Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Mål C‑492/22 (PPU) Openbaar Ministerie

I. Inledning

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts av Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) och avser tolkningen av artiklarna 6.2, 12 och 24.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), och artiklarna 6, 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2. Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för den europeiska arresteringsorder som Sąd Okręgowy w Krakowie Wydział III Karny (Regionala domstolen i Krakow, tredje brottmålsavdelningen, Polen) utfärdade den 31 augusti 2021 för verkställighet av ett fängelsestraff som CJ, en polsk medborgare, dömts till.

3. Tolkningsfrågorna avser i huvudsak under vilka omständigheter överlämnandet av en person, med stöd av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, kan skjutas upp så att ett parallellt åtal kan väckas i den verkställande medlemsstaten och personen samtidigt hållas kvar i häkte. I detta sammanhang ska bland annat räckvidden av begreppet ”verkställande rättslig myndighet” och följderna av handlingar som härrör från en icke-rättslig myndighet preciseras, inklusive under vilka förutsättningar en effektiv domstolsprövning som genomförs en oavhängig domstol kan åtgärda bristerna i en sådan rättsakt.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. Skäl 8 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

”Beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon skall överlämnas.”

5. Enligt artikel 5 i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, föreskriva att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder är beroende av något av följande villkor:

”…

3. När den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten får överlämnandet underkastas villkoret att personen efter att ha hörts återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.”

6. I artikel 6.2 i rambeslutet föreskrivs följande:

”Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.”

7. I artikel 12 i rambeslutet, med rubriken ”Fortsatt frihetsberövade”, föreskrivs följande:

”Om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen skall hållas kvar i häkte. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.”

8. Artikel 23 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Tidsfrist för överlämnande av personen”, har följande lydelse:

”1. Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.

2. Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.

3. Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

4. Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

5. När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot.”

9. I artikel 24 i rambeslutet, med rubriken ”Uppskjutet eller villkorligt överlämnande”, föreskrivs följande:

”1. Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten eller, om dom redan har fallit, i den staten kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser.

2. I stället för att uppskjuta överlämnandet får den verkställande rättsliga myndigheten tillfälligt överlämna den eftersökte till den utfärdande medlemsstaten på villkor som skall fastställas i samförstånd mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten. Överenskommelsen skall göras skriftligt och villkoren skall vara bindande för alla myndigheter i den utfärdande medlemsstaten.”

10. I artikel 26.1 i rambeslutet föreskrivs följande:

”Den utfärdande medlemsstaten skall avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.”

B. Nederländsk rätt

11. Rambeslut 2002/584 har införlivats med nederländsk rätt genom wet tot implementatie van het kaderbesluit van de Raad van de Europese Unie betreffende het Europees aanhoudingsbevel en de procedures van overlevering tussen de lidstaten van de Europese Unie (lag om införlivande av rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen), av den 29 april 2004 (Stb. 2004, nr 195), i dess ändrade lydelse (nedan kallad lagen om överlämnande).

12. Enligt artikel 1 e i lagen om överlämnande avses med begreppet ”officier van justitie” (åklagare) varje åklagare och, om inget annat anges, åklagaren vid arrondissementsparket Amsterdam (Distriktsåklagarmyndigheten i Amsterdam, Nederländerna).

13. I artikel 27.2 i lagen om överlämnande föreskrivs följande:

”Innan förundersökningen avslutas ska domstolen ex officio besluta huruvida den eftersökta personen ska hållas kvar i häkte, om denne har placerats i förvar eller arresterats.”

14. I artiklarna 33–36 i lagen om överlämnande föreskrivs följande:

”Artikel 33

Frihetsberövande enligt artikel 27 ska – förutom vid fortsatt frihetsberövande av andra skäl – upphöra så snart

a) domstolen eller åklagaren, ex officio eller på begäran av den eftersökta personen eller dennes ombud, förordnar om detta,

b) tio dagar har förflutit sedan beslutet meddelades, såvida inte domstolen, på åklagarens begäran, under tiden har förlängt frihetsberövandet.

Artikel 34

Det frihetsberövande som avses i artikel 33 b får förlängas med högst tio dagar. Med avvikelse från punkt 1 får frihetsberövandet förlängas med högst 30 dagar om …

b) överlämnandet har godkänts, men det faktiska överlämnandet inte har kunnat äga rum inom den föreskrivna fristen.

…

Artikel 35

Det faktiska överlämnandet av den eftersökta personen ska ske så snart som möjligt efter det beslut i vilket överlämnandet helt eller delvis godkändes. Åklagaren ska efter överenskommelse med den utfärdande rättsliga myndigheten fastställa tid och plats för överlämnandet. Om överlämnandet på grund av särskilda omständigheter inte kan ske inom den tidsfrist som anges i punkt 1, ska ett nytt datum fastställas i samförstånd. I så fall ska överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts. I undantagsfall kan det faktiska överlämnandet skjutas upp så länge det föreligger tungt vägande humanitära skäl, i synnerhet så länge som den eftersökta personens hälsotillstånd inte gör det möjligt för honom eller henne att resa. Den utfärdande rättsliga myndigheten ska underrättas utan dröjsmål. Åklagaren bestämmer tid och plats för det faktiska överlämnandet, efter samråd med den utfärdande rättsliga myndigheten. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts. När de tidsfrister som anges i punkterna 1–3 har löpt ut ska den eftersökta personen överlämnas.

Artikel 36

Beslut om tid och plats för det faktiska överlämnandet får meddelas senare om, och så länge som, det straffrättsliga förfarandet mot den eftersökta personen pågår Nederländerna eller en brottmålsdom som en nederländsk domstol meddelat mot den eftersökta personen fortfarande helt eller delvis kan verkställas. I de fall som avses i punkt 1 får ministern, efter att ha hört åklagarmyndigheten, besluta att den eftersökta personen tillfälligt får ställas till den utfärdande rättsliga myndighetens förfogande för en rättegång eller verkställighet av ett fängelsestraff som vederbörande dömts till genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, samt fastställa villkoren för detta. De villkor som ministern fastställt inbegriper

a) ett pågående straffrättsligt förfarande i den mening som avses i punkt 1: under alla omständigheter ska den eftersökta personens rätt att närvara vid brottmålsrättegången i Nederländerna iakttas och vederbörande ska i Nederländerna avtjäna det straff som han eller hon dömts till i Nederländerna.

…”

III. Tvisten i det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

15. Den 31 augusti 2021 utfärdade Sąd Okręgowy w Krakowie Wydział III Karny (Regionala domstolen i Krakow, tredje brottmålsavdelningen) en arresteringsorder mot den polska medborgaren CJ för verkställighet av ett tvåårigt fängelsestraff som han dömts till för tretton brott som faller inom kategorin ”organiserat och väpnat rån” i den mening som avses i artikel 2.2 i rambeslut 2002/584. Enligt beslutet om hänskjutande måste CJ fortfarande avtjäna nästan hela det straff som utdömts för dessa brott.

16. För att kunna verkställa den europeiska arresteringsordern beslutade den hänskjutande domstolen den 2 juni 2022 att häkta CJ. Genom beslut av den 16 juni 2022, som inte kan överklagas, godkände den hänskjutande domstolen överlämnandet av CJ till Polen för de brott som angavs i arresteringsordern.

17. Av begäran om förhandsavgörande framgår att CJ omfattades av ett straffrättsligt förfarande för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser. Den 15 december 2021 dömde Kantonrechter in de rechtbank Den Haag (ensamdomaren vid Domstolen i Haag, Nederländerna) CJ till böter på 360 euro, alternativt frihetsberövande i sju dagar, för framförande av ett motorfordon utan körkort. CJ har överklagat denna dom. Prövningen av överklagandet är planerad att äga rum den 4 oktober 2022. CJ har inte velat avstå sin rätt att närvara vid brottmålsrättegången. Det avgörande som meddelas till följd av överklagandet kan överklagas.

18. Den 17 juni 2022 beslutade åklagaren vid distriktsåklagarmyndigheten i Amsterdam (nedan kallad åklagaren), med stöd av artikel 36.1 i lagen om överlämnande, att skjuta upp överlämnandet av CJ och begärde, med stöd av artikel 34.2 b, jämförd med artikel 35.2, i samma lag att den hänskjutande domstolen skulle förlänga CJ:s frihetsberövande med 30 dagar på grund av ”särskilda omständigheter”.

19. Den 22 juni 2022 biföll den hänskjutande domstolen åklagarens begäran om att förlänga frihetsberövandet med 30 dagar.

20. Den 6 juli 2022 begärde åklagaren på nytt att frihetsberövandet skulle förlängas med 30 dagar, med motiveringen att ”det faktiska överlämnandet, på grund av särskilda omständigheter, inte kan ske inom tio dagar”. Åklagaren motiverade sin begäran med att CJ inte ville avstå från sin rätt att närvara vid den pågående brottmålsrättegången. Åklagaren angav vidare att han planerade att förordna om uppskov med överlämnandet och så länge det straffrättsliga förfarandet pågår med jämna mellanrum begära ytterligare förlängning av frihetsberövandet. Samma dag biföll den hänskjutande domstolen åklagarens begäran och förlängde frihetsberövandet med ytterligare 30 dagar, dock utan att fatta beslut i frågan om huruvida den ex officio ska besluta om hävd eller fortsatt häktning.

21. Mot denna bakgrund beslutade rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) genom beslut av den 22 juli 2022, som inkom till EU-domstolen samma dag, att vilandeförklara målet och begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende följande frågor:

”1) Utgör artiklarna 12 och 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförda med artikel 6 i stadgan, hinder för att en eftersökt person – vars överlämnande för verkställighet av ett fängelsestraff slutgiltigt har godkänts men överlämnandet har skjutits upp ’så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten … för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser’ – kvarhålls i häkte så länge prövningen av åtalet pågår för verkställighet [av] nämnda europeiska arresteringsorder?

2)

a) Är beslutet att tillämpa den befogenhet att skjuta upp överlämnandet som avses i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 ett sådant beslut om verkställighet [av den europeiska arresteringsordern] som enligt artikel 6.2 i detta rambeslut, jämförd med skäl 8 i rambeslutet, ska fattas av den verkställande rättsliga myndigheten?

b) Om så är fallet, medför den omständigheten att detta beslut fattas utan medverkan av en verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 att en eftersökt person inte längre får kvarhållas i häkte för att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot … honom eller henne?

3)

a) Utgör artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförd med artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna hinder för att skjuta upp överlämnandet av en eftersökt person för lagföring i den verkställande medlemsstaten enbart av det skälet att den eftersökte inte vill avstå från sin rätt att närvara vid brottmålsrättegången?

b) Om så är fallet, vilka faktorer ska den verkställande rättsliga myndigheten i så fall beakta vid sitt beslut om att skjuta upp det faktiska överlämnandet?”

22. Den hänskjutande domstolen begärde att begäran skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Begäran beviljades den 3 augusti 2022. Den nederländska regeringen, Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten, Nederländerna), CJ och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. En förhandling hölls den 21 september 2022. I förhandlingen deltog CJ, åklagarmyndigheten, den nederländska regeringen,, den franska regeringen, den polska regeringen och kommissionen.

IV. Rättslig bedömning

A. Inledande anmärkningar

23. Beslutet om hänskjutande avser i huvudsak två rättsfrågor, varav den första är av organisatorisk och processuell karaktär, medan den andra omfattas av de materiella villkoren för att tillämpa artikel 24.1 i rambeslut 2002/584.

24. För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida beslutet att skjuta upp överlämnandet av en eftersökt person, med stöd av artikel 24.1 jämförd med artikel 6.2 i rambeslut 2002/584, ska fattas av den ”verkställande rättsliga myndigheten”, det vill säga av ett oberoende rättsligt organ, samt följderna av ett eventuellt åsidosättande av detta villkor, bland annat huruvida den berörda personen ska försättas på fri fot (den andra tolkningsfrågan). Till grund för denna fråga ligger den omständigheten att det i förevarande mål var åklagaren själv som fattade beslutet att skjuta upp överlämnandet av den berörda personen, och den hänskjutande domstolen är osäker på om åklagaren kan betraktas som ett sådant oberoende rättsligt organ. Det var på grundval av detta beslut som åklagaren hos nämnda domstol ansökte om att frihetsberövandet av den berörda personen skulle förlängas för den tid som uppskjutandet varar.

25. För det andra önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i såväl villkoren för (den tredje tolkningsfrågan) som följderna av ett beslut att skjuta upp överlämnandet av den berörda personen med stöd av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, bland annat huruvida vederbörande ska försättas på fri fot (den första tolkningsfrågan). Den hänskjutande domstolen utgår från att beslutet att skjuta upp överlämnandet är lagenligt, vilket, beroende på svaret på den andra tolkningsfrågan, emellertid inte nödvändigtvis är fallet i förevarande mål.

26. Av processekonomiska skäl, och i likhet med vad kommissionen har föreslagit, är det därför lämpligt att först besvara den andra tolkningsfrågan och därefter besvara den första och den tredje tolkningsfrågan tillsammans.

B. Den första tolkningsfrågan

27. Genom den andra tolkningsfrågans första del vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 24.1, jämförd med artikel 6.2, i rambeslut 2002/584 utgör hinder för en praxis som grundar sig på de bestämmelser i lagen om överlämnande som ger åklagaren behörighet att fatta beslut om att skjuta upp överlämnandet av en eftersökt person.

1. Den verkställande myndighetens behörighet enligt artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 (första delen)

28. Av lydelsen av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 framgår tydligt att beslutet att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen för att parallellt lagföra honom eller henne i den verkställande medlemsstaten ska fattas av den ”verkställande rättsliga myndigheten” Detta bekräftas i skäl 8 i rambeslutet och har inte ifrågasatts av någon av parterna.

29. I motsats till de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för, och som kommissionen har påpekat, visar den omständigheten att den ”verkställande rättsliga myndigheten” i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 anges som den myndighet som är behörig att fatta ett beslut om att skjuta upp överlämnandet att ett sådant beslut utgör en integrerad del av ”verkställigheten” av den europeiska arresteringsordern, i den mening som avses i artikel 6.2 i nämnda rambeslut, såsom denna tolkats, tillsammans med artikel 23.3 i rambeslutet, i domen av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande). I denna dom slog domstolen fast att bedömningen av huruvida force majeure föreligger, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse, samt, i förekommande fall, fastställandet av ett nytt datum för överlämnande, utgör beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern som det åligger den verkställande rättsliga myndigheten att fatta, och som går utanför ramen för enbart ett ”praktiskt och administrativt bistånd” i den mening som avses i artikel 7 i rambeslutet, jämförd med skäl 9 däri.

30. Eftersom de situationer som avses i artikel 23.3 respektive artikel 24.1 i rambeslut2002/584 medför att överlämnandet av den eftersökta personen skjuts upp i samband med verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, finns det, såsom kommissionen har gjort gällande, således inget övertygande skäl som motiverar en annan tolkning av räckvidden av det självständiga begreppet ”verkställande rättslig myndighet” än den som används i artikel 24.1 jämförd med artikel 6.2 i rambeslutet.

31. Enligt artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 ankommer det på den verkställande medlemsstaten att utse den verkställande rättsliga myndighet som ska fatta ett beslut om att skjuta upp överlämnandet enligt artikel 24.1 i rambeslutet, vilket ska vara förenligt med unionsrättens allmänna principer, bland annat principen om denna myndighets oberoende. För detta ändamål är det i princip tillåtet för medlemsstaterna att, utöver domare eller domstolar, utse valfri myndighet som deltar i rättskipningen i medlemsstaten, inbegripet distriktsåklagarmyndigheterna. Denna myndighet ska emellertid handla på grundval av föreskrifter och organisatoriska bestämmelser som säkerställer att den inte riskerar att påtvingas bland annat anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten. I ett sådant fall ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att myndighetens beslut kan överklagas till domstol på ett sätt som uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd.

32. I förevarande mål är det utrett att beslutet att skjuta upp överlämnandet fattades av åklagaren själv, utan medverkan av en domstol. EU-domstolen har redan slagit fast att mot bakgrund av Nederländernas interna organisatoriska bestämmelser och förfaranden kan en åklagare vid distriktsåklagarmyndigheten i Amsterdam inte anses utgöra en ”verkställande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584, på grund av den påverkan som den verkställande makten kan utöva över detta organ, bland annat genom individuella anvisningar, och följaktligen på grund av detta organs brist på oavhängighet.

33. Det var för övrigt just för att beakta denna rättspraxis och behovet av att tilldela en ”verkställande rättslig myndighet” behörighet att anta ett beslut om att skjuta upp överlämnandet som den nederländska regeringen och åklagarmyndigheten, bland annat vid förhandlingen, uppgav att en ändring av lagen om överlämnande höll på att förberedas i syfte utse den nationella domstolen till behörigt organ på området.

34. Jag föreslår därför att den första delen av den andra tolkningsfrågan ska besvaras så, att beslutet att skjuta upp överlämnandet av en eftersökt person med stöd av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 6.2 och skäl 8, i samma rambeslut utgör en åtgärd för ”verkställighet” av den europeiska arresteringsordern och därför ska fattas av ”den verkställande rättsliga myndigheten”.

2. Följderna av ett åsidosättande av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 (andra delen)

35. Vad gäller följderna av ett åsidosättande av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, på grund av att beslutet att skjuta upp överlämnandet fattats av en icke-rättslig myndighet, det vill säga i förevarande fall åklagaren, skiljer sig parternas ståndpunkter i grunden åt. Både kommissionen och CJ anser att ett åsidosättande av ett sådant formkrav, i likhet med vad som föreskrivs i artikel 23.2–23.4 i rambeslutet, innebär att den berörda personen ska försätts på fri fot. Däremot anser såväl den nederländska regeringen som åklagarmyndigheten att detta, samtidigt som de medger att ett sådant åsidosättande föreligger, inte påverkar domstolens separata beslut, i den mening som avses i artikel 12 i rambeslutet, att förlänga frihetsberövandet av den berörda personen. Vid förhandlingen preciserade den franska och den polska regeringen, om än endast som svar på den första tolkningsfrågan, att oberoende av frågan huruvida villkoren i artikel 24.1 i nämnda rambeslut är uppfyllda i förevarande mål utgör artikel 12 i rambeslutet en tillräcklig rättslig grund för att hålla kvar den berörda personen i häkte under den tid överlämnandet har skjutits upp.

36. Såsom CJ och kommissionen har påpekat utgör kravet på att, med stöd av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, ge beslutsbefogenhet till en ”verkställande rättslig myndighet” som åtnjuter oberoende eller underställs en effektiv domstolsprövning en behörighetsregel från vilken medlemsstaterna i princip inte kan avvika. Detta understryks av den rättspraxis där detta oberoende framhävs, liksom på förekomsten av ett rättsmedel som till fullo uppfyller de krav som uppställs för ett effektivt domstolsskydd, när denna rättsliga myndighet inte själv är en domstol och uppskjutandet av överlämnandet medför att den eftersökta personen ska gripas eller kvarhållas i häkte.

37. I förevarande mål kan det emellertid konstateras dels att åklagaren i fråga inte är en oberoende rättslig myndighet i ovannämnda mening, dels att det – bland annat med hänsyn till de olika och tvetydiga ståndpunkter som den nederländska regeringen och åklagarmyndigheten gav uttryck för vid förhandlingen – framgår att åklagarens beslut att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen inte är föremål för ett effektivt rättsmedel.

38. Såsom den hänskjutande domstolen själv har angett, följer det nämligen av fast praxis att åklagarens beslut att skjuta upp överlämnandet inte i sig är föremål för en domstolsprövning när den nationella domstolen prövar åklagarens begäran om förlängning av frihetsberövandet av den eftersökta personen enligt artikel 27.2, jämförd med artikel 34.2 b, i lagen om överlämnande. Denna bedömning bekräftas i den nederländska regeringen och åklagarmyndighetens skriftliga yttranden, i vilka det framhävs att åklagarens beslut att skjuta upp överlämnandet och det beslut om fortsatt frihetsberövande som den nationella domstolen fattat till följd av åklagarens begäran är separata beslut.

39. Härav följer att domstolen, i enlighet med denna praxis, endast är behörig att besluta om fortsatt frihetsberövande av den eftersökta personen med stöd av artikel 27.2, jämförd med artikel 34.2 b, i lagen om överlämnande, i högst 30 dagar. Däremot förefaller det beslut att skjuta upp överlämnandet som antogs av åklagaren med stöd av artikel 36.1 i denna lag, vilket utgör den rättsliga grunden för begäran om förlängning av frihetsberövandet av denna person, vara verkställbart i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto), utan att det som sådant är föremål för en effektiv domstolsprövning, varken i form av en förhandsprövning eller en efterhandsprövning.

40. Varken i artikel 36.1 i lagen om överlämnande, som ligger till grund för åklagarens beslut att skjuta upp överlämnandet i förevarande mål, eller i artikel 1 e i denna lag anges uttryckligen vilket organ som är behörigt att fatta ett beslut om att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen, i den mening som avses i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, och än mindre under vilka förutsättningar eller på vilket sätt beslutet kan bli föremål för en effektiv domstolsprövning. I dessa bestämmelser anges inte heller huruvida den domstol som har att pröva en begäran om att förlänga frihetsberövandet är behörig att pröva huruvida ett beslut av åklagaren om att skjuta upp överlämnandet är lagenligt, och i så fall vilken utsträckning.

41. Den nederländska regeringen förklarade vid förhandlingen att artikel 36.1 i lagen om överlämnande kunde tolkas i enlighet med artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, och att den nationella domstolen därför kunde träda i åklagarens ställe och åtgärda de brister som nämns i punkt 37 ovan. Det kan således inte uteslutas att denna domstol, åtminstone vid detta tillfälle, med stöd av artikel 27.2 jämförd med artikel 33a i lagen om överlämnande, antingen kan kontrollera lagenligheten av åklagarens beslut att skjuta upp överlämnandet, för att därefter besluta att den eftersökta personen ska försättas på fri fot, eller träda i åklagarens ställe för att upprätthålla uppskjutandet av överlämnandet och hålla kvar personen i häkte.

42. Kravet på att beslutet att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen ska fattas av en oberoende ”verkställande rättslig myndighet” eller ska vara föremål för en effektiv domstolsprövning förutsätter nämligen att den behöriga domstolen senast vid prövningen av frågan huruvida villkoren för att hålla den berörda personen fortsatt frihetsberövad kan göra en sådan prövning av beslutets lagenlighet. Den hänskjutande domstolen skulle i förekommande fall kunna föranledas att ogiltigförklara nämnda beslut om villkoren för att tillämpa artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 inte är uppfyllda och besluta att denna person ska försättas på fri fot, utan att det påverkar andra åtgärder som den behöriga rättsliga myndigheten har befogenhet att vidta för att förhindra att personen avviker, i enlighet med artikel 12 i rambeslut 2002/584.

43. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida ett sådant synsätt i förevarande fall är förenligt med kraven i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, vilket den nederländska regeringen och åklagarmyndigheten gjorde gällande vid förhandlingen. Därvid ska den hänskjutande domstolen emellertid försäkra sig om att en eventuell domstolsprövning i efterhand som den genomför, och som beskrivits ovan i punkt 42, är tillräckligt effektiv och till fullo kan avhjälpa det åsidosättande av behörighetsregeln som består i att åklagaren själv har beslutat att överlämnandet ska skjutas upp.

44. Mot bakgrund av att åklagarens beslut att skjuta upp överlämnandet i förevarande fall har lett till att den berörda personen hålls kvar i häkte i Nederländerna, ska den hänskjutande domstolen se till att det inte rör sig om ett provisoriskt beslut som gäller fram till dess att den hänskjutande domstolen har fattat ett nytt beslut, vilket den nederländska regeringen och åklagarmyndigheten har påpekat vid förhandlingen. På samma sätt ska den hänskjutande domstolen kontrollera om den retroaktivt kan träda i åklagarens ställe för att anta ett nytt beslut om att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen och, i förekommande fall, tillåta fortsatt frihetsberövande.

45. Det är mot bakgrund av dessa kriterier som den hänskjutande domstolen ska pröva huruvida en tolkning av artikel 27.2, jämförd med artiklarna 33 och 34, i lagen om överlämnande, som är förenlig med kraven i artikel 24.1, jämförd med artikel 6.2, i rambeslut 2002/584, är möjlig. Om så däremot inte är fallet ska den berörda personen försättas på fri fot om det i nationell rätt saknas rättslig grund som motiverar att han eller hon hålls kvar i häkte av andra skäl, vilket är tillåtet enligt artikel 12 i rambeslutet.

46. Jag föreslår därför att den andra delen av den andra frågan ska besvaras så, att ett åsidosättande av artikel 24.1, jämförd med artikel 6.2, i rambeslut 2002/584, enligt vilken beslutet att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen ska fattas av en verkställande rättslig myndighet, innebär att denna person måste försättas på fri fot, utan att detta påverkar möjligheten för en sådan myndighet att avhjälp åsidosättandet genom bland annat en tolkning som är förenlig med relevanta bestämmelser i nationell rätt eller förekomsten av en rättslig grund i nationell rätt som motiverar fortsatt frihetsberövande av andra skäl.

C. Den första och den tredje tolkningsfrågan

1. Inledande anmärkningar

47. Den första och den tredje tolkningsfrågan bygger på den hänskjutande domstolens antagande att beslutet att skjuta upp överlämnandet av den berörda personen har fattats av en ”verkställande rättslig myndighet” och är föremål för en effektiv domstolsprövning.

48. Mot bakgrund av den tredje tolkningsfrågan ska kriterierna för tillämpning av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 tolkas mot bakgrund av artiklarna 47 och 48 i stadgan, det vill säga rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar, som CJ har åberopat inom ramen för det straffrättsliga förfarande som pågår i Nederländerna.

2. Kriterierna för tillämpning av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan (den tredje tolkningsfrågan)

49. Den första delen av den tredje tolkningsfrågan avser i huvudsak huruvida artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 utgör hinder för ett beslut att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen enbart av det skälet att personen insisterar på att utöva sina grundläggande rättigheter enligt artiklarna 47 och 48 i stadgan.

50. Såsom kommissionen har påpekat förfogar den verkställande rättsliga myndigheten efter att ha beslutat om verkställighet av den europeiska arresteringsordern enligt artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 över ett utrymme för skönsmässig bedömning (”får”) vid antagandet av ett beslut om att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen för lagföring (”kan åtalas”) i den verkställande medlemsstaten. Även i avsaknad av ytterligare eller precisare kriterier som reglerar utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning, ska detta utrymme vägledas av bland annat de grundläggande rättigheter i stadgan som de nationella myndigheterna är skyldiga att iaktta vid verkställandet av den europeiska arresteringsordern (se artikel 1.3 i rambeslutet).

51. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att beakta de grundläggande processrättsliga garantierna som den berörda personen åtnjuter enligt artiklarna 47 och 48 i stadgan, däribland rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar, såsom dessa har tolkats av domstolen. Denna skyldighet gäller inte bara förfarandet för verkställighet av den europeiska arresteringsordern som sådant, utan även, i tillämpliga delar, samtliga parallella straffrättsliga förfaranden som åberopas som skäl för att skjuta upp överlämnandet, i den mening som avses i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, och som således inte kan åtskiljas från detta förfarande. Detta bekräftas av artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, i vilken det anges att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden på nationell nivå.

52. Den tilltalades rätt att personligen närvara vid rättegången, som är den rätt som är i fråga i förevarande mål, utgör en väsentlig del av rätten till en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 47 i stadgan och rätten till försvar enligt artikel 48.2 i stadgan. På samma sätt ska medlemsstaterna enligt artikel 8 i direktiv 2016/343 bland annat tillåta de tilltalade att vara närvarande vid rättegången mot dem. Även om artikel 8.2 i detta direktiv, jämförd med skäl 35 i direktivet, på vissa villkor tillåter medlemsstaterna att föreskriva att en rättegång ska hållas i den tilltalades utevaro, bland annat när den tilltalade har avstått från sin rätt att närvara, blir situationen en annan när denna person, såsom i förevarande fall, insisterar på att utöva denna rätt.

53. Med hänsyn till den omistliga karaktär som den tilltalades grundläggande rätt att personligen närvara vid rättegången har är det i princip tillräckligt att CJ lagförs i Nederländerna för att ha framfört ett fordon utan giltigt körkort, för vilket han dömts till böter på 360 euro, alternativt fängelse i sju dagar, för att han ska kunna göra gällande sin rätt till en rättvis rättegång och sin rätt till försvar, trots att han dömts för ett grövre brott i Polen, vilket ligger till grund för denna arresteringsorder.

54. Den verkställande rättsliga myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 när det gäller att besluta att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen kan emellertid inte omvandlas till en behörighet som enbart är kopplad till det skälet att denna person åberopar sina grundläggande processrättsliga skyddsregler under ett straffrättsligt förfarande i den verkställande medlemsstaten. I förevarande fall kan, såsom den hänskjutande domstolen och kommissionen har påpekat, ett beslut om att skjuta upp överlämnandet således inte ensidigt tvingas fram av den berörda person som insisterar på att omedelbart utöva sin rätt till en rättvis rättegång och sin rätt till försvar inom ramen för det straffrättsliga förfarande som pågår i Nederländerna.

55. Därvid ska det prövas huruvida de mål av allmänintresse som eftersträvas med artikel 24 i rambeslut 2002/584 motiverar en begränsning, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, av den berörda personens rätt till en rättvis rättegång och rätt till försvar. Det följer nämligen av fast rättspraxis att dessa rättigheter inte utgör absoluta rättigheter, utan att kan begränsas, under förutsättning att begränsningarna faktiskt svarar mot de mål av allmänintresse som eftersträvas med den aktuella åtgärden och att de inte, i förhållande till det eftersträvade målet, utgör ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de garanterade rättigheterna.

56. Den verkställande rättsliga myndigheten ska vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning avseende genomförandet av de alternativ som föreskrivs i artikel 24 i rambeslut 2002/584 således ta hänsyn till både den verkställande medlemsstatens intresse av att slutföra ett pågående straffrättsligt förfarande mot den eftersökta personen och den utfärdande medlemsstatens intresse av att så snart som möjligt verkställa överlämnandet av denna person, samt göra en avvägning mellan dessa intressen för att avgöra om och i vilken utsträckning det är möjligt att begränsa utövandet av rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Denna skyldighet följer även av skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 första stycket FEU, vilken markerar dialogen mellan de verkställande rättsliga myndigheterna och de utfärdande rättsliga myndigheterna för att säkerställa att systemet för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna fungerar effektivt, ett system i vilket den europeiska arresteringsordern utgör en väsentlig del.

57. För det första ska den verkställande rättsliga myndigheten beakta den verkställande medlemsstatens berättigade intresse, som skyddas i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, av att slutföra det pågående straffrättsliga förfarandet innan den överlämnar den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten. Detta intresse väger inte lika tungt när, såsom i förevarande fall, det brott som begåtts är betydligt ringare och den planerade påföljden betydligt lägre än det brott och den påföljd som låg till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern. Enligt skyldigheten till lojalt samarbete kan den verkställande rättsliga myndigheten således föranledas att vilandeförklara det pågående straffrättsliga förfarandet och genomföra ett ”villkorligt” överlämnande av den eftersökta personen, i den mening som avses i artikel 24.2 i rambeslutet, samtidigt som den, i samförstånd med den utfärdande rättsliga myndigheten, föreskriver att denna person, efter det att han eller hon har avtjänat sitt straff i den utfärdande medlemsstaten, ska återvända så att det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne kan återupptas i den verkställande medlemsstaten. Detta skulle medföra att nämnda persons rätt till en rättvis rättegång och rätt till försvar skulle begränsas, genom att utövandet av dessa rättigheter skjuts upp.

58. I förevarande mål ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma dels om ett sådant tillvägagångssätt är praktiskt möjligt, vilket parterna har ifrågasatt vid förhandlingen, dels huruvida den berörda personens processuella rättigheter, efter det att vederbörande eventuellt har återvänt till Nederländerna och förfarandet återupptagits, kan iakttas fullt ut, inbegripet rätten att få saken prövad inom skälig tid. Under alla omständigheter kan uppskjutandet av utövandet av dessa rättigheter vid ett sådant tillfälligt överlämnande av den eftersökta personen inte i sig anses utgöra ett oproportionerligt och oacceptabelt ingrepp som påverkar själva kärnan i dessa rättigheter.

59. För det andra ska den verkställande rättsliga myndigheten beakta den utfärdande medlemsstatens berättigade intresse av att den eftersökta personen överlämnas och av att så snart som möjligt frihetsberöva denna person på sitt territorium. Detta intresse relativiseras emellertid av den möjlighet som ges i artikel 12 i rambeslut 2002/584 att hålla personen i förvar i syfte att verkställa den europeiska arresteringsordern. Att detta frihetsberövande är likvärdigt erkänns underförstått i artikel 26.1 i rambeslutet, enligt vilken den utfärdande medlemsstaten är skyldig att avräkna tiden för frihetsberövandet från det totala frihetsberövande som den eftersökta personen ska avtjäna i den verkställande medlemsstaten. På samma sätt kan, i ett mål som det förevarande, syftet med återanpassning i samhället efter avtjänat straff tala mot ett frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten, när den eftersökta personen redan har uppehållit sig i den utfärdande medlemsstaten sedan en viss tid tillbaka, eller till och med är socialt välintegrerad i den verkställande medlemsstaten. Det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att avgöra vilket av dessa alternativ som, beroende på omständigheterna, bäst motsvarar detta mål och huruvida den utfärdande medlemsstatens berättigade intressen, vars beaktande skulle kunna leda till en tillfällig inskränkning av den berörda personens processrättsliga garantier, kan ha företräde framför den verkställande medlemsstatens intressen på det sätt som beskrivs i punkt 57 ovan.

60. Mot denna bakgrund föreslår jag att den första delen av den tredje tolkningsfrågan ska besvaras så, att artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan, i princip inte utgör hinder för att överlämnandet av den eftersökta personen skjuts upp för lagföring i den verkställande medlemsstaten på grund av att personen inte vill avstå från sin rätt att vara närvarande under brottmålsrättegången. Vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 24 i rambeslutet är den verkställande rättsliga myndigheten emellertid skyldig att pröva huruvida en begränsning av denna persons utövande av de grundläggande processrättsliga garantierna kan vara motiverad med hänsyn till de utfärdande medlemsstaternas potentiellt motstridiga berättigade intressen.

61. Mot bakgrund av mitt i huvudsak nekande svar på den första delen av den tredje tolkningsfrågan saknas det anledning att besvara den andra delen av frågan, vilken endast har ställts för det fall den första delen besvaras jakande.

3. Huruvida den eftersökta personen ska hållas kvar i häkte efter det att överlämnandet av personen lagligen skjutits upp (den första tolkningsfrågan)

62. Genom den första tolkningsfrågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den eftersökta personen – för det fall överlämnandet av denne lagligen har skjutits upp, i den mening som avses i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 – får hållas kvar i häkte under tiden det straffrättsliga förfarandet pågår och fram till dess att överlämnandet äger rum.

63. Denna fråga tas inte upp i artikel 24 i rambeslutet. Enligt huvudregeln i artikel 12 i rambeslutet ska frågan huruvida den eftersökta personen får frihetsberövas eller hållas fortsatt frihetsberövad däremot avgöras i enlighet med nationell rätt. Enligt artikel 34.2 i lagen om överlämnande är det möjligt att förlänga frihetsberövandet med högst 30 dagar, vilket den hänskjutande domstolen redan har fattat beslut om två gånger i förevarande mål. Således utgör varken artikel 12 eller artikel 24 i rambeslutet i sig hinder för en sådan förlängning av frihetsberövandet i syfte att verkställa den europeiska arresteringsordern, eftersom uppskjutandet av överlämnandet utgör en integrerad del av verkställigheten, även om förlängningen kan överstiga en viss tid.

64. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande påverkas denna bedömning varken av den allmänna systematiken i det system för rättsligt samarbete som är avsett för verkställighet av den europeiska arresteringsordern, av de strikta tidsfrister för överlämnande av den eftersökta personen som avses i artikel 23.2–23.4 i rambeslut 2002/584 eller av de krav som följer av artikel 6 i stadgan.

65. Domstolen har visserligen redan slagit fast att möjligheten att med stöd av artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 förlänga dessa frister på grund av force majeure ska tolkas restriktivt, eftersom denna bestämmelse utgör ett undantag från den regel som anges i artikel 23.2 i rambeslutet. Domstolen preciserade i detta avseende att rättsliga hinder som följer av att den eftersökta personen har vidtagit rättsliga åtgärder följaktligen inte kan utgöra force majeure i den mening som avses ovan.

66. Artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 utgör emellertid en specialregel i förhållande till de allmänna bestämmelserna om strikta tidsfrister för överlämnande i artikel 23.1 och 23.2 i rambeslutet, eftersom den avser ett särskilt fall av uppskjutande av överlämnandet av den eftersökta personen, vilket bland annat syftar till att skydda den verkställande medlemsstatens berättigade intresse av att genomföra ett pågående straffrättsligt förfarande. Detta specifika fall av uppskjutande ska således tydligt skiljas från det fall då överlämnandet undantagsvis skjuts upp i enlighet med artikel 23.3 och 23.4 i rambeslutet, jämfört med de allmänna bestämmelserna i artikel 23.1 och 23.2 i rambeslutet.

67. Denna bedömning bekräftas av den omständigheten att unionslagstiftaren har avstått från att i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 ange exakta tidsfrister eller i vart fall inte hänvisat till de tidsfrister som föreskrivs i artikel 23 i rambeslutet. Härav följer e contrario att rambeslutet, i enlighet med den princip som anges i artikel 12 första meningen i rambeslutet, ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa hur länge den eftersökta personen ska hållas kvar i häkte i samband med ett lagligt uppskjutande av överlämnandet med stöd av artikel 24.1 i rambeslutet.

68. I förevarande mål har den eftersökta personen dessutom insisterat på att de grundläggande processrättsliga garantierna vid lagföring i Nederländerna omedelbart ska tillämpas, vilket utgör det huvudsakliga skälet till att åklagaren beslutade att skjuta upp överlämnandet med stöd av artikel 36.1 i lagen om överlämnande. Denna omständighet förefaller emellertid inte vara ett ”rättsligt hinder” i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 65 ovan, eftersom denna rättspraxis endast avser tillämpningen av artikel 23 i rambeslut 2002/584 och inte tillämpningen av artikel 24.1 i rambeslutet, såsom är fallet i förevarande mål.

69. Slutligen utgör visserligen beslutet, grundat på artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, att hålla den eftersökta personen fortsatt frihetsberövad i den verkställande medlemsstaten i stället för att överlämna vederbörande till den utfärdande medlemsstaten för verkställighet av den europeiska arresteringsordern, i likhet med det straff som utdömts av den utfärdande medlemsstaten, en åtgärd som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6 i stadgan och som ska begränsas i tiden. Den eventuella begränsningen av den eftersökta personens frihet kompenseras emellertid fullt ut av den utfärdande medlemsstatens skyldighet att avräkna alla perioder av frihetsberövande i den verkställande medlemsstaten från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten. Under sådana omständigheter kan den omständigheten att personen hålls kvar i häkte inte betraktas som en ytterligare begränsning av den rätt till frihet som vederbörande under alla omständigheter ska omfattas av i den utfärdande medlemsstaten, eller som en oproportionerlig åtgärd i den mening som avses i artikel 52.1 andra meningen i stadgan, under förutsättning att frihetsberövandets längd inte överstiger längden på det straff som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten.

70. Följaktligen föreslår jag att den första tolkningsfrågan ska besvaras så, att artiklarna 12 och 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförda med artikel 6 i stadgan, inte utgör hinder för att en eftersökt person – vars överlämnande för verkställighet av ett fängelsestraff slutgiltigt har godkänts men överlämnandet har skjutits upp ”så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten … för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser” – kvarhålls i häkte så länge prövningen av åtalet pågår för verkställighet av nämnda europeiska arresteringsorder, under förutsättning att frihetsberövandets längd inte överstiger längden på det straff som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten.

V. Förslag till avgörande

71. Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Rechtbank Amsterdam (domstolen i Amsterdam) har ställt på följande sätt: 1) Artiklarna 12 och 24.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, jämförda med artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör inte hinder för att en eftersökt person – vars överlämnande för verkställighet av ett fängelsestraff slutgiltigt har godkänts men överlämnandet har skjutits upp ”så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten … för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser” – kvarhålls i häkte så länge prövningen av åtalet pågår för verkställighet av nämnda europeiska arresteringsorder, under förutsättning att frihetsberövandets längd inte överstiger längden på det straff som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten. 2) Beslutet att skjuta upp överlämnandet av en eftersökt person med stöd av artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, jämförd med artikel 6.2 och skäl 8, i rambeslut är ett beslut om ”verkställighet” av den europeiska arresteringsordern och ska därför fattas av den ”verkställande rättsliga myndigheten”. Åsidosättandet av artikel 24.1 i nämnda rambeslut, jämförd med artikel 6.2 i rambeslutet, enligt vilken beslutet att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen ska fattas av en verkställande rättslig myndighet, innebär att denna person måste försättas på fri fot, utan att detta påverkar möjligheten för en sådan myndighet att rätta till åsidosättandet genom bland annat en tolkning som är förenlig med relevanta bestämmelser i nationell rätt eller förekomsten av en rättslig grund i nationell rätt som motiverar fortsatt frihetsberövande av andra skäl. 3) Artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, jämförd med artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör i princip inte hinder för att skjuta upp överlämnandet av en eftersökt person för lagföring i den verkställande medlemsstaten enbart av det skälet att den eftersökte inte vill avstå från sin rätt att närvara vid brottmålsrättegången. Vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 24 i rambeslutet är den verkställande rättsliga myndigheten emellertid skyldig att pröva huruvida en begränsning av denna persons utövande av de grundläggande processrättsliga skyddsreglerna kan vara motiverad med hänsyn till de utfärdande medlemsstaternas potentiellt motstridiga berättigade intressen.

1 Originalspråk: franska.

2 C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 66.

3 Se även mitt förslag till avgörande i målet C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) ( C‑804/21 PPU, EU:C:2022:182, punkterna 73–76).

4 Dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 56).

5 Se, för ett liknande sammanhang och analogt, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 44–49 och där angiven rättspraxis).

6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkterna 54, 67 och 72), och dom av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) ( C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 61). Se, även, vad gäller polisen, mitt förslag till avgörande i målet C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) ( C‑804/21 PPU, EU:C:2022:182, punkterna 72 och 73).

7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkterna 44–47 och 54 samt där angiven rättspraxis).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkterna 49–51 och där angiven rättspraxis).

9 Se den rättspraxis som anges i punkterna 31 och 32 i detta förslag till avgörande.

10 Dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkterna 52 och 53).

11 Dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkterna 49–51), dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkterna 58–60), och dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 73).

12 EUT L 65, 2016, s. 1.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49 och där angiven rättspraxis), och dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

14 Dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 32).

15 Dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkterna 35–37). Vad gäller villkoren för en sådan avsägelse, som ska ske av fri vilja på ett otvetydigt sätt, se dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49).

16 Dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49), och dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 54).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Prequ’Italia ( C‑276/16, EU:C:2017:1010, punkt 50), dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl. ( C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 62), och dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary ( C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 43).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2021, Openbaar Ministerie (Rätten av höras av den verkställande rättsliga myndigheten) ( C‑428/21 PPU och C‑429/21 PPU, EU:C:2021:876, punkterna 43 och 44 samt där angiven rättspraxis), och dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 48 och 49 samt där angiven rättspraxis).

19 Se beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 31 och följande punkter), och dom av den 29 juli 2019, Gambino och Hyka ( C‑38/18, EU:C:2019:628, punkt 38 och följande punkter).

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 36 och följande punkter).

21 Se punkterna 19 och 20 i detta förslag till avgörande.

22 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.

23 Se dom av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) ( C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

24 Se dom av den 28 april 2022, C och CD (Rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) ( C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkt 48 och där angiven rättspraxis.

25 Se punkterna 55–57 i detta förslag till avgörande.

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 58 och 59), och dom av den 25 januari 2017, Vilkas ( C‑640/15, EU:C:2017:39, punkt43).