Förslag till avgörande av generaladvokat Ćapeta – Mål C‑603/22 M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter)

I. Inledning

1. I Europeiska unionen omfattas straffrättsliga förfaranden till övervägande del av medlemsstaternas behörighet. För att stärka det ömsesidiga förtroendet har Europeiska unionen emellertid antagit en rad direktiv om minimiharmonisering som skyddar vissa rättigheter under sådana förfaranden.

2. Förevarande mål ger EU-domstolen tillfälle att klargöra några av dessa rättigheter som tillämpas på barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden.

3. Frågorna har hänskjutits till EU-domstolen från Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk, Polen), som har att pröva ett mål som grundar sig på brottsanklagelser mot tre personer, M.S., J.W. och M.P. De var alla minderåriga när det straffrättsliga förfarandet inleddes, men (åtminstone en av dem) har fyllt 18 år under förfarandets gång.

4. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i tolkningen av flera bestämmelser i direktiv (EU) 2016/800 (om barns rättigheter vid straffrättsliga förfaranden), jämfört med direktiv 2013/48/EU (om rätten till tillgång till försvarare), direktiv 2012/13/EU (om rätten till information) och direktiv (EU) 2016/343 (om oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången).

II. Bakgrund, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

5. Prokurator Rejonowy w Słupsku (Distriktsåklagaren i Słupsk, Polen) har väckt åtal mot M.S. vid den hänskjutande domstolen för att vid flera tillfällen ha gjort inbrott i en semesteranläggning mellan december 2021 och januari 2022. J.W. och M.P. har också anklagats för samma gärning som dock endast har begåtts vid ett tillfälle. Alla de tre tilltalade var 17 år när gärningarna begicks.

6. Polisen informerade inte M.S. om hans rätt att biträdas av en försvarare under förhöret eller om hans rätt att få tillgång till akten i ärendet. Polisen tillät inte heller M.S. mor att åtfölja honom vid förhöret och nekade henne information om hur utredningsfasen fortskred.

7. Under polisförhöret, som inte spelades in med ljud och bild, gjorde M.S. ett antal uttalanden som belastade honom själv, samtidigt som han på ett utförligt sätt redogjorde för de händelser som hade ägt rum vid semesteranläggningen. I åtalet ändrades därefter anklagelserna mot M.S. från att endast avse ett inbrott i semesteranläggningen till att avse flera.

8. I slutet av förhöret gav polisen M.S. ett dokument om hans allmänna rättigheter och skyldigheter under det straffrättsliga förfarandet. M.S. undertecknade det dokumentet, men han läste inte dess innehåll eftersom det var omfattande och komplicerat.

9. Motsvarande åtgärder vidtogs i fråga om J.W. och M.P. Till skillnad från vad M.S. beträffar fick föräldrarna till dessa två tilltalade följa med sina barn under förhöret. I övrigt var de åtgärder som vidtogs i dessa båda fall mycket lika dem som vidtogs i fråga om M.S., med undantag av den omständigheten att åtalspunkten olaga intrång vid ett enda tillfälle inte ändrades vad dem beträffar.

10. Under förundersökningen gjordes ingen individuell bedömning av de misstänkta.

11. Åtalen mot de tilltalade undertecknades av åklagaren den 31 maj 2022 och översändes till den hänskjutande domstolen. Eftersom de tilltalade inte hade utsett någon försvarare utsåg domstolen en försvarare ex officio för var och en av dem.

12. De tilltalades respektive försvarare begärde att de uttalanden som de tilltalade hade gjort under förundersökningen inte skulle beaktas och påpekade att bevisningen hade inhämtats lagstridigt, det vill säga under ett polisförhör utan en försvarare närvarande, vars deltagande är obligatoriskt. De ansåg att de bevismaterial som hade inhämtats på detta sätt inte kunde ligga till grund för fastställandet av de faktiska omständigheterna.

13. Den hänskjutande domstolen godtog dessa yrkanden i samtliga fall och avvisade den allmänna åklagarens begäran om bevisupptagning från de uttalanden som de tilltalade hade gjort under förundersökningen utan en närvarande försvarare.

14. M.P fyllde 18 år i augusti 2022 under domstolsförfarandet. Hans försvarare begärde att få fortsätta att företräda honom, och den hänskjutande domstolen biföll den begäran. Det finns inga särskilda uppgifter om huruvida J.W. och M.S. fyllde 18 år någon gång under förfarandet före det att begäran om förhandsavgörande framställdes.

15. Förutom att hänskjuta frågor till EU-domstolen angående tolkningen av direktiv 2016/800 vad gäller det sätt som förundersökningen genomfördes på, har den hänskjutande domstolen, i egenskap av ensamdomare, även hänskjutit frågor rörande domstolarnas oavhängighet, vilka grundar sig på omständigheter som ägde rum innan det nationella förfarandet.

16. Såsom förklaras i beslutet om hänskjutande biföll samma domare i ett annat mål, genom beslut av den 29 november 2021, en parts begäran att utesluta en annan domare på grund av bristande förtroende i en domstol som var sammansatt på ett sätt som strider mot unionsrätten och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Beslutet fattades på grund av att denna andra domare hade utnämnts under ett förfarande med deltagande av Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) som inrättades efter år 2018.

17. Som svar informerade Distriktsåklagaren i Słupsk den regionala åklagaren i Gdańsk (Polen) om det beslut som hade utfärdats av den hänskjutande domstolens domare, som i sin tur meddelade den biträdande särskilda åklagaren för disciplinära förfaranden mot domare vid allmänna domstolar, vilken hade utsetts till denna tjänst av justitieministern, och denna biträdande särskilda åklagare underrättade justitieministern. Denna serie av delgivningar resulterade i att den hänskjutande domstolens domare tillfälligt befriades från sina tjänsteåligganden mellan den 9 februari och den 8 mars 2022, vilket var innan rättegången mot M.S., J.W. och M.P. hölls.

18. Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 6.1, 6.2, 6.3 a och 6.7 samt artikel 18, jämförd med skälen 25, 26 och 27 i [direktiv 2016/800], tolkas så, att de brottsutredande myndigheterna, när en misstänkt person som inte har fyllt 18 år anklagas för ett brott, är skyldiga att ex officio säkerställa barnets rätt till en försvarare om barnet inte har utsett en försvarare (eftersom barnet eller den person som har föräldraansvar inte på egen hand har säkerställt sådant biträde till barnet) och att säkerställa att försvararen är närvarande vid förundersökningen, såsom vid förhör av den minderårige i egenskap av misstänkt, eller utgör dessa bestämmelser hinder för att åtgärder i form av förhör med minderåriga vidtas i försvararens frånvaro[?]

2) Ska artikel 6.6 och 6.8 jämförd med skälen 16, 30, 31 och 32 i [direktiv 2016/800], tolkas så, att undantag från rätten till en försvarares biträde utan onödigt dröjsmål inte under några omständigheter kan medges i ärenden som rör brott för vilka fängelsestraff kan utdömas, medan ett tillfälligt undantag från tillämpningen av rätten till försvarare i den mening som avses i artikel 8.6 i direktivet endast kan medges under förundersökningen och endast under sådana omständigheter som nämns i artikel 6.8 a och b, vilka måste fastställas uttryckligen i beslutet om kallelse av en person till förhör i försvararens frånvaro, vilket i princip kan överklagas[?]

3) För det fall att åtminstone en av frågorna 1 och 2 besvaras jakande, ska de ovannämnda bestämmelserna i direktivet då tolkas så, att de utgör hinder för sådana bestämmelser i nationell lagstiftning som

a) artikel 301 andra meningen i Kodeks postępowania karnego [(den polska straffprocesslagen) (nedan kallad k.p.k)], enligt vilken den misstänkte endast ska förhöras i närvaro av den försvarare som utsetts om den misstänkte har framställt en begäran därom och det förhållandet att försvararen inte är närvarande vid förhöret med den misstänkte inte utgör något hinder mot att hålla förhöret, eller

b) artikel 79.3 k.p.k., enligt vilken en försvarare för en person som inte fyllt 18 år (artikel 79 § 1 punkt 1 k.p.k.), måste närvara först vid rättegången och de förfaranden där den tilltalade måste närvara, det vill säga under domstolsförfarandet[?]

4) Ska de bestämmelser som anges i frågorna 1 och 2, liksom principen om unionsrättens företräde och om EU-direktivens direkta effekt tolkas så, att en nationell domstol som har att pröva ett brottmål som omfattas av [direktiv 2016/800] och varje myndighet kan (eller ska) underlåta att tillämpa de bestämmelser i den nationella lagstiftningen som är oförenliga med direktivet, såsom de som nämns i fråga 3, och följaktligen – med hänsyn till att införlivandefristen har löpt ut – ersätta de nationella bestämmelserna med ovannämnda direkt tillämpliga bestämmelser i direktivet[?]

5) Ska artikel 6.1, 6.2, 6.3 och 6.7 samt artikel 18 jämförda med artikel 2.1 och 2.2 samt med skälen 11, 25 och 26 i [direktiv 2016/800] och med artikel 13 och skäl 50 i [direktiv 2013/48] tolkas så, att en medlemsstat ex officio ska tillhandahålla rättshjälp till misstänkta eller tilltalade i ett straffrättsligt förfarande vilka var barn vid den tidpunkt då förfarandet inleddes, men som därefter har fyllt 18 år, och tillhandahålla denna rättshjälp fram till dess att förfarandet slutgiltigt har avslutats[?]

6) För det fall att den fråga som ställts i punkt 5 besvaras jakande, ska ovannämnda bestämmelser i direktivet tolkas så, att de utgör hinder för sådana bestämmelser i den nationella lagstiftningen som artikel 79 § 1 punkt 1 k.p.k., enligt vilken en tilltalad i ett straffrättsligt förfarande endast måste få tillgång till en försvarare till dess att han eller hon har fyllt 18 år[?]

7) Ska de bestämmelser som anges i fråga 5, liksom principen om unionsrättens företräde och om direktivens direkta effekt, tolkas så, att en nationell domstol som har att pröva ett brottmål som omfattas av [direktiv 2016/800] och varje myndighet kan (eller ska) underlåta att tillämpa de bestämmelser i nationell rätt som är oförenliga med direktivet, såsom de som nämns i fråga 5, och tillämpa sådana bestämmelser i nationell rätt, som artikel 79 § 2 k.p.k, i enlighet med direktivet (unionskonform tolkning), det vill säga upprätthålla utnämningen av den försvarare som utsetts ex officio för en tilltalad som var yngre än 18 år när anklagelserna riktades mot honom eller henne, men som senare, under förfarandets gång, fyllde 18 år och med avseende på vilken det straffrättsliga förfarandet fortfarande pågår, fram till dess att förfarandet slutligt har avslutats, eftersom detta anses vara nödvändigt med hänsyn till de omständigheter som försvårar försvaret, eller ersätta ovannämnda nationella bestämmelse med direkt tillämpliga direktivbestämmelser, med hänsyn till att tidsfristen för genomförandet har löpt ut[?]

8) Ska artikel 4.1–4.3 jämförd med skälen 18, 19 och 22 i [direktiv 2016/800] och artikel 3.2 jämförd med skälen 19 och 26 i [direktiv 2012/13] tolkas så, att de behöriga myndigheterna (åklagarmyndigheten, polisen), senast före det första officiella förhöret med den person som misstänks av polisen eller någon annan behörig myndighet, utan dröjsmål ska underrätta såväl den misstänkte som den person som har föräldraansvar samtidigt om dessa rättigheter som är nödvändiga för att trygga ett rättvist förfarande och om de processuella åtgärderna i förfarandet, särskilt skyldigheten att utse en försvarare för den minderåriga person som är misstänkt för brott och konsekvenserna av att ingen försvarare som valts på egen hand har utsetts för den minderårige misstänkte (försvarare som utsetts ex officio), varvid denna information när det gäller misstänkta som är barn bör ges på ett enkelt och lättillgängligt språk som är anpassat till den minderåriges ålder[?]

9) Ska artikel 7.1 och 7.2 jämförd med skäl 31 i [direktiv 2016/343] och med artikel 3.1 e och 3.2 i [direktiv 2012/13] tolkas så, att de myndigheter i en medlemsstat som genomför ett straffrättsligt förfarande där den misstänkte/tilltalade är ett barn är skyldiga att underrätta det barn som är misstänkt om rätten att tiga och rätten att inte göra uttalanden som belastar en själv på ett begripligt sätt som är anpassat till barnets ålder[?]

10) Ska artikel 4.1–4.3 jämförd med skälen 18, 19 och 22 i [direktiv 2016/800] och artikel 3.2 jämförd med skälen 19 och 26 i [direktiv 2012/13] tolkas så, att det krav som anges i ovannämnda bestämmelser, inte är uppfyllt när en minderårig misstänkt omedelbart innan han eller hon förhörs, får allmän information, utan att hänsyn tas till de specifika rättigheter som följer av direktiv 2016/800, när informationen enbart tillhandahålls den misstänkte i försvararens frånvaro, och inte till den person som har föräldraansvar, i en situation där sådan information har formulerats på ett språk som inte är anpassat till den misstänkta personens ålder[?]

11) Ska artiklarna 18 och 19 jämförda med skäl 26 i [direktiv 2016/800] och artikel 12.2 jämförd med skäl 50 i [direktiv 2013/48], jämförda med artiklarna 7.1, 7.2, 10.2. och skäl 44 i [direktiv 2016/343] samt principen om en rättvis rättegång, tolkas så, att den nationella domstol som har att pröva ett brottmål som omfattas av tillämpningsområdet för de ovannämnda direktiven och varje annan myndighet vad beträffar de uttalanden som den misstänkte har gjort i samband med polisförhör som har genomförts utan att den misstänkte haft tillgång till en försvarare, utan att den misstänkte personen i vederbörlig ordning har underrättats om sina rättigheter och utan att den person som har föräldraansvar har fått information om rättigheter eller allmänna aspekter av förfarandets genomförande, vilket barnet har rätt till enligt artikel 4 i direktivet, ska (eller kan) säkerställa att misstänkta/tilltalade personer försätts i samma situation som de skulle ha befunnit sig i om de aktuella överträdelserna inte hade inträffat, och därför ska utesluta sådana bevis, i synnerhet när den belastande information som erhållits vid ett sådant förhör skulle ha tjänat till att fälla den berörda personen[?]

12) Ska de bestämmelser som nämns i fråga 11, liksom principen om unionsrättens företräde och om direkt effekt, följaktligen tolkas så, att en nationell domstol som har att pröva ett brottmål som omfattas av tillämpningsområdet för ovannämnda direktiv, och varje annan myndighet, ska underlåta att tillämpa sådana bestämmelser i nationell rätt som är oförenliga med ovannämnda direktiv, såsom artikel 168a k.p.k., enligt vilken bevisning inte kan anses vara otillåten enbart på grund av att den har erhållits i strid med processrättsliga bestämmelser eller genom en sådan lagöverträdelse som avses i 1 § 1 Kodeks karny (strafflagen), såvida bevisningen inte har erhållits i samband med tjänsteutövning av en offentlig tjänsteman, till följd av mord, kroppsskada som orsakats avsiktligen eller frihetsberövande[?]

13) Ska artikel 2.1 i [direktiv 2016/800], jämförd med artikel 19.1 andra stycket FEU och effektivitetsprincipen i unionsrätten tolkas så, att en åklagare, i egenskap av myndighet som deltar i rättskipningen, som är rättsstatens väktare och samtidigt ansvarar för förundersökningen, är skyldig att under förundersökningen säkerställa ett effektivt rättsligt skydd på det område som omfattas av ovannämnda direktiv och att, med effektiv tillämpning av unionsrätten, säkerställa sin oavhängighet och opartiskhet[?]

14) Om någon av frågorna [1–12] besvaras jakande, och särskilt om fråga 13 besvaras jakande, ska då artikel 19.1 andra stycket FEU (principen om effektivt rättsskydd), jämförd med artikel 2 FEU, jämförd särskilt med principen om respekt för rättsstaten, såsom den tolkats i EU-domstolens praxis (dom av den 21 december 2021 [Eur Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19], samt principen om domstolarnas oavhängighet vilken fastställs i artikel 19.1 andra stycket i EU-fördraget och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, såsom de tolkas i EU-domstolens praxis (dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117), tolkas så, att dessa principer, på grund av möjligheten att utöva indirekta påtryckningar på domare och möjligheten, i detta avseende, för riksåklagaren att ge bindande instruktioner till åklagare på lägre nivå, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken åklagarmyndigheten är beroende av ett verkställande organ, såsom justitieministern, och även utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken domstolens och åklagarens oberoende inskränks inom områden som omfattas av unionsrätten, särskilt

a) artikel 130 § 1 i ustawa z dnia 27 lipca 2001 r. Prawo o ustroju sądów powszechnych (lagen av den 27 juli 2001 om allmänna domstolars organisation), enligt vilken justitieministern – i samband med åklagarens skyldighet att anmäla en situation där en domstol avgör målet med tillämpning av unionsrätten – kan besluta att omedelbart frånta domaren dennes tjänsteåligganden, i väntan på den disciplinära domstolens beslut, under högst en månad, när justitieministern anser att detta krävs med hänsyn till domarens agerande, som konkretiseras genom en direkt tillämpning av unionsrätten, domstolens auktoritet eller tjänstens väsentliga intressen, och

b) artiklarna 1 § 2, 3 § 1 punkterna 1 och 3, 7 § 1–6, 8 samt 13 § 1 och 13 § 2 i ustawa z dnia 28 stycznia 2016 roku Prawo o prokuraturze (lagen av den 28 januari 2016 om åklagarmyndigheten), i vilka det, i förening med varandra, anges att justitieministern, som är både statsåklagare och åklagarmyndighetens högsta organ, kan ge bindande anvisningar till åklagare av lägre rang även i begränsad utsträckning eller för att hindra en direkt tillämpning av unionsrätten[?]”

19. Skriftliga yttranden har inkommit från distriktsåklagaren i Słupsk, den tjeckiska och den polska regeringen samt från Europeiska kommissionen.

20. En förhandling hölls den 15 november 2023 där den polska regeringen och kommissionen framförde muntliga argument.

III. Tillämpliga bestämmelser

21. I artikel 2.1 och 2.3 i direktiv 2016/800 fastställs direktivets tillämpningsområde enligt följande:

”1. Detta direktiv ska tillämpas på barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det är tillämpligt fram till det slutgiltiga avgörandet av frågan om den misstänkta eller tilltalade personen har begått ett brott, inbegripet, i förekommande fall, även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.

…

3. Med undantag av artiklarna 5,[] 8.3 b[] och 15,[] i den mån dessa bestämmelser avser en person som har föräldraansvar, är detta direktiv, eller vissa bestämmelser i det, tillämpligt på personer som avses i punkterna 1 och 2 i den här artikeln, om dessa personer var barn när de blev föremål för förfarandena, men därefter har fyllt 18 år, och om tillämpningen av detta direktiv, eller vissa bestämmelser i det, är lämplig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive den berörda personens mognad och sårbarhet. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa detta direktiv när den berörda personen har fyllt 21 år.”

22. I artikel 4 i direktiv 2016/800 garanteras rätten till information:

”1. Medlemsstaterna ska se till att barn, när de underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, snabbt informeras om sina rättigheter i enlighet med direktiv 2012/13/EU och om allmänna aspekter av förfarandets genomförande.

Medlemsstaterna ska även se till att barn informeras om sina rättigheter enligt det här direktivet. Denna information ska lämnas enligt följande:

a) Omedelbart när barn underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade angående

i) rätten att få den person som har föräldraansvar informerad i enlighet med artikel 5,

ii) rätten att biträdas av en försvarare i enlighet med artikel 6,

iii) rätten till skydd av privatlivet i enlighet med artikel 14,

iv) rätten att åtföljas av den person som har föräldraansvar under andra skeden i förfarandet än domstolsförhandlingar, i enlighet med artikel 15.4,

v) rätten till rättshjälp i enlighet med artikel 18.

b) Vid första lämpliga tillfälle under förfarandet angående

i) rätten till en individuell bedömning i enlighet med artikel 7,

ii) rätten till läkarundersökning, inklusive rätten till sjukvård, i enlighet med artikel 8,

iii) rätten till begränsning av frihetsberövandet och användning av alternativa åtgärder, inklusive rätten till regelbunden prövning av häktningar, i enlighet med artiklarna 10 och 11,

iv) rätten att vid domstolsförhandlingar åtföljas av den person som har föräldraansvar, i enlighet med artikel 15.1,

v) rätten att närvara personligen vid rättegången i enlighet med artikel 16,

vi) rätten till effektiva rättsmedel i enlighet med artikel 19.

c) Vid frihetsberövande angående rätten till särskild behandling under frihetsberövande i enlighet med artikel 12.

2. Medlemsstaterna ska se till att den information som avses i punkt 1 lämnas skriftligt, muntligt, eller på båda sätten, på ett enkelt och lättillgängligt språk och att den information som har lämnats antecknas i enlighet med förfarandet för dokumentation enligt nationell rätt.

3. När barn erhåller rättighetsinformation enligt direktiv 2012/13/EU, ska medlemsstaterna se till att den rättighetsinformationen innehåller en hänvisning till deras rättigheter enligt det här direktivet.”

23. I artikel 6 i direktiv 2016/800 regleras rätten att få tillgång till försvarare:

”1. Barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden har rätt att få tillgång till försvarare i enlighet med direktiv 2013/48/EU. Ingenting i det här direktivet, särskilt inte i denna artikel, ska påverka den rättigheten.

2. Medlemsstaterna ska se till att barn biträds av en försvarare i enlighet med denna artikel, så att de kan utöva rätten till försvar på ett effektivt sätt.

3. Medlemsstaterna ska se till att barn biträds av en försvarare utan onödigt dröjsmål när de underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade. Barn ska under alla omständigheter biträdas av en försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

a) Innan de förhörs av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) När utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med punkt 4 c.

c) Utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet.

d) Om de har kallats att inställa sig inför en domstol med behörighet i brottmål, i god tid innan de inställer sig inför domstolen i fråga.

4. Biträdet av en försvarare ska omfatta följande:

a) Medlemsstaterna ska se till att barn har rätt att i enrum tala med och kontakta den försvarare som företräder dem, även före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) Medlemsstaterna ska se till att barn biträds av en försvarare när de förhörs och att försvararen faktiskt kan medverka i förhören. Denna medverkan ska ske i enlighet med förfarandena i nationell rätt, under förutsättning att dessa förfaranden inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av eller innehållet i rättigheten i fråga. Om en försvarare deltar i ett förhör, ska det faktum att detta deltagande ägt rum noteras i enlighet med förfarandet för dokumentation enligt nationell rätt.

c) Medlemsstaterna ska se till att barn biträds av en försvarare åtminstone vid följande utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder, om dessa åtgärder föreskrivs enligt nationell rätt och om det krävs eller tillåts att den misstänkta eller tilltalade personen är närvarande vid den berörda åtgärden:

i) Vittneskonfrontationer.

ii) Konfrontationsförhör.

iii) Rekonstruktioner.

5. Medlemsstaterna ska respektera att kontakten mellan barn och deras försvarare vid utövandet av den rätt att biträdas av en försvarare som föreskrivs i detta direktiv omfattas av konfidentialitet. Sådan kommunikation ska inbegripa möten, korrespondens, telefonsamtal och alla andra former av kommunikation som tillåts enligt nationell rätt.

6. Under förutsättning att det är förenligt med rätten till en rättvis rättegång får medlemsstaterna göra undantag från punkt 3 om biträde av en försvarare inte är proportionellt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, och med beaktande av det påstådda brottets svårhetsgrad, ärendets komplexitet och de åtgärder som skulle kunna vidtas beträffande ett sådant brott varvid det är underförstått att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet.

Medlemsstaterna ska under alla omständigheter se till att barn biträds av en försvarare

a) när de ställs inför behörig domstol eller domare för beslut om häktning under alla skeden av förfarandet som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, och

b) under häktningstiden.

Medlemsstaterna ska också se till att frihetsberövande inte utdöms som en straffrättslig påföljd, om inte barnet har biträtts av en försvarare på ett sådant sätt att barnet kunnat utöva sin rätt till försvar på ett effektivt sätt och åtminstone under rättegångsförhandlingarna inför en domstol.

7. Om ett barn ska biträdas av en försvarare i enlighet med denna artikel, men ingen försvarare är närvarande, ska de behöriga myndigheterna skjuta upp förhöret av barnet eller andra utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder enligt punkt 4 c under en rimlig tid för att invänta försvararens ankomst, eller, om barnet inte har utsett en försvarare, ordna en försvarare till barnet.

8. I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:

a) Om det finns ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet.

b) Om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att det straffrättsliga förfarandet väsentligen äventyras i samband med ett allvarligt brott.

Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna vid tillämpningen av denna punkt sätter barnets bästa i främsta rummet.

Ett beslut om att genomföra förhör, där försvararen är frånvarande, enligt denna punkt får endast fattas efter en bedömning i det enskilda fallet, antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning.”

24. I artikel 18 i direktiv 2016/800 föreskrivs rätten till rättshjälp:

”Medlemsstaterna ska se till att nationell rätt avseende rättshjälp garanterar ett effektivt utövande av rätten att biträdas av en försvarare enligt artikel 6.”

25. Avslutningsvis regleras rättsmedel i artikel 19 i direktiv 2016/800:

”Medlemsstaterna ska se till att barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden samt barn som är eftersökta personer har tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt nationell rätt om deras rättigheter enligt detta direktiv har åsidosatts.”

IV. Bedömning

A. Inledande anmärkningar

26. Europeiska unionen har ingen gemensam lagstiftning på det straffprocessrättsliga området. Tvärtom är straffrättsliga förfaranden fortfarande en fråga som regleras av medlemsstaterna, vilket oundvikligen leder till skillnader i lagstiftningen.

27. Även om de straffrättsliga förfarandena skiljer sig åt, kan enskilda i Europeiska unionen dock utgå från antagandet att de garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna är desamma.

28. Det främsta skälet till detta är Europakonventionen, som alla medlemsstaterna är parter i. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) har harmoniserat rättigheterna vid straffrättsliga förfaranden på hela den europeiska kontinenten genom sin tolkning av de rättigheter som ges i Europakonventionen, i synnerhet rätten till en rättvis rättegång som garanteras i artikel 6 i denna konvention.

29. Enligt artikel 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) motsvarar de rättigheter som skyddas av Europakonventionen den lägsta skyddsnivå som enskilda ska ges i situationer som omfattas av unionsrätten.

30. Unionslagstiftaren har emellertid ansett att det faktum att varje medlemsstat är part i Europakonventionen i sig inte alltid räcker för att skapa tillräckligt förtroende för andra medlemsstaters straffrättsliga system. Ett sådant förtroende är dock en nödvändig förutsättning för ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området och utgör således en grund för samarbetet på det området, eftersom detta förtroende byggs upp med FEUF som grund.

31. För att stärka det ömsesidiga förtroendet har unionslagstiftaren följaktligen antagit ett antal direktiv om minimiharmonisering som reglerar straffrättsliga förfaranden i medlemsstaterna.

32. Bland dessa direktiv återfinns direktiv 2016/800 som har en unik ställning. Barn är sårbara personer som förtjänar ytterligare omvårdnad och ett utökat skydd. Detta följer bland annat av artikel 24 i stadgan, i vilken det föreskrivs en skyldighet för alla offentliga myndigheter och privata institutioner att säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet.

33. Direktiv 2016/800 ska således förstås som en lex specialis som ger åtminstone samma om inte ett förstärkt skydd för barn som är misstänkta eller tilltalade, jämfört med andra direktiv om minimiharmonisering vilka reglerar rättigheter i straffrättsliga förfaranden.

34. Till skillnad från andra direktiv som reglerar specifika processuella rättigheter, är direktiv 2016/800 i stället inriktat på en kategori av misstänkta eller tilltalade personer och omfattar många olika rättigheter, varav de flesta också omfattas av de andra direktiven.

35. Hittills har domstolen endast behandlat direktiv 2016/800 i målet Piotrowski, i vilket den tolkade artikel 17 i detta i samband med en europeisk arresteringsorder där den eftersökta personen var minderårig. Den bestämmelsen saknar relevans i förevarande mål, vilket innebär att domstolen i och med förevarande begäran om förhandsavgörande för första gången har att tolka ett antal processuella rättigheter för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden.

B. Omstrukturering av den hänskjutande domstolens frågor och systematiken i förslaget till avgörande

36. De flesta av de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt avser tolkningen av barns rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, såsom de säkerställs genom direktiven om minimiharmonisering, framför allt genom direktiv 2016/800.

37. Innan jag behandlar de frågorna i sak, kommer jag i del C att behandla de invändningar mot att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, vilka framför allt den polska regeringen har framställt.

38. Delar av fråga 13 och fråga 14 i dess helhet avser i detta hänseende inte tolkningen av direktiven om garantier vid straffrättsliga förfaranden, utan är av en mer allmän karaktär. Den hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av artiklarna 2 och 19.1 FEU, artikel 47 i stadgan och av principen om domstolarnas oavhängighet. Såsom jag kommer att förklara kan dessa frågor inte tas upp till sakprövning inom ramen för förevarande förslag till avgörande, varför jag inte kommer att behandla dem i sak.

39. Jag övergår sedan till prövning i sak och kommer att föreslå den tolkning av omfattningen av barns rätt att få tillgång till försvarare (D) vilket efterfrågats av den hänskjutande domstolen i frågorna 1 och 2. Detta kommer även att innefatta en analys av de undantag till den rättigheten som är tillåtna enligt direktiv 2016/800.

40. Därefter kommer jag att förklara huruvida rätten att få tillgång till försvarare fortsätter att vara tillämplig efter det att ett barn har fyllt 18 år under det straffrättsliga förfarandet och huruvida den relevanta bestämmelsen ger medlemsstaterna någon möjlighet att välja hur den skulle införlivas (E). Detta kommer att ge svar på den hänskjutande domstolens femte fråga.

41. Jag kommer sedan att besvara frågorna 8, 9 och 10, om omfattningen av rätten för barn och de med föräldraansvar att bli informerade om sina processuella rättigheter (F). Detta kommer även att inbegripa ett svar på frågan huruvida denna skyldighet även föreligger för de åklagarmyndigheter som deltar i förfarandets förundersökningsskede.

42. Vidare kommer jag att förklara i vilken utsträckning unionsrätten påverkar reglerna om (o)tillåtlighet av bevisning som har inhämtats i strid med en eller flera av de rättigheter som barn har enligt de relevanta direktiven (G), och därigenom besvara den hänskjutande domstolens elfte fråga.

43. Avslutningsvis kommer jag att kort erinra om vad unionsrättens direkta effekt och företräde innebär för de nationella domstolarna (H). För att bemöta den del av de farhågor som den hänskjutande domstolen har framfört i fråga 13 kommer jag också att förklara att direkt effekt är ett begrepp som inte enbart riktar sig till domstolar, utan även till alla institutioner i medlemsstaterna, inklusive åklagare.

44. Läsaren har säkerligen noterat att jag inte har tagit med den hänskjutande domstolens tredje, sjätte och tolfte fråga i förevarande systematik. I dessa frågor hänvisas det till särskilda bestämmelser i polsk rätt, och EU-domstolen ombeds fastställa huruvida unionsrätten utgör hinder för tillämpningen av dem. Som bekant är EU-domstolen, enligt artikel 19.1 FEU och artikel 267 första stycket FEUF emellertid endast behörig att tolka unionsrätten, medan de nationella domstolarna har ensam behörighet att tolka nationell rätt.

45. Enligt denna strikta arbetsfördelning mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna har den förstnämnda inte behörighet att uttala sig om den nationella rättens förenlighet med unionsrätten. Det ankommer på den hänskjutande domstolen, när den har erhållit svar från EU-domstolen, att dra de nödvändiga slutsatserna med avseende på tillämplig nationell rätt. I detta hänseende kommer den hänskjutande domstolen att kunna behandla den nationella rätt som det hänvisas till i dessa tre frågor på grundval av de svar som ges på de återstående frågorna.

C. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

46. Den polska regeringen har invänt mot att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, eftersom den hänskjutande domstolen redan har avhjälpt alla eventuella överträdelser av direktiv 2016/800 genom att bortse från sådan bevisning som inhämtades utan att en försvarare var närvarande under förundersökningen och genom att utse en försvarare för de tilltalade minderåriga, inbegripet genom att förlänga den utnämningen när en av de tilltalade fyllde 18 år. Begäran om förhandsavgörande är med andra ord inte nödvändig för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.

47. Enligt domstolens fasta praxis ”presumeras nationella domstolars frågor … vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva”. Om EU-domstolen anser att svaret på de ställda frågorna inte är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den, ska den emellertid förklara sig sakna behörighet.

48. Så kan vara fallet om den hänskjutande domstolen redan har meddelat ett avgörande i de frågor angående vilka en tolkning begärs från EU-domstolen. I ett sådant fall är det svar som EU-domstolen kommer att ge inte längre nödvändigt. Om den hänskjutande domstolen, i det mål som är anhängigt vid den, däremot fortfarande har möjlighet att ändra sitt avgörande i den särskilda frågan innan den slutligt avgör målet, kan dock svaret på tolkningsfrågorna anses vara användbart för just det förfarandet.

49. Det framgår visserligen att den hänskjutande domstolen redan har beslutat att inte beakta den bevisning som inhämtades i en försvarares frånvaro och att den har förlängt utnämningen av en försvarare för en av de tilltalade som har fyllt 18 år. Det har dock inte lagts fram någon bevisning vid EU-domstolen för att den hänskjutande domstolen inte kan ändra sitt avgörande innan den slutligt avgör målet.

50. Jag anser följaktligen att tolkningen av omfattningen av ifrågavarande processuella rättigheter är användbar för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet.

51. Jag anser emellertid att delar av fråga 13 och fråga 14 i dess helhet väcker frågor om upptagande till sakprövning.

52. Fråga 13 kan delas in i två delar. I den ena delen, där den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den direkta effekten av de rättigheter som tillerkänns barn (rätten till försvarare och till information) även är bindande för åklagaren, som således skulle vara skyldig att bevilja dessa rättigheter och underlåta att tillämpa eventuella motstridande bestämmelser i den nationella lagstiftningen. Svaret på denna fråga innebär att den hänskjutande domstolen kan fastställa huruvida åklagaren åsidosatte barnens rättigheter under förundersökningsskedet i det straffrättsliga förfarandet. Frågan kan därför tas upp till prövning.

53. I den andra delen av den frågan ställs dock en mer allmän fråga om kravet att en åklagare ska vara oavhängig. Enligt min mening är den frågan inte av direkt relevans för det brottmål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen. Oberoende av om åklagaren är oavhängig i förhållande till den verkställande makten, är åklagaren skyldig att säkerställa barnens rättigheter i det straffrättsliga förfarandet, vilka de åtnjuter enligt unionsrätten.

54. Avslutningsvis vill den hänskjutande domstolen i fråga 14 få klarhet i huruvida artiklarna 2 och 19.1 FEU, rättsstatsprincipen, principen om domstolarnas oavhängighet och artikel 47 i stadgan utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka justitieministern kan besluta att omedelbart frånta en domare dennes tjänsteåligganden. Den hänskjutande domstolens farhåga följer av att domaren själv tillfälligt fråntogs sina tjänsteåligganden i ett tidigare mål. I det här aktuella fallet har oron för att på nytt fråntas sina tjänsteåligganden uppstått på grund av begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, varigenom giltigheten av nationell lagstiftning ifrågasätts.

55. EU-domstolen har redan, i två överträdelseförfaranden mot Republiken Polen, förklarat att nationell rätt som hindrar domare från att hänskjuta frågor om tolkningen av unionsrätten till EU-domstolen, vid äventyr av disciplinåtgärder, är oacceptabel enligt unionsrätten.

56. Eftersom sådana hot mot domares oavhängighet är oacceptabla tycks ett sådant hot vara rent hypotetiskt i förevarande fall. Den omständigheten att domaren vid den hänskjutande domstolen tidigare har fråntagits sina tjänsteåligganden har inget samband med förevarande mål inom ramen för vilket frågorna har hänskjutits till EU-domstolen.

57. Såsom EU-domstolen förklarade i domen i målet Miasto Łowicz och Prokurator Generalny är svaret på den ställda frågan således inte nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra målet, varför frågan inte kan tas upp till prövning.

58. Förevarande situation skiljer sig följaktligen från den i målet YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), där EU-domstolen fann att frågor som syftar till att, in limine litis, avgöra sådana processuella svårigheter som de som avser den hänskjutande domstolens behörighet att pröva ett mål kan besvaras i ett mål om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen i det målet hyste tvivel om sin egen behörighet att pröva målet, som hade hänskjutits till den enbart eftersom den domare som ursprungligen prövade målet hade stängts av från sin tjänst på grund av att ärendet hade hänskjutits till EU-domstolen.

59. Sammanfattningsvis föreslår jag att EU-domstolen slår fast att delar av fråga 13 och hela fråga 14 inte kan tas upp till prövning. Det finns däremot inget som hindrar EU-domstolen från att besvara de övriga frågorna.

D. Rätten att biträdas av en försvarare (Fråga 1 och 2)

60. Den hänskjutande domstolens första och andra fråga avser omfattningen av rätten att få tillgång till försvarare enligt artikel 6 i direktiv 2016/800. Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida myndigheterna under förundersökningen i ett straffrättsligt förfarande måste säkerställa att ett barn biträds av en försvarare (1) och huruvida det finns undantag från den rättigheten (2).

1. Omfattning

61. En misstänkt under 18 år anklagas för ett brott: Innebär detta en automatisk skyldighet för myndigheterna att säkerställa att barnet biträds av en försvarare, att försvararen är närvarande vid förundersökningen och att barnet inte kan förhöras i försvararens frånvaro?

62. Såsom jag har förklarat i del A motsvarar Europakonventionen den lägsta skyddsnivån enligt artikel 52.3 i stadgan. Detta innebär att direktiv 2016/800 alltid ska tolkas så, att det ger ett skydd som åtminstone motsvarar det i Europakonventionen. Omvänt kan det skydd som ges i Europeiska unionen vara högre än det som ges i Europakonventionen. Europakonventionen är således en användbar utgångspunkt för att fastställa omfattningen av barns rätt att få tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden.

63. Vi vet att enligt Europadomstolen är rätten till en försvarare en väsentlig del av en rättvis rättegång. Tillgången till en försvarare ska vara faktisk och användbar, så att försvararen kan påverka utvecklingen av det straffrättsliga förfarandet.

64. I domen i målet Salduz mot Turkiet slog Europadomstolen fast att rätten till en rättvis rättegång kräver att det ska ges tillgång till försvarare från och med polisens första förhör, såvida det inte finns tvingande skäl för att i undantagsfall neka sådan tillgång. Rätten till en rättvis rättegång har dock åsidosatts på ett oåterkalleligt sätt när det inte har funnits någon rätt att få tillgång till försvarare under förundersökningen, där självbelastande uttalanden har gjorts vilka därefter har legat till grund för den fällande domen.

65. Dessa konstateranden samt omfattande rättspraxis från Europadomstolen om rätten till försvar har införlivats i direktiv 2013/48.

66. Enligt artikel 6.1 i direktiv 2016/800 ska barn ha samma rätt till försvarare som alla andra misstänkta eller tilltalade personer har enligt direktiv 2013/48.

67. Enligt min uppfattning innebär artikel 6 i direktiv 2016/800 följande: Barn ska få tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål, vilket i princip innebär att de ska ha tillgång till försvarare innan de förhörs av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet enligt artikel 6.3 a i det direktivet.

68. De myndigheter som deltar i förundersökningsskedet i det straffrättsliga förfarandet, såsom åklagare och polis, får därmed inte förhöra ett barn såsom misstänkt eller tilltalad utan närvaro av en försvarare.

69. Det följer dessutom av artikel 6 jämförd med artikel 18 i direktiv 2016/800 att om ett barn inte har någon försvarare, är myndigheterna skyldiga att ordna en offentlig försvarare till barnet innan deras förhör inleds.

70. Till skillnad från artikel 9 i direktiv 2013/48 innehåller direktiv 2016/800 inte någon bestämmelse om att barn kan avstå från sin rätt till tillgång till försvarare. Detta föranleder mig att dra slutsatsen att vuxnas rätt till rättshjälp omvandlas till en rättslig skyldighet att ordna juridiskt ombud för barn i straffrättsliga förfaranden, eftersom de måste företrädas av en försvarare.

71. Sammanfattningsvis verkar rätten till tillgång till försvarare för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden vara mycket omfattande: offentliga myndigheter är skyldiga att säkerställa att barn företräds av en försvarare innan de förhörs för första gången och om så krävs genom att tillhandahålla en offentlig försvarare, om så krävs genom att tillhandahålla en offentlig försvarare.

2. Undantag

72. I flera andra punkter i artikel 6 i direktiv 2016/800, framför allt i punkterna 6 och 8, föreskrivs dock undantag som får göras från rätten att biträdas av en försvarare under förundersökningen. Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida något av dessa undantag innebär att polisen får förhöra minderåriga misstänkta utan närvaro av en försvarare under förundersökningen.

73. Såsom jag redan har nämnt föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2016/800 att ingenting i det direktivet ska påverka rätten att få tillgång till försvarare i enlighet med direktiv 2013/48. Detta innebär att inga av de undantag som ges i de andra punkterna i artikel 6 i direktiv 2016/800 får tolkas så, att de inskränker minderårigas rättigheter i förhållande till de allmänna rättigheter som föreskrivs i direktiv 2013/48. Jag kommer därför att först behandla de undantag som får göras enligt det sistnämnda direktivet.

74. EU-domstolen tolkade direktiv 2013/48 i domen i målet VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse), där den konstaterade att rätten till tillgång till försvarare regleras i artikel 3.5 och 3.6 i direktiv 2013/48 på ett uttömmande sätt. Detta innebär att rätten till tillgång till försvarare inte får begränsas i någon annan situation.

75. Enligt artikel 8.2 i direktiv 2013/48 måste dessutom alla beslut om att göra undantag från rätten till tillgång till försvarare vara vederbörligen motiverade och fattas efter en bedömning i det enskilda fallet antingen av en rättslig myndighet eller av en annan behörig myndighet under förutsättning att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning.

76. Artikel 3.6 i direktiv 2013/48, som i domen i målet VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) nämns som ett av de två möjliga undantagen från rätten till försvarare, motsvarar artikel 6.8 i direktiv 2016/800. Enligt den bestämmelsen får ett tillfälligt undantag göras i undantagsfall från rätten att biträdas av en försvarare om det finns ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet eller om omedelbara åtgärder är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras.

77. Såsom kommissionen har hävdat avser artikel 6.8 i direktiv 2016/800 emellertid en annan situation än den som är aktuell i det nationella målet och är därmed inte tillämplig. Det fanns nämligen inte något trängande behov av att avvärja en livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet, och det framgår inte heller av omständigheterna i det aktuella fallet att det var oumbärligt att myndigheterna vidtog omedelbara åtgärder för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen skulle äventyras.

78. Det andra undantaget från rätten till försvarare enligt artikel 3.5 i direktiv 2013/48 är som följer: ”I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av punkt 2 c om en misstänkt eller tilltalad befinner sig på en plats som är så geografiskt avlägsen att det är omöjligt att garantera rätten att utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet få tillgång till en försvarare.” I skäl 30 i direktiv 2013/48 ges följande förtydligande: ”Vid ett sådant tillfälligt undantag bör de behöriga myndigheterna inte förhöra den berörda personen eller genomföra någon av de utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder som föreskrivs i detta direktiv.”

79. Något liknande undantag föreskrivs inte i direktiv 2016/800. Inom ramen för det lagstiftningsförfarande i vilket direktiv 2016/800 antogs godtog rådet Europaparlamentets begäran om att undantaget avseende ”geografisk avlägsenhet” inte skulle överföras till direktiv 2016/800. I vilket fall som helst förefaller det inte som om omständigheterna i förevarande fall kräver att den ska tillämpas.

80. Då återstår artikel 6.6 i direktiv 2016/800.

81. Genom artikel 6.6 i direktiv 2016/800 införs ett annat möjligt undantag från rätten att biträdas av en försvarare, vilket sett till dess ordalydelse inte motsvarar något av de undantag som kan tillåtas enligt direktiv 2013/48. Oavsett hur vi tolkar den artikeln, förordnas i punkt 1 i den att det undantaget inte får tolkas så, att det begränsar rätten till försvarare vad avser minderåriga, jämfört med vad samma rättighet omfattar enligt direktiv 2013/48. Det är följaktligen svårt att motivera varför det skulle få göras ytterligare undantag från rätten att biträdas av en försvarare när det är fråga om barn.

82. Under det lagstiftningsförfarande som ledde fram till direktiv 2016/800 visade sig artikel 6 vara den ”mest kontroversiella artikeln i hela direktivet”. Enligt det ursprungliga förslaget var det obligatoriskt att företrädas av en försvarare. Under lagstiftningsförfarandet insisterade dock vissa medlemsstater på att ett barn inte behöver biträdas av en försvarare för ringa och mindre allvarliga brott. Det framgår emellertid av rådets förberedande dokument inför det åttonde trepartsmötet inom ramen för det lagstiftningsförfarandet att parlamentet ”inte var roat” av ett sådant krav om att ytterligare inskränka skyldigheten att förhöra ett barn i närvaro av en försvarare.

83. Den slutliga ordalydelsen i artikel 6 är således en urvattnad version som innebär att en proportionalitetsbedömning kan leda till att tillgången till en försvarare kan begränsas i förundersökningsförfarandet.

84. Ordalydelsen i artikel 6.6 i direktiv 2016/800 tycks tillföra en annan begränsning av rätten till tillgång till försvarare, vilken grundar sig på proportionalitetskriteriet.

85. Detta är fallet trots två säkerhetskrav, som kvarstår i den bestämmelsen: rätten till en rättvis rättegång måste iakttas och barnets bästa måste alltid sättas i främsta rummet.

86. Enligt ordalydelsen i artikel 6.6 i direktiv 2016/800 får medlemsstaterna således, under förundersökningen, göra undantag från skyldigheten att se till att ett barn biträds av en försvarare. I artikel 6.6 tredje stycket i direktiv 2016/800 fastställs att frihetsberövande inte får utdömas om försvararen inte är närvarande.

87. Det kan således konstateras att obligatorisk tillgång till en försvarare, utan några som helst undantag, endast är tillämplig på häktningssituationer och när det straffrättsliga förfarandet leder till frihetsberövande.

88. I förevarande fall skulle tillämpningen av den bestämmelsen innebära att den tilltalade inte får ådömas ett frihetsstraff. Det görs dock även en nyansering av det villkoret, varvid avsaknaden av tillgång till försvarare kan avhjälpas om barnet biträds av en försvarare på ett sådant sätt att barnet kan utöva sin rätt till försvar på ett effektivt sätt och åtminstone under rättegångsförhandlingarna.

89. Jag kan inte annat än konstatera att artikel 6.6 i direktiv 2016/800, på grundval av sin ordalydelse, innebär att ett undantag får göras från rätten till en försvarare vilket inte skulle vara tillåtet enligt direktiv 2013/48. Artikel 6.6 i direktiv 2016/800 strider således mot artikel 6.1 däri.

90. Jag anser att det endast finns ett sätt på vilket artikel 6.6 i direktiv 2016/800 kan förenas med artikel 6.1 och i slutändan med direktiv 2013/48.

91. Om det skulle vara barnets bästa att barnet förhörs utan en försvarare skulle en sådan möjlighet att göra undantag från kravet på försvarares närvaro inte strida mot kravet på att barnets rättigheter ska skyddas åtminstone på samma nivå som för andra misstänkta eller tilltalade personer. Artikel 6.6 i direktiv 2016/800 skulle således kunna tolkas så, att den endast är tillämplig på en situation där barnets bästa tillgodoses bättre om barnet förhörs utan en försvarare än om det skulle förhöras i en försvarares närvaro. Jag har svårt att föreställa mig att en sådan situation skulle uppstå. En sådan tolkning skulle dock innebära att artikel 6.6 är förenlig med den övriga systematiken i direktiv 2016/800.

92. Sammanfattningsvis anser jag att artikel 6 i direktiv 2016/800 innehåller en direkt tillämplig rättighet för ett barn att biträdas av en försvarare, om nödvändigt av en offentlig försvarare, från och med förhöret under förundersökningen. Den myndighet som ansvarar för ett sådant förhör kan besluta att genomföra detta utan en försvarare enbart under förundersökningen, efter att en bedömning i det enskilda fallet har genomförts – med beaktande av de omständigheter som anges i artikel 6.1 – och endast om detta är för barnets bästa och garanterar barnets rättigheter enligt artiklarna 47 och 48 i stadgan. Beslutet att genomföra förhöret utan en försvarare måste vara vederbörligen motiverat och uppfylla de villkor som föreskrivs i artikel 8.2 i direktiv 2013/48.

E. Barnet fyller 18 år under rättegången (Fråga 5)

93. I artikel 3 led 1 i direktiv 2016/800 definieras begreppet ”barn” som ”en person som är yngre än 18 år”.

94. I förevarande mål har åtminstone en av de tilltalade, M.P., fyllt 18 år under förfarandets gång. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida de rättigheter som barn tillerkänns i direktiv 2016/800 fortsätter att gälla fram till dess att förfarandet slutgiltigt har avslutats, oberoende av den omständigheten att den tilltalade inte längre är ett barn enligt det direktivet.

95. I förarbetena till artikel 2.3 i direktiv 2016/800 föreskrevs i kommissionens ursprungliga förslag att direktivet automatiskt skulle tillämpas på alla misstänkta eller tilltalade personer som fyller 18 år under det straffrättsliga förfarandet. Det förslaget stötte dock på motstånd under lagstiftningsförfarandet.

96. Den kompromiss som nu görs i den slutliga texten i artikel 2.3 i direktiv 2016/800 innebär inte att minderårigas rättigheter förlängs automatiskt. Den ger snarare den myndighet som är involverad i förfarandet rätt att besluta huruvida det är lämpligt med en sådan förlängning av rättigheterna, inbegripet av vilka rättigheter, med hänsyn till alla omständigheter i det enskilda fallet.

97. Kan medlemsstaterna införliva den bestämmelsen genom att välja att utesluta möjligheten att förlänga tillämpningen av den efter det att den misstänkte eller den tilltalade har fyllt 18 år?

98. Enligt min mening kan de inte det.

99. Jag håller med kommissionen i detta avseende. Artikel 2.3 i direktiv 2016/800 medför en ”uttrycklig och ovillkorlig” skyldighet för medlemsstaterna att i sin lagstiftning ge utrymme för att den behöriga nationella myndigheten kan anse att det är lämpligt att fortsätta att tillämpa direktivet, eller vissa bestämmelser i detta, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

100. Kommissionen har följaktligen hävdat att den bestämmelsen uppfyller kraven för direkt effekt. Jag delar även denna bedömning. Artikel 2.3 i direktiv 2016/800 ger den offentliga myndigheten i fråga rätt att bedöma huruvida legalt ställföreträdarskap fortfarande behövs för misstänkta eller tilltalade som fyller 18 år under det straffrättsliga förfarandet.

101. Denna myndighet är skyldig att bedöma huruvida personen måste fortsätta att behandlas som ett barn mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Vid införlivandet av detta direktiv får medlemsstaterna inte begränsa den misstänktes eller den tilltalades rätt att få sin situation bedömd av den behöriga myndigheten utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

102. Svaret på den hänskjutande domstolens fråga 5 är således att artikel 2.3 i direktiv 2016/800 har direkt effekt. Den ger ett barn som har fyllt 18 år under det straffrättsliga förfarandet rätt att få behovet av att fortsätta att behandlas som ett barn bedömt av den behöriga myndigheten utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Detta inbegriper en bedömning av huruvida den rätt till tillgång till försvarare som barn har ska fortsätta att gälla. Medlemsstaterna får inte utesluta en sådan rättighet.

F. Rätten till information i det straffrättsliga förfarandet (Fråga 8, 9 och 10)

103. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 4 i direktiv 2016/800 innebär att de behöriga myndigheterna, senast före det första officiella förhöret med en misstänkt, utan dröjsmål ska underrätta såväl det misstänkta barnet som den person som har föräldraansvar samtidigt om de rättigheter som är nödvändiga för att trygga ett rättvist förfarande och om de processuella åtgärderna i förfarandet.

104. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida de behöriga myndigheterna är skyldiga att underrätta det barn som är misstänkt om rätten att tiga och rätten att inte göra uttalanden som belastar en själv på ett begripligt sätt som är anpassat till den misstänktes ålder.

105. Avslutningsvis vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur sådan information ska ges till barnet: Utgör artikel 4 i direktiv 2016/800 hinder för att allmän information ges omedelbart innan förhöret hålls, utan att hänsyn tas till de specifika rättigheter som följer av det direktivet, när informationen enbart tillhandahålls den misstänkte i försvararens frånvaro, och inte till den person som har föräldraansvar, i en situation där sådan information har formulerats på ett språk som inte är anpassat till den misstänkta personens ålder?

106. I artikel 4.1 första stycket i direktiv 2016/800 hänvisas det uttryckligen till den skyddsnivå som föreskrivs i direktiv 2012/13 som ett riktmärke för den nivå av skydd som ska gälla för rätten till information vid straffrättsliga förfaranden.

107. Det ska således erinras om att det i artikel 3.2 i direktiv 2012/13 föreskrivs att ”[m]edlemsstater ska se till att den information som lämnas enligt punkt 1 ska ges muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av utsatta misstänkta eller tilltalade personers eventuella särskilda behov”.

108. I artikel 5.1 i direktiv 2016/800 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska se till att en person som har föräldraansvar så snart som möjligt erhåller den information som barnet har rätt att motta i enlighet med artikel 4”.

109. I flera andra dokument betonas såväl nödvändigheten att på ett lämpligt sätt informera barn om deras rättigheter som behovet av att ge information om desamma till deras föräldrar eller till personer med föräldraansvar.

110. I riktlinjerna från Europarådets ministerkommitté för ett barnvänligt rättsväsende anges till exempel att ”[b]arn och deras föräldrar bör redan vid den första kontakten med rättssystemet eller andra behöriga myndigheter (som polis, immigration, utbildning, socialtjänst eller hälso- och sjukvård) och under hela denna process få snabb och korrekt information” om sina rättigheter och om tillgängliga instrument för att åtgärda eventuella kränkningar av deras rättigheter.

111. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter har i sin bedömning av genomförandet av direktiv 2016/800 betonat att på grund av barns utsatta situation, framför allt vid straffrättsliga förfarandens inledande skeden, bör medlemsstaterna särskilt se till att barn som är misstänkta eller tilltalade får lämplig information i god tid.

112. I målet Panovits mot Cypern slog Europadomstolen fast att ”underlåtenheten att lämna tillräcklig information om sökandens rätt att konsultera en försvarare innan han förhördes av polisen utgjorde en kränkning av sökandens rätt till försvar, framför allt med tanke på den omständigheten att han var minderårig vid den tidpunkten och inte åtföljdes av sin förmyndare vid förhöret”.

113. Det är tydligt att artikel 4.1 andra stycket i direktiv 2016/800 ålägger de behöriga myndigheterna att informera barn i nationella mål om deras rätt att få tillgång till försvarare och deras rätt att få den person som har föräldraansvar informerad samt att ge dem den övriga nödvändiga information som anges i den bestämmelsen.

114. I artikel 4.2 i direktiv 2016/800 krävs dessutom att informationen ska lämnas på ett enkelt och lättillgängligt språk och att den tillhandahållna informationen ska dokumenteras.

115. Sammanfattningsvis ger artiklarna 4 och 5 i direktiv 2016/800 minderåriga rätt att få information och få de personer som har föräldraansvar informerade om de processuella rättigheterna vid straffrättsliga förfaranden. Dessa bestämmelser är tillräckligt precisa och är inte villkorade, och minderåriga kan åberopa dem vid nationella domstolar. Det är också tydligt att skyldigheten att informera barn och personer med föräldraansvar om deras processuella rättigheter åvilar den myndighet som är behörig att genomföra respektive del av det straffrättsliga förfarandet. Under förundersökningsskedet i det straffrättsliga förfarandet ankommer det på polisen och åklagaren att informera barnet i fråga. Denna rätt till information säkerställer att barns rätt till försvar skyddas under hela det straffrättsliga förfarandet.

G. Konsekvenser av eventuella kränkningar av barns rättigheter i straffrättsliga förfaranden: otillåtlig bevisning?

116. Straffrättsliga förfaranden är ett område där Europeiska unionens behörighet är begränsad till minimiharmonisering enligt artikel 82.2 FEUF. Europeiska unionen har visserligen befogenhet enligt artikel 82.2 a FEUF att införa minimiharmonisering av ömsesidig tillåtlighet av bevis, men så har ännu inte skett.

117. Alla direktiv som harmoniserar rättigheter vid straffrättsliga förfaranden ålägger medlemsstaterna en uttrycklig skyldighet att ge effektiva rättsmedel till personer vars rättigheter enligt de direktiven har åsidosatts. I de direktiven anges dock inte vilka rättsmedel som är lämpliga, utan överlåter i stället det åt medlemsstaterna att bestämma detta och kräver endast att de valda rättsmedlen ska vara effektiva.

118. Den hänskjutande domstolen har, genom sina frågor om tillåtligheten av den bevisning som eventuellt har inhämtats i strid med de tillämpliga direktiven, förenat ett ständigt ökande antal mål där de nationella domstolarna har ställt frågor i detta avseende.

119. Såsom jag redan har påpekat i ett annat förslag till avgörande finns det för närvarande ingen bestämmelse i unionsrätten som reglerar bevisningens tillåtlighet i nationella straffrättsliga förfaranden. Tillåtligheten av bevisning är för närvarande en fråga som omfattas av nationell rätt.

120. I de fall där unionsrätten är tillämplig får de nationella bestämmelserna i fråga emellertid inte strida mot artiklarna 47 och 48 i stadgan, och barnets bästa måste alltid komma i främsta rummet enligt artikel 24.2 i stadgan.

121. Europadomstolen har å sin sida intagit ett liknande synsätt och slagit fast att Europakonventionen inte reglerar tillåtligheten av bevisning, eftersom de nationella domstolarna ska bedöma huruvida den allmänna rättvisan i förfarandet har påverkats.

122. Allmän rättvisa i förfaranden som relevant norm togs nyligen upp av EU-domstolen, med en direkt hänvisning till Europadomstolens praxis.

123. Vid förhandlingen ombads kommissionen besvara frågor om unionsrättens ställning när det gäller bevisningens tillåtlighet och hur nationella domstolar ska behandla denna fråga när de ställs inför ett åsidosättande av något av direktiven om minimiharmonisering. I sitt svar bekräftade kommissionen att det i unionsrätten faktiskt inte uppställs några krav vad gäller reglerna för bevisningens tillåtlighet. Kommissionen angav dessutom att vad unionsrätten kräver är att de nationella domstolarna inte ska hindras från att göra ett sådant konstaterande när de utövar sin fria bedömning.

124. Jag delar denna uppfattning. Iakttagandet av de grundläggande rättigheterna enligt artiklarna 47 och 48 i stadgan kräver nämligen att de nationella domstolarna under den dömande fasen har den flexibilitet som krävs för att bedöma huruvida förfarandet är rättvist i sin helhet. Om de anser att bevisning inte bör beaktas eftersom den har erhållits i strid med processuella rättigheter vilket utgör ett åsidosättande av rätten till försvar, bör det stå dem fritt att bortse från den.

125. Unionsrätten reglerar med andra ord inte bevisningens tillåtlighet, utan utgör hinder för att nationell rätt begränsar utredningsdomarnas befogenheter att fritt bedöma bevisningen och av den bedömningen dra de slutsatser som de anser är nödvändiga.

126. När straffrättsliga förfaranden genomförs mot barn är den domstol som prövar målet skyldig, på grundval av artikel 24.2 i stadgan, att se till att barnets bästa kommer i främsta rummet och väga detta mot andra intressen i det straffrättsliga förfarandet.

127. Sammanfattningsvis ankommer det på den hänskjutande domstolen att säkerställa att de rättigheter som följer av de åberopade direktiven, såsom de har tolkats av EU-domstolen, ges full verkan. Detta kan uppnås genom att bortse från bevisning som har inhämtats i strid med de rättsakterna, om den hänskjutande domstolen anser att en kränkning i annat fall skulle ske av rättigheterna enligt artiklarna 24.2, 47 och 48 i stadgan.

H. Unionsrättens direkta effekt och företräde (Fråga 4, 7 och 11)

128. Den hänskjutande domstolen vill i många av sina frågor, och framför allt i den fjärde, den sjunde och del elfte frågan, få klarhet i vilka slutsatser som ska dras av den direkta effekten hos de relevanta bestämmelserna i ifrågavarande direktiven. Eftersom EU-domstolen redan har uttalat sig om detta vid flera tillfällen, kommer jag enbart att erinra om de viktigaste konsekvenserna för förevarande mål.

129. Enligt principen om unionsrättens direkta effekt kan enskilda göra gällande sina rättigheter enligt unionsrätten genom att direkt åberopa de unionsrättsliga bestämmelserna vid de nationella domstolarna.

130. Om dessa rättigheter strider mot vad som föreskrivs i nationell rätt, har de nationella domstolarna enligt unionsrätten befogenhet att underlåta att tillämpa sådana motstridande nationella bestämmelser. Denna befogenhet följer av den kombinerade effekten av EU:s konstitutionella principer om direkt effekt och unionsrättens företräde.

131. En annan möjlighet som den nationella domstolen har är att tolka den nationella rätten på ett sätt som skulle leda till samma resultat för den som innehar en rättighet enligt unionsrätten som om unionsrätten hade tillämpats direkt. Denna möjlighet innebär att de nationella domstolarna kan undvika en konflikt mellan unionsrätten och nationell rätt.

132. De minderåriga vars straffrättsliga ansvar prövas av den hänskjutande domstolen kan åberopa de rättigheter som ges i de åberopade direktiven. Bland dessa rättigheter, som den hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av från EU-domstolen, återfinns rätten att få tillgång till försvarare, rätten till information om sina processuella rättigheter och rätten till en bedömning av huruvida direktiv 2016/800 ska fortsätta att tillämpas efter det att de minderåriga har fyllt 18 år. Enligt de direktiven finns även andra rättigheter, samt rätten till en rättvis rättegång och till ett effektivt försvar, såsom de följer av stadgan.

133. Den hänskjutande domstolen ska försöka undanröja alla eventuella hinder för erkännandet av sådana rättigheter, genom att tolka de relevanta bestämmelserna i nationell rätt på ett enhetligt sätt. Om en enhetlig tolkning visar sig vara omöjlig, måste den hänskjutande domstolen avstå från att tillämpa från de motstridande nationella bestämmelserna och skydda de rättigheter som grundar sig på unionsrätten.

134. Avslutningsvis är det inte bara nationella domstolar som ska se till att unionsrättsliga bestämmelser ges full verkan, utan även nationella förvaltningsmyndigheter och alla andra statliga organ. Alla statliga organ är således skyldiga att säkerställa unionsrättens direkta effekt, enhetliga tolkning och företräde samt även att erkänna de rättigheter som grundar sig på unionsrätten.

135. Detta innebär att åklagaren och polisen under förundersökningen i ett straffrättsligt förfarande måste erkänna barns rättigheter och deras egna motsvarande skyldigheter under förundersökningsskedet vid straffrättsliga förfaranden, vilka direkt grundar sig på de relevanta direktiven. De måste tolka nationell rätt i överensstämmelse med de resultat som krävs enligt de direktiven. De är även skyldiga att avstå från att tillämpa bestämmelser i nationell rätt för att möjliggöra det skydd för barn som krävs enligt de direktiven. Om de underlåter att göra detta ska den domstol vid vilken det straffrättsliga förfarandet pågår slå fast att dessa statliga organ har åsidosatt sina skyldigheter enligt unionsrätten.

V. Förslag till avgörande

136. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som Sąd Rejonowy w Słupsku (Distriktsdomstolen i Słupsk, Polen) har ställt på följande sätt: 1) Fråga 13, i den del den avser åklagarens oavhängighet, och fråga 14 kan inte tas upp till sakprövning. 2) Fråga 1 och fråga 2 ska besvaras enligt följande. Artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden innehåller en direkt tillämplig rättighet för ett barn att biträdas av en försvarare, och om det är nödvändigt en offentlig försvarare, redan vid förhöret under förundersökningen. Den ansvariga myndigheten får besluta att genomföra förhöret utan en försvarare endast under förundersökningen, efter det att en bedömning i det enskilda fallet har genomförts – med beaktande av omständigheterna i artikel 6.6 första stycket i det direktivet – och endast om detta är för barnets bästa och garanterar barnets rättigheter enligt artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ett beslut om att genomföra förhöret utan en försvarare måste vara vederbörligen motiverat och uppfylla villkoren i artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet. 3) Fråga 5 ska besvaras enligt följande. Artikel 2.3 i direktiv 2016/800 direkt effekt. Den ger ett barn som har fyllt 18 år under det straffrättsliga förfarandet rätt att få en bedömning gjord från den behöriga myndighetens sida av huruvida han eller hon ska fortsätta att behandlas som ett barn utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Detta inbegriper en bedömning av huruvida personen har fortsatt rätt att få tillgång till försvarare. Medlemsstaterna får inte bortse från denna rättighet. 4) Fråga 8, 9 och 10 ska besvaras enligt följande. Artiklarna 4 och 5 i direktiv 2016/800 innebär en rätt för minderåriga att få information och få de personer som har föräldraansvar informerade om de processuella rättigheterna i det straffrättsliga förfarandet. Dessa bestämmelser är tillräckligt precisa och är inte villkorade, och minderåriga kan åberopa dem vid nationella domstolar. Det är också tydligt att skyldigheten att informera barn och personer med föräldraansvar om deras processuella rättigheter åvilar den myndighet som är behörig att genomföra respektive del av det straffrättsliga förfarandet. Under förundersökningsskedet i det straffrättsliga förfarandet åvilar denna skyldighet polisen och åklagaren. Rätten till information säkerställer att barns rätt till försvar skyddas under hela det straffrättsliga förfarandet. 5) Fråga 11 ska besvaras enligt följande. Tillåtligheten av bevisning regleras inte av unionsrätten, men unionsrätten utgör hinder för att nationell rätt begränsar utredningsdomarnas befogenheter att fritt bedöma bevisningen och av den bedömningen dra de slutsatser som de anser är nödvändiga. När straffrättsliga förfaranden genomförs mot barn är den domstol som prövar målet skyldig, på grundval av artikel 24.2 i stadgan, att se till att barnets bästa kommer i främsta rummet och väga detta mot andra intressen i det straffrättsliga förfarandet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att säkerställa att de rättigheter som följer av de åberopade direktiven, såsom de har tolkats av EU-domstolen, ges full verkan. Detta kan uppnås genom att bortse från bevisning som har inhämtats i strid med de rättsakterna, om den hänskjutande domstolen anser att en kränkning i annat fall skulle ske av rättigheterna enligt artiklarna 24.2, 47 och 48 i stadgan. 6) Fråga 4 och 7 samt den första delen av fråga 13 ska besvaras enigt följande. Den hänskjutande domstolen ska erkänna rättigheterna för barn som är misstänkta eller tilltalade, vilka direkt grundar sig på de relevanta unionsdirektiven. Den hänskjutande domstolen ska undanröja alla eventuella hinder för erkännandet av direktivsenliga rättigheter, genom att tolka nationell rätt i enlighet med dem. Om detta inte är möjligt ska den hänskjutande domstolen avstå från att tillämpa de motstridande bestämmelserna i nationell rätt på grundval av unionsrättens direkta effekt och företräde. Alla statliga organ är skyldiga att säkerställa unionsrättens direkta effekt, enhetliga tolkning och företräde samt även att erkänna rättigheter som grundar sig på unionsrätten. Detta innebär att åklagaren och polisen under förundersökningen i ett straffrättsligt förfarande var skyldiga att erkänna barnens rättigheter och deras egna motsvarande skyldigheter, vilka direkt grundar sig på de relevanta direktiven. Om de underlåter att göra detta ska den domstol vid vilken det straffrättsliga förfarandet pågår slå fast att dessa statliga organ har åsidosatt sina skyldigheter enligt unionsrätten.

1 Originalspråk: engelska.

2 Denna process inleddes år 2009 genom rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1), där rådet efterlyste en stegvis strategi för att reglera olika processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, däribland särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller åtalade personer.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

6 Den bestämmelsen handlar om barnets rätt att få den person som har föräldraansvar informerad.

7 I den bestämmelsen anges de personer på vars initiativ läkarundersökningen av barnet ska utföras, däribland den person som har föräldraansvar.

8 I artikel 15 ges barnet rätt att åtföljas av den person som har föräldraansvar under förfarandet.

9 Se även skäl 11 i direktiv 2016/800, som har en något tydligare formulering: ”Detta direktiv, eller vissa bestämmelser i det, bör även tillämpas på misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden och på eftersökta personer som var barn när förfarandena inleddes, men som därefter har fyllt 18 år, och tillämpningen av detta direktiv är lämplig med hänsyn till alla omständigheter i det enskilda fallet, däribland den berörda personens mognad och sårbarhet.”

10 Enligt domstolen innebär detta ett ”ömsesidig[t] [förtroende] mellan medlemsstaterna vad gäller de nationella rättsordningarnas förmåga att säkerställa ett likvärdigt och verksamt skydd för de grundläggande rättigheter som erkänns på unionsnivå och särskilt i stadgan”. Dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation) ( C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 71). Se även Soo, A., Article 12 of the Directive 2013/48/EU: A starting punkt for discussion on a common understanding of the criteria for effective remedies of violations of the right to counsel, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, vol. 25.1, 2017, s. 31–51, särskilt s. 38.

11 Skäl 3 i direktiv 2016/800, skäl 7 i direktiv 2012/13, skäl 5 i direktiv 2013/48 och skäl 5 i direktiv 2016/343.

12 Se artiklarna 67.1 och 82.1 FEUF, där vikten av ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området betonas. Ömsesidigt förtroende nämns visserligen inte i fördragen, men domstolen har betonat dess centrala betydelse inom området med frihet, säkerhet och rättvisa: ”såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, vilken i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, är av grundläggande betydelse i unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Rent konkret innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns där” (se, till exempel, dom av den 26 oktober 2021, Openbaar Ministerie (Rätten att höras av den verkställande rättsliga myndigheten) ( C‑428/21 PPU och C‑429/21 PPU, EU:C:2021:876, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

13 Utöver de direktiv som nämns i fotnot 6 ovan, innefattar dessa även Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1).

14 I rådets färdplan (se fotnot 2 ovan) efterlystes en stegvis strategi för att reglera olika processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, varav en är särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller åtalade personer. Denna färdplan nämns i ingressen till direktiv 2016/800. Se skälen 4–7 i det direktivet.

15 Kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén, En EU-agenda för barns rättigheter, KOM(2011) 60 slutlig.

16 Att skydda barnets rättigheter är också ett av EU:s mål i artikel 3.3 FEU. Jag har redan redogjort för domstolens praxis avseende barnets bästa i mitt förslag till avgörande i målet GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:582, punkterna 45–55). Dessutom har alla medlemsstater ratificerat Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. FN:s konvention om barnets rättigheter, undertecknad den 20 november 1989, UNTS 1577, s. 3.

17 Cras, S., The Directive on Procedural Safeguards for Children who Are Suspects or Accused Persons in Criminal Proceedings. Genesis and Descriptive Comments Relating to Selected Articles, Eucrim, vol. 2, 2016, s. 109–119, särskilt s. 110 och s. 111. Enligt kommissionen är barn ”de medborgare som är mest utsatta i straffrättsliga förfaranden, främst eftersom de löper en större risk att utsättas för diskriminering eller berövas sina grundläggande rättigheter på grund av okunskap, bristande mognad eller mentala eller fysiska funktionsnedsättningar”. Commission Staff Working Document, Impact Assessment, Proposal for a directive of the European Parliament and of the Council, Proposal for a on procedural safeguards for children suspected or accused in criminal proceedings (inte översatt till svenska) (SWD(2013) 480 final, s. 4)).

18 Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 36 och 37).

19 Dom av den 17 juni 1999, Piaggio ( C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 29), och dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl. ( C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 58).

20 Dom av den 21 januari 1993, Deutsche Shell ( C‑188/91, EU:C:1993:24, punkt 27).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1999, Piaggio ( C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 32).

22 Dom av den 8 december 2022, Inspektor v Inspektorata kam Visshia sadeben savet (Ändamålen med behandlingen av personuppgifter – Brottsutredning) ( C‑180/21, EU:C:2022:967, punkt 66).

23 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 43 och 45).

24 Se dom av den 21 april 1988, Pardini ( 338/85, EU:C:1988:194, punkterna 10–14).

25 Dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 225), och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:442, punkterna 132 och 157 samt domslutet).

26 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 51).

27 Se, även, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet) ( C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 144).

28 Dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare) ( C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 47).

29 Europadomstolens dom av den 23 november 1993, Poitrimol mot Frankrike (CE:ECHR:1993:1123JUD001403288, § 34).

30 Europadomstolens dom av den 30 maj 2013, Martin mot Estland (CE:ECHR:2013:0530JUD003598509, § 90) och dom av den 20 oktober 2015, Dvorski mot Kroatien (CE:ECHR:2013:1128JUD002570311, § 78).

31 Europadomstolens dom av den 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 55).

32 För en utförlig analys, se Daminova, N., The European Court of Human Rights on the ”Access to a lawyer” Directive 2013/48/EU: the Quest for a Coherent Application of the Right to a Legal Assistance in Europe?, European Criminal Law Review, vol. 2.11, 2021, s. 211–241, särskilt s. 220–224. Se även Jackson, J.D., Responses to Salduz: Procedural tradition, change and the need for effective defence, The Modern Law Review, vol. 79.6, 2016, s. 987.

33 Beviljande av rättshjälp regleras i direktiv 2016/1919, närmare bestämt enligt villkoren i artikel 4 i direktivet. I artikel 9 i det direktivet 2016/1919 fastställs följande: ”Medlemsstaterna ska säkerställa att hänsyn tas till utsatta misstänkta[s], tilltalades och eftersökta personers särskilda behov vid genomförandet av detta direktiv.”

34 Dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) ( C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 42).

35 Rådets interinstitutionella ärende 14087/15, Bryssel, den 13 november 2015, s. 2.

36 Cras. S. (fotnot 18), s. 113; Rap, S.E. och Zlotnik, D., The right to legal and other appropriate assistance for child suspects and sccused. Reflections on the directive on procedural safeguards for children who are suspects or accused persons in criminal proceedings, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, vol. 262, 2018, s. 110–131, särskilt s. 118.

37 Cras, S. (fotnot 18), s. 114.

38 Rådets interinstitutionella ärende 14273/15, Bryssel, den 20 november 2015, s. 2.

39 Rap, S.E. och Zlotnik, D. (fotnot 37) hänvisar till artikel 6.6 som ett undantag från proportionalitetsprincipen, vilket de har bedömt vara omfattande och sakna tydliga kriterier, vilket kräver tydlig vägledning. Rap och Zlotnik (nr 35), s. 123 och 130.

40 Rap, S.E. och Zlotnik, D. (fotnot 37), s. 121.

41 Se även Rap, S.E. och Zlotnik, D. (fotnot 37), s. 121.

42 I beslutet om hänskjutande använder den hänskjutande domstolen begreppen ”barn” och ”minderårig” utan åtskillnad. Så gör även jag. Kommissionen valde begreppet ”barn” i stället för ”minderåriga” i sitt förslag till direktiv 2016/800, på grund av den universella användningen av begreppet ”barn” i internationella bestämmelser. Se Cras, S. (fotnot 18), s. 110, fotnot 7.

43 Såsom förklaras i rådets resultat av det första trepartsmötet under lagstiftningsförfarandet: ”Ordförandeskapet förklarade för Europaparlamentet att flera medlemsstater har problem med att själva principen i direktivet tillämpas på personer som är över 18 år, eftersom en person enligt deras system är antingen ett barn eller en vuxen – det finns inga mellanliggande kategorier. Rådet har således i sin allmänna riktlinje beslutat att medlemsstaterna får bestämma huruvida de ska fortsätta att tillämpa direktivet, genom att använda ordet ”får”. Ordförandeskapet har även förklarat för Europaparlamentet att medlemsstater anser att vissa artiklar i direktivet aldrig bör tillämpas på vuxna. Detta gäller till exempel artikel 5 om information som ska lämnas till en person som har föräldraansvar. Unga vuxna vill kanske helt enkelt inte att deras föräldrar ska informeras om de brott som de anklagas för” (Rådets interinstitutionella ärende 7503/15, Bryssel, den 25 mars 2015, s. 64 och 65). I december 2015 fick artikel 2.3 i direktiv 2016/800 sin slutliga formulering, där det föreslagna ordet ”får” fanns kvar i texten endast vad gäller tillämpningen av direktivet efter det att den berörda personen har fyllt 21 år (Rådets interinstitutionella ärende 15272/15, Bryssel, den 16 december 2015, s. 26).

44 Riktlinjer från Europarådets ministerkommitté för ett barnvänligt rättsväsende antagna av Europarådets ministerkommitté den 17 november 2010 samt förklarande rapport, s. 20. Det hänvisas till dessa riktlinjer i skäl 7 i direktiv 2016/800. Se, även, Radić, I., Right of the child to information according to the Directive 2016/800/EU on procedural safeguards for children who are suspects or accused persons in criminal proceedings, EU and Comparative Law Issues and Challenges Series, vol. 2.2, 2018, s. 468–491, särskilt s. 475.

45 Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, Children as suspects or accused persons in criminal proceedings. Procedural safeguards, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2022, s. 8.

46 Europadomstolens dom av den 11 december 2008, Panovits mot Cypern, CE:ECHR:2008:1211JUD000426804, § 73.

47 Enligt artikel 4.1 andra stycket led a uppkommer skyldigheten att informera om följande rättigheter omedelbart när barn underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade: rätten att få personer med föräldraansvar informerade, rätten att företrädas av ett ombud, rätten till skydd av privatlivet, rätten att åtföljas av den person som har föräldraansvar under andra skeden i förfarandet än domstolsförhandlingar och rätten till rättshjälp. I artikel 4.1 b föreskrivs att barn ska informeras vid första lämpliga tillfälle under förfarandet om rätten till en individuell bedömning, rätten till läkarundersökning, rätten till begränsning av frihetsberövandet och användning av alternativa åtgärder, rätten att vid domstolsförhandlingar åtföljas av den person som har föräldraansvar, rätten att närvara personligen vid rättegången och rätten till effektiva rättsmedel.

48 Artikel 19 i direktiv 2016/800, artikel 8.2 i direktiv 2012/13, artikel 12 i direktiv 2013/48 och artikel 10 i direktiv 2016/343.

49 Angående kritik mot detta tillvägagångssätt i den del det innebär att artikel 82.2 FEUF i slutändan förlorar sin verkan, se Caianiello, M., To sanction (or not to sanction) procedural flaws at EU level? A step forward in the creation of an EU criminal process”, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, vol. 22(4), 2014, s. 317–329, särskilt s. 321 och 324.

50 Se, exempelvis, dom av den 7 september 2023, Rayonna prokuratura (Kroppsvisitation) ( C‑209/22, EU:C:2023:634), och mål M.N (EncroChat) (C‑670/22, pågående).

51 Mitt förslag till avgörande i målet M.N. (EncroChat) ( C‑670/22, EU:C:2023:817).

52 Dom av den 7 september 2023, Rayonna prokuratura (Kroppsvisitation) ( C‑209/22, EU:C:2023:634, punkterna 58 och 61).

53 Europadomstolens dom av den 12 juli 1988, Schenk mot Schweiz, (CE:ECHR:1988:0712JUD001086284, §§ 45 och 46), dom av den 1 mars 2007, Heglas mot Tjeckien (CE:ECHR:2007:0301JUD000593502, § 84) och dom av den 11 juli 2017, Moreira Ferreira mot Portugal (nr 2) (CE:ECHR:2017:0711JUD001986712, § 83).

54 Europadomstolens dom av den 17 januari 2017, Habran och Dalem mot Belgien, CE:ECHR:2017:0117JUD004300011, § 96. Angående kritik mot att detta tillvägagångssätt inskränker rättigheterna under förundersökningen, eftersom en kränkning av dem kan åtgärdas under rättegången, se Hodgson, J., Safeguarding suspects’ rights in Europe: a comparative perspective, New Criminal Law Review, vol. 14.4, 2011, s. 611–665, på s. 648.

55 Dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) ( C‑660/21, EU:C:2023:498, punkt 48).

56 Soo, A. (fotnot 11) har påpekat att medlemsstater under lagstiftningsförfarandet för antagandet av direktiv 2013/48 insisterade på en sådan frihet för domare när de motsatte sig en unionsrätt som reglerar tillåtligheten av bevisning, s. 36.

57 Dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos ( 26/62, EU:C:1963:1, s. 13).

58 Se, exempelvis, dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkterna 25 och 26), och dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 53 och 54).

59 Dom av den 13 november 1990, Marleasing ( C‑106/89, EU:C:1990:395, punkt 8), och dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkterna 23–27).

60 Dom av den 22 juni 1989, Costanzo ( 103/88, EU:C:1989:256, punkt 31).

61 Dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána ( C‑378/17, EU:C:2018:979, punkt 38).