FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT EMILIOU – MÅL C‑406/22 Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky

I. Inledning

1. De gemensamma förfarandereglerna för beviljande av internationellt skydd i direktiv 2013/32/EU möjliggör att ansökningar från personer som kort sagt är medborgare i ett land som har fastställts vara ett ”säkert ursprungsland” behandlas på ett särskilt sätt. Detta fastställande har viktiga rättsliga konsekvenser som begränsar de villkor under vilka sådana ansökningar får beaktas.

2. Det finns ännu inte någon gemensam förteckning över säkra ursprungsländer på unionsnivå. I direktiv 2013/32 ges medlemsstaterna i stället rätt att anta sådana förteckningar för nationellt bruk. Även om det är ganska utbrett bland medlemsstaterna att använda begreppet ”säkert ursprungsland” (19 av dem) är det inte alla medlemsstater som använder det. Detta begrepp har för övrigt också varit föremål för kritik.

3. Moldavien ingår i den förteckning som antagits av Republiken Tjeckien.

4. Den hänskjutande domstolen, Krajský soud v Brně (Regiondomstolen i Brno, Republiken Tjeckien), som har att avgöra en talan mot detta beslut, är osäker på hur begreppet säkert ursprungsland ska förstås mot bakgrund av följande omständigheter.

5. Republiken Tjeckiens klassificering av Moldavien som ett säkert ursprungsland är (eller var som det verkar vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna) för det första föremål för ett territoriellt undantag avseende Transnistrien, en region i den östra delen av landet som gränsar till Ukraina. Det framgår av handlingarna i målet att detta undantag gjordes på grund av att Moldavien var oförmöget att utöva sina offentliga maktbefogenheter i den regionen.

6. För det andra begagnade sig Moldavien, som är fördragsslutande part i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen), under år 2022 av sin rätt enligt artikel 15 i detta instrument att vidta åtgärder som innebär avvikelser från de skyldigheter som föreskrivs i konventionen under krig eller i annat allmänt nödläge.

7. Den hänskjutande domstolen önskar mot bakgrund av dessa omständigheter få klarhet i huruvida den omständigheten att ett land har begagnat sig av sin rätt enligt artikel 15 i Europakonventionen innebär att det inte längre kan betraktas som ett säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32. Den hänskjutande domstolen vill även få utrett om direktivet hindrar medlemsstaterna från att beteckna ett land som endast delvis säkert ursprungsland, med förbehåll för ett territoriellt undantag. För det fall bedömningen av endera av dessa frågor skulle visa att unionsrätten utgör hinder för att Moldavien klassificeras som ett säkert ursprungsland, vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i huruvida den enligt direktiv 2013/32 är skyldig att ex officio pröva denna fråga.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Folkrätt

8. I artikel 15 i Europakonventionen anges följande:

”1. Under krig eller i annat allmänt nödläge som hotar nationens existens får en hög fördragsslutande part vidta åtgärder som innebär avvikelser från dess skyldigheter enligt denna konvention i den utsträckning som det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till situationens krav, under förutsättning att dessa åtgärder inte strider mot dess övriga förpliktelser enligt den internationella rätten.

2. Inga inskränkningar får med stöd av denna bestämmelse göras i artikel 2, utom i fråga om dödsfall till följd av lagliga krigshandlingar, eller i artiklarna 3, 4 (punkt 1) och 7.

3. En hög fördragsslutande part som begagnar sig av rätten att göra avvikelser från denna konvention skall hålla Europarådets generalsekreterare fullt underrättad om de åtgärder som vidtagits och om skälen för dessa. Den höga fördragsslutande parten skall också underrätta Europarådets generalsekreterare när dessa åtgärder har upphört att gälla och konventionens bestämmelser åter blivit fullt tillämpliga.”

B. Unionsrätt

a) Protokoll (nr 24) om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater

9. I den enda artikeln i protokoll nr 24 föreskrivs följande:

”Med beaktande av den skyddsnivå som Europeiska unionens medlemsstater erbjuder såvitt avser de grundläggande rättigheterna och friheterna ska medlemsstaterna betraktas som säkra ursprungsländer i förhållande till varandra för alla rättsliga och praktiska syften som har samband med asylärenden. Följaktligen får ansökningar om asyl som ges in av en medborgare i en medlemsstat endast i följande fall beaktas eller förklaras tillåtna att behandlas av en annan medlemsstat:

a) Om den medlemsstat i vilken sökanden är medborgare sedan Amsterdamfördraget har trätt i kraft och med åberopande av artikel 15 i [Europakonventionen] vidtar åtgärder som medför att den medlemsstaten inom sitt territorium inte uppfyller sina skyldigheter enligt [Europakonventionen].

…”

b) Direktiv 2013/32

10. I artikel 31 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Prövningsförfarande”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska handlägga ansökningar om internationellt skydd genom ett prövningsförfarande i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II.

2. Medlemsstaterna ska se till att prövningsförfarandet avslutas så snart som möjligt utan att åsidosätta en lämplig och fullständig prövning.

…

8. Medlemsstaterna får även föreskriva att ett prövningsförfarande i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II ska påskyndas och/eller genomföras vid gränsen eller i transitzoner i enlighet med artikel 43 om

…

b) sökanden kommer från ett säkert ursprungsland enligt detta direktiv, …

…”

11. I artikel 32 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Ogrundade ansökningar”, anges följande:

”…

2. Vid ogrundade ansökningar, där någon av de omständigheter som förtecknas i artikel 31.8 är tillämplig, får medlemsstaterna även anse en ansökan vara uppenbart ogrundad, om den definieras på detta sätt i nationell lagstiftning.”

12. Artikel 36 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Begreppet säkert ursprungsland”, har följande lydelse:

”1. Om det fastställs att ett tredjeland är ett säkert ursprungsland enligt detta direktiv kan landet, efter en enskild prövning av ansökan, betraktas som ett säkert ursprungsland för en enskild sökande endast om

a) han eller hon är medborgare i det landet eller

b) han eller hon är en statslös person som tidigare hade sitt hemvist i det landet,

och han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter och i fråga om hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU[].

2. Medlemsstaterna ska i den nationella lagstiftningen fastställa närmare regler och föreskrifter för tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland.”

13. I artikel 37 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Nationellt fastställande av tredjeländer som säkra ursprungsländer”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna får behålla eller införa lagstiftning som, i enlighet med bilaga I, gör det möjligt att på nationell nivå fastställa säkra ursprungsländer i samband med prövning av ansökningar om internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna ska regelbundet se över situationen i tredjeländer som fastställts som säkra ursprungsländer i enlighet med denna artikel.

3. Bedömningen av huruvida ett land är ett säkert ursprungsland i enlighet med denna artikel ska grunda sig på ett urval av informationskällor, särskilt information från andra medlemsstater, stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra berörda internationella organisationer.

4. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de länder som betraktas som säkra ursprungsländer i enlighet med denna artikel.”

14. Artikel 46 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel”, har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

a) Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd, inbegripet ett beslut

i) att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyktingstatus och/eller subsidiärt skydd,

ii) att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt artikel 33.2,

iii) som fattas vid gränsen eller i en medlemsstats transitzoner enligt artikel 43.1,

iv) att inte pröva en ansökan enligt artikel 39.

b) En vägran att ta upp prövningen av en asylansökan på nytt efter det att den har avbrutits i enlighet med artiklarna 27 och 28.

c) Ett beslut att återkalla internationellt skydd enligt artikel 45. …

3. I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med [direktiv 2011/95], åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.

4. Medlemsstaterna ska fastställa skäliga tidsfrister och andra nödvändiga bestämmelser så att sökanden kan utöva sin rätt till effektiva rättsmedel enligt punkt 1. Tidsfristerna får inte göra detta omöjligt eller orimligt svårt.

Medlemsstaten får även föreskriva att beslut som fattats i enlighet med artikel 43 ska bli föremål för granskning ex officio.

5. Utan hinder av punkt 6 ska medlemsstaterna låta sökande stanna på deras territorium till dess att tidsfristen för utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av omprövningen.

6. Vid beslut om

att anse en ansökan uppenbart ogrundad i enlighet med artikel 32.2 eller ogrundad efter prövning i enlighet med artikel 31.8, utom i fall där dessa beslut grundar sig på de omständigheter som avses i artikel 31.8 h,

…

ska en domstol eller tribunal ha rätt att avgöra om den sökande får stanna kvar i medlemsstaten, antingen på begäran av sökanden eller ex officio, om beslutet leder till att sökandens rätt att stanna kvar i medlemsstaten upphör, och när i sådana situationer rätten att stanna kvar i medlemsstaten, i avvaktan på resultatet av prövningen inte regleras i nationell rätt.

…”

15. Bilaga I till direktiv 2013/32 har rubriken ”Fastställande av säkra ursprungsländer enligt artikel 37.1”. Där föreskrivs följande:

”Ett land ska betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i [direktiv 2011/95], samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.

Vid denna bedömning ska man bland annat beakta i vilken utsträckning skydd mot förföljelse eller misshandel ges genom att undersöka

a) landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas,

b) hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i [Europakonventionen] och/eller i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och/eller Förenta nationernas konvention mot tortyr, särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i [Europakonventionen],

c) hur landet iakttar principen om ”non-refoulement” i enlighet med Genèvekonventionen,

d) om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter.”

C. Tjeckisk rätt

16. I 2 § punkt 1 k i Zákon č. 325/1999 Sb., o azylu (lag nr 325/1999 om asyl) (nedan kallad lagen om asyl) föreskrivs följande:

”I denna lag avses med … ”säkert ursprungsland” den stat där utlänningen är medborgare eller, när det gäller statslösa personer, den stat där han eller hon senast var stadigvarande bosatt,

1. där det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och där det inte förekommer något hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt,

2. som varken dess medborgare eller statslösa personer lämnar av de skäl som anges i 12 § eller 14a § [i lagen om asyl],

3. som har ratificerat och respekterar internationella fördrag om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inbegripet bestämmelserna om effektiva rättsmedel, och

4. som tillåter juridiska personer att övervaka situationen såvitt avser respekten för de mänskliga rättigheterna …”

17. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet föreskrevs i 2 § i vyhláška č. 328/2015 Sb., kterou se provádí zákon o azylu a zákon o dočasné ochraně cizincthe (dekret nr 328/2015 om genomförande av lagen om asyl och lagen om tillfälligt skydd för utländska medborgare) (nedan kallat dekret nr 328/2015) att Republiken Tjeckien betraktade Moldavien, med undantag för Transnistrien, som ett säkert ursprungsland.

18. Enligt 16 § punkterna 2 och 3 i lagen om asyl ska en ansökan om internationellt skydd avslås som uppenbart ogrundad om sökanden kommer från en stat som Republiken Tjeckien betraktar som ett säkert ursprungsland, såvida inte sökanden visar att den ifrågavarande staten inte ska anses som ett säkert ursprungsland i hans eller hennes fall. Om det finns skäl för ett sådant avslag ska det inte göras någon bedömning av huruvida sökanden uppfyller kraven för att beviljas asyl eller subsidiärt skydd och av huruvida sökanden lämnat uppgifter som styrker att han eller hon kan komma att utsättas för förföljelse eller löper risk att lida allvarlig skada.

19. Enligt 32 § punkt 2 i lagen om asyl medför ett överklagande av ett beslut enligt 16 § punkt 2 i lagen om asyl inte uppskov med verkställigheten av beslutet.

20. Enligt 73 § punkt 2 i zákon č. 150/2002 Sb., soudní řád správní (lag nr 150/2002, förvaltningsprocesslagen) (nedan kallad förvaltningsprocesslagen) ska emellertid domstolen, på begäran av klaganden och efter att ha hört motparten, bevilja uppskov med verkställigheten av det överklagade beslutet om verkställigheten eller andra rättsverkningar av detta beslut skulle medföra en oproportionerligt mycket större skada för klaganden än den skada som kan vållas tredje man genom att uppskov med verkställigheten beviljas, om detta inte skulle strida mot ett viktigt allmänintresse.

21. Enligt artikel 75 § punkt 2 i förvaltningsprocesslagen ”ska domstolen pröva de bestridda punkterna i beslutet inom ramen för de grunder för talan som har anförts”.

III. Bakgrund, det nationella målet och tolkningsfrågorna

22. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Moldavien utlyste undantagstillstånd i januari 2022 på grund av energikrisen och att Moldavien den 24 februari 2022, efter Rysslands invasion av Ukraina, utlyste undantagstillstånd på grund av belägring och krig. I begäran om förhandsavgörande anges också att Moldavien den 25 februari 2022 underrättade Europarådet om att landet åberopade artikel 15 i Europakonventionen.

23. Den 9 februari 2022 ansökte CV om internationellt skydd i Republiken Tjeckien. I sin ansökan hävdade han att han hade blivit vittne till en händelse där föraren av ett fordon körde upp på trottoaren och dödade en fotgängare. Föraren av fordonet flydde från platsen. Den kvällen kom några för CV okända personer till hans hem, förde med honom ut i skogen och misshandlade honom. CV lyckades fly och gömde sig. Två dagar senare, när han återvände till sitt hem, fann han att huset hade bränts ned. Kort därefter flydde han från Moldavien till Republiken Tjeckien och använde ett falskt rumänskt pass för att komma in i landet. I sin ansökan hävdade CV också att den moldaviska polisen påstod sig aldrig ha identifierat förövarna av den påstådda händelsen och att han var rädd för att återvända till Moldavien eftersom han fruktade att han skulle utsättas för skada både av sina angripare och på grund av den ryska invasionen av Ukraina.

24. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att CV år 2016 och därefter återigen år 2019, innan han lämnade in sin ansökan om internationellt skydd, återvände till Moldavien och, i ett försök att inte tilldra sig uppmärksamhet, endast informerade sina kusiner om sina besök. CV medgav att han år 2016 hade blivit föremål för ett beslut om administrativ utvisning i två år på grund av att han hade erhållit anställning med stöd av ett falskt rumänskt pass. År 2020 mottog han dessutom ett utvisningsbeslut, vilket förnyades den 23 januari 2022. Han förklarade att han inte hade ansökt om internationellt skydd tidigare eftersom han inte förstod mekanismen.

25. Den 8 mars 2022 avslog ministeriet hans ansökan om internationellt skydd såsom uppenbart ogrundad enligt 16 § punkt 2 i lagen om asyl. Ministeriet grundade sitt beslut på uppgifter om den politiska situationen och säkerhetsläget i Moldavien (vilka ministeriet, enligt begäran om förhandsavgörande, hade inhämtat från två dokument från mitten av år 2021 och sin egen rapport från januari 2022) och på den omständigheten att Republiken Tjeckien, enligt dekret nr 328/2015, betraktade Moldavien, med undantag för Transnistrien, som ett säkert ursprungsland.

26. Det framgår vidare av begäran om förhandsavgörande att ministeriet fann att en person som ansöker om internationellt skydd och som kommer från ett säkert ursprungsland har en tyngre bevisbörda att fylla när det gäller att visa att det ifrågavarande landet inte ska anses säkert med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter. Ministeriet fann att CV inte hade uppfyllt denna bevisbörda och prövade av detta skäl inte huruvida han hade rätt till asyl eller internationellt skydd. Mer specifikt ansåg ministeriet att CV inte hade uppfyllt sin bevisbörda av flera skäl.

27. För det första fanns det, vid den tidpunkt då avslagsbeslutet antogs, inga indikationer på att konflikten i Ukraina skulle utvidgas till Moldavien. För det andra förklarade ministeriet att även om det fanns grundläggande brister vad gällde respekten för rättsstatsprincipen i Moldavien, särskilt vad gäller rättsväsendet, och även om motståndare till den politiska regimen, deras juridiska ombud och aktivister kunde riskera att utsättas för förföljelse i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95, så hade sökanden inte gjort gällande att han tillhörde någon av dessa grupper. För det tredje konstaterade ministeriet att sökanden kunde ha vänt sig till de moldaviska myndigheterna för skydd, men att han inte hade försökt göra det. För det fjärde framgick det enligt ministeriet av en samlad bedömning av omständigheterna att CV endast hade ansökt om internationellt skydd för att legalisera sin vistelse i Republiken Tjeckien.

28. CV väckte talan vid Krajský soud v Brně (Regiondomstolen i Brno).

29. Den 9 maj 2022 beslutade den hänskjutande domstolen på begäran av CV att skjuta upp verkställigheten av ministeriets beslut på grundval av CV:s argument att han, om han återsändes till Moldavien, riskerade att utsättas för allvarlig skada av sina angripare. Den hänskjutande domstolen beaktade även den omständigheten att Transnistriens separatistarmé den 8 maj 2022 hade inlett förberedelser för en konflikt. Vidare beaktade nämnda domstol att Moldavien den 28 april 2022 hade underrättat Europarådet om att landet, på grund av kriget i Ukraina, förlängde såväl avvikelsen från dess skyldigheter enligt Europakonventionen med stöd av artikel 15 i Europakonventionen som undantagstillståndet till den 23 juni 2022.

30. Mot denna bakgrund har Krajský soud v Brně (Regiondomstolen i Brno), som anser att CV:s möjlighet att vinna framgång i målet beror på tolkningen av begreppet ”säkert ursprungsland” i den mening som avses i direktiv 2013/32, beslutat att vilandeförklarade målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska det kriterium för att betecknas som säkert ursprungsland, i den mening som avses i artikel 37.1 [i direktiv 2013/32], som anges i led b i bilaga I till direktivet – det vill säga att det berörda landet ger skydd mot förföljelse eller misshandel genom att iaktta av de rättigheter och friheter som är fastställda i [Europakonventionen], särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i [Europakonventionen] – tolkas så, att ett land inte längre uppfyller detta kriterium för att betraktas som ett säkert ursprungsland om det drar sig ur sina förpliktelser enligt [Europakonventionen] vid nödläge i den mening som avses i artikel 15 i [Europakonventionen]?

2) Ska artiklarna 36 och 37 [i direktiv 2013/32] tolkas så, att de utgör hinder för att en medlemsstat betecknar ett tredjeland som ett endast delvis säkert ursprungsland, med vissa territoriella undantag där presumtionen att landet är säkert för sökanden inte gäller, och medför den omständigheten att medlemsstaten faktiskt fastställer att ett land med sådana territoriella undantag är säkert att det berörda landet i sin helhet inte kan anses vara ett säkert ursprungsland i den mening som avses i direktivet?

3) Om endera av dessa två frågor ska besvaras jakande, ska då artikel 46.3 [i direktiv 2013/32], jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att en domstol som prövar ett överklagande av ett beslut att avvisa en ansökan som uppenbart ogrundad enligt artikel 32.2 [i direktiv2013/32], som meddelats i ett prövningsförfarande enligt artikel 31.8 b [i nämnda direktiv], ex officio ska beakta att fastställandet av landet som säkert strider mot unionsrätten av ovan angivna skäl, även om sökanden inte har framställt någon sådan invändning?”

31. Skriftliga yttranden har inkommit från den tjeckiska, den tyska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen. Den tjeckiska och den nederländska regeringen samt kommissionen yttrade sig muntligen och besvarade EU-domstolens frågor vid förhandlingen den 6 juni 2023.

IV. Bedömning

32. Jag kommer att besvara de ställda frågorna genom att först förklara att vissa händelser som förefaller ha inträffat efter det att förevarande begäran om förhandsavgörande gavs in inte utesluter att EU-domstolens svar är av relevans för att det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen ska kunna avgöras (A). Därefter kommer jag att göra några inledande anmärkningar om begreppet säkert ursprungsland (B). Som svar på den första frågan kommer jag att förklara att enbart den omständigheten att ett land har åberopat artikel 15 i Europakonventionen inte hindrar att landet betecknas som ett säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32 (C). I mitt svar på den andra frågan kommer jag att redogöra för skälen till varför jag anser att direktiv 2013/32 endast tillåter medlemsstaterna att beteckna länder i sin helhet som säkra ursprungsländer (D). Slutligen kommer jag att övergå till den tredje frågan och föreslå att den nationella domstolen enligt direktiv 2013/32 är skyldig att ex officio pröva huruvida fastställandet av ett land som säkert ursprungsland är oförenligt med direktiv 2013/32 (E).

A. Finns det fortfarande anledning att besvara de ställda frågorna?

33. För det första noterar jag att den första frågan gäller vilka konsekvenser ett tredjelands beslut att åberopa artikel 15 i Europakonventionen får för en medlemsstats möjlighet att fortsatt betrakta detta land som ett säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32. Jag kommer att gå närmare in på den ordning som är knuten till artikel 15 i Europakonventionen nedan, men det förefaller som att Moldavien den 11 april 2024 meddelade Europarådet att avvikelserna enligt denna ordning hade återkallats per den 31 december 2023.

34. För det andra rör den andra frågan huruvida en medlemsstat kan fastställa ett tredjeland som säkert ursprungsland med ett territoriellt undantag. I det avseendet förefaller, såsom jag redan har påpekat, det territoriella undantag som är omtvistat i det nationella målet ha tagits bort med verkan från och med den 1 oktober 2023. Från och med detta datum verkar Republiken Tjeckien betrakta Moldavien i sin helhet som ett säkert ursprungsland.

35. Slutligen är den tredje frågan knuten till, och för sin relevans avhängig, svaren på den första och den andra frågan.

36. Det följer i huvudsak av begäran om förhandsavgörande att om EU-domstolen skulle finna att åberopandet av artikel 15 i Europakonventionen eller förekomsten av det omtvistade territoriella undantaget utgjorde hinder för att Moldavien betecknades som ett säkert ursprungsland, så betyder det att CV:s ansökan inte borde ha behandlats inom ramen för det särskilda prövningsordning som är knuten till begreppet säkert ursprungsland.

37. Detta uttalande gjordes naturligtvis mot bakgrund av den rättsliga situation som förelåg när begäran om förhandsavgörande ingavs. Med hänsyn till ovannämnda händelseutveckling är jag emellertid inte säker på exakt vilka konsekvenser det skulle få för avgörandet av de problemställningar som tas upp i den andra och den tredje frågan i det nationella målet om EU-domstolen skulle besvara den ena eller båda dessa frågor på det sätt som anges ovan.

38. Jag anser emellertid inte att denna iakttagelse medför att EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna skulle vara uppenbart irrelevanta. För den händelse att EU-domstolen faktiskt skulle dra en av ovanstående slutsatser, förstår jag nämligen att detta kan få processuella konsekvenser för hur CV:s ansökan ska behandlas när förfarandet vid den hänskjutande domstolen återupptas. Det ankommer dessutom fortfarande på den hänskjutande domstolen att bedöma den händelseutveckling som kortfattat beskrivits ovan.

39. Jag kommer således att utgå från att EU-domstolens svar på de ställda frågorna fortfarande är av relevans för att det nationella målet ska kunna avgöras.

B. Begreppet säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32

40. Begreppet ”säkert ursprungsland” ingår i en bredare kategori av närliggande begrepp, såsom ”första asylland”, ”säkert tredjeland” och ”europeiskt säkert tredjeland”, som medlemsstaterna får använda i asylförfaranden i enlighet med direktiv 2013/32, i huvudsak för att effektivisera förfarandet. De introducerar alla någon form av undantag från de huvudregler som annars styr prövningen av ansökningar om internationellt skydd, men deras rättsliga följder skiljer sig åt.

41. Sedan de först uppträdde på 1990-talet (och därefter snabbt spreds i de nationella rättssystemen) har de kritiserats för att kunna leda till att rätten att få sin sak prövad på ett adekvat sätt inskränks för personer som ansöker om internationellt skydd. Samtidigt har de, om de åtföljs av lämpliga garantier, också erkänts som verktyg som kan förbättra möjligheterna att snabbt behandla (det växande antalet) ansökningar om internationellt skydd genom att göra det möjligt för staten att koncentrera sina resurser på att pröva ansökningar från personer som kommer från länder som anses vara mer sannolika som ursprung för asylsökande med välgrundade ansökningar.

42. Förevarande mål rör den prövningsordning som är knuten till begreppet säkert ursprungsland, vilken regleras i artiklarna 36 och 37 i, samt bilaga I till, direktiv 2013/32 och som, till skillnad från de övriga begrepp som nämns ovan, inte befriar de behöriga myndigheterna från skyldigheten att pröva ansökan om internationellt skydd i sak.

43. De grundläggande dragen i detta begrepp och de rättsliga konsekvenser som det för med sig är följande.

44. För det första följer det av den gemensamma definitionen av det omtvistade begreppet att ett tredjeland kan betecknas som ett säkert ursprungsland om det ”på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i [direktiv 2011/95], samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt”.

45. För det andra ger artikel 37 i direktiv 2013/32 medlemsstaterna rätt att fastställa tredjeländer som säkra ursprungsländer, vilket vanligtvis görs i form av nationella förteckningar som upprättas för detta ändamål. I nämnda direktiv återkom således inte den idé om en gemensam förteckning som återfanns i direktiv 2005/85 (den rättsliga föregångaren till det nuvarande direktivet), vilken emellertid inte kom att förverkligas genom det direktivet. EU-domstolen ogiltigförklarade för övrigt den ifrågavarande delen av detta direktiv av institutionella skäl.

46. För det tredje måste medlemsstaterna emellertid, när de väl bestämmer sig för att använda begreppet säkert ursprungsland, respektera dess gemensamma definition, vilken det erinrats om i punkt 44 ovan. Detta kräver att de kontrollerar att ingen av de risker som beskrivs däri föreligger, varvid flera faktorer som räknas upp i en icke uttömmande förteckning i bilaga I till direktiv 2013/32 ska beaktas. Dessa inbegriper ”a) landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas, b) hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i [Europakonventionen] och/eller i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och/eller Förenta nationernas konvention mot tortyr, särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i [Europakonventionen], c) hur landet iakttar principen om ”non-refoulement” i enlighet med Genèvekonventionen[], [och] d) om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter.”

47. Vidare måste medlemsstaterna också uppfylla vissa processuella skyldigheter, särskilt skyldigheten att underrätta kommissionen om de länder som nationellt betraktas som säkra ursprungsländer och skyldigheten att regelbundet se över situationen, varvid bedömningen ska ”grunda sig på ett urval av informationskällor, särskilt information från andra medlemsstater, [EUAA], UNHCR, Europarådet och andra berörda internationella organisationer”.

48. Sist men inte minst får fastställandet av ett land som säkert ursprungsland betydande konsekvenser för sökande från dessa länder.

49. För det första medför det, såsom EU-domstolen har förklarat, att ”särskilda prövningsregler” blir tillämpliga, vilka ”vilar på en motbevisbar presumtion om att det finns ett tillräckligt skydd i ursprungslandet, vilken kan motbevisas av sökanden om denne redogör för tvingande skäl avseende hans särskilda situation”.

50. För det andra får medlemsstaterna enligt artikel 31.8 b i direktiv 2013/32 pröva ansökningar från sökande som kommer från säkra ursprungsländer genom ett förfarande som påskyndas (och vars ”rimliga” längd ska fastställas av medlemsstaterna), eller genomförs vid gränsen eller i transitzoner.

51. När en ansökan från en person från ett säkert ursprungsland anses ogrundad, får medlemsstaterna enligt artikel 32.2 i direktiv 2013/32 för det tredje dessutom även anse den vara ”uppenbart ogrundad”, om detta föreskrivs i nationell lagstiftning.

52. Såsom den nederländska regeringen och kommissionen i huvudsak har påpekat, får denna ytterligare kvalificering bland annat till följd att sökanden kan nekas att stanna kvar på det nationella territoriet i avvaktan på resultatet av överklagandet av avslagsbeslutet (i motsats till huvudregeln som är tillämplig vid ”vanliga” avslag), såvida inte den nationella domstol som har att pröva överklagandet beviljar uppskov med verkställigheten.

53. Däremot innebär den omständigheten att sökanden kommer från ett säkert ursprungsland inte att nationella myndigheter får avslå ansökan utan en individuell prövning av sökandens behov av internationellt skydd. En motsatt slutsats skulle vara oförenlig med artikel 31.8 i direktiv 2013/32, enligt vilken det påskyndade förfarandet (inbegripet när det gäller sökande från säkra ursprungsländer) ska ske i enlighet med de ”grundläggande principerna och garantierna” som generellt definieras i kapitel II i samma direktiv. Dessa garantier innefattar en skyldighet för medlemsstaten att se till att ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, såsom föreskrivs i artikel 10.3 a i direktiv 2013/32 och såsom det, när det gäller de ”särskilda prövningsregler” som är omtvistade här, erinras om i artikel 36.1 i samma direktiv.

54. Efter dessa inledande anmärkningar kommer jag nu att granska den första frågan.

C. Utgör den omständigheten att ett tredjeland åberopar artikel 15 i Europakonventionen hinder mot att det behåller sin beteckning som ”säkert ursprungsland”?

55. Jag erinrar om att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida den omständigheten att ett visst tredjeland åberopar artikel 15 i Europakonventionen hindrar att detta land behåller sin status som säkert ursprungsland.

56. Innan jag gör en fullständig bedömning av denna fråga ska jag kommentera den rättsliga ordning som är knuten till artikel 15 i Europakonventionen (1). På grundval av detta kommer jag att förklara varför jag, i likhet med samtliga intervenienter, anser att åberopandet av artikel 15 i Europakonventionen inte i sig utgör hinder för att ett land betraktas som ett säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32, så länge villkoren för denna beteckning, som anges i bilaga I till direktivet, fortfarande är uppfyllda (2). Jag kommer också att klargöra att min slutsats inte påverkas av protokoll nr 24, som den hänskjutande domstolen har uppmärksammat och vars innebörd särskilt diskuterades under förhandlingen (3).

1. Vad innebär det för ett land att åberopa artikel 15 i Europakonventionen?

57. Enligt artikel 15.1 i Europakonventionen får en fördragsslutande part avvika från sina skyldigheter enligt denna konvention ”[u]nder krig eller i annat allmänt nödläge som hotar nationens existens”. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har förklarat att detta begrepp avser en ”exceptionell kris- eller nödsituation som påverkar hela befolkningen och utgör ett hot mot det organiserade livet i det samhälle som staten består av”, varvid det ifrågavarande nödläget måste vara ”faktiskt eller överhängande”.

58. De åtgärder som införs för att övervinna en sådan exceptionell situation får emellertid endast vidtas ”i den utsträckning som det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till situationens krav, under förutsättning att [de] inte strider mot … övriga förpliktelser enligt den internationella rätten”. I enlighet med artikel 15.2 i Europakonventionen (jämförd med senare protokoll till denna konvention) får sådana åtgärder inte heller under några omständigheter beröra rättigheter som anses vara oinskränkbara: rätten till liv, förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, förbudet mot slaveri och träldom, förbudet mot straff utan stöd i lag, avskaffandet av dödsstraffet och rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger.

59. Med förbehåll för dessa viktiga begränsningar har Europadomstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att de fördragsslutande parterna i Europakonventionen åtnjuter ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra huruvida ”ett … allmänt nödläge … hotar nationens existens”, i den mening som avses i artikel 15 i Europakonventionen, liksom när det gäller att fastställa en lämplig respons.

60. Utövandet av detta utrymme står dock fortfarande under tillsyn av Europadomstolen. För det första har Europadomstolen redan konstaterat att vissa situationer inte når upp till den tröskel som gör att ordningen i artikel 15 i Europakonventionen aktualiseras. För det andra ska frågan om huruvida de vidtagna åtgärderna står i proportion till det åberopade nödläget bedömas med särskilt beaktande av arten av de rättigheter som berörs samt de omständigheter som har föranlett nödläget och dess varaktighet. Europadomstolen har även betonat att åberopandet av artikel 15 ”inte ger de statliga myndigheterna carte blanche att agera på ett sätt som kan få godtyckliga konsekvenser för enskilda” och har insisterat på att det måste finnas tillräckliga garantier mot missbruk, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat.

61. Vidare följer det av Europadomstolens praxis att det förhållandet att ett land har åberopat artikel 15 i Europakonventionen inte nödvändigtvis ändrar nämnda domstols bedömning av en påstådd kränkning av Europakonventionen. Jag förstår nämligen att Europadomstolen, när den prövar ett mål, generellt sett först kommer att bedöma om den påstådda kränkningen är berättigad enligt den ordinarie ordningen. Endast om så inte är fallet kommer Europadomstolen att genomföra den specifika och mer tillåtande proportionalitetsprövning som åsyftas ovan. Detta beror på att åberopandet av artikel 15 inte är liktydigt med att Europakonventionen sägs upp (såsom den hänskjutande domstolen har noterat) och att den avtalsslutande parten förblir bunden av denna konvention, även om ordningen i artikel 15 i nämnda konvention ger den ett större utrymme för eget gottfinnande vid antagandet av restriktiva åtgärder.

62. Med andra ord förstår jag att åberopandet av artikel 15 i Europakonventionen inte innebär att den berörda avtalsslutande parten automatiskt beter sig på ett sätt som strider mot de fri- och rättigheter som garanteras i Europakonventionen. Tvärtom förefaller inlämnandet av en underrättelse i detta sammanhang ha till syfte att informera övriga fördragsslutande parter om att den berörda parten kanske inte kan garantera dessa fri- och rättigheter mot bakgrund av den exceptionella situation som den befinner sig i. Bedömningen av huruvida så faktiskt har skett, och vilka fri- och rättigheter som specifikt har berörts, beror på innehållet i denna underrättelse och på de åtgärder som faktiskt har vidtagits.

63. Historiskt sett har ”underrättelser enligt artikel 15” lämnats in i diverse situationer. För att ge några aktuella exempel lämnade 10 avtalsslutande parter (däribland tre medlemsstater – Estland, Lettland och Rumänien, men även Moldavien) in underrättelser om avvikelser enligt denna bestämmelse i samband med covid-19-pandemin och mellan början av år 2020 och slutet av år 2023 lämnades sju nya underrättelser in på andra grunder, såsom naturkatastrofer, energikriser och krig. Moldaviens åberopande av artikel 15 i Europakonventionen, som är omtvistat i det nationella målet, förefaller vara en del av denna senaste utveckling.

64. Med denna bakgrund i åtanke kommer jag nu undersöka hur ett tredjelands beslut att åberopa artikel 15 i Europakonventionen påverkar en medlemsstats möjlighet att fortsatt beteckna detta land som ett säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32.

2. Åberopande av artikel 15 i Europakonventionen och begreppet säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32

65. Jag erinrar om att för att ett land ska kunna betraktas som ett säkert ursprungsland får det, såsom redan påpekats, ”allmänt och genomgående inte [förekomma] någon förföljelse enligt artikel 9 i [direktiv 2011/95], samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt”. Detta krav gäller såväl för länder som är fördragsslutande parter i Europakonventionen som för länder som inte är det.

66. Det följer av bilaga I till direktiv 2013/32 att medlemsstaterna ska bedöma huruvida detta krav är uppfyllt mot bakgrund av en icke uttömmande förteckning över rättsliga medel genom vilka skydd mot ovannämnda risker säkerställs, vilka jag redogjorde för i punkt 46 ovan, och som inbegriper iakttagandet av de rättigheter och friheter som stadfästs i Europakonventionen, i synnerhet de oinskränkbara rättigheterna.

67. Av redogörelsen i föregående avsnitt följer nämligen att dessa oinskränkbara rättigheter, såsom de definieras i Europakonventionen, måste respekteras ”även under de mest utmanande omständigheter”, vilket inbegriper de omständigheter som gjorde det nödvändigt att tillgripa artikel 15 i Europakonventionen. Det betyder emellertid inte att de åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 15 i Europakonventionen, och som påverkar andra rättigheter som garanteras av Europakonventionen, inte kan vara oförenliga med den gemensamma definitionen i bilaga I till direktiv 2013/32. Huruvida så är fallet är emellertid knappast en abstrakt fråga som kan avgöras enbart med hänvisning till att artikel 15 i Europakonventionen har åberopats, såsom Republiken Tjeckien och kommissionen i huvudsak har gjort gällande.

68. Såsom jag har förklarat ovan är åberopandet av denna bestämmelse inte liktydigt med ett medgivande av att de rättigheter som garanteras av Europakonventionen (och som det går att avvika från) faktiskt kommer att påverkas. Tvärtom kommer det med nödvändighet att bero på omständigheterna i det enskilda fallet och i synnerhet på den faktiska situation som råder i det berörda tredjelandet om det kan slås fast att så verkligen är fallet. Såsom Republiken Tjeckien underströk vid förhandlingen är beslutet att åberopa artikel 15 i Europakonventionen ett resultat av den åberopande statens bedömning av huruvida den givna situationen gör, eller skulle kunna göra, denna åtgärd nödvändig. Vissa länder kan nämligen åberopa artikel 15 i Europakonventionen som en säkerhetsåtgärd, medan andra anser att samma situation inte bör leda till några avvikelser från Europakonventionens ordinarie ordning.

69. I detta avseende noterar jag att det i begäran om förhandsavgörande inte uttrycks någon oro över någon särskild åtgärd som Moldavien har aviserat eller vidtagit. Med detta sagt har nämnda domstol för det första påtalat den omständigheten att Moldavien den 25 februari 2022 lämnade in en underrättelse i vilken landet beskrev behovet av att avvika från tillämpningen av vissa bestämmelser i Europakonventionen och dess protokoll, däribland artikel 10 i Europakonventionen (som stadgar yttrandefrihet). Jag noterar att det i denna underrättelse hänvisas till ”ett undantagstillstånd” som respons på energikrisen och anges att åtgärder kan komma att vidtas för att ”rationalisera naturgasförbrukningen … genom att samordna mediernas arbete … [eller] inrätta snabba instrument för att ta betalt av konsumenter för använd naturgas”.

70. För det andra har den hänskjutande domstolen hänvisat till en underrättelse av den 3 mars 2022, i vilken Moldavien beskriver ett ”undantagstillstånd, belägring och krig”. Såsom framgår av allmänt tillgängliga uppgifter återges i denna underrättelse och senare förlängningar av densamma en förteckning över åtgärder som är jämförelsevis mycket mer omfattande än de som anges i den tidigare underrättelsen. Denna förteckning förefaller avse olika aspekter av livet för de personer som befinner sig på det nationella territoriet och inbegriper, bland andra möjliga åtgärder, att ”från territoriet utvisa … personer vars närvaro kan påverka upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet” och att ”vidta nödvändiga åtgärder för att hantera migrantströmmarna”.

71. Utan att precisera vilka av Europakonventionens rättigheter som kan komma att påverkas (till skillnad från tidigare underrättelse av den 25 februari 2022 som nämnts ovan), förklaras vidare det oundgängliga behovet av att vidta åtgärder med hänvisning till ”stora hot mot den nationella säkerheten i omedelbar närhet av landgränsen mellan Moldavien och Ukraina, till följd av att omfattande militära åtgärder har inletts på Ukrainas territorium den 24 februari 2022” eller – senare – ”till följd av det pågående kriget på Ukrainas territorium”.

72. För att ge ett annat exempel: I den underrättelse som Moldavien lämnade in i samband med covid-19-pandemin, som jag kort berört i punkt 63 ovan, beskrivs att en särskild ordning för inresa till, förflyttning inom och utresa från landet ska införas, ”att verksamheten vid utbildningsanstalter ska avbrytas, ett karantänsystem införas, möten, offentliga demonstrationer och andra massmöten förbjudas” och meddelas att det är oundgängligen nödvändigt att avvika ”från … i synnerhet artikel 11 i [Europakonventionen], artikel 2 i första protokollet och artikel 2 i protokoll nr 4”.

73. Den mångfald av åtgärder som görs gällande i dessa exempel vittnar om svårigheten att dra slutsatsen att varje underrättelse som lämnas in i enlighet med artikel 15 i Europakonventionen automatiskt utesluter att en tredje stat uppfyller villkoren i bilaga I till direktiv 2013/32. Samtidigt visar dessa exempel även att arten av vissa planerade åtgärder, eller deras breda tillämpningsområde, måste föranleda särskild vaksamhet.

74. Min iakttagelse att fastställandet som säkert ursprungsland inte i sig, och på ett abstrakt sätt, påverkas av att artikel 15 i Europakonventionen åberopas, innebär nämligen inte att detta åberopande saknar relevans. I likhet med vad samtliga parter i allt väsentligt hävdade vid förhandlingen anser jag att åberopandet av artikel 15 i Europakonventionen är en faktor som måste beaktas inom ramen för den regelbundna bedömning av situationen som medlemsstaterna (som använder begreppet säkert ursprungsland) ska göra, såsom jag redan har förklarat. I detta sammanhang ska medlemsstaterna, enligt min mening, beakta åtgärdernas räckvidd såsom de definierades i den underrättelse som lämnades in enligt artikel 15 i Europakonventionen, och såsom de har genomförts i praktiken.

75. Med detta sagt återstår det att undersöka huruvida denna ståndpunkt påverkas av att även protokoll nr 24, som den hänskjutande domstolen har fäst särskild uppmärksamhet vid i samband med sin första fråga, tas i beaktande.

3. Beaktande av protokoll nr 24

76. I protokoll nr 24 förklarar medlemsstaterna att de ömsesidigt betraktar varandra som säkra ursprungsländer och att de ”följaktligen” enats om att ”ansökningar om asyl som ges in av en medborgare i en medlemsstat endast … [får] beaktas eller förklaras tillåtna att behandlas av en annan medlemsstat” i någon av de fyra situationer som anges i protokollet, däribland åberopandet av artikel 15 i Europakonventionen.

77. Den hänskjutande domstolen har tolkat denna regel så, att när artikel 15 i Europakonventionen åberopas kan den åberopande medlemsstaten inte längre betraktas som ett säkert ursprungsland av de andra medlemsstaterna. Enligt denna domstol måste konsekvenserna i än högre grad bli desamma när artikel 15 i Europakonventionen åberopas av ett tredjeland (i förevarande fall Moldavien).

78. Jag är av uppfattningen att den hänskjutande domstolens slutsats vilar på en felaktig premiss.

79. Jag anser nämligen, såsom kommissionen (i huvudsak) har gjort gällande, att begreppet ”säkra ursprungsländer” som förekommer i protokoll nr 24 helt enkelt har en annan innebörd än begreppet ”säkert ursprungsland” i direktiv 2013/32.

80. I motsats till vad som följer av detta protokoll när det gäller ansökningar om internationellt skydd inom EU, kan nämligen det faktum att ett tredjeland har fastställts vara ett säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32 aldrig i sig hindra att en ansökan prövas. Såsom redan kortfattat har påpekats i föregående del av förevarande förslag till avgörande ska en ansökan som lämnas in av en person från ett sådant land alltid prövas (utom, enligt min mening, när en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning på någon av de uttömmande grunder som anges i direktiv 2013/32).

81. Jag noterar att protokoll nr 24 utgör en uppdaterad version av protokollet om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, vilket fogades till Amsterdamfördraget (nedan kallat det ursprungliga protokollet) och föregick inte bara det nuvarande direktivet 2013/32, utan även det föregående (direktiv 2005/85), genom vilket begreppet säkert ursprungsland introducerades i unionens sekundärrätt.

82. En granskning av skälen i de båda protokollen (vars innehåll i allt väsentligt är detsamma) visar att vad medlemsstaterna hade i åtanke när de antog (och därefter upprätthöll) respektive text var att utesluta möjligheten att uppta ansökningar om internationellt skydd inom EU till prövning som ett särskilt uttryck för ömsesidigt förtroende. Denna punkt anfördes av den tjeckiska regeringen vid förhandlingen.

83. I dessa skäl hänvisas särskilt till att medlemsstaterna ska respektera de värden som stadfästs i artikel 2 FEU, till att ”varje medborgare i en medlemsstat, i sin egenskap av unionsmedborgare, åtnjuter särskild status och särskilt skydd” och till målet att hindra att ”asylrätten utnyttjas för andra ändamål än vad som är avsett”.

84. Dessa omständigheter får mig således att uppfatta protokollet som en överenskommelse mellan medlemsstaterna avseende å ena sidan huvudregeln att ansökningar om internationellt skydd inom unionen inte får beaktas och å andra sidan de (begränsade) undantagen från denna regel (såsom åberopandet av artikel 15 i Europakonventionen). Däremot förefaller de inte vara av relevans för de villkor under vilka ett tredjeland kan betraktas som ett säkert ursprungsland i den mening som avses i direktiv 2013/32.

85. Av dessa skäl, och i likhet med samtliga intervenienter i förevarande mål, anser jag att protokoll nr 24 inte påverkar min tidigare slutsats i punkt 74 ovan, vad gäller konsekvenserna av att ett tredjeland åberopar artikel 15 i Europakonventionen för dess möjlighet att fortsatt betraktas som ett säkert ursprungsland. Min allmänna slutsats med avseende på den första frågan är således att enbart den omständigheten att ett tredjeland, som fastställts vara ett säkert ursprungsland, har åberopat artikel 15 i Europakonventionen inte automatiskt hindrar att landet även fortsättningsvis betecknas som ett säkert ursprungsland i den mening som avses i artikel 37.1 i direktiv 2013/32, jämförd med bilaga I till detta direktiv. De behöriga myndigheterna ska emellertid beakta detta åberopande när de beslutar huruvida beteckningen som säkert ursprungsland kan bibehållas, särskilt mot bakgrund av omfattningen av de åtgärder som avviker från skyldigheterna i Europakonventionen och som beskrivs i den underrättelse som lämnats in enligt artikel 15 i Europakonventionen samt deras genomförande i praktiken.

D. Territoriellt undantag från beteckningen säkert ursprungsland

86. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 36 och 37 i direktiv 2013/32 utgör hinder för att en medlemsstat betecknar ett tredjeland som säkert ursprungsland med ett territoriellt undantag och huruvida det, när situationen i en del av detta tredjeland kräver att det görs ett sådant undantag, betyder att det berörda tredjelandet inte kan betraktas som ett säkert ursprungsland i den mening som avses i det ifrågavarande direktivet.

87. Det bör erinras om att denna fråga har ställts eftersom Republiken Tjeckien, när beslutet om avslag antogs, betecknade Moldavien som ett säkert ursprungsland, med undantag för Transnistrien.

88. I motsats till den första tolkningsfrågan, där intervenienternas ståndpunkter sammanföll, skiljer sig deras ståndpunkter i den andra frågan avsevärt åt. Medan den tjeckiska och den nederländska regeringen anser att direktiv 2013/32 inte utgör hinder för att ett land fastställs vara ett säkert ursprungsland med ett territoriellt undantag, är den tyska regeringen av motsatt uppfattning. Kommissionen delar i allt väsentligt den tyska regeringens ståndpunkt. Den anser emellertid att det ändå är möjligt att göra det territoriella undantag som är omtvistat i det nationella målet, eftersom Moldavien i praktiken är oförmöget att utöva sina offentliga maktbefogenheter i Transnistrien.

89. Mot denna bakgrund kommer jag att förklara att en bedömning av texten i de berörda bestämmelserna i direktiv 2013/32 (1), av deras rättsliga sammanhang (2) samt av den lagstiftningsavsikt som detta direktiv ger uttryck för (3), innebär att det endast är möjligt att beteckna ett land i sin helhet som ett säkert ursprungsland. Jag kommer också att förklara att denna slutsats är lika giltig när ett territoriellt undantag har gjorts på grund av att den berörda tredjestaten inte kan utöva sina offentliga maktbefogenheter inom en del av sitt territorium (4).

1. Texten

90. Jag erinrar om att det i bilaga I till direktiv 2013/32 föreskrivs att ”[e]tt land ska betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i [direktiv 2011/95], samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt”.

91. Två inslag i denna definition är enligt min mening särskilt vägledande. Det gäller för det första kravet på att det ska kunna fastställas att landet är ”allmänt” säkert (a) och för det andra att lagstiftaren valde att definiera det omtvistade begreppet med hänvisning till ett – och endast ett – land (b). Jag kommer att utveckla dessa båda punkter i tur och ordning.

a) Kravet på att den allmänna säkerheten ska kunna fastställas

92. Jag noterar att definitionen av det omtvistade begreppet avser ett land där det allmänt (och genomgående) inte föreligger någon av de risker som anges däri.

93. Användningen av adverbet ”allmänt” i samband med en rättsakt som i unionens rättsordning konkretiserar rätten till asyl visar enligt min mening att detta villkor måste vara uppfyllt inom hela det berörda landets territorium och inte endast i en del av det (inbegripet i en huvuddel av det).

94. Inledningsvis vill jag tillbakavisa argumentet att när de relevanta riskerna är begränsade till en del av det nationella territoriet, utgör detta inte hinder för att betrakta det ifrågavarande landet som allmänt säkert, eftersom drabbade delar av befolkningen kan söka skydd i den säkra delen av landet.

95. Huruvida en fristad faktiskt kan finnas i en annan del av landet måste nämligen avgöras inom ramen för prövningen i sak, med hjälp av begreppet ”internt skydd” som regleras i artikel 8 i direktiv 2011/95, såsom kommissionen med rätta förklarade vid förhandlingen. Denna bedömning måste vara individuell och dess resultat kommer alltid att bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Följaktligen har möjligheten att det finns ett ”internt skyddsalternativ” ingen inverkan på beslutet om huruvida allmän säkerhet kan presumeras råda i det berörda landet, vilket är den enda omständighet som kan motivera tillämpningen av de rättsverkningar som är förknippade med begreppet säkert ursprungsland såsom kort har beskrivits i punkterna 48–52 ovan.

96. Det följer av dessa konsekvenser att begreppet säkert ursprungsland, framför allt, är ett verktyg för att uppnå processuell effektivitet, vilket gör det möjligt att kanalisera alla ansökningar som lämnas in av sökande från ett visst tredjeland genom ett påskyndat förfarande, grundat på presumtionen att säkerhet råder i sökandenas ursprungsland.

97. Även om ett sådant tillvägagångssätt kan vara motiverat när det gäller länder där det inte råder några tvivel om den allmänna situationen, såsom den hänskjutande domstolen i huvudsak har påpekat, förutsatt att det finns lämpliga garantier, är det däremot enligt min mening uteslutet när den allmänna situationen i en del av ett visst tredjeland föranleder en motsatt uppfattning, även om avsaknaden av säkerhet är begränsad till en viss region.

98. Ett motsatt ställningstagande skulle nämligen innebära att den omtvistade påskyndade prövningsmetoden fortfarande skulle vara tillämplig på alla ansökningar som lämnas in av sökande från ett sådant land, trots att en del av befolkningen i detta land regelmässigt utsattes för de aktuella riskerna, vilket i sin tur skulle medföra en ökad risk för ett åsidosättande av rätten till asyl och, av samma skäl, principen om non-refoulement, vilka båda garanteras i unionens rättsordning som grundläggande rättigheter som stadfästs i artiklarna 18 och 19.2 i stadgan.

99. Det är sant att den tjeckiska regeringen vid förhandlingen förklarade att det territoriella undantag som är omtvistat i det nationella målet infördes just för att ta itu med detta problem och därmed ge sökande från Transnistrien ett förstärkt skydd.

100. Jag konstaterar att även om detta tillvägagångssätt faktiskt bemöter situationen för den befolkning som bor i det berörda området, så går det inte att komma ifrån att det leder till att begreppet säkert ursprungsland tillämpas på (större delen) av befolkningen trots slutsatsen att det ifrågavarande tredjelandet inte kan anses vara säkert i hela sin territoriella utsträckning (utan vilken det territoriella undantaget inte skulle ha ansetts nödvändigt över huvud taget).

101. Jag anser att detta resultat är problematiskt eftersom jag inte är så säker på att det alltid är så lätt att komma till klarhet (och bibehålla denna klarhet) om exakt var den inre ”gränsen” går mellan säkra och osäkra delar av det omtvistade tredjelandet, med tanke på att denna gräns dessutom per definition kan vara instabil på grund av den osäkra situationen i den berörda regionen. Jag noterar att UNHCR också vid upprepade tillfällen har uttryckt uppfattningen att begreppet säkert ursprungsland endast bör tillämpas på länder i sin helhet.

102. Oberoende av detta övervägande innebär valet att dela upp ett land i två delar i syfte att bibehålla en ordning med påskyndad prövning för en del av de sökande från det ifrågavarande tredjelandet att begreppet säkert ursprungsland tolkas på ett annat sätt än begreppet ”land” såsom det förstås både i vanligt språkbruk och, försåvitt är relevant här, specifikt i asylsammanhang. Jag kommer nedan att förklara att unionslagstiftarens definition av det omtvistade begreppet, i avsaknad av indikationer på motsatsen, avser denna, och endast denna, innebörd.

b) Valet att definiera det omtvistade begreppet som en hänvisning till ett, och endast ett land

103. Såsom jag redan har påpekat utgör direktiv 2013/32 en del av det gemensamma europeiska asylsystemet (nedan kallat Ceas), vars olika beståndsdelar konkretiserar rätten till asyl. Dessa beståndsdelar i Ceas integrerar överväganden avseende de risker som de som ansöker om internationellt skydd kan utsättas för och som vanligtvis bedöms mot bakgrund av de förhållanden som råder i deras ursprungsländer, och inte med hänvisning till territoriella områden som definieras på annat sätt. Detta synsätt återspeglas i olika begrepp som det gemensamma europeiska asylsystemet grundar sig på, med utgångspunkt i definitionen av begreppet flykting och den centrala principen om non-refoulement.

104. Detta är i själva verket inte förvånande, eftersom det enligt den internationella rättsordningen är staterna som har det primära ansvaret för att skydda befolkningen. Med tanke på att staterna således är de främsta garanterna för säkerhet är det endast naturligt att en rättsakt som föreskriver ett särskilt processuellt verktyg för att pröva huruvida det föreligger en rätt till internationellt skydd (såsom begreppet säkert ursprungsland som är omtvistat här) refererar just till begreppet säkerhet.

105. Utan att det påverkar min iakttagelse ovan beträffande de svårigheter som kan uppstå till följd av beslutet att differentiera behandlingen av befolkningen i ett visst tredjeland i asylsammanhang, innebär den centrala ställning som begreppet land tillmäts på asylområdet enligt min mening att när lagstiftaren beslutar sig för att avvika från denna huvudbetydelse så krävs det i vart fall en uttrycklig bekräftelse och dessutom en förklaring till vad en sådan avvikelse innebär mer exakt.

106. Detta framgår tydligt av begreppet internt skyddsalternativ som nämns i punkt 95 ovan och i förevarande sammanhang framstår betydelsen av denna iakttagelse ännu tydligare mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i direktiv 2005/85, föregångaren till direktiv 2013/32, vilket även den tyska regeringen i huvudsak har anfört.

107. Jag erinrar om att begreppet säkert ursprungsland definierades på samma sätt i bilaga II till direktiv 2005/85 som det definieras i dag i bilaga I till direktiv 2013/32. Till skillnad från vad som föreskrivs i sistnämnda direktiv föreskrevs det emellertid därutöver två olika kategorier av partiella beteckningar i direktiv 2005/85.

108. För det första gjordes det i artikel 30.1 i direktiv 2005/85 klart att medlemsstaterna kunde betrakta en del av ett land som säker om de tillämpliga villkoren var uppfyllda endast med avseende på den delen. Detta alternativ innebar att de gemensamma villkoren för fastställande av säkra ursprungsländer i bilaga II till direktiv 2005/85 var tillämpliga (vilka återigen var desamma som de som nu är tillämpliga enligt bilaga I till direktiv 2013/32). För det andra innehöll artikel 30.3 i direktiv 2005/85 en standstill-klausul som bekräftade att medlemsstaterna fick behålla redan befintlig nationell lagstiftning som gjorde det möjligt att fastställa att en del av ett land skulle betraktas som säker eller att ett land eller en del av ett land skulle betraktas som säkra för en särskild grupp personer. Detta alternativ innebar att man använde villkor för fastställande som kunde skilja sig från de som föreskrevs i bilaga II till direktiv 2005/85.

109. Även om detta visar att unionslagstiftaren tidigare har behandlat begreppet säkert ursprungsland på ett sätt som går utöver den gängse betydelse som man normalt tillskriver begreppet ”land”, visar det också att en avvikelse från en sådan uppenbar och gemensam betydelse kräver ett uttryckligt uttalande och ett samtidigt klargörande av dess exakta räckvidd, nämligen om begreppet säkert ursprungsland även kan avse en del av det nationella territoriet, eller en del av befolkningen som bor på hela det nationella territoriet, eller till och med en del av befolkningen som bor på en del av det nationella territoriet, vilka alla var alternativ som gavs i direktiv 2005/85, såsom just beskrivits.

110. Ingen del av denna tämligen komplexa ordning har bibehållits i direktiv 2013/32. Även om jag kommer att gå närmare in på konsekvenserna av att den har tagits bort i ett senare skede, vill jag påpeka att det, till skillnad från vad som gällde i den tidigare situationen, inte finns någonting i direktiv 2013/32 som tyder på att lagstiftaren har velat avvika från den gängse betydelsen av begreppet ”land”, såsom det också normalt tolkas i det specifika asylsammanhanget. Mot denna bakgrund anser jag att begreppet säkert ursprungsland inte kan förstås som att det avser något mer eller mindre än ett land, vare sig det handlar om ett område inom ett land eller en region som består av flera länder.

111. Nedan kommer jag att förklara att denna slutsats får ytterligare stöd av en granskning av den särskilda rättsliga ordning som begreppet säkert ursprungsland aktualiserar när den jämförs med det bredare sammanhanget med gemensamma processuella normer som stadfästs i direktiv 2013/32.

2. Sammanhanget

112. Såsom förklarats i föregående del av förevarande förslag till avgörande ska ansökningar om internationellt skydd som lämnas in av sökande från säkra ursprungsländer prövas i sak När de ställs mot det bredare systemet med gemensamma processuella normer som stadfästs i direktiv 2013/32 skiljer sig emellertid de regler som gäller för denna prövning på tre viktiga punkter.

113. Jag erinrar för det första om att begreppet säkert ursprungsland kan aktualisera tillämpningen av det påskyndade förfarandet, som per definition genomförs inom kortare tidsfrister än de som gäller enligt huvudregeln, inom ramen för det ordinarie förfarandet. Även om detta förvisso har den fördelen att sökandenas rättsliga situation kan fastställas snabbare, medför det också den olägenheten att sökandena får mindre tid på sig att argumentera för sin sak än ”vanliga” internationellt skyddssökande.

114. För det andra har ”vanliga” sökande, när prövningen av en ansökan om internationellt skydd leder till ett avslag, rätt att stanna kvar på det nationella territoriet i avvaktan på resultatet av överklagandet, när en sådan talan har väckts. Motsatsvis får medlemsstaterna besluta att inte automatiskt bevilja sökande från säkra ursprungsländer en sådan rätt och en sådan rätt får endast följa av att uppskov med verkställigheten beviljas med anledning av överklagandet.

115. För det tredje måste sökande från säkra ursprungsländer, för att undgå de båda olägenheter som beskrivs ovan, förhindra att det omtvistade begreppet blir tillämpligt i deras fall över huvud taget, genom att motbevisa presumtionen om att deras ursprungsland är säkert och genom att visa att detta land inte kan anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till deras särskilda omständigheter. Denna presumtion påverkar däremot inte det prövningsförfarande som gäller för ”vanliga” sökande.

116. De tre inslag som beskrivits ovan avviker således väsentligt från de regler som normalt styr prövningen av ansökningar om internationellt skydd och försätter sökande från sådana länder i en ofördelaktig rättslig ställning jämfört med den som gäller för vanliga sökande som omfattas av de ordinarie reglerna. När en sökande kommer från ett säkert ursprungsland är det nämligen inte bara så att det förfarande som styr prövningen av hans eller hennes ansökan är snabbare, utan det har även en betydande inverkan på det sätt på vilket vederbörande kan göra gällande sin rätt till asyl. Även om jag håller med kommissionen om att det omtvistade begreppet inte påverkar skyldigheten att undersöka sökandens behov av internationellt skydd, såsom jag redan har påpekat, kvarstår faktum att denna individuella prövning innebär att sökanden måste motbevisa presumtionen om säkerhet, såsom följer av artikel 36.1 andra stycket i direktiv 2013/32.

117. Av dessa skäl måste det begrepp som aktualiserar tillämpningen av ovannämnda viktiga undantag tolkas snävt och får inte utvidgas till att avse andra situationer än de för vilka det har utformats av unionslagstiftaren. Detta utesluter enligt min mening att begreppet utvidgas till att omfatta tredjeländer där det inte har fastställts att de tillämpliga villkoren är uppfyllda på hela deras territorium.

118. Denna slutsats stöds slutligen av den lagstiftningsavsikt som ledde till antagandet av nuvarande direktiv 2013/32 och som jag nu kommer att behandla.

3. Lagstiftarens avsikt med direktiv 2013/32

119. Som jag redan har påpekat kvarstod definitionen av det omtvistade begreppet som densamma som i direktiv 2005/85 när direktiv 2013/32 antogs, medan däremot två specifika bestämmelser som tillät två olika kategorier av partiella beteckningar (som diskuterats i punkterna 107–109 ovan) togs bort.

120. När kommissionen föreslog denna ändring förklarade den att detta borttagande innebar att ”de materiella kraven för en nationell beteckning [som säkert ursprungsland] således måste vara uppfyllda med avseende på landets hela territorium”.

121. Mot bakgrund av detta uttalande kan jag, till skillnad från den nederländska regeringen, inte se att det råder någon tveksamhet om vad kommissionen försökte uppnå.

122. Med detta sagt kretsade mycket av diskussionen under förhandlingen kring avsaknaden av en förklaring till denna ändring i den antagna texten. Den tjeckiska och den nederländska regeringen gjorde nämligen gällande att denna tystnad inte kunde tolkas som att unionslagstiftaren hade för avsikt att låta detta borttagande få den konsekvens som kommissionen föreslagit i ovannämnda förslag. Borttagandet av de ifrågavarande bestämmelserna skulle under sådana omständigheter snarare innebära att frågan överläts till medlemsstaternas skönsmässiga bedömning.

123. Jag finner inte denna ståndpunkt övertygande.

124. För det första, och i motsats till dessa intervenienter, anser jag inte att det är förvånande att det inte finns något skäl som förklarar konsekvenserna av precis denna ändring. Denna ändring bestod nämligen inte i att införa en ny regel eller ett nytt undantag från en befintlig regel, utan i att upphäva ett undantag. Som jag förklarat ovan innebar detta undantag att begreppet säkert ursprungsland utvidgades till att omfatta en del av ett land eller en del av befolkningen eller en del av befolkningen inom en del av ett land. När detta undantag togs bort återgick definitionen av det omtvistade begreppet helt enkelt till sin naturliga betydelse, såsom det också allmänt förstås på asylområdet. Detta kräver inte i sig någon särskild förklaring, och det var kanske därför som kommissionen inte gav någon sådan, inte heller i utkastet till skäl i det ursprungliga förslaget.

125. För det andra anser jag det vara relevant att jämföra ”start”- och ”slut”-punkterna för hela lagstiftningsprocessen. Denna jämförelse visar att den ovannämnda lagändringen (borttagandet) antogs i enlighet med det ursprungliga förslaget, vilket gör det rimligt att anta att denna ändring inte gav anledning till några betänkligheter, inbegripet vad beträffar kommissionens förklaring av det resultat som skulle uppnås.

126. För det tredje noterar jag att kommissionen i de dokument som åtföljde det ursprungliga förslaget bekräftar sin önskan ”att säkerställa att tillämpningen av begreppet [säkert ursprungsland] omfattas av samma villkor i alla medlemsstater som omfattas av direktivet” och ”att minska tvetydigheten i [de dåvarande] normerna”. Detta mål uttrycktes i samband med utarbetandet av en rättsakt i vilken unionslagstiftaren bekräftade sin vilja att gå mot att inrätta ett gemensamt asylförfarande genom en ny harmoniseringsfas.

127. I sistnämnda avseende och när det gäller det omtvistade begreppet är det riktigt att även idén om en gemensam minimiförteckning över säkra ursprungsländer (som aldrig blev antagen i enlighet med det föregående direktivet) övergavs i direktiv 2013/32. Genom detta direktiv togs emellertid även den standstill-ordning bort som bevarade den möjlighet som medlemsstaterna tidigare hade haft att låta fastställandet som säkert ursprungsland omfattas av normer som skilde sig från den gemensamma definitionen i bilaga II till direktiv 2005/85. Detta innebär att alla nationella fastställanden av länder som säkra ursprungsländer enligt direktiv 2013/32 måste vara förenliga med den gemensamma definitionen av begreppet säkert ursprungsland i bilaga I till detta direktiv.

128. Mot denna bakgrund och mot bakgrund av unionslagstiftarens ovannämnda långsiktiga avsikt att gå mot ett gemensamt asylförfarande är det rimligt att tolka borttagandet av de ovannämnda undantagen som ett avsiktligt steg mot större enhetlighet i normerna för förfarandet. Även om den nuvarande rättsliga situationen inte eliminerar risken för att sökande från samma tredjeland behandlas olika i olika medlemsstater, minskar nämligen den omständigheten att det inte går att göra territoriella undantag denna risk.

129. Ett godtagande av den tolkning som den tjeckiska och den nederländska regeringen har föreslagit skulle dessutom innebära att samma huvudregel, trots att det uttryckliga och tämligen detaljerade undantaget från den befintliga huvudregeln har tagits bort, fortfarande skulle omfattas av samma (och/eller eventuellt andra) undantag.

130. Förutom att denna tolkning strider mot lagstiftarens avsikt som förklarats ovan, anser jag att den helt enkelt är alltför märklig för att övertyga. Jag förstår nämligen inte varför unionslagstiftaren skulle ha tagit bort det ifrågavarande undantaget, om dess avsikt faktiskt var att behålla det. Om detta verkligen var det eftersträvade resultatet, skulle en sådan avsikt – snarare än den avsikt som beskrivits ovan – ha krävt en förklaring till varför avskaffandet av en undantagsordning som avviker från huvudregeln innebär att denna ordning faktiskt bibehålls och de exakta villkoren för det.

131. Slutligen påverkas inte denna slutsats av artikel 36.2 i direktiv 2013/32, som den tjeckiska regeringen har hänvisat till, enligt vilken ”[m]edlemsstaterna … i den nationella lagstiftningen [ska] fastställa närmare regler och föreskrifter för tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland”. Såsom framgår av bestämmelsens ordalydelse och struktur avser denna möjlighet ”närmare” regler och föreskrifter utöver dem som anges i artikel 36.1 i direktiv 2013/32, som fastställer villkoren för när ett land kan betraktas som ett säkert ursprungsland för en viss sökande. Däremot avser denna punkt inte definitionen av begreppet, vilken, såsom den tjeckiska regeringen har medgett, ska respekteras i första hand. Denna definition (som återfinns i bilaga I till direktiv 2013/32) innehåller emellertid inte någon liknande formulering som skulle innebära att medlemsstaten får komplettera de villkor som anges där.

132. Mot denna bakgrund anser jag att när unionslagstiftaren beslutade att ta bort den tidigare ordningen som tillät två skilda kategorier av olika utformade partiella fastställanden, samtidigt som huvudregeln som definierar begreppet säkert ursprungsland bibehölls intakt, ska denna ändring tolkas som att denne lagstiftare avsåg att harmonisera det regelverk som var tillämpligt på nationellt fastställande av länder som säkra ursprungsländer genom att endast tillåta att detta fastställande avsåg ländernas territorier i sin helhet.

133. Även om denna iakttagelse bekräftar de tidigare delarna av min bedömning återstår det ändå för mig att undersöka huruvida denna allmänna slutsats påverkas av kommissionens förslag att ett land som betraktas som ett säkert ursprungsland fortfarande kan göras föremål för ett territoriellt undantag, när detta tredjeland inte kan utöva sina offentliga maktbefogenheter över en del av sitt territorium.

4. Begreppet faktisk kontroll (och effektiv myndighetsutövning)

134. Såsom redan har påpekats var skälet till att Transnistrien undantogs när Moldavien betecknades som ett säkert ursprungsland att Moldavien inte ansågs utöva ”faktisk kontroll” över den regionen.

135. Kommissionen har med stöd av denna omständighet gjort gällande att även om direktiv 2013/32 enligt dess uppfattning inte tillåter territoriella undantag (och inte heller beteckningar som säkert land eller ursprung som kräver sådana undantag), utgör Moldaviens oförmåga att utöva sina offentliga maktbefogenheter i Transnistrien ett giltigt skäl för ett sådant undantag, vilket, enligt denna intervenient, var ett scenario som unionslagstiftaren underlät att beakta.

136. För det första förstår jag, i motsats till kommissionen, inte hur frågan om faktisk kontroll skulle kunna påverka resultatet av ovanstående analys.

137. Begreppet faktisk kontroll är nämligen ett folkrättsligt begrepp vars syfte i princip är att fastställa huruvida internationellt ansvar för en internationellt rättsstridig handling kan tillskrivas en stat i ett extraterritoriellt sammanhang (vilket då kan leda till att territorialstatens ansvar begränsas i motsvarande mån). Den rättsliga ordning som blir följden av detta framstår som ganska komplex, men denna komplexitet behöver inte behandlas här.

138. Detta beror på att förevarande mål inte handlar (och inte kan handla) om att ålägga internationellt ansvar för en rättsstridig handling, utan om huruvida unionsrätten tillåter att ett land fastställs som säkert ursprungsland med ett territoriellt undantag.

139. Denna fråga måste avgöras med beaktande av de särskilda regler som unionslagstiftaren har infört genom att anta direktiv 2013/32. Jag har ovan redogjort för skälen till att jag dragit slutsatsen att en sådan möjlighet inte existerar enligt nu gällande regler. Mot denna bakgrund är det irrelevant vilket som var det exakta skälet till att en medlemsstat drog slutsatsen att den rådande situationen i ett tredjeland krävde ett territoriellt undantag från beteckningen som säkert ursprungsland.

140. För det andra övertygas jag inte av argumentet om lagstiftarens underlåtenhet. Argumentet om faktisk kontroll förefaller nämligen hänvisa till Europadomstolens praxis, i vilken nämnda domstol har begränsat Moldaviens ansvar för överträdelser av Europakonventionen i Transnistrien på grund av att detta land ”inte utövar några offentliga maktbefogenheter” över denna region, vilket Europadomstolen, kort sagt, vid flera tillfällen har ansett stå under ”faktisk kontroll” av Ryssland.

141. Jag noterar att det första exemplet på denna rättspraxis härrör från år 2004, medan det förslag som ledde till antagandet av det nuvarande direktivet offentliggjordes år 2009 och själva direktivet antogs år 2013. Den omtvistade situationen var således sannerligen inte obekant.

142. Denna typ av situation är för övrigt verkligen inte en isolerad företeelse, vilket den tjeckiska regeringen i huvudsak konstaterade under förhandlingen. Den nederländska regeringen förklarade vidare att Nederländerna har betecknat Georgien som säkert land eller ursprung, med undantag för Abchazien och Sydossetien, på grund av att territorialstaten faktiskt inte utövar sina offentliga maktbefogenheter i dessa regioner.

143. Följaktligen, och även om jag inte kan utesluta att medlemsstaterna i det förflutna har haft andra skäl till att välja att göra ett specifikt territoriellt undantag i en beteckning som säkert ursprungsland, anser jag att någon form av praktisk oförmåga att utöva offentliga maktbefogenheter över en region kommer att utgöra en typisk, för att inte säga dominerande, anledning. Jag anser följaktligen att det är svårt att föreställa sig att unionslagstiftaren, när den tog bort grunden för de partiella beteckningarna på det sätt som förklarats ovan, skulle ha bortsett från att vissa tredjeländer skulle kunna ställas inför svårigheter av detta slag.

144. Med hänsyn till vad som anförts ovan anser jag således att den omständigheten att ett tredjeland inte kan utöva sina offentliga maktbefogenheter inom en del av sitt nationella territorium inte påverkar den slutsats som jag tidigare har dragit i punkt 132 ovan, nämligen att direktiv 2013/32 endast tillåter att ett land betecknas som ett säkert ursprungsland i sin helhet, då de tillämpliga villkoren är uppfyllda inom hela det berörda tredjelandets territorium.

E. Fastställandet som säkert ursprungsland är oförenligt med direktiv 2013/32 och domstolsprövning ex officio

145. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan, kräver att domstolen ex officio prövar huruvida det i det nationella målet omtvistade fastställandet som säkert ursprungsland är oförenligt med direktiv 2013/32, för det fall att EU-domstolen skulle finna att det föreligger en sådan oförenlighet i sitt svar på den första eller den andra frågan.

146. Av detta följer att behovet av att besvara den tredje frågan beror på svaren på de två första frågorna. Mot bakgrund av det svar som jag har föreslagit på den andra frågan har ett sådant behov visat sig föreligga.

147. I detta avseende skulle jag vilja inleda med att påpeka att artikel 46.3 i direktiv 2013/32, som den tredje frågan främst avser, utgör en särskild garanti som unionslagstiftaren har infört på asylrättens område för att skydda sökandens rätt till en effektiv domstolsprövning. Den kräver ”ett effektivt rättsmedel [inför en domstol som] medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med [direktiv 2011/95], åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans”.

148. Med hänsyn till att denna bestämmelse harmoniserar omfattningen av den domstolsprövning som ska tillhandahållas på området för unionens asylrätt, anser jag, i likhet med den hänskjutande domstolen, att svaret på den tredje frågan först och främst ska förstås mot bakgrund av detta precisa uttryck för rätten till ett effektivt domstolsskydd. Om det emellertid skulle fastställas att frågan om domstolens skyldighet att ex officio pröva den omtvistade frågan faller utanför tillämpningsområdet för den harmoniserade normen, skulle principerna om likvärdighet och effektivitet (som vissa av intervenienterna har hänvisat till) automatiskt bli relevanta.

149. Jag kommer att gå vidare i enlighet härmed och börja med att identifiera exakt vilket problem som den hänskjutande domstolen har uppmanat EU-domstolen att bedöma mot bakgrund av i synnerhet artikel 46.3 i direktiv 2013/32 (1). På grundval av dessa klargöranden kommer jag sedan att förklara att bedömningen av denna bestämmelse leder till slutsatsen att den tredje frågan ska besvaras jakande (2). I andra hand kommer jag att behandla denna fråga mot bakgrund av principerna om likvärdighet och effektivitet (3).

1. Det exakta problem som uppkommit

150. Jag erinrar om att CV:s ansökan avslogs i sak såsom uppenbart ogrundad (i den mening som avses i artikel 32.2 i direktiv 2013/32) och att detta beslut antogs inom ramen för ett påskyndat förfarande (i den mening som avses i artikel 31.8 i samma direktiv), samt att tillämpligheten av dessa båda bestämmelser är en följd av att Moldavien, där CV är medborgare, har status som säkert ursprungsland.

151. Kommissionen anser i huvudsak att en sådan processuell situation förutsätter att det först fattas ett beslut om att tillämpa det påskyndade förfarandet, därefter ett beslut i sakfrågan genom vilket ansökan om internationellt skydd anses som ogrundad och slutligen ett beslut genom vilket samma ansökan (dessutom) anses vara uppenbart ogrundad (vilket, enligt kommissionen, inte kan ske om inte och förrän den berörda ansökan först har ansetts vara ogrundad).

152. Med stöd av denna distinktion har kommissionen utformat sitt svar på den tredje frågan på ett sätt som varierar beroende på vilken av de aspekter som belysts ovan som beaktas. Även om jag kommer att gå närmare in på dessa överväganden i samband med bedömningen nedan, är det nödvändigt att redan nu göra följande tre anmärkningar.

153. För det första finns det ingenting i handlingarna i målet som tyder på att det nationella förfarande som följts med avseende på CV:s ansökan har inbegripit mer än ett formellt beslut. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det nämligen som om det varken har fattats något formellt beslut om att inleda det påskyndade förfarandet eller något separat formellt beslut om att först anse CV:s ansökan vara ogrundad innan den ansågs vara uppenbart ogrundad.

154. För det andra, och utan att det är nödvändigt att diskutera detta synsätt mer ingående i förevarande mål, förefaller det inte ha gjorts gällande att det förhållandet att CV:s ansökan kvalificerades som uppenbart ogrundad direkt (utan ett föregående beslut vari ansökan förklarades vara ogrundad) hindrar att det omtvistade avslagsbeslutet kan göras föremål för domstolsprövning enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32, eftersom CV:s ansökan avslogs i sak genom detta beslut. Det följer nämligen av den sistnämnda bestämmelsen, jämförd med artikel 46.1 i samma direktiv, att ett beslut genom vilket en ansökan om internationellt skydd avslås efter prövning i sak måste kunna göras föremål för domstolsprövning enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32.

155. För det tredje avser emellertid det problem som den hänskjutande domstolen har tagit upp inte CV:s möjlighet att överklaga avslagsbeslutet i sak, utan den tillämpning av begreppet säkert ursprungsland som låg till grund för detta beslut. Även om CV har överklagat avslagsbeslutet i sak, så har han nämligen inte ifrågasatt den underliggande rättsstridigheten (om denna bekräftas) i att Moldavien betecknades som ett säkert ursprungsland.

156. Som jag redan har förklarat i föregående avsnitt innebar den omständigheten att Moldavien hade fastställts vara ett säkert ursprungsland att CV:s ansökan om internationellt skydd underkastades de särskilda prövningsregler som är knutna till detta begrepp, vilket bland annat innebar att det vid bedömningen av hans ärende presumerades att hans ursprungsland var säkert och att det påskyndade förfarandet tillämpades.

157. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende förklarat, att om det skulle följa av EU-domstolens svar på den första eller den andra frågan att fastställandet av Moldavien som ett säkert ursprungsland var oförenligt med direktiv 2013/32, är det enligt tillämplig nationell rätt inte tillåtet för den hänskjutande domstolen att ex officio beakta denna fråga. Nämnda domstol har mer specifikt förklarat att domstolsprövningen i förvaltningsärenden enligt 75 § punkt 2 i förvaltningsprocesslagen är begränsad till de grunder för talan som åberopats av sökanden.

158. Den hänskjutande domstolen har dock tillagt att det, som ett undantag från denna regel, finns en nationell praxis inom de tjeckiska förvaltningsdomstolarna som innebär att domare ex officio ska beakta formfel som föranlett förvaltningsmyndigheten att fatta ett beslut som var uteslutet enligt de processuella ramarna i ett visst ärende. Den hänskjutande domstolen har påpekat att denna lösning hypotetiskt sett skulle kunna tillämpas på den omtvistade situationen, eftersom den särskilda prövningsordning som är knuten till begreppet säkert ursprungsland, såsom jag förstår detta argument, inte borde ha tillämpats, då villkoren för dess användning inte var uppfyllda (på grund av att fastställandet som säkert ursprungsland inte var förenligt med direktiv 2013/32, om detta bekräftas).

159. Samtidigt har den hänskjutande domstolen även påpekat att det inte har bekräftats i nationell rättspraxis att detta undantag kan tillämpas på domstolsprövning i asylärenden och att artikel 46.3 inte har införlivats med den nationella rättsordningen. Nämnda domstol önskar därför i huvudsak få klarhet i huruvida den kan härleda befogenheten att ex officio beakta det rättsstridiga fastställandet som säkert ursprungsland (om detta bekräftas) från artikel 46.3 i direktiv 2013/32 (som är direkt tillämplig), jämförd med artikel 47 i stadgan, och huruvida dessa bestämmelser faktiskt ålägger den hänskjutande domstolen att göra en sådan prövning. Det är således exakt denna fråga som ska bedömas nedan.

2. Huvudförslag

160. Jag noterar att ordalydelsen i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 (såsom det har erinrats om i punkt 147 ovan) särskilt har tolkats i domen i målet Alheto, i vilken EU-domstolen i huvudsak förklarade att medan uttrycket ”aktuellt behov” lyfter fram skyldigheten för den nationella domstolen att i förekommande fall beakta nya omständigheter som har kommit fram efter antagandet av det överklagade beslutet, så kräver uttrycket ”full” att domstolen prövar såväl de omständigheter som den beslutande myndigheten har beaktat eller skulle ha kunnat beakta (men inte beaktade).

161. Det följer vidare av EU-domstolens senare praxis att ”full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd” avser en ”fullständig och uppdaterad” prövning och att unionslagstiftaren har föreskrivit denna prövningsstandard för att ge den nationella domstolen möjlighet att, ”när denna anser sig förfoga över samtliga i detta avseende nödvändiga uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna”, med bindande verkan avgöra frågan ”huruvida sökanden uppfyller de villkor som uppställs … för att tillerkännas internationellt skydd”.

162. Mot bakgrund av dessa klargöranden och med beaktande av det sammanhang i vilket artikel 46.3 i direktiv 2013/13 verkar liksom de mål som eftersträvas med detta direktiv anser jag att skyldigheten att göra en full, eller som EU-domstolen har förklarat, ”fullständig” och uppdaterad prövning, i princip innebär att den nationella domstolen är skyldig att ex officio beakta ett formfel bestående i att den berörda ansökan prövats i enlighet med de särskilda prövningsregler som är knutna till begreppet säkert ursprungsland, när villkoren för deras tillämplighet inte var uppfyllda.

163. För att förklara min ståndpunkt vill jag för det första erinra om att unionens primärrätt ålägger unionslagstiftaren en skyldighet att iaktta Genèvekonventionen och att den även stadfäster rätten till asyl som en grundläggande rättighet. Detta innebär att unionslagstiftning som har antagits för att konkretisera denna rättighet, såsom direktiv 2013/32, måste utformas och tolkas i enlighet med dessa primärrättsliga krav. Dessa rättsakter ska vidare tolkas med beaktande av arten av de rättigheter som tredjelandsmedborgare kan göra gällande enligt direktiv 2011/95, genom vilket det inom Europeiska unionen inrättas en särskild rättslig ordning för internationellt skydd.

164. EU-domstolen har i detta hänseende redan förklarat att när en tredjelandsmedborgare uppfyller de villkor för att beviljas internationellt skydd som föreskrivs i direktiv 2011/95, är medlemsstaterna i princip skyldiga att bevilja den status som har begärts, eftersom de i detta avseende inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning.

165. Det innebär att momenten i domstolsprövningen enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32 ska förstås på ett sätt som bidrar till att säkerställa att personer som uppfyller de tillämpliga villkoren beviljas internationellt skydd och likaså till att förhindra att sådant skydd nekas trots att de tillämpliga villkoren är uppfyllda.

166. Försåvitt avser förevarande mål följer det för det andra av begreppet säkert ursprungsland, i den mening som avses i direktiv 2013/32, att prövningen av en ansökan som omfattas av detta begrepp vilar på en presumtion om säkerhet i sökandens ursprungsland, vilken det ankommer på sökanden att motbevisa inom ramen för ett förfarande som dessutom kan vara påskyndat.

167. Detta ändrar i sig den prövningsram som tillämpas och även om denna ram inte befriar den beslutande myndigheten från skyldigheten att göra en individuell prövning, vilket jag vid upprepade tillfällen har erinrat om, så kan en ansökan om internationellt skydd inte anses ha prövats på det adekvata och fullständiga sätt som generellt krävs enligt direktiv 2013/32, när den beslutande myndigheten har tillämpat dessa regler trots att villkoren för deras tillämplighet inte var uppfyllda.

168. För det tredje är jag inte säker på exakt hur skyldigheten att göra en ”full omprövning och prövning av det aktuella behovet” av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av sökandens behov av internationellt skydd, skulle fungera om artikel 46.3 i direktiv 2013/32, som innehåller denna skyldighet, inte tolkades så, att den kräver att den nationella domstolen ex officio prövar om det tillämpade förfarandet är rättsstridigt och om den, såsom den tjeckiska regeringen har föreslagit, var begränsad till frågan huruvida sökanden motbevisat presumtionen om säkerhet, utan att domaren gavs någon möjlighet att pröva tillämpligheten av det begrepp som gör att denna presumtion blir tillämplig över huvud taget.

169. Det förhållandet att det inte är möjligt att pröva huruvida det var rättsstridigt att tillämpa den processuella ramen om inte sökanden har åberopat denna omständighet innebär att den nationella domstolen skulle tvingas förbli bunden av ett processuellt val som gjorts av den beslutande myndigheten, vilket i förevarande fall inte bara skulle påverka tidsramen för förfarandet, utan även omfattningen av prövningen (på grund av tillämpningen av presumtionen om säkerhet i sökandens ursprungsland).

170. Under dessa förhållanden medför den omständigheten att den nationella domstolen inte får pröva om det eventuellt var rättsstridigt att tillämpa de prövningsregler som faktiskt har färgat hela förfarandet för prövning av sökandens internationella skyddsbehov att den nationella domstolen åläggs otillbörliga begränsningar, som hindrar den från att överskrida de gränser som den berörda prövningsordningen föreskriver när det kommer till bedömningen av huruvida sökanden ska beviljas internationellt skydd.

171. Besvarandet av den frågan är, såsom redan har påpekats, den övergripande logiska grunden för de processuella regler som fastställs i direktiv 2013/32. Vid antagandet av den nya definitionen av domstolsprövningens omfattning i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 ville unionslagstiftaren enligt min mening säkerställa en fullständig prövning av ärendena, vilket leder till slutsatsen att den domstolsprövning som avses i denna bestämmelse med nödvändighet omfattar lagenligheten av det förfarande som har tillämpats vid prövningen av en viss ansökan.

172. Det bör tilläggas att den nationella domstolen, när den omprövar ett beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd som prövats i enlighet med de särskilda regler som är omtvistade här, naturligtvis kan komma fram till att de uppgifter som finns tillgängliga i målakten medför att avslagsbeslutet ska upphävas och att internationellt skydd ska beviljas. I en sådan situation delar jag kommissionens uppfattning att det saknar relevans att göra en bedömning av huruvida det var lagenligt att beteckna det berörda tredjelandet som säkert ursprungsland.

173. Med detta sagt, och i motsats till kommissionens mer allmänna ståndpunkt, följer det av vad som anförts ovan att det förblir relevant att pröva lagenligheten av det fastställande som säkert ursprungsland som är omtvistat här när den nationella domstolen inte kan dra en annan slutsats i sak än den som den beslutande myndigheten har dragit.

174. De enda sätt på vilka domstolen kan säkerställa att ansökan prövas på ett adekvat och fullständigt sätt (efter att ha blivit underkastad prövningsregler som inte borde ha tillämpats) är nämligen att antingen själv genomföra prövningen eller att återförvisa ärendet till den beslutande myndigheten. I båda situationerna måste den nationella domstolen kunna åsidosätta varje processuell behandling av ärendet (vilket med nödvändighet innebär att ta ställning till dess lagenlighet) och, i förekommande fall, meddela ett bindande avgörande om den korrekta processuella ram inom vilken ansökan ska prövas på nytt av den beslutande myndigheten, oberoende av om sökanden har gjort gällande att den processuella ram som tillämpades i första instans var rättsstridig eller inte.

175. Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att EU-domstolen i domen i målet Fathi tolkade artikel 46.3 i direktiv 2013/32 så, att den inte ålägger den nationella domstolen att ex officio pröva om kriterierna och mekanismerna för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt Dublin III‑förordningen har tillämpats korrekt. EU-domstolens nekande svar motiverades av specifika bestämmelser i de båda omtvistade unionsrättsakterna, enligt vilka förfaranden mellan medlemsstater i enlighet med Dublin III‑förordningen undantas från tillämpningsområdet för direktiv 2013/32. Något sådant undantag är däremot inte tillämpligt i förevarande sammanhang.

176. Ovanstående slutsats påverkas inte heller av att artikel 46.3 i direktiv 2013/32 inte innehåller någon hänvisning till en prövning ex officio och därmed skiljer sig från artikel 46.4 och 46.6 i samma direktiv, där detta begrepp används, såsom den nederländska regeringen har framhållit.

177. För det första anges det nämligen i artikel 46.4 direktiv 2013/32 bland annat att ”[m]edlemsstaterna får … föreskriva att beslut” som fattats i samband med förfaranden vid gränsen eller i transitzoner ”ska bli föremål för granskning ex officio”. I artikel 46.6 i direktiv 2013/32 behandlas för det andra konsekvenserna av möjligheten att förhindra att sökande i vissa situationer (exempelvis sökande från säkra ursprungsländer) automatiskt tillåts stanna kvar på det nationella territoriet i avvaktan på ett överklagande av beslutet om avslag på deras ansökan. Denna möjlighet förutsätter att de nationella domstolarna är behöriga att avgöra om sökanden får stanna kvar i medlemsstaten ”antingen på begäran av sökanden eller ex officio …”.

178. Jag anser inte att någon av dessa aspekter är relevanta för förevarande bedömning, eftersom ingen av dem rör omfattningen av prövningen av sökandens ärende.

179. Med detta sagt kan unionslagstiftarens beslut att använda olika ord och uttryck för att beskriva prövningen i olika punkter i samma bestämmelse (nämligen uttrycket ex officio i artikel 46.4 och 46.6 i direktiv 2013/32, å ena sidan, och ordet ”full” i artikel 46.3 i samma direktiv, å andra sidan) förvisso inte ignoreras.

180. I detta avseende antyder de synpunkter som redovisats ovan emellertid inte att skyldigheten att göra en ”full” domstolsprövning av de rättsliga omständigheterna i enlighet med artikel 46.3 i direktiv 2013/32 skulle medföra en skyldighet för de nationella domstolarna att ex officio pröva dessa omständigheter, utan någon begränsning av deras materiella omfattning. Det finns än mindre skäl till att så skulle vara fallet, eftersom adjektivet ”full”, såsom framgår av domen i målet Alheto, bland annat omfattar rättsliga omständigheter som inte prövats av den myndighet som dömde i första instans. Om detta krav kombinerades med skyldigheten att göra en prövning ex officio, skulle detta innebära en skyldighet för de nationella domstolarna att ex officio pröva en möjligen obestämbar kategori av rättsliga frågor.

181. Däremot är frågan huruvida korrekta prövningsregler tillämpades vid prövningen av ansökan, för det första, med nödvändighet en del av den bedömning som den beslutande myndigheten gjorde. För det andra har jag förklarat att den beslutande myndighetens val att tillämpa de särskilda prövningsregler som är knutna till begreppet säkert ursprungsland påverkar parametrarna för denna prövning och därför har ett nära samband med omfattningen av de uppgifter som samlats in och därför eventuellt är tillgängliga för domstolsprövning.

182. Mot denna bakgrund är jag av uppfattningen att artikel 46.3 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att en nationell domstol, som har att pröva ett överklagande av ett beslut varigenom en ansökan om internationellt skydd har avslagits som uppenbart ogrundad, i den mening som avses i artikel 32.2 i direktiv 2013/32, inom ramen för de särskilda prövningsregler som är knutna till begreppet säkert ursprungsland, är skyldig att ex officio pröva huruvida det berörda fastställandet som säkert ursprungsland var oförenligt med kraven i direktiv 2013/32, när denna omständighet inte har åberopats av sökanden, och när denna domstol inte kan dra en annan slutsats i sak än den som den beslutande myndigheten har dragit.

3. Andrahandsargument

183. För det fall att EU-domstolen inte skulle dela den bedömning som jag har redovisat ovan och i stället skulle finna att uttrycket ”full omprövning och prövning av det aktuella behovet” som anges i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 inte innebär en skyldighet för den nationella domstolen att ex officio beakta ett formfel relaterat till de tillämpade prövningsreglerna, följer det att en sådan fråga i princip ska avgöras av medlemsstaterna, med förbehåll för principerna om likvärdighet och effektivitet.

184. För det första kräver likvärdighetsprincipen att ett yrkande som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt och ett liknande yrkande som grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten behandlas lika.

185. Den hänskjutande domstolen har, såsom redan indikerats, påpekat att det finns en praxis inom de tjeckiska förvaltningsdomstolarna som innebär att de nationella domstolarna, inom de områden – som jag förstår det – som regleras av nationell lag, ex officio ska beakta formfel, när dessa formfel består i att förvaltningsmyndigheten har fattat ett beslut som var uteslutet med hänsyn till de processuella omständigheterna i ärendet. Samtidigt har den hänskjutande domstolen hänvisat till den omständigheten att denna praxis inte har utvidgats till att omfatta domstolsprövning av beslut avseende ansökningar om internationellt skydd som regleras av tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser.

186. I detta avseende hänvisar jag till fast rättspraxis, enligt vilken frågan om huruvida likvärdighetsprincipen är tillämplig avgörs på grundval av om de ifrågavarande yrkandena, som grundar sig på nationell rätt respektive unionsrätt, faktiskt är jämförbara. Denna fråga ska bedömas med hänsyn till ”saken, grunden och de centrala delarna” samt ”de aktuella reglernas funktion i förfarandet som helhet vid de olika nationella domstolarna samt med beaktande av hur förfarandet är utformat och reglernas särdrag”. Det följer även av fast rättspraxis att denna prövning ankommer på den nationella domstolen, som har direkt kunskap om de tillämpliga processuella reglerna.

187. Mot denna bakgrund ankommer det således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de yrkanden som grundar sig på bestämmelser i nationell rätt och avseende vilka de nationella domstolarna är skyldiga att ex officio kontrollera förfarandets lagenlighet är jämförbara med det som är omtvistat här. Om så är fallet, kräver likvärdighetsprincipen att den nationella domstolen tillämpar denna nationella praxis även på talan i det mål som är anhängigt vid den.

188. För det andra ska det vid bedömningen av effektivitetsprincipen undersökas huruvida artikel 75.2 i förvaltningsprocesslagen, som begränsar domstolsprövningen av förvaltningsbeslut till en prövning av vad parterna anfört till stöd för sin talan, gör det omöjligt eller orimligt svårt för sökandena att utöva sina rättigheter enligt relevanta unionsrättsliga bestämmelser.

189. Enligt EU-domstolens fast praxis ska, vid bedömningen av frågan huruvida en nationell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva sina rättigheter enligt unionsrätten, hänsyn tas till bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – i de olika nationella rättsinstanserna, samt, i förekommande fall, till skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning.

190. När det gäller de nationella domstolarnas skyldigheter att agera ex officio konstaterar jag att det följer av EU-domstolens allmänna praxis att effektivitetsprincipen inte innebär någon skyldighet för de nationella domstolarna att ex officio pröva en grund som är hänförlig till en unionsrättslig bestämmelse, oberoende av dess betydelse för unionens rättsordning, om parterna har en verklig möjlighet att vid en nationell domstol åberopa en sådan grund.

191. Med detta sagt är det ena sidan riktigt att EU-domstolen successivt har fastställt mer långtgående skyldigheter för de nationella domstolarna att agera ex officio på konsumenträttens område, kort sagt för att säkerställa att oskäliga avtalsvillkor inte binder konsumenterna.

192. Det följer emellertid av EU-domstolens praxis att detta synsätt i korthet är specifikt för det område inom vilket det utvecklats. EU-domstolen har nämligen förklarat att denna strategi inte erfordras i samband med straffrättsliga förfaranden och jag ser ingen anledning att göra en annan bedömning i förevarande sammanhang.

193. Å andra sidan är det också riktigt att EU-domstolen har slagit fast att den behöriga rättsliga myndigheten ex officio ska pröva lagenligheten av förvar av tredjelandsmedborgare, även med avseende på de skäl som inte har åberopats av den berörda personen.

194. EU-domstolen kom emellertid inte fram till denna slutsats med hänvisning till effektivitetsprincipen, utan mot bakgrund av de specifika och precisa regler som unionslagstiftaren har föreskrivit med avseende på domstolsprövning av förvar av tredjelandsmedborgare, vilket påminner starkt om min bedömning ovan mot bakgrund av den exakta regeln i artikel 46.3 i direktiv 2013/32.

195. För det fall att EU-domstolen inte skulle följa mitt huvudförslag anser jag således att det svar som ska ges på den tredje frågan mot bakgrund av effektivitetsprincipen måste grunda sig på EU-domstolens allmänna praxis, såsom det erinrats om i punkt 190 ovan.

196. Ur det perspektivet finns det ingenting i handlingarna i målet som tyder på att CV inte skulle ha haft möjlighet att, inom ramen för sin talan vid den hänskjutande domstolen, göra gällande att fastställandet som säkert ursprungsland var oförenligt med villkoren i bilaga I till direktiv 2013/32.

197. Med detta sagt har den hänskjutande domstolen påpekat att det påskyndade förfarandet gör det särskilt svårt för sökandena att framföra sina argument.

198. Detta innebär emellertid inte i sig att det skulle vara omöjligt eller orimligt svårt för sökande, såsom CV, att ifrågasätta tillämpligheten av begreppet säkert ursprungsland.

199. Det är sant, som den tyska regeringen har anfört, att rollerna inom ramen för förfarandet i första instans skiljer sig åt mellan sökandena, å ena sidan, och de beslutande myndigheterna, å andra sidan.

200. Mer specifikt följer det av artikel 4.1 i direktiv 2011/95 att medan de som ansöker om internationellt skydd är skyldiga att lägga fram alla faktiska omständigheter som behövs för prövningen, kan det inte krävas att de tar upp frågor som rör den rättsliga ramen för prövningen av deras ansökan. Denna uppgift åligger den beslutande myndigheten, vilket bekräftas i allmänna ordalag i samma bestämmelse, där det anges att ”[d]et är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan”.

201. Med detta sagt får jag inte intrycket att en sådan fördelning av arbetsuppgifterna mellan sökande som åberopar de faktiska omständigheterna och nationella myndigheter som rättsligt kvalificerar dem i sig skulle medföra några strukturellt överdrivna svårigheter, vilka under alla omständigheter skulle komma att kompenseras av de nationella domstolarnas skyldighet att ex officio beakta rättsfrågor som kanske bedömts på ett felaktigt sätt. Vidare anges det i kapitel II i direktiv 2013/32 de allmänna garantier som medlemsstaterna ska erbjuda alla sökande, även inom ramen för det påskyndade förfarandet, såsom skyldigheten att tillhandahålla information om det förfarande som tillämpas, och om hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas eller skyldigheten att tillhandahålla kostnadsfritt rättsligt bistånd vid överklaganden.

202. Även om medlemsstaternas skyldighet att erbjuda dessa garantier kan vara underkastade vissa begränsningar och i vissa fall ska tillhandahållas på begäran (vilket förutsätter att sökanden är medveten om deras existens), framgår det inte av handlingarna i målet att CV skulle ha nekats dessa förmåner. Det finns inte heller något som tyder på att tidsfristen för möjligheten att överklaga skulle vara så kort att det skulle ha varit orimligt svårt eller omöjligt för sökanden att göra gällande att det omtvistade fastställandet som säkert ursprungsland var rättsstridigt.

203. Under dessa omständigheter anser jag inte att effektivitetsprincipen medför en skyldighet för den nationella domstolen att ex officio pröva om fastställandet av landet som säkert ursprungsland var oförenligt med direktiv 2013/32.

V. Förslag till avgörande

204. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen ska besvara de frågor som ställts av Krajský soud v Brně (Regiondomstolen i Brno, Republiken Tjeckien) på följande sätt: 1. Artikel 37.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, jämförd med bilaga I till detta direktiv, ska tolkas så, att den omständigheten att ett tredjeland, som har fastställts vara ett säkert ursprungsland i den mening som avses i ovannämnda bestämmelser, har åberopat artikel 15 i Europakonventionen inte automatiskt hindrar att det även fortsättningsvis betecknas som ett säkert ursprungsland. De behöriga myndigheterna ska emellertid beakta detta åberopande när de beslutar huruvida beteckningen som säkert ursprungsland kan bibehållas, särskilt mot bakgrund av omfattningen av de åtgärder som avviker från skyldigheterna i Europakonventionen och som beskrivs i den underrättelse som lämnats in enligt artikel 15 i Europakonventionen samt deras genomförande i praktiken. 2. Artikel 37.1 i direktiv 2013/32, jämförd med bilaga I till detta direktiv, ska tolkas så, att den endast tillåter att ett land betecknas som ett säkert ursprungsland i sin helhet, då de tillämpliga villkoren är uppfyllda inom hela det berörda tredjelandets territorium. 3. Artikel 46.3 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att när en nationell domstol, som har att pröva ett överklagande av ett beslut varigenom en ansökan om internationellt skydd har avslagits som uppenbart ogrundad inom ramen för de särskilda prövningsregler som är knutna till begreppet säkert ursprungsland, slår fast att det berörda fastställandet som säkert ursprungsland är oförenligt med direktiv 2013/32, är den skyldig att ex officio beakta denna omständighet, när den inte har åberopats av sökanden, och när denna domstol inte kan dra en annan slutsats i sak än den som den beslutande myndigheten har dragit.

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (EUT L 180, 2013, s. 60) (nedan kallat direktiv 2013/32).

3 Se den information som finns tillgänglig på engelska på adress: https://whoiswho.euaa.europa.eu/Pages/safe-country-concept.aspx.

4 Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades den 4 november 1950 (ETS nr 005) och trädde i kraft den 3 september 1953, ändrad genom protokoll nr 11, 14 och 15 och kompletterad genom protokoll nr 1, 4, 6, 7, 12, 13 och 16.

5 Protokoll (nr 24) om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater (EUT C 83, 2010, s. 305), som bilagts EUF-fördraget (nedan kallat protokoll nr 24).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) (nedan kallat direktiv 2011/95).

7 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll noterar jag att detta territoriella undantag förefaller ha tagits bort med verkan från och med den 1 oktober 2023 genom Vyhláška č. 289/2023 Sb, kterou se mění vyhláška č. 328/2015 Sb. (dekret nr 289/2023 om ändring av dekret nr 328/2015) (nedan kallat dekret nr 289/2023). Se information om detta som finns tillgänglig på engelska på adress: https://whoiswho.euaa.europa.eu/Pages/safe-country-concept.aspx.

8 Vidare ska ministeriet enligt 85b § punkt 1 i lagen om asyl, efter ett beslut om att avslå en ansökan om internationellt skydd såsom uppenbart ogrundad, såvida inte beslutet har upphävts av domstol, eller efter ett beslut av en regional domstol att inte bevilja uppskov med verkställigheten, ex officio utfärda ett utvisningsbeslut mot den utländska medborgaren med en tidsfrist på högst en månad.

9 I begäran om förhandsavgörande hänvisas till två handlingar betitlade Évaluation de la Moldavie comme pays d’origine sûr, situation en juillet 2021, av den 28 juli 2021 respektive Informations du Bureau fédéral de la Migration et des Réfugiés de juin 2021.

10 Se fotnot 7 ovan.

11 Note Verbale No. FRA-CoE/352.6/410110 (Verbalnot nr FRA-CoE/352.6/410110) från Republiken Moldaviens ständiga representation, daterad den 11 april 2024, registrerad vid generalsekretariatet den 11 april 2024, tillgänglig på engelska på adress: rm.coe.int/0900001680af4f7e.

12 Se fotnot 7 ovan.

13 ”Enligt fast rättspraxis presumeras en begäran om förhandsavgörande som framställs till EU-domstolen vara relevant. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.” Se, exempelvis, dom av den 7 mars 2024, Roheline Kogukond m.fl. ( C‑234/22, EU:C:2024:211, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

14 Se artiklarna 36 och 37 i (och bilaga I till) direktiv 2013/32 (säkert ursprungsland), respektive artikel 38 (säkert tredjeland) och artikel 39 (europeiskt säkert tredjeland) i direktiv 2013/32. För en förklaring av dessa olika begrepp, se Europeiska unionens asylbyrå (nedan kallad EUAA), Applying the Concept of Safe Countries in the Asylum Procedure (Tillämpning av begreppet säkra länder i asylförförfarandet), december 2022. Se även Goldner Lang, I. och Nagy, B., ”External border control techniques in the EU as a challenge to the principle of non-refoulement”, European Constitutional Law Review, vol. 17, 3.e uppl., 2021, s. 442–470.

15 Såsom rapporteras i Martenson, H. och McCarthy, J., ”In General, no serious risk of persecution”: Safe country of origin practices in nine European States”, Journal of Refugee Studies, vol. 11, nr 3, 1998, s. 304–325, särskilt på s. 306. Se även van Selm J., Access to Procedures ”Safe Third Countries”, ”Safe Countries of Origin” and ”Time Limits”, 2001, tillgänglig på engelska på adress: https://www.unhcr.org/media/access-procedures-safe-third-countries-safe-countries-origin-and-time-limits

16 Beträffande dessa båda aspekter, se, exempelvis, Goodwin-Gill, G.S., ”Safe country? Says who?”, International Journal of Refugee Law, vol. 4, 2:a uppl., april 1992, s. 248–250; Costello, C., ”Safe country? Says who?”, International Journal of Refugee Law, vol. 28, 4:a uppl., 2016, s. 601–622. Se även, analogt, dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 65) (nedan kallad domen i målet Samba Diouf).

17 Se bilaga I första stycket till direktiv 2013/32.

18 Se, för en interaktiv karta som inbegriper förteckningen över säkra ursprungsländer, https://whoiswho.euaa.europa.eu/Pages/safe-country-concept.aspx.

19 Rådets direktiv av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13). Detta direktiv upphävdes genom direktiv 2013/32.

20 Dom av den 6 maj 2008, parlamentet/rådet ( C‑133/06, EU:C:2008:257). Samma idé återkom senare i olika lagstiftningsförslag. Se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en EU:s gemensamma förteckning över säkra ursprungsländer enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU och om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd och om ändring av direktiv 2013/32/EU (COM(2015) 452 final) och förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (COM(2016) 467 final), s. 17 och 18. För det senaste inslaget i lagstiftningsprocessen som var tillgängligt när detta förslag till avgörande utarbetades, se artikel 61.2 i Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och upphävande av direktiv 2013/32/EU, dokument PE 16 2024 REV 1, av den 15 maj 2024.

21 Konvention angående flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen).

22 I direktivtexten hänvisas till Easo (Europeiska stödkontoret för asylfrågor), som dock har blivit Europeiska unionens asylbyrå (EUAA). Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2303 av den 15 december 2021 om Europeiska unionens asylbyrå och om upphävande av förordning (EU) nr 439/2010 (EUT L 468, 2021, s. 1).

23 Artikel 37.3 i direktiv 2013/32.

24 Dom av den 25 juli 2018, A ( C‑404/17, EU:C:2018:588, punkt 25) (nedan kallad domen i målet A). Se även artikel 36.1 i direktiv 2013/32.

25 Artikel 31.9 i direktiv 2013/32.

26 Min kursivering. Se artikel 32.2 i direktiv 2013/32 jämförd med artikel 31.8 b i samma direktiv, samt domen i målet A, punkt 26. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att ministeriet gjorde denna kvalificering med avseende på CV:s ansökan.

27 Såsom även noterades i domen i målet A, punkt 27, med hänvisning till artikel 46.5 och 46.6 i direktiv 2013/32. Jag erinrar om att den hänskjutande domstolen, på CV:s begäran, beviljade uppskov med verkställigheten av avslagsbeslutet i avvaktan på resultatet av hans överklagande. Se punkt 29ovan.

28 I förevarande mål anser jag det inte vara nödvändigt att diskutera kommissionens ståndpunkt att artikel 16 i lagen om asyl, som återges i punkt 18 i förevarande förslag till avgörande, är oförenlig med direktiv 2013/32, eftersom den undantar sökande från säkra ursprungsländer från en individuell prövning av behovet av internationellt skydd. Om så skulle vara fallet skulle jag instämma jag med kommissionen. Med detta sagt framgår det inte av begäran om förhandsavgörande att bedömningen av CV:s ansökan inte innefattade en prövning av hans behov av internationellt skydd.

29 Europadomstolens dom av den 21 september 2021, Dareskizb mot Armenien, CE:ECHR:2021:0921JUD006173708, § 59 och där angiven rättspraxis (nedan kallad Europadomstolens dom i målet Dareskizb).

30 Ibidem.

31 Såsom följer direkt av artikel 15.1 i Europakonventionen.

32 Se artiklarna 1 och 3 i protokoll nr 6 till Europakonventionen, artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 13 till Europakonventionen och artikel 4.1 och 4.3 i protokoll nr 7 till Europakonventionen.

33 Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 26 september 2023, Yüksel Yalçınkaya mot Turkiet, CE:ECHR:2023:0926JUD001566920, § 348 och där angiven rättspraxis (nedan kallad Europadomstolens dom i målet Yüksel Yalçınkaya).

34 Se Europadomstolens dom i målet Dareskizb, § 62.

35 I det avseendet tycks Europadomstolen ha godtagit att det exceptionella läge som en fördragsslutande part åberopar för att utlösa artikel 15 i Europakonventionen kanske inte kan beskrivas som tillfälligt. Se Europadomstolens dom av den 19 februari 2009, A. m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2009:0219JUD000345505, § 178 (nedan kallad Europadomstolens dom i målet A. m.fl. mot Förenade kungariket), där Europadomstolen dock konstaterade att ”frågan om responsens proportionalitet kan vara kopplad till nödlägets varaktighet”.

36 Europadomstolens dom i målet i Yüksel Yalçınkaya, §§ 349 och 350 och där angiven rättspraxis.

37 Se Europadomstolens dom i målet A. m.fl. mot Förenade kungariket, § 184 och där angiven rättspraxis.

38 Se Europadomstolens dom i målet A. m.fl. mot Förenade kungariket, § 161 och där angiven rättspraxis.

39 Såsom även bekräftas i Europadomstolen, Guide on Article 15 of the European Convention on Human Rights – Derogation in time of emergency (Vägledning om artikel 15 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – Avvikelse från konventionsförpliktelse vid nödläge), februari 2022, s. 5, punkt 4.

40 Se den särskilda sida som Europarådet har dedikerat åt förteckningen över anmälda avvikelser som finns tillgänglig på engelska på adress: https://www.coe.int/en/web/conventions/derogations-covid-19

41 Se Steering Committee for Human Rights (CDDH), Drafting Group on Human Rights in Situations of Crisis (CDDH-SCR), ”Draft Explanatory Memorandum to the draft Recommendation of the Committee of Ministers on the effective protection of human rights in situations of crisis” (styrkommittén för de mänskliga rättigheterna (CDDH), beredningsgruppen för mänskliga rättigheter i krislägen (CDDH-SCR), ”Utkast till motivering till utkastet till rekommendation från ministerkommittén om ett effektivt skydd för mänskliga rättigheter i krislägen”), CDDH-SCR(2024)02, den 10 januari 2024, punkt 46.

42 Den underrättelse som Moldavien lämnade in i samband med covid-19-pandemin är inte aktuell här. För återkallelsen av denna underrättelse, se Note Verbale No FRA-CoE/352/175 (Verbalnot nr FRA-CoE/352/175) från Republiken Moldaviens ständiga representation, daterad den 29 april 2021, registrerad vid generalsekretariatet den 29 april 2021, tillgänglig på engelska på adress: rm.coe.int/1680a24f55.

43 Se bilaga I första stycket till direktiv 2013/32.

44 Steering Committee for Human Rights (CDDH), Drafting Group on Human Rights in Situations of Crisis (CDDH-SCR), ”Draft Recommendation of the Committee of Ministers on the effective protection of human rights in situations of crisis” (styrkommittén för de mänskliga rättigheterna (CDDH), beredningsgruppen för mänskliga rättigheter i krislägen (CDDH-SCR), ”Utkast till rekommendation från ministerkommittén om ett effektivt skydd för mänskliga rättigheter i krislägen”), CDDH-SCR(2024)01, den 10 januari 2024, skäl 8.

45 Se punkt 61 ovan.

46 Vid förhandlingen hänvisade den tjeckiska regeringen till exemplet med covid-19-pandemin, under vilket tre medlemsstater beslutade att åberopa artikel 15 i Europakonventionen, såsom har påpekats i punkt 63 ovan, medan de övriga medlemsstaterna inte gjorde det, trots att, såsom jag förstår detta argument, den underliggande situation som pandemin medförde inte i grunden skilde sig åt mellan dessa medlemsstater.

47 Jag förstår det som att denna underrättelse motsvarar ”Note Verbale No FRA-CoE/352/81” (”verbalnot nr FRA-CoE/352/81”) från Republiken Moldaviens ständiga representation vid Europarådet, daterad den 25 februari 2022, registrerad hos generalsekretariatet den 25 februari 2022, tillgänglig på engelska på adress: https://rm.coe.int/0900001680a5a421. Även om aktuell status för denna avvikelse inte står helt klar för mig baserat på allmänt tillgängliga källor, förstår jag det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, som att det undantagstillstånd som Moldavien åberopade senare upphävdes eftersom det tycks följa av andra stycket i Note verbale No FRA-CoE/352/96 (verbalnot nr FRA-CoE/352/96) från Republiken Moldaviens ständiga representation vid Europarådet, daterad 3 mars 2022, registrerad hos generalsekretariatet den 3 mars 2022, tillgänglig på engelska på adress: https://rm.coe.int/0900001680a5b630, som den hänskjutande domstolen också hänvisar till.

48 Se Note Verbale No FRA-CoE/352/96” (verbalnot nr FRA-CoE/352/96) till vilken det hänvisas i föregående fotnot. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll verkar den avvikelse som anmäldes i underrättelse av den 3 mars 2022 ha förlängts successivt till den 31 december 2023 och förefaller ha återkallats den 11 april 2024 genom den underrättelse som nämns i fotnot 11 ovan, såsom noterats i punkt 33. För en fullständig förteckning över underrättelser se https://www.coe.int/en/web/conventions/cets-number-/-abridged-title-known?module=declarations-by-treaty&numSte=005&codeNature=0.

49 För en fullständig förteckning över åtgärder, se Note verbale No FRA-CoE/352/96 (verbalnot nr FRA-CoE/352/96), till vilken det hänvisas i fotnot 47 ovan.

50 Se Note verbale No FRA-CoE/352/96 (verbalnot nr FRA-CoE/352/96), till vilken det hänvisas i fotnot 47 ovan.

51 Se, exempelvis Note verbale No. FRA-CoE/352.2/410 (verbalnot nr FRA-CoE/352.2/410) från Republiken Moldaviens ständiga representation vid Europarådet, daterad den 29 november 2023, registrerad hos generalsekretariatet den 29 november 2023, tillgänglig på engelska på adress: https://rm.coe.int/0900001680ad80c6, och de tidigare underrättelser som finns tillgängliga på den webbplats till vilken det hänvisas i fotnot 48 ovan.

52 Note verbale No. FRA-CoE/352/124 (verbalnot nr FRA-CoE/352/124) från Republiken Moldaviens ständiga representation vid Europarådet, daterad den 2 april 2021.

53 Se punkt 47 ovan. I skäl 48 i direktiv 2013/32 anges, bland annat, att ”[o]m en medlemsstat får kännedom om en betydande förändring av människorättssituationen i ett land som det betecknat som säkert bör medlemsstaten säkerställa att en översyn av situationen genomförs så snart som möjligt och att beteckningen som säkert land ändras vid behov”.

54 De andra undantagen är, i enlighet med vad som föreskrivs i led b) och c) i den enda artikeln i protokoll nr 24, knutna till inledandet respektive slutförandet av det förfarande som avses i artikel 7.1 och 7.2 FEU, och som rör att ”en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter värden som anges i artikel 2 [FEU]”. Det fjärde undantaget är tillämpligt när en medlemsstat beslutar att pröva en viss ansökan på särskilda villkor, i enlighet med led d i den enda artikeln i protokoll nr 24.

55 Se artikel 33 i direktiv 2013/32.

56 Genom Amsterdamfördraget fogades protokollet om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater till EG‑fördraget (EGT C 340, 1997, s. 103).

57 Se, mer allmänt, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454, punkterna 191 och 192).

58 I det fjärde skälet i protokoll nr 24 erinras det om att ”varje europeisk stat som ansöker om medlemskap i unionen i enlighet med artikel 49 [FEU] måste respektera de värden som anges i artikel 2 [FEU]”. Se även det tredje skälet i det ursprungliga protokollet.

59 Se det sjätte skälet i protokoll nr 24 och det femte skälet i det ursprungliga protokollet.

60 Det åttonde skälet i båda protokollen. Det ursprungliga protokollets existens har förklarats med fallet med en ansökan om internationellt skydd som lämnades in i Belgien av en spansk medborgare som anklagades för att ha deltagit i terroristverksamhet, där den belgiska domstolen gick med på att inte betrakta Spanien som säkert. Martenson, H. och McCarthy, J., ”In general, no serious risk of persecution: Safe country of origin practices in nine European States”, Journal of Refugee Studies, vol. 11, nr 3 (1998), s. 311. Se även van Selm J., Access to Procedures ”Safe Third Countries”, ”Safe Countries of Origin” and ”Time Limits”, 2001, punkt 93, tillgänglig på engelska på adress: https://www.unhcr.org/media/access-procedures-safe-third-countries-safe-countries-origin-and-time-limits Jag noterar att Belgien avgav en förklaring (förklaring nr 5 om protokollet om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 340, 1997, s. 144) som fogades till Amsterdamfördraget) om att landet i enlighet med sina skyldigheter enligt Genèvekonventionen skulle göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat.

61 I förevarande fall anser jag det inte vara nödvändigt att undersöka huruvida en medlemsstats åberopande av artikel 15 i Europakonventionen endast medför en möjlighet att pröva ansökningar från medborgare i den staten, såsom den tjeckiska regeringen har gjort gällande, eller om det medför en skyldighet att göra detta, såsom den hänskjutande domstolen anser. Med hänsyn till att protokoll nr 24 utgör ett undantag från den allmänna skyldigheten att pröva ansökningar om internationellt skydd, skulle jag dock vara benägen att stödja den hänskjutande domstolens tolkning.

62 Se förklaringen i fotnot 7 och punkt 34 ovan.

63 I artikel 8 i direktiv 2011/95, som ibland kallas det interna skyddsalternativet eller det interna flyktalternativet, föreskrivs följande i punkt 1: ”Medlemsstaterna får som ett led i bedömningen av en ansökan om internationellt skydd besluta att en sökande inte är i behov av internationellt skydd om han eller hon i en del av ursprungslandet a) inte känner någon välgrundad fruktan för förföljelse eller löper någon verklig risk för att lida allvarlig skada, eller b) har tillgång till skydd mot förföljelse eller allvarlig skada enligt definitionen i artikel 7, och han eller hon på ett säkert och lagligt sätt kan resa till och beviljas rätt till inresa i den delen av landet och rimligen kan förväntas bosätta sig där.” Min kursivering.

64 FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har likaså varnat för en sammanblandning av de två begreppen, eftersom ”de komplexa frågor som uppkommer vid tillämpningen av det interna skyddsalternativet kräver en noggrann prövning av det enskilda fallet”, vilket för övrigt, och enligt UNHCR, inte lämpar sig för en handläggning inom ramen för det påskyndade förfarandet. UNHCR, Improving Asylum Procedures: Comparative Analysis and Recommendations for Law and Practice, Key Findings and Recommendations (Förbättring av asylförfaranden: Jämförande analys och rekommendationer för lagstiftning och praxis, Centrala iakttagelser och rekommendationer), mars 2010, s. 67, se https://www.refworld.org/reference/research/unhcr/2010/en/92062. Se även UNHCR, Guidelines on International Protection No 4: ”Internal Flight or Relocation Alternative” Within the Context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol Relating to the Status of Refugees (UNHCR:s riktlinjer för internationellt skydd nr 4: Internt flykt- eller omlokaliseringsalternativ” inom ramen för artikel 1A.2 i 1951 års konvention och/eller 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning), av den 23 juli 2003, HCR/GIP/03/04, s. 8, s. 36; eller UNHCR Observations on the Law Proposal amending the Obligation to Leave and Prohibition on Entry Act, the Law Enforcement Act and the Act on Granting International Protection to Aliens (UNHCR:s kommentarer till [det estniska] lagförslaget om ändring av lagen om utreseskyldighet och inreseförbud, brottsbekämpningslagen och lagen om beviljande av internationellt skydd till utlänningar), av den 12 november 2018, punkt 22, se http://www.refworld.org/docid/5c66ceb77.html.

65 Se, exempelvis, UNHCR, Observations by the UNHCR Representation for Northern Europe on the proposal to introduce in Sweden a list of safe countries of origin (remissvar från UNHCR för de nordiska och baltiska länderna på ett svenskt lagförslag om att införa en lista över säkra ursprungsländer), av den 31 mars 2020, s. 3 punkt 8, tillgängligt på engelska på adress: www.refworld.org/docid/5e8345014.html; UNHCR, Comments on the European Commission’s Proposal for an Asylum Procedure Regulation (UNHCR:s kommentarer till Europeiska kommissionens förslag till förordning om asylförfarandet) – COM(2016) 467, april 2019, s. 43, tillgängligt på engelska på adress: www.refworld.org/docid/5cb597a27.html; UNHCR, Improving Asylum Procedures: … (Förbättring av asylförfaranden: …), det dokument som anges i fotnot 64 ovan, s. 65; UNCHR’s Summary Observations on the Amended Proposal by the European Commission for a Council Directive on Minimum Standards on Procedures in Member States for Granting and Withdrawing Refugee Status (UNHCR:s sammanfattade synpunkter på Europeiska kommissionens ändrade förslag till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus) (KOM(2000) 326 slutlig, av den 18 juni 2002), s. 8, tillgängligt på engelska på adress: https://www.refworld.org/legal/intlegcomments/unhcr/2003/en/31802

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) (C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 55), och dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 82) (nedan kallad domen i de förenade målen M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus)).

67 Se, exempelvis, UNHCR, Observations by the UNHCR Representation for Northern Europe on the proposal to introduce in Sweden a list of safe countries of origin (remissvar från UNHCR för de nordiska och baltiska länderna på ett svenskt lagförslag om att införa en lista över säkra ursprungsländer), av den 31 mars 2020, s. 4, punkt 11, tillgängligt på engelska på adress: www.refworld.org/docid/5e8345014.html; UNCHR Observations on the Law Proposal amending the Obligation to Leave … (UNHCR:s kommentarer till [det estniska] lagförslaget om ändring av lagen om utreseskyldighet …), det dokument som anges i fotnot 64 ovan, punkt 21; Improving Asylum Procedures: … (Förbättring av asylförfaranden: …), det dokument som anges i fotnot 64 ovan, s. 65; Summary of UNHCR’s Provisional Observations on the Proposal for a Council Directive on Minimum Standards on Procedures in Member States for Granting and Withdrawing Refugee Status (Council Document 14203/04, Asile 64) (Sammanfattning av UNHCR:s preliminära synpunkter på förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (rådets dokument 14203/04, Asile 64)), av den 9 november 2004, s. 4, slutet.

68 Enligt artikel 2 d i direktiv 2011/95 definieras begreppet flykting som ”en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl som nämnts ovan befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit …”. Min kursivering.

69 Se artikel 19.2 i stadgan, där det stadgas att ”[i]ngen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling”. Min kursivering. Min kursivering.

70 I artikel 30.1 i direktiv 2005/85 föreskrevs att ”… medlemsstaterna [får] behålla eller införa lagstiftning som … gör det möjligt att på nationell nivå fastställa att andra tredjeländer … är säkra ursprungsländer i samband med prövning av asylansökningar. Detta kan inbegripa att en del av ett land betraktas som säker om villkoren i bilaga II är uppfyllda med avseende på den delen.”

71 I artikel 30.3 i direktiv 2005/85 angavs följande: ”Medlemsstaterna får också behålla lagstiftning som är i kraft den 1 december 2005 och som gör det möjligt att på nationell nivå fastställa att en del av ett land skall betraktas som säker eller att ett land eller en del av ett land skall betraktas som säkra för en särskild grupp personer i det landet om villkoren … är uppfyllda med avseende på den delen eller gruppen.”

72 Se artikel 31.8 b i direktiv 2013/32. I detta direktiv fastställs det inte någon särskild tidsfrist för det påskyndade förfarandet, utan det överlåts åt medlemsstaterna att fastställa den, under förutsättning att den är ”rimlig”, såsom redan i korthet har konstaterats i punkt 50 ovan och såsom följer av artikel 31.9 i direktiv 2013/32. Tidsfristen för standardförfarandet anges däremot i artikel 31.3 och 3.5 i samma direktiv till 6 månader från det att ansökan lämnats in, vilken kan förlängas till ”högst 21 månader från det att ansökan inkommit”.

73 Se artikel 46.5 jämförd med artikel 46.6 i direktiv 2013/. Se, beträffande dessa bestämmelser, dom av den 17 december 2020, kommissionen mot Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) ( C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkterna 303 och 271). Se även beslut av den 5 juli 2018, C m.fl. ( C‑269/18 PPU, EU:C:2018:544, punkt 53).

74 Se artikel 36.1 andra stycket i direktiv 2013/32.

75 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla internationellt skydd (omarbetning) BILAGA, KOM(2009) 554 slutlig, BILAGA s.15. Min kursivering.

76 I likhet med vad som föreslås i utkasten till skäl 80 och artikel 61.2 i dokument PE 16 2024 REV 1 av den 15 maj 2024, som anges i fotnot 20 ovan, där man erkänner möjligheten att fastställa ett tredjeland som säkert ursprungsland ”med undantag för specifika delar av dess territorium eller tydligt identifierbara kategorier av personer”. Såsom tidigare nämnts utgjorde detta dokument, då detta förslag till avgörande färdigställdes, det senast tillgängliga inslaget i den pågående lagstiftningsprocessen rörande förslaget till en förordning om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och upphävande av direktiv 2013/32/EU (COM(2016) 467 final).

77 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla internationellt skydd (omarbetning) BILAGA, KOM(2009) 554 slutlig, BILAGA s.15, punkt 15.

78 Arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla internationellt skydd – konsekvensbedömning, SEC(2009) 1376, s. 34. Se även bilagor till arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla internationellt skydd – konsekvensbedömning, SEC(2009) 1376 (del II), s. 66–68.

79 I skäl 4 i direktiv 2005/85 kvalificerades ”[m]iniminormerna i detta direktiv … [som] en första åtgärd i fråga om asylförfaranden”, medan det i skäl 12 i direktiv 2013/32 anges att ”[h]uvudsyftet med [sistnämnda] direktiv är att ytterligare utveckla miniminormerna för medlemsstaternas förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd för att inrätta ett gemensamt asylförfarande i unionen”.

80 För ett erkännande av de politiska svårigheterna i detta avseende, se bilagor till arbetsdokument från kommissionens avdelningar, som anges i fotnot 78 ovan, s. 18.

81 Se artikel 30.2 och 30.3 i direktiv 2005/85.

82 På grund av skillnaderna i fråga om förekomsten av och innehållet i förteckningarna över säkra ursprungsländer.

83 Det framgår av förklaringen i punkt 108 ovan att den tidigare ordningen faktiskt skilde mellan två huvudalternativ. Medan möjligheten att fastställa att länder delvis skulle betecknas som säkra ursprungsländer på territoriell grund godtogs i samband med fastställanden på nationell nivå som grundades på de gemensamma villkoren för att fastställa länder som säkra ursprungsländer (artikel 30.2 i direktiv 2005/85), var det, såsom framgår av den ovannämnda standstill-klausulen i artikel 30.3 i direktivet, endast möjligt att fastställa att ett land skulle betraktas som ett säkert ursprungsland för en del av befolkningen om en sådan möjlighet fanns enligt befintlig nationell lagstiftning.

84 Jag erinrar om att detta endast gäller om sökanden är medborgare eller tidigare hade sin hemvist i det landet och om han eller hon samtidigt inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter.

85 Jag erinrar om att kommissionens ståndpunkt, som diskuteras i detta avsnitt, sammanfaller med den tjeckiska och den nederländska regeringens huvudsakliga ståndpunkt, enligt vilken territoriella undantag kan godtas mer generellt.

86 Europadomstolen hänvisade till ”faktisk övergripande kontroll” i sin dom av den 18 december 1996, Loizidou mot Turkiet, CE:ECHR:1996:1218JUD001531889, § 56.

87 Se, särskilt, artikel 8 i Draft articles on Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts, with commentaries, Yearbook of the International Law Commission, 2001, vol. II, del två, särskilt s. 47 och punkt 4. Talmon, S., ”The Responsibility of Outside Powers for Acts of Secessionist Entities”, International and Comparative Law Quarterly, vol. 58, nr 3, 2009, s. 493–518, särskilt på s. 493.

88 Se, särskilt, Europadomstolens dom av den 8 juli 2004, Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland, CE:ECHR:2004:0708JUD004878799, §§ 335, 392 and 394; Europadomstolens dom av den 19 oktober 2012, Catan mot Moldavien och Ryssland, CE:ECHR:2012:1019JUD004337004, §§ 109–110; Europadomstolens dom av den 23 februari 2016, Mozer mot Moldavien och Ryssland, CE:ECHR:2016:0223JUD001113810, § 99; Europadomstolens dom av den 17 juli 2018, Sandu m.fl. mot Republiken Moldavien och Ryssland, CE:ECHR:2018:0717JUD002103405, §§ 34–39.

89 Det framgår av den förklaring som den tjeckiska regeringen gav vid förhandlingen att den tjeckiska förteckningen över säkra ursprungsländer innehöll samma territoriella undantag som, med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, togs bort, tillsammans med det undantag som är omtvistat i förevarande mål, med verkan från och med den 1 oktober 2023. Se fotnot 7 ovan.

90 Jag noterar att Ungern har betecknat Amerikas förenta stater som ett säkert ursprungsland med undantag för de stater som utmäter dödsstraff. Se den information som EUAA tillhandahåller på engelska på adress: https://whoiswho.euaa.europa.eu/Pages/safe-country-concept.aspx

91 Samma slutsats följer mer allmänt av min roll att fullt ut bistå domstolen för det fall den skulle välja att inte följa mitt förslag vad gäller den andra frågan utan att, i motsats till vad jag föreslår med avseende på den första frågan, anse att ett tredjelands åberopande av artikel 15 i Europakonventionen automatiskt utesluter att det betecknas som ett säkert ursprungsland.

92 Se, exempelvis, dom av den 26 september 2018, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (Överklagandets suspensiva verkan) ( C‑180/17, EU:C:2018:775, särskilt punkterna 33 och 34). Se, mer allmänt, Prechal, S., ”Between effectiveness, procedural autonomy and judicial protection”, Izzivi prava v življenjski resničnosti. Challenges of law in life reality. Liber amicorum Marko Ilešič, Univerza v Ljubljani, Pravna fakulteta, Ljubljana, 2017, s. 601 och 391–404, särskilt på s. 395.

93 Jag erinrar om att inom ramen för systematiken i direktiv 2013/32 får den omständigheten att en ogrundad ansökan även anses vara uppenbart ogrundad till följd att medlemsstaterna kan välja att inte automatiskt tillåta sökanden att stanna kvar på det nationella territoriet i avvaktan på ett överklagande av beslutet om avslag på hans eller hennes ansökan om internationellt skydd (såsom framgår av artikel 46.5 i direktiv 2013/32 jämförd med artikel 46.6 i samma direktiv).

94 Den nederländska regeringen påpekade vid förhandlingen att beslutet att betrakta en ansökan från en sökande från ett säkert ursprungsland som uppenbart ogrundad inte förutsätter att det dessförinnan fattas ett beslut om att betrakta samma ansökan som ogrundad eftersom båda aspekterna bedöms samtidigt.

95 Det framgår av artikel 46.1 a i) i direktiv 2013/32 att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol, såsom denna rätt definieras i artikel 46.3 i samma direktiv, mot bland annat beslut om att anse en ansökan om internationellt skydd ogrundad med avseende på flyktingstatus och/eller subsidiärt skydd.

96 Jag erinrar om att det i huvudsak följer av EU-domstolens praxis att artikel 46.3 i direktiv 2013/32, liksom artikel 47 i stadgan, är tillräcklig i sig och inte behöver tydliggöras genom unionsrättsliga eller nationella bestämmelser för att enskilda ska ges en rättighet som kan åberopas som sådan. Dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 56) (nedan kallad domen i målet Torubarov).

97 Och de som har återuppstått efter antagandet av det omtvistade avslagsbeslutet. Dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 111–113) (nedan kallad domen i målet Alheto). Jag noterar att i den engelska språkversionen av den domen används inte uttrycket ”elements” utan ”new evidence” (punkterna 111 och 112) och ”evidence” (punkt 113), medan det i den franska språkversionen talas om ”nouveaux éléments” (punkterna 111 och 112) och ”éléments” (punkt 113). Med hänsyn till att den fråga som förvaltningsmyndigheten i det fallet underlät att pröva var av rättslig natur, anser jag att motsvarande del av EU-domstolens resonemang måste förstås som en hänvisning till alla faktiska eller rättsliga omständigheter, såsom framgår av punkt 118 i både den engelska och den franska språkversionen av domen. Se även dom av den 3 mars 2022, Secretary of State for the Home Department (Flyktingstatus för en statslös person av palestinskt ursprung) ( C‑349/20, EU:C:2022:151, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

98 Domen i målet Torubarov, punkt 65, och dom av den 8 februari 2024, Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till sakprövning av en efterföljande ansökan) ( C‑216/22, EU:C:2024:122, punkt 62) (nedan kallad domen i målet Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till sakprövning av en efterföljande ansökan)).

99 Se, för ett liknande resonemang (avseende direktiv 2011/95), domen i de förenade målen M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), punkt 74 och där angiven rättspraxis.

100 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring) ( C‑392/22, EU:C:2024:195, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

101 Se, för ett liknande resonemang, domen i de förenade målen M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), punkt 83.

102 Domen i målet Torubarov, punkt 50 och där angiven rättspraxis.

103 Se skäl 18 och artikel 31.2 i direktiv 2013/32.

104 Det finns ingen anledning att gå närmare in på argumentet avseende bedömningens komplexitet, som anförts av den tjeckiska regeringen, och att i förekommande fall särskilja det från rättsstridigheten av det fastställande som diskuterats i föregående avsnitt i förevarande förslag till avgörande, men jag har förstått att de nationella domstolarna slutade att betrakta Ukraina som ett säkert ursprungsland efter februari 2022, trots att Ukraina ännu inte hade strukits från förteckningen över säkra ursprungsländer. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, se dom från Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen i Republiken Tjeckien) av den 10 mars 2022, 10 Azs 537/2021–31, särskilt punkt 17 (in casu krävde sistnämnda domstol att alla berörda ansökningar skulle omprövas enligt den ordinarie ordningen). Likaså med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll avfördes Ukraina från förteckningen över säkra ursprungsländer med verkan från och med den 1 oktober 2023, genom samma dekret som anges i fotnot 7 ovan och genom vilket det omtvistade territoriella undantaget ströks. Se även https://whoiswho.euaa.europa.eu/Pages/safe-country-concept.aspx.

105 Se, för ett liknande resonemang, arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla internationellt skydd – konsekvensbedömning, av den 23 oktober 2009, SEC(2009) 1376 av den 21 oktober 2009, punkt 4.2.7. Mot bakgrund av vad som anförts i detta avsnitt anser jag det vara överflödigt att bemöta kommissionens argument att den rättsliga prövning som föreskrivs i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 inte omfattar beslutet att underställa en ansökan det påskyndade förfarandet. Jag anser för det första att detta påstående motsägs av domen i målet Samba Diouf, även när hänsyn tas till de särskilda omständigheterna i det målet. För det andra går rättsverkningarna av begreppet säkert ursprungsland utöver användningen av det påskyndade förfarandet. För det tredje prövades detta mål mot bakgrund av artikel 39 i direktiv 2005/85, som var den rättsliga föregångaren till artikel 46.3 i direktiv 2013/32. Den definition av rättsmedlets karaktär som ges i sistnämnda bestämmelse gör att frågan inte behöver undersökas närmare, eftersom det krävs en full prövning av ”såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna”, som inte måste begränsas till en materiell bedömning. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Alheto, punkt 115, och dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa) ( C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 67).

106 Detsamma gäller, enligt min mening, när den nationella domstolen anser att överklagandet ska avvisas. Se domen i målet Alheto, punkterna 119–127. Se även dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa) ( C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 69). Ett sådant konstaterande skulle enligt min uppfattning kräva ytterligare differentiering beroende på de tillämpliga grunderna för att talan inte kan tas upp till prövning, såsom anges i artikel 33.2 i direktiv 2013/32, men denna fråga behöver inte vidareutvecklas i detta mål.

107 Jag erinrar om att det följer av formuleringen (”i förekommande fall”) i artikel 46.3 i direktiv 2013/32, och av EU-domstolens praxis att medlemsstaterna visserligen är skyldiga att bemyndiga de nationella domstolarna att pröva behovet av internationellt skydd, men att dessa domstolar inte nödvändigtvis är skyldiga att göra denna bedömning, eftersom de, beroende på vilka uppgifter som finns tillgängliga i målakten, kan anse att den beslutande myndigheten är bättre lämpad för denna uppgift. (se domen i målet Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till sakprövning av en efterföljande ansökan), punkt 67.) För en hänvisning till de beslutande myndigheternas ”specifika resurser och personal som är specialiserad på området”, se domen i målet Torubarov, punkt 64, eller dom av den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 61).

108 Dom av den 4 oktober 2018, Fathi ( C‑56/17, EU:C:2018:803, punkt 72).

109 Ibidem., punkterna 69–71. Det framgår av punkt 57 i samma dom att den nationella domstol som hade att pröva överklagandet av ett beslut att avslå en asylansökan enligt nationell rätt var skyldig att pröva huruvida den nationella myndigheten i första instans hade följt det korrekta förfarandet, vilket tycks vara skälet till att den hänskjutande domstolen i det målet undrade huruvida en sådan skyldighet även innefattade en kontroll av att bestämmelserna i Dublin III‑förordningen hade tillämpats på ett korrekt sätt.

110 I enlighet med artikel 43 i direktiv 2013/32.

111 Se i detta hänseende, i fotnot 73 angiven rättspraxis.

112 Jag noterar att i det fall som ledde till domen i målet Alheto avsåg den specifika rättsliga omständighet som inte beaktades av den beslutande myndigheten tillämpligheten av ordningen i artikel 12.1 a i direktiv 2013/32. Det var med avseende på denna rättsliga omständighet som EU-domstolen besvarade den tredje tolkningsfrågan i det målet som avsåg omfattningen av domstolsprövningen enligt artikel 46.3 i direktiv 2012/32 som är omtvistad här. Jag noterar att den andra tolkningsfrågan i det målet avsåg möjligheten att tillämpa artikel 12.1 a andra meningen i direktiv 2011/95 när sökanden inte hade åberopat den. Samtidigt finns det inget som tyder på att den hänskjutande domstolen i det målet skulle ha ställts inför ett hinder som liknar det som den hänskjutande domstolen har ställts inför i förevarande mål. Se domen i målet Alheto, särskilt punkterna 97 och 117.

113 Se, exempelvis, mitt förslag till avgörande i målet Bundesrepublik Deutschland (Fråga huruvida en efterföljande ansökan kan tas upp till prövning) ( C‑216/22, EU:C:2023:646, punkt 94). I likhet med vad jag tidigare har påpekat är de överväganden som följer endast relevanta om den nationella domstolen inte kan dra en annan slutsats i sak än den som den beslutande myndigheten har dragit.

114 Se, exempelvis, dom av den 9 september 2020, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist) ( C‑651/19, EU:C:2020:681, punkt 36) (nedan kallad domen i målet Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist).

115 Ibidem., punkt 38 och där angiven rättspraxis.

116 Ibidem., punkt 39.

117 Ibidem., punkt 38 och där angiven rättspraxis.

118 Se, exempelvis, domen i målet Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist), punkt 42 och där angiven rättspraxis.

119 Dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 41), dom av den 11 juli 1991, Verholen m.fl. ( C‑87/90–C‑89/90, EU:C:1991:314, punkterna 11–16), dom av den 14 december 1995, van Schijndel och van Veen ( C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441, särskilt punkterna 17 och 22), och dom av den 14 december 1995, Peterbroeck ( C‑312/93, EU:C:1995:437, punkterna 15–21).

120 Se mitt förslag till avgörande i målet Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål) (C‑582/21, EU:C:2023:674, punkterna 151–154).

121 Dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) ( C‑660/21, EU:C:2023:498, punkterna 52 och 53). Mer specifikt fann EU-domstolen i den domen att de berörda unionsrättsliga bestämmelserna inte utgjorde hinder för en nationell lagstiftning som innebär ett förbud för en brottmålsdomstol att ex officio pröva huruvida de behöriga myndigheterna har åsidosatt sin skyldighet att utan dröjsmål informera misstänkta eller tilltalade om deras rätt att tiga, när, i korthet, dessa personer hade en konkret och faktisk möjlighet att bistås av en försvarare och när de kunde åberopa det aktuella åsidosättandet inom skälig tid.

122 Dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid och X (Prövning av förvar ex officio) ( C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 85–88 och 91–94). I det pågående målet C‑156/23, Ararat, har dessutom frågan väckts om, i korthet, den rättsliga myndighetens skyldighet att ex officio fastställa huruvida principen om non-refoulement har respekterats i ett förfarande som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

123 Se, angående skyldigheten att samarbeta, domen i målet Alheto, punkt 116, och dom av den 29 juni 2023, The International Protection Appeals Tribunal m.fl. (Attentat i Pakistan) ( C‑756/21, EU:C:2023:523, punkt 46 och följande punkter), i samband med rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12), den rättsliga föregångaren till direktiv 2011/95.

124 Se även, för ett liknande resonemang, domen i målet Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till sakprövning av en efterföljande ansökan), punkt 47 slutet.

125 Artikel 19 i direktiv 2013/32.

126 Artikel 11.2 i direktiv 2013/32.

127 Artikel 20 i direktiv 2013/32.