Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑763/22 Procureur de la République (Konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning)

I. Inledning

1. OP – en fransk medborgare – står åtalad för brott vid Tribunal judiciaire de Marseille (Förstainstansdomstolen i Marseille, Frankrike) (nedan kallad Domstolen i Marseille eller den hänskjutande domstolen). Han skulle ställas inför rätta för flera brott vid den domstolen, men hölls emellertid i förvar i Spanien till följd av en framställning om utlämning från de schweiziska myndigheterna.

2. Procureur de la République (Åklagarmyndigheten i Frankrike) utfärdade en europeisk arresteringsorder riktad till de spanska myndigheterna för att säkerställa att OP skulle närvara vid förfarandet i Frankrike. Ställd inför dessa två konkurrerande framställningar beslutade Consejo de Ministros (Ministerrådet, Spanien) att prioritera den schweiziska framställningen om utlämning (då OP fortfarande satt fängslad i Spanien).

3. Mot denna bakgrund vill Domstolen i Marseille få klarhet i på vilka villkor myndigheten i den verkställande medlemsstaten (i förevarande fall Spanien) kan besluta huruvida företräde ska ges åt en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning och, närmare bestämt, huruvida ett sådant beslut får fattas av ett statligt organ när det organets beslut inte kan bli föremål för domstolsprövning.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. I artikel 16 i rambeslut 2002/584/RIF, med rubriken ”Beslut vid flera framställningar”, föreskrivs följande:

”1. Om flera medlemsstater har utfärdat en europeisk arresteringsorder för samma person, skall beslutet om vilken av framställningarna som skall verkställas fattas av den verkställande rättsliga myndigheten, som skall ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, datumen för de respektive europeiska arresteringsorderna samt huruvida ordern har utfärdats för lagföring eller för verkställande av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

…

3. Vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in av ett tredjeland skall beslutet om huruvida den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning skall ges företräde fattas av den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, som skall ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt de som anges i punkt 1 och de som nämns i den tillämpliga konventionen.

…”

B. Spansk rätt

5. Av artikel 57.2 i Ley 23/2014 de reconocimiento mutuo de resoluciones penales en la Unión Europea (lag nr 23/2014 om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden i Europeiska unionen) (nedan kallad lag 23/2014) följer i huvudsak, såsom har beskrivits i beslutet om hänskjutande och såsom den spanska regeringen dessutom har bekräftat, att när en konflikt uppstår mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning som har ingetts av ett tredjeland, ska den spanska rättsliga myndigheten vilandeförklara förfarandet och överlämna alla berörda handlingar till Justitieministeriet. Justitieministerns förslag till beslut om huruvida den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning ska ges företräde, med vederbörlig hänsyn tagen till alla omständigheter, särskilt de som anges i punkt 1 och de som nämns i den tillämpliga konventionen, ska överlämnas till Ministerrådet.

III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

6. De åtal som har väckts i Frankrike mot OP avser flera olika brott (till exempel innehav av utrustning för förfalskning av betalkort och deltagande i en kriminell organisation i samband med förfalskning av betalkort). Brotten har begåtts i flera länder (Frankrike, Rumänien och Thailand).

7. I september 2021 skulle OP ställas inför rätta vid Domstolen i Marseille för de brotten. Hans ombud informerade emellertid den domstolen om att OP hade gripits och fängslats i Spanien till följd av en arresteringsorder och en framställning om utlämning, som båda hade utfärdats av de schweiziska myndigheterna.

8. I juni 2022 informerade OP:s ombud samma domstol om att OP fortfarande satt fängslad i Spanien och att han inte ville bli utlämnad till Schweiz. Han ville i stället återsändas till Frankrike för att personligen inställa sig och försvara sig mot de anklagelser som hade riktats mot honom.

9. Mot denna bakgrund utfärdade den hänskjutande domstolen en arresteringsorder för att tvinga honom att inställa sig till rättegång i Frankrike. Åklagarmyndigheten utfärdade i detta syfte en europeisk arresteringsorder för att få honom överlämnad från Spanien.

10. Den hänskjutande domstolen fick dock senare kännedom om att Ministerrådet hade beslutat att ge företräde åt den schweiziska framställningen om utlämning, då OP fortfarande var frihetsberövad i Spanien.

11. I december 2022 begärde OP:s ombud att Domstolen i Marseille skulle framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen för att fråga huruvida nationell lagstiftning enligt vilken ett statligt organ ges behörighet att besluta vilken av de båda framställningarna om överlämnande/utlämning som ska prioriteras är förenlig med rambeslut 2002/584.

12. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att enligt de aktuella nationella bestämmelserna får ett statligt organ, nämligen Ministerrådet, och inte en rättslig myndighet, bestämma huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning från ett tredjeland ska prioriteras. Såvitt den hänskjutande domstolen kan se verkar det inte heller finnas några rättsmedel för att överklaga Ministerrådets beslut, och den hänskjutande domstolen betvivlar att sådana nationella bestämmelser är förenliga med rambeslut 2002/584.

13. Den franska åklagarmyndigheten anser emellertid att Domstolen i Marseille, inom ramen för det mål som var anhängigt vid den, inte hade något berättigat intresse av att hänskjuta en fråga till EU‑domstolen om huruvida spansk rätt är förenlig med det rambeslutet.

14. Den hänskjutande domstolen delar inte denna uppfattning. Den hänskjutande domstolen har, i huvudsak, hävdat att den har ett genuint intresse av att EU-domstolen avgör huruvida ifrågavarande nationella lagstiftning är förenlig med rambeslut 2002/584, eftersom detta i själva verket kommer att bestämma på vilka villkor den hänskjutande domstolen kan fullfölja det rättsliga förfarandet med avseende på OP.

15. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU‑domstolen:

”Utgör [rådets rambeslut 2002/584] hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en statlig myndighet ges behörighet att besluta huruvida det är en europeisk arresteringsorder, eller en framställning om utlämning från ett tredjeland avseende samma person, som ska verkställas, utan att det finns någon möjlighet att överklaga det beslutet?”

16. Den franska, den spanska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. OP, den franska, den spanska, den nederländska och den polska regeringen samt kommissionen framförde muntliga argument vid förhandlingen den 28 november 2023.

IV. Bedömning

17. Innan jag prövar den hänskjutande domstolens fråga i sak (B), kommer jag att behandla frågan huruvida förevarande begäran kan tas upp till prövning (och huruvida det fortfarande finns anledning att döma i saken) (A).

A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning (och huruvida det fortfarande finns anledning att döma i saken)

18. Den spanska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har, å sin sida, gjort gällande motsatsen. Kommissionen uttalade dock vid förhandlingen att det inte längre finns anledning för EU-domstolen att besvara tolkningsfrågan.

19. Vad först gäller frågan huruvida förevarande begäran kan tas upp till sakprövning, ska det erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken ett mål anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten.

20. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta, och EU-domstolen kan bara avvisa en tolkningsfråga då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

21. Mot bakgrund av denna rättspraxis har den spanska regeringen hävdat att den aktuella begäran inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den hänskjutande domstolen vare sig har angett något spanskt rättsligt avgörande eller statligt beslut eller någon bestämmelse i rambeslut 2002/584 som skulle kunna vara relevant för tolkningsfrågan.

22. För det första anser jag, i motsats till denna uppfattning, att det är uppenbart att den hänskjutande domstolen har ifrågasatt artikel 57.2 i lag 23/2014, där det föreskrivs att om en europeisk arresteringsorder konkurrerar med en framställning om utlämning – såsom de i det nationella målet – ska Ministerrådet besluta vilken av dessa som ska prioriteras. För det andra har den hänskjutande domstolen hänvisat till ett beslut varigenom Ministerrådet beslutade att prioritera den schweiziska framställningen om utlämning i stället för den europeiska arresteringsordern, vilka båda hade utfärdats med avseende på OP. Även om det inte har lämnats några uppgifter om det beslutet (till exempel datumet eller grunderna för detta, såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen), framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen fick kännedom om det beslutet genom en skrivelse från Juzgado Central n 5 de Madrid (Centrala domstolen nr 5 i Madrid, Spanien) av den 2 september 2022. För det tredje står det tämligen klart att den hänskjutande domstolen begär en tolkning särskilt av artikel 16.3 i rambeslut 2002/584, vilken avser frågan om konflikter mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning.

23. Jag anser därför att den hänskjutande domstolen i tillräcklig utsträckning har identifierat de relevanta delarna av den nationella lagstiftningen och unionsrätten för att EU-domstolen ska kunna förstå den unionsrättsliga fråga som ska klargöras.

24. Den spanska regeringen har dessutom hävdat att tolkningsfrågan är hypotetisk eftersom den, i huvudsak, avser lagstiftningen i en annan medlemsstat och att det svar som EU-domstolen kommer att ge inte får någon betydelse för det nationella målet.

25. Jag delar inte denna uppfattning. Jag vill i detta avseende påpeka att det är helt naturligt att det särskilda systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna kan leda till situationer där den nationella domstolen i den utfärdande staten (i förevarande fall Frankrike) behöver klargöranden om huruvida villkoren för att verkställa en europeisk arresteringsorder i den verkställande staten (i förevarande fall Spanien) är förenliga med unionsrätten. Såsom den spanska regeringen har medgett har EU-domstolen tidigare funnit att sådana framställningar om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning när den begärda tolkningen av rambeslut 2002/584 skulle göra det möjligt för den hänskjutande domstolen i fråga att avgöra vilket förfaringssätt som ska följas när den har att utfärda eller återkalla en viss europeisk arresteringsorder eller att utfärda en ny sådan, när verkställighet av en tidigare europeisk arresteringsorder har vägrats.

26. Jag uppfattar det vidare så, i likhet med vad kommissionen i huvudsak har anfört, att om EU-domstolen skulle konstatera att de processrättsliga särdrag som föreskrivs i ifrågavarande spanska lagstiftning är oförenliga med rambeslut 2002/584, skulle detta i princip lämna utrymme för att den europeiska arresteringsordern avseende OP fortfarande kan verkställas, så länge som OP befinner sig på spanskt territorium. Om EU-domstolen däremot skulle finna att ifrågavarande nationella bestämmelser är förenliga med rambeslutet, skulle den slutsatsen vara av betydelse för det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen, eftersom den hänskjutande domstolen då kommer att kunna vidta åtgärder för att säkerställa att OP framledes utlämnas från Schweiz, om och när han utlämnas dit, i enlighet med tillämpliga bestämmelser i internationell rätt.

27. Mot denna bakgrund anser jag inte att den hänskjutande domstolens fråga är hypotetisk.

28. När det gäller frågan huruvida det fortfarande finns anledning att döma i saken, noterar jag att OP:s ombud påpekade vid förhandlingen att OP hade utlämnats till Schweiz efter det att förevarande begäran om förhandsavgörande hade framställts. Kommissionen gjorde följaktligen gällande att ändamålet med förevarande begäran om förhandsavgörande har förfallit. Enligt kommissionen är det inte längre nödvändigt att EU‑domstolen besvarar frågan huruvida rambeslut 2002/584 utgör hinder för de aktuella bestämmelserna i spansk nationell rätt för att avgöra vilket förfaringssätt som ska följas i det nationella målet.

29. Kommissionen hänvisade därvidlag till EU-domstolens beslut i mål Ministerio Fiscal, där EU-domstolen slog fast att det inte längre fanns anledning att pröva den begäran om förhandsavgörande som hade framställts av Audiencia nacional (Centraldomstolen, Spanien) om huruvida en förestående utlämning av en brittisk medborgare från Spanien till Förenta staterna, efter det att den eftersöktes ombud hade meddelat att utlämningen faktiskt hade ägt rum, vilket bekräftades av den hänskjutande domstolen i det målet, var förenlig med unionsrätten.

30. Jag delar kommissionens uppfattning att om det slås fast att OP faktiskt har utlämnats till Schweiz, ska ändamålet med förevarande begäran om förhandsavgörande anses ha förfallit. Det framgår nämligen inte av beslutet om hänskjutande varför EU-domstolens svar, under sådana (nya) omständigheter, skulle vara nödvändigt för det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen.

31. Den spanska regeringen kunde emellertid inte bekräfta uppgifterna OP:s utlämning vid förhandlingen (på grund av att begäran om förhandsavgörande hade anonymiserats, såsom regeringen förklarade). Under dessa omständigheter kommer jag att övergå till att pröva tolkningsfrågan i sak.

B. Prövning av tolkningsfrågan i sak

32. Det följer av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen genom sin fråga, i huvudsak, vill få klarhet i huruvida en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken ett statligt organ (i stället för en rättslig myndighet) har behörighet att besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning från ett tredjeland avseende samma person ska ges företräde, är förenlig med rambeslut 2002/584, särskilt artikel 16.3 i detta, när ett sådant beslut om företräde enligt den hänskjutande domstolen inte kan överklagas.

33. Jag inleder min bedömning med att förklara varför situationen i förevarande mål inte förefaller strida mot Petruhhin-mekanismen. Av den mekanismen följer en företrädesregel som på vissa villkor ska tillämpas när en framställning om utlämning och en europeisk arresteringsorder utfärdas med avseende på samma person och för samma brott (1).

34. Jag kommer därefter att behandla kärnpunkten i tolkningsfrågan, vilken i själva verket har två aspekter, såsom framgår av beslutet om hänskjutande. Den första aspekten rör möjligheten för en medlemsstat att överlåta det åt ett statligt organ att besluta huruvida en framställning om utlämning eller en europeisk arresteringsorder ska ges företräde (vilket är en lösning som den hänskjutande domstolen anser vara utesluten enligt rambeslut 2002/584). Den andra aspekten rör nödvändigheten av att föreskriva en möjlighet till domstolsprövning av ett beslut som har fattats av ett sådant organ.

35. Jag kommer att behandla båda aspekterna i tur och ordning för att förklara att rambeslut 2002/584 inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som ger ett statligt organ behörighet att besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde (2), men att det enligt rambeslutet krävs att ett sådant beslut ska kunna överklagas (3).

1. Petruhhin-mekanismen

36. Jag vill inledningsvis påpeka att när en medlemsstat mottar en europeisk arresteringsorder (från en annan medlemsstat) och en framställning om utlämning (från ett tredjeland) med avseende på samma person, föreligger inte någon allmän skyldighet att lösa den situationen genom att ge företräde åt den europeiska arresteringsordern. Det ursprungliga förslag som ledde fram till antagandet av rambeslut 2002/584 innehöll visserligen en sådan regel för det fall en europeisk arresteringsorder skulle ”utmanas” av en framställning om utlämning av ett tredjeland som inte är part i Europeiska utlämningskonventionen från år 1957. Någon regel om att den europeiska arresteringsordern automatiskt skulle ges företräde antogs dock i slutändan inte i rambeslut 2002/584. Varje situation där en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning ”konkurrerar med varandra” ska således, i regel, lösas på ad hoc-basis, utifrån allmänna kriterier som jag kommer att redogöra för senare i förevarande förslag till avgörande.

37. Den enda situation där en europeisk arresteringsorder ska ges företräde är, som ett undantag från den regeln, den som kan följa av en tillämpning av Petruhhin-mekanismen.

38. I domen Petruhhin förklarade EU-domstolen i detta avseende att när en medlemsstat tar emot en framställning om utlämning från ett tredjeland avseende en medborgare i en annan medlemsstat, i fall där den medborgaren har utövat sin rätt till fri rörlighet och den anmodade medlemsstaten inte utlämnar sina egna medborgare, utlöser dessa omständigheter en skyldighet för den staten att ge den medlemsstat där den eftersökte är medborgare möjlighet att lagföra den eftersökte genom att utfärda en europeisk arresteringsorder (när det enligt den nationella lagen i den medlemsstat där den eftersökte är medborgare är möjligt att lagföra brott som begås utanför det nationella territoriet). Denna skyldighet härrör från artiklarna 18 och 21 FEUF som dels förbjuder diskriminering på grund av nationalitet, dels fastställer rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

39. Om de omständigheter som avses i den framställning om utlämning och den ifrågavarande europeiska arresteringsorder i förevarande fall hade varit identiska, skulle Ministerrådets beslut om företräde därför förefalla strida mot logiken i Petruhhin-mekanismen. Bedömningen av aspekterna av det förfarande som ledde fram till beslutet, såsom de har redogjorts för i förevarande begäran om förhandsavgörande, skulle därmed bli av underordnad betydelse.

40. I beslutet om hänskjutande anges emellertid ingen information om omfattningen av den schweiziska framställningen om utlämning. Följaktligen är det helt enkelt avsaknaden av en diskussion om den eventuella överlappningen mellan de båda framställningarna (och om konsekvenserna av Petruhhin-mekanismen) som visar att framställningarna tycks avse olika sakförhållanden. Vissa av intervenienterna har uttryckligen anammat – och de påpekanden som den spanska regeringen har gjort i sina inlagor bekräftar – det antagandet att de spanska myndigheterna samrådde med de franska myndigheterna efter att ha mottagit den schweiziska framställningen om utlämning, i enlighet med Petruhhin-mekanismen, och att de franska myndigheterna avstod från möjligheten att utfärda en europeisk arresteringsorder för att lagföra OP för de faktiska omständigheter som ledde till den schweiziska framställningen om utlämning. Den franska regeringen kunde emellertid inte bekräfta detta vid förhandlingen.

41. Jag kommer följaktligen att utgå från antagandet att den enda rättsliga fråga som ska behandlas i förevarande mål i själva verket avser de aspekter som den hänskjutande domstolen har angett, eftersom det inte finns något i handlingarna i målet som visar att Petruhhin-mekanismen, och de slutsatser som ska dras därav, har åsidosatts.

2. Det organ som är behörigt att besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde

42. När det gäller den första aspekten av tolkningsfrågan, det vill säga huruvida rambeslut 2002/584 utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det ankommer på ett statligt organ, i stället för ett rättsligt organ, att besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde, anser jag att den frågan ska besvaras nekande. Jag instämmer i detta avseende med alla de intervenerande regeringar som har tagit ställning i frågan samt med kommissionen.

43. Denna slutsats följer först och främst av ordalydelsen i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584.

44. Enligt den bestämmelsen ”skall beslutet om huruvida den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning skall ges företräde fattas av den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten …”.

45. Den allmänt hållna lydelsen av denna fras innebär att den inte enbart kan anses avse en rättslig myndighet.

46. Frasens allmänt hållna lydelse, i kombination med att det inte ges någon definition eller precisering av det begreppet i rambeslut 2002/584, visar snarare att unionslagstiftaren har valt att överlåta det åt medlemsstaterna att fastställa vilket organ som ska vara behörigt att besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde.

47. Slutsatsen att begreppet ”behörig myndighet” inte nödvändigtvis enbart avser en rättslig myndighet bekräftas dessutom av en jämförelse mellan olika bestämmelser i rambeslut 2002/584.

48. Jag vill härvid påpeka att valet av begreppet ”behörig myndighet” i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 står i kontrast till användningen av begreppet ”verkställande rättslig myndighet” i artikel 16.1 i det rambeslutet för att identifiera det nationella organ som är behörigt att fatta beslut när det finns två eller flera konkurrerande europeiska arresteringsordrar som har utfärdats av olika medlemsstater med avseende på samma person.

49. Med andra ord framgår det av artikel 16.1, jämförd med artikel 16.3, i rambeslut 2002/584 att, även om unionslagstiftaren tydligt har ålagt medlemsstaterna att överlåta åt ett rättsligt organ (en ”verkställande rättslig myndighet”) att besluta om företräde vid flera europeiska arresteringsordrar, ger unionslagstiftaren medlemsstaterna en större valfrihet (”behörig myndighet”) när en europeisk arresteringsorder sammanfaller med en framställning om utlämning.

50. Ovannämnda ställningstagande påverkas inte av artikel 28.4 i rambeslut 2002/584, vilken behandlades tämligen ingående vid förhandlingen.

51. Artikel 28 i rambeslutet avser nämligen ett ”[efterföljande] överlämnande eller efter följande utlämning”. I artikel 28.1 och 28.3 i rambeslutet preciseras villkoren för att en person som redan har utlämnats till den utfärdande medlemsstaten ska få överlämnas till en annan medlemsstat (än den verkställande medlemsstaten) på grundval av en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för ett brott som har begåtts före det första överlämnandet. I artikel 28.3 i rambeslutet hänvisas i detta sammanhang till villkoren för när den verkställande rättsliga myndigheten ska ge sitt samtycke till ett efterföljande överlämnande (till en annan medlemsstat).

52. I artikel 28.4 i rambeslut 2002/584 föreskrivs däremot att ”en person som har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder inte [ska] utlämnas till ett tredjeland utan samtycke av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen”.

53. Med anledning av denna formulering inriktades diskussionen under förhandlingen på huruvida användningen av begreppet ”behörig myndighet” i artikel 28.4 i rambeslut 2002/584 i själva verket (enbart) kan avse en verkställande rättslig myndighet, eftersom den efterföljande utlämningen, enligt den bestämmelsen, avser en person som först och främst har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder och eftersom ett sådant överlämnande måste ha skett på grundval av ett beslut som har fattats av en rättslig (verkställande) myndighet. Om så är fallet uppkommer frågan, såsom jag har uppfattat diskussionen, huruvida den slutsatsen även ska tillämpas på begreppet ”behörig myndighet” i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584, vilket skulle innebära att det begreppet, i själva verket och trots den vidare formulering som har använts, (enbart) hänför sig till en rättslig myndighet.

54. Jag anser att den diskussionen grundar sig på ett missförstånd som beror på en tvetydighet i den franska språkversionen av artikel 28.4 i rambeslut 2002/584, vilken även förekommer i den engelska språkversionen liksom i vissa andra versionen.

55. I vissa språkversioner tycks det nämligen lämnas öppet huruvida frasen ”den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen” i artikel 28.4 i rambeslut 2002/584 avser den behöriga myndigheten som överlämnade den personen eller snarare den medlemsstat som överlämnade personen i fråga. Enligt dessa språkversioner skulle det kunna vara den ena eller den andra, eller till och med båda.

56. Denna osäkerhet föreligger emellertid inte i andra språkversioner, till exempel den tyska, den spanska, den italienska eller den polska språkversionen. Där är det tydligt att den frasen avser de medlemsstater som överlämnade den eftersökte och den ”behöriga myndighet” som gav sitt samtycke till den efterföljande utlämningen.

57. Jag anser att det är den andra tolkningen som ska tillämpas.

58. Till att börja med går det inte att dra någon slutsats i den fråga som behandlas i förevarande mål utifrån den första tolkningen. Den andra tolkningen är däremot mycket tydlig och lämnar inte något tvivel om den frasens exakta innebörd. Slutligen är den andra tolkningen helt förenlig med den allmänna logiken i rambeslut 2002/584 som, såsom tidigare har påpekats, tillskriver ansvaret för att verkställa en europeisk arresteringsorder specifikt till rättsliga myndigheter, samtidigt som det bredare begreppet ”behörig myndighet” används i det sammanhang där det är fråga om utlämning till ett tredjeland (i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584).

59. Samma logiska grund förefaller därför gälla för den åtskillnad som görs mellan ”verkställande rättslig myndighet” och ”behörig myndighet” i artikel 16.1 och 16.3 i rambeslutet, å ena sidan, och artikel 28.3 och 28.4 i detta, å andra sidan.

60. Det följer nämligen av artikel 28.3 i rambeslut 2002/584 att den verkställande rättsliga myndighet som överlämnade den eftersökte ska ge sitt samtycke till ett efterföljande överlämnande (till en annan medlemsstat) och att den behöriga myndigheten (som kan vara en annan än den verkställande rättsliga myndigheten) ska ge sitt samtycke till ett efterföljande utlämnande, samtidigt som samma logik återfinns i artikel 16.1 och 16.3 i rambeslutet i fråga om beslut i händelse av flera framställningar beroende på om de flera framställningarna hänför sig till två eller flera europeiska arresteringsorder (verkställande rättslig myndighet) eller till en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning (behörig myndighet).

61. Beslutet att ge medlemsstaterna en större valfrihet när det gäller den myndighet som ska vara behörig att besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde tycks dessutom ha bekräftats under lagstiftningsprocessen, såsom den spanska regeringen i huvudsak har påpekat.

62. Såsom redan har påpekats föreskrevs i det ursprungliga förslaget som ledde till rambeslut 2002/584 att beslut om företräde endast behövde fattas när den konkurrerande framställningen om utlämning ingavs av en part till den Europeiska utlämningskonventionen från år 1957. I en sådan situation föreslogs att beslutet om företräde skulle fattas av den ”verkställande rättsliga myndigheten”. I artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 (i sin slutligt antagna form) ersattes dock det begreppet med ”behörig myndighet”, vilket visar unionslagstiftarens avsikt att använda ett bredare begrepp än ”rättslig myndighet”.

63. Ovannämnda slutsats bekräftas för övrigt med beaktande av det bredare sammanhang i vilket artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 ingår.

64. För det första används begreppet ”rättslig myndighet” – oavsett om det hänför sig till ”utfärdande rättslig myndighet” eller ”verkställande rättslig myndighet” – konsekvent i hela rambeslut 2002/584 för att beteckna de organ som är ansvariga för att utfärda och verkställa europeiska arresteringsorder.

65. Kravet på att rättsliga (eller motsvarande) myndigheter ska vara involverade återspeglar, för det andra, det faktum att hela det särskilda systemet för överlämnande enligt rambeslut 2002/584 är utformat som ett rättsligt samarbete mellan rättsliga organ som verkar i båda ändarna (den utfärdande och den verkställande) av detta särskilda system.

66. Detta återspeglar, för det tredje, syftet med rambeslut 2002/584, som är att ”inrätta ett förenklat system för direkt överlämnande mellan rättsliga myndigheter, som ska ersätta det traditionella samarbetssystemet mellan suveräna stater – vilket förutsätter ingripanden och bedömningar från den politiska maktens sida – för att säkerställa fri rörlighet för rättsliga avgöranden i straffrättsliga frågor, inom området med frihet, säkerhet och rättvisa”, vilket grundar sig på den höga grad av ömsesidigt förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna. EU-domstolen förmedlade samma syn på att rambeslut 2002/584 grundar sig på samarbete mellan rättsliga myndigheter när den slog fast att rambeslutet syftar till att säkerställa att den verkställande makten inte ges befogenhet att fatta beslut i förfarandet för att överlämna eftersökta personer.

67. Mot denna bakgrund står det enligt min mening klart att unionslagstiftaren, när den beslutade att i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 hänvisa till ”behörig myndighet” (i stället för till en rättslig myndighet), medvetet beslutade att avvika från rambeslutets övergripande logik, såsom har beskrivits ovan (och såsom OP, i huvudsak, påpekade vid förhandlingen).

68. Den omständigheten att begreppet ”behörig myndighet” används i den bestämmelsen motiveras nämligen av att, även om beslutet om konkurrerande europeiska arresteringsorder i sin helhet och uteslutande hör till det område som omfattas av det förenklade och rättsligt reglerade systemet för överlämnande i rambeslut 2002/584, innebär nödvändigheten av att väga verkställighet av en europeisk arresteringsorder mot en framställning om utlämning från ett tredjeland att situationen kopplas till det utlämningssystem som har överenskommits med tredjelandet i fråga. Ett sådant system kan grunda sig på traditionell inblandning från den verkställande maktens sida (inbegripet politiska hänsyn), såsom den polska regeringen och kommissionen i huvudsak har påpekat och såsom även följer av ovan angiven praxis från EU-domstolen vilken det även hänvisas till i punkt 66. Detta bekräftas dessutom uttryckligen i utlämningsavtalet i fråga.

69. I ett sådant avtal kan det dessutom föreskrivas en särskild institutionell lösning i fråga om vilket organ som är behörigt att fatta beslut när det finns två eller flera konkurrerande framställningar, såsom exempelvis är fallet i utlämningsavtalet mellan EU och Förenta staterna. Enligt det avtalet ska en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning från Förenta staterna avgöras av den anmodade medlemsstatens ”verkställande myndighet” (”pouvoir executif” i den franska versionen av det avtalet) ”om beslut om konkurrerande framställningar fattas av den myndigheten i enlighet med det gällande bilaterala utlämningsavtalet mellan Amerikas förenta stater och medlemsstaten”.

70. När unionslagstiftaren inte har krävt att ett beslut om huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde med nödvändighet ska fattas av en rättslig myndighet i en medlemsstat, utan har valt att ge staterna en större frihet i det avseendet, har unionslagstiftarens syfte, enligt min mening, varit att erkänna den traditionella inblandningen från den verkställande maktens sida i utlämningsfrågor och inte att förhindra genomförandet av de bilaterala utlämningssystem som har överenskommits med tredjeländer.

71. Dessa överväganden bekräftar således den tidigare bedömningen och leder mig till slutsatsen att rambeslut 2002/584 inte utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken ett statligt organ ges behörighet att besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde.

72. Av ovanstående överväganden framgår att artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 befinner sig i gränslandet mellan utlämningssystem som har överenskommits med tredjeländer och det förenklade system för överlämnande som är tillämpligt på förbindelser mellan medlemsstaterna. Jag har förklarat varför de överväganden som är hänförliga till utlämningssystemen har lett till valet att ge medlemsstaterna en tillräckligt stor frihet att fastställa vilka myndigheter som ska besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde. Det råder dock ingen tvekan om att en sådan lösning skapar en viss spänning i systemet för överlämnande inom EU, när beslutet om företräde fattas av en statlig myndighet i stället för en rättslig sådan.

73. Även om det systemet bygger på samarbete mellan rättsliga myndigheter leder nämligen en sådan situation som den i förevarande mål till att den eftersöktes situation in fine avgörs (till följd av beslutet om företräde) av ett organ som inte är en domstol. Jag anser följaktligen att ett sådant beslut måste kunna bli föremål för domstolsprövning, av de skäl som jag kommer att redogöra för i nästa avsnitt.

3. Domstolsprövning

74. För att behandla frågan om domstolsprövning kommer jag först att göra några inledande anmärkningar om den exakta omfattningen av den prövning som ska göras i det avseendet (a) innan jag granskar rambeslut 2002/584 utifrån det perspektivet (b).

a) Inledande anmärkningar

75. För det första ska, såsom den nederländska regeringen påpekade vid förhandlingen, beslutet om huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde, i den mening som avses i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584, särskiljas från beslutet om huruvida de respektive villkoren för att verkställa de rättsakterna är uppfyllda. I likhet med vad kommissionen har påpekat måste den aktuella framställningen vara ”möjlig att verkställa” enligt tillämpliga bestämmelser för att företräde ska ges åt den ena eller den andra (och för att frågan om företräde ska bli relevant över huvud taget). När till exempel de tillämpliga verkställighetsvillkoren för en europeisk arresteringsorder inte är uppfyllda, men en framställning om utlämning uppfyller de tillämpliga villkoren, kommer företräde logiskt sett att ges åt den sistnämnda.

76. Jag vill härvid betona att frågan huruvida var och en av de ”konkurrerande” framställningarna kan verkställas inte är av direkt betydelse för förevarande mål, som rör frågan huruvida (ett annat) beslut angående kriterierna för företräde i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 måste kunna överklagas när det har fattats av ett statligt organ.

77. För det andra har den franska regeringen hävdat att den bestämmelsen inte innebär att det krävs att ett beslut om företräde ska kunna bli föremål för domstolsprövning, eftersom det inte finns någon skyldighet över huvud taget att fatta något särskilt beslut om företräde. Enligt den franska regeringen kan beslutet om företräde utgöra en integrerad del av det beslutsförfarande genom vilket antingen den europeiska arresteringsordern verkställs eller utlämningen beviljas. Iakttagandet av kravet på domstolsprövning (i den mån ett sådant krav finns) ska följaktligen bedömas mot bakgrund av de nationella förfarandena som helhet.

78. Jag är förvisso medveten om att medlemsstaterna kan välja olika lösningar när de utformar den mekanism genom vilket ett beslut om företräde (i formell eller materiell mening) antas. Den fråga som ska behandlas i förevarande mål begränsas emellertid av den nationella mekanismens särdrag, såsom dessa särdrag har beskrivits i förevarande förfarande. Nedanstående bedömning ska således förstås så, att den i första hand görs mot bakgrund av det särskilda sammanhanget för den nationella lagstiftning där det föreskrivs att ett särskilt beslut om företräde ska antas, utan att ett sådant beslut delas upp i olika processuella steg.

79. För det tredje har den hänskjutande domstolen utgått från antagandet att Ministerrådets beslut om företräde inte kan bli föremål för domstolsprövning, medan den spanska regeringen däremot har förklarat att det motsatta gäller.

80. Den spanska regeringen har förklarat att de allmänna rättsreglerna inte utgör hinder för domstolsprövning av ett beslut av Ministerrådet (till skillnad från vad som föreskrivs för vissa kategorier av rättsakter). Den spanska regeringen har dessutom särskilt hänvisat till en dom från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) där den domstolen prövade Ministerrådets beslut att ge företräde åt en framställning om utlämning från Ryska federationen framför en europeisk arresteringsorder som hade utfärdats av en rättslig myndighet i Litauen.

81. Jag vill i detta avseende erinra om att det enligt EU-domstolens fasta praxis uteslutande ”ankommer på den hänskjutande domstolen att definiera föremålet för [frågorna]” och att klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till målet. Mot denna bakgrund anser jag att EU-domstolen ska utgå från det antagande som den hänskjutande domstolen har angett, medan det däremot ankommer på den sistnämnda att bekräfta det spanska rättsläget.

82. Slutligen, och med beaktande av ovannämnda förklaring från den spanska regeringen, påpekade OP vid förhandlingen att han aldrig delgavs Ministerrådets beslut om företräde och att den situation som följer därav utgör ett åsidosättande av artikel 5 i direktiv 2012/13/EU samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

83. Jag vill påpeka att varken tolkningsfrågorna eller beslutet om hänskjutande (där utgångspunkten är antagandet att det omtvistade beslutet inte alls kan överklagas) berör problematiken kring villkoren för att OP skulle ha kunnat överklaga beslutet om företräde.

84. Jag har redan erinrat om att det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att definiera föremålet för den fråga som EU-domstolen ska besvara i ett förfarande för förhandsavgörande. Det ankommer följaktligen inte på EU-domstolen att ändra detta föremål. Den hänskjutande domstolen har enbart begärt en tolkning från EU-domstolen av rambeslut 2002/584 och har gjort detta med avseende på de två aspekter som beskrivs i punkt 34 i förevarande förslag till avgörande. Jag anser följaktligen inte att EU-domstolen kan ta ställning till ovannämnda problematik, som OP tog upp under förhandlingen och som skiljer sig från den hänskjutande domstolens fråga.

85. Efter att ha gjort dessa klargöranden kommer jag nedan att förklara varför jag anser att rambeslut 2002/584 innebär att det krävs att ett beslut om huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde ska kunna överklagas, när ett sådant beslut fattas av ett statligt organ, såsom bland annat kommissionen och den spanska regeringen, i huvudsak, har hävdat.

b) Bedömning mot bakgrund av rambeslut 2002/584

86. Det är riktigt att det inte sägs något i rambeslutet i denna fråga, såsom den franska regeringen har påpekat.

87. Närmare bestämt framgår det av artikel 16.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 16.1 i detta, att beslut om företräde ska fattas med ”vederbörlig hänsyn till alla omständigheter”, ”särskilt” brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, datumen för de respektive framställningarna samt huruvida framställningarna avser lagföring eller verkställande av ett fängelsestraff, samt sådana omständigheter som anges i den tillämpliga konventionen. Med hänsyn till att dessa kriterier inte är uttömmande får den behöriga myndigheten även beakta andra kriterier än de som anges ovan, till exempel de som nämns i Eurojusts riktlinjer, såsom den franska regeringen och kommissionen påpekade vid förhandlingen (med förbehåll för den tillämpliga utlämningskonventionen).

88. EU-domstolen har emellertid ständigt betonat att beslut rörande en europeisk arresteringsorder alltid ska fattas under rättslig prövning. Såsom EU-domstolen har slagit fast ”bygger [rambeslut 2002/584] nämligen på principen att de beslut som rör en europeisk arresteringsorder omfattas av alla garantier som är kännetecknande för domstolsavgöranden[,] bland annat de som följer av de grundläggande rättigheter och de grundläggande rättsliga principer som anges i artikel 1.3 i rambeslutet”.

89. Såsom i detta avseende redan har påpekats, kräver hela systemet för överlämnande enligt rambeslut 2002/584 att rättsliga (eller motsvarande) myndigheter är involverade när en europeisk arresteringsorder utfärdas och när den verkställs, vilket är ett krav som också återspeglar det faktum att utfärdandet och den efterföljande verkställigheten av en europeisk arresteringsorder har en betydande inverkan på den eftersöktes situation.

90. Även om unionslagstiftaren införde ett undantag till ovannämnda princip om rättsliga myndigheters deltagande i samband med att ett beslut om företräde fattas, vilket kan överlåtas åt ett organ som tillhör medlemsstatens verkställande makt, innebär detta emellertid inte att behovet av domstolsprövning under sådana omständigheter försvinner, av de skäl som jag tidigare har behandlat.

91. Beslut om huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde kan nämligen ha en betydande inverkan på den berörda personens rättsliga situation.

92. När beslutet om företräde resulterar i att den europeiska arresteringsordern inte verkställs innebär detta att den eftersökte, i stället för att överlämnas till någon av medlemsstaterna, eller möjligen till och med till dennes medborgarskapsland vars språk och miljö den personen känner till, kan utlämnas till ett tredjeland som kan ha ett annat straffrättsligt system och även ett annat skydd för de grundläggande rättigheterna än det som, vad gäller de grundläggande rättigheter som erkänns i unionens rättsordning, presumeras föreligga i samtliga EU-medlemsstater (men inte i tredjeländer).

93. På samma sätt kan den eftersökte, när framställningen om utlämning ges företräde, utlämnas beroende på omständigheterna till ett tredjeland som ligger långt ifrån den medlemsstat där den eftersökte har sina familjeband, vilket följaktligen kan inverka på den eftersöktes utövande av sin grundläggande rätt till familjeliv.

94. Även om sådana konsekvenser i allmänhet inte kan vara skäl som utgör hinder för att en viss framställning om utlämning ges företräde, innebär betydelsen av det beslut varigenom ett sådant företräde ges, enligt min mening, att det måste finnas möjlighet till domstolsprövning för att sörja för de nödvändiga garantierna, vilka annars krävs enligt rambeslut 2002/584, för att den eftersöktes situation har bedömts i enlighet med tillämpliga normer.

95. Det ska härvid erinras om att ett beslut om huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde utgör en del av det särskilda system för överlämnande som har införts genom rambeslut 2002/584, där det i artikel 1.3, som det redan har hänvisats till i punkt 88 ovan, föreskrivs att rambeslutet ”inte [påverkar] skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i [f]ördraget om Europeiska unionen”. Den franska regeringen och kommissionen hänvisade till exempel vid förhandlingen till skyldigheten att iaktta förbudet mot diskriminering respektive nödvändigheten av att beakta de grundläggande rättigheterna för tredje part, exempelvis små barn som eventuellt kan vara inblandade.

96. Skyldigheten att säkerställa domstolsprövning av frågan huruvida de respektive grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning (såsom de kan bli relevanta beroende på omständigheterna och såsom de slås fast i stadgan) har beaktats på vederbörligt sätt följer av artikel 47 första stycket i stadgan, där den allmänna principen om ett effektivt domstolsskydd säkerställs i unionens rättsordning.

97. Bortsett från (primärrättsliga) hänsyn till skyddet för de grundläggande rättigheterna, är det vidare riktigt att de olika intressen som står på spel, inbegripet tredjeländers intressen, kan beaktas genom ett beslut om företräde. Unionslagstiftaren har tillerkänt medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i det hänseendet, såsom framgår av ordalydelsen i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 och såsom samtliga intervenerande regeringar och kommissionen påpekade vid förhandlingen.

98. Det följer även av ordalydelsen i ovannämnda bestämmelse att medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning inte är absolut. Av artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 framgår nämligen att unionslagstiftaren beslutade att införa en begränsning vad gäller beaktandet av de intressen som står på spel genom att kräva att ett beslut om företräde antas ”[med] vederbörlig hänsyn till alla omständigheter” och särskilt de som anges i artikel 16.1 i rambeslut 2002/584.

99. Mot denna bakgrund anser jag att artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 skulle förlora sin ändamålsenliga verkan om det inte skulle vara möjligt att få tillgång till domstolsprövning för att säkerställa förenlighet med ovannämnda krav, när beslutet om huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning ska ges företräde fattas av ett statligt organ.

100. Med hänsyn härtill håller jag med alla de intervenerande regeringar som har tagit ställning i den frågan och med kommissionen om att omfattningen av den erforderliga domstolsprövningen, särskilt när det gäller bedömningen av de företrädeskriterier som anges i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584, är begränsat. Med tanke på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den behöriga myndigheten har enligt den bestämmelsen avser den prövningen, enligt min mening, enbart frågan huruvida alla relevanta omständigheter har beaktats på vederbörligt sätt. Detta innebär, enligt min mening, att det måste kontrolleras huruvida den behöriga myndigheten på ett noggrant och objektivt sätt har granskat alla relevanta omständigheter för den aktuella situationen och huruvida den har motiverat sitt beslut i tillräcklig grad, i enlighet med kravet på en effektiv domstolsprövning som fastställs i artikel 47 i stadgan, för att den berörda personen ska kunna bestrida det avgörande som har antagits vid en nationell domstol och för att domstolen i fråga ska kunna fullgöra sin skyldighet.

101. Avslutningsvis ankommer det naturligtvis, såsom den franska regeringen i huvudsak påpekade vid förhandlingen, på medlemsstaterna att, i enlighet med deras processuella autonomi, avgöra frågan om vilka särskilda villkor som ska vara uppfyllda för att tillgång till domstolsprövning ska medges och under vilket processrättsligt skede ett sådant överklagande kan ske.

102. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att när det enligt en medlemsstats nationella lagstiftning ankommer på ett statligt organ att fatta ett beslut, i den mening som avses i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584, ska den bestämmelsen, jämförd med artikel 1.3 i rambeslutet och artikel 47 första stycket i stadgan, tolkas så, att ett sådant beslut ska kunna överklagas, på sådana processuella villkor som det ankommer på medlemsstaterna att fastställa.

V. Förslag till avgörande

103. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen besvarar den fråga som Tribunal judiciaire de Marseille (Förstainstansdomstolen i Marseille, Frankrike) har ställt på följande sätt: Artikel 16.3 i rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det ankommer på ett statligt organ att besluta huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning avseende samma person ska ges företräde. Enligt den bestämmelsen, jämförd med artikel 1.3 i det rambeslutet och artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska ett sådant beslut kunna överklagas, på sådana processuella villkor som det ankommer på medlemsstaterna att fastställa.

1 Originalspråk: engelska.

2 Det är inte helt klart huruvida den schweiziska framställningen om utlämning avser andra brott än de som är i fråga i det straffrättsliga förfarandet vid den hänskjutande domstolen. Så tycks dock vara fallet på grundval av de uppgifter som har lämnats i handlingarna i målet, vilket jag kommer att förklara senare i förevarande förslag till avgörande.

3 Rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).

4 Det följer av de uppgifter som den spanska regeringen har lämnat att artikel 57.1 i lag 23/2014, i huvudsak, motsvarar artikel 16.1 i rambeslut 2002/584, som det hänvisas till i föregående punkt.

5 Se, exempelvis, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

6 Ibidem, punkt 26 och där angiven rättspraxis.

7 Den spanska regeringen har, i sina skriftliga yttranden, hänvisat till en skrivelse från Juzgado Central n 3 (och inte n 5) de Madrid (Centrala domstolen nr 3 i Madrid) av den 22 september 2022.

8 Se, exempelvis, dom av den 25 juli 2018, AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne) ( C‑268/17, EU:C:2018:602, punkterna 28 och 29), dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation) ( C‑649/19, EU:C:2021:75, punkterna 38 och 39), och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2022:57, punkterna 52–54). Se, även, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, särskilt punkterna 30–37).

9 Beslut av den 3 oktober 2023, Ministerio Fiscal (Utlämning av en medborgare i Förenade kungariket till Förenta staterna) ( C‑235/22, EU:C:2023:730).

10 För fullständighetens skull vill jag påpeka att i domen av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630) (nedan kallad domen i mål Petruhhin), beslutade EU-domstolen att besvara tolkningsfrågorna (från en lettisk domstol), trots att den personen som begärdes utlämnad hade lämnat den anmodade statens territorium (Lettland). Även om det målet har vissa likheter med förevarande mål, för det fall utlämningen av OP bekräftas, var huvudfrågan i det målet huruvida det lettiska beslutet att bevilja tillstånd till utlämning var förenligt med unionsrätten, vilket kvarstod som relevant för att avgöra huruvida det beslutet kunde upprätthållas (om den eftersökte senare skulle återvända till Lettland). I förevarande mål uppkommer däremot ingen sådan bakomliggande fråga om huruvida den aktuella europeiska arresteringsordern är förenlig med unionsrätten, vilket innebär att den situationen skiljer sig från den som gav upphov till domen i mål Petruhhin.

11 Denna särskilda regel motiverades av att det skulle strida mot ovannämnda konvention, som medlemsstaterna har undertecknat, att automatiskt ge företräde åt en europeisk arresteringsorder. Därför föreslogs att regeln om automatiskt företräde åt en europeisk arresteringsorder endast skulle tillämpas med avseende på framställningar om utlämning från tredjeländer som inte har undertecknat den konventionen. Se utkastet till artikel 40.3 och den tillhörande motiveringen i förslaget till rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (KOM(2001) 522 slutlig).

12 Se, även, dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkterna 41–44), dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utlämning till Ukraina) ( C‑398/19, EU:C:2020:1032, punkterna 33 och 34), och dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija ( C‑897/19 PPU, EU:C:2020:262, punkterna 75 och 76). Se, även, kommissionens tillkännagivande – Handbok för utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder (C/2023/1270), punkt 9.1, och kommissionens tillkännagivande – Riktlinjer för utlämning till tredjeland av den 8 juni 2022 (EUT C 223, 2022, s. 1).

13 Med hänsyn till att OP tycks vara en fransk medborgare, som har utövat sin rätt till fri rörlighet, och även till att Spanien, i princip, inte tycks utlämna sina egna medborgare såvida inte detta uttryckligen föreskrivs i det tillämpliga utlämningsfördraget (se uppgifterna i bilaga 2 till kommissionens tillkännagivande om utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder som det hänvisas till i fotnot 12 ovan), vilket är uppgifter som det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

14 På grund av att förevarande begäran om förhandsavgörande hade anonymiserats, såsom den franska regeringen förklarade.

15 Min kursivering.

16 Min kursivering.

17 Se, även, den tjeckiska, den danska, den estniska, den grekiska, den nederländska, den portugisiska eller den slovakiska språkversionen.

18 Se, även, den bulgariska, den kroatiska, den lettiska, den ungerska, den maltesiska, den slovenska, den finska och den svenska språkversionen.

19 Jag vill påpeka att samma ordalydelse, motsvarande den i artikel 16.1 och 16.3 i rambeslut 2002/584, används i artikel 19.1 och 19.3 i avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge (EUT L 292, 2006, s. 2).

20 Eftersom det i andra fall föreslogs att den europeiska arresteringsordern automatiskt skulle ges företräde, såsom redan har påpekats.

21 Se utkastet till artikel 40 i förslaget till rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (KOM(2001) 522 slutlig), som det hänvisas till i fotnot 11.

22 Se, särskilt, artikel 6 i rambeslut 2002/584, där de begreppen definieras.

23 EU-domstolen har förklarat i sin fasta praxis att begreppen utfärdande och verkställande rättslig myndighet kan innefatta andra organ som inte är domstolar, med hänvisning till det faktum att åklagare i vissa rättsordningar av tradition är involverade i vissa skeden av straffrättsliga förfaranden (förutsatt att sådana organ agerar oberoende av den verkställande makten när de utför uppgifter som specifikt hänför sig till utfärdande eller verkställande av europeiska arresteringsorder). Den aspekten av rambeslut 2002/584 är dock inte i fråga i förevarande mål. Vad gäller utfärdande myndighet, se, exempelvis, dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours) ( C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 52 och där angiven rättspraxis samt punkt 74). Vad gäller verkställande myndighet, se dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkterna 54 och 55).

24 Se, exempelvis, dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare) ( C‑509/18, EU:C:2019:457, punkt 43 och där angiven rättspraxis), eller dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 48 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

25 Se, exempelvis, dom av den 29 juli 2024, MA ( C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

26 Dom av den 10 november 2016, Kovalkovas ( C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 42).

27 I den bestämmelsen föreskrivs dessutom att ”[o]m det bilaterala utlämningsavtalet inte innehåller några bestämmelser om detta skall den behöriga myndigheten utses av den berörda medlemsstaten i enlighet med artikel 19”. Se artikel 10.2 i avtalet om utlämning mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (EUT L 181, 2003, s. 27).

28 Se, även, Riktlinjer för beslut vid konkurrerande framställning om överlämnande och utlämning, Eurojust, reviderade, 2019, s. 7.

29 Jag förstår det som om den hänvisningen avser domen från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, sjätte avdelningen för förvaltningsrättsliga överklaganden) av den 23 februari 2010, ECLI:ECLI:ES:TS:2010:716.

30 Se, exempelvis, dom av den 27 oktober 2022, Instituto do Cinema e do Audiovisual ( C‑411/21, EU:C:2022:836, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

31 Dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans ( C‑148/22, EU:C:2023:924, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

32 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2022, Instituto do Cinema e do Audiovisual ( C‑411/21, EU:C:2022:836, punkt 21). Jag vill dessutom erinra om att ”uppgifterna i begäran om förhandsavgörande inte bara ska göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan också ska ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol”. Se, exempelvis, dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans ( C‑148/22, EU:C:2023:924, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

34 Eftersom både Spanien och Schweiz är parter i Europeiska utlämningskonventionen från år 1957, vill jag påpeka att det i artikel 17 i denna slås fast att ”[o]m någons utlämning samtidigt begäres av flera stater, antingen för samma brott eller för olika brott, skall den anmodade parten träffa sitt beslut under hänsynstagande till samtliga omständigheter och särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, till tidsföljden mellan de olika framställningarna, till den eftersöktes medborgarskap och till möjligheten av senare utlämning till annan stat”.

35 Riktlinjer för beslut vid konkurrerande framställning om överlämnande och utlämning, Eurojust, reviderade, 2019, s. 10 och 11. Dessa ytterligare faktorer innefattar datum då brotten begicks och de nationella preskriptionsreglerna, förfarandets skede och effekterna av beslutet om de olika förfarandena, åtal mot medanklagade och/eller åtal för olika medlemmar i en kriminell organisation, antalet brott, brottsoffrens intressen, antalet brottsoffer och deras tillstånd (till exempel sårbarhet) samt starka personliga kontakter hos den eftersökte med ett land, möjligheten till efterföljande överlämnande eller utlämning mellan de anmodande staterna eller möjligheten till förverkande. I riktlinjerna betonas även att hänsyn ska tas till den eftersöktes nationalitet (mot bakgrund av den skyldighet som kan följa av Petruhhin-mekanismen). Ibidem, s. 14.

36 Se dom av den 10 november 2016, Kovalkovas ( C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 37 och där angiven rättspraxis), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 56).

37 Se, exempelvis, dom av den 29 juli 2024, MA ( C‑202/24, EU:C:2024:649, punkterna 57 och 58 samt där angiven rättspraxis).

38 Se dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) ( C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 81 och där angiven rättspraxis).