förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – mål C‑517/22 P Eurobolt m.fl./kommissionen och Stafa Group

I. Inledning

1. Eurobolt BV, Fabory Nederland BV och ASF Fischer BV (nedan kallade klagandena) – tre bolag etablerade i Nederländerna som importerar och säljer fästdon av järn eller stål – har yrkat att domstolen ska upphäva den dom genom vilken tribunalen ogillade deras talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/611 av den 30 april 2020 om återinförande av den slutgiltiga antidumpningstull som genom rådets förordning (EG) nr 91/2009 hade införts på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina vad gäller den import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte.

2. Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden sju grunder. På domstolens begäran kommer jag i detta förslag till avgörande begränsa min bedömning till den sjätte grunden för överklagandet, nämligen att tribunalen-genom att slå fast att det fanns en lämplig rättslig grund för den omtvistade förordningen-tolkade och tillämpade artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, artikel 5.1 och 5.2 FEU samt principen om god förvaltningssed på ett felaktigt sätt.

3. Sammanfattningsvis är den fråga som domstolen måste besvara för att kunna ta ställning till denna grund följande: Utgör upphävandet av en förordning om införande av en antidumpningstull på import med ursprung i ett tredjeland, på grund av att den eventuellt är oförenlig med Världshandelsorganisationen (WTO) regler, hinder för att kommissionen utvidgar denna tull till att omfatta import från ett annat tredjeland av skäl som rör kringgående, även om denna utvidgning avser perioden innan förordningen upphävdes och importen registrerats i enlighet med gällande antidumpningsbestämmelser?

II. Tillämpliga bestämmelser

4. Under den period som är relevant för detta förfarande reglerades antagandet av antidumpningsåtgärder först av rådets förordning (EG) nr 1225/2009, därefter av rådets förordning (EG) nr 384/96 och slutligen av förordning (EG) nr 2016/1036 (nedan kallad grundförordningen).

5. I artikel 13 i grundförordningen, med rubriken ”Kringgående av åtgärder”, föreskrivs följande:

”1. Om gällande åtgärder kringgås får de antidumpningstullar som har införts enligt denna förordning utvidgas till att omfatta import … från tredjeland.

…

3. … Undersökningarna ska inledas genom en förordning från kommissionen, där tullmyndigheterna även får instrueras att … registrera importen i enlighet med artikel 14.5 …

Om det av de slutgiltigt fastställda omständigheterna framgår att en utvidgning av åtgärderna är berättigad, ska kommissionen fatta beslut om detta i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 15.3. Utvidgningen av åtgärderna ska börja gälla från och med den dag då registrering infördes i enlighet med artikel 14.5 …”

6. Artikel 14.5 i grundförordningen, som rör ”Allmänna bestämmelser”, har följande lydelse:

”Kommissionen får, efter att vid lämplig tidpunkt ha informerat medlemsstaterna, kräva att tullmyndigheterna vidtar lämpliga åtgärder för att registrera importen så att åtgärder därefter kan vidtas mot denna import från och med dagen för registreringen. … Import får inte göras till föremål för registrering under en längre period än nio månader.”

7. Artikel 2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/278 av den 26 februari 2016 om upphävande av den slutgiltiga antidumpningstullen på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina, utvidgad till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte (nedan kallad upphävandeförordningen) har följande lydelse:

”Upphävandet av antidumpningstullarna i artikel 1 ska få verkan från och med dagen för ikraftträdandet av denna förordning enligt artikel 3 och får inte utgöra någon grund för återbetalning av de tullar som tagits ut före den dagen.”

8. Skäl 14 i upphävandeförordningen är formulerad på liknande sätt.

9. Artikel 1.1 och 1.3 i den omtvistade förordningen föreskriver att den antidumpningstull som föreskrivs i artikel 1.2 i grundförordningen utvidgas till att omfatta ”[i]mport av vissa fästdon av järn eller stål … som avsänts från Malaysia, oavsett om dess deklarerade ursprung är Malaysia eller inte …”, om denna import ”registrerats i enlighet med artikel 2 i förordning (EU) nr 966/2010 samt artiklarna 13.3 och 14.5 i förordning (EG) nr 1225/2009 …”.

10. I artikel 2 i den omtvistade förordningen stadgas följande:

”1. Tullar som tagits ut på grundval av genomförandeförordning (EU) nr 723/2011 ska inte återbetalas.

2. Återbetalningar som har skett till följd av domstolens dom i mål C‑644/17 Eurobolt ( EU:C:2019:555), ska återkrävas av de myndigheter som verkställt de återbetalningarna.”

III. Bakgrund

11. De mest relevanta omständigheterna, såsom de framgår av den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

A. Antagande och upphävande av den ursprungliga förordningen

12. År 2009 konstaterade rådet att fästdon som såldes på unionsmarknaden hade dumpats av kinesiska exporterande tillverkare. Den 26 januari 2009 antog rådet således den ursprungliga förordningen.

13. Efter införandet av den slutgiltiga antidumpningstullen mottog Europeiska kommissionen bevisning om att dessa åtgärder hade kringgåtts genom omlastning via Malaysia. Den 27 oktober 2010 antog kommissionen sin förordning (EU) nr 966/2010 om inledande av en undersökning beträffande ett eventuellt kringgående av de antidumpningsåtgärder som infördes genom [den ursprungliga förordningen] beträffande import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte, och om registrering av sådan import. Såsom framgår av skäl 18 och artikel 2 i denna förordning uppmanades tullmyndigheterna att vidta lämpliga åtgärder för att registrera importen till Europeiska unionen i enlighet med artikel 13.3 och artikel 14.5 i grundförordningen, så att antidumpningstullar, om undersökningen visar att kringgående sker, kan tas ut retroaktivt till ett lämpligt belopp från och med den dag när registreringen av sådan import avsänd från Malaysia inleds.

14. Den 18 juli 2011 antog rådet, i enlighet med artikel 13 i förordning nr 1225/2009, sin genomförandeförordning (EU) nr 723/2011 om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som genom förordning nr 91/2009 hade införts på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte.

15. Efter två förfaranden vid WTO:s instanser och efter att dessa instansers rapporter hade antagits av WTO:s tvistlösningsorgan antog kommissionen upphävandeförordningen den 26 februari 2016.

B. Tvisten vid de nederländska domstolarna och EU-domstolens dom i mål C‑644/17, Eurobolt

16. Klagandena hade importerat fästdon från Malaysia under den period då kommissionen inledde sin undersökning om kringgående. Denna import registrerades i enlighet med artikel 2 i förordning nr 966/2010 och artiklarna 13.3 och 14.5 i förordning nr 1225/2009.

17. Mellan januari 2012 och oktober 2013 utfärdade den nederländska tullmyndigheten beslut om uppbörd av de antidumpningstullar som klagandena enligt genomförandeförordning nr 723/2011 var skyldiga att betala på import av fästdon. Klagandena bestred besluten om uppbörd inom den frist som föreskrivs i nederländsk rätt i enlighet med artikel 243 i förordning (EEG) nr 2913/92.

18. Den 17 november 2017 framställde Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) en begäran om förhandsavgörande till EU‑domstolen angående giltigheten av genomförandeförordning nr 723/2011, inom ramen för Eurobolts nationella överklagande av de antidumpningstullar som hade betalats med stöd av nämnda genomförandeförordning.

19. I sin dom av den 3 juli 2019 i målet Eurobolt slog EU‑domstolen fast att denna genomförandeförordning innebar ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Domstolen konstaterade i huvudsak att antagandet av den utvidgade antidumpningsåtgärden inte hade föregåtts av ett giltigt samråd med den rådgivande kommittén, i den mening som avses i artikel 15.2 i grundförordningen. Enligt denna bestämmelse skulle rådgivande kommittén ges all relevant information senast 10 arbetsdagar före denna kommittés möte. Eurobolts synpunkter, vilka skulle betraktas som ”relevant information”, i den mening som avses i artikel 15.2 i grundförordningen, hade dock delgetts medlemsstaterna först två dagar före den rådgivande kommitténs möte. Domstolen förklarade därför att genomförandeförordning nr 723/2011 var ogiltig i den mån den hade antagits i strid med artikel 15.2 i grundförordningen.

C. Antagandet av den omtvistade förordningen

20. Till följd av tribunalens dom av den 3 juli 2019 i målet Eurobolt återupptog kommissionen, genom genomförandeförordning (EU) 2019/1374, undersökningen om kringgående för att korrigera den rättsstridighet i förfarandet som tribunalen hade konstaterat. Det framgår av skäl 17 i genomförandeförordning 2019/1374 att återupptagandet av undersökningen om kringgående syftade till att säkerställa att alla förfarandekrav för den rådgivande kommittén uppfylldes. I detta syfte mottog granskningskommittén Eurobolts synpunkter inom den tidsfrist som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna.

21. Efter att ha mottagit den rådgivande kommitténs rekommendation antog kommissionen den 30 april 2020 den omtvistade förordningen och återinförde tullarna mot kringgående.

IV. Den överklagade domen och förfarandet vid domstolen

22. Den 28 juli 2020 väckte klagandena talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen vid tribunalen. Klagandena åberopade tre grunder i sin ansökan.

23. Den 18 maj 2022 meddelade tribunalen den överklagade domen, i vilken den ogillade talan och förpliktade klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

24. Klagandena har i sitt överklagande till domstolen, som ingavs den 2 augusti 2022, yrkat att domstolen ska i) upphäva den överklagade domen, ii) bifalla talan i första instans och ogiltigförklara den angripna förordningen i den del den avser klagandena eller, i andra hand, återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning, och iii) förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

25. Kommissionen har å sin sida yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

26. Den 23 maj 2023 ställde domstolen vissa frågor till klagandena som skulle besvaras skriftligen. Klagandena besvarade dessa frågor genom skrivelse av den 9 juni 2023.

27. Både parterna yttrade sig vid förhandlingen i domstolen den 6 juli 2023.

V. Bedömning av den sjätte grunden för överklagandet

28. Såsom anges i inledningen till detta förslag till avgörande kommer min bedömning att begränsas till klagandenas sjätte grund, vilken riktar sig mot punkterna 123–155 i den överklagade domen.

29. I dessa punkter fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall på klagandenas andra grund, genom vilken de hade gjort gällande att den omtvistade förordningen strider mot artikel 13.1 i grundförordningen, artikel 5.1 och 5.2 FEU samt principen om god förvaltningssed, i den del den saknar korrekt rättslig grund.

A. Parternas argument

30. Klagandena har inledningsvis understrukit att tribunalen, enligt deras uppfattning, inte har förstått deras argument. De menar att eftersom den ursprungliga förordningen var rättsstridig och av denna anledning upphävdes år 2016, kunde den inte utgöra en korrekt rättslig grund för år 2020 anta den angripna förordningen, som är ”rent accessorisk”. Kommissionen hade således ingen giltig rättslig grund när den antog den angripna förordningen. Klagandena har därefter anfört olika argument till stöd för sina påståenden.

31. Klagandena har för det första gjort gällande att tribunalens hänvisning till domen APEX för att ogilla deras talan är felaktig. I målet APEX var det inte fråga om lagenligheten av den omtvistade rättsaktens rättsliga grund. Klagandena har följaktligen hävdat att domen i det målet inte ger någon upplysning om den fråga som de har tagit upp inom ramen för förevarande förfarande. Enligt klagandena är den avgörande faktorn i förevarande fall att den ursprungliga förordningen, som befunnits vara rättsstridig, inte kan utgöra rättslig grund för den omtvistade förordningen.

32. Klagandena har för det andra gjort gällande att tribunalen underlät att hänvisa till artikel 207 FEUF som rättslig grund för att, rent allmänt, anta antidumpningsåtgärder. Klagandena har återigen understrukit att den omtvistade förordningen, som rättslig grund, hade behövt ha en giltig förordning om införande av antidumpningstullar som påstås ha kringgåtts. I avsaknad av korrekt rättslig grund åsidosätter den omtvistade förordningen – enligt klagandena – artikel 5.1 och 5.2 FEU, varigenom principen om tilldelade befogenheter har stadfästs.

33. För det tredje anser klagandena att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att upphävandet av den ursprungliga förordningen inte påverkade dess giltighet. Klagandena har understrukit att kommissionen upphävde denna förordning på grund av att den var rättsstridig, eftersom den hade befunnits vara oförenlig med WTO‑avtalen. Antagandet av den angripna förordningen skulle således, enligt klagandena, innebära att en rättsstridig förordning får nytt liv.

34. För det fjärde har klagandena gjort gällande att tribunalens överväganden avseende att de inte kan åberopa WTO-lagstiftning som grund för giltigheten av unionslagstiftningen saknar relevans. De har understrukit att de, såsom tribunalen själv har medgett, inte har påstått att de åsidosättanden av WTO-lagstiftningen som den ursprungliga förordningen innehåller skulle påverka den omtvistade förordningen. I stället gjorde de gällande att den ursprungliga förordningen inte kunde utgöra rättslig grund för den omtvistade förordningen.

35. Kommissionen har hävdat att klagandenas tolkning av den överklagade domen är felaktig. Enligt kommissionen har tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av klagandenas argument att den omtvistade förordningen saknar korrekt rättslig grund. Kommissionen har särskilt gjort gällande att den ursprungliga förordningen – som enligt kommissionen inte på något sätt är rättsstridig, såsom klagandena har påstått – inte kan anses utgöra den rättsliga grunden (eller en av de rättsliga grunderna) för den omtvistade förordningen. Den omtvistade förordningen har med rätta grundats på artiklarna 13 och 14 i grundförordningen.

B. Bedömning

36. Klagandenas argument är enligt min mening inte övertygande.

37. För det första är jag inte övertygad om att tribunalen kan anses ha bortsett från det väsentliga i klagandenas talan. Jag anser att tribunalen i punkterna 123–155 i den överklagade domen noggrant redogjorde för de argument som anfördes i första instans och behandlade dem på ett korrekt sätt. I synnerhet anser jag att de två premisser på vilka klagandena grundade sina olika argument (avsaknad av lämplig rättslig grund och rättsstridighet hos den ursprungliga förordningen) är felaktiga.

38. Jag kommer nedan att förklara varför jag är av den uppfattningen.

1. Tribunalen har på ett korrekt sätt identifierat den rättsliga grunden

39. För det första förefaller klagandenas talan grunda sig på en felaktig tolkning av begreppet ”rättslig grund” i unionens rättsordning. En rättslig grund är i huvudsak den unionsrättsliga bestämmelse som ger den eller de berörda unionsinstitutionerna befogenhet att agera på ett visst område där unionen är behörig, när villkoren för detta är uppfyllda. Kravet på en rättslig grund för alla åtgärder som vidtas av unionens institutioner följer bland annat av principen i artikel 13.2 FEU om att institutionerna tilldelas befogenheter. I denna bestämmelse föreskrivs att ”[v]arje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges”.

40. I detta sammanhang är det enligt min mening helt uppenbart att kommissionens befogenhet att utvidga de antidumpningstullar som redan har införts för import från ett tredjeland till att omfatta import från ett annat tredjeland, i händelse av kringgående, följer av bestämmelserna i grundförordningen. Denna befogenhet har tilldelats kommissionen av unionslagstiftaren (i detta fall parlamentet och rådet) i det huvudsakliga rättsliga instrument som reglerar skyddet mot dumpad import från tredjeländer.

41. Det är nämligen artikel 13 i grundförordningen (med rubriken ”Kringgående”) som särskilt i) föreskriver att ”[o]m gällande åtgärder kringgås får de antidumpningstullar som har införts enligt denna förordning utvidgas” (punkt 1), ii) uppdrar åt kommissionen att genomföra utredningen (punkt 3), och iii) identifierar kommissionen som den institution som ansvarar för att utvidga tullar i enlighet med det förfarande för antagande av en genomförandeakt som avses i samma artikel (punkt 3). Dessutom anges, i punkt 1 i artikel 14 i samma förordning (avseende ”Allmänna bestämmelser”), att alla antidumpningstullar – och således även de utvidgade – ska införas ”genom förordning”.

42. Hänvisningen till dessa två bestämmelser i skälen i den omtvistade förordningen identifierar således på ett korrekt sätt de rättsliga bestämmelser ur vilka kommissionen har härlett sin behörighet att utvidga de aktuella tullarna till att omfatta sådan import som den som klagandena har ägnat sig åt.

43. Klagandena har följaktligen fel när de hävdar att den omtvistade förordningen grundats, eller borde ha grundats, på den ursprungliga förordningen. Såsom kommissionen med rätta har understrukit är förekomsten av en (giltig) ursprunglig förordning endast ett av de villkor som måste vara uppfyllda för att en utvidgning av dessa tullar ska vara möjlig.

44. Detta är förenligt med kraven i artikel 13.1 i grundförordningen. Det är nämligen självklart att antidumpningstullarna endast kan utvidgas om de först har införts på ett giltigt sätt. Det kan emellertid vara lämpligt att än en gång framhålla att det inte är rättsakten om införande av antidumpningstullar (det vill säga den ursprungliga förordningen) som ger kommissionen befogenhet att utvidga dem utan, såsom förklaras, grundförordningen.

45. Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 126–128 i den överklagade domen, slog fast att artikel 13 och artikel 14.1 grundförordningen utgör den korrekta rättsliga grunden för den omtvistade förordningen.

46. I detta sammanhang vill jag tillägga att tribunalen även gjorde en riktig bedömning när den, i punkt 136 i den överklagade domen, hänvisade inte bara till artikel 13 i grundförordningen, utan även till artikel 207 FEUF, som bestämmelser som ger kommissionen befogenhet att anta förordningar om kringgående. I själva verket är artikel 207.2 FEUF den bestämmelse i primärrätten som ger Europaparlamentet och rådet befogenhet att ”besluta om åtgärder för att fastställa inom vilken ram den gemensamma handelspolitiken ska genomföras”. Grundförordningen, som i sin tur ger kommissionen befogenhet att anta vissa åtgärder mot kringgående, ingår obestridligen bland de åtgärder för att fastställa inom vilken ram den gemensamma handelspolitiken ska genomföras, som det hänvisas till i artikel 207 FEUF.

47. Klagandenas påstående att tribunalen gjorde fel när den hänvisade till artikel 207 FEUF och således inte vidtog sanktionsåtgärder mot ett åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter, såsom denna stadfästs i artikel 5.1 och 5.2 FEUF, är således ogrundat.

48. Ovanstående överväganden leder mig till den andra slutsats jag vill formulera vad gäller de antaganden som ligger till grund för klagandenas argumentation.

2. Huruvida den angripna förordningen är giltig

49. Det andra antagande som klagandena har grundat sina argument på är att den ursprungliga förordningen var rättsstridig.

50. Jag anser inte heller att detta argument är övertygande.

51. Såsom jag kommer att förklara i de följande avsnitten innebär varken den omständigheten att den ursprungliga förordningen upphävdes av unionslagstiftaren eller dess eventuella oförenlighet med WTO-avtalen att den var rättsstridig.

52. Den ursprungliga förordningen upphävdes av kommissionen i enlighet med artikel 1.1 a i förordning (EU) 2015/476. Enligt denna bestämmelse får kommissionen, när WTO:s tvistlösningsorgan antar en rapport om en unionsåtgärd som vidtagits med tillämpning av bland annat grundförordningen, ”vidta en eller flera av följande åtgärder beroende på vad den anser vara lämpligt: a) [u]pphäva eller ändra den ifrågasatta åtgärden … [eller] b) [v]idta alla särskilda åtgärder som bedöms vara lämpliga i sammanhanget för att sörja för att unionen följer rekommendationerna och utslagen i rapporten”.

53. Ordalydelsen i artikel 1.1 a i förordning (EG) nr 2015/476 visar tydligt att tvistlösningsorganets negativa slutsatser om en unionsåtgärds eventuella oförenlighet med WTO-avtalen inte i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) medför att den aktuella unionsrättsakten är ogiltig. Det ankommer på unionsinstitutionerna att dra de nödvändiga slutsatserna av sådana konstateranden med avseende på vad som ska göras för att återställa överensstämmelsen, och de har ett visst handlingsutrymme i detta avseende. Artikel 1.1 första stycket a i förordning 2015/476 anger nämligen att kommissionen ”får” vidta en eller flera åtgärder beroende på ”vad den anser vara lämpligt”.

54. Detta är förenligt med bestämmelserna i WTO-avtalen. I artikel 19 i överenskommelsen om regler och förfaranden för tvistlösning (nedan kallad överenskommelsen) föreskrivs att ”[o]m en panel eller överprövningsorganet kommer fram till att en åtgärd är oförenlig med [WTO-avtalen], ska den rekommendera att den berörda medlemmen gör åtgärden förenlig med avtalet”. Dessa organ får endast ”lämna förslag hur den berörda ledamoten kan genomföra rekommendationerna”. Det är nämligen fastslaget att ”WTO:s medlemmar förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller hur en åtgärd som har bedömts vara oförenlig med WTO:s skyldigheter ska bringas i överensstämmelse med WTO:s förpliktelser”. WTO:s medlemmar ges i allmänhet, enligt artikel 21.3 i överenskommelsen, ”en rimlig tidsfrist” för att återupprätta överensstämmelse.

55. I detta sammanhang måste jag säga att klagandenas påståenden, såväl i första instans som i förevarande mål, nämligen att de inte har hävdat att det påstådda åsidosättandet av WTO:s regler genom den ursprungliga förordningen medför att den omtvistade förordningen blir ogiltig, är tämligen svåra att förstå. Ett av klagandenas huvudargument är nämligen att kommissionen upphävde den ursprungliga förordningen på grund av att den var rättsstridig, med motiveringen att den inte var förenlig med WTO-avtalen, och att denna rättsstridighet i sin tur påverkar den omtvistade förordningens giltighet.

56. När klagandena vid förhandlingen tillfrågades om denna uppenbara motsägelse, uppgav de att de inte åberopar WTO:s regler som grund för att ogiltigförklara den ursprungliga förordningen, utan endast för att göra gällande att den är rättsstridig. Enligt min mening är klagandenas argument i detta avseende närmast en form av brännvinsadvokatyr. Med rättsstridighet avses, enligt min mening, bristande överensstämmelse mellan en rättsakt och normer av högre valör, med den uppenbara följden att rättsakten i fråga är ogiltig. Dessa koncept är sinnebilden av uttrycket ”två sidor av samma mynt”.

57. Jag konstaterar under alla omständigheter att jag inte ser någon felaktig rättstillämpning i den överklagade domen vad gäller tribunalens konstaterande att varken den ursprungliga förordningens eller den omtvistade förordningens lagenlighet, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet, kunde bedömas mot bakgrund av de aktuella WTO-reglerna och WTO-besluten. I synnerhet har tribunalen, i punkterna 144 och 150 i den överklagade domen, på ett korrekt sätt återgett och tillämpat de principer som följer av unionsdomstolarnas fasta praxis på området. Domstolen har nämligen redan, senast i domen i målet Donex, bekräftat att giltigheten av den ursprungliga förordningen inte kan bedömas mot bakgrund av WTO:s tvistlösningsorgans rapporter från år 2011 och år 2016, vilka nämns i punkt 15 ovan.

58. Jag kommer nu till klagandenas påstående att kommissionens upphävande av den ursprungliga förordningen, på grund av kravet på att säkerställa att ett internationellt avtal måste iakttas, innebär att den ursprungliga förordningen var rättsstridig.

59. Detta argument är inte korrekt. Ett upphävande av en unionsrättsakt, oberoende av vilka skäl som ligger till grund för upphävandet, kan nämligen inte likställas med ett fastställande av att en sådan rättsakt är rättsstridig. Den upphävda rättsakten är inte längre i kraft och kan därför inte reglera framtida situationer. Dess förmåga att reglera situationer som uppkommit tidigare, under den period då den var i kraft, påverkas däremot i allmänhet inte av att den upphävs.

60. Det ska erinras om att det enligt unionens rättsordning endast ankommer på Europeiska unionens domstol att uttala sig om lagenligheten av en unionsrättsakt, med stöd av den exklusiva befogenhet som den har tilldelats genom fördragen.

61. Om domstolen ogiltigförklarar den ursprungliga förordningen påverkar detta naturligtvis, på grund av ogiltigförklaringens verkningar i det förflutna (ex tunc), även den omtvistade förordningens giltighet. Såsom kommissionen har påpekat har unionsdomstolen emellertid inte förklarat att denna förordning är rättsstridig, och detta vare sig vid den tidpunkt då dess giltighet ifrågasattes vid densamma med stöd av artikel 263 FEUF, eller när den tillfrågades därom inom ramen för en begäran om förhandsavgörande.

62. I detta sammanhang vill jag tillägga att det är just av detta skäl som klagandenas situation i grunden skiljer sig från den situation som var i fråga i målet Vitol. Klagandena har vid förhandlingen i stor utsträckning hänvisat till EU-domstolens nyligen avkunnade dom i det målet. Enligt klagandena bekräftar denna dom att de med framgång kan åberopa att en unionsrättsakt (i förevarande fall den ursprungliga förordningen) är rättsstridig för att bestrida giltigheten av en annan därmed sammanhängande unionsrättsakt (i förevarande fall den omtvistade förordningen).

63. Jag kan emellertid inte se hur domstolens konstateranden i domen Vitol skulle kunna vara relevanta i förevarande mål. I det målet hade en nationell domstol, genom ett förfarande för förhandsavgörande, frågat domstolen om giltigheten av en förordning om införande av antidumpningstullar som redan hade förklarats ogiltig av tribunalen i en dom som meddelats med stöd av artikel 263 FEUF och som vid den tidpunkten hade vunnit laga kraft. Även om de parter som väckte talan vid den hänskjutande domstolen inte var de som med framgång yrkade att förordningen skulle ogiltigförklaras vid tribunalen, ansåg domstolen att samtliga slutsatser skulle dras av tribunalens konstateranden avseende att den omtvistade förordningen stred mot en viss bestämmelse i grundförordningen. Eftersom de aktuella överträdelserna även påverkade den rättsliga ställningen för de parter som hade väckt talan vid den hänskjutande domstolen, hade domstolen inga svårigheter att slå fast att den omtvistade förordningen var ogiltig.

64. I förevarande fall har unionsdomstolarna emellertid inte vid något tidigare tillfälle konstaterat att den ursprungliga förordningen är ogiltig. I själva verket är motsatsen riktig, såsom jag har förklarat i punkt 61 i detta förslag till avgörande.

65. Jag vill tillägga att klagandena inte heller har dragit fördel av bestämmelserna i artikel 277 FEUF för att göra gällande att den ursprungliga förordningen inte är tillämplig på grund av dess påstådda rättsstridighet. Vid förhandlingen föreföll klagandena antyda att de implicit åberopade den invändning om rättsstridighet som de hade framställt i första instans och/eller i förevarande förfarande. De två avsnitten i klagandenas argument i detta avseende ger emellertid enligt min mening inte stöd för denna uppfattning.

66. Av dessa skäl gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkt 138 i den överklagade domen, slog fast att upphävandet av den ursprungliga förordningen inte påverkar dess giltighet.

3. Upphävande av den ursprungliga förordningen med verkan för framtiden (ex nunc)

67. Det är uppenbart att om unionslagstiftaren hade beslutat att upphäva den ursprungliga förordningen med retroaktiv verkan (ex tunc), det vill säga ett beslut att retroaktivt undanröja dess verkningar, så skulle den utvidgning av tullarna som infördes genom den angripna förordningen inte längre ha varit möjlig.

68. Detta var emellertid inte vad unionslagstiftaren gjorde när den beslutade att upphäva den ursprungliga förordningen. Det framgår av själva ordalydelsen i upphävandeförordningen att den ursprungliga förordningen upphävdes med verkan för framtiden (ex nunc). I artikel 2 i upphävandeförordningen anges att ”[u]pphävandet av [de aktuella] antidumpningstullarna … ska få verkan från och med dagen för ikraftträdandet av [upphävandeförordningen] … och får inte utgöra någon grund för återbetalning av de tullar som tagits ut före den dagen”. Denna bestämmelse upprepas nästan exakt i skäl 14 i samma förordning, enligt vilket ”[u]pphävandet av de omtvistade åtgärderna bör få verkan från och med dagen för [upphävandeförordningens] ikraftträdande och därmed finns det inte någon grund för återbetalning av tullar som tagits ut före den dagen”.

69. Unionslagstiftarens val i detta avseende är förenligt med de principer som kodifierats i förordning 2015/476. I artikel 3 i den förordningen föreskrivs att ”[å]tgärder som antas enligt denna förordning ska tillämpas från och med den dag de träder i kraft och får inte utgöra någon grund för återbetalning av de tullar som tagits ut före den dagen, om inget annat anges”. I skäl 7 i förordningen upprepas bestämmelserna i artikel 3, och det förklaras varför de behövs. Det skälet har följande lydelse: ”Rekommendationerna i de rapporter som antagits av tvistlösningsorganet har endast framåtsyftande verkan. Det bör följaktligen anges att alla åtgärder som vidtas enligt denna förordning ska börja tillämpas från och med den dag de träder i kraft, om inget annat anges, och att de därmed inte utgör någon grund för återbetalning av tullar som tagits ut före den dagen.”

70. Av det ovan anförda följer att samtliga situationer som av tidsmässiga skäl (ratione temporis) reglerades av bestämmelserna i den ursprungliga förordningen inte påverkades av att den upphävdes. I den mån unionslagstiftaren har bekräftat ett korrekt uttag av antidumpningstullar som tagits ut mellan den dag då den ursprungliga förordningen trädde i kraft och den dag då denna förordning upphävdes, finns det inget som tyder på att utvidgningen av dessa tullar till import varigenom man försökt kringgå unionens handelsåtgärd är ogiltig.

71. Såsom framgår av punkt 129 i den överklagade domen krävs det, under sådana omständigheter som är för handen i förevarande fall, för att en sådan utvidgning ska vara lagenlig, att i) utvidgningen uteslutande avser tiden innan åtgärderna löpte ut och ii) att registrering av den berörda importen beordrades, med stöd av artikel 13.3 och artikel 14.5 i grundförordningen. Det är utrett att dessa villkor är uppfyllda i förevarande fall.

72. Under dessa omständigheter var det enligt min mening även korrekt av tribunalen att grunda sig på domen APEX för att underkänna klagandenas argument på denna punkt.

4. Tribunalens åberopande av domen APEX

73. I målet APEX, i vilket det hade begärts förhandsavgörande avseende giltigheten av en annan förordning om utvidgning av antidumpningstullar på grund av kringgående, hävdade en av de rättegångsdeltagare som hade inkommit med yttranden att den omtvistade förordningen skulle anses ogiltig, eftersom den hade antagits vid en tidpunkt då den förordning genom vilken dessa tullar ursprungligen hade införts inte längre var i kraft.

74. Domstolen godtog inte detta påstående och slog fast att artikel 13 i grundförordningen tillåter att antidumpningsåtgärder utvidgas för att hantera deras kringgående, och detta även när den ursprungliga förordningen om införande av tullar hade upphört att gälla. Domstolen förklarade att en sådan tolkning inte är utesluten på grund av bestämmelsens ordalydelse och att den framför allt stöds av en kontextuell och teleologisk tolkning av bestämmelsen. I detta sammanhang underkände domstolen även argumentet att den accessoriska karaktären av åtgärden för utvidgning av tullar i syfte att kringgå tullen, vilket är en omständighet som domstolen hade understrukit i en tidigare dom, utgör hinder mot denna tolkning. Domstolen slog fast att ”[ä]ven om det av [denna accessoriska karaktär] följer att de utvidgade åtgärderna inte kan fortsätta att gälla efter det att de åtgärder de utvidgar har löpt ut, kan man inte av kopplingen dem emellan dra slutsatsen att beslutet att införa de förstnämnda åtgärderna måste fattas innan de sistnämnda löper ut”.

75. Klagandena har emellertid bestritt att domen APEX är relevant i förevarande fall, med motiveringen att den ursprungliga förordningens giltighet inte var en fråga i målet APEX. Såsom jag har förklarat i föregående avsnitt i detta förslag till avgörande finns det inte heller i förevarande mål något som tyder på att den ursprungliga förordningen är rättsstridig.

76. Enbart den omständigheten att kommissionen, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning på området, beslutade att upphäva denna förordning före den tidpunkt då den ursprungligen var tänkt att upphöra att gälla saknar betydelse. Domstolens slutsatser i målet APEX är fortfarande mycket relevanta i förevarande mål.

77. Vid förhandlingen gjorde klagandena emellertid gällande att även om domstolen skulle anse att den ursprungliga förordningen var giltig, måste de båda målen även fortsättningsvis anses vara olika, eftersom den tid som förflutit mellan utgången av den ursprungliga förordningen och införandet (eller återinförandet) av tullar mot kringgående är större i förevarande fall än vad som var fallet i målet APEX. Jag måste säga att jag, i avsaknad av någon annan förklaring på denna punkt, inte kan se varför denna faktiska omständighet (det vill säga att nämnda period var kortare eller längre) skulle göra att den rättsliga bedömning som gjorts ovan inte håller.

78. Det skulle nämligen vara märkligt att dra slutsatsen att unionsinstitutionerna under en viss period (den period som motsvarar den ursprungliga förordningens faktiska varaktighet) med giltig verkan kunde införa en antidumpningstull på import från ett tredjeland, men inte på import som transporterades via ett annat tredjeland för att försöka kringgå en unionsåtgärd. Ett sådant konstaterande skulle i praktiken uppmuntra aktörerna att försöka kringgå unionens handelsåtgärder i framtiden, eftersom det skulle bestraffa hederliga importörer och gynna ohederliga importörer. Detta skulle strida mot själva syftet med artikel 13 i grundförordningen.

79. Jag kan således inte se någon felaktig rättstillämpning i punkterna 129 och 134 i den överklagade domen, där tribunalen hänvisade till domen APEX till stöd för sina slutsatser.

80. Slutligen saknas det enligt min mening anledning att särskilt behandla det åsidosättande av principen om god förvaltningssed som klagandena har gjort gällande. De har inte anfört något specifikt och självständigt argument i detta avseende.

81. Klagandenas sjätte grund gav sammanfattningsvis upphov till frågan huruvida upphävandet av en förordning om införande av en antidumpningstull på import med ursprung i ett tredjeland, på grund av att den eventuellt är oförenlig med WTO:s regler, utgör hinder för att kommissionen utvidgar denna tull till att omfatta import från ett annat tredjeland av skäl som rör kringgående, även om denna utvidgning avser perioden innan förordningen upphävdes och även om importen registrerats i enlighet med gällande antidumpningsbestämmelser.

82. I detta förslag till avgörande har jag försökt förklara varför jag – till skillnad från klagandena – anser att denna fråga ska besvaras nekande.

VI. Slutsats

83. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen inte ska bifalla överklagandet såvitt avser Eurobolt BV:s, Fabory Nederland BV och ASF Fischer BV:s sjätte grund.

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 18 maj 2022, Eurobolt m.fl./kommissionen ( T‑479/20, EU:T:2022:304) (nedan kallad den överklagade domen).

3 EUT L 141, 2020, s. 1 (nedan kallad den angripna förordningen).

4 Rådets förordning av den 26 januari 2009 om införandet av en slutgiltig antidumpningstull beträffande import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 29, 2009, s. 1) (grundförordningen).

5 EUT L 176, 2016, s. 21.

6 Förordning av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51).

7 Förordning av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1).

8 Eftersom de rättsliga bestämmelser som är relevanta i förevarande mål är mycket likartade, kommer jag i detta förslag till avgörande att hänvisa till bestämmelserna i förordning 2016/1036, såsom båda parter har gjort i sina yttranden.

9 EUT L 52, 2016, s. 24.

10 EUT L 282, 2010, s. 29.

11 EUT L 194, 2011, s. 6.

12 Se, närmare, punkterna 7–11 i den överklagade domen.

13 Rådets förordning av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).

14 C‑644/17, EU:C:2019:555.

15 Genomförandeförordning (EU) 2019/1374 av den 26 augusti 2019 om återupptagande av undersökningen efter domen av den 3 juli 2019 i mål C‑644/17, Eurobolt, med avseende på rådets genomförandeförordning nr 723/2011 (EUT L 223, 2019, s. 1).

16 Dom av den 17 december 2015, APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:828) (nedan kallad domen APEX).

17 Se dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 52).

18 I artikel 13.3 tredje stycket i grundförordningen hänvisas till det kommittéförfarande som anges i artikel 15.3 i samma förordning. I den sistnämnda bestämmelsen hänvisas i sin tur till det ”granskningsförfarande” som föreskrivs i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 2011, s. 13).

19 Se ovan, punkterna 5 och 41 i detta förslag till avgörande.

20 Sammanfattningsvis kan unionen enligt denna princip endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen. Varje befogenhet som inte har tilldelats Europeiska unionen genom fördragen ska därför tillhöra medlemsstaterna.

21 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 mars 2015 om de åtgärder som unionen får vidta till följd av rapporter som antagits av Världshandelsorganisationens tvistlösningsorgan när det gäller antidumpningsåtgärder eller antisubventionsåtgärder (kodifiering) (EUT L 83, 2015, s. 6).

22 Se, exempelvis, Report of the Panel of 31 July 2002, United States – Countervailing Measures Concerning Certain Products From the European Communities (WT/DS212/R), punkt 6.43; och Report of the Panel of 22 December 1999, United States–Sections 301–310 of the Trade Act of 1974 (WT/DS152/R), punkt 7.102.

23 Se punkterna 139–144 i den överklagade domen.

24 Se ovan punkt 34 i detta förslag till avgörande.

25 Dom av den 9 juli 2020, Donex Shipping och Forwarding ( C‑104/19, EU:C:2020:539, punkt 48).

26 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 44), och dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost ( 314/85, EU:C:1987:452, punkt 17).

27 Se, exempelvis, dom av den 15 mars 2018, Deichmann ( C‑256/16, EU:C:2018:187, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

28 Se, bland annat, dom av den 11 september 2014, Gem-Year och Jinn-Well Auto‑Parts (Zhejiang)/rådet ( C‑602/12 P, EU:C:2014:2203), och dom av den 27 februari 2014, Ningbo Yonghong Fasteners/rådet ( C‑601/12 P, EU:C:2014:115).

29 Se, bland annat, dom av den 9 juli 2020, Donex Shipping and Forwarding ( C‑104/19, EU:C:2020:539), dom av den 15 november 2018, Baby Dan ( C‑592/17, EU:C:2018:913), och dom av den 18 oktober 2018, Rotho Blaas ( C‑207/17, EU:C:2018:840).

30 Dom av den 22 juni 2023 (C‑268/22, EU:C:2023:508).

31 Ibidem, punkterna 60–78.

32 Se även punkterna 133 och 134 i den överklagade domen.

33 Dom av den 6 juni 2013, Paltrade, C‑667/11 ( EU:C:2013:368, punkt 28).

34 Domen APEX, punkterna 39–55.

35 Se artikel 11 i grundförordningen, med rubriken ”Varaktighet, översyn och återbetalning”.

36 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet APEX ( C‑371/14, EU:C:2015:507, punkt 39).