Förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona – Mål C‑661/22 ABC Projektai

1. EU-domstolens praxis rörande betaltjänstdirektiven utvecklas successivt, men, såvitt jag inte misstar mig, har domstolen hittills bara meddelat en dom där direktiv 2009/110/EG om elektroniska pengar tolkas.

2. Förevarande begäran om förhandsavgörande ger EU-domstolen tillfälle att klargöra begreppet ”elektroniska pengar”. Det handlar närmare bestämt om att få klarlagt huruvida det sker en utgivning av elektroniska pengar (en verksamhet som således omfattas av direktiv 2009/110) när en betaltjänstleverantör tar emot medel utan någon särskild betalningsorder och behåller dem längre än den lagstadgade tiden.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 2015/2366

3. Artikel 4 (”Definitioner”) har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

3. betaltjänst: en eller flera av de affärsverksamheter som anges i bilaga I.

4. betalningsinstitut: en juridisk person som i enlighet med artikel 11 har auktoriserats att tillhandahålla och genomföra betaltjänster inom unionen.

5. betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren eller av betalningsmottagaren på dennes vägnar vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

13. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras.

…”

4. Artikel 18 (”Verksamhet”) har följande lydelse:

”1. Utöver tillhandahållande av betaltjänster ska betalningsinstitut ha rätt att utöva följande verksamhet:

a) Tillhandahållande av operativa och närliggande sidotjänster, t.ex. säkerställande av genomförandet av betalningstransaktioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt lagring och behandling av uppgifter.

b) Drift av betalningssystem utan att det påverkar tillämpningen av artikel 35.

c) Annan verksamhet än tillhandahållandet av betaltjänster, med hänsyn till tillämplig unionsrätt och nationell rätt.

2. När betalningsinstitut tillhandahåller en eller flera av betaltjänsterna, får de endast ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner.

3. Eventuella medel som sådana betalningsinstitut tar emot från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster ska inte betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2013/36/EU eller elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i direktiv 2009/110/EG.

…

5. Betalningsinstitut får inte bedriva verksamhet som består i att ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2013/36/EU.

…”

5. I artikel 78 (”Mottagande av betalningsorder”) föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska se till att mottagandetidpunkten är då betalarens betaltjänstleverantör tar emot betalningsordern.

Betalarens konto får inte debiteras innan betalningsordern har tagits emot …”

6. I artikel 83 (”Betalningstransaktioner till ett betalkonto”) föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleverantör ser till att betalningstransaktionens belopp, efter mottagandetidpunkten enligt artikel 78, krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto vid slutet av följande bankdag. Vid betalningstransaktioner som initierats på papper får dock den tidsfristen förlängas med ytterligare en bankdag.”

2. Direktiv 2009/110

7. Artikel 2 (”Definitioner”) har följande lydelse:

”I detta direktiv avses med

1. institut för elektroniska pengar: en juridisk person som i enlighet med avdelning II har beviljats auktorisation att ge ut elektroniska pengar,

2. elektroniska pengar: varje elektroniskt eller magnetiskt lagrat penningvärde i form av en fordran på utgivaren som ges ut mot erhållande av medel i syfte att genomföra betalningstransaktioner i enlighet med artikel 4.5 i direktiv 2007/64/EG och som godtas av en annan fysisk eller juridisk person än utgivaren av elektroniska pengar,

…”

8. Artikel 10 (”Förbud mot att ge ut elektroniska pengar”) har följande lydelse:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 18 ska medlemsstaterna förbjuda fysiska eller juridiska personer som inte är utgivare av elektroniska pengar att ge ut elektroniska pengar.”

9. I artikel 11 (”Utgivning och möjlighet till inlösen”) föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att utgivare av elektroniska pengar ger ut elektroniska pengar till det nominella beloppet mot erhållande av medel.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att utgivare av elektroniska pengar på begäran av en innehavare när som helst och till det nominella beloppet löser in det penningvärde som motsvarar innehavet av elektroniska pengar.

3. I avtalet mellan utgivaren av elektroniska pengar och innehavaren av elektroniska pengar ska villkoren för inlösen, även eventuella avgifter i samband härmed anges tydligt och väl synligt, och innehavaren av elektroniska pengar ska underrättas om dessa villkor innan denne är bunden av något avtal eller erbjudande.

…”

B. Nationell lagstiftning

1. Lagen om betalningar

10. Enligt artikel 2.11 respektive 2.40 avses med betalningsmottagare en fysisk eller juridisk person, enhet eller del av en enhet som i en betalningsorder anges som mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion, och med betalare avses en fysisk eller juridisk person, annan enhet eller del av en enhet, som innehar ett betalkonto och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, som lämnar en betalningsorder.

11. Enligt artikel 5 avses med betaltjänster betalningstransaktioner, inklusive överföring av medel på ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör, autogireringar, inklusive engångsautogireringar, betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning eller betalningar, inklusive stående betalningsorder (punkt 3) och överföringar av medel (punkt 6).

12. Enligt artikel 6.3 anses betalningsinstitut vara betaltjänstleverantörer.

13. I artikel 38.1 föreskrivs att betalarens betaltjänstleverantör ska betala tillbaka en icke auktoriserad betalningstransaktions belopp till betalaren omedelbart efter att ha noterat eller underrättats om transaktionen och under alla förhållanden senast i slutet av följande bankdag. Betalarens betaltjänstleverantör ska återställa det debiterade betalkontot till den ställning som skulle ha förelegat om den icke auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum, utom när betalarens betaltjänstleverantör har rimlig anledning att misstänka bedrägeri och skriftligt meddelar denna anledning till tillsynsmyndigheten. Betalarens betaltjänstleverantör ska även se till att betalaren inte lider förlust till följd av ränta som ska erläggas till betaltjänstleverantören eller av betaltjänstleverantören.

14. I artikel 42.2 föreskrivs att den betaltjänstanvändare som initierar betalningsordern och dennes betaltjänstleverantör får komma överens om att en betalningsorder ska börja verkställas ett visst datum eller i slutet av en viss period, eller den dag då betalaren har ställt de erforderliga medlen till förfogande för betaltjänstleverantören. Den överenskomna dagen ska då anses vara den dag då betalningsordern har mottagits. Om den avtalade dagen inte är en bankdag för betalarens betaltjänstleverantör ska betalningsordern anses ha mottagits under följande bankdag.

15. Enligt artikel 46.1 ska betalarens betaltjänstleverantör när en betalningsorder har mottagits, se till att en betalningstransaktions belopp i euro som har genomförts i Litauen och som riktar sig till en annan medlemsstat, krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast i slutet av påföljande bankdag, utom i det fall som avses i punkt 3 i den artikeln. Denna tid kan förlängas med ytterligare en bankdag om betalningsordern görs på papper.

16. I artikel 46.3 klargörs att när betalningar i euro genomförs i Litauen, ska betalarens betaltjänstleverantör när betalningsordern har mottagits se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto samma dag, när betalningsordern har mottagits på en bankdag före klockan 12. Om betalningsordern har mottagits efter klockan 12, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast påföljande bankdag. I det fall som avses i artikel 42.2 i den lagen, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto den dag då betalningsordern genomförs. Om den dagen inte är en bankdag för betaltjänstleverantören, ska kontot krediteras påföljande bankdag.

2. Lagen om betalningsinstitut

17. I artikel 4.3 föreskrivs att ett betalningsinstitut som tillhandahåller en eller flera betaltjänster, får inneha betalkonton som enbart är avsedda för att tillhandahålla betaltjänster. Medel som betalningsinstitut tar emot från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster ska inte betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel eller elektroniska pengar.

18. Enligt artikel 4.5 får betalningsinstitutet inte ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel från aktörer som inte yrkesmässigt är verksamma på marknaden och inte ger ut elektroniska pengar.

3. Lagen om elektroniska pengar

19. Enligt artikel 2.1 avses med elektroniska pengar ett penningvärde i form av en fordran på utgivaren, som sätts i omlopp när medlen lämnas till utgivaren av fysiska eller juridiska personer och som har följande egenskaper: det lagras i elektroniskt eller magnetiskt format, i betalningssyfte och det godkänns av andra personer än utgivaren av elektroniska pengar.

20. Enligt artikel 5 får en fysisk eller juridisk person som inte är utgivare av elektroniska pengar inte ge ut elektroniska pengar.

21. I artikel 6.1 föreskrivs att utgivare av elektroniska pengar ska ge ut elektroniska pengar till det nominella beloppet när de erhåller medel från fysiska eller juridiska personer.

II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågan

22. Bruc Bond UAB (senare ABC Projektai UAB) var en enhet som hade beviljats tillstånd av Lietuvos bankas (Litauens centralbank) för att tillhandahålla betaltjänster.

23. Den 16 april 2020 återkallade Litauens centralbank tillståndet för ABC Projektai och anförde tio olika skäl för detta. Enbart ett av dessa skäl rör förevarande mål, närmare bestämt att ABC Projektai hade gett ut elektroniska pengar utan att vara ett institut för elektroniska pengar.

24. Enligt Litauens centralbank hade ABC Projektai innehaft kundernas medel under en längre tid än vad som krävdes för att genomföra betalningstransaktionerna eller av tekniska skäl. Från och med den 20 februari 2017 hade konton tillhörande sex av ABC Projektais kunder krediterats med medel som kunderna tagit emot (inbetalningar) utan något specifikt betalningsändamål och det hade inte gjorts några överföringar (utbetalningar) på flera dagar (i vissa fall på flera månader), med undantag för debitering av ABC Projektais avgifter.

25. Litauens centralbank menar att detta agerande innebar att ABC Projektai gav ut elektroniska pengar, även om ABC Projektai gör gällande att det upplyste sina kunder om att de måste översända betalningsorder och att ABC Projektai i annat fall skulle återbetala medlen, vilket det hävdar att det också gjorde.

26. ABC Projektai överklagade Litauens centralbanks beslut till Vilniaus apygardos administracinis teismas (Vilnius regionala förvaltningsdomstol, Litauen), vilken ogillade överklagandet genom dom av den 8 juni 2021.

27. ABC Projektai har överklagat domen i första instans till Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol). ABC Projektai anser i korthet att när en betaltjänst inte tillhandahålls av ett institut för elektroniska pengar och den tillhandahållna tjänsten inte syftar till att ge ut eller lösa in de elektroniska tjänsternas nominella värde, utgör den tjänsten inte någon verksamhet som är knuten till utgivning av elektroniska pengar.

28. Litauens centralbank har bestridit överklagandet och vidhåller att ABC Projektai har gett ut elektroniska pengar utan att ha tillstånd för det. Enligt Litauens centralbank följer detta av den ståndpunkt som den antog i egenskap av tillsynsnämnd för medel som finns på betalkonton. Litauens centralbank anger att tillsynsnämnden hade kommit fram till denna ståndpunkt i samråd med Europeiska kommissionen.

29. Mot bakgrund av detta har Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol) hänskjutit följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”Ska ett betalningsinstituts åtgärder, under sådana omständigheter som dem i det nationella målet, där betalningsinstitutet tar emot medel utan någon specifik betalningsorder för att överföra dem under samma eller påföljande bankdag och medlen finns kvar på betalningsinstitutets konto som är avsett för att genomföra betalningstransaktioner under längre tidsfrister än dem som fastställs i lagstiftningen för att genomföra betaltjänsten, betraktas som

a) en del av en betaltjänst eller en betalningstransaktion, enligt definitionen i artikel 4.3 och 4.5 i direktiv 2015/2366, eller som

b) utgivning av elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i direktiv 2009/110?”

III. Förfarandet vid EU-domstolen

30. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 20 oktober 2022.

31. Skriftliga yttranden har inkommit från ABC Projektai, den tyska, den tjeckiska, den polska och den litauiska regeringen samt från Europeiska kommissionen.

32. Det ansågs inte nödvändigt att hålla muntlig förhandling.

IV. Bedömning

A. Inledande överväganden: tillämpliga begrepp

1. Elektroniska pengar

33. Den digitala utvecklingen håller på att i grunden omforma tillhandahållandet av finansiella tjänster och massbetalningssektorn går i bräschen för denna utveckling. Unionens regelverk, i första hand direktiv 2015/2366, har svårt att hålla jämna steg med dessa snabba tekniska förändringar och kommissionen har därför föreslagit att direktivet ska upphävas och ersättas av ett annat.

34. En av förändringarna inom sektorn för betaltjänster är uppkomsten av elektroniska pengar, vilka ges ut av institut för elektroniska pengar och nu är mycket vanligt förekommande. Regelverket kring detta fanns tidigare i direktiv 2000/46/EG, fram till dess att det upphävdes genom det nuvarande direktiv 2009/110.

35. I direktiv 2009/110 uppdaterades definitionen av begreppet elektroniska pengar genom att den förtydligades och gjordes teknikneutral. Enligt definitionen i artikel 2.2 i det direktivet avses med elektroniska pengar ett elektroniskt eller magnetiskt lagrat penningvärde i form av en fordran på utgivaren, som ges ut mot erhållande av medel i syfte att genomföra betalningstransaktioner, och som godtas av en annan fysisk eller juridisk person än utgivaren av elektroniska pengar.

36. Instrument för ekonomiska pengar kan vara hårdvarubaserade eller mjukvarubaserade, beroende på vilken teknik som används för att lagra penningvärdet. Det finns även varianter som kombinerar hårvarubaserade och mjukvarubaserade egenskaper.

37. När det rör sig om hårdvarubaserade produkter finns köpkraften i en personlig fysisk anordning, som ett kort med chip, med säkerhetsfunktioner som också är hårvarubaserade. Penningvärdet överförs normalt med hjälp av läsare som inte behöver vara uppkopplade i realtid via internet till en fjärrserver.

38. Mjukvarubaserade produkter använder specialiserad mjukvara som fungerar i vanliga personliga anordningar, som datorer eller surfplattor. För att möjliggöra överföringen av penningvärdet behöver den personliga anordningen i allmänhet kopplas upp via internet till en fjärrserver som kontrollerar användningen av köpkraften.

39. Det regelverk som är tillämpligt på dels elektroniska pengar, dels betaltjänster återfinns i två olika direktiv, som dock hänger samman med varandra. Denna uppdelning är nu föremål för omprövning.

2. Betaltjänster, betalningstransaktion och betalkonton

40. Artikel 4 i direktiv 2015/2366 innehåller definitioner av de begrepp som används i direktivets bestämmelser. I förevarande tvist är följande relevanta: Enligt punkt 3 avses med betaltjänst en eller flera av de affärsverksamheter som anges i bilaga I. Bland dessa innebär åtminstone tre att ett betalkonto används. Enligt punkt 5 avses med betalningstransaktion en åtgärd som initieras av betalaren eller av betalningsmottagaren på dennes vägnar vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren. Enligt punkt 12 avses med betalkonto ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner.

B. Prövning av tolkningsfrågan

41. Den hänskjutande domstolen redogör tydligt för det här aktuella fallet. Den beskriver hur ett betalningsinstitut tar emot medel utan någon specifik betalningsorder för att överföra dem under samma eller påföljande bankdag, och behåller medlen på sitt konto under längre tidsfrister än dem som fastställs i den litauiska lagstiftningen för att genomföra betaltjänsten.

42. Mot bakgrund av dessa faktiska omständigheter vill den hänskjutande domstolen veta om detta agerande omfattas av direktiv 2015/2366 eller om det i stället ska anses utgöra en utgivning av elektroniska pengar, enligt direktiv 2009/110.

43. Direktiv 2015/2366 innehåller bestämmelser om genomförande av betalningstransaktioner när medlen har formen av elektroniska pengar. Detta direktiv reglerar emellertid inte utgivningen av elektroniska pengar, vilken omfattas av direktiv 2009/110. Betaltjänstleverantörer har inte automatiskt befogenhet att ge ut elektroniska pengar, utan det kräver ett särskilt tillstånd.

44. I artikel 18 i direktiv 2015/2366 föreskrivs följande: När betalningsinstitut tillhandahåller en eller flera av betaltjänsterna får de endast ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner (punkt 2). ”Medel som betalningsinstitut tar emot från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster ska inte betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel eller elektroniska pengar” (punkt 3).

45. Jag kommer nedan att hävda att när ett betalningsinstitut behåller de medel som det har tagit emot från en betaltjänstanvändare, utgör det i princip en transaktion som innebär att ett betalkonto förvaltas. Jag anser inte att medel som finns kvar under längre tidsfrister än dem som fastställs i lagstiftningen för att genomföra betalningsorder mot dem förlorar den karaktären.

46. Den verksamhet som den hänskjutande domstolen beskriver utgör således vid första anblicken en betaltjänst, i den mening som avses i artikel 4.3 i direktiv 2015/2366 och i bilaga I till det direktivet.

47. Finns det någon (teoretisk) möjlighet att denna verksamhet skulle kunna innebära utgivning av elektroniska pengar, vilken omfattas av direktiv 2009/110?

48. För att kunna besvara denna fråga måste man för det första undersöka vilken betydelse det har att det finns en tidsfrist för en betaltjänstleverantör att genomföra betalningsorder som den har mottagit från betaltjänstanvändaren och för det andra huruvida den verksamhet som beskrivs i beslutet att begära förhandsavgörande är en sådan verksamhet som omfattas av direktiv 2009/110.

1. Genomförandetid för betalningsorder

49. I artikel 83.1 i direktiv 2015/2366 föreskrivs en kort tidsfrist för betalarens betaltjänstleverantör att se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens konto (eller närmare bestämt betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto).

50. Denna tidsfrist börjar löpa vid den tidpunkt då betalningsordern tas emot. Enligt artikel 78.2 får emellertid betaltjänstleverantören och betalaren avtala om att ”mottagandetidpunkten med avseende på artikel 83” i direktiv 2015/2366 ska vara en annan tidpunkt.

51. Såsom den tjeckiska regeringen har påpekat skulle bestämmelsen i artikel 78.2 i direktiv 2015/2366 bli innehållslös om betaltjänstleverantören skulle vara skyldig att iaktta tidsfristen i artikel 83.1 från och med den tidpunkt då medlen tas emot och inte från och med den tidpunkt då betalarens betalningsorder tas emot.

52. Genomförandetiden i artikel 83 i direktiv 2015/2366 börjar löpa vid den tidpunkt då betalningsordern tas emot och inte när betalkontoinnehavaren för över medel till det kontot. Med andra ord börjar tidsfristen inte löpa vid den tidpunkt då medlen tas emot om betalaren inte har utfärdat en betalningsorder med avseende på dessa medel.

53. Genom kopplingen mellan genomförandetiden för betalningstransaktionen och mottagandet av betalningsordern säkerställs att betaltjänstleverantören handlar i enlighet med en åtgärd som initieras av betalaren (artikel 4.5 i direktiv 2015/2366) eller med en instruktion som betalaren ger (artikel 4.13 i direktiv 2015/2366).

54. Denna koppling innebär att innehavaren får (vilket ofta sker) föra över medel till sitt betalkonto, utan att överföringen ännu åtföljs av en betalningsorder. Innehavaren får behålla medel på kontot som används för att genomföra framtida betalningsorder. Betaltjänstleverantören kan naturligtvis inte genomföra en mottagen betalningsorder om det inte finns några medel på betalarens betalkonto.

55. I överensstämmelse med detta nämns i direktiv 2015/2366 betaltjänster som för att kunna genomföras korrekt kräver att det ”fortlöpande” finns medel tillgängliga på betalkontot. Till exempel krävs det, på sätt och vis, för att kunna genomföra autogireringar, att det fortlöpande finns medel på betalkontot: det skulle vara väldigt opraktiskt för användaren att med minimal framförhållning behöva föra över medel för varje autogirering och dessutom finns det en risk för att autogireringsbeloppet kan variera.

56. Att medel fortlöpande finns tillgängliga på betalkontot krävs även i fall som det som beskrivs i artikel 78.2 i direktiv 2015/2366, nämligen där genomförandet av en betalningsorder sker i efterhand och inom en viss avtalad tid.

57. Den litauiska regeringen och den hänskjutande domstolen tycks däremot anse att det sker en utgivning av elektroniska pengar om betaltjänstleverantören tar emot medel på ett betalkonto utan att innehavaren översänder betalningsorder som ska genomföras och att betaltjänstleverantören då borde betala tillbaka dessa medel och inte (i avvaktan) behålla dem på betalkontot. Det var detta som Litauens centralbank kritiserade ABC Projektai för.

58. Vad gäller omvandlingen av medlen till elektroniska pengar anser jag inte att detta resonemang har stöd i direktiv 2015/2263.

59. Jag anser att en betaltjänstleverantör åsidosätter det direktivet, men håller sig inom dess tillämpningsområde, om denne tar emot betalningsorder och inte genomför dem i enlighet med artiklarna 78 och 83. Genom att betaltjänstleverantören åsidosätter avtalsbestämmelser som är tillämpliga på förvaltningen av betalkontot, skulle denne även kunna ådra sig sådant ansvar som avses i artikel 89 i direktiv 2015/2366, men det innebär inte att medlen omvandlas till elektroniska pengar. Det sker inte en sådan omvandling enbart på grund av att medel överförs till ett betalkonto och behålls där för att genomföra betalningsorder i framtiden.

60. Utom i vissa uttryckligen angivna fall, sker genom direktiv 2015/2366 en fullständig harmonisering (artikel 107.1). Följaktligen ska nationella bestämmelser som strider mot direktivet inte tillämpas, vilket är fallet om en medlemsstat fastställer en obligatorisk tidsfrist för betaltjänstleverantören att genomföra betalningsorder efter det att medel har tagits emot på betalarens konto.

61. Enligt artikel 10 i direktiv 2015/2366 ska betaltjänstanvändarens medel som betaltjänstleverantören förfogar över skyddas på följande sätt: a) antingen ska de inte sammanblandas med de medel som innehas för någon annan fysisk eller juridisk persons räkning än betaltjänstanvändarnas, b) eller så ska de omfattas av en försäkring eller annan jämförlig garanti från ett försäkringsbolag eller ett kreditinstitut som inte tillhör samma koncern som betaltjänstleverantören.

62. Följaktligen föreligger det ingen risk för en användare som överför eller behåller medel på att betalkonto under en tidsperiod och som därefter utfärdar betalningsorder som täcks av dessa medel. Det är först när den betalningsordern tas emot som betaltjänstleverantören ska genomföra den med den skyndsamhet som krävs enligt artikel 83 i direktiv 2015/2366.

63. Medel som betaltjänstleverantörer tar emot från användare som har ett betalkonto får bara användas för betalningstransaktioner (artikel 18.2 i direktiv 2015/2366). De ska därför hela tiden vara tillgängliga och stå under kontoinnehavarens kontroll och denne ska inte erhålla ränta om medlen behålls på kontot för att genomföra framtida betalningstransaktioner. Så som jag tidigare påpekade då jag återgav artikel 18.3 i direktiv 2015/2366, utgör dessa medel inte insättningar eller andra återbetalbara medel i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2013/36 och inte heller elektroniska pengar.

2. Faktorer som bestämmer om elektroniska pengar utfärdas

64. Av den definition som finns i direktiv 2009/110 och av andra bestämmelser i det direktivet, kan slutsatsen dras att utgivningen av elektroniska pengar innehåller följande beståndsdelar: Användaren ställer medel till förfogande för institutet för elektroniska pengar och institutet för elektroniska pengar skapar en kompletterande tillgång med ett belopp som inte understiger det penningvärdet. Förskottsbetalningen utgör utgångspunkten för utgivningen av elektroniska pengar. Användaren och institutet för elektroniska pengar ingår ett avtal, enligt vilket institutet ger ut elektroniska pengar för att genomföra betalningstransaktioner. De elektroniska pengarna är just avsedda att användas som instrument för den betalning som användaren ska göra till en person som godtar denna penningform. De elektroniska pengarna lagras elektroniskt eller magnetiskt. Penningvärdet representerar en rätt (en fordran) som användaren har gentemot utgivaren. Utgivaren förbinder sig att lösa in den på begäran av innehavaren. De elektroniska pengarna godtas som betalningsmedel av en annan fysisk eller juridisk person än utgivaren.

65. Enligt min uppfattning, vilken i allt väsentligt överensstämmer med ABC Projektais och den tyska, den tjeckiska och den polska regeringens samt kommissionens, saknas, under de omständigheter som den hänskjutande domstolen beskriver, flera av de faktorer som är nödvändiga för att ABC Projektais verksamhet ska anses ha inneburit utgivning av elektroniska pengar.

66. För det första kräver utgivning av elektroniska pengar som nämnts en särskild överenskommelse som tar sig uttryck i ett avtal. Användaren måste komma överens med institutet för elektroniska pengar om att på det här sättet överlämna medlen i fråga, för att genomföra betalningstransaktioner. Institutet för elektroniska pengar ger ut elektroniska pengar just på grund av att användaren ger uttryck för sin vilja att använda sig av detta tillvägagångssätt och överlämnar dessa medel till institutet för att de senare ska användas för betalningar.

67. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens slutliga bedömning, finns det ingenting i handlingarna i målet som visar att det skulle ha funnits ett sådant avtal eller att användaren skulle ha uttryckt en önskan om att ABC Projektai skulle ge ut elektroniska pengar till de överlämnade medlens penningvärde. Att föra över medel till ett betalkonto och behålla dem där utan att omedelbart utfärda betalningsorder till värdet av dessa medel, innebär inte en (underförstådd) viljeförklaring från användarens sida att elektroniska pengar ska ges ut.

68. Visserligen är den subjektiva faktorn, det vill säga det syfte som användaren eftersträvar, inte avgörande i sig, om det inte tar sig uttryck i ett avtal med institutet för elektroniska pengar, vilket är en strukturell (och även objektiv) faktor vid utgivning av elektroniska pengar.

69. Detta avtal måste tydligt avspegla båda parternas vilja, vilket innebär att användaren och institutet för elektroniska pengar uttryckligen ska komma överens om att institutet ska ge ut elektroniska pengar till penningvärdet av de medel som det har tagit emot från användaren. Om så inte är fallet rör det sig om en överföring av medel till ett betalkonto för att betaltjänstleverantören eller institutet för elektroniska pengar självt ska utföra för betaltjänstanvändaren.

70. För det andra är – under de förhållanden som den hänskjutande domstolen har beskrivit – inte heller kravet på förhandsbetalning uppfyllt, vilket är ett annat utmärkande drag för elektroniska pengar. Från och med förhandsbetalningen utövar institutet för elektroniska pengar kontroll över de medel som användaren har lämnat till det för att, efter att ha omvandlat dem till elektroniska pengar, genomföra senare betalningar.

71. Vid utgivningen av elektroniska pengar utövas kontrollen över medlen av institutet för elektroniska pengar och inte av användaren som använder penningvärdet som betalningsinstrument. Så länge avtalet gäller kontrollerar institutet för elektroniska pengar de medel det tagit emot från användaren i form av ett elektroniskt lagrat penningvärde. De elektroniska pengarna är en kompletterande tillgång som institutet för elektroniska pengar skapar på grundval av dessa medel.

72. Vid betaltjänster som tillhandahålls med hjälp av ett betalkonto är det däremot användaren och inte betaltjänstleverantören som hela tiden kontrollerar de medel som förts över till det kontot.

73. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens bedömning, förefaller det i förevarande mål inte som om det var ABC Projektai som kontrollerade medlen på betalkontona, utan kontoinnehavarna, vilka när som helst kunde översända betalningsorder till ABC Projektai för att det skulle genomföra dem.

74. För det tredje förhåller det sig så, att eftersom de elektroniska pengarna är en kompletterande tillgång som kontrolleras av institutet för elektroniska pengar, ska detta ha en särskild bokföring som gör det möjligt att använda den särskilda metod för beräkning av dess kapitalbas som föreskrivs i artikel 5.3 i direktiv 2009/110.

75. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att ta reda på huruvida ABC Projektai hade en sådan särskild bokföring för de elektroniska pengarna och för beräkningen av kapitalbaskraven, vilket är något som inte framgår av den information som har lämnats till EU-domstolen.

76. För det fjärde är det, som nämnts, innehavaren som kontrollerar medlen på betalkonton och som får välja att ta ut dem. När det gäller elektroniska pengar har betalaren även möjlighet att begära att institutet för elektroniska pengar ska ”lösa in” de pengar som denne inte har använt för att betala andra. Möjligheten att omvandla elektroniska pengar till det nominella beloppet och därefter betala ut medlen på begäran av innehavaren av de elektroniska pengarna, är emellertid beroende av villkoren i avtalet mellan användaren och institutet för elektroniska pengar, där det till exempel kan föreskrivas att kunden ska betala avgifter vid förtida inlösen.

77. Detta framgår av artikel 11.3 och 11.4 i direktiv 2009/110, där följande föreskrivs: I avtalet mellan utgivaren av elektroniska pengar och innehavaren av elektroniska pengar ska villkoren för inlösen, även eventuella avgifter i samband härmed anges tydligt och väl synligt, och innehavaren av elektroniska pengar ska underrättas om dessa villkor innan denne är bunden av något avtal eller erbjudande. En avgift får tas ut för inlösen endast om detta anges i avtalet i enlighet med punkt 3 och endast i något av följande fall: a) Om inlösen begärs innan avtalet upphör att gälla. b) Om avtalet innehåller en tidpunkt då det upphör att gälla och innehavaren av elektroniska pengar avslutat avtalet före denna tidpunkt. c) Om inlösen begärs mer än ett år efter den dag då avtalet upphör att gälla. En sådan avgift ska vara proportionerlig mot och motsvara utgivarens faktiska kostnader.

78. Det ankommer även här på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det förelåg ett avtal mellan användaren och institutet för elektroniska pengar där dessa villkor för inlösen angavs tydligt och väl synligt, som en förutsättning för utgivningen av de elektroniska pengarna.

79. För det femte lagras de elektroniska pengarna elektroniskt eller magnetiskt och de får bara användas med användare som frivilligt godtar dem och som förfogar över redskap för att använda dem. Betalningsorder som genomförs från ett betalkonto måste däremot godtas av alla de ekonomiska aktörernas betaltjänstleverantörer.

80. Av den information som föreligger i målet framgår det inte att ABC Projektai hade pengar som lagrats elektroniskt eller magnetiskt och som kunde användas med en kundkrets som frivilligt godtog dem. Allt tyder i stället på att det rörde sig om medel som hade satts in på betalkonton och som bara kunde användas för att genomföra användarnas betalningsorder.

81. Med förbehåll för vad den hänskjutande domstolen kommer fram till, omfattas den omtvistade verksamheten av tillämpningsområdet för direktiv 2015/2366 och den kan inte anses utgöra utgivning av elektroniska pengar i den mening som avses i direktiv 2009/110.

V. Förslag till avgörande

82. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen lämnar följande svar till Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol): Artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG, och artikel 4.3 och 4.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG ska tolkas enligt följande: Ett betalningsinstituts verksamhet som innebär att det tar emot medel från en användare utan att det har ingåtts ett avtal för att ge ut elektroniska pengar som täcks av dessa medel, omfattas inte av direktiv 2009/110 utan av direktiv 2015/2366. Så är även fallet när betalningsinstitutet tar emot medel från användaren utan någon specifik betalningsorder för att överföra dem under samma eller påföljande bankdag och medlen finns kvar på betalningsinstitutets konto som är avsett för att genomföra betalningstransaktioner under längre tidsfrister än dem som fastställs i lagstiftningen för att genomföra betaltjänsten.

1 Originalspråk: spanska.

2 Det som nu gäller är Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35)

3 Bland annat dom av den 9 april 2014, T-Mobile Austria ( C‑616/11, EU:C:2014:242), dom av den 4 oktober 2018, ING-DiBa Direktbank Austria ( C‑191/17, EU:C:2018:809), dom av den 11 april 2019, Mediterranean Shipping Company (Portugal) – Agentes de Navegação (C‑295/18, EU:C:2019:320), dom av den 11 november 2020, DenizBank ( C‑287/19, EU:C:2020:897), dom av den 2 september 2021, CRCAM ( C‑337/20, EU:C:2021:671), och dom av den 23 mars 2023, Beobank ( C‑351/21, EU:C:2023:215).

4 Dom av den 16 januari 2019, Paysera LT ( C‑389/17, EU:C:2019:25). Nedan kallad domen Paysera LT.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 2009, s. 7).

6 Lietuvos Respublikos mokėjimų įstatymas (Republiken Litauens lag om betalningar), i den lydelse som är tillämplig på tvisten och från och med den 20 oktober 2019. Genom denna lag införlivas direktiv 2015/2366 med litauisk rätt.

7 Lietuvos Respublikos mokėjimo įstaigų įstatymas (Republiken Litauens lag om betalningsinstitut), i den lydelse som är tillämplig på tvisten och från och med den 1 augusti 2018.

8 Lietuvos Respublikos elektroninių pinigų ir elektroninių pinigų įstaigų įstatymas (Republiken Litauens lag om elektroniska pengar och institut för elektroniska pengar), i den lydelse som är tillämplig på tvisten och från och med den 1 augusti 2018. Genom denna lag införlivas direktiv 2009/110 med litauisk rätt.

9 I fortsättningen använder jag det nya namnet när jag syftar på denna enhet.

10 Enligt tillståndet av den 13 oktober 2016 fick denna enhet tillhandahålla följande tjänster: genomförande av betalningstransaktioner, inbegripet överföringar av medel på ett betalkonto hos betaltjänstanvändarens betaltjänstleverantör eller hos någon annan betaltjänstleverantör, genomförande av autogireringar, inklusive engångsautogireringar, genomförande av betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning och genomförande av betalningar, inklusive stående betalningsorder och penningöverföringar.

11 Det är ostridigt mellan parterna att ABC Projektai kontrollerade medlen under längre tid än nödvändigt, även om det styrktes att ABC Projektai i vissa fall inte kunde genomföra betalningsorder eftersom kunderna inte hade specificerat betalningsändamålet. Dessutom har det fastställts att ABC Projektai har återbetalat alla de medel som har överförts till det utan någon betalningsorder.

12 I ABC Projektais affärsplan anges att det inte kontrollerar medlen längre än vad som är nödvändigt för att genomföra transaktionerna och att medlen innehas på kontot i högst 48 timmar, varpå de återförs till betalaren om ingen betalningsorder utfärdas inom 48 timmar. Enligt Litauens centralbank följde ABC Projektai inte dessa riktlinjer.

13 Det rör sig om Lietuvos Banko Priežiūros tarnybos pozicija dėl mokėjimo sąskaitose laikomų lėšų (Ståndpunkt från Litauens centralbanks tillsynsnämnd för medel som finns på betalkonton), antagen genom Lietuvos banko Priežiūros tarnybos direktoriaus 2016 m. vasario 29 d. sprendimas Nr. 241–53 (beslut nr 241–53 från chefen för Litauens centralbanks tillsynsnämnd av den 29 februari 2016). Enligt beslutet att begära förhandsavgörande slås det i denna ståndpunkt fast att en betaltjänstleverantör ”endast får ta emot medel på ett betalkonto som det har öppnat i samband med en betalningsorder som måste genomföras inom de tidsfrister som anges i lagen om betalningar och att betalningsinstitutet måste vidta tillräckliga åtgärder för att säkerställa att medel som tas emot från tredje parter till betalkontot tillhörande betalningsinstitutets kund inte innehas längre än vad som är nödvändigt för att genomföra betalningarna samt att de medel som innehas på betalningsinstitutets konto i annat fall ska betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel eller elektroniska pengar”.

14 Se ECB, Study on the payment attitudes of consumers in the euro area (SPACE 2022), Frankfurt am Main, 2023, https://www.ecb.europa.eu/stats/ecb_surveys/space/html/ecb.spacereport202212~783ffdf46e.en.html; samt dokument COM(2020) 592 final av den 27 september 2020, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om en EU-strategi för massbetalningar.

15 Detta påpekade kommissionen i A Study on the application and impact of the Directive (EU) 2015/2366 on Payment Services (PSD2), FISMA/2021/OP/0002, https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/f6f80336-a3aa-11ed-b508–01aa75ed71a1/language-en.

16 Dokument COM(2023) 366 final av den 28 juni 2023, Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om betaltjänster och e-penningtjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiv 98/26/EG och om upphävande av direktiven (EU) 2015/2366 och 2009/110/EG.

17 Det finns nu ett stort antal företag som tillhandahåller tjänster avseende elektroniska pengar. Bland annat Paypal, Apple Pay, Google Pay och Amazon Pay.

18 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG av den 18 september 2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (EGT L 275, 2000, s. 39).

19 Skäl 7 i direktiv 2009/110: ”Det bör införas en tydlig och tekniskt neutral definition av elektroniska pengar. Definitionen bör innefatta alla situationer där betaltjänstleverantören utfärdar ett förskottsbetalat lagrat värde i utbyte mot medel, som kan användas som betalningsmedel eftersom det accepteras av tredje part som betalning …”

20 Skäl 8 i direktiv 2009/110: ”Definitionen av elektroniska pengar bör innefatta elektroniska pengar som antingen lagras i en betalningsanordning som tillhör innehavaren av elektroniska pengar eller fjärrlagras på en server och hanteras av innehavaren av elektroniska pengar via ett specifikt konto för elektroniska pengar. Definitionen bör vara så bred att den inte medför hinder för den tekniska utvecklingen och tillräckligt bred för att omfatta inte bara de instrument för elektroniska pengar som finns på marknaden i dag utan även sådana som skulle kunna utvecklas i framtiden.”

21 Generellt sett avses med elektroniska pengar ett förskottsbetalat penningvärde som lagrats elektroniskt med hjälp av en teknisk anordning, som i omfattande utsträckning kan användas för betalningar till andra enheter än utställaren. Denna anordning fungerar som instrument där inbetalning gjorts i förväg av innehavaren, utan att ett bankkonto nödvändigtvis ingår i transaktionen. Se ECB, Electronic money, på https://www.ecb.europa.eu/stats/money_credit_banking/electronic_money/html/index.es.html.

22 Beträffande denna interaktion, se Riefa C., ”Directive 2009/110 on the taking up, pursuit and prudential supervision of the business of electronic money institutions and Directive 2015/2366/EU on the control of electronic payments in the EU”, i Lodder, R., och Murray, A. (red.): EU Regulation of E-Commerce. A Commentary, Elgar Commentaries series, Edward Elgar, London 2017, s. 157–160.

23 Kommissionen har valt att slå samman de båda direktiven i det förslag till nytt direktiv som finns i dokumentet COM(2023) 366 final, till vilket det hänvisas i fotnot 16 ovan.

24 De handlar om tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt alla åtgärder som krävs för förvaltningen av ett betalkonto, tjänster som möjliggör kontantuttag från ett betalkonto samt alla åtgärder som krävs för förvaltningen av ett betalkonto, genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, på ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör: a) Genomförande av autogireringar, inklusive engångsautogireringar. b) Genomförande av betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning. c) Genomförande av betalningar, inklusive stående betalningsorder.

25 I direktiv 2015/2366 definieras inte närmare vad som avses med ”förvaltning av ett betalkonto”.

26 EU-domstolen erinrade i domen Paysera LT, punkt 24, om att begreppet ”utgivning av elektroniska pengar” inte definieras i direktiv 2009/110.

27 Den hänskjutande domstolens tvivel är begripliga, eftersom skillnaden mellan betaltjänster och utgivning av elektroniska pengar inte är uppenbar för alla betaltjänstleverantörer. Detta betonades i Opinion of the European Banking Authority on its technical advice on the review of Directive (EU) 2015/2036 on payment services in the internal market (PSD2), EBA/Op/2022/06 av den 23 juni 2022, s. 25.

28 Beträffande begreppen betaltjänster och betaltjänstanvändare, se dom av den 11 april 2019, Mediterranean Shipping Company (Portugal) – Agentes de Navegação ( C‑295/18, EU:C:2019:320, punkterna 37–48 och 54).

29 Se Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (EUT L 257, 2014, s. 214). I sin dom av den 4 oktober 2018, ING-DiBa Direktbank Austria ( C‑191/17, EU:C:2018:809), slog EU-domstolen fast att ”möjligheten att från ett konto utföra betalningstransaktioner till förmån för en tredje part eller ta emot sådana transaktioner från en tredje part utgör en del av begreppet ’betalkonto’” (punkt 31) och att ”[e]tt konto från vilket sådana betalningstransaktioner inte kan utföras direkt utan för vilka det är nödvändigt att använda ett konto i ett mellanled kan följaktligen inte anses utgöra ett ’betalkonto’ i den mening som avses i betalkontodirektivet och därmed inte heller i den mening som avses i betaltjänstdirektivet” (punkt 32).

30 Kommissionen förespråkade denna ståndpunkt i sitt svar av den 12 mars 2012 på fråga ID 2018/4221 (Ability of a payment account operated by a payment institution to hold a credit balance in readiness for future payment transactions), vilket finns i EBA, Single Rulebook Q&A, Question ID 2018_4221, https://www.eba.europa.eu/single-rule-book-qa/-/qna/view/publicId/2018_4221. Kommissionen ansåg att ”… A payment institution may hold clients’ funds on payment accounts for the purpose of providing payment services, including the execution of not yet specified future payment transactions, in accordance with the framework contract for setting up the referred payment account …”

31 ”Medlemsstaterna ska kräva att … betalningstransaktionens belopp … krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto vid slutet av följande bankdag. Vid betalningstransaktioner som initierats på papper får dock den tidsfristen förlängas med ytterligare en bankdag.”

32 Enligt artikel 78.1 i direktiv 2015/2366 ska medlemsstaterna se till att mottagandetidpunkten är då betalarens betaltjänstleverantör tar emot betalningsordern och betalarens konto får inte debiteras innan betalningsordern har tagits emot. I punkt 2 i samma artikel föreskrivs att ”[o]m den betaltjänstanvändare som initierar en betalningsorder avtalar med betaltjänstleverantören att genomförandet av betalningsordern ska inledas en viss dag, vid slutet av en viss period eller den dag då betalaren har ställt medel till betaltjänstleverantörens förfogande, ska mottagandetidpunkten med avseende på artikel 83 anses vara den avtalade dagen”.

33 Punkt 8 i dess skriftliga yttrande.

34 Autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande till betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör (artikel 4.23 i direktiv 2015/2366).

35 Och i så fall riskerar att ådra sig det ansvar som föreskrivs i artikel 89 i direktiv 2015/2366.

36 Se den ingående analysen i Storrer, P., Droit de la monnaie électronique, RB Édition, Paris, 2014, s. 41 och följande sidor.

37 I punkt 27 i domen Paysera LT slog domstolen fast att ”inlösen” består i en omvandling av elektroniska pengar till det nominella beloppet och efterföljande utbetalning av medlen på begäran av innehavaren av elektroniska pengar. Det krävs inte ”… att medlen överförs till ett konto som innehas av innehavaren av elektroniska pengar eller av tredje man”.

38 Enligt artikel 11.2 i direktiv 2009/110 är utgivare av elektroniska pengar skyldiga att på begäran av en innehavare när som helst och till det nominella beloppet lösa in det penningvärde som motsvarar innehavet av elektroniska pengar. Som kommissionen har angett kan avtalet mellan utgivaren och användaren innehålla vissa villkor för inlösen, bland annat betalning av kostnader, om det begärs inom en viss tid.

39 Betydelsen av syftet vid utgivning av elektroniska pengar följer, e contrario, av artikel 18.3 i direktiv 2015/2366. Till syftet med överföringen av medel hänvisas det även i punkterna 29, 32 och 33 i domen Paysera LT, med avseende på verksamhet som är knuten till utgivning av elektroniska pengar.

40 Institut för elektroniska pengar får förutom att tillhandahålla tjänster i form av utgivning av elektroniska pengar och handha den här typen av tillgångar, tillhandahålla användarna betaltjänster med hjälp av betalkonton.

41 Den omständigheten att instituten för elektroniska pengar kontrollerar de belopp som ska användas för utgivning av elektroniska pengar, är skälet till att de måste ha en större kapitalbas (artikel 5 i direktiv 2009/110) än de enheter som fungerar som betaltjänstleverantörer. Se, beträffande detta, domen Paysera LT, punkterna 18–22.

42 Användaren har naturligtvis rätt att göra betalningar som täcks med elektroniska pengar.

43 Se, för ett liknande resonemang, det brev av den 26 oktober 2015 som kommissionen skickade till den litauiska centralbanken (bilaga I till kommissionens skriftliga yttrande).

44 [Fotnoten rör endast den spanska versionen].

45 För att ta ett exempel går det inte att betala med PayPal till en ekonomisk aktör som inte godtar den här typen av elektroniska pengar vid sina transaktioner.