information.

36. Härav framgår att artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 inte etablerar någon tydlig länk mellan utfärdandet av resevarningar eller reserekommendationer om att undvika alla onödiga resor och/eller klassificeringen av ett land som en riskzon å ena sidan och förekomsten av ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” å den andra. Därför utgör – som parterna i det nationella målet, den litauiska och den grekiska regeringen samt kommissionen konstaterat – resevarningarna som pekar på en hög risk och, a fortiori, uppmanar till att avstå från att resa en tydlig indikation på att oundvikliga och extraordinära omständigheter föreligger. De utgör som sådana viktigt bevismaterial för resenären, som förväntas förlita sig på officiell information.

37. I detta sammanhang, och i avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter som reglerar frågan, kan det konstateras att det är varje medlemsstats uppgift att införa detaljerade regler – inbegripet i fråga om bevisvärdet av ett officiellt uttalande eller rättsakt – för sådana administrativa och rättsliga förfaranden som syftar till att skydda de rättigheter som individer härleder från unionsrätten, i enlighet med principerna om likvärdighet och effektivitet, och på ett sätt som inte undergräver unionsrättens ändamålsenlighet. På grundval av nationella processuella regler får de nationella domstolarna sålunda ta hänsyn till och fritt bedöma relevansen av resevarningar eller reserekommendationer inom ramen för den sammantagna bedömningen av huruvida ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” är för handen i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302. Såsom påpekats ovan får dylika resevarningar eller reserekommendationer emellertid inte utgöra ett nödvändigt villkor för förekomsten av sådana omständigheter, om ett sådant villkor skulle undergräva resenärens rätt att säga upp paketreseavtalet.

38. I ljuset av det ovan anförda anser jag att förekomsten av ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet”, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, inte förutsätter att det utfärdats en officiell varning från avrese- och/eller destinationslandets myndigheter om att avstå från onödiga resor, och/eller att destinationslandet (och eventuellt även avreselandet) har klassificerats som ett riskområde. De nationella domstolarna får dock, i enlighet med nationella processuella regler, ta hänsyn till officiella varningar som indikerar en hög risknivå på resmålet, förutsatt att dessa varningar inte utgör ett villkor som måste vara uppfyllt för att sådana ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” ska anses vara för handen.

Den andra tolkningsfrågan

39. Genom sin andra tolkningsfråga söker den hänskjutande domstolen klarhet i om man vid bedömningen av huruvida de ”oundvikliga och extraordinära omständigheterna” på ett betydande sätt kommer att påverka paketresans fullgörande ska beakta endast huruvida det är objektivt omöjligt att fullgöra avtalet, eller om hänsyn också måste tas till hälso- och säkerhetsrisker för resenären, jämte subjektiva faktorer kopplade till resenärens ålder, hälsotillstånd samt huruvida minderåriga personer också är med på resan. Den hänskjutande domstolen undrar också om man ska anta den genomsnittliga resenärens perspektiv vid bedömningen av konsekvenserna på paketresans fullgörande.

40. Det framgår av beslutet om hänskjutande att den andra tolkningsfrågan avser två huvudsakliga spörsmål beträffande bedömningen av huruvida det uppstått ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” som väsentligen påverkar fullgörandet av paketreseavtalet. Det första spörsmålet gäller väsentligen den väsentliga påverkans objektiva eller subjektiva natur. Det andra spörsmålet gäller vilken standard som ska tillämpas vid bedömningen av den väsentliga påverkan. Det framgår närmare bestämt av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen kopplar denna nivå till en genomsnittlig, skäligen välinformerad, uppmärksam och upplyst resenärs förhandsbedömning eller prognos av sannolikheten för att den väsentliga påverkan ska inträffa.

i) Bedömningens objektiva eller subjektiva natur

41. Inledningsvis ska det erinras om att i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 erkänns resenärens rätt att säga upp paketreseavtalet utan att behöva betala någon avgift i händelse av ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet”. Det framgår klart av lydelsen i den bestämmelsen att situationer som klassificeras som ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet” per definition inte enbart kan hänföra sig till resenärens person (till exempel att en allvarlig olycka inträffat). Förarbetena till artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 ger stöd för denna tolkning. I arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar står det att ”vissa talespersoner för konsumenterna [hade] framfört argumentet att det borde finnas en möjlighet att säga upp avtalet om det föreligger en force majeure-situation som berör resenären, till exempel allvarlig sjukdom eller dödsfall i den närmaste familjen, som hindrar resenären från att åka iväg på semester”. Kommissionen noterade emellertid också att situationer som hänför sig till resenären ”ofta täcks av reseförsäkringar som resenären kan teckna”.

42. När det gäller bedömningen av de ”oundvikliga och extraordinära” omständigheternas påverkan på paketresans fullgörande ska det först noteras att artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 förutsätter att dessa omständigheter väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan. Att fullgörandet väsentligen påverkas är mer omfattande än att fullgörandet är omöjligt. I skäl 31 i direktivet omnämns ”säkerhetsproblem” eller ”större risker för människors hälsa”. Som kommissionen konstaterar kan fullgörandet vara juridiskt eller fysiskt möjligt i sådana situationer, men människors säkerhet kan inte längre garanteras. Således bör större risker för resenärens hälsa och säkerhet anses väsentligen påverka fullgörandet av avtalet. Denna tolkning stöds av förarbetena till artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 i så måtto att den bestämmelsen erkänner resenärens rätt att säga upp avtalet. En sådan rätt fanns inte i det upphävda direktivet. Det konstateras i kommissionens arbetsdokument om paketresor att det kan finnas situationer – till exempel krig eller naturkatastrofer – som ”sannolikt har en negativ inverkan på nöjet eller säkerheten under semestern och där arrangören inte tar initiativ[-et] att säga upp paketresan”.

43. De ”extraordinära och oundvikliga omständigheterna” måste anses väsentligen påverka fullgörandet av paketresan när dessa omständigheter riskerar att medföra en ”bristande överensstämmelse” enligt artikel 3.13 i direktiv 2015/2302 som väsentligen påverkar fullgörandet av paketet. I det avseendet ska det påpekas att resenären enligt artikel 13.6 i samma direktiv har rätt att säga upp paketreseavtalet utan att betala en uppsägningsavgift när en bristande överensstämmelse föreligger som ”väsentligen inverkar på fullgörandet av paketresan”. Domstolen har härvid slagit fast att konstaterandet att det råder bristande överensstämmelse är objektivt, i den meningen att det endast kräver en jämförelse mellan de tjänster som ingår i paketet för den berörda resenären och de tjänster som faktiskt tillhandahålls resenären. På liknande sätt ska de oundvikliga och extraordinära omständigheternas väsentliga påverkan på fullgörandet av paketresan grundas på en objektiv bedömning av hur sådana omständigheter inverkar på fullgörandet av avtalet, med hänsyn tagen till riskerna som resenären utsätts för.

44. Vad särskilt gäller bedömningen av större risker för människors hälsa kan denna under vissa villkor kräva en subjektiv och individuell bedömning. Direktiv 2015/2302 skyddar inte bara de resenärer som är starka, unga och friska. Att så är fallet följer exempelvis av att direktivet tar hänsyn till de särskilda behov som resenärer med nedsatt rörlighet har. I det avseendet kan det konstateras att artikel 5.1 a viii i direktivet i resetjänsternas huvudsakliga egenskaper inkluderar information om ”[h]uruvida resan eller semestern allmänt sett är lämplig för personer med nedsatt rörlighet och, på resenärens begäran, exakta uppgifter om huruvida resan eller semestern är lämplig med hänsyn till resenärens behov”.

45. Funktionsnedsättning av fysisk natur är en form av sårbarhet. I den specifika kontexten med resor kan sårbarhet avseende en persons fysiska tillstånd utgöra en större kategori av resenärer som är mer utsatta för risk än andra resenärer. Mot bakgrund av den betydelse som Europeiska unionen tillskriver en hög nivå av skydd för människors hälsa, vilken erkänns i artikel 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, måste resenärens hälsotillstånd också beaktas när man bedömer de ”oundvikliga och extraordinära omständigheternas” väsentliga påverkan på fullgörandet av paketresan. De behov som vissa kategorier av resenärer har, till exempelvis gravida kvinnor och minderåriga, och deras möjlighet att ha glädje av en resa och samtidigt vara säkra måste också beaktas. Vad särskilt gäller covid-19-pandemin var det tydligt redan från början att personer tillhörande vissa grupper – däribland personer med astma, nedsatt immunförsvar, vissa underliggande medicinska tillstånd och gravida kvinnor – löpte större risk att utveckla allvarlig sjukdom och dö om de smittades av viruset.

46. Beaktandet av subjektiva faktorer vid bedömningen av de ”oundvikliga och extraordinära omständigheterna” påverkan ska inte förväxlas med blotta känslan av rädsla eller oro när det gäller konsekvenserna av sådana omständigheter. Det måste vara möjligt att verifiera resenärens behov beroende på hans eller hennes familjesituation.

47. I ljuset av ovanstående anser jag att ”oundvikliga och extraordinära omständigheters” väsentliga påverkan på fullgörandet av paketreseavtalet kan anses föreligga inte bara när detta fullgörande är omöjligt, utan även när det medför större risker för resenärernas hälsa och säkerhet. Bedömningen av sådana konsekvenser är visserligen objektiv, men det är likväl möjligt att ta hänsyn till subjektiva faktorer i fråga om resenärens nedsatta rörlighet eller utsatthet, under förutsättning att sådana faktorer kan verifieras.

ii) Bedömningens framåtblickande natur och den genomsnittliga resenären som utgångspunkt

48. När det gäller vilken tidpunkt som ska ligga till grund för bedömningen av den väsentliga påverkan av de ”oundvikliga och extraordinära omständigheterna”, kan det konstateras att i artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 erkänns rätten att säga upp paketreseavtalet ”före paketresans början”. Prepositionen ”före” innebär att det förflyter tid mellan beslutet att säga upp paketreseavtalet och paketresans början. Således grundas beslutet att säga upp avtalet på en eventualitet. Det bygger på en förutsägelse eller förhandsbedömning av att det kan uppstå ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” och att dessa omständigheter väsentligen kan påverka paketresans fullgörande eller, för det fall att dessa omständigheter redan har uppstått, på den ihållande effekt som denna väsentliga påverkan har. Som den hänskjutande domstolen konstaterat förutsätter den utvärdering som resenären gör vid tidpunkten för uppsägningen av paketreseavtalet en bedömning av sannolikheten för att ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” väsentligen kommer att påverka paketresans fullgörande.

49. I direktiv 2015/2302 anges inga specifika tidsfrister för bedömningen av sannolikheten för att de ”oundvikliga och extraordinära omständigheterna” kommer att få en väsentlig påverkan på paketresans fullgörande. Det anges inte heller något visst antal dagar, veckor eller månader före vilka det inte går att göra en sådan bedömning och utöva rätten att säga upp paketreseavtalet utan att behöva betala en uppsägningsavgift. Med andra ord, ju längre tidpunkten för uppsägning ligger från paketresans startdatum, desto svårare blir det för resenären att bevisa att den väsentliga påverkan kommer att fortsätta föreligga på avresedatumet.

50. Bedömningen av sannolikheten kommer att bero på omständigheterna, en bedömning som ankommer på de nationella domstolarna. Det förefaller sålunda inte lämpligt att ange en sannolikhet som en viss procentuell risk för att de ”oundvikliga och extraordinära omständigheterna” kommer att få en väsentlig påverkan på paketresans fullgörande. Den bedömningen måste emellertid vägledas av den exceptionella karaktären av rätten att säga upp paketreseavtalet utan att behöva betala en uppsägningsavgift. Vid tidpunkten för uppsägningen av paketreseavtalet måste resenären rimligen förvänta sig att det föreligger en tillräckligt hög sannolikhet för att ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” väsentligen kommer att påverka paketets fullgörande.

51. När det gäller tidpunkten för resenärens förmåga att göra en förhandsbedömning föreslår den hänskjutande domstolen och den litauiska regeringen att riktmärket bör vara en genomsnittlig, skäligen välinformerad, uppmärksam och upplyst resenär. Till att börja med delar jag uppfattningen att utgångspunkten för bedömningen måste vara resenären. Det svarar mot själva syftet med den rätt att säga upp paketreseavtalet som resenären tillerkänns. I det avseendet ska det framhållas att båda parter till paketreseavtalet har rätt att säga upp avtalet i händelse av ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”. Resenärens rätt fastslås i artikel 12.2 direktiv 2015/2302 och förutsätter att dessa omständigheter väsentligen påverkar ”fullgörandet av paketresan, eller… transporten av passagerare till resmålet”. Arrangörens rättighet fastslås i artikel 12.3 b) och förutsätter att vederbörande ”förhindras från att fullgöra avtalet på grund av oundvikliga eller extraordinära omständigheter och meddelar resenären om uppsägningen utan onödigt dröjsmål före paketresans början”. Varje parts perspektiv är avgörande för utövandet av den partens egen rättighet. Det skulle omintetgöra själva syftet med erkännandet av att resenären har en tydlig rättighet om utövandet av denna rättighet skulle vara beroende av arrangörens perspektiv.

52. Det är också viktigt att konstatera att genom direktiv 2015/2302 korrigerades en asymmetri mellan resenären och researrangören vad gäller utövandet av rätten att säga upp paketreseavtalet i händelse av ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter”. Den asymmetrin belystes i arbetsdokumentet om paketresor, där kommissionen noterade att arrangören i det tidigare systemet hade rätt att säga upp paketreseavtalet ”enbart beroende på arrangörens bedömning av säkerhetssituationen”, medan konsumenten inte hade en liknande rättighet. Det följer således av förarbetena till artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 att resenären har rätt att säga upp avtalet i händelse av ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” beroende på hans eller hennes egen bedömning av säkerhetssituationen.

53. När det mer specifikt handlar om utgångspunkten för bedömningen av den väsentliga påverkan hänvisar direktiv 2015/2302 inte till något kriterium om den ”genomsnittliga resenären”. Men som den litauiska regeringen redogjort för i sitt yttrande förefaller det, i ljuset av direktivets syfte att uppnå en hög nivå av konsumentskydd, lämpligt att tillgripa det välkända kriteriet avseende en ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument” och att tolka det kriteriet det sammanhang som direktiv 2015/2302 ingår i. Med ledning av denna utgångspunkt beror en genomsnittlig resenärs beslut först och främst på hans eller hennes kunskapsnivå. Normen för kunskap måste bedömas i ljuset av informationen som var allmänt tillgänglig när resenären bokade resan och den information som blev tillgänglig vid tidpunkten för resenärens beslut att säga upp avtalet. Ju mer kunskap genomsnittskonsumenten har om en viss situation, desto bättre skickad är han eller hon att göra en informationsgrundad bedömning av risken som en given situation utgör. När resenären däremot saknar information om en viss situation eller när det kommer information som är motstridig och hela tiden ändras har han eller hon mer begränsad förmåga att göra en sådan bedömning.

54. Detta var särskilt relevant i samband med covid-19-pandemin. Som den hänskjutande domstolen i sak föreslår bör, för att man ska kunna bedöma vad den genomsnittliga resenären kände till och hans eller hennes bedömning av sannolikheten för att det skulle uppstå en väsentlig påverkan på avtalet, hänsyn tas till den stora ovissheten och den extremt snabbföränderliga situationen i början av pandemin. I det skedet rådde det mycket riktigt ingen vetenskaplig klarhet kring virusets risker. Det rådde även stor ovisshet kring typen av och varaktigheten för åtgärderna för att begränsa spridningen av viruset.

55. Enligt handlingarna i målet gjorde resenären i förevarande mål en bedömning av riskerna med covid-19-pandemin på grundval av information i pressen avseende resmålet eller dess omedelbara närhet, samt på grundval av det förhållandet att ett nationellt nödläge hade utlysts i avreselandet med anledning av den risk som viruset utgjorde. Under sådana omständigheter förefaller det rimligt för en ”genomsnittlig” resenär att förvänta sig att risksituationen kommer att fortsätta att bestå under perioden från uppsägningen av avtalet till paketresans början, eller rentav att den förvärras, och att den alltså har en väsentlig påverkan på avtalets fullgörande.

56. När det gäller utgångspunkten i en genomsnittlig resenär som är ”skäligen uppmärksam och upplyst” så antyder denna att resenären ska iaktta skälig försiktighet. En överdrivet försiktig resenär som beslutar att säga upp avtalet på grund av att han eller hon är orolig kan inte undantas från ansvaret att betala uppsägningsavgiften i fall där situationen inte rättfärdigar en sådan riskbedömning. Den genomsnittliga resenären förväntas däremot vara uppmärksam på officiell information eller reserekommendationer som antyder att en hög grad av försiktighet bör iakttas. Pandemin hade en väsentlig påverkan på synen på resande som en möjlig källa till spridning av viruset, vilket bör ha påverkat vad som ska förstås med en ”skäligen uppmärksam och upplyst” resenär under sådana omständigheter. Under normala förhållanden är riskbedömningen inom ramen för uppsägningen av avtalet som en allmän princip relaterad enbart till resenären och dennes medresenärer. Men i vid förekomsten av ett extremt smittsamt farligt virus kan en smittad resenär utsätta personer på resmålet för fara, liksom sina landsmän vid återkomsten. Under sådana omständigheter kan valet att resa få ”negativa externa effekter”. Även före det att åtgärder som begränsar resandet införts kan man inte förvänta sig att den genomsnittliga resenären skulle agera som en ”egocentrisk” person som inte alls bryr sig om officiell information som manar till försiktighet, eller att han eller hon skulle agera i strid med riktlinjer om att undvika onödiga folksamlingar, social kontakt och resor. I samband med covid-19-pandemin är det därför möjligt att den genomsnittliga resenären som är ”skäligen uppmärksam och upplyst” också är en ansvarsfull resenär, som tar fasta på officiella uppmaningar om att vara försiktig och visa solidaritet med sina medmänniskor för att begränsa spridningen av viruset.

57. Det framgår av ovanstående att prövningen av väsentlig påverkan på avtalets fullgörande vilar på en förhandsbedömning, vid tidpunkten för uppsägning av avtalet, av sannolikheten för att denna väsentliga påverkan ska uppstå, varvid denna bedömning grundas på uppfattningen hos en genomsnittskonsument som är ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst”.

58. I ljuset av det ovan anförda anser jag att ”oundvikliga och extraordinära omständigheterna” som på ett betydande sätt kommer att påverka paketresans fullgörande inte enbart kan anses föreligga när det är omöjligt att fullgöra avtalet, utan även när det medför större risker för resenärers hälsa och säkerhet. Bedömningen av sådana konsekvenser är visserligen objektiv, men det är likväl möjligt att ta hänsyn till subjektiva faktorer i fråga om resenärens nedsatta rörlighet eller utsatthet, under förutsättning att sådana faktorer kan verifieras. Prövningen av den väsentliga påverkan på avtalets fullgörande vilar på en förhandsbedömning, vid tidpunkten för uppsägning av avtalet, av sannolikheten för att denna väsentliga påverkan ska uppstå, vilken ska grundas på uppfattningen hos en genomsnittskonsument som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst.

Den tredje tolkningsfrågan

59. Genom sin tredje tolkningsfråga söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida resenärens rätt att säga upp avtalet utan att betala någon uppsägningsavgift, i enlighet med artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, påverkas av att de omständigheter som resenären åberopar redan hade uppstått eller åtminstone var rimligen förutsebara när paketreseavtalet ingicks. I det hänseendet önskar hänskjutande domstolen få fastställt om det, vid tillämpningen av kriteriet avseende rimlig förutsebarhet i samband med covid-19-pandemin, ska tas hänsyn till svårigheten att förutse pandemins utveckling och konsekvenser när paktreseavtalet ingicks.

60. Såsom redan har noterats i de inledande synpunkterna i detta förslag till avgörande, kan det härvidlag konstateras att begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”, i den mening som avses i artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302, är besläktat med begreppet ”force majeure”, såsom det har definierats i fast rättspraxis, det vill säga omständigheter som – för den som åberopar dem – är onormala och oförutsebara och omöjliga att kontrollera, och vars följder trots iakttagande av all vederbörlig omsorg inte kunde ha undvikits.

61. Detta ger vid handen att inslaget av oförutsebarhet är en väsentlig komponent i bedömningen av huruvida en situation kan anses omfattas av begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”. Händelser som redan uppstått vid när avtalet ingås eller som sannolikt kommer att uppstå kan inte utgöra sådana omständigheter, dock under förutsättning att resenären också är i stånd att förutse de normala konsekvenserna av en sådan händelse.

62. Såsom framförts i doktrin kan det konstateras att begreppet oförutsebarhet är relativt. Det är också ett dynamiskt begrepp. För att avgöra vad som är skäligen förutsebart måste hänsyn tas till de specifika omständigheterna och utvecklingen av den mänskliga kunskapen. I så måtto är det viktigt att skilja mellan å ena sidan händelsens oförutsebarhet och å andra sidan dess effekters oförutsebarhet i förhållande till avtalet. En händelse som resenären är medveten om och som i ett normalt händelseförlopp har vissa förutsebara konsekvenser kan eskalera till en situation som kan anses utgöra ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”, om dess konsekvenser betydligt förändrar händelsens natur. Förutsebarhet kan bedömas med hjälp av en jämförelse mellan i) omständigheterna och kunskapen som resenären hade om dessa och deras konsekvenser när avtalet ingicks (punkt A) och ii) omständigheterna och kunskapen resenären hade om dessa omständigheter och deras konsekvenser när avtalet sades upp (punkt B). För den jämförelsen är antalet dagar som förflutit mellan punkt A och punkt B inte relevant. Det som är avgörande är de faktiska omständigheterna och kunskaperna som resenären har. Om dessa element väsentligen förändrats är situationen annorlunda från den situation som resenären var medveten om eller som han eller hon rimligen kunde förutse.

63. Vad gäller covid-19-pandemin, har den hänskjutande domstolen uppgett att när paketreseavtalet ingicks var resenären medveten om att viruset fanns och om dess effekter, främst i Kina men också i vissa andra länder i en isolerad omfattning. Vad resenären inte visste vid den tidpunkten var att viruset sedermera skulle nå Europa och att en epidemi skulle utvecklas till en pandemi samt att begränsningen av densamma skulle erfordra att tidigare aldrig skådade åtgärder vidtogs. Den hänskjutande domstolen betonar den extrema ovissheten och den snabba utvecklingen av situationen från det att paketreseavtalet ingicks till dess att avtalet sades upp.

64. I begäran om förhandsavgörande understryks den ovanliga situation som rådde i början av covid-19-pandemin. Under veckorna som föregick WHO:s officiella klassificering av covid-19 som en ”pandemi” den 11 mars 2020, skulle en genomsnittlig person med normal tillgång till officiell information inte ha kunnat förutse pandemins ”plötsliga, omfattande och allvarliga karaktär” och de konsekvenser viruset skulle få för resandet och själva utövandet av den fria rörligheten. WHO medgav att ”vi aldrig tidigare sett en pandemi utlöst av ett coronavirus”. I enlighet härmed verkar det rimligt att anse att resenärens kunskap i den situation som är aktuell i det nationella målet mellan tidpunkten för ingåendet av paketreseavtalet (i början av februari 2020) och tidpunkten för uppsägningen av avtalet (i slutet av februari 2020) hade utvecklats på ett mycket betydande sätt. Om den nationella domstolen finner att så är fallet kan resenärens inte hindras från att göra ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” gällande med hänvisning till att dessa omständigheter var förutsebara när vederbörande ingick avtalet.

65. Mot bakgrund av ovan anförda överväganden anser jag att resenärens rätt att säga upp avtalet utan att betala någon uppsägningsavgift, i enlighet med artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, påverkas av att de omständigheter som resenären åberopar redan hade uppstått eller åtminstone var rimligen förutsebara när paketreseavtalet ingicks, såvida det inte skett en betydande förändring beträffande dessa omständigheter och beträffande resenärens kunskap om dessa omständigheter och deras konsekvenser, under den tid som förflutit från det att paketreseavtalet ingicks till dess att det sades upp. I det hänseendet ska, vid tillämpningen av kriteriet avseende rimlig förutsebarhet i samband med covid-19-pandemin, hänsyn tas till svårigheten att förutse pandemins utveckling och konsekvenser när paktreseavtalet ingicks.

Den fjärde tolkningsfrågan

66. Genom sin fjärde tolkningsfråga söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida det – vid bedömningen av förekomsten av en väsentlig påverkan på paketreseavtalets fullgörande som ger resenären rätt att säga upp avtalet utan att behöva betala någon uppsägningsavgift, i enlighet med artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 – ska tas hänsyn inte bara till situationen på resmålet eller dess omedelbara närhet, utan också till situationen på avreseorten och på mellanliggande platser kopplade till både tur- och returresan.

67. Det framgår av artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 att för att resenären ska ha rätt att säga upp paketreseavtalet med full återbetalning av alla betalningar som gjorts för paketresan, måste oundvikliga och extraordinära omständigheter inträffa ”på resmålet eller i dess omedelbara närhet” och ”väsentligen [påverka] fullgörandet av paketresan, eller väsentligen [påverka] transporten av passagerare till resmålet”. I skäl 31 till direktivet illustreras också villkoren för tillämpning av den bestämmelsen genom exemplet ”utbrott av en allvarlig sjukdom vid resmålet”.

68. Domstolen har fastställt att illustrationen av begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” med exemplet ”utbrott av en allvarlig sjukdom vid resmålet” inte avser att begränsa begreppets omfattning till lokala händelser, utan att klargöra att dessa omständigheter åtminstone måste ha uppstått i vart fall på det tilltänkta resmålet och därmed oundvikliga och extraordinära omständigheter som ger kommer att väsentligen att påverka paketresans fullgörande. Domstolen har också fastställt att om spridningen av en allvarlig sjukdom på det aktuella resmålet kan omfattas av begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”, måste detsamma a fortiori gälla för spridningen av en allvarlig sjukdom i global skala, eftersom effekterna av de senare även kommer att kännas av på det relevanta resmålet.

69. Eftersom räckvidden av ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” täcker in spridningen av en allvarlig sjukdom i global skala är det logiskt att sluta sig till att konsekvenserna av sådana omständigheter väsentligen kommer att påverka fullgörandet av paketresan eller transporten av passagerare till resmålet.

70. Den slutsatsen har stöd av en kontextuell tolkning av artikel 12.2 i direktiv 2015/2302. Artikel 5.1 a i det direktivet omfattar, bland resetjänsternas huvudsakliga egenskaper, ”transportmedel, typ av transport och transportkategori, datum, tid och plats för avresa och hemkomst, resans längd och plats(er) för uppehåll under resan och anslutande transporter”. Enligt artikel 7.2 i direktiv 2015/2302 ska paketreseavtalet innehålla sådan information. Som jag påpekat i punkt 42 ovan utgör risker för resenärens hälsa och säkerhet en väsentlig påverkan på paketreseavtalets fullgörande. Resenärens hälsa och säkerhet hänför sig till alla delar av fullgörandet av avtalet, även resan som sådan till resmålet och vilket transportmedel som används. Detta ger att förekomsten av en betydande risk under transporten till resmålet också ska beaktas vid bedömningen av de ”oundvikliga och extraordinära omständigheternas” påverkan på paketreseavtalet.

71. Dessutom kan åtgärderna som antagits på avreseorten som en konsekvens av omständigheterna som råder på resmålet utgöra en del av bedömningen av den väsentliga påverkan på paketreseavtalets fullgörande. Det är som den litauiska regeringen i sak konstaterat, att om resmålet är klassificerat som en högriskzon och resenärer på grund av den klassificeringen återvänder till avreseorten och då blir föremål för isoleringsåtgärder (karantän) så är det en avgörande faktor för att ”oundvikliga och extraordinära omständigheter som väsentligen påverkar fullgörandet av paketreseavtalet” ska anses föreligga.

72. I ljuset av ovanstående överväganden att den fjärde tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Vid bedömningen av förekomsten av en väsentlig påverkan på paketreseavtalets fullgörande som ger resenären rätt att säga upp avtalet utan att behöva betala någon uppsägningsavgift, i enlighet med artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, ska hänsyn tas inte bara till situationen på resmålet eller dess omedelbara närhet, utan också till situationen på avreseorten och på mellanliggande platser kopplade till både tur- och returresan.

V. Förslag till avgörande

73. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen i Litauen) på följande sätt: (1) Förekomsten av ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet”, i den mening som avses i artikel 12.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG, förutsätter inte att det utfärdats en officiell varning från avrese- och/eller destinationslandets myndigheter om att avstå från onödiga resor, och/eller att destinationslandet (och eventuellt även avreselandet) har klassificerats som ett riskområde. De nationella domstolarna får dock, i enlighet med nationella processuella regler, ta hänsyn till officiella varningar som indikerar en hög risknivå på resmålet, förutsatt att dessa varningar inte utgör ett villkor som måste vara uppfyllt för att sådana ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” ska anses vara för handen. (2) ”Oundvikliga och extraordinära omständigheterna” som på ett betydande sätt kommer att påverka paketresans fullgörande kan inte enbart anses föreligga när det är omöjligt att fullgöra avtalet, utan även när det medför större risker för resenärers hälsa och säkerhet. Bedömningen av sådana konsekvenser är visserligen objektiv, men det är likväl möjligt att ta hänsyn till subjektiva faktorer i fråga om resenärens nedsatta rörlighet eller utsatthet, under förutsättning att sådana faktorer kan verifieras. Prövningen av den väsentliga påverkan på avtalets fullgörande vilar på en förhandsbedömning, vid tidpunkten för uppsägning av avtalet, av sannolikheten för att denna väsentliga påverkan ska uppstå, vilken ska grundas på uppfattningen hos en genomsnittskonsument som är ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst”. (3) Resenärens rätt att säga upp avtalet utan att betala någon uppsägningsavgift, i enlighet med artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, påverkas av att de omständigheter som resenären åberopar redan hade uppstått eller åtminstone var rimligen förutsebara när paketreseavtalet ingicks, såvida det inte skett en betydande förändring beträffande dessa omständigheter och beträffande resenärens kunskap om dessa omständigheter och deras konsekvenser, under den tid som förflutit från det att paketreseavtalet ingicks till dess att det sades upp. I det hänseendet ska, vid tillämpningen av kriteriet avseende rimlig förutsebarhet i samband med covid-19-pandemin, hänsyn tas till svårigheten att förutse pandemins utveckling och konsekvenser när paktreseavtalet ingicks. (4) Vid bedömningen av förekomsten av en väsentlig påverkan på paketreseavtalets fullgörande som ger resenären rätt att säga upp avtalet utan att behöva betala någon uppsägningsavgift, i enlighet med artikel 12.2 i direktiv 2015/2302, ska hänsyn tas inte bara till situationen på resmålet eller dess omedelbara närhet, utan också till situationen på avreseorten och på mellanliggande platser kopplade till både tur- och returresan.

1 Originalspråk: engelska.

2 Se, allmänt, Hondius E., m. fl. (red), Coronavirus and the Law in Europe, Intersentia, Cambridge, 2021.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

4 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV ( C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 55).

5 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2022, Gemeinde Bodman-Ludwigshafen ( C‑256/21, EU:C:2022:786, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

6 Dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV ( C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV ( C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 54 och 56, min kursivering).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV ( C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 45) och Kommissionen mot Slovakien (Rätt att säga upp avtal utan uppsägningsavgift) ( C‑540/21, EU:C:2023:450, punkt 59).

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV ( C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 46) och Kommissionen mot Slovakien (Rätt att säga upp avtal utan uppsägningsavgift) ( C‑540/21, EU:C:2023:450, punkt 49).

10 Dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV, C‑407/21, EU:C:2023:449 (punkt 51).

11 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om paketresor och assisterade researrangemang och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 samt direktiv 2011/83/EU och om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG KOM(2013) 512 final (nedan kallat kommissionsförslaget om paketresor).

12 I skäl 26 till kommissionsförslaget om paketresor angavs att sådana ”omständigheter bör i synnerhet anses råda när tillförlitliga och för allmänheten tillgängliga rapporter, t.ex. rekommendationer utfärdade av medlemsstaternas myndigheter, avråder från resor till resmålet”.

13 Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, COM(2021) 90 final, s. 19.

14 En mer samordnad strategi kom i ett senare skede av covid-19-pandemin när medlemsstaterna kom överens om en gemensam karta över covid-19-risknivån i Europeiska unionen, se rådets rekommendation (EU) 2021/119 av den 1 februari 2021 om ändring av rekommendation (EU) 2020/1475 om en samordnad strategi för inskränkningar i den fria rörligheten med anledning av covid-19-pandemin (EUT 2021, L 36I, s. 1).

15 Om det finns en officiell varning om att avstå från att resa tar arrangören i normalfallet initiativet att säga upp paketreseavtalet i enlighet med artikel 12.3 b i direktiv 2015/2302.

16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, PrivatBank ( C‑480/18, EU:C:2020:274, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

17 Arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, Konsekvensanalys till dokumentet om paketresor och assisterade researrangemang och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2011/83/EU och om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG, SWD (2013) 263 slutlig (nedan kallat kommissionens arbetsdokument om paketresor), s. 78.

18 Kommissionens abetsdokument om paketresor, s. 78.

19 Ibidem, min kursivering.

20 Se dom av den 12 januari 2023, FTI Touristik (Paketresa till Kanarieöarna) ( C‑396/21, EU:C:2023:10, punkt 22).

21 Se Reich, N., ”Vulnerable Consumers in EU Law”, in Leczykiewicz, D. och Weatherill, S. (red.), The Images of the Consumer in EU Law; Legislation, Free Movement and Competition Law, Hart Publishing, London, 2016, s. 139–158, på s. 141. Författaren skiljer mellan tre typer av utsatthet i unionsrättsliga konsumentavtal, närmare bestämt fysisk funktionsnedsättning, intellektuell funktionsnedsättning och ekonomisk funktionsnedsättning. Han skiljer också mellan konsumenters utsatthet och ”konsumentens svaghet” i avtalssituationer.

22 Se Tonner, K., ”BGH 651h, Rücktritt vor Reisebeginn” [Uppsägning före resans början], Münchener Kommentar zum BGB, 9th ed., C.H. Beck, München, 2023, punkt 71.

23 För att illustrera detta: Om en resenär har bokat en vandringsresa i en kanadensisk skog och resan planeras äga rum tre månader senare och skogen fullständigt ödeläggs på grund av en skogsbrand är det omöjligt att återställa skogen till dess ursprungliga skick på tre månader. Om resenären däremot har bokat en resa som planeras äga rum om tre månader till en ö där bränder härjar är det svårare att göra en prognos av hur situationen kommer att se ut om tre månader.

24 Kommissionens arbetsdokument om paketresor, s. 78.

25 Se skäl 51 i direktiv 2015/2302.

26 För exempel på användningen av ”genomsnittskonsumenten” som utgångspunkt, hämtade från området för oskäliga avtalsvillkor, se dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneavtalsavgifter) ( C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 33 och där angiven rättspraxis) och dom av den 18 november 2021, A. SA ( C‑212/20, EU:C:2021:934, punkt 42). För en allmän översikt, se Leczykiewicz, D., och Weatherill, S., fotnot 21.

27 Se Miller, L., ”Ethical Consumption and the Internal Market” i Leczykiewicz, D., och Weatherill, S., se fotnot 21 ovan, s. 279, som utvecklar tanken med de ”negativa externa effekterna” i samband med konsumtionens miljömässiga och sociala påverkan.

28 Känslan av ansvarstagande är särskilt relevant före införandet av officiella åtgärder för att begränsa resandet. Efter införandet av offentliga åtgärder måste resenären alltid följa lagen.

29 Se punkt 29 ovan.

30 Philippe, D., ”The Impact of the Coronavirus Crisis on the Analysis and Drafting of Contract Terms. Force Majeure, Hardship and Deferral of Obligations” i Hondius, E. et al. (red.), Coronavirus and the Law in Europe, Intersentia, Cambridge, 2021, s. 527–552, s. 532.

31 Ibidem.

32 Se riktlinjerna om resenärers rätt att säga upp paketreseavtal på grund av extraordinära omständigheter till följd av covid-19, utfärdade av den irländska regeringens närings-, handels- och sysselsättningsdepartement den 26 mars 2020, s. 5.

33 Inledande kommentarer av WHO:s generaldirektör vid presskonferensen om covid-19 den 11 mars 2020.

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV, ( C‑407/21, EU:C:2023:449, punkterna 44 och 46).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV, ( C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 47).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, UFC – Que choisir and CLCV, ( C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 48).