Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑394/22 Oilchart International

1. Oilchart International NV (nedan kallat Oilchart) är ett belgiskt företag som kräver betalning av en obetald faktura för bunkring av ett havsgående fartyg i hamnen i Sluiskil (Nederländerna). Fakturan hade lämnats obetald när gäldenären, O.W. Bunker BV NL (nedan kallad OWB NL), ett nederländskt företag, blev insolvent. Talan i det nationella målet väcktes i Belgien efter det att insolvensförfarandet hade inletts i Nederländerna.

2. Denna situation ger upphov till frågan om Hof van Beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien), en domstol som inte handlägger insolvensförfarandet, kan vara behörig att pröva talan där Oilchart kräver betalning av fakturan.

3. Detta mål ger EU-domstolen en förnyad möjlighet att ytterligare utveckla sin rättspraxis gällande avgränsningen mellan tillämpningsområdena för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen), å ena sidan, och rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (nedan kallad insolvensförordningen), å den andra.

4. För att pröva frågan om internationell behörighet har den hänskjutande domstolen i huvudsak ställt frågan till EU-domstolen om den talan som väckts av borgenären vid en nationell domstol – vilken är en annan domstol än den vid vilken insolvensförfarandet har inletts – med anledning av en faktura som har anmälts till insolvensförvaltaren för styrkande, omfattas av insolvensförordningens eller Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Bryssel Ia-förordningen

5. I artikel 1.1 och 1.2 b i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs följande:

”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. …

2. Denna förordning är inte tillämplig på

…

b) konkurs, ackord och liknande förfaranden,

…”

2. Insolvensförordningen

6. Artikel 3.1 i insolvensförordningen har följande lydelse:

”Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.”

B. Nederländsk rätt

7. Artikel 25 i Wet van 30 september 1893 op het faillissement en de surséance van betaling (lag om konkurs och betalningsinställelse av den 30 september 1893) (nedan kallad NFW) lyder enligt följande:

”1. Rättsliga åtgärder beträffande rättigheter eller skyldigheter för insolvensboet ska vidtas mot, liksom av, förvaltaren.

2. Om sådana rättsliga åtgärder inleds eller fortsätts av eller mot konkursgäldenären och de leder till en dom mot konkursgäldenären, ska denna dom inte ha någon rättslig verkan gentemot insolvensboet.”

8. I artikel 26 NFW anges följande:

”Rättsliga åtgärder som syftar till fullgörande av en skyldighet av insolvensboet kan inte inledas mot konkursgäldenären på något annat sätt än det som föreskrivs i artikel 110.”

9. Enligt artikel 110.1 NFW ska ”fordringar anmälas till förvaltaren i form av en faktura eller annan skriftlig redogörelse som anger kravets art och belopp, tillsammans med underlag eller en kopia därav, samt uppgift om kravet avser förmånsrätt, pant, inteckning eller retentionsrätt”.

II. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

10. Den 21 oktober 2014 tillhandahöll Oilchart bunkerbränsle, i hamnen i Sluiskil (Nederländerna), till det havsgående fartyget MS Evita K, som ägdes av Sharsburg Navigation SA. Fartygets ägare hade beställt bränslet, via sin agent Orient Shipping Rotterdam, från det danska företaget OW Bunker & Trading A/S (nedan kallat OWB A/S), vilket sedan vidarebefordrade beställningen till OWB NL, ett företag som tillhörde samma koncern. OWB NL köpte i sin tur bränslet från Oilchart.

11. Den 21 oktober 2014 utfärdade OWB A/S en faktura till Orient Shipping Rotterdam till ett belopp av 117179 US-dollar (USD).

12. Den 22 oktober 2014 utfärdade Oilchart en faktura till OWB NL för tillhandahållet av bränslet till ett belopp av 116471,45 US-dollar (nedan kallad den tvistiga fakturan). Rechtbank te Rotterdam (Distriktsdomstolen i Rotterdam, Nederländerna) försatte OWB NL i konkurs den 21 november 2014. Som en följd av detta betalades inte den tvistiga fakturan. Oilchart anmälde sin fordran med avseende på fakturan för styrkande av OWB NL:s förvaltare.

13. Efter OWB NL:s konkurs ställdes Oilchart inför en rad obetalda fakturor som hade utfärdats till OWB NL (varav den tvistiga fakturan var en) och som en säkerhetsåtgärd lät Oilchart belägga vissa havsgående fartyg till vilka det hade levererat bränsle med arrest. För att fartygen skulle släppas utställde ägarna eller de ömsesidiga försäkringsbolagen (nedan kallade P&I‑klubbarna) bankgarantier till Oilchart för beloppen i de fakturor som det hade utfärdat till OWB NL. Enligt garantierna kunde de åberopas med stöd av ett i Belgien meddelat domstolsavgörande eller skiljedomsutslag mot antingen OWB NL eller fartygsägaren.

14. Den 11 mars 2015 väckte Oilchart talan mot OWB NL vid Rechtbank van koophandel te Antwerpen (Handelsdomstolen i Antwerpen, Belgien). ING Bank NV (nedan kallad ING) deltog frivilligt i förfarandet i egenskap av borgenär för OWB NL. I sin ansökan lade Oilchart fram sin fordran som en kommersiell fordran för att kräva betalning av en obetald faktura. Oilchart gjorde även gällande ett anslutningsyrkande mot ING, som i sin tur väckte genkäromål. Rechtbank van koophandel (Handelsdomstolen) meddelade genom dom av den 15 mars 2017 att den var behörig att pröva Oilcharts talan, men förklarade att betalningskravet inte kunde tas upp till sakprövning på den grunden att Oilchart – enligt NFW – endast kunde anmäla en fordran gällande skulder till förvaltaren i insolvensförfarandet.

15. Den 16 maj 2017 överklagade Oilchart beslutet till den hänskjutande domstolen, Hof van Beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien). Denna domstol ansåg att den var skyldig att pröva sin internationella behörighet i enlighet med artikel 28.1 i Bryssel Ia-förordningen.

16. I detta sammanhang hänvisar den hänskjutande domstolen till EU-domstolens rättspraxis och uttrycker tvivel om huruvida det är nödvändigt att fastställa om den talan som väckts av Oilchart mot OWB NL grundas på de allmänna privaträttsliga reglerna enligt artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen eller om den är föremål för de särskilda reglerna för insolvensförfaranden. Den nationella domstolen ställer sig dessutom frågan om artikel 3.1 i insolvensförordningen utgör hinder för en bestämmelse i den nationella lagstiftningen enligt vilken en borgenär kan inleda rättsliga åtgärder i en medlemsstat för betalning av en fordran med avseende på vilken borgenären redan har gjort en anmälan till insolvensboet i en annan medlemsstat.

17. Den hänskjutande domstolen är av den uppfattningen att talans exakta art och möjligheten att väcka en sådan talan mot det insolventa företaget endast kan bedömas genom att tillämpa de undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden. Samma domstol anser dock att fastställandet av internationell behörighet bör föregå tillämpningen av de särskilda undantagsreglerna i nederländsk insolvensrätt och inte bör ske genom att tillämpa de reglerna.

18. Mot denna bakgrund beslutade Hof van Beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”a) Ska artikel 1.2 b i Bryssel Ia-förordningen … jämförd med artikel 3.1 i insolvensförordningen … tolkas så, att begreppen ’konkurs, ackord och liknande förfaranden’ i artikel 1.2 b i Bryssel Ia-förordningen … även omfattar ett förfarande där fordran i stämningsansökan beskrivs som en ren kundfordran, utan att det nämns att motparten redan har försatts i konkurs, trots att den rättsliga grunden för fordran egentligen är de särskilda undantagsbestämmelserna i [NFW] och där

det ska fastställas huruvida en sådan fordran ska betraktas som en verifierbar fordran (artikel 26, jämförd med artikel 110, NFW) eller en overifierbar fordran (artikel 25.2 NFW), och

det verkar som frågan huruvida båda kraven kan göras gällande samtidigt och huruvida det ena inte utesluter det andra – med beaktande av de specifika rättsverkningarna som vart och en av dem ger upphov till (bland annat i fråga om möjligheterna att åberopa en bankgaranti som utställts efter konkursen) – ska avgöras i enlighet med de särskilda bestämmelserna i NFW?

Och:

b) Kan bestämmelserna i artikel 25.2 [NFW] anses förenliga med artikel 3.1 i insolvensförordningen, i den mån det enligt nämnda lagbestämmelse är tillåtet att väcka talan om en sådan fordran (artikel 25.2 NFW) vid en domstol i en annan medlemsstat i stället för vid insolvensdomstolen i den medlemsstat där konkursen ägde rum?”

19. Oilchart, ING, den nederländska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Den 31 mars 2023 riktade EU-domstolen en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen rörande de tillämpliga bestämmelserna i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen svarade på denna begäran den 28 april 2023. ING och kommissionen yttrade sig inför domstolen den 1 februari 2024.

III. Rättslig bedömning

20. I samband med den hänskjutande domstolens fastställande av om den har internationell behörighet att pröva den talan som har väckts av Oilchart, uttrycker den tvivel om huruvida den aktuella talan – i förevarande mål – ska klassificeras som en insolvenstalan och därmed omfattas av konkursundantaget i artikel 1.2 b i Bryssel Ia-förordningen (nedan kallat insolvensundantaget). Eftersom den hänskjutande domstolens betänkligheter förefaller härröra från de faktiska omständigheterna och arten hos den talan som har väckts av Oilchart kommer jag att ta upp dessa punkter i mina inledande anmärkningar (avsnitt A), innan jag analyserar de två frågor som ställts av den hänskjutande domstolen (avsnitten B och C).

A. Inledande anmärkningar om de konstateranden som gjorts av den hänskjutande domstolen

21. Det ska noteras att den hänskjutande domstolen har funnit att Oilchart – trots att den rättsliga grunden för talan inte anges i ansökan – hela tiden har grundat sin fordran på artikel 25.2 NFW. Den hänskjutande domstolen konstaterar emellertid också att Oilchart har anmält samma fordran till förvaltaren i Nederländerna, i enlighet med artiklarna 26 och 110 NFW (som en verifierbar fordran i boet), å ena sidan, och till de belgiska domstolarna, i enlighet med artikel 25.2 NFW, mot konkursgäldenären OWB NL (som en overifierbar fordran utanför boet), å den andra. Det är därför av yttersta vikt att påpeka att Oilchart har anmält samma fordran två gånger: en gång till förvaltaren inom ramen för insolvensförfarandet och en gång till den belgiska domstolen som ett civilrättsligt anspråk. Enligt den hänskjutande domstolen kan dock samma fordran inte vara både en verifierbar och en overifierbar fordran.

22. Det ska vidare noteras att både ING och den nederländska regeringen har bestridit den rättsliga grund som Oilchart stöder sig på (artikel 25.2 NFW) för att väcka talan vid den hänskjutande domstolen.

23. Det ska i detta avseende noteras att det i artikel 25.2 NFW i huvudsak föreskrivs att när rättsliga åtgärder vidtas mot konkursgäldenären (och inte mot förvaltaren), ska en dom med avseende på den fordran inte ha någon rättslig verkan gentemot insolvensboet. Det förefaller med andra ord, enligt den bestämmelsen, vara så att om borgenären väcker talan mot gäldenären utanför insolvensförfarandet, då har domen endast verkan ”utanför boet” och kan inte verkställas gentemot förvaltaren eller insolvensboet. ING och den nederländska regeringen menar – med viss rimlighet – att den bestämmelsen inte kan tjäna som rättslig grund för en talan som påverkar boet.

24. Eftersom den hänskjutande domstolen inte har avgjort frågan om lämpliga rättsliga grunder för den talan som har väckts vid den är det omöjligt att fastställa om den domstolen kan ha internationell behörighet. Detta ställer EU-domstolen inför ett dilemma. Å ena sidan uppger den hänskjutande domstolen att den formella rättsliga grunden för fordran är artikel 25.2 NFW, enligt vilken en talan som väcks utanför insolvensförfarandet inte kan ha verkan på insolvensboet. Å andra sidan framhåller den hänskjutande domstolen att verkningarna av talan får återverkningar på boet och på insolvensförfarandet.

25. Jag anser att det ankommer på den hänskjutande domstolen att kvalificera talan i fråga, eftersom det i förfaranden enligt artikel 267 FEUF inte är EU-domstolens uppgift att yttra sig om tolkningen av nationella lagbestämmelser eller att avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av dem är korrekt. Av detta följer att EU-domstolen vid utövandet av sin behörighet inte kan överväga argument om lämpliga rättsliga grunder för talan enligt nationell lagstiftning eller fatta beslut om kvalificeringen av den talan som väckts vid den hänskjutande domstolen.

26. Eftersom det ankommer på den hänskjutande domstolen, i syfte att fastställa sin internationella behörighet, att på lämpligt sätt kvalificera talan i fråga, är det likaså den domstolens uppgift – i samband med utövandet av sin processuella autonomi – att bestämma talans sanna natur.

27. I analysen nedan kommer jag att anta att talan väcktes på grundval av en bestämmelse i NFW (lagen i den stat där insolvensförfarandet har inletts; lex concursus), att den hänskjutande domstolen har kvalificerat talan som sådan och att talan får återverkningar på boet; det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att fastställa de exakta rättsliga grunderna.

B. Den första frågan

28. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak veta om en talan mot ett insolvent företag, vilken grundas på en fordran avseende en avtalsenlig förpliktelse att betala för en leverans av varor, omfattas av begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen, och därmed omfattas av den förordningens materiella tillämpningsområde, eller om talan omfattas av insolvensförordningens tillämpningsområde, med anledning av att fordran är föremål för ett insolvensförfarande i en annan medlemsstat.

29. Det framgår av tolkningsfrågorna att den nationella domstolen är tveksam till om den är behörig att pröva det aktuella målet, vilket den endast är om fordran saknar koppling till det insolvensförfarande som har inletts och som genomförs i Nederländerna. Enligt fast rättspraxis ger artikel 3.1 i insolvensförordningen exklusiv behörighet att inleda huvudinsolvensförfarandet till domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns i fråga om en återvinningstalan som grundas på gäldenärens insolvens.

30. För att besvara denna fråga kommer jag först att behandla följderna av en parallell talan med avseende på samma avtalsenliga anspråk genom att fokusera på den logiska grunden till insolvensundantaget (avsnitt 1). Därefter kommer jag att analysera innehållet i de två kriterier som fastställts i rättspraxis (avsnitt 2).

1. Följderna av en parallell talan

31. Som en akademiker har uttryckt det: insolvensförfaranden är rättsliga och juridiska artefakter. Det finns inte något sådant som ett ”typiskt” insolvensförfarande, varifrån vissa egenskaper skulle kunna härledas. Vad som spelar roll – i syfte att definiera eller kvalificera en talan – är de rättsliga (och ekonomiska) konsekvenser som följer av en sådan definition eller kvalificering, och de omständigheter under vilka dessa konsekvenser kan motiveras. I enlighet därmed är avsikten med insolvensförfaranden att hantera problemet med borgenärernas gemensamma tillgångar (nedan kallat common pool-problemet) genom att skapa ett kollektiviserat förfarande. Det kollektiva förfarandet, vars syfte är att undvika ett destruktivt rofferi av tillgångar och vilket motiverar vissa borgenärers företräde, är insolvensundantagets raison d’être. Jag kommer i detta förslag till avgörande att hänvisa till en ”resultatorienterad metod”.

32. I förevarande mål har den hänskjutande domstolen tydligt angett – när det gäller talans ekonomiska och rättsliga konsekvenser – att talan i fråga får återverkningar för insolvensboet. Den hänskjutande domstolen anser särskilt att Oilchart, genom att efter OWB NL:s konkurs väcka talan vid en domstol i Belgien, avser att meddelas en positiv dom för att därefter göra anspråk på bankgarantierna. Den hänskjutande domstolen noterar därmed att Oilchart, genom att söka enskild verkställighet av krediten, i själva verket – utan konkurrens – försöker få den fordran betald som OWB NL har på det danska företaget OW Bunker. Den parallella talan som väckts vid belgiska domstolar skulle få direkta följder för borgenärernas förmånsrätt och eventuellt för insolvensboets sammansättning. På detta sätt skulle borgenärernas kollektiva förfarande enligt de nederländska insolvensreglerna kunna åsidosättas genom en dom meddelad av den belgiska domstolen med bifall till Oilcharts talan, och Oilchart – i egenskap av borgenär utan förmånsrätt – skulle inkassera sin fordran utanför de gemensamma resurserna (common pool). Av detta följer att den aktuella talan skulle utgöra ett kringgående av den kollektiviserade mekanismen för inkassering av fordringar, vilket är precis vad man försöker undvika genom införandet av ett insolvensundantag.

33. När det gäller parallella talan görs borgenärerna – i ett uteslutande internt, nationellt system – i allmänhet föremål för betalningsanstånd för att förhindra enskilda verkställighetsåtgärder eller inkassering av fordringar utanför insolvensförfarandet. När ett gränsöverskridande insolvensförfarande inleds måste övriga medlemsstater erkänna detta förfarande. Det innebär att när borgenärerna görs föremål för ett sådant betalningsanstånd bör detta anstånd också erkännas av dessa medlemsstater. I förevarande mål har EU-domstolen inte någon uppgift om att det skulle finnas en sådan mekanism, eller om att den hänskjutande domstolen skulle ha för avsikt att använda sig av den. Härav följer att eftersom det har slagits fast att fordran i fråga har anmälts till förvaltaren i insolvensförfarandet i Nederländerna, ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa om Oilchart omfattas av ett sådant betalningsanstånd eller någon annan begränsning vad gäller att inleda parallella förfaranden. Om så är fallet skulle det också kunna hävdas att den aktuella fordran är en del av insolvensförfarandetbåde i materiellt hänseende och förfarandemässigt, och därmed omfattas av insolvensförordningen. Om borgenärerna omfattas av ett betalningsanstånd eller en begränsning bör det således medföra att en utländsk domstol saknar behörighet att pröva målet.

34. Detta tillvägagångssätt överensstämmer å ena sidan med nödvändigheten att skydda borgenärernas intressen och med principerna om insolvensförfarandenas enhetlighet och universalitet, vilka ligger till grund för insolvensförordningen. Eftersom insolvensförfaranden är kollektiva förfaranden handlägger den domstol, inom vars jurisdiktion platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, gäldenärens samtliga angelägenheter. Tanken med detta förfaringssätt är att skydda borgenärernas intressen och företrädesordning i händelse av insolvens och att säkerställa ett mer effektivt och ändamålsenligt betalningssätt till borgenärerna.

35. I detta avseende bör insolvensförfaranden som har inletts i en medlemsstat ges full verkan i övriga medlemsstater. Jag vill understryka att ett av de huvudsakliga målen med insolvensförordningen är att säkerställa insolvensförfarandenas effektivitet och samtidigt undvika forumshopping, vilket framför allt framgår av skälen 2 och 4 i den förordningen. I detta avseende slog domstolen särskilt fast i domen i målet Seagon att förfaringssättet att på så sätt samla samtliga mål som har direkt samband med ett företags insolvens hos domstolarna i den medlemsstat som har behörighet att inleda insolvensförfarandet även förefaller vara förenligt med syftet att förbättra effektiviteten med avseende på insolvensförfaranden med gränsöverskridande inslag. I ett insolvensförfarande är det inte varje enskild borgenär som utreder gäldenärens tillgångar och konstaterar korrektheten av borgenärens fordran vid gäldenärens oförmåga att betala sina skulder, utan detta sköts av förvaltaren till förmån för samtliga borgenärer, vilket inte bara medför kostnadsbesparingar utan också ökar den operativa effektiviteten.

36. Av detta följer att en fordran som ingår i ett insolvensförfarande omfattas av insolvensförvaltarens behörighet, vars arbete överses av insolvensdomstolen. En sådan fordran ska därför i princip inte lyftas bort från det kollektiva förfarandet på konstgjord väg.

37. Å andra sidan ska företrädesprincipen tillämpas. Det faktum att ett insolvensförfarande i den mening som avses i artikel 1.1 i insolvensförordningen har inletts innebär att en av parternas ställning har förändrats. Den viktigaste följden av insolvensförfarandets inledande är att den lagstiftning som är tillämplig på insolvensförfaranden enligt förordningen är lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium förfarandet har inletts, och att det förfarandet automatiskt kommer att erkännas i alla övriga medlemsstater. Ett sådant erkännande medför att en domstol i en annan medlemsstat inte har befogenhet att pröva insolvensdomstolens beslut. Detta får följden att de tillgångar som ingår i insolvensboet inte kan göras till föremål för verkställighet av fordringar av en enskild borgenär och inte kan bli föremål för ett kringgående av insolvensförfarandet. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje domstol (utom den vid vilken talan först väckts) undvika att meddela en dom som är oförenlig med insolvensförfarandet.

38. Det är i detta avseende viktigt att påpeka att domstolen, i en dom som nyligen meddelades av den stora avdelningen, fann att medan skiljeförfaranden enligt artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001 – föregångaren till Bryssel Ia-förordningen som innehåller samma undantag –uttryckligen är undantagna från dess tillämpningsområde, var regeln om litispendens tillämplig på framför allt skiljedomarens dom. Den slog fast att ”den domstol vid vilken talan väckts senare … självmant ska låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, och därefter, när denna behörighet fastställts, självmant avvisa talan till förmån för den domstolen”. Domstolen betonade därmed betydelsen av företrädet för den domstol där talan först väckts (också för ett område som tydligt faller utanför Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde). Genom att analogt tillämpa detta på det nu aktuella målet är det viktigt att respektera den nederländska insolvensdomstolens företräde.

39. Kommissionen uppgav under förhandlingen att inledandet av ett insolvensförfarande inte får några konsekvenser för behörigheten för den domstol där en parallell talan har väckts, utan snarare för den lagstiftning som är tillämplig på talan. Enligt kommissionen är det lex concursus som styr upptagandet till sakprövning av den parallella talan, vilken ska avvisas. Jag menar för det första att denna inställning gör att behörighetsbestämmelserna i insolvensförordningen, och i synnerhet i dess artikel 3.1, förlorar sin betydelse. För det andra, genom att ange att det ankommer på domstolen i den andra medlemsstaten att avvisa den parallella talan medger kommissionen i princip att den parallella talan är problematisk. Det lämnas dock till en nationell domstol som, på grundval av en utländsk lex concursus, bör komma med en lösning för den parallella talan (det vill säga avvisa sakfrågan). För att iaktta ovannämnda mål anser jag att den nationella domstolen, utan att behöva granska bestämmelserna i en utländsk lex concursus, bör kunna förklara sig obehörig på den grunden att talan i fråga omfattas av den exklusiva behörigheten för en insolvensdomstol belägen i en annan medlemsstat. Ett sådant tillvägagångssätt skulle ge ökad rättssäkerhet till parterna i insolvensförfarandet och bidra med viss enhetlighet i tillämpningen av artikel 3.1 i insolvensförordningen i olika medlemsstater, efter att insolvensförfaranden har inletts i en medlemsstat.

40. Sammanfattningsvis framgår det av de uppgifter som har lämnats av den hänskjutande domstolen att den talan som har väckts vid densamma är identisk med den talan som har väckts inom ramen för insolvensförfarandet i Nederländerna. Eftersom gäldenären har försatts i konkurs och frågan omfattas av de nederländska insolvensbestämmelserna, bör den hänskjutande domstolen fastställa om det finns ett betalningsanstånd som hindrar andra domstolar från att pröva målet. Om så är fallet skulle jag hävda att en talan som grundas på en avtalsförpliktelse – som omfattas av det nederländska insolvensförfarandet och som i princip borde omfattas av ett avbrytande av enskilda borgenärers åtgärder – faller inom insolvensförordningens tillämpningsområde och behörigheten för den domstol där insolvensförfarandet inleddes. Domstolens rättspraxis, som i vissa fall pekar i motsatt riktning, är dock tämligen inkonsekvent.

2. Det dubbla kriteriet i rättspraxis

41. Artikel 3.1 i insolvensförordningen hänvisar till ”insolvensförfaranden”, men med stöd av domstolens rättspraxis omfattar bestämmelsen även ”insolvensrelaterade åtgärder”. I de betydelsefulla domarna i målen Gourdain och Seagon slog domstolen fast att insolvensrelaterade åtgärder inte omfattas av föregångaren till Bryssel Ia-förordningen utan av insolvensförordningen. I detta syfte tillämpade domstolen det dubbla kriterium som den fastställde i Gourdain-domen (nedan kallade Gourdain-kriterierna).

42. Enligt regeln som fastställdes i denna rättspraxis gäller att en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande (första kriteriet) och har ett nära samband med detta (andra kriteriet), omfattas av insolvensförordningens tillämpningsområde, och därmed faller utanför Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde. I kombination med kravet att tolka begreppet ”privaträttens område”, som avses i artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen, i vid mening, begränsas insolvensundantaget i Bryssel Ia-förordningen till förhållanden där Gourdain-kriterierna uppfylls. Domstolen har varit konsekvent när den har fastställt Gourdain-kriterierna; i praktiken har dessa kriterier emellertid tillämpats på ett inkonsekvent sätt.

43. Eftersom domstolen brukar pröva de två kriterierna tillsammans är det framför allt väldigt svårt att fastställa deras räckvidd och exakta innehåll. Exempelvis överensstämmer inte alltid rättspraxis med ovanstående regel och det finns osäkerhet när det gäller förhållandet mellan de två kriterierna och varje kriteriums innehåll. I vissa fall analyserar domstolen endast ett kriterium. Ibland anser domstolen att ett av kriterierna är avgörande och menar att det har företräde framför det andra, något som ger upphov till betänkligheter vad gäller kriteriernas kumulativa natur. Domstolens rättspraxis utmynnar därför inte alltid i konsekventa regler. Jag kommer mot denna bakgrund att granska de båda kriteriernas innehåll och tillämpning.

a) Det första kriteriet: talan är direkt hänförlig till insolvensförfarandet

44. För att avgöra om en talan är direkt hänförlig till insolvensförfarandet går domstolen igenom den rättsliga grunden för talan. I detta avseende menar domstolen att det måste fastställas om den rätt eller skyldighet som ligger till grund för talan hänför sig till allmänna privaträttsliga regler eller till undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden. Domstolen har framhållit att det ska fastställas huruvida talan i fråga kan hänföras till rättsregler om insolvensförfaranden eller till andra rättsregler.

45. Jag kommer först att göra en inledande anmärkning beträffande omständigheterna i målet, för att sedan analysera domstolens rättspraxis gällande detta kriterium. Den hänskjutande domstolen noterar att Oilchart, efter OWB NL:s konkurs, ansökte om och beviljades arrest, det vill säga kvarstad, på vissa havsgående fartyg i Belgien. För att fartygen skulle släppas utställde ägarna eller P&I‑klubbarna garantier till Oilchart för beloppen i de fakturor som det hade utfärdat till OWB NL. Enligt den nationella domstolen medger formuleringarna i dessa garantier att Oilchart, bland annat, gör anspråk på garantierna på grundval av en dom mot OWB NL.

46. Jag konstaterar i detta avseende att om den hänskjutande domstolen finner att målet omfattas av artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen återstår ändå att fastställa om den belgiska domstolen är behörig, med tanke på den omständigheten att leveransen av bränslet ägde rum i Nederländerna och att insolvensförfarandet har inletts på platsen för gäldenärens huvudsakliga intresse i den medlemsstaten. Jag vill även påpeka att det i förevarande mål är viktigt att skilja mellan den rättsliga grunden för skyldigheten och mekanismen för fullgörande av denna skyldighet. Den rättsliga grunden för talan återfinns i de skyldigheter som härrör från avtalsförhållandet mellan borgenären och gäldenären, medan skyldigheterna fullgjordes genom kvarstaden på fartygen och utställandet av garantier. Jag menar därmed att dessa garantier utgör ett fullgörande av Oilcharts rättigheter, men inte att de per se är ursprunget till skyldigheten.

47. Med detta sagt kommer jag nu att gå igenom domstolens rättspraxis gällande det första kriteriet, vilken skiftar väldigt beroende på vilken utgångspunkt som väljs.

48. I vissa fall förefaller domstolen välja ett formalistiskt angreppssätt. I domen i målet Riel framhöll till exempel domstolen särskilt att den bestämmelse på grundval av vilken talan om fastställelse av en fordran hade väckts ingick ”som en del i den österrikiska insolvenslagstiftningen”, och lade till att det framgick ”av denna bestämmelse att en sådan fastställelsetalan får väckas i ett insolvensförfarande av de borgenärer som deltar i detta förfarande för det fall någon har bestritt riktigheten eller förmånsrätten hos den av borgenärerna anmälda fordran”. I den mer aktuella domen i målet Tiger slog domstolen fast att en talan som väckts av en förvaltare som utsetts av en domstol i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts har sin rättsliga grund i de rättsregler i Förenade kungariket som specifikt avser insolvens.

49. Domstolen förefaller emellertid också ta hänsyn till om talan i fråga kan väckas av borgenärerna individuellt antingen före, under eller efter insolvensförfarandet. I domen i målet Nickel & Goeldner Spedition konstaterade domstolen att en talan om betalning för tillhandahållande av tjänster till följd av ett transportavtal hade kunnat väckas av borgenären själv, innan denne fråntagits rådigheten över sin egendom genom att ett insolvensförfarande inleddes avseende detta företag. Om så hade skett, hade de ordinarie bestämmelserna om domstols behörighet på privaträttens område gällt i det målet. På ett liknande sätt fann domstolen i domen i målet NK att talan i fråga, vilken dels kunde väckas av borgenären själv, och alltså inte hörde till konkursförvaltarens exklusiva behörighetsområde, dels var oberoende av om ett insolvensförfarande inleddes, inte ansågs vara direkt hänförlig till insolvensförfarandet och ha ett oupplösligt samband med detta.

50. I det nu aktuella målet, i det fall vi rakt av skulle använda oss av regeln som fastställdes i domarna i målen Riel och Tiger, utan att i detta steg kvalificera talan, skulle den talan som väckts av Oilchart omfattas av bestämmelserna i NFW, och därmed ingå som en del i den nederländska insolvenslagstiftningen, eftersom den hänskjutande domstolen har slagit fast att den rättsliga grunden för talan är artikel 25.2 NFW. Om vi tar hänsyn till reglerna i domarna i målen Nickel & Goeldner Spedition och NK kan dock talan i fråga väckas av borgenärerna individuellt och talan behöver således inte ha ett direkt samband med insolvensförfarandet.

51. För att beakta de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av insolvensundantaget och – i synnerhet – av common pool-problemet bör domstolen dock tillämpa det första kriteriet på ett sätt som bevarar både insolvensdomstolens exklusiva behörighet och övriga borgenärers intressen, och som undviker forumshopping. När talan i det nationella målet och i insolvensförfarandet är identisk bör domstolen därför överväga att pröva om den omfattas av insolvensförfarandet.

52. I detta avseende, eftersom domstolen i domen i målet Riel slog fast att en talan om fastställelse av en fordran i enlighet med nationell lagstiftning ska väckas inom ramen för insolvensförfarandet, har ett nära samband med detta och sitt ursprung i insolvensförfarandet, bör denna bedömning göras, i tillämpliga delar, när det gäller utövandet av en borgenärs rätt till betalning, såsom den i det nationella målet.

53. Det kan vidare påpekas att domstolen i domen i målet H fann att den omständigheten att en talan ”i princip [kan väckas] även om inget insolvensförfarande har inletts beträffande det aktuella gäldenärsbolagets tillgångar … inte [i sig kan] utgöra hinder för att en sådan talan kvalificeras som en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta, för det fall en sådan talan faktiskt väcks i samband [med] ett insolvensförfarande”. En sådan talan ”avviker” från allmänna privaträttsliga bestämmelser just på grund av att gäldenären har förklarats insolvent. Av detta följer att det särskiljande kännetecknet ligger i att gäldenären har försatts i konkurs. När gäldenären förklaras insolvent och talan avser betalning av en fordran som omfattas av boet i insolvensförfarandet är den rättsliga grunden för den talan en bestämmelse i insolvenslagstiftningen i lex concursus och talan ska kvalificeras som en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet.

54. Jag skulle vilja tillägga – tämligen logiskt – att de flesta fordringar som ingår i insolvensboet har sitt ursprung i de allmänna privaträttsliga reglerna, i synnerhet – som i det nu aktuella målet – när de inbegriper fullgörande av en avtalsförpliktelse att betala för tillhandahållande av varor. Med andra ord, när en fordran ingår i insolvensboet till följd av insolvensförfarandets inledande och anmälan av fordran till förvaltaren, omfattas fordran av det förfarandets undantagsregler. I annat fall skulle alla fordringar av privaträttslig karaktär som har anmälts till förvaltaren kunna bli föremål för anspråk vid en annan domstol i en annan medlemsstat, vilket skulle göra att principerna om centralisering av fordringar och insolvensdomstolens exklusiva behörighet (vis attractiva concursus) förlorade sin betydelse.

55. Jag är därmed av den uppfattningen att om domstolen antar en resultatorienterad metod för det första kriteriet (analysen av den rättsliga grunden) kommer den att tillämpa regeln om exklusiv behörighet som anges i artikel 3.1 i insolvensförordningen, och därigenom öka insolvensförfarandenas effektivitet och bidra till att uppnå målet att undvika forumshopping. Jag skulle således betrakta analysen av den rättsliga grunden som en analys genom vilken domstolen fastställer om skyldighetens ursprung omfattas av insolvensboet.

56. Jag anser följaktligen att omfattningen av OWB NL:s skyldigheter, tillsammans med Oilcharts motsvarande rättigheter, utgör den rättsliga grunden för talan. Indrivningen av fordran beror på tillämpningen av bestämmelserna i nederländsk insolvensrätt när det gäller verkan av den insolvens som förklarats i Nederländerna. Jag skulle därför föreslå att domstolen drar den slutsatsen att Oilcharts talan är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och att den har sin rättsliga grund i en fordran som ingår i insolvensboet.

b) Det andra kriteriet: styrkan i sambandet mellan talan och insolvensförfarandet

57. När det gäller det andra kriteriet för att avgöra om en talan har ett nära samband med ett insolvensförfarande är det, enligt den regel som har formulerats av domstolen, styrkan i sambandet mellan talan och insolvensförfarandet som är avgörande. Detta kriterium gör det därmed möjligt att beakta andra kontextuella faktorer än dem som avser den rättsliga grunden.

58. Avsikten med det andra kriteriet är i princip att besvara frågan om en talan som liknar den aktuella talan kan väckas samtidigt som, eller oberoende av, insolvensförfarandet. Till exempel i domen i målet German Graphics Graphische Maschinen fann domstolen att en talan som väckts på grundval av en klausul om återtagandeförbehåll mot en insolvensförvaltare inte hade ett tillräckligt nära samband med insolvensförfarandet, i huvudsak på den grunden att den i talan aktuella rättsfrågan inte påverkades av insolvensförfarandets inledande. I den mer aktuella domen i målet Feniks slog domstolen fast att en actio pauliana (närmast återvinningstalan), genom vilken en borgenär yrkar ogiltigförklaring av en rättshandling som denne påstår skadar dennes rättigheter, genom vilken dennes gäldenär har överlåtit en egendom till tredje man, saknade koppling till insolvensförfarandet. Om domstolen skulle göra en sådan ”möjlighetsanalys” i förevarande mål skulle den behöva göra gällande att talan i fråga var fristående från insolvensförfarandet, eftersom den kan väckas oberoende av ett insolvensförfarande, såvida inte lagstiftningen om insolvensförfaranden föreskriver ett betalningsanstånd.

59. På ett liknande sätt beaktar domstolen i vissa fall det processuella sammanhanget genom att bedöma om borgenären eftersträvar ett kollektivt eller ett individuellt intresse. Exempelvis i domen i målet F-Tex hävdade parterna att förvärvarens talan till sitt ursprung och innehåll väsentligen är identisk med en återvinningstalan som väcks av konkursförvaltaren. Domstolen ansåg dock att ”förvärvarens utövande av sin förvärvade rättighet [styrs] av andra regler än dem som gäller inom ramen för ett insolvensförfarande”. För det första är förvärvaren fri att välja om denne vill utöva rättigheten eller inte, till skillnad från konkursförvaltaren, som i princip är skyldig att handla i borgenärernas intresse. För det andra handlar förvärvaren, om denne beslutar att utkräva sin fordran, i sitt eget intresse och till förmån för sig själv. Domstolen menade därmed att talan i det nationella målet inte hade ett nära samband med insolvensförfarandet. Om domstolen skulle tillämpa dessa överväganden på förevarande mål skulle den behöva göra gällande att utövandet av Oilcharts rättighet omfattades av andra regler än dem som gäller i insolvensförfaranden; det står Oilchart fritt – till skillnad från en förvaltare – att utöva denna rättighet eller inte, och företaget handlar i sitt eget intresse. Av det skälet har dess talan inte något nära samband med insolvensförfarandet.

60. En mer resultatorienterad metod användes i domen i målet Valach, där domstolen prövade hur långt en borgenärskommittés skyldigheter sträckte sig efter att ha avvisat en rekonstruktionsplan. Domstolen slog särskilt fast att det, för att fastställa om ledamöterna av borgenärskommittén hade ett skadeståndsansvar på grund av att de hade avvisat rekonstruktionsplanen, måste prövas hur omfattande de skyldigheter är som åvilar nämnda kommitté i ett insolvensförfarande och huruvida deras beslut att avvisa en sådan plan är förenligt med dessa skyldigheter. Talan bedömdes ha ett tillräckligt nära samband med insolvensförfarandet. Det redogörs inte för skälen bakom domstolens slutsats i den domen, men jag menar att domstolens bedömning kan förklaras av behovet av att beakta talans följder för boet och i synnerhet den underliggande skyldigheten att bevara de tillgångar som ingår i boet. Enligt en sådan analys bör den slutsatsen dras att Oilchart är förhindrat att driva in sina intäkter inom ramen för insolvensförfarandet. Det bör därmed fastställas att talan i fråga har ett tillräckligt nära samband med insolvensförfarandet.

61. I domen i målet SCT Industri tittade domstolen slutligen främst på kopplingen mellan parternas talan och tillgångarna. Domstolen konstaterade att en talan som väckts av ett bolag, vilket var föremål för ett insolvensförfarande, om bättre rätt till bolagsandelar som hade sålts till ett annat bolag har ett nära samband med insolvensförfarandet, eftersom försäljningen genomfördes på grundval av insolvensbestämmelser. Domstolen framhöll att tillgångarna hos det bolag som var föremål för insolvensförfarandet ökade som en följd av konkursförvaltarens försäljning av de ifrågavarande bolagsandelarna. På samma sätt får Oilcharts talan tydliga följder för boet i det nu aktuella målet. Enligt denna analys har talan i fråga därmed ett tillräckligt nära samband med insolvensförfarandet.

62. Mot bakgrund av ovanstående drar jag den slutsatsen att Gourdain-kriterierna bör tolkas på ett sätt som tar hänsyn till insolvensförfarandets syfte och raison d’être, det vill säga common pool-problemet och en effektiv förvaltning av tillgångar. En snäv tolkning av kriterierna ger borgenären möjlighet att kringgå reglerna för insolvensförfarandet och leder till rofferi av tillgångar och försämrade rättigheter för andra borgenärer. Ett sådant kringgående skulle ske till följd av flera behöriga domstolar och klassificering av den parallella talan som en ”privaträttslig” talan i den mening som avses i artikel 1.1 i Bryssel Ia-förordningen. Jag anser emellertid att en tillämpning av Bryssel Ia-förordningen inte kan leda till att undergräva insolvensdomstolens exklusiva behörighet, insolvensförfarandets effektivitet och nödvändigheten att skydda borgenärernas intressen. Att förklara den hänskjutande domstolen behörig enligt Bryssel Ia-förordningen skulle nämligen leda till ett kringgående av effektiva och smidiga insolvensförfaranden, vilket skulle undergräva en välfungerande inre marknad. I förevarande mål föreslår jag att domstolen konstaterar att en sådan talan som den i det nationella målet anses vara direkt hänförlig till insolvensförfarandet och att den har ett nära samband med detta och därmed omfattas av insolvensförordningens tillämpningsområde, eftersom den aktuella fordran är identisk med den fordran som anmälts till insolvensförvaltaren i Nederländerna.

63. Jag föreslår följaktligen att domstolen svarar att artikel 1.1 och 1.2 b i Bryssel Ia-förordningen och artikel 3.1 i insolvensförordningen ska tolkas som så, att om en domstol i en medlemsstat handlägger ett insolvensförfarande som rör en fordran avseende en avtalsenlig förpliktelse att betala för en leverans av varor och samma fordran ingår i en talan mot ett insolvent företag inom ramen för det insolvensförfarandet, omfattas den talan av insolvensförordningens tillämpningsområde.

C. Den andra frågan

64. Den andra frågan ställs för det fall domstolen besvarar den första frågan på så sätt att talan i fråga omfattas av insolvensförordningens tillämpningsområde.

65. Den hänskjutande domstolen vill genom sin andra fråga få veta om artikel 25.2 NFW är förenlig med artikel 3.1 i insolvensförordningen, i den mån det enligt den bestämmelsen är tillåtet att väcka en sådan talan som den i det nationella målet mot ett insolvent företag vid domstolarna i en annan medlemsstat än den där det beslutades om insolvens.

66. Jag bör inledningsvis erinra om att det inte ankommer på EU-domstolen att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande yttra sig om nationella lagbestämmelsers förenlighet med unionsrätten. EU-domstolen begränsar sin analys till att göra en tolkning av de unionsrättsliga bestämmelser som kommer att vara till nytta för den nationella domstolen, vilken har uppgiften, in fine, att bedöma de nationella lagbestämmelsernas förenlighet med unionsrätten för att avgöra tvisten i det nationella målet.

67. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att parterna i målet vid den nationella domstolen är oeniga om huruvida artikel 25.2 NFW är den rätta grunden för talan och om den korrekta tolkningen av den bestämmelsen. Såsom jag har nämnt ovan ankommer det på den hänskjutande domstolen – innan den bedömer bestämmelsens förenlighet med unionsrätten – att kvalificera talan och ta ställning till om bestämmelsen kan vara den riktiga grunden för talan i fråga.

68. När det gäller den bestämmelsens förenlighet med artikel 3.1 i insolvensförordningen är – såsom jag har nämnt ovan – syftet med den senare bestämmelsen att identifiera den domstol som är behörig att inleda insolvensförfaranden. Den reglerar därför internationell behörighet. Domstolen har emellertid tolkat den på ett sätt som ger exklusiv behörighet till insolvensdomstolen.

69. I förevarande mål förefaller artikel 25.2 NFW föreskriva att en dom mot konkursgäldenären inte ska ha någon rättslig verkan gentemot insolvensboet. Bestämmelsen verkar i huvudsak tillåta att åtgärder vidtas utanför insolvensboet, men det anges att sådana åtgärder inte är verkställbara med avseende på boet.

70. Av en första anblick av själva lydelsen i artikel 25.2 NFW följer att bestämmelsen inte förefaller omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 i insolvensförordningen, eftersom den inte behandlar ”inledandet” av ”insolvensförfaranden”, utan endast tillåter rättsliga åtgärder avseende overifierbara fordringar utanför ett sådant förfarande. I alla händelser tycks artikel 25.2 NFW – av allt att döma – vara förenlig med artikel 3.1 i insolvensförordningen, eftersom den inte har några återverkningar på boet.

71. Om tillämpningen av artikel 25.2 NFW leder till en praxis som medger att insolvensförfarandet och insolvensdomstolens exklusiva behörighet kringgås, något som det ankommer på den nationella domstolen att förvissa sig om, kan det dock i det fallet anses att den nationella åtgärden leder till ett kringgående av artikel 3.1 i insolvensförordningen och därmed strider mot den.

72. I detta avseende bör den hänskjutande domstolen pröva huruvida tillämpningen av artikel 25.2 NFW leder till någon rättslig eller ekonomisk förändring av borgenärernas situation i förhållande till insolvensboet eller insolvensförfarandet (till exempel borgenärernas ställning eller förmånsrätt eller boets sammansättning). I detta avseende är det viktigt att notera att ING under förhandlingen inför domstolen uppgav att Oilcharts åtgärder kan få verkningar för åberopandet av de garantier som fartygsägarna eller P&I‑klubbarna utställt, det vill säga med avseende på tredje parter. Om tillämpningen av bestämmelsen däremot inte har någon sådan verkan är talan som väckts vid den hänskjutande domstolen ”neutral” med avseende på målet.

73. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan på så sätt att artikel 3.1 i insolvensförordningen och principen om exklusiv behörighet ska tolkas som så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning eller nationell praxis som leder till ett kringgående av den exklusiva behörigheten för en domstol i en medlemsstat vid vilken ett insolvensförfarande först inletts och som rören fordran avseende en avtalsmässig förpliktelse att betala för en leverans av varor som omfattas av insolvensboet.

IV. Förslag till avgörande

74. På grundval av min analys ovan föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som ställts av Hof van Beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien) på följande sätt: 1) Artikel 1.1 och 1.2 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, och artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att om en domstol i en medlemsstat handlägger ett insolvensförfarande som rör en fordran avseende en avtalsenlig förpliktelse att betala för en leverans av varor och samma fordran ingår i en talan mot ett insolvent företag inom ramen för det insolvensförfarandet, omfattas den talan av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000. 2) Artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1346/2000 och principen om exklusiv behörighet ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning eller nationell praxis som leder till ett kringgående av den exklusiva behörigheten för en domstol i en medlemsstat vid vilken ett insolvensförfarande först inletts och som rör en fordran avseende en avtalsenlig förpliktelse att betala för en leverans av varor som omfattas av insolvensboet.

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 351, 2012, s. 1.

3 Denna förordning ersatte rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen), vilken i sin tur hade ersatt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36), i dess lydelse enligt de efterföljande konventionerna om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen).

4 EGT L 160, 2000, s. 1.

5 Insolvensförordningen har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19), vilken inte är tillämplig i tiden (ratione temporis) på förevarande mål.

6 Det hävdas att ING – före konkursbeslutet – hade beviljat OWB NL ett lån som OWB NL, tillsammans med övriga koncernenheter, hade överfört till ING som en garanti för alla nuvarande och framtida fordringar mot slutkunder.

7 I artikel 28.1 i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs att om talan väcks vid en domstol i en medlemsstat mot en svarande som har hemvist i en annan medlemsstat, och svaranden inte går i svaromål, ska domstolen självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i den förordningen.

8 Denna bestämmelse innehåller begreppet ”konkurs”, men med hänsyn till insolvensförordningen och förordning 2015/848 står det klart att begreppet ”insolvens” är lämpligare i detta sammanhang och jag kommer att använda det i detta förslag till avgörande. Se även Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv) (EUT L 172, 2019, s. 18).

9 Domstolens handlingar innehåller begreppet ”konkurs”. Jag kommer därför, i detta förslag till avgörande, att hänvisa till det begreppet när jag beskriver omständigheterna i målet eller nederländsk rätt. Begreppet ”insolvens” kommer dock att användas i samband med unionsrätten, eftersom både insolvensförordningen och förordning (EU) 2015/848 hänvisar till insolvensförfaranden.

10 Den omständigheten att det var en identisk fordran – i den mening att fakturan och beloppet var desamma – bekräftades av ING, borgenär för OWB NL, under förhandlingen inför domstolen.

11 Dom av den 21 september 2016, Etablissements Fr. Colruyt ( C‑221/15, EU:C:2016:704, punkt 15) och dom av den 5 juni 2018, Grupo Norte Facility ( C‑574/16, EU:C:2018:390, punkt 32)..

12 Se, bland annat dom av den 14 november 2018, Wiemer & Trachte ( C‑296/17, EU:C:2018:902, punkt 23).

13 Eidenmuller, H., ”What is an insolvency proceeding?”, American Bankruptcy Law Journal, 92(1), 2018, s. 53–72.

14 Inom den mest inflytelserika konkursteorin, teorin om borgenärernas uppgörelse (Creditors’ Bargain Theory), ses insolvens som ett common pool-problem, och insolvensrätten följaktligen som en uppsättning särskilda regler för att lösa detta problem. Det common pool-problem som insolvens ger upphov till är att alla borgenärer har fordringar gentemot företaget, vars tillgångar är otillräckliga för att tillgodose alla fordringar. Insolvens bygger därmed på idén att det är bättre att förhindra enskilda verkställighetsåtgärder och att fördela gäldenärens tillgångar rättvist mellan borgenärerna. En kollektiv process är att föredra (se Jackson, T., The Logic and Limits of Bankruptcy Law, Beard Books, 2001, s. 11 et seq.).

15 Se, analogt, UNCITRAL Legislative Guide on Insolvency Law (Förenta nationerna, 2005, s. 83, punkt 26), där det anges att ”en av insolvensrättens grundläggande principer är att insolvensförfaranden är kollektiva förfaranden, där alla borgenärers intressen ska skyddas mot enskilda åtgärder från en av dem”.

16 I detta avseende är det viktigt att notera att den hänskjutande domstolen understryker att talan i fråga får ”återverkningar för boet”, Framför allt eftersom det är en talan i syfte att kringgå fördelningen av de totala tillgångarna eller minska deras belopp.

17 Såsom ING förklarade i sitt skriftliga yttrande och under förhandlingen, om Oilcharts fordran skulle godkännas av de belgiska domstolarna skulle företaget kunna få en betalning från ING, vilket skulle lyfta ut fordran ur det nederländska bo som den ingår i enligt det nederländska insolvensförfarandet.

18 Se artikel 16.1 i insolvensförordningen. Domstolen har funnit att regeln om företräde i den bestämmelsen vilar på principen om ömsesidigt förtroende. Det är nämligen denna princip om ömsesidigt förtroende som har gjort det möjligt att inrätta ett tvingande regelverk om behörighet, som alla domstolar som omfattas av insolvensförordningens tillämpningsområde är skyldiga att iaktta. Det är även principen om ömsesidigt förtroende som möjliggör för medlemsstaterna att avstå från sina interna bestämmelser om erkännande och exekvatur av utländska domar till förmån för ett förenklat förfarande för erkännande och verkställighet av beslut som fattats inom ramen för insolvensförfaranden (se dom av den 5 juli 2012, ERSTE Band Hungary, C‑527/10, EU:C:2012:417, punkt 34).

19 Se, analogt, artikel 29.1 i Bryssel Ia-förordningen. Se även till exempel artikel 2.1.4 i direktiv 2019/1023, där ”avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder” definieras som ”ett tillfälligt upphävande, beviljat av en rättslig eller administrativ myndighet eller tillämpat på grund av lag, av en borgenärs rätt att verkställa en fordran mot en gäldenär och, om så föreskrivs i nationell rätt, mot en tredje part som lämnat säkerhet, inom ramen för ett rättsligt, administrativt eller annat förfarande, eller av rätten att beslagta eller utom rätta realisera gäldenärens tillgångar eller verksamhet”.

20 Principen om enhetlighet innebär att det finns ett enda insolvensförfarande. Principen om universalitet innebär att detta förfarande omfattar gäldenärens samtliga tillgångar, oberoende av var de är belägna. Jag konstaterar i detta avseende att insolvensförordningen vilar på distinktionen i dess artikel 3 mellan huvudförfaranden (allmängiltiga) och sekundärförfaranden (territoriella) (se dom av den 2 maj 2006, Eurofood IFSC, C‑341/04, EU:C:2006:281, punkt 28). Se även dom av den 14 november 2018, Wiemer & Trachte ( C‑296/17, EU:C:2018:902, punkt 40).

21 Det ska i detta avseende observeras att insolvensförordningen ”gör det möjligt att inleda huvudinsolvensförfaranden i den medlemsstat i vilken platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen finns” och att det i förordningen specificeras att ”[d]essa förfaranden har allmän räckvidd och de avser att omfatta gäldenärens samtliga tillgångar”. Se skäl 12 i insolvensförordningen. Enligt generaladvokat Szpunar (förslag till avgörande i målet Senior Home, C‑195/15, EU:C:2016:369, punkt 21) avspeglar insolvensförordningen inte en modell baserad på principen om insolvensförfarandenas universalitet, utan en modell med försvagad universalitet (även kallad modifierad universalitet), eftersom förordningen utgår från en universell modell men föreskriver en rad särregler vilka fungerar som undantag och medför att modellens universalitet justeras eller försvagas.

22 Se punkt 31 ovan.

23 I till exempel domen av den 16 januari 2014 i målet Schmid ( C‑328/12, EU:C:2014:6, punkt 39) fann domstolen att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts är behöriga att pröva en talan om återvinning med anledning av insolvens. Se även den förklarande rapporten av M. Virgós och E. Schmit, Report on the Convention on Insolvency Proceedings av den 3 maj 1996, dokument från Europeiska unionens råd, 6500/96, DRS 8 (CFC), punkt 3.

24 Det följer av skälen 2 och 8 i förordning nr 1346/2000 att syftet med förordningen är att få gränsöverskridande insolvensförfaranden att fungera effektivt och smidigt samt att förbättra och påskynda dem.

25 Dom av den 12 februari 2009, Seagon ( C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 22).

26 Se även skälen 8 och 16 i insolvensförordningen.

27 Se, analogt, om målen att säkerställa effektiva och smidiga gränsöverskridande insolvensförfaranden, dom av den 22 november 2012, Bank Handlowy och Adamiak ( C‑116/11, EU:C:2012:739, punkt 62).

28 Se artiklarna 4.1 och 16 i insolvensförordningen.

29 I detta avseende har domstolen framhållit tillämpningen av principen om ömsesidigt förtroende, som kräver att domstolarna i övriga medlemsstater ska erkänna ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande, utan möjlighet att pröva den första domstolens bedömning av huruvida den är behörig (se, analogt, dom av den 2 maj 2006, Eurofood IFSC, C‑341/04, EU:C:2006:281, punkt 42).

30 Dom av den 18 september 2019, Riel ( C‑47/18, EU:C:2019:754, punkt 42).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2022, London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association ( C‑700/20, EU:C:2022:488, punkterna 43 och 69). Jag vill tillägga att eftersom domstolen fastställde att litispendensregeln gäller för undantaget i artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001, bör samma slutsats dras – i tillämpliga delar – med avseende på undantaget i artikel 1.2 b i Bryssel Ia-förordningen.

32 Se punkterna 34–37 ovan.

33 Se, analogt, dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 31–42), där domstolen framhöll rättssäkerhetsprincipen, skyddet för personer som är etablerade i Europeiska unionen och den enhetliga tillämpningen av behörighetsreglerna, genom att erinra om att ”syftet med Brysselkonventionen just är att tillhandahålla gemensamma bestämmelser vilka skall tillämpas i stället för avvikande nationella bestämmelser”. För enhetlig tillämpning av insolvensförordningen, se dom av den 16 april 2015, Lutz ( C‑557/13, EU:C:2015:227, punkt 48).

34 Dom av den 22 februari 1979, Gourdain ( 133/78, EU:C:1979:49).

35 Dom av den 12 februari 2009, Seagon ( C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 20).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2019, Riel ( C‑47/18, EU:C:2019:754, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

37 Det ska påpekas att denna regel bekräftades i samband med att kriterierna kodifierades genom artikel 6 i förordning (EU) 2015/848, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts är behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta.

38 Se, bland annat dom av den 10 september 2009, German Graphics Graphische Maschinen ( C‑292/08, EU:C:2009:544, punkt 23).

39 Garcimartin, F., ”Insolvency-Related Judgments and Vis Attractiva Concursus: The EU Approach”, Insolvency Intelligence 1 (2018). Se rapporten av Virgós, M. och Schmit, E. som det hänvisas till ovan i fotnot 23, punkt 77.

40 Se generaladvokat Bobeks kritik av tillämpningen av dessa kriterier i hans förslag till avgörande i målet NK ( C‑535/17, EU:C:2018:850, punkterna 44–53).

41 Se, bland annat dom av den 4 december 2019, Tiger ( C‑493/18, EU:C:2019:1046), och dom av den 20 december 2017, Valach m.fl. ( C‑649/16, EU:C:2017:986).

42 Se förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet NK ( C‑535/17, EU:C:2018:850, punkterna 44–46).

43 Se, till exempel, dom av den 18 september 2019, Riel ( C‑47/18, EU:C:2019:754, punkt 37).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2019, CeDe Group ( C‑198/18, EU:C:2019:1001, punkterna 31 och 32).

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, Tünkers France och Tünkers Maschinenbau ( C‑641/16, EU:C:2017:847, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

46 Ibidem. Se även dom av den 6 februari 2019, NK ( C‑535/17, EU:C:2019:96, punkt 28), och dom av den 18 september 2019, Riel ( C‑47/18, EU:C:2019:754, punkt 36).

47 Se dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 26).

48 Se dom av den 18 september 2019, Riel ( C‑47/18, EU:C:2019:754, punkt 37).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 2019, Tiger ( C‑493/18, EU:C:2019:1046, punkterna 30 och 31).

50 Se dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 28). Domstolen fortsatte med att tillägga att ”[a]tt talan om betalning väcks, efter inledandet av ett insolvensförfarande mot tjänsteleverantören, av den förvaltare som utsetts inom detta insolvensförfarande och att förvaltaren handlar i borgenärernas intresse påverkar inte den åberopade fordrans karaktär, vilken fortfarande styrs av samma materiella regler”.

51 Se dom av den 6 februari 2019, NK ( C‑535/17, EU:C:2019:96, punkterna 35 och 36). Se även dom av den 10 september 2009, German Graphics Graphische Maschinen ( C‑292/08, EU:C:2009:544, punkt 31). I den senare domen är det dock oklart om analysen av ”självständigheten” avsåg det första eller det andra kriteriet.

52 Se punkt 29 ovan.

53 Se punkt 35 ovan.

54 Dom av den 18 september 2019, Riel ( C‑47/18, EU:C:2019:754, punkterna 33–40).

55 Dom av den 4 december 2014, H ( C‑295/13, EU:C:2014:2410).

56 Omvänt, i sin dom av den 6 februari 2019 i målet NK ( C‑535/17, EU:C:2019:96), fann domstolen att den omständigheten att talan kan väckas också av borgenärerna individuellt, oavsett om det sker före, under eller efter insolvensförfarandet, gör att talan omfattas av Bryssel Ia-förordningen. Det är oklart varför domstolen ansåg detta vara relevant i domen i målet NK, men inte i sin dom av den 4 december 2014 i målet H ( C‑295/13, EU:C:2014:2410). Se, för ett liknande resonemang, Bork, R., och van Zwieten, K. (red.), ”Jurisdiction for actions which derive directly from the insolvency proceedings and are closely linked with them”, i Bork, R., och van Zwieten, K. (red.), Commentary on the European Insolvency Regulation, andra upplagan (Oxford, 2022; onlineupplaga, Oxford Academic, 19 maj 2022).

57 Jag instämmer därför inte i kommissionens argument att talan i fråga är skild från insolvensförfarandet på grund av att den – i sak – omfattas av allmänna rättsregler.

58 Se punkt 29 ovan.

59 Se punkt 35 ovan.

60 Enligt artikel 4.1 i insolvensförordningen ska verkningarna av insolvensförfarandet bestämmas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds. I det nu aktuella målet omfattas verkningarna av insolvensen av nederländsk rätt.

61 Se dom av den 2 juli 2009, SCT Industri ( C‑111/08, EU:C:2009:419, punkterna 22–25), dom av den 9 november 2017, Tünkers France och Tünkers Maschinenbau ( C‑641/16, EU:C:2017:847, punkt 28 och där angiven rättspraxis);, och dom av den 6 februari 2019, NK ( C‑535/17, EU:C:2019:96, punkt 30).

62 Dom av den 10 september 2009, German Graphics Graphische Maschinen ( C‑292/08, EU:C:2009:544, punkterna 30 och 31).

63 Dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 32).

64 Dom av den 19 april 2012 ( C‑213/10, EU:C:2012:215). Domstolen medgav till och med att ”[d]et kan inte förnekas att den rättighet som käranden i det nationella målet grundar sin talan på har ett samband med gäldenärens insolvens, eftersom den härrör från konkursförvaltarens rätt till återvinning enligt den nationella lag som är tillämplig på insolvensförfarandet”.

65 Se punkt 42 i den domen.

66 Se dom av den 19 april 2012, F-Tex ( C‑213/10, EU:C:2012:215, punkterna 41–47).

67 Dom av den 20 december 2017, Valach m.fl. ( C‑649/16, EU:C:2017:986, punkt 38).

68 Dom av den 2 juli 2009, SCT Industri ( C‑111/08, EU:C:2009:419, punkterna 26–29).

69 Se punkt 29 ovan.

70 Se punkt 35 ovan.

71 Se punkt 34 ovan.

72 Se skäl 2 i insolvensförordningen.

73 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing ( C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

74 Se punkterna 25 och 26 ovan.

75 Se punkt 23 ovan.

76 Dom av den 16 januari 2014, Schmid ( C‑328/12, EU:C:2014:6, punkt 27).

77 Se punkt 29 ovan.