Förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona — Mål C‑536/22 VR Bank Ravensburg-Weingarten

1. Enligt artikel 25 i direktiv 2014/17/EU ska konsumenten ha rätt att helt eller delvis fullgöra sina förpliktelser enligt ett kreditavtal innan detta löper ut.

2. Hittills har EU-domstolen fått uttala sig om nedsättning (till förmån för konsumenten) av den sammanlagda kreditkostnaden till följd av att konsumenten fullgör sina förpliktelser i förtid.

3. I förevarande mål ges EU-domstolen tillfälle att för första gången (såvitt jag inte misstar mig) uttala sig om den andra sidan av ekvationen, nämligen kreditgivarens rätt att erhålla en ”skälig och objektiv ersättning”, ”om det är motiverat”, för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalning av krediten.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt. Direktiv 2014/17

4. Skäl 66 har följande lydelse:

”Konsumenters förmåga att återbetala krediter före löptidens utgång kan spela en viktig roll för att främja konkurrens på den inre marknaden och unionsmedborgarnas fria rörlighet och hjälpa till att skapa den flexibilitet under kreditavtalets löptid som behövs för att främja finansiell stabilitet i enlighet med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet. … Medlemsstaterna bör därför, antingen genom lagstiftning eller genom andra medel som t.ex. avtalsklausuler, se till att konsumenterna har rätt till förtidsåterbetalning. … Det får i de villkor som fastställs av medlemsstaterna föreskrivas att kreditgivaren ska ha rätt till skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella kostnader med direkt koppling till förtidsbetalningen av krediten. I fall där medlemsstaterna föreskriver att kreditgivaren ska ha rätt till ersättning bör sådan ersättning vara skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalningen av krediten i enlighet med de nationella bestämmelserna om ersättning. Ersättningen bör inte överstiga kreditgivarens finansiella förlust.”

5. Artikel 25 har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska se till att konsumenten har rätt att helt eller delvis fullgöra sina förpliktelser enligt ett kreditavtal innan detta löper ut. I sådana fall ska konsumenten ha rätt till en nedsättning av konsumentens sammanlagda kreditkostnad, där nedsättningen ska utgöras av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid.

2. Medlemsstaterna får fastställa att utövandet av rätten enligt punkt 1 ska omfattas av vissa villkor. Sådana villkor kan vara tidsbegränsningar för utövandet av denna rätt, olika behandling alltefter typen av kreditränta eller tidpunkten då konsumenten utövar rätten, eller restriktioner beträffande omständigheterna för utövandet av rätten.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att kreditgivaren, om det är motiverat, ska ha rätt till skälig och objektiv ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalningen men får inte ålägga konsumenten någon sanktion. Ersättningen får i det avseendet inte överstiga kreditgivarens finansiella förlust. Medlemsstaterna får på dessa villkor föreskriva att ersättningen inte ska överstiga en viss nivå eller endast ska tillåtas för en viss tidsperiod.

4. Om en konsument vill återbetala sina skulder enligt ett kreditavtal innan detta löper ut, ska kreditgivaren utan dröjsmål efter det att begäran mottagits på papper eller annat varaktigt medium till konsumenten lämna den information som behövs för att bedöma detta alternativ. Denna information ska åtminstone innehålla en uppskattning av kostnaderna för konsumenten av att återbetala skulderna innan kreditavtalet löper ut och klart och tydligt ange alla antaganden som tillämpas. Alla antaganden som använts ska vara rimliga och kunna motiveras.

5. Om förtidsbetalningen infaller under en period där krediträntan är bunden får medlemsstaterna föreskriva att utövandet av den rätt som avses i punkt 1 ska vara förbundet med villkoret att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av förtidsbetalningen.”

B. Nationell lagstiftning

6. I förevarande mål är flera olika bestämmelser i Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civillagen; nedan kallad BGB) tillämpliga, särskilt 252 § (”Utebliven vinst”), 490 § (”Särskild rätt att säga upp avtalet”), punkt 2, 500 § (”Låntagarens rätt att säga upp avtalet; förtidsåterbetalning), punkt 2, 502 § (”Ersättning för förtidsbetalning”) och 812 § (”Rätt till återbetalning”).

II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågor

7. Den 11 januari 2019 ingick MW och CY ett konsumentkreditavtal som avsåg en bostadsfastighet med VR Bank Ravensburg-Weingarten eG (nedan kallad WR Bank) för att förvärva en bostad. Krediträntan på lånet var enligt kreditavtalet bunden till den 30 januari 2029.

8. I kreditavtalet angavs att låntagaren endast helt eller delvis kunde återbetala skulden under den tid som krediträntan var bunden om denne hade ett berättigat intresse.

9. Avtalet innehöll bland annat följande villkor: VR Bank skulle ha rätt till en ersättning för den skada som uppkom om lånet återbetalades i förtid. Tillgångs-/skuldmetoden, vilken Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har godkänt, skulle ligga till grund för beräkningen av denna skada. Låntagarna ska dessutom betala en skälig avgift för den administrativa börda som en förtida återbetalning av lånet medför.

10. Den 19 maj 2020 sålde MW och CY bostaden (som de hade förvärvat året innan) och sade upp kreditavtalet till den 30 juni 2020.

11. VR Bank krävde den 9 juni 2020 att MW och CY skulle betala en ersättning för skada till följd av förtidsbetalningen av lånet. MW och CY erlade nämnda ersättning.

12. Den 19 april 2021 krävde MW och CY att VR Bank skulle återbetala ersättningen för förtidsbetalningen. Detta är också vad de yrkar i målet vid den hänskjutande domstolen.

13. Enligt klagandena hade VR Bank inte rätt att kräva denna ersättning, eftersom kreditavtalet inte innehöll tillräckliga uppgifter om hur den skulle beräknas. De anser dessutom att det följer av direktiv 2014/17 att ersättningen bara får täcka de kostnader som faktiskt uppkommit, och inte den ränta som kreditgivaren gått miste om eller dennes uteblivna vinst. Vidare anser klagandena att en hypotetisk beräkning enligt finansiella, matematiska formler inte är tillåten.

14. VR Bank bestred talan och gjorde gällande följande: Avtalet innehåller alla uppgifter som föreskrivs enligt lag. Ersättningens storlek följer Bundesgerichtshofs (Högsta domstolen, Tyskland) fasta praxis vid en motiverad uppsägning av ett lån som är säkrat genom en panträtt i fast egendom. Enligt denna praxis har kreditgivaren rätt att erhålla ersättning för den direkta skada som förtidsåterbetalningen medför, om låntagaren vid tidpunkten för återbetalningen är skyldig att betala en bunden kreditränta. Bankerna måste i regel återfinansiera beviljade lån och fastställer i sin tur långfristiga villkor med återfinansieraren. Om låntagaren när som helst skulle få frånträda avtalet utan att betala ersättning för den skada som uppkommit till följd av uppsägningen av avtalet, skulle det medföra en betydande ökning av kostnaderna för lån som är säkrade genom en panträtt i fast egendom, eftersom den risken då skulle ingå i priset.

15. Mot bakgrund av detta har Landgericht Ravensburg (Regionala domstolen i Ravensburg, Tyskland) hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Ska begreppet ’skälig och objektiv ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalningen’ i artikel 25.3 i direktiv 2014/17/EU tolkas så, att ersättningen även omfattar kreditgivarens uteblivna vinst, särskilt de framtida räntebetalningar som denne går miste om på grund av förtidsbetalningen?

2) Om fråga 1 besvaras jakande: Innehåller unionsrätten, särskilt artikel 25.3 i direktiv 2014/17/EU, riktlinjer för fastställandet av vilka av kreditgivarens intäkter från återinvestering av ett i förtid återbetalat konsumentkreditavtal avseende fast egendom som ska beaktas vid beräkningen av den uteblivna vinsten och i så fall vilka riktlinjer är det fråga om? I synnerhet:

a) Krävs det att de nationella bestämmelser i vilka denna beräkning regleras anknyter till kreditgivarens faktiska användning av det belopp som återbetalats i förtid?

b) Får en nationell bestämmelse tillåta kreditgivaren att beräkna ersättningen för förtidsbetalningen på grundval av en fiktiv återinvestering i säkra kapitalmarknadsplaceringar med en motsvarande löptid (den så kallade tillgångs-/skuldmetoden)?

3) Är artikel 25 i direktiv 2014/17/EU även tillämplig i fall där konsumenten först säger upp ett konsumentkreditavtal som avser fast egendom med stöd av en av den nationella lagstiftaren föreskriven uppsägningsrätt, innan denna återbetalar lånet i förtid till kreditgivaren?”

III. Förfarandet vid EU-domstolen

16. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 10 augusti 2022.

17. Skriftliga yttranden har inkommit från VR Bank, den tyska regeringen samt Europeiska kommissionen. Det ansågs inte nödvändigt att hålla muntlig förhandling.

IV. Bedömning

18. I direktiv 2014/17 fastställs ”ett gemensamt ramverk för vissa aspekter på medlemsstaternas lagar och andra författningar om avtal som gäller konsumentkredit som garanteras av en inteckning eller på annat vis avser bostadsfastighet …”.

19. Med vissa undantag föreskriver direktiv 2014/17 en minimiharmonisering. Inom ramen för dess materiella tillämpningsområde gäller följande: För enhetligt reglerade aspekter får medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som ger konsumenten ett starkare skydd. För övriga aspekter ges den nationella lagstiftaren regleringsbefogenheter, varvid konsekvenserna av avsaknaden av en enhetlig reglering godtas på förhand.

20. Under rubriken ”Förtidsbetalning” säkerställer artikel 25 i direktiv 2014/17 att konsumenten ges rätt att fullgöra sina förpliktelser enligt ett kreditavtal innan detta löper ut. Denna rätt är emellertid inte ovillkorlig och inte heller fri från motprestationer: det kan bland annat röra sig om ersättning till kreditgivaren för de eventuella kostnader som denne direkt åsamkas till följd av förtidsåterbetalningen av krediten.

21. Medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva att konsumenten har rätt till förtidsåterbetalning av en kredit som avser bostadsfastighet, vilket innebär att den totala kostnaden för krediten sätts ned (till förmån för konsumenten). I direktiv 2014/17 anges de poster som denna nedsättning gäller.

22. Direktiv 2014/17 garanterar däremot inte i sig någon rätt för kreditgivaren att få ersättning för den skada som förtidsbetalningen åsamkar denne. Det gör det bara möjligt för den nationella lagstiftaren att införa en sådan rätt och reglera den, genom att säkerställa villkoren för den. Om den nationella lagstiftningen medger en ersättning, ska den uppfylla vissa minimivillkor som anges i direktiv 2014/17.

A. Den första tolkningsfrågan

23. Den hänskjutande domstolen vill veta om begreppet skälig och objektiv ersättning för eventuella direkta kostnader för återbetalningen även omfattar kreditgivarens uteblivna vinst. I den uteblivna vinsten ingår enligt den hänskjutande domstolen särskilt de framtida räntebetalningar som denne går miste om på grund av förtidsbetalningen.

24. Jag anser att direktiv 2014/17 inte utgör hinder för att dessa räntebetalningar beaktas vid beräkningen av ersättningen, vilket innebär att den första tolkningsfrågan ska besvaras jakande. I det följande kommer jag, i detta syfte, att tolka artikel 25.3 i direktivet i enlighet med de sedvanliga tolkningskriterierna.

1. Bokstavstolkning

25. Vid första anblicken kan bestämmelsens lydelse väcka vissa frågor: I artikel 25.3 i direktiv 2014/17 nämns ersättning för kostnader. Enligt punkt 1 i samma artikel (där konjunktionen ”och” används mellan ”ränta” och ”kostnader”), omfattar begreppet kostnader något annat än räntan. I den bestämmelsen nämns eventuella kostnader för förtidsåterbetalningen. Den ränta som skulle ha uppkommit om en sådan förtidsåterbetalning inte hade skett är inte att betrakta om kostnader, eftersom den till följd av återbetalningen nödvändigtvis bortfaller. I artikeln nämns direkta kostnader för återbetalningen. Det skulle kunna hävdas att de direkta kostnaderna bara avser konkreta transaktioner som kreditinstituten företar för att hantera återbetalningen.

26. Jag anser emellertid inte att en bokstavstolkning av artikel 25.3 i direktiv 2014/17 är oförenlig med mitt resonemang.

27. Begreppet ”kostnader” som används i det direktivet är inte exakt och det har inte något entydigt innehåll. Ordagrant framställs räntan som ”kostnader”, exempelvis i artikel 14 som rör information som ska lämnas innan avtal ingås.

28. Dessutom förhåller det sig så, att om ”kostnaderna” i artikel 25.1 i direktiv 2014/17 ingår i konsumentens ”sammanlagda kreditkostnad” och därmed i de ”avgifter” som denne ska betala, är ”räntor” också ”avgifter” enligt definitionen av begreppet ”sammanlagd kreditkostnad”.

29. I artikel 25.3 i direktiv 2014/17 föreskrivs vidare att ersättningen ”inte [får] överstiga kreditgivarens finansiella förlust”. Det tyder på att den uteblivna framtida räntan betraktas som en kostnad som kreditgivaren åsamkas (eller skulle kunna åsamkas, allt efter omständigheterna) till följd av förtidsbetalningen, och att den är ersättningsgill om den nationella lagstiftaren beslutar det.

30. Användningen av uttrycket ”eventuella kostnader” hindrar inte heller att utebliven vinst kan anses ingå i den ersättning som kreditgivaren ska erhålla. Kreditgivaren upphör att erhålla den avtalade räntan (det vill säga den ränta som enligt avtalet skulle ha löpt under hela avtalsperioden) till följd av förtidsåterbetalningen av krediten. Det är just på grund av detta som den uteblivna räntan kan anses utgöra en direkt finansiell konsekvens av återbetalningen.

31. I detta hänseende är det, generellt sett, korrekt att hävda att räntan oundvikligen, uteblir och inte bara eventuellt. Det kan emellertid inte uteslutas att ett lån med rörlig ränta upphör att generera ränta innan lånet är återbetalat och oberoende av detta (under vissa marknadsförhållanden).

32. Det skulle också kunna förhålla sig så, att återbetalningen av kapitalbeloppet i praktiken inte åsamkar kreditgivaren någon skada i form av utebliven ränta, om kreditgivaren investerar detta kapitalbelopp och den ränta som gäller efter återinvesteringen är gynnsammare för denne. I ett sådant fall går det inte på förhand att avgöra om det uppkommer en skada eller inte.

33. Andra formuleringar i artikel 25.1 i direktiv 2014/17 bekräftar att det är riktigt att anse att utebliven ränta ska ingå i ersättningen till kreditgivaren, eftersom det inte rör sig om rena administrativa kostnader. Ersättningen ska vara ”skälig och objektiv” och den ska vara ”motiverad”: det skulle inte ha varit nödvändigt att klargöra detta om det bara hade rört sig om betalning för tjänster (exempelvis hantering av återbetalningen) som alltid är objektivt motiverad. Den avslutande formuleringen ”[ersättningen] endast ska tillåtas för en viss tidsperiod” pekar i samma riktning, eftersom kostnader för hantering av återbetalningen inte sträcker sig över tid.

34. Avslutningsvis anges i avsnitt 9 (”Förtidsåterbetalning”) i del B bilaga II i Standardiserat EU-faktablad i direktiv 2014/17, rörande uppgifter som faktabladet ska innehålla, ”om kompensationsbeloppet är beroende av olika faktorer som … vilken räntesats som gäller vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen …”. På så sätt betonas det att utebliven ränta utgör en av de faktorer som får beaktas vid beräkningen av ersättningen.

2. Förarbeten

35. När jag gått igenom förarbetena till direktiv 2014/17 har jag inte hittat några hänvisningar till ersättningen för förtidsåterbetalning som var ägnade att harmonisera metoden för att beräkna den eller de poster som är ersättningsgilla. Det finns emellertid indikationer på att möjligheten att inkludera kreditgivarens uteblivna vinst i den ersättningen övervägdes.

36. I sitt betänkande om kommissionens förslag föreslog Europaparlamentet att kreditgivarens kostnader skulle beaktas vid fastställandet av ersättningen, men även eventuella besparingar som återbetalningen medförde för denne. I artikeldelen förde Europaparlamentet dessutom in att ersättningen inte fick överstiga kreditgivarens finansiella förlust.

37. I vissa av rådets dokument görs skillnad mellan ersättningen och ”andra merkostnader”, exempelvis administrativa kostnader eller kostnader för att avsluta ärendet.

38. Förutom medlemsstaternas möjlighet att reglera förtidsåterbetalning med ersättning till kreditgivaren för de kostnader som dessa medfört, förutsåg rådet dessutom återbetalningar utan motprestation (”free of charge for the consumer”), och angav lån med rörlig ränta som exempel. Jag anser att det tyder på att rådet ansåg att ersättningen kunde innefatta utebliven ränta från och med tidpunkten för förtidsåterbetalningen.

3. Teleologisk tolkning

39. Som jag tidigare har nämnt ger direktiv 2014/17 inte i sig kreditgivaren någon rätt att få ersättning på grund av att krediten återbetalas i förtid. Det ankommer på varje nationell lagstiftare att besluta om en sådan rätt ska föreskrivas eller inte, men beslutet måste iaktta syftet med artikel 25.

40. Jag anser att ett nationellt system där kreditgivarens uteblivna vinst beaktas vid bedömningen av ersättningen för förtidsåterbetalning, kan vara förenligt med det syftet.

41. I domen UniCredit Bank Austria erinrade EU-domstolen, efter att ha förknippat rätten till förtidsåterbetalning med artikel 1 i direktiv 2014/17, jämförd med skäl 15, om att syftet med direktivet är att ”[ge] konsumenterna ett starkt skydd” vid avtal som gäller konsumentkredit som garanteras av en inteckning eller på annat vis avser bostadsfastighet.

42. Det har gjorts gällande att den lösning som skulle ge konsumenten starkast skydd vore att utesluta kreditgivarens uteblivna vinst från de ersättningsgilla kostnaderna (eftersom det skulle undanröja hinder för att konsumenten ska kunna utöva sin rätt till förtidsåterbetalning). I det hänseendet skulle den nedsättning av räntan och kostnaderna som rätten till återbetalning medför enligt artikel 25.1 i direktiv 2014/17, förhindra att uteblivna framtida räntebetalningar inkluderas i ersättningen.

43. Denna uppfattning innebär att om kreditgivarens uteblivna vinst likställs med den avkastning som denne skulle ha erhållit om avtalet hade fortsätt att gälla, skulle en av fördelarna med rätten till förtidsåterbetalning försvinna, nämligen att det innebär en besparing, och därmed skulle meningen med den rätten äventyras. Utan en särskild motivering, eller särskilda villkor, skulle ett sådant likställande inte vara förenligt med direktiv 2014/17.

44. Jag anser emellertid inte att denna slutsats kan dras av direktiv 2014/17. Samtidigt som direktivet införde en rätt till förtidsåterbetalning (vilken i sig inte kan avtalas bort), gav det varje medlemsstat möjlighet att integrera denna rätt i sitt rättssystem på ett sådant sätt att dess särdrag bevarades, liksom särdragen på dess bostadskreditmarknad.

45. När en medlemsstat, med stöd av denna frihet, erkänner kreditgivarens rätt till ersättning är den skyldig att iaktta vissa minimivillkor, men det finns inget som hindrar att den tar hänsyn till kreditgivarens uteblivna vinst vid beräkningen av ersättningen.

46. Direktiv 2014/17 innehåller ingen definition av begreppet ”skälig ersättning”. Det ska ges en enhetlig tolkning och det syftar på såväl skälet till ersättningen som dess storlek. Liksom är fallet inom andra områden av unionsrätten leder ordet ”skälig”, tillämpat på ersättningen för förtidsåterbetalning av krediten, samtidigt tankarna till en gottgörelse för den skada som en part har lidit och en avvägning mellan konsumentens och kreditgivarens motstående intressen. För konsumenten medför återbetalningen vissa fördelar, eftersom denne befrias från sina förpliktelser enligt avtalet samtidigt som det avtalade priset sätts ned. För kreditgivaren kan återbetalningen innebära nackdelar, eftersom denne inte bara behöver administrera den utan även återinvestera kapitalet på grundval av de nya priserna på marknaden (eller helt enkelt finna sig i den uteblivna räntan).

47. Att i det här sammanhanget låta utebliven vinst vara en av de faktorer som ligger till grund för ersättningen kan gynna målen med direktiv 2014/17, vilka inte bara är att skapa ett starkt konsumentskydd. Ett annat mål som angetts är att skapa en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad för kreditavtal som avser bostadsfastighet, mot bakgrund av viljan att främja finansiell stabilitet. Enligt skäl 66 utgör rätten till förtidsåterbetalning ett instrument för att uppnå dessa mål.

48. Om rätten till ersättning har erkänts i en medlemsstat, ger som nämnts direktiv 2014/17 den medlemsstaten ett väl tilltaget utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller regleringen av dess utövande. Detta gör de möjligt för medlemsstaten att ta hänsyn till särdragen hos dess kreditmarknad, under förutsättning att det inte strider mot direktivets syften.

49. Beslutet huruvida kreditgivaren ska tillerkännas en ersättning vid förtidsåterbetalning och, om så är fallet, hur stor den ska vara, kan, allt efter omständigheterna, få betydande konsekvenser. Inom området fastighetskrediter, vilka främst rör bostäder, påverkar dessa konsekvenser i första hand den lokala marknaden och ekonomin, men det kan inte uteslutas att de sprider sig vidare till högre nivåer.

50. I ett system som inte medger att kreditgivarna får ersättning för uteblivna förväntade ränteintäkter, kan det tänkas att dessa väljer att använda sig av strategier som kan få oönskade effekter på målen för direktiv 2014/17: De kan till exempel komma att begränsa utbudet av kreditprodukter eller ta ut högre räntor av alla konsumenter.

51. När medlemsstaterna i artikel 25.3 i direktiv 2014/17 ges rätt att besluta om en ersättning, inskränker den sig inte på förhand till kostnaderna för att hantera återbetalningen eller andra administrativa kostnader som den ger upphov till. Lagstiftaren har således ett omfattande handlingsutrymme, vilket innebär att denne får låta kreditgivarens uteblivna vinst ingå i ersättningen, om lagstiftaren finner det nödvändigt för att i slutändan främja målen med direktiv 2014/17 på sin egen bostadsfastighetsmarknad.

4. Systematisk tolkning. Direktiv 2008/48

52. I skälen i direktiv 2014/17 erinras om att det är nödvändigt att göra tolkningar som stämmer överens med och kompletterar andra unionsakter, i synnerhet direktiv 2008/48. Även om där även anges gränser för en sådan systematisk tolkning, rör ingen av dessa rätten till förtidsåterbetalning.

53. I direktiv 2008/48 (skäl 39) medges att det finns en skillnad mellan konsumentkrediter och ”andra produkter vilka finansieras genom en långsiktig finansieringsmekanism, t.ex. inteckningslån med fast ränta”. Just på grund av att denna långsiktiga finansieringsmekanism inte är så vanlig vid konsumentkrediter, bör taket för ersättningen till kreditgivaren vid förtidsåterbetalning av sådana krediter som huvudregel fastställas genom ett schablonbelopp.

54. I direktiv 2008/48 bekräftar undantaget från denna regel att den uteblivna räntan från och med tidpunkten för förtidsåterbetalningen är (eller kan vara) ersättningsgill: Under förutsättning att en övre gräns iakttas, ger artikel 16.4 b i direktiv 2008/48 medlemsstaterna rätt att föreskriva en annan ersättning som bygger på den förlust som kreditgivaren faktiskt har lidit. Det klargörs i samma bestämmelse att med denna förlust avses ”mellanskillnaden mellan den ursprungliga avtalade räntan och den ränta till vilken kreditgivaren kan låna ut det belopp som betalats tillbaka i förtid på marknaden, vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen”.

55. Om det förhåller sig så i direktiv 2008/48, kan det i än högre grad göra det när det gäller fastighetskrediter (som garanteras av en inteckning eller på annat vis) för att tolka artikel 25 i direktiv 2014/17. På så sätt bekräftas det att den finansiella förlusten avseende räntan får räknas in i de eventuella kostnaderna för förtidsåterbetalningen av krediten, i enlighet med de nationella bestämmelserna om ersättning.

56. Sammanfattningsvis anser jag att det inte finns något hinder för att det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att ersättningen enligt artikel 25.3 i direktiv 2014/17 ska beakta skador som har anknytning till utebliven ränta till följd av förtidsåterbetalningen.

B. Den andra tolkningsfrågan

57. Om fråga 1 besvaras jakande (vilket jag föreslår), vill den hänskjutande domstolen veta om artikel 25.3 i direktiv 2014/17 innehåller ”riktlinjer för fastställandet av vilka av kreditgivarens intäkter från återinvestering av ett i förtid återbetalat konsumentkreditavtal avseende fast egendom som ska beaktas vid beräkningen av den uteblivna vinsten”.

1. Val av beräkningsmetod, generellt

58. I direktiv 2014/17 nämns inte någon viss metod för att beräkna ersättningen till kreditgivaren. Det är upp till medlemsstaterna att bestämma beräkningsmetoden (och andra aspekter av ersättningen, på vissa villkor som jag har nämnt och som jag ska återkomma till).

59. Denna tanke bekräftas av skäl 66 i direktiv 2014/17, i vilket det anges att ersättningen ska fastställas ”i enlighet med de nationella bestämmelserna”.

60. För att fastställa ersättningen varken kräver eller förbjuder direktiv 2014/17 att hänsyn tas till hur kreditgivaren faktiskt använder det i förtid återbetalade beloppet, eller någon annan motsvarande metod, utan det ankommer på varje medlemsstat att besluta om detta.

61. De enda villkoren som finns i direktiv 2014/17 när det gäller ersättningen är att den inte får ålägga konsumenten en sanktion och att den inte får överstiga kreditgivarens finansiella förlust, samt att den ska vara ”skälig” och ”objektiv”.

62. Kravet att ersättningen ska vara ”objektiv” syftar på en abstrakt och på förhand bestämd beräkningsmetod, vars parametrar en av parterna inte får fastställa efter eget gottfinnande. Med hjälp av den metoden ska dessutom de fall där ersättningen är omotiverad kunna upptäckas. Under förutsättning att dessa villkor är uppfyllda anser jag emellertid att en beräkning av ersättningen med hjälp av en metod som innefattar en hypotetisk faktor, kan vara ett alternativ som inte är oförenligt med direktiv 2014/17.

2. Tillgångs-/skuldmetoden enligt tysk rättspraxis

63. Enligt beskrivningen i beslutet att begära förhandsavgörande, där det hänvisas till nationell rättspraxis, innebär tillgångs-/skuldmetoden att kreditgivarens finansiella skada utgörs av mellanskillnaden mellan två storheter, nämligen den ränta som låntagaren skulle ha betalat om avtalet hade fullgjorts på avtalat vis, och den avkastning som kreditgivaren skulle ha erhållit om denne hade investerat det i förtid återbetalade beloppet i säkra kapitalmarknadsplaceringar med en motsvarande löptid.

64. För att göra en sådan beräkning är det inte nödvändigt att återinvesteringen verkligen har ägt rum. Som referens används avkastningen av en investering med samma löptid.

65. Från det resulterande beloppet ska dessutom avdrag göras för riskkostnader och förvaltningskostnader som sparats in när ersättningen för förtidsåterbetalningen betalas; och det uppdateras med hänsyn till det betalningsdatumet.

66. I denna metod beräknas ersättningen med beaktande av förhållanden på kapitalmarknaden, som fastställs öppet och som kreditgivaren inte kan påverka, innefattar formeln inte belopp som innebär att låntagaren påförs en sanktion för den förtida återbetalningen, syftar den på så sätt beräknade ersättningen till att jämna ut den finansiella förlusten, vilket de facto innebär att en konsument som betalar tillbaka i förtid inte heller påförs en sanktion. Om räntan på återinvesteringen är högre än den som avtalats i det ursprungliga kreditavtalet, har kreditgivaren inte rätt till någon ersättning.

67. I likhet med alla som har avgett yttranden i förevarande mål, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens slutliga bedömning på denna punkt, anser jag att ”tillgångs-/skuldmetoden” uppfyller de minimivillkor för ersättning som föreskrivs direktiv 2014/17.

68. Denna metod liknar dessutom den som används i artikel 16.4 in fine i direktiv 2008/48 för att beräkna kreditgivarens faktiska förlust, om medlemsstaterna väljer att, i undantagsfall, inte tillämpa regeln om ett tak i form av ett schablonbelopp (punkt 2 i samma artikel).

69. Den metod för beräkning av ersättningen till kreditgivaren som godtas i direktiv 2008/48, när det gäller konsumentkrediter, innehåller liksom ”tillgångs-/skuldmetoden” ett inslag av hypotetisk (och inte nödvändigtvis faktisk) investering av det återbetalade beloppet. Den omständigheten att metoden godtas när det gäller konsumentkrediter gör det lättare att godta den även när det gäller lån som garanteras av en inteckning eller på annat vis.

C. Den tredje tolkningsfrågan

70. Den hänskjutande domstolen vill veta om artikel 25 i direktiv 2014/17 även är tillämplig under omständigheterna i det aktuella fallet, när konsumenten först säger upp sitt avtal med stöd av en i den nationella lagstiftningen föreskriven uppsägningsrätt, innan denne återbetalar lånet i förtid.

71. Frågan uppkommer mot bakgrund av den tyska lagstiftningen, som föreskriver två situationer där lån med bunden ränta får återbetalas i förtid: I den första situationen sker återbetalningen efter det att låntagaren har sagt upp avtalet och den omfattas av villkoren för denna. Här tillämpas 490 § punkt 2 BGB, vilken ger konsumenten rätt att i vissa särskilda fall säga upp avtalet. Den nuvarande lydelsen av den bestämmelsen fanns redan före direktiv 2014/17 och den utgör inte ett införlivande av direktivet med den nationella rätten. I den andra situationen är återbetalningen inte en följd av att avtalet har sagts upp, utan den sker oavsett om avtalet har sagts upp eller inte. Den regleras i första hand i 500 och 502 §§ BGB, vilka ändrades år 2016 för att införliva direktiv 2014/17. Det står konsumenten fritt att när som helst göra återbetalningen, om denne kan styrka ett berättigat intresse.

72. Följderna av att någon av dessa bestämmelser tillämpas skiljer sig åt när det gäller ersättningen till kreditgivaren: I 490 § punkt 2 BGB föreskrivs att låntagaren ska ersätta kreditgivaren för den skada som denne lider till följd av att avtalet sägs upp i förtid. Vid beräkningen av ersättningen ska de allmänna principerna inom skadeståndsrätten tillämpas, vilket enligt 252 BGB innebär att även utebliven vinst ingår. Enligt 502 § punkt 1 BGB får kreditgivaren vid en förtidsåterbetalning kräva en rimlig ersättning för den förlust som har ett direkt samband med återbetalningen. Vad som ska ingå i ersättningen och hur den ska beräknas är aspekter som den nationella lagstiftaren får besluta om, med iakttagande av gränserna och villkoren i direktiv 2014/17.

73. Eftersom det råder olika uppfattningar i doktrinen frågar sig den hänskjutande domstolen huruvida artikel 25 i direktiv 2014/17 även är tillämplig på en amortering av lånet efter det att avtalet har sagts upp i enlighet med 490 § punkt 2 BGB.

74. Den hänskjutande domstolen anser att ”det finns mycket som talar för att artikel 25 i direktiv 2014/17 även är tillämplig när konsumenten säger upp ett [avtal] enligt 490 § stycke 2 BGB innan denne återbetalar lånet i förtid”.

75. I annat fall, menar den hänskjutande domstolen, ”skulle många konsumenter inte kunna utnyttja sin rätt att återbetala lånet i förtid … Om ersättningen för förtidsbetalning skulle beräknas på ett annat sätt vid utövande av rätten att säga upp avtalet i förtid enligt 490 § stycke 2 BGB än inom ramen för en återbetalning i förtid enligt 500 och 502 §§ BGB skulle detta medföra att den konsument som säger upp sitt lån i förtid eventuellt skulle befinna sig i ett sämre läge än den som utövar sin rätt till återbetalning i förtid utan uppsägning.”

76. Sammanfattningsvis anser den hänskjutande domstolen att ”eftersom denna rätt har i syfte att skydda konsumenterna förefaller det således nödvändigt att artikel 25 i direktiv 2014/17 även är tillämplig i fall där avtalet har sagts upp innan lånet återbetalades”.

77. Jag delar den hänskjutande domstolens uppfattning när det gäller tillämpligheten av artikel 25 i direktiv 2014/17. Däremot har jag invändningar när det gäller vissa av de resonemang som ligger till grund för den.

78. Generellt sett gäller frågan huruvida varje medlemsstat får utforma kreditgivarens rätt till ersättning på olika sätt, beroende på om den är förknippad med utövandet av en särskild rätt för konsumenten att säga upp avtalet eller inte.

79. Jag anser att det inte är uteslutet att den konkreta frågan ska besvaras jakande. Med andra ord anser jag inte att argument som det att en konsument kan ”råka värre ut” än andra om han eller hon använder sig av en av de möjligheter som den nationella lagstiftningen erbjuder, i stället för att använda sig av det andra alternativet, inte är tillräckliga för att begränsa medlemsstaternas lagstiftningsfrihet.

80. Det som under alla förhållanden kan krävas är att varje alternativ i den nationella lagstiftningen iakttar artikel 25 i direktiv 2014/17, förutom den allmänna bestämmelsen i artikel 2.

81. Härav följer att frågan huruvida de principer som gäller för ersättningen inom ramen för 490 § punkt 2 BGB (och som gör det möjligt att inkludera utebliven vinst för kreditgivaren) förutsätter att de är förenliga med artikel 25.3 i direktiv 2014/17, bör besvaras jakande.

82. Artikel 25 i direktiv 2014/17 ger konsumenterna rätt att helt eller delvis fullgöra sina förpliktelser innan avtalet löper ut. Här föreskrivs inget om hur denna rätt ska utövas: det kan ske genom en ren materiell återbetalningshandling eller som en följd av en rätt att säga upp låneavtalet.

83. Det skydd som direktiv 2014/17 ger konsumenten ska alltid finnas där, oavsett vilket av de två sätten som denne väljer att använda sig av för att utöva sin rätt att i förtid fullgöra sina förpliktelser. Oavsett hur medlemsstaten väljer att reglera detta med stöd av sin frihet enligt direktiv 2014/17, är dess utrymme för skönsmässig bedömning underkastat villkoren i artikel 25.3 i direktivet. Dessa villkor är således tillämpliga oavsett om återbetalningen sker efter det att avtalet har sagts upp eller inte.

84. Jag anser inte att hänvisningen i artikel 25.1 och 25.4 i direktiv 2014/17 till rätten till återbetalning ”innan avtalet löper ut”, ger stöd för den ståndpunkt som VR Bank förespråkar. Artikel 25 i direktiv 2014/17 syftar inte till att införa tidsmässiga begränsningar för utövandet av konsumentens rätt att fullgöra sina förpliktelser i förtid. Snarare är avsikten att betona att den rätten ska ges företräde framför det normala regelverket för privaträttsliga avtal, enligt vilket båda parterna är skyldiga att fullgöra avtalet och att göra det på de (även tidsmässiga) villkor som avtalats.

V. Förslag till avgörande

85. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska lämna följande svar till Landgericht Ravensburg (Regionala domstolen i Ravensburg, Tyskland): Artikel 25.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 ska tolkas på följande sätt: Den utgör inte hinder för en nationell lagstiftning varigenom skador som har anknytning till utebliven ränta till följd av att konsumenten har återbetalat krediten i förtid beaktas för att fastställa den ersättning som kreditgivaren ska erhålla. Den utgör inte hinder för en metod för att beräkna ersättningen för förtidsåterbetalning av krediten till kreditgivaren vilken bygger på en fiktiv återinvestering i säkra kapitalmarknadsplaceringar med en motsvarande löptid. Den är tillämplig när konsumenten utövar sin rätt att fullgöra sina förpliktelser i förtid efter att ha sagt upp ett konsumentkreditavtal som avser fast egendom.

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

3 Dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria ( C‑555/21, EU:C:2023:78; nedan kallad domen UniCredit Bank Austria).

4 Enligt denna metod är utgångspunkten att de medel som frigjorts genom återbetalningen investeras i hypoteksobligationer med en motsvarande löptid. Vid denna beräkning ska den skada beaktas som den minskade räntan, i egenskap av finansiell nackdel, medför på grund av den förtida uppsägningen av lånet. Den motsvarar skillnaden mellan den avtalade räntan och avkastningen från hypoteksobligationer med en löptid som motsvarar den återstående löptiden för det lån som ska lösas in.

5 En av klagandena, en kontraktsanställd soldat, hade omplacerats av sin arbetsgivare.

6 Artikel 1.

7 Förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt unionsrätten (artikel 2.1 i direktiv 2014/17).

8 Den mångfald på den här punkten som förelåg före direktivet är sannolikt orsaken till att det varit så svårt att åstadkomma en mer långtgående harmonisering. Se kommissionens följedokument till Vitbok om integreringen av hypotekslånemarknaderna, SEC(2007) 1683, s. 56. Enligt rapporten Evaluation of the Mortgage Credit Directive (Directive 2014/17/EU), från Risk & Policy Analysts (RPA), 2021, bilaga I, tabell 163, hade i oktober 2020 tjugo medlemsstater antagit bestämmelser om ersättning till kreditgivaren vid förtidsåterbetalning. Fyra medlemsstater hade inte gjort det och för de övriga saknades uppgifter.

9 Detta förefaller vara normal praxis i Tyskland, där det av rättspraxis följer att kreditgivarens förlust fastställs på grundval av principerna om rätt till skadestånd. Följaktligen kan utebliven ränta kompenseras som utebliven vinst (252 § BGB) genom tillämpning av de nationella bestämmelser som införlivar artikel 25.3 i direktiv 2014/17.

10 Det sätt på vilket frågan är formulerad kan orsaka förvirring. Genom att den likställer utebliven vinst med sådana framtida räntebetalningar, skulle ett jakande svar utan större nyanseringar innebära att kreditgivaren, som ersättning enligt artikel 25.3 i direktiv 2014/17, kan kräva konsumenten på all ränta som lånet skulle ha gett upphov till om avtalsförhållandet hade fortsatt fram till den ursprungliga avtalade tidpunkten, trots den nedsättning av kostnaderna som föreskrivs i artikel 25.1. Den andra frågan, som handlar om hur den uteblivna vinsten ska beräknas för att ersättas, nyanserar resonemanget och därmed det jakande svaret.

11 Den hänskjutande domstolen nämner vissa tolkningar i doktrinen som bygger på dess ordalydelse. En jämförelse mellan olika språkversioner visar att detta tolkningskriterium ska tillämpas med försiktighet.

12 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:451, punkt 49), med avseende på artikel 16.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66). Jag anser att syftet med den punkten är att kompensera för den avkastning som kreditgivarens skulle kunna ha erhållit om krediten inte hade återbetalats i förtid (även om det, beroende på hur lång tid som gått, fastställs en procentuell gräns för ersättningen, av de skäl som anges i skäl 39 i direktiv 2008/48).

13 I direktiv 2014/17, och i dess bilagor, nämns olika kategorier av kostnader: kostnader för värdering av fastigheten, kostnader för öppnande och administration av ett bankkonto, kostnader för fastighetsregistrering, kostnader för tillgång till konsumentkreditdatabaser, kostnader för förtidsåterbetalningen, kostnader som avser ställandet av säkerhet för krediten, kostnader för kreditavtal, kostnader som avses i artikel 17.2, kostnader som inte ingår i den sammanlagda kostnaden för krediten, kostnader som är förknippade med bedömningen av fastigheten, kostnader som gäller erbjudandet av ett kreditavtal, kostnader för användning av ett betalningsmedel för att göra transaktioner och utnyttja krediten på kontot, andra kostnader för betalningstransaktioner, kostnader till följd av betalningsförsummelse, engångskostnader, periodiska kostnader, kostnader som är förknippade med lånet, kostnader som uppstått till följd av avtalsbrott, kostnader som inte är kända för kreditgivaren och kostnader som ingår i avbetalningen.

14 Detta åskådliggörs i det mål som gav upphov till domen UniCredit Bank Austria, vilket rörde artikel 25.1 i direktiv 2014/17. Se även dom av den 11 september 2019, Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:702), med avseende på artikel 16.1 i direktiv 2008/48, som praktiskt taget har samma lydelse som den ovanstående.

15 Det hänvisas närmare bestämt till ”kreditränta eller andra kostnader som gäller för erbjudandet”. Ett annat exempel på ”kostnader” som innefattar ränta finns i artikel 3.5 i direktiv 2014/17, jämförd med artikel 3.3 c.

16 Artikel 4 led 13 i direktiv 2014/17, i vilken det hänvisas till artikel 3 g i direktiv 2008/48.

17 Ibidem. Enligt artikel 3 g i direktiv 2008/48 avses med konsumentens sammanlagda kreditkostnad ”samtliga kostnader inklusive ränta …” (min kursivering). Ur konsumentens synvinkel är syftet med att beskriva ”ränta” och ”kostnader” som olika begrepp med avseende på rätten till nedsättning vid en förtidsåterbetalning att klargöra: på så sätt skingras på förhand tvivlen rörande huruvida denna nedsättning bara avser den ena eller den andra kategorin (och alla frestelser att begränsa den). Ur kreditgivarens synvinkel är en tolkning av begreppen som ömsesidigt uteslutande inte förenlig med andra formuleringar i artikel 25.3 i direktiv 2014/17: se punkt29 nedan.

18 Även i skäl 66 (”kreditgivarens finansiella förlust”).

19 Jag vill erinra om att rådets förarbeten till det nuvarande direktivet innehöll en formulering, i det som skulle bli skäl 50, om återbetalning utan motprestation (”free of charge for the consumer”), vilken just avsåg lån med rörlig ränta: se fotnot 24 nedan. Detta är inte fallet när ersättningen för förtidsbetalningen bara rör lån med bunden ränta, såsom i förevarande mål.

20 Skäl 66 i direktiv 2014/17 innehåller en något annorlunda formulering: ”I fall där medlemsstaterna föreskriver att kreditgivaren ska ha rätt till ersättning bör sådan ersättning vara skälig och objektivt motiverad ersättning för … kostnader …” (min kursivering). Jag anser att det i denna formulering framgår tydligare att det är kostnaderna som är grunden för ersättningen och även utgör kriteriet för att beräkna denna.

21 Första betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal, COM(2011) 0142 – C7–0085/2011–2011/0062(COD), av de 11 oktober 2012, ändringsförslag 35. Den finns inte med bland de antagna ändringarna: se Europaparlamentets dokument av den 10 september 2013 rörande det förslaget, P7_TA(2013) 0341 (DO 2016, C 93, s. 295).

22 Första betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal, COM(2011) 0142 – C7–0085/2011–2011/0062(COD), av de 11 oktober 2012. Ändring 87 antagen av Europaparlamentet den 10 september 2013, dokument P7_TA(2013) 0341 (EUT 2016, C 93, s. 295). Jag vill erinra om att dessa ändringsförslag ersattes av ståndpunkt av den 10 december 2013, dokument P7_TC1-COD(2011) 0062, vars lydelse överensstämmer med den slutliga rättsakten, det vill säga direktiv 2014/17.

23 Från och med dokument av den 3 november 2011, 16325/11. Denna åtskillnad fanns i (det dåvarande) avsnitt 8 i instruktionerna för ifyllnad av det standardiserade EU-faktabladet.

24 Från och med meddelandet från rådets generalsekretariat till delegationerna (förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal – ordförandeskapets kompromissförslag) av den 15 november 2011, dokument nr 16948/11, skäl 50. Det finns inte längre med i den lydelse som preliminärt hade överenskommits med Europaparlamentet den 22 april, efter det att förhandlingarna hade avslutats: se Meddelandet från rådets generalsekretariat till delegationerna (förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal – ordförandeskapets kompromissförslag) av den 3 maj 2013, dokument nr 8895/13.

25 Domen UniCredit Bank Austria, punkt 29.

26 I den Study on switching of financial services and products, från 2019, som gjorts på uppdrag av kommissionen, påpekas att storleken på den ersättning som ska betalas till kreditgivaren, i synnerhet vid inteckningslån med bunden ränta, är en av de faktorer som kan avskräcka konsumenterna och avhålla dem från att utöva sin rätt till återbetalning. Se även Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om översynen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet, COM(2021) 229 final.

27 Beslutet att begära förhandsavgörande, del D, punkt I.2.b, under bb, och I.3.a, med hänvisning till olika uppfattningar i doktrinen.

28 Direktiv 2014/17 medgav och beaktade den mångfald detta medförde i skäl 66.

29 Ersättningen ska bara täcka ”direkta kostnader för förtidsåterbetalningen” och den ska motiveras av dessa. Den får inte ”överstiga kreditgivarens finansiella förlust”, den får inte ålägga konsumenten en sanktion och den ska vara ”objektiv” och ”skälig”.

30 Inte heller av begreppet ”objektiv”. Jag anser att detta adjektiv syftar på hur ersättningens storlek ska beräknas: se punkt 62 nedan.

31 Trots skillnaden mellan dem, anser jag att det, som ett tecken på en viss samstämmighet, är lämpligt att hänvisa till den rimliga gottgörelse till handelsagenter på grund av förlust av kunder, vilken inte hindrar att handelsagenten får kräva skadestånd, som föreskrivs i artikel 17.2 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, 1986, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150); beträffande detta, se dom av den 23 mars 2023, 02 Czech Republic ( C‑574/21, EU:C:2023:233), och dom av den 13 oktober 2022, Herios ( C‑593/21, EU:C:2022:784). Ett annat exempel är Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10), i vilket det i artikel 5.2 b föreskrivs en skyldighet ett betala en ”rimlig kompensation” till upphovsmännen under vissa omständigheter. EU-domstolen har klargjort sambandet mellan det begreppet och behovet av en ”skälig avvägning” mellan olika aktörer, som anges i skäl 31: se dom av den 21 oktober 2010, Padawan ( C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 38 och följande punkter, och förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i samma mål (C‑467/08, EU:C:2010:264, punkt 73 och följande punkter). Jag vill avslutningsvis hänvisa till den skäliga ersättning som EU-domstolen har godtagit inom ramen för (det nu upphävda) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19): se dom av den 3 september 2009, Messner ( C‑489/07, EU:C:2009:502, punkt 26).

32 Detta var förklaringen till begreppet ”skälig” i kommissionens första förslag till direktiv om konsumentkrediter, i vilket en ersättning till kreditgivaren uttryckligen nämns: Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, KOM(2002) 443 slutlig), under 3 (Genomgång av bestämmelserna, artikel 16).

33 Skäl 82.

34 Bland annat skäl 3, 66, 67 och 75.

35 ”Konsumenters förmåga att återbetala krediter före löptidens utgång kan spela en viktig roll för att främja konkurrens på den inre marknaden och unionsmedborgarnas fria rörlighet och hjälpa till att skapa den flexibilitet under kreditavtalets löptid som behövs för att främja finansiell stabilitet i enlighet med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet.” Som jag förklarade i punkt 67 i mitt förslag till avgörande i målet UniCredit Bank Austria ( C‑555/21, EU:C:2022:742), är syftet med rätten till förtida återbetalning inte att korrigera bristande symmetri i avtalsförhållandet mellan kreditgivaren och konsumenten.

36 Den tyska regeringens skriftliga yttrande, punkt 45, och, mer ingående, VR Banks skriftliga yttrande, punkt 44 och följande punkter. I bilaga III till kommissionens följedokument till Vitbok om integreringen av hypotekslånemarknaderna, SEC(2007) 1683, nämndes på sidorna 60 och 61 dessa strategier som har anknytning till regleringen av ersättningen i olika medlemsstater och exempel gavs på deras negativa effekter på specifika marknader. Se Schäfer, H. B., och Wulf, A. J., ”Premature repayment of fixed interest mortgage loans without compensation, a case of misguided consumer protection in the EU”, European Journal of Law and Economics, 2022, s. 175–208.

37 I slutändan begränsar detta konsumenternas möjligheter att hitta de produkter som bäst motsvarar deras behov, innan de ingår ett kreditavtal som avser bostadsfastighet, eller senare, för att kunna utnyttja rätten till förtidsåterbetalning. Beslutet huruvida det ska föreligga en rätt till ersättning och huruvida det ska finnas ett tak för denna hänger samman med kreditgivarnas benägenhet att erbjuda långfristiga lån med bunden ränta.

38 Skälen 19 och 20. Se även ovannämnda dom i målet UniCredit Bank Austria, punkt 28: ”Det framgår av skälen 19 och 20 i direktiv 2014/17 att det av rättssäkerhetsskäl bör säkerställas att direktivet stämmer överens med och kompletterar andra rättsakter som antagits inom området för konsumentskydd. …”

39 Skäl 22. Före antagandet av direktiv 2014/17 hade vissa medlemsstater låtit artikel 16 i direktiv 2008/48 omfatta krediter som garanteras av en inteckning eller på annat vis.

40 Samtidigt som det medges att denna skillnad kan gynna vem som helst av parterna: antingen kreditgivaren, om han kan bevisa att den förlust han faktiskt lidit överstiger det beräknade schablonbeloppet, eller konsumenten, som får kräva att ersättningen minskas om den är högre än den förlust som kreditgivaren faktiskt har lidit.

41 Samtidigt som, vad beträffar inteckningslån, andra metoder för beräkningen av ersättningen teoretiskt sett är möjliga, under förutsättning att de uppfyller villkoren i artikel 25.3 i direktiv 2014/17. Jag vill erinra om att harmoniseringsnivån i det sistnämnda direktivet är längre än den i direktiv 2008/48.

42 I förarbetena till direktivet nämns inte heller vilka beräkningsmetoder som är möjliga.

43 I punkt 35 i sitt skriftliga yttrande påpekar kommissionen beträffande svårigheterna med denna metod, att det då exakt skulle behöva bestämmas, och till och med fastställas, hur det återbetalade beloppet ska investeras från och med den tidpunkt då det betalas tillbaka och fram till den ursprungligen avtalade betalningsdagen.

44 Som jag tidigare har nämnt är en ersättning ”skälig” om den innebär att en balans uppnås mellan de fördelar som rätten till förtidsåterbetalning innebär för konsumenten och de nackdelar som en sådan rätt medför för kreditgivaren. Se punkt 46 ovan.

45 Så skulle kunna vara fallet om återinvesteringen på grund av förbättrade marknadsförhållanden ger kreditgivaren större avkastning än vad som skulle ha varit fallet om avtalet hade fullgjorts vid den avtalade tidpunkten. I den riktningen pekade kommissionens första förslag rörande konsumentkreditdirektivet, i vilket ersättningen till kreditgivaren uttryckligen fördes in: Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, KOM(2002) 443 slutlig, under 3 (Genomgång av bestämmelserna, artikel 16).

46 Bundesgerichtshofs (Högsta domstolen, Tyskland) dom av den 30 november 2004, XI ZR 285/03.

47 Avkastningen kan härledas från Deutsche Bundesbanks eller Europeiska centralbankens uppgifter om kapitalmarknaden.

48 Enligt artikel 16.4 in fine i direktiv 2008/48 utgörs kreditgivarens finansiella förlust, som denne kan ha rätt att få ersättning för om medlemsstaten föreskriver det, av ”mellanskillnaden mellan den ursprungliga avtalade räntan och den ränta till vilken kreditgivaren kan låna ut det belopp som betalats tillbaka i förtid på marknaden, vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen …”. Det hypotetiska inslaget framgår mycket tydligt i de språkversioner där verbet står i konjunktivform.

49 Tekniskt sett ger 490 § punkt 2 BGB konsumenten rätt att ändra avtalsförhållandet (”Gestaltungsrecht”) på vissa strikta tidsmässiga villkor och under förutsättning att det finns ett berättigat intresse, restriktivt tolkat. Enligt beslutet att begära förhandsavgörande är detta intresse knutet till bibehållandet av låntagarens ekonomiska handlingsutrymme, i synnerhet när låntagaren behöver använda det på annat sätt.

50 Gesetz zur Umsetzung der Wohnimmobilienkreditrichtlinie und zur Änderung handelsrechtlicher Vorschriften, 11.03.2016, BGBl I. 2016, Nr. 12 16.03.2016, s. 296.

51 Begreppet ”berättigat intresse” är i detta sammanhang mindre strängt än det som används i samband med 490 § punkt 2 BGB. Enligt beslutet att begära förhandsavgörande är skilsmässa eller arbetslöshet exempel på berättigade intressen.

52 Varvid olika villkor uppställs, exempelvis när det gäller ”berättigad ränta” som kan tas ut, eller när det gäller väntetider för att utöva rätten, vilket för närvarande är fallet i Tyskland.

53 Se punkt 75 ovan.

54 Naturligtvis påverkar svaret inte frågan huruvida medlemsstaterna får föreskriva en rätt för konsumenterna att i vissa särskilda fall säga upp avtalet. I skäl 21 in fine i direktiv 2014/17 klargörs att det ”… inte [bör] påverka nationell allmän avtalsrätt, till exempel bestämmelser om ett avtals giltighet, ingående eller verkan, om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv”. Se även, analogt, EU-domstolens dom av den 9 september 2021, UK m.fl. ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 110), med avseende på direktiv 2008/48.

55 VR Banks skriftliga yttrande, punkterna 16 och 17. VR Bank menar att när konsumenten väljer att i undantagsfall säga upp avtalet, upphör det att gälla ex nunc och den efterföljande återbetalningen sker inte ”innan avtalet löper ut” i den mening som avses i artikel 25.1 och 25.4 i direktiv 2014/17.