Förslag till avgörande av generaladvokat Biondi – Mål C‑602/22 P ABLV Bank/SRB

I. Inledning

1. Förevarande förslag till avgörande rör huvudsakligen definitionen och avgränsningen av Gemensamma resolutionsnämndens (nedan kallad SRB) befogenheter och ansvarsområden. Domstolen ska i synnerhet pröva frågan huruvida SRB har befogenhet att fatta ett formellt beslut om att inte anta någon resolutionsordning för ett kreditinstitut inom ramen för den gemensamma resolutionsmekanismen.

2. Genom förevarande överklagande har ABLV Bank AS (nedan kallat ABLV Bank) yrkat att domstolen ska upphäva Europeiska unionens tribunals dom av den 6 juli 2022, ABLV Bank/SRB ( T‑280/18, EU:T:2022:429) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen ABLV Banks talan om ogiltigförklaring av två beslut fattade av SRB. I korthet beslutade SRB att inte anta någon resolutionsordning för ABLV Bank och dess dotterbolag ABLV Bank Luxembourg SA (nedan kallat ABLV Bank Luxembourg). SRB ansåg att de två villkoren enligt artikel 18.1 a och b i SRM-förordningen – det vill säga att den berörda enheten har fallerat eller sannolikt kommer att fallera och att det inte finns alternativa åtgärder till resolution – i det specifika fallet var uppfyllda för att få anta en resolutionsordning. I slutändan fattade SRB dock ett negativt beslut utifrån antagandet att det tredje villkoret enligt artikel 18.1. c – det vill säga att en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset – inte var uppfyllt i det specifika fallet.

3. Genom den överklagade domen avvisade tribunalen ABLV Banks talan vad gäller den del som avsåg SRB:s beslut angående dess dotterbolag ABLV Luxembourg och ogillade talan såvitt avser alla grunder som åberopades till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av SRB:s beslut beträffande ABLV Bank.

II. Prövning av överklagandet

4. ABLV Bank har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara de omtvistade besluten, förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna och, för det fall domstolen inte kan avgöra målet i sak, återförvisa målet till tribunalen.

5. SRB och Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB), som var intervenient i första instans, har i allt väsentligt yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta ABLV Bank att ersätta rättegångskostnaderna.

6. Till stöd för sitt överklagande har ABLV Bank åberopat fyra grunder, vilka alla har bestritts av SRB och ECB. Detta förslag till avgörande kommer i huvudsak att inriktas på den första grunden för överklagandet, eftersom den innehåller den mest relevanta rättsfrågan, som jag kortfattat har redogjort för ovan i punkt 1. Inledningsvis är det dock nödvändigt att pröva SRB:s invändning om rättegångshinder avseende överklagandet.

A. Huruvida överklagandet kan upptas till prövning

7. SRB har gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning. Överklagandet är av vag och inkonsekvent karaktär, saknar en kortfattad framställning av grunderna, preciserar i många fall inte på vilka punkter den överklagade domen kritiseras samt anger inte de rättsliga argumenten till stöd för de åberopade grunderna. Det är således svårt att identifiera de fel som tribunalen påstås ha begått.

8. I detta sammanhang ska det enligt fast rättspraxis i ett överklagande klart anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall ska överklagandet avvisas.

9. I förevarande fall är överklagandet inte alltid tydligt och konsekvent och anger inte på ett utförligt sätt på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts. Emellertid innehåller överklagandet tillräckligt med upplysningar för att identifiera vilka punkter i domen som kritiseras inom ramen för de enskilda grunderna och en tillräckligt precis framställning av de framförda argumenten. Jag anser därför att överklagandet inte ska avvisas i sin helhet. Emellertid kommer vissa specifika argument som ABLV Bank har framfört att avvisas, eftersom de är av oklar karaktär.

B. Prövning i sak av överklagandet

1. Den första grunden för överklagandet

10. Genom den första grunden har ABLV Bank bestritt punkterna 73–86 i den överklagade domen. ABLV Bank har åberopat en felaktig tolkning av artikel 18 i SRM-förordningen och flera andra fel som har att göra med en sådan tolkning.

11. I dessa punkter i den överklagade domen ogillade tribunalen ABLV Banks talan för det första (punkterna 73–78) såvitt avser den grund enligt vilken SRB inte hade befogenhet att fatta beslut om dess likvidation. Tribunalen fann nämligen att SRB i de omtvistade besluten inte förordnar att ABLV Bank ska likvideras. För det andra (punkterna 79–86) underkände tribunalen ABLV Banks grund i talan enligt vilken SRB inte har befogenhet att fatta formella beslut, såsom de omtvistade besluten, om att inte anta någon resolutionsordning. Tribunalen fann att SRB har befogenhet att fatta denna typ av beslut på grundval av följande tre faktorer: a) Kravet på att undvika en lucka i domstolsskyddet vad gäller ECB:s bedömning av huruvida den berörda enheten har fallerat eller sannolikt kommer att fallera (punkt 82 i den överklagade domen). b) Den reglering i vilken artikel 18 i SRM-förordningen ingår, särskilt vad gäller artikel 82.2 i direktiv 2014/59 (punkt 83 i den överklagade domen). c) Risken för att äventyra stabiliteten hos det berörda kreditinstitutet och möjligtvis hos finansmarknaderna för det fall SRB inte har befogenhet att fatta ett formellt beslut om att inte anta någon resolutionsordning (punkt 84 i den överklagade domen).

12. Min rättsliga bedömning av den första grunden för överklagandet kommer att bestå av följande tre delar: a) Den första delen rör invändningen om SRB:s bristande befogenhet att fatta formella beslut, såsom de omtvistade, om att inte anta någon resolutionsordning. b) Den andra delen avser invändningen mot förenligheten mellan den tolkning som tribunalen gjorde och rättspraxis om delegering av befogenheter till unionens byråer. c) Den tredje delen rör de andra invändningar som har framställts inom ramen för den första grunden för överklagandet.

a) Den första delen av den första grunden för överklagandet om SRB:s befogenhet att fatta de omtvistade besluten

1) ABLV Banks argument

13. ABLV Bank har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 79–86 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av artikel 18 i SRM-förordningen när den fann att SRB har befogenhet att fatta ett formellt beslut om att inte anta någon resolutionsordning.

14. Enligt ABLV Bank medför den tolkning som tribunalen gjorde att SRB tilldelas befogenheter som inte återfinns i artikel 18 i SRM-förordningen. Vidare saknar en sådan tolkning stöd i ordalydelsen i denna bestämmelse. Tolkningen grundar sig på en implicit analog tillämpning av de bestämmelser som reglerar antagandet av en resolutionsordning.

15. Den tolkning som tribunalen gjorde ger SRB befogenhet att fatta ett beslut som har extern rättsverkan även när enbart två av de tre villkoren enligt artikel 18.1 är uppfyllda och när det således inte antas någon resolutionsordning. ABLV Bank är däremot av den uppfattningen att SRB borde avstå från att fatta ett beslut om den kommer fram till att en resolutionsåtgärd inte är nödvändig av hänsyn till allmänintresset.

16. Den nyligen avkunnade domen (stora avdelningen) i målet kommissionen/SRB bekräftar att artikel 18 i SRM-förordningen inte ger SRB befogenhet att anta rättsakter med självständiga rättsverkningar.

17. ABLV Bank har vidare bestritt punkt 83 i den överklagade domen. Banken gör för det första gällande att artikel 82.2 i direktiv 2014/59, som nämns i denna punkt, vilken föreskriver en möjlighet att besluta om att inte anta någon resolutionsordning, endast rör de nationella resolutionsmyndigheterna och därför inte kan vara tillämplig på SRB. Det är för det andra inget oavsiktligt misstag från unionslagstiftarens sida att SRM-förordningen inte innehåller någon bestämmelse som motsvarar den nyss nämnda bestämmelsen. ABLV Bank har avslutningsvis även bestritt punkt 84 i den överklagade domen, som bygger på en logik som inte återfinns i SRM-förordningen.

2) Bedömning

18. För att pröva invändningen om den felaktiga tolkningen av artikel 18.1 i SRM-förordningen är det nödvändigt att tolka denna bestämmelse enligt de tolkningskriterier som domstolen tillämpar.

19. Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.

20. Jag kommer i det följande att göra en bokstavlig, kontextuell och teleologisk analys av artikel 18.1 i SRM-förordningen för att undersöka om tribunalen gjorde en felaktig tolkning av denna bestämmelse – såsom ABLV Bank har gjort gällande – när den i den överklagade domen slog fast att SRB har befogenhet att fatta formella beslut om att villkoren för att anta en resolutionsordning inte är uppfyllda.

21. Jag vill inledningsvis påpeka att ABLV Bank har baserat sin invändning enbart på åsidosättandet av artikel 18.1 i SRM-förordningen, men att en annan bestämmelse i förordningen är relevant för att bedöma huruvida tribunalens slutsats är korrekt vad gäller SRB:s befogenhet att fatta beslut som de omtvistade besluten. Jag syftar på artikel 7.2, enligt vilken SRB ska vara ansvarig för att ”anta alla beslut relaterade till resolutionen” för de enheter som faller inom dess befogenheter. Det är faktiskt denna bestämmelse som enligt min uppfattning uttryckligen ger SRB befogenhet att fatta beslut inom ramen för den fördelning av uppgifter som fastställs i SRM-förordningen.

22. För att bedöma huruvida ABLV Banks invändning är befogad anser jag därför det vara nödvändigt att i enlighet med ovannämnda tolkningskriterier göra en tolkning av dessa båda bestämmelser jämförda med varandra.

23. Ur en bokstavlig synvinkel avslöjar ordalydelsen i artikel 7.2 i SRM-förordningen, där de allmänna orden ”alla” och beslut ”relaterade till resolutionen” används, att lagstiftaren hade haft för avsikt att införa en heltäckande formulering som ger SRB befogenhet att fatta alla beslut relaterade till resolutionen som rör de enheter som omfattas av unionens resolutionsbefogenheter.

24. Enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen har SRB däremot befogenhet att anta en resolutionsordning när de tre villkoren enligt leden a, b och c är uppfyllda.

25. Beslut (som de omtvistade) där det fastställs att villkoren för att anta en resolutionsordning inte är uppfyllda utgör beslut ”relaterade till resolutionen”, vilka därför faller inom den breda formuleringen i artikel 7.2 i SRM-förordningen.

26. Ordalydelsen i artikel 7.2 i SRM-förordningen, jämförd med artikel 18.1 i samma förordning, stöder därför den tolkning av dessa båda bestämmelser enligt vilken SRB har befogenhet att fatta ett formellt beslut om att de tre villkoren enligt den sistnämnda bestämmelsen inte är uppfyllda.

27. Detta bekräftas av den kontextuella och teleologiska tolkningen av dessa bestämmelser.

28. Vad gäller regleringen, och därigenom det sammantagna regelverket i SRM-förordningen, är det vid den fördelning av uppgifter inom den gemensamma resolutionsmekanismen som fastställs i artikel 7 i förordningen nödvändigt att SRB tilldelas befogenheten att fatta ett formellt beslut om att inte anta någon resolutionsordning. SRB:s beslut att inte vidta någon resolutionsåtgärd från unionens sida innebär faktiskt att åtgärder ska vidtas av de nationella myndigheterna. Det är därför nödvändigt att de nationella myndigheterna underrättas om att SRB har avslutat förfarandet på unionsnivå och om att unionen inte har för avsikt att utöva sina resolutionsbefogenheter. En annorlunda tolkning av de relevanta bestämmelserna skulle ge upphov till en situation av ovisshet inom ramen för den gemensamma resolutionsmekanismen som är oförenlig med den fördelning av befogenheter som fastställs i SRM-förordningen.

29. Att SRB tilldelas befogenheten att fatta ett formellt beslut om att inte anta någon resolutionsordning är dessutom sett ur ett kontextuellt perspektiv i överensstämmelse med kravet på att undvika en lucka i domstolsskyddet för den berörda enheten. Om SRB inte kan anta ett formellt beslut om att inte anta någon resolutionsordning, mot vilket talan kan väckas vid unionsdomstolarna, så skulle det inte vara möjligt att erhålla en domstolsprövning av ECB:s bedömning av huruvida en berörd enhet har fallerat eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i ovannämnda artikel 18.1 a. En sådan bedömning utgör en förberedande åtgärd inom ramen för förfarandet och således inte någon akt mot vilken talan kan väckas.

30. Ur en teleologisk synvinkel är den föreslagna tolkningen avslutningsvis i linje med SRM-förordningens mål – som uttrycks i skälen 89 och 123 i SRM-förordningen – att säkerställa dels en effektiv hantering av krissituationer och fallerande kreditinstitut, dels effektiviteten i den gemensamma resolutionsmekanismen i sig. I själva verket är ett snabbt ingripande ofta avgörande i dessa situationer. När det inte föreligger något formellt beslut där det klargörs att unionen inte kommer att utöva sina resolutionsbefogenheter riskerar situationen av osäkerhet om huruvida unionen kommer att utöva dessa befogenheter med avseende på en enhet att äventyra ett snabbt vidtagande av åtgärder och därmed deras effektivitet.

31. I detta hänseende är ovannämnda tolkning även förenlig med de mål som eftersträvas med SRM-förordningen. Syftet med nämnda förordning är, såsom framgår av skäl 58 i densamma, att upprätthålla den finansiella stabiliteten, att säkerställa kontinuiteten i de grundläggande finansiella tjänsterna och att skydda insättarna. Situationen av ovisshet till följd av avsaknaden av ett formellt beslut om att inte anta någon resolutionsordning och de tvivel som då uppstår kring vilka beslut och åtgärder som kommer att vidtas mot en enhet på grund av att ECB har bedömt att denna enhet har fallerat eller sannolikt kan komma att fallera skulle öka riskerna för den berörda enheten och följaktligen risken för spridning.

32. Den tolkning enligt vilken SRB har befogenhet att fatta formella beslut om att villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen inte är uppfyllda ifrågasätts enligt min uppfattning inte av domen kommissionen/SRB. I denna dom slog domstolen fast att en resolutionsordning som SRB antar inte utgör en akt mot vilken talan kan väckas. Denna ordning utgör nämligen inte det slutliga resultatet av det aktuella resolutionsförfarandet, eftersom denna ordning konkretiseras först när kommissionen godkänner den. Närmare bestämt slog domstolen, i punkt 83 i domen kommissionen/SRB, fast att även om det i artiklarna 7 och 18 i denna förordning föreskrivs att SRB ska utarbeta och anta en resolutionsordning, ”ger dessa bestämmelser nämligen inte SRB befogenhet att anta en rättsakt med självständiga rättsverkningar”.

33. Det följer emellertid klart av föremålet för den tvist som gav upphov till domen kommissionen/SRB att domstolen enbart avsåg den antagna resolutionsordningen, det vill säga ett formellt beslut av SRB att anta resolutionsordningen vilket inte har självständiga rättsverkningar. Det formella beslutet att inte anta någon resolutionsordning är däremot det slutliga resultatet av förfarandet vid SRB. Detta beslut utgör således en akt som med nödvändighet har självständiga rättsverkningar och mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF.

34. Jag vill slutligen påpeka att riktigheten av tribunalens slutsats att SRB har befogenhet att fatta ett formellt beslut om att inte anta någon resolutionsordning inte vederläggs genom de argument som ABLV Bank har framfört mot punkt 83 i den överklagade domen. I denna punkt ansåg närmare bestämt tribunalen inte att artikel 82.2 i direktiv 2014/59 är tillämplig i förevarande fall. Tribunalen hänvisade till denna bestämmelse inom ramen för en analys av det bredare regelverk där artikel 18 i SRM-förordningen ingår.

35. Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet enligt min uppfattning inte vinna bifall såvitt avser den första delen av den första grunden.

b) Den andra delen av den första grunden för överklagandet avseende rättspraxis om delegering av befogenheter till unionens byråer

1) ABLV Banks argument

36. ABLV Bank har gjort gällande att tribunalens tolkning av artikel 18.1 i SRM-förordningen i den överklagade domen är oförenlig med den rättspraxis om delegering av befogenheter till unionens byråer som följer av domen Meroni/Höga myndigheten. ABLV Bank har betonat att SRB är en byrå vars befogenheter ska vara strikt definierade. ABLV Bank har anfört att det i skäl 26 i SRM-förordningen hänvisas till ovannämnda rättspraxis och uttryckligen anges att SRB:s befogenheter bör vara strikt begränsade. I motsats till detta krav innebär den tolkning som tribunalen gjorde att SRB tilldelas en mycket bred befogenhet att på ett permanent sätt avgöra ett kreditinstituts framtid, utan kommissionens och rådets medverkan och utan någon förfarandemässig eller materiell begränsning.

2) Bedömning

37. Jag vill inledningsvis påpeka att domstolen i den nyligen avkunnade domen kommissionen/SRB prövade huruvida de befogenheter som SRB tilldelas enligt artikel 18 i SRM-förordningen är förenliga med den rättspraxis som följer av domen Meroni/Höga myndigheten, dock utifrån den omvända situationen jämfört med den i detta mål, det vill säga när det antas en resolutionsordning. I denna dom fann domstolen att bestämmelserna i denna artikel, på grundval av vilka SRB får anta en resolutionsordning, kan förhindra en ”förändring av ansvarsförhållandena”, i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis. Domstolen grundade sig på antagandet att samtidigt som SRB ges befogenhet att bedöma huruvida villkoren för att anta en resolutionsordning är uppfyllda – och att fastställa de verktyg som krävs för en sådan resolutionsordning – ger dessa bestämmelser kommissionen eller, i förekommande fall, rådet ansvaret för den slutliga bedömningen av de skönsmässiga aspekter av resolutionsordningen som omfattas av unionens politik i fråga om resolution av kreditinstitut.

38. ABLV Banks invändning i den andra delen av den första grunden för överklagandet baseras på ett felaktigt antagande, eftersom den tenderar att likställa två scenarier som är fullständigt olika. Denna invändning innebär i korthet att det hävdas att domstolens resonemang, i domen kommissionen/SRB, om SRB:s befogenhet att anta en resolutionsordning även ska tillämpas på SRB:s befogenhet att fatta ett negativt beslut. När institutionerna inte deltar i det förfarande som leder till att det fattas denna typ av beslut skulle det således vara oförenligt med rättspraxis om delegering av befogenheter till unionens byråer att tilldela SRB befogenheten att fatta dessa beslut.

39. Befogenheten att fatta beslut om att inte anta någon resolutionsordning – som utgör föremålet för förevarande tvist – är dock mycket annorlunda jämfört med den befogenhet som utövas i det omvända fallet när det antas en resolutionsordning, vilket var föremålet för domen kommissionen/SRB.

40. När SRB fattar ett negativt beslut fastställer SRB att villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen inte är uppfyllda för att unionen ska få utöva sina resolutionsbefogenheter. Ett negativt beslut innebär att resolutionsförfarandet på unionsnivå avslutas. Eventuella åtgärder vidtas vid behov på nationell nivå, när villkoren enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen är uppfyllda.

41. Ett negativt beslut utgör därför ett beslut att inte utöva de befogenheter som ingår i unionens resolutionsstrategi. Ett (positivt) beslut att anta en resolutionsordning inleder däremot det egentliga resolutionsförfarandet och det fulla utövandet av de resolutionsbefogenheter som ingår i unionens resolutionsstrategi, vilken enbart unionens institutioner får genomföra.

42. I detta sammanhang är även omfattningen av de bedömningar som SRB ska göra för att fatta ett negativt beslut klart mer begränsad. När ett negativt beslut fattas, ska SRB vid sina bedömningar begränsa sig till att fastställa att de tre villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen inte är uppfyllda. Dessa bedömningar sträcker sig däremot inte, till skillnad från det fall när det antas en resolutionsordning, till att fastställa tillämpningen av resolutionsverktygen eller behovet av att utnyttja fonden till stöd för resolutionsåtgärden i enlighet med artikel 18.6 c i SRM-förordningen.

43. Vad gäller karaktären av bedömningen av huruvida de tre villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen är uppfyllda har domstolen påpekat att SRB förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning oberoende av om denna analys avslutas med ett positivt eller negativt beslut. Domstolen har emellertid likaledes slagit fast att denna befogenhet enligt artikel 18.1, 18.4 och 18.5 i SRM-förordningen kringgärdas av objektiva kriterier och villkor som avgränsar SRB:s handlingsutrymme.

44. Bedömningen av huruvida de tre villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen är uppfyllda förutsätter tekniska val och komplicerade bedömningar av teknisk art samt av ekonomisk/tillsynsmässig art. Denna bedömning innebär dock inte val av ”politisk” karaktär, vilka helt och hållet är förbehållna unionens politiska organ.

45. Vid bedömningen av huruvida dessa villkor är uppfyllda gör SRB således en ”teknisk skönsmässig bedömning” och inte någon ”politisk skönsmässig bedömning”.

46. Det följer av ovanstående överväganden att delegeringen av befogenheter till SRB – i och med att delegering i samband med att det fattas ett negativt beslut är begränsad till befogenheten att, på grundval av bedömningar av huvudsakligen teknisk karaktär, fastställa att villkoren för att unionen ska vidta en resolutionsåtgärd inte är uppfyllda – har en klart mer begränsad räckvidd jämfört med antagandet av en resolutionsordning. Delegeringen och det därav följande utövandet av skönsmässiga befogenheter har en annan räckvidd än antagandet av en resolutionsordning. Eftersom det inte används något utrymme för politisk skönsmässig bedömning, är det inte nödvändigt att ”politiska” institutioner deltar i det förfarande som leder till att det fattas negativa beslut.

47. De faktorer som anges i skälen 24 och 26 i SRM-förordningen, vilka motiverar behovet av kommissionens och rådets medverkan när det antas en resolutionsordning, motiverar för övrigt inte att dessa institutioner deltar i det förfarande som leder till att det fattas ett negativt beslut.

48. Vad gäller kommissionens deltagande ska det betonas att unionen inte vidtar någon resolutionsåtgärd för det fall ett förfarande avslutas med ett negativt beslut. Följaktligen kan inte heller de skönsmässiga aspekterna av resolutionsordningen vara föremål för prövning.

49. Om rådet deltar i det förfarande som avslutas med ett negativt beslut används inte fonden. Följaktligen är det varken nödvändigt att fastställa det belopp som ska användas eller vilka effekterna blir av ett visst resolutionsbeslut på medlemsstaternas finansiella stabilitet och på den finansiella stabiliteten i medlemsstaterna och i hela unionen, liksom på medlemsstaternas finanspolitiska suveränitet. När unionen inte vidtar någon resolutionsåtgärd sker avvägningen mellan olika mål och intressen i frågan därför eventuellt på nationell nivå enligt den fördelning av befogenheter som fastställs i förordningen.

50. Av det ovan anförda följer avslutningsvis att den omständigheten att SRB tilldelas befogenheten att fatta beslut om att villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen inte är uppfyllda inte innebär att befogenhet delegeras till SRB att anta en rättsakt på området för ekonomisk politik, vilket är förbehållet unionen, utan enbart en befogenhet att göra bedömningar som uttrycker en teknisk skönsmässig bedömning. Denna befogenhet medför därför inte någon ”verklig förändring av ansvarsförhållandena” som är oförenlig med domstolens praxis om delegering av befogenheter till unionens byråer som följer av domen Meroni/Höga myndigheten.

51. Följaktligen kan överklagandet enligt min uppfattning inte heller vinna bifall såvitt avser den andra delen av den första grunden.

c) Den tredje delen av den första grunden för överklagandet om de andra invändningarna

52. Inom ramen för den första grunden har ABLV Bank framställt en rad andra invändningar mot punkterna 73–86 i den överklagade domen.

53. För det första har ABLV Bank gjort gällande att SRB:s senare praxis visar att SRB själv inte delar tribunalens tolkning av artikel 18 i SRM-förordningen.

54. Detta argument ska enligt min uppfattning först och främst avvisas, eftersom det inte på något sätt identifierar vilka punkter i den överklagade domen som påstås vara behäftade med rättsliga fel. Under alla omständigheter är denna grund dessutom verkningslös i sak. Även om det antas att SRB har ändrat sin praxis, vilket SRB själv har bestritt, är en sådan ändring irrelevant i förevarande mål, eftersom den inte alls påverkar lagenligheten av tribunalens tolkning av artikel 18 i SRM-förordningen.

55. För det andra har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen underlät att fastställa rättsverkningarna av de omtvistade besluten på ett korrekt sätt. I och med att dessa beslut innehåller bindande fastställanden med avseende på två av villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen, ändrade dessa beslut ABLV Banks rättsliga ställning i negativ riktning, även om det genom dessa beslut inte direkt förordas att kreditinstitutet ska likvideras. Tribunalen borde ha skaffat sig förståelse om karaktären av dessa beslut och deras rättsverkningar innan den prövade deras lagenlighet. Tribunalen konstaterade dessutom att SRB kan ge instruktioner till de nationella resolutionsmyndigheterna, men preciserade inte vilken typ av instruktioner.

56. Jag betvivlar starkt att även denna invändning kan tas upp till prövning. Inte heller i detta fall har ABLV Bank identifierat vilka delar som kritiseras i den överklagade domen. Under alla omständigheter saknas det vidare fog för denna invändning. Tribunalen erkände, i punkterna 34 och 49 i den överklagade domen, uttryckligen att det omtvistade beslutet avseende ABLV Bank har direkta verkningar på dess rättsliga ställning, varför detta kreditinstitut är direkt berört av detta beslut och har talerätt för att angripa det, även om rättsakten inte riktar sig till detsamma. Tribunalen analyserade och förstod därför karaktären av de omtvistade besluten och deras rättsverkningar. Vidare konstaterade tribunalen i den överklagade domen inte att SRB ger instruktioner till de nationella myndigheterna.

57. För det tredje har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen missuppfattade innehållet i de omtvistade besluten genom att underlåta att erkänna att dessa beslut förordar att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg ska likvideras. Dels ålägger formuleringen av de omtvistade besluten de nationella resolutionsmyndigheterna att genomföra dessa beslut och lämnar inte plats åt något tvivel om behovet av likvidation, dels gjorde tribunalen fel när den likställde begreppet ”en akt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF” med ett specifikt fysiskt dokument. Detta begrepp avser innehållet i de omtvistade besluten. Mot bakgrund av SRB:s pressmeddelande av den 24 februari 2018 borde tribunalen därför ha dragit slutsatsen att det genom de omtvistade besluten förordas att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg ska likvideras.

58. Det saknas fog för argumenten om det påstådda förordnandet om likvidation i de omtvistade besluten. Det framgår faktiskt uttryckligen av domen av den 24 februari 2022, Bernis m.fl./SRB ( C‑364/20 P, ej publicerad, EU:C:2022:115), att det inte genom de omtvistade besluten förordades att de båda berörda enheterna skulle likvideras. Som tribunalen påpekade i punkt 75 i den överklagade domen framgår det vidare av punkt 49 i domen ABLV Bank att avvecklingen av detta kreditinstitut följde av ett beslut som fattades av aktieägarna i detta bolag.

59. Det saknas även fog för argumenten om SRB:s pressmeddelande av den 24 februari 2018. Även om det antas att formuleringen i de omtvistade besluten avviker från pressmeddelandet, så begick tribunalen inte rättsliga fel när den, i punkt 77 i den överklagade domen, ansåg att ett informationsdokument såsom ett pressmeddelande inte kan ändra innehållet i ett formellt beslut.

60. För det fjärde har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen implicit förvrängde begreppet ”[den person som rättsakten] är riktadtill”, i den mening som avses i artiklarna 263 och 297.2 FEUF. Tribunalen borde ha beaktat att begreppet ”[den person som rättsakten] är riktad till” avser den person vars rättsliga ställning har ändrats, och inte den myndighet som har i uppgift att genomföra rättsakten. Följaktligen borde ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg ha ansetts vara personer som de omtvistade besluten riktade sig till.

61. Denna invändning är ogrundad. Det framgår nämligen av rättspraxis att begreppet ”[den person som rättsakten] är riktad till”, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, ska uppfattas på ett formellt sätt, i den meningen att det avser den person som i en rättsakt anges som dess mottagare. Den omständigheten att en annan person än den person som en rättsakt formellt riktar sig till kan vara berörd av innehållet i denna rättsakt kan visserligen ge denna person talerätt, men kvalificerar inte denne som den person som rättsakten riktar sig till.

62. För det femte är de omtvistade besluten behäftade med allvarliga förfarandefel, vilka borde ha konstaterats ex officio. ABLV Banks rätt att yttra sig och rätt till tillgång till handlingarna i ärendet respekterades inte i det förfarande som ledde till antagandet av det omtvistade beslutet. Vidare underrättades ABLV Bank inte om detta beslut på ett korrekt sätt och det angavs ingen motivering.

63. Invändningarna om påstådda förfarandefel ska enligt min mening även dessa avvisas. Återigen har ABLV Bank inte på något sätt preciserat på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts. I synnerhet finner invändningen om det påstådda åsidosättandet av motiveringsskyldigheten inte stöd i något argument.

64. Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet enligt min uppfattning inte vinna bifall såvitt avser den första grunden i sin helhet.

2. Den andra grunden för överklagandet

65. Genom den andra grunden har ABLV Bank kritiserat den del av den överklagade domen där tribunalen inte godtog grunderna om bedömningen av huruvida den berörda enheten sannolikt skulle komma att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 a i SRM-förordningen. SRB och ECB har bestritt alla invändningar som har framställts inom ramen för den andra grunden för överklagandet.

66. Inledningsvis kan SRB:s invändning om rättegångshinder mot denna grund i dess helhet inte godtas. Det stämmer att framställningen av ABLV Banks argument inte är tydlig på några ställen. Emellertid gör överklagandet i de flesta fall det möjligt att identifiera på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts och att förstå ABLV Banks argument så att domstolen kan genomföra sin laglighetsprövning.

a) Domstolsprövningens omfattning

67. ABLV Bank har gjort gällande att tribunalen i punkterna 90–96 i den överklagade domen antog en alltför strikt uppfattning av den domstolsprövning som unionsdomstolen ska göra av bedömningen av huruvida den berörda enheten har fallerat eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 a i SRM-förordningen. Tribunalen åsidosatte därmed artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt EU-domstolens och Europadomstolens praxis. Tribunalen ansåg felaktigt att denna prövning ska vara mer begränsad än den som görs av de nationella domstolarna på insolvensområdet.

68. I detta avseende framgår det av ovan i punkt 43 nämnda rättspraxis att SRB, när den ska bedöma huruvida villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen är uppfyllda, förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Av ovan i punkt 44 nämnda rättspraxis framgår närmare bestämt att SRB i samband med bedömningen av huruvida ett kreditinstitut har fallerat eller sannolikt kommer att fallera måste göra tekniska val och avancerade prognoser och ekonomiska bedömningar.

69. I detta hänseende har domstolen betonat att med beaktande av detta utrymme för skönsmässig bedömning ska den domstolsprövning som unionsdomstolen ska göra av huruvida skälen till ett beslut att anta en resolutionsordning – vilket inkluderar bedömningen av huruvida den berörda enheten har fallerat eller sannolikt kommer att fallera – är välgrundade inte föranleda unionsdomstolen att ersätta SRB:s bedömning med sin egen bedömning, utan syftet är att kontrollera att detta beslut inte är fattat på grundval av materiellt oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna och att det inte heller har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk.

70. Således begick tribunalen inte rättsliga fel i den överklagade domen när det gäller att fastställa omfattningen av den domstolsprövning som unionsdomstolen ska göra av bedömningen av huruvida den berörda enheten har fallerat eller sannolikt kommer att fallera.

71. I detta sammanhang vill jag emellertid betona att, just mot bakgrund av den omständigheten att SRB förfogar över ett utrymme för teknisk skönsmässig bedömning i samband med bedömningen av huruvida villkoren enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen är uppfyllda, är en strikt domstolsprövning, om än inom ovan beskrivna gränser, av särskild betydelse.

72. Det följer av fast rättspraxis att när en unionsinstitution har ett utrymme för teknisk skönsmässig bedömning, är iakttagandet av processuella garantier av grundläggande betydelse. Dessa garantier omfattar den behöriga institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet. I dessa fall ska unionsdomstolen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits.

73. Mer specifikt bör den komplicerade karaktären av de ekonomiska bedömningar som görs av resolutionsmyndigheterna inte hindra domstolarna från att undersöka om de bevis som den behöriga resolutionsmyndigheten åberopar är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits. SRB är därför skyldig att fatta sina beslut på grundval av tillräckligt övertygande, materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga uppgifter samt till fullo motivera sitt beslut genom att presentera det logiska resonemang som ligger till grund härför. Dessa uppgifter och denna motivering ska kunna vara föremål för unionsdomstolens strikta prövning. Detta gäller i ännu högre grad på grund av att det enligt SRM-förordningen inte är möjligt att överklaga beslut som fattas med stöd av artikel 18 i SRM-förordningen till den överklagandepanel som har inrättats i enlighet med artikel 85 i förordningen.

b) De andra invändningar som har framställts inom ramen för den andra grunden för överklagandet

74. Inom ramen för den andra grunden har ABLV Bank framställt en rad andra invändningar mot punkterna 97–146 i den överklagade domen.

75. För det första har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen missuppfattade rättegångshandlingarnas innehåll när den konstaterade att det omtvistade beslutet avseende ABLV Bank innehåller SRB:s implicita bedömning att kreditinstitutet hade fallerat eller sannolikt skulle komma att fallera, medan SRB i sitt svaromål uppgav att ECB hade gjort denna bedömning ensam och enbart genomfört samråd med SRB.

76. Denna invändning bygger på en uppenbart felaktig tolkning av punkterna 103–108 i den överklagade domen. I dessa punkter konstaterade tribunalen inte alls någon implicit bedömning. Tribunalen begränsade sig till att, utan att göra något fel, konstatera att SRB enligt rättspraxis kunde anamma och grunda sig på ECB:s bedömning av huruvida villkoret enligt artikel 18.1 a i SRM-förordningen var uppfyllt.

77. För det andra har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen förbisåg och missuppfattade fakta när den inte beaktade Tribunal d’arrondissement de Luxembourgs (Distriktsdomstolen i Luxemburg) dom av den 9 mars 2018 samt andra senare händelser som ifrågasatte SRB:s bedömningar som låg till grund för de omtvistade besluten.

78. I detta hänseende är den luxemburgska domstolens dom uppenbart irrelevant i förevarande sammanhang, redan av det skälet att den inte rör ABLV Bank, utan ABLV Bank Luxembourg, vilket är anledningen till att ABLV Banks talan avvisades på den punkten. Vad gäller hänvisningen till senare uppgifter har ABLV Bank först och främst inte på något sätt bestritt resonemanget i punkterna 97–99 i den överklagade domen, där tribunalen inte godtog argumentet om ytterligare händelser som rör ABLV Banks likviditetssituation. Hänvisningen till dessa ytterligare händelser i överklagandet styrks under alla omständigheter inte av någon bevisning.

79. För det tredje har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen inte utförligt prövade vissa argument som framfördes i första instans. ABLV Bank syftar på följande aspekter: moratoriet, insättningsgarantisystemet och ansökan om konvertering av kreditinstitutets likviditet i Euroclear till likviditet i Lettlands centralbank.

80. För det fall att ABLV Bank genom denna invändning har för avsikt att i sak bestrida tribunalens bedömningar angående dessa aspekter, ska denna invändning uppenbart avvisas, eftersom ABLV Bank inte på något sätt har angett vilka fel den överklagade domen påstås vara behäftad med. Om denna invändning däremot ska uppfattas på så sätt att ABLV Bank har åberopat en bristfällig motivering i den överklagade domen när det gäller tribunalens bedömning, så är denna invändning ogrundad. Tribunalen prövade faktiskt dessa argument i punkterna 125–144 i den överklagade domen.

81. För det fjärde och slutligen har ABLV Bank gjort gällande att den överklagade domen grundar sig på en felaktig uppfattning av begreppet bankernas likviditet, i den mening som avses i artikel 18 i SRM-förordningen. Tribunalen beaktade inte att det skulle leda till en förvrängning av det unionsrättsliga regelverket om likviditet för det fall ett kreditinstitut ålades ytterligare likviditetskrav i händelse av kris.

82. I detta sammanhang ska det konstateras att ABLV Bank för att stödja sitt argument om begreppet likviditet har begränsat sig till att göra gällande att likviditetsbuffertar byggs upp i rätt tid och avsiktligt används och nedsätts i en krissituation. ABLV Bank har inte på något sätt bestritt tribunalens resonemang i punkterna 111–115 i den överklagade domen. Vidare understöds argumentet om åläggande av ytterligare likviditetskrav inte av någon uppgift.

83. Det framgår av samtliga ovannämnda överväganden att överklagandet enligt min uppfattning inte heller kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

3. Den tredje grunden för överklagandet

84. Genom den tredje grunden har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen bortsåg från och/eller förvrängde eller inte på ett korrekt sätt prövade flera argument som framfördes i första instans. ABLV Bank syftar på följande: För det första sitt argument om att ECB och SRB inte respekterade de lettiska myndigheternas befogenheter på området för penningtvätt och att det fanns ett beslut om detta ämne. För det andra sitt argument om uttalandet av USA:s Financial Crime Enforcement Network (FinCEN), vilket utgör ett försök från tredjeland att utöva påtryckning på Republiken Lettland i syfte att uppnå lagändringar. För det tredje sitt argument om att det finns tvivel när det gäller SRB:s och ECB:s opartiskhet. Vidare beaktade tribunalen inte i tillräcklig grad olika bevis som ABLV Bank lade fram.

85. Vad gäller de första två argumenten framgår det av rättspraxis att det i SRM-förordningen inte föreskrivs att orsakerna till att den berörda enheten har fallerat eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 a i SRM-förordningen, ska beaktas. Det skulle dessutom vara oförenligt med de mål som eftersträvas med förordningen. Därav följer att tribunalen inte begick något fel när den, i punkt 101 i den överklagade domen, underkände alla argument om dessa orsaker, däribland dessa två argument, eftersom tribunalen ansåg dem vara irrelevanta för lagenligheten av det omtvistade beslutet avseende ABLV Bank.

86. När det gäller det tredje argumentet – i den mån detta argument, som framfördes i första instans, ska uppfattas på så sätt att ABLV Bank har för avsikt att åberopa åsidosättandet av sin rätt till att SRB behandlar dess frågor på ett opartiskt sätt – prövade tribunalen faktiskt bland annat detta argument i punkterna 179–186 i den överklagade domen. ABLV Bank kan därför inte göra gällande att tribunalen bortsåg från detta argument. ABLV Bank har dessutom inte på något sätt i sitt överklagande angripit resonemanget i denna del av den överklagade domen.

87. Vad avslutningsvis gäller argumenten om tribunalens bedömning av bevisen framgår det av fast rättspraxis att bedömningen av omständigheterna och bevisningen inte, utom då uppgifter har missuppfattats, är en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett överklagande. Ovannämnda argument ska därför avvisas.

88. Det framgår av ovannämnda överväganden att överklagandet enligt min uppfattning inte heller kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

4. Den fjärde grunden för överklagandet

89. Genom den fjärde grunden har ABLV Bank gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till ett antal fel när den bedömde huruvida talan mot beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg kunde tas upp till prövning.

90. För det första skulle de omtvistade besluten tolkas i enlighet med SRB:s pressmeddelande av den 24 februari 2018. För det andra missuppfattade tribunalen innehållet i de omtvistade besluten genom att förneka att det genom dessa beslut förordas att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg ska likvideras. För det tredje har ABLV Bank, med hänvisning till resolutionsbeslut som SRB har fattat mot andra enheter, gjort gällande att ett resolutionsbeslut kan inverka på aktieägarnas rättsliga ställning. Enligt ABLV Bank gäller detta på motsvarande sätt ett beslut att inte anta någon resolutionsordning.

91. I detta hänseende är jag av den uppfattningen att tribunalens resonemang i punkterna 40–45 i den överklagade domen inte innehåller några rättsliga fel. Tribunalen tillämpade i själva verket rättspraxis på ett korrekt sätt när den ansåg att ABLV Bank, i egenskap av aktieägare till ABLV Bank Luxembourg, inte var direkt berört av det omtvistade beslutet rörande ABLV Bank Luxembourg, eftersom ABLV Banks rätt till utdelning och rätt att delta i förvaltningen av ABLV Bank Luxembourg inte påverkades av beslutet att inte anta någon resolutionsordning för den sistnämnda enheten.

92. ABLV Banks argument omkullkastar inte detta konstaterande. Det första och det andra argumentet i ovanstående punkt 90 har jag redan underkänt ovan i punkterna 58 och 59. Det tredje argumentet om resolutionsbeslut som SRB har fattat mot andra enheter ska likaledes underkännas, eftersom dessa beslut saknar relevans för att styrka att ABLV Bank har ett direkt intresse av det omtvistade beslutet avseende dess dotterbolag.

93. Överklagandet kan därmed inte heller vinna bifall på den fjärde grunden. Hela överklagandet ska följaktligen lämnas utan bifall.

III. Rättegångskostnader

94. Eftersom ABLV Bank har tappat målet och såväl SRB som ECB har yrkat att ABLV Bank ska ersätta deras rättegångskostnader, anser jag att ABLV Bank ska förpliktas att ersätta dessa enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i samma rättegångsregler ska tillämpas i mål om överklagande.

IV. Förslag till avgörande

95. Mot bakgrund av övervägandena ovan föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet, och förplikta ABLV Bank AS att ersätta Gemensamma resolutionsnämndens och Europeiska centralbankens rättegångskostnader.

1 Originalspråk: italienska.

2 Den gemensamma resolutionsmekanismen inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1) (nedan kallad SRM-förordningen).

3 Det vill säga besluten SRB/EES/2018/09 och SRB/EES/2018/10 av den 23 februari 2018 (nedan kallade de omtvistade besluten).

4 Se, för en mer detaljerad framställning av de faktiska omständigheterna i detta mål, punkterna 2–20 i den överklagade domen.

5 Som det framgår av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artiklarna 168.1 d och 169 i domstolens rättegångsregler. Se, bland många andra, dom av den 14 december 2016, SV Capital/EBA ( C‑577/15 P, EU:C:2016:947, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190).

7 Dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520, se särskilt punkt 83) (nedan kallad domen kommissionen/SRB).

8 Se, bland många andra, dom av den 9 januari 2025, Holding Communal ( C‑627/23, EU:C:2025:9, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

9 Det vill säga finansinstitut och koncerner som anses vara betydande för den finansiella stabiliteten i unionen och andra gränsöverskridande koncerner. Se domen kommissionen/SRB (punkt 75).

10 En genomgång av olika språkversioner av den aktuella bestämmelsen visar att formuleringen i den italienska versionen (”tutte le decisioni relative alla risoluzione”) även används i de flesta andra språkversioner (exempelvis den engelska versionen ”all decisions relating to resolution”, den tyska versionen ”alle Beschlüsse im Zusammenhang mit einer Abwicklung” och den spanska versionen ”todas las decisiones relacionadas con la resolución”). Liknande formuleringar återfinns i den portugisiska, den grekiska, den lettiska, den ungerska, den rumänska, den danska, den svenska, den finska och den bulgariska versionen. Andra språkversioner innehåller en något annorlunda formulering där orden ”alla resolutionsbeslut” används (exempelvis den franska versionen ”toutes les décisions de résolution” och den nederländska versionen ”alle afwikkelingsbesluiten”). Emellertid är även denna formulering, som uppenbarligen används i färre språkversioner, förenlig med den tolkning av bestämmelsen som jag föreslår i de följande punkterna i detta förslag till avgörande.

11 Den enda begränsningen utgörs av skyldigheten att samarbeta med de nationella resolutionsmyndigheterna i överensstämmelse med artikel 31.1 i samma förordning.

12 Såsom tribunalen korrekt påpekat i punkt 82 i den överklagade domen.

13 Tribunalen hänvisade till dom av den 6 maj 2021, ABLV Bank/ECB ( C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369, se, särskilt, punkterna 56 och 73) (nedan kallad domen ABLV Bank).

14 Se, även, skälen 1 och 120 i direktiv 2014/59.

15 Se, vad gäller kravet om snabbt ingripande i krissituationer, skälen 10, 16, 26 och 31 i SRM-förordningen samt skälen 4 och 5 i direktiv 2014/59.

16 Se, även, dom av den 4 oktober 2024, Aeris Invest/kommissionen och SRB ( C‑535/22 P, EU:C:2024:819, punkt 164) (nedan kallad domen Aeris Invest), och dom av den 4 oktober 2024, García Fernández m.fl./kommissionen och SRB ( C‑541/22 P, EU:C:2024:820, punkt 190) (nedan kallad domen García Fernández).

17 Tribunalen påpekade mycket riktigt detta i punkt 84 i den överklagade domen. Av dessa överväganden följer att ABLV Banks synpunkt att SRB, för det fall den kommer fram till att en resolutionsåtgärd inte är nödvändig av hänsyn till allmänintresset, helt borde avstå från att fatta ett beslut, inte kan godtas.

18 Se artikel 18.1, 18.6 och 18.7 i SRM-förordningen. Se domen kommissionen/SRB (punkt 94).

19 Dom av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7).

20 Se domen Meroni/Höga myndigheten (s. 41), dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 42) (nedan kallad domen Esma), och domen kommissionen/SRB (punkt 71).

21 Se domen kommissionen/SRB (punkt 81).

22 I detta hänseende vill jag påpeka att ABLV Bank i sitt överklagande har begränsat sig till att bestrida att den tolkning som tribunalen gjorde är förenlig med ovannämnda rättspraxis, dock utan att uttryckligen framställa en invändning om rättsstridighet, med stöd av artikel 277 FEUF, avseende någon bestämmelse i SRM-förordningen.

23 Skäl 24 i SRM-förordningen samt domen kommissionen/SRB (punkt 69).

24 Se domen kommissionen/SRB (punkterna 75 och 77) och domen Aeris Invest (punkt 266).

25 Detta konstaterande är i sig tillräckligt för att avfärda det argument som SRB har framfört vid förhandlingen och enligt vilket SRB för det fall den antar ett negativt beslut om kriterierna enligt artikel 18.1 i SRM-förordningen – till skillnad från fallet med ett positivt beslut – inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende. SRB:s argument är i övrigt inte hållbart på ett logiskt plan. Det är nämligen vad gäller den skönsmässiga bedömningen inte logiskt sett acceptabelt att befogenheten att bedöma huruvida vissa villkor är uppfyllda varierar beroende på analysens (positiva eller negativa) utfall. Den skönsmässiga faktorn rör analysen i sig och får inte vara avhängig dess utfall.

26 Se domen kommissionen/SRB (punkt 77).

27 Domen Aeris Invest (punkt 266 och följande punkter) och domen García Fernández (punkt 275). Se, även, dom av den 11 december 2018, Weiss m.fl. ( C‑493/17, EU:C:2018:1000).

28 Det rör sig i slutändan om komplicerade bedömningar av faktiska omständigheter som kan likställas med dem som domstolen prövade i domen Esma. Se, särskilt, punkt 52 i denna dom. Bedömningen av de första två villkoren förutsätter bedömningar av renodlad teknisk karaktär. Det tredje villkoret att en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset kräver allmänna skönsmässiga bedömningar angående uppnåendet av de resolutionsmål som anges i artikel 14.2 i SRM-förordningen. Bedömningen av huruvida en resolutionsåtgärd står i proportion till uppnåendet av ett eller flera av dessa mål innebär närmare bestämt ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Vid bedömning av detta villkor är SRB visserligen skyldig att göra framåtriktade bedömningar som grundas på ett antal värdeomdömen och förutsägelser som är spekulativa, men det är alltid fråga om bedömningar som grundas på kriterier av teknisk art. SRB har inte befogenhet att fatta beslut på grundval av politiska överväganden som går vidare än att fastställa att dessa tekniska kriterier är uppfyllda.

29 Se vad gäller åtskillnaden mellan dessa kategorier av skönsmässig bedömning, först och främst, förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Rica Foods/kommissionen ( C‑40/03 P, EU:C:2005:93, punkt 46). Se även, senare, förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet ECB/Crédit Lyonnais ( C‑389/21 P, EU:C:2022:844).

30 I detta hänseende ska det vidare påpekas att det i SRM-förordningen föreskrivs att kommissionen ska involveras i SRB:s arbete och därigenom även i antagandet av negativa beslut som de omtvistade (se artikel 43.3 i SRM-förordningen och domen kommissionen/SRB (punkt 78)).

31 Se, bland många andra, dom av den 23 januari 2019, Deza/Echa ( C‑419/17 P, EU:C:2019:52, punkterna 93 och 94 samt där angiven rättspraxis).

32 Se punkt 17 i den överklagade domen.

33 Se punkt 50 och följande punkter i denna dom.

34 Se dom av den 21 januari 2016, SACBO/kommissionen och Inea ( C‑281/14 P, ej publicerad, EU:C:2016:46, punkt 34).

35 Punkterna 90–146 i den överklagade domen.

36 Se domen Aeris Invest (punkt 266) och domen García Fernández (punkt 275 och där angiven rättspraxis).

37 Se övervägandena i förslag till avgörande av generaladvokaten Roemer i målet Meroni/Höga myndigheten (9–56, EU:C:1958:4, s. 108).

38 Dom av den 4 maj 2023, ECB/Crédit Lyonnais ( C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkterna 56 och 57 samt där angiven rättspraxis).

39 Se, för ett liknande resonemang, skäl 89 i direktiv 2014/59.

40 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet kommissionen/Tetra Laval ( C‑12/03 P, EU:C:2004:318, punkterna 87 och 88).

41 Se, bland annat, överklagandepanelens beslut i ärendena 3/17, 7/17, 27/17, 28/17 och 5/22. Se analogt, vad gäller kraven om en strikt prövning av bedömningar av teknisk och ekonomisk art, domstolens överväganden i dom av den 9 mars 2023, Acer/Aquind ( C‑46/21 P, EU:C:2023:182, punkterna 53–75), angående omfattningen av prövningen vid Acers överklagandenämnd. Om en överklagandepanel inte genomför någon prövning, avspeglar sig dessa krav på domstolsprövningen.

42 Domen Aeris Invest (punkterna 163 och 164).

43 Domen García Fernández (punkt 211 och där angiven rättspraxis).

44 Dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. ( C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkterna 110 och 111). Se, även, dom av den 24 februari 2022, Bernis m.fl./SRB ( C‑364/20 P, ej publicerad, EU:C:2022:115, punkterna 69 och 80).