Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – mål C‑776/22 P Studio Legale Ughi e Nunziante/EUIPO

I. Inledning

1. Förevarande överklagande aktualiserar två frågor om företrädande av advokatbyråer i mål om direkt talan vid unionsdomstolen. Domstolen finner att dessa frågor är viktiga för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten.

2. Den första frågan rör i vilken utsträckning en advokatbyrå kan företrädas vid unionsdomstolen av en advokat som är delägare i byrån men som inte är rättslig företrädare för denna byrå. I sitt beslut av den 10 oktober 2022, Studio Legale Ughi e Nunziante/EUIPO – Nunziante och Ughi (UGHI E NUNZIANTE), som är föremål för förevarande överklagande, slog tribunalen fast att en advokat som är delägare och som företräder den byrå där han är verksam inte uppfyller de krav på oberoende som föreskrivs i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad stadgan för Europeiska unionens domstol), och gjorde därmed en särskilt restriktiv tolkning av fullmakten att företräda en part, vilken skiljer sig från de bestämmelser som är tillämpliga i flertalet av medlemsstaternas rättsordningar.

3. Den andra frågan avser de rättsliga följder som tribunalen har dragit av att sökanden inte har uppfyllt kravet på att dess företrädare ska vara oberoende. Frågan är om tribunalen, genom att avvisa talan med motiveringen att det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, utan att ge sökanden tillfälle att rätta sin ansökan, har tillämpat en rättspraxis som strider mot den rätt till domstolsprövning som garanteras i artikel 47 första och andra styckena i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och mot proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i denna stadga.

4. I detta förslag till avgörande kommer jag att föreslå att domstolen bifaller överklagandet, ogiltigförklarar det överklagade beslutet och återförvisar målet till tribunalen.

5. Jag kommer att förklara varför jag anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den antog att de berörda företrädarna inte uppfyllde kravet på oberoende, utan att fastställa i vilken utsträckning deras ställning som advokater som är delägare uppenbart påverkade deras förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare.

6. Jag kommer dessutom att föreslå att domstolen prövar den tredje grunden, eftersom den ger upphov till en viktig processuell fråga som det nu är nödvändigt att avgöra. Jag anser nämligen att den regel enligt vilken en ansökan som inges av en person, vars ombud inte uppfyller de erforderliga kraven på oberoende, inte kan rättas, och att talan måste avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, innebär att sökandens rätt till domstolsprövning begränsas på orimliga villkor som inte är förenliga med de krav som uppställs i artikel 47 första och andra stycket och artikel 52.1 i stadgan.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Stadgan för Europeiska unionens domstol

7. Artikel 19 första till fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol, som enligt artikel 53 första stycket i samma stadga är tillämplig på tribunalen, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna och unionens institutioner ska vid domstolen företrädas av ett ombud som utses för varje mål; ombudet får biträdas av en rådgivare eller av en advokat.

De andra stater än medlemsstaterna som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet [av den 2 maj 1992], samt Eftas övervakningsmyndighet enligt det avtalet ska företrädas på samma sätt.

Övriga parter ska företrädas av en advokat.

Endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i [EES-avtalet] får företräda eller biträda en part vid domstolen.”

8. I artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs följande:

”Talan ska väckas vid domstolen genom en skriftlig ansökan som är ställd till justitiesekreteraren. Ansökan ska innehålla uppgifter om sökandens namn och hemvist samt den undertecknandes ställning, motpartens eller motparternas namn, tvisteföremålet, yrkanden samt en kort framställning av grunderna för talan.

Ansökan ska i förekommande fall åtföljas av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad eller, i fall enligt artikel 265 [FEUF], av skriftligt bevis om dagen för den anmodan som avses i nämnda artiklar. Om ansökan inte åtföljs av dessa handlingar, ska justitiesekreteraren anmoda vederbörande att inom skälig tid inge dem; dock får talan inte avvisas på den grund att dessa handlingar inkommit först efter det att tiden för att väcka talan har gått ut.”

B. Tribunalens rättegångsregler

9. Artikel 51 i tribunalens rättegångsregler rör ”skyldighet att låta sig företrädas” i mål om direkt talan och har följande lydelse:

”1. En rättegångsdeltagare ska företrädas av ett ombud eller en advokat enligt villkoren i artikel 19 i stadgan.

2. En advokat som företräder eller biträder en rättegångsdeltagare ska till kansliet ge in en handling, av vilken framgår att han eller hon är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES avtalet, såvida inte en sådan handling har getts in för att öppna ett användarkonto i e-Curia.

3. Advokater ska till kansliet ge in en fullmakt från den rättegångsdeltagare som de företräder, om deltagaren är en privaträttslig juridisk person.

4. Om de handlingar som avses i punkt 2 eller den handling som avses i punkt 3 inte ges in, ska justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för den berörda rättegångsdeltagaren inom vilken denne ska ge in handlingarna Löper fristen ut utan att handlingarna har inkommit, ska tribunalen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta formkravet i fråga utgör hinder mot att ta upp talan till prövning respektive mot att beakta den aktuella inlagan eller huruvida den medför att advokaten inte ska anses företräda eller biträda den berörda rättegångsdeltagaren.”

10. I artikel 78 i rättegångsreglerna, med rubriken ”Bilagor till ansökan”, föreskrivs följande i punkterna 5 och 6:

”5. Ansökan ska åtföljas av de handlingar som avses i artikel 51.2 och 51.3.

6. Om ansökan inte uppfyller kraven i punkterna 1–5, ska justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för sökanden inom vilken denne ska ge in de nämnda handlingarna. Löper fristen ut utan att sökanden har avhjälpt bristen, ska tribunalen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta dessa formkrav utgör hinder mot att ta upp talan till prövning.”

11. I artikel 177 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål avseende immateriella rättigheter (avdelning IV), föreskrivs följande:

”1. Överklagandet ska innehålla följande:

…

b) Uppgift om klagandens företrädares ställning och adress.

…

5. Överklagandet ska åtföljas av de handlingar som avses i artikel 51.2 och 51.3.

6. Om överklagandet inte uppfyller kraven i punkterna 3–5, ska justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för klaganden inom vilken denne ska ge in de nämnda handlingarna. Löper fristen ut utan att bristen avhjälpts, ska tribunalen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta formkravet utgör hinder mot att ta upp överklagandet till prövning.”

III. Det överklagade beslutet

12. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 1 juli 2022 väckte Studio Legale Ughi e Nunziante, som är en yrkessammanslutning för advokater, med säte i Rom (Italien), en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av ett beslut av femte överklagandenämnden vid EUIPO den 8 april 2022, genom vilket nämnden bekräftade upphävandet av unionsvarumärket UGHI E NUNZIANTE för alla tjänster utom juridiska tjänster som omfattas av klass 45 i den mening som avses i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

13. Tribunalen fann med stöd av artikel 126 i rättegångsreglerna att det var lämpligt att avgöra målet genom motiverat beslut, utan vidare handläggning av målet i sak, eftersom det var uppenbart att talan inte kunde tas upp till sakprövning.

14. Talan avvisades i huvudsak till följd av att sökanden i förevarande fall var en advokatbyrå som hade utsett tre advokater som var verksamma i advokatbyrån, i egenskap av delägare, till att företräda sökanden vid tribunalen. I punkterna 15–17 i det överklagade beslutet fann tribunalen att dessa advokater inte hade ställning som oberoende tredje man i förhållande till sökanden, vilket krävs enligt artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol.

15. Till stöd för denna bedömning gjorde tribunalen, i punkterna 6 och 7 i det överklagade beslutet, en bokstavstolkning och en kontextuell tolkning av artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol och, i punkterna 9 och 10 i det överklagade beslutet, en analys av de mål som eftersträvas med denna bestämmelse.

16. Tribunalen erinrade dessutom, i punkt 12 i det överklagade beslutet, om att det av domstolens praxis följer att kravet på advokatens oberoende innebär att det inte ska finnas något anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient, inte heller när klienten är en advokatbyrå, och, i punkt 13 i det överklagade beslutet, att det inte krävs att det inte finns några som helst band mellan en advokat och klienten, utan det får inte finnas några band som uppenbart påverkar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare för att tillvarata klientens intressen på bästa sätt. Tribunalen anförde vidare, i punkt 14 i det överklagade beslutet, att skyldigheten att vända sig till tredje part för att företrädas vid unionsdomstolarna innebär att parterna har samma möjligheter till försvar vid dessa domstolar.

17. Slutligen underströk tribunalen, i punkt 18 i det överklagade beslutet, att underlåtenheten att iaktta skyldigheten att låta sig företrädas av en advokat inte ingår bland de krav som kan vara föremål för rättelse efter det att fristen för att väcka talan har löpt ut, i enlighet med artikel 21 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 78.6 i rättegångsreglerna.

IV. Förfarandet vid domstolen

18. Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 20 december 2022 ingav Ughi e Nunziante förevarande överklagande av det överklagade beslutet. Klaganden företräds vid domstolen av fyra advokater, nämligen de tre advokater som företrädde klaganden vid tribunalen och ytterligare en advokat som inte tillhör advokatbyrån Ughi e Nunziante.

19. Genom beslut av den 8 maj 2023 i målet Studio Legale Ughi e Nunziante/EUIPO biföll domstolen delvis överklagandet såvitt avser den andra och den tredje grunden.

20. Ughi e Nunziante har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara det överklagade beslutet och fastställa att Ughi e Nunziante företräddes vid tribunalen med giltig verkan och återförvisa målet till tribunalen för prövning i sak. Klaganden har i andra hand yrkat att domstolen ska fastställa att denna har rätt att fullfölja förfarandet genom att låta sig företrädas av en advokat som uppfyller kraven i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol och återförvisa målet till tribunalen för avgörande i sak. Klaganden har även yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

21. EUIPO har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Ughi e Nunziante att ersätta rättegångskostnaderna. Europeiska kommissionen, som tilläts intervenera till stöd för EUIPO:s yrkanden genom beslut av domstolens ordförande den 18 september 2023, har också yrkat att överklagandet ska ogillas och att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

V. Bedömning

22. Ughi e Nunziante har genom sin andra grund i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av bestämmelserna i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 51 i rättegångsreglerna om företrädande av icke privilegierade sökande vid unionsdomstolarna, genom att slå fast att Ughi e Nunziantes ansökan hade undertecknats av advokater som inte har ställning som ”oberoende tredje part” i förhållande till Ughi e Nunziante.

23. Genom den tredje grunden har klaganden dessutom gjort gällande att tribunalen, genom att avvisa talan med motiveringen att det var uppenbart att den inte kunde tas upp till sakprövning, utan att tillåta klaganden att rätta sin ansökan, har tillämpat en förfaranderegel som varken iakttar klagandens rätt till domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan eller proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i stadgan.

24. Av de skäl som jag nu kommer att redogöra för anser jag att överklagandet kan bifallas såvitt avser den andra grunden, eftersom tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid sin bedömning av den oberoende ställningen hos de advokater som hade befullmäktigats att företräda vid unionsdomstolen. Jag anser att förevarande mål ska återförvisas till tribunalen för en bedömning i detta avseende med iakttagande av domstolens praxis.

25. Jag anser också att det är av nytta och lämpligt för domstolen att pröva den tredje grunden för överklagandet, eftersom den ger upphov till en viktig processuell fråga som enligt min mening måste avgöras av domstolen. Jag anser nämligen att den av tribunalen tillämpade regeln, enligt vilken en ansökan inte kan rättas och en talan ska avvisas på grund av att det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, om sökandens företrädare inte hade den oberoende ställning som krävs i förhållande till sökanden, strider mot artikel 47 första och andra styckena och artikel 52.1 i stadgan.

A. Den andra grunden: Felaktig tolkning av kriteriet ombudets oberoende i den mening som avses i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol

1. Parternas argument

26. Genom sin andra grund har Ughi e Nunziante i huvudsak gjort gällande att tribunalen, i punkterna 16 och 17 i det överklagade beslutet, gjorde en felaktig tolkning av artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 51 i rättegångsreglerna. Klaganden har i detta avseende framfört två invändningar.

27. Den första invändningen avser tillämpningen av artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Klaganden har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att talan inte hade väckts i enlighet med denna bestämmelse, eftersom klaganden hade ingett handlingar som visade att de advokater som klaganden hade valt för att företräda klaganden var behöriga att uppträda i italienska domstolar.

28. Den andra invändningen avser villkoren för tillämpning av artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, bland annat i den mån det enligt denna artikel krävs att parten företräds av en tredje part som uppfyller de krav på oberoende som följer av domstolens praxis.

29. Klaganden har för det första gjort gällande att den aktuella situationen inte kan jämställas med en situation där advokatbyrån företräder sig själv genom sin rättsliga företrädare. Klaganden har i detta sammanhang gjort gällande att den analogi som tribunalen gjorde, i punkt 16 i det överklagade beslutet, med beslutet av den 5 oktober 2017, Hoyng Reimann Osterrieth Köhler Haft Monégier du Sorbier/EUIPO (We do IP.), saknar relevans, eftersom den sökande advokatbyrån företräddes av en advokat som inte bara var delägare i advokatbyrån, utan även var rättslig företrädare för denna. Det mål som avgjordes genom detta beslut avsåg således delägarens ställning som tredje man och inte dennes oberoende. Det mål som avgjordes genom det beslutet rörde därför delägarens ställning som tredje part och inte delägarens oberoende.

30. Klaganden har tillagt att advokatbyrån Ughi e Nunziante har bildats i form av en ”sammanslutning som inte är erkänd som juridisk person” i den mening som avses i artikel 36 i codice civile (civillagen) och är ett rättssubjekt som är självständigt i förhållande till sina medlemmar. Enligt rättspraxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) rör det sig om en kollektiv enhet som utgör en självständig intressegemenskap med tillgångar som skiljer sig från de enskilda medlemmarnas tillgångar och som, även om den inte är en juridisk person, är ett rättssubjekt som regleras av de avtal som ingåtts mellan dess medlemmar.

31. För det andra har klaganden i huvudsak gjort gällande att de delägare som klaganden har utsett för att företräda vederbörande vid unionsdomstolarna uppfyller kravet på oberoende.

32. Först och främst har klaganden erinrat om antagandet att syftet med juridiska ombud vid domstol är att skydda klientens intressen och, i synnerhet, dennes rätt till domstolsprövning. I detta sammanhang är det endast de fall där det är uppenbart att ombudet inte är i stånd att utföra detta uppdrag som ska sanktioneras.

33. Klaganden har i detta avseende gjort gällande att det val av advokat som den rättsliga företrädaren för en advokatbyrå, som har erhållit auktorisation som advokat, gör är ett privat val som görs med fullständig kännedom om omständigheterna. I förevarande fall var klaganden beslut att befullmäktiga advokater som var delägare i den yrkessammanslutning som Ughi e Nunziante utgör väl genomtänkt och medvetet, eftersom vederbörande avsåg att säkerställa kontinuiteten vad gäller företrädandet av en advokat (att företräda klaganden vid de italienska domstolarna och vid EUIPO:s instanser gav inte upphov till några svårigheter) och att prioritera kunskap om och sekretess för utredningsakten, vilket utgjorde legitima intressen.

34. Vidare har klaganden kritiserat tribunalen för att den grundade sin bedömning på axiomet att en advokat som är delägare i en advokatbyrå som han företräder till sin natur inte uppfyller kravet på oberoende.

35. Klaganden har hävdat att även om begreppet advokat, i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, ska tolkas självständigt, ska däremot kriterierna för fastställande av advokatens oberoende, det vill säga avsaknaden av ett anställningsförhållande och hänvisningen till yrkesregler och etiska regler, bedömas med beaktande av relevant nationell lagstiftning, särskilt i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området.

36. Vad gäller det första kriteriet har klaganden hävdat att det inte finns något anställningsförhållande eller något underordnat förhållande mellan den yrkessammanslutning som Ughi e Nunziante utgör och de advokater som är delägare i denna. Klaganden har understrukit att utövandet av advokatyrket i Italien organiskt sett är oförenligt med anställning. Det ska således göras åtskillnad mellan förevarande mål och det mål som avgjordes genom beslut av den 13 maj 2020, Pontinova/EUIPO – Ponti & Partners (pontinova), där ombudet för Ponti & Partners, SLP, var anställd vid den advokatbyrån, varför det förelåg ett anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient vilket var oförenligt med kravet på oberoende. I förevarande fall är advokaten i enlighet med artikel 2.1 i legge n. 247 – Nuova disciplina dell’ordinamento della professione forense (lag nr 247 om reglering av advokatyrket) av den 31 december 2012 en egenföretagare. En inskrivning i advokatsamfundet, vilket enligt artikel 2.3 i nämnda lag krävs för utövande av advokatyrket, är oförenlig med ett underordnat anställningsförhållande.

37. Vad gäller det andra kriteriet har klaganden hävdat att det inte finns något band som uppenbart påverkar dess advokaters förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare. Klaganden har för det första preciserat att uppgiften att företräda klaganden som utförs av dess medlemmar är förenlig med relevant nationell lagstiftning och med yrkesetiska regler, som föreskriver ett krav på oberoende.

38. Klaganden har vidare understrukit att förekomsten av ett föreningsband inte är tillräcklig i den mening som avses i domstolens praxis för att de aktuella ombuden ska anses befinna sig i en situation som uppenbart påverkar deras förmåga att försvara sina klienters intressen. Medlemmarna i den yrkessammanslutning som Ughi e Nunziante utgör var nämligen inte underkastade någon kontroll över de juridiska tjänster som tillhandahållits, vilket skiljer det aktuella målet från det mål som avgjordes genom domen av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, i vilket den advokat som var medarbetare var underställd den delägare som var byråns grundare och stod under dennes faktiska kontroll. Ställningen som medarbetare och delägare i en advokatbyrå är för övrigt inte jämförbar och skiljer sig starkt åt i fråga om den självständighet och oberoende som delägarna behåller i sin helhet, även i förhållande till den struktur som de företräder.

39. Klaganden har slutligen understrukit att ställningen som medlem i den yrkessammanslutning som Ughi e Nunziante utgör inte medför någon intressekonflikt utan snarare kännetecknas av en intressegemenskap, vilket enligt domstolens praxis inte innebär att ombuden saknar förmåga att försvara sin klient. Vidare finns det ingen omständighet som tyder på att ombuden, i egenskap av delägare i den yrkessammanslutning som de företräder, skulle ha utsatts för någon form av yttre påtryckningar eller inblandning från tredje man, vilket skulle kunna påverka deras självständighet och oberoende bedömning.

40. EUIPO har tillbakavisat klagandens påståenden, med stöd av kommissionen.

2. Bedömning

a) Den första invändningen: Felaktig tillämpning av artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol

41. Jag anser, i likhet med klaganden, att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkt 17 i det överklagade beslutet när den fann att ”talan … inte har väckts i enlighet med artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol”, trots att det inte har bestritts att var och en av dess ombud uppfyllde kravet i artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Sistnämnda var nämligen behöriga att uppträda som advokater vid italienska domstolar och hade ingett handlingar till tribunalen som styrkte deras förmåga i detta avseende.

42. Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis är de krav som anges i artikel 19 tredje stycket respektive artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol visserligen kumulativa, men även åtskilda. Enligt det första kravet i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska icke privilegierade parter företrädas av en advokat, medan det enligt andra villkoret i artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol krävs att advokaten är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet.

43. Eftersom det inte var fråga om de berörda ombudens rätt att uppträda inför en domstol i en medlemsstat, kunde tribunalen inte rimligen grunda sitt beslut att avvisa talan på grund av att det var uppenbart att den inte kunde tas upp till sakprövning på artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

b) Den andra invändningen: Felaktig tillämpning av artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol

44. Den andra invändningen rör frågan om företrädandet av advokatbyråer vid unionsdomstolarna i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Domstolen har i sin praxis fastställt två principer avseende uppgiften och kravet på att företräda en juridisk person vid domstol: principen att den juridiska personen ska företrädas av en tredje part och principen att advokaten ska uppfylla kriteriet om oberoende.

1) De principer i rättspraxis som reglerar företrädande av juridiska personer vid unionsdomstolen

45. Jag kommer inte återigen gå in på tillkomsten av denna rättspraxis eller till de många svårigheter som dess genomförande kan ha medfört, för vilket generaladvokaten Bobek har redogjort fullständigt i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA. Det är under inverkan av generaladvokaten Bobek och generaladvokaten Emilious som lämnade sitt förslag till avgörande i målet Universität Bremen/REA som domstolen gav sin praxis en ny inriktning.

46. Enligt nuvarande rättspraxis måste följande krav vara uppfyllda när en part företräds av en ”advokat” i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

47. För det första får en ”part”, oavsett ställning, inte uppträda ensam vid en unionsdomstol utan måste vända sig till en tredje part. Det rör sig om ett processuellt krav som ingår bland de överväganden rörande tvingande rätt som domstolen är skyldig att pröva ex officio. Eftersom det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i domstolens rättegångsregler föreskrivs någon avvikelse eller något undantag från denna skyldighet, anser domstolen att en advokat som är behörig att uppträda inför en nationell domstol inte kan företräda sig själv och, när det gäller en juridisk person, anser domstolen att den juridiska personen inte får låta sig företrädas av sin rättsliga företrädare. I motsats till de bestämmelser som är tillämpliga på ombud som företräder advokatbyråer vid nationella domstolar framgår det således av EU-domstolens praxis att advokatbyråerna inte kan företrädas av sin rättsliga företrädare vid unionsdomstolarna.

48. Såsom tribunalen med rätta erinrade om i punkt 8 i det överklagade beslutet ska ett sådant företrädande av en advokat, å ena sidan förhindra att privata parter själva uppträder inför domstol utan att anlita en mellanhand och, å andra sidan, säkerställa att juridiska personer försvaras av någon som är tillräckligt oavhängig i förhållande till den juridiska person som denne företräder, på ett sätt som säkerställer en god rättskipning, men framför allt helt oavhängigt på bästa sätt skydda och försvara huvudmannens intressen med iakttagande av lag och yrkesetiska regler.

49. För det andra definieras kravet på oberoende mot bakgrund av två villkor.

50. Det första villkoret innebär att det inte får föreligga något anställningsförhållande mellan advokaten och hans klient (den ”negativa” definitionen).

51. Det andra villkoret hänvisar till advokatens yrkesregler (den ”positiva” definitionen). Enligt domstolen ska skyldigheten att vara oberoende förstås så, att den inte omfattar samtliga band som en advokat kan ha med klienten, utan endast sådana band som uppenbart påverkar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare för att tillvarata klientens intressen på bästa sätt, med iakttagande av lag och yrkesetiska regler. Tribunalen anser att unionsdomstolen i detta avseende ska utöva en begränsad kontroll och enbart avvisa en talan där det framstår som uppenbart att advokaten inte kan utföra sitt uppdrag som försvarare. Domstolen har hänvisat till ”brister i hur klienten företräds” som kräver att advokaten avlägsnas från sitt uppdrag i klientens intresse. En sådan rättspraxis innebär enligt min mening att unionsdomstolen på ett motiverat sätt ska visa att det finns allvarliga och berättigade skäl att betvivla advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag som ombud. Endast sådana skäl bör göra det möjligt att begränsa enskilda personers rätt att låta sig företrädas av en advokat som vederbörande själv har valt.

52. Det är mot bakgrund av dessa principer som det ska prövas huruvida det finns fog för klaganden andra invändning.

2) Tillämpning i förevarande mål

53. Det framgår av skälen i punkt 15 i det överklagade beslutet att sökanden, som är en yrkessammanslutning för advokater, som ombud vid tribunalen har utsett tre advokater som är delägare i sammanslutningen. Den fullmakt som hade utfärdats av Ughi e Nunziante har undertecknats av den rättsliga företrädaren för denna yrkessammanslutning, nämligen Roberto Leccese.

54. Ughi e Nunziante har förklarat att valet av företrädare i domstol var ett privat val och att det gjordes på ett genomtänkt och medvetet sätt av jurister mot bakgrund av dess legitima intressen. Klaganden har i detta avseende gjort gällande att detta val gjordes för att säkerställa kontinuiteten vad gäller yrkessammanslutningens företrädande av en advokat vid domstol och gjorde det möjligt för sammanslutningen att vid unionsdomstolen företrädas av advokater som den ansåg vara kvalificerade, eftersom de hade exakt kännedom om handlingarna i det mål i vilket de tidigare hade fört talan vid italienska domstolar och vid EUIPO:s överklagandenämnd, och skulle tillvarata samma intressen. Det ska preciseras att det såväl vid de italienska domstolarna som vid EUIPO:s överklagandenämnd verkade stå klart att en advokatbyrå kunde företrädas av en av dess medlemmar.

55. I punkt 17 i det överklagade beslutet slog tribunalen emellertid fast att ansökan hade undertecknats av advokater som inte var ”oberoende tredje part” i förhållande till Ughi e Nunziante. Tribunalen grundade sig på det antagande som anges i punkt 16 i det överklagade beslutet, att ”ställningen som advokat som är delägare i advokatbyrån, som är sökande i förevarande fall, … inte är förenligt med de krav på oberoende som ställs för att företräda advokatbyrån vid tribunalen”.

56. Jag anser emellertid att ett sådant vagt och kategoriskt uttalande, som leder till att villkoren för företrädande av advokatbyråer vid unionsdomstolen skärps, inte är förenligt med domstolens praxis.

57. Medan domstolen grundar sig på en presumtion om advokatens oberoende, fastställer tribunalen här en presumtion om beroendeställning.

58. Även om domstolen kräver att det ska visas att det föreligger band som uppenbart påverkar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare, konstaterar domstolen att tribunalen i förevarande fall inte har visat detta, när den har grundat sitt resonemang på deras ställning som advokater som är delägare i den yrkessammanslutning för advokater som Ughi och Nunziante utgör.

59. Även om Ughi e Nunziante analogt har hänvisat till beslutet av den 5 oktober 2017, Hoyng Reimann Osterrieth Köhler Haft Monégier du Sorbier/EUIPO (We do IP.), anser jag inte att en sådan hänvisning kan ligga till grund för dess resonemang.

60. För det första slog tribunalen i det beslutet fast att en advokat som är delägare i den advokatbyrå som advokaten företräder inte kan betraktas som en tredje part som helt oberoende ska biträda klienten i enlighet med dennes behov, med hänsyn till advokatens roll i Europeiska unionens rättsordning. Tribunalen preciserade att den skyldighet som åläggs en part, även i egenskap av advokat, att anlita en tredje part för att låta sig företrädas vid unionsdomstolarna ger parterna samma möjligheter till försvar vid dessa domstolar, oberoende av deras yrkestillhörighet, och att den således är ägnad att säkerställa likabehandlingsprincipen.

61. Jag instämmer emellertid inte i detta resonemang. Även om det mål som tribunalen har hänvisat till är att säkerställa principen om jämlikhet mellan ”parterna” och på så sätt säkerställa samma möjligheter till försvar vid unionsdomstolen, anser jag att tribunalens ståndpunkt i själva verket är striktare än den som skulle ha antagits med avseende på varje annan ”part” i förfarandet. Detta resonemang bortser nämligen från de särdrag som är utmärkande för advokatbyråer, vilka, enligt min mening, skiljer dem från alla andra juridiska personer. Det ligger i sakens natur att en advokatbyrå inte har samma möjlighet till försvar, inte bara på grund av sitt verksamhetsföremål, nämligen att säkerställa försvaret för enskilda och företräda dem vid domstol, utan även på grund av sin struktur, vilken samlar jurister och i synnerhet advokater som är behöriga att uppträda inför nationella domstolar, och som är underkastade specifika yrkesetiska regler.

62. För det andra framgår det av handlingarna i det mål som avgjordes genom beslutet av den 5 oktober 2017, Hoyng Reimann Osterrieth Köhler Haft Monégier du Sorbier/EUIPO (We do IP.), att den advokat som var delägare även var rättslig företrädare för advokatbyrån. Den rättspraxis som tribunalen grundade sig på i det beslutet har dessutom samband med situationer där en enskild advokat har företrätt sig själv.

63. I förevarande fall föreligger det inte någon sådan sammanblandning vad gäller ställningen, eftersom Ughi e Nunziante inte företräds av sin rättsliga företrädare inför unionsdomstolen.

64. Den analogi som tribunalen har gjort innebär följaktligen att den omständigheten att en advokatbyrå företräds av sin rättsliga företrädare eller av en annan advokat som är delägare är tillräcklig för att det i båda fallen ska anses att advokatbyrån inte uppfyller villkoren för företrädande i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

65. Såsom framgår av forskningsrapporten 24/005 är det endast den franska lagstiftningen som grundar sig på en så restriktiv tolkning av fullmakten att företräda advokatbyråer. Enligt bestämmelserna i fransk rätt är det förbjudet för en advokat som är delägare att företräda den advokatbyrå i vilken han är verksam och som är part i ett mål, på grund av att han innehar en ställning som både företagsledare och aktieägare/delägare i alla de juridiska former som en advokatbyrå kan ha. Advokatbyrån måste därför låta sig företrädas av en advokat som inte tillhör advokatbyrån. De franska förfarandereglerna förefaller däremot utgöra ett undantag. Det verkar som om advokatbyråer, i flertalet av de nationella rättssystemen, när det enligt de processuella bestämmelserna krävs att en enskild ska företrädas av en advokat, är befriade från kravet att låta sig företrädas när de är parter i förfarandet, eftersom de inte längre behöver anlita tredje part för att försvara sina intressen och kan företrädas av en av sina medlemmar.

66. Tribunalens synsätt återspeglar en särskilt restriktiv tolkning av villkoren för företrädande av advokatbyråer vid unionsdomstolen genom att skapa en presumtion om beroendeställning, eftersom den fråntar dessa byråer möjligheten att låta sig företrädas av en annan delägare än den rättsliga företrädaren, oberoende av advokatbyråernas rättsliga form, de nationella bestämmelser som reglerar utövandet av advokatyrket samt formerna för delägarnas samarbete och deltagande i dessa strukturer.

67. Det kan vidare konstateras att tribunalen inte har gjort det möjligt för Ughi e Nunziante att vederlägga denna presumtion om de berörda företrädarnas beroendeställning genom att ge denna advokatbyrå möjlighet att klargöra arten och omfattningen av sina förbindelser med dessa företrädare, vilka, som jag erinrar om, inte är dess rättsliga företrädare. Tribunalen hade kunnat vidta en åtgärd för processledning, vilket den i allmänhet gör i ett sådant fall.

68. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att klaganden ges en sådan möjlighet mot bakgrund av de rättsliga slutsatser som tribunalen har dragit av att kravet på oberoende inte har iakttagits, vilket jag kommer att återkomma till i samband med prövningen av den tredje grunden.

69. Detta förefaller mig vara lika viktigt med hänsyn till skillnaderna i de nationella bestämmelser som reglerar utövandet av detta yrke. Domstolen har redan framhållit detta i domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl., och nyligen erinrat om detta i domen PJ och PC/EUIPO, samt i beslutet Kirimova/EUIPO och i beslutet av den 15 februari 2023, Fundacja Instytut na rzecz Kultury Prawnej Ordo Iuris/parlamentet. I de sistnämnda besluten, i vilka domstolen hade att uttala sig om juridiska ombuds oberoende, underströk domstolen att ”advokatyrket utövas i olika former, från enskild verksamhet till verksamhet i stora internationella advokatbyråer, och att det ankommer på delägarna i advokatbyråerna att fritt fastställa formerna för deras samarbete och avtalsförhållanden, under förutsättning att de följer lag, nationella yrkesregler och etiska regler”. En advokat kan således utöva advokatyrket som anställd hos en annan advokat, i en sammanslutning av advokater eller ett advokatbolag eller i ett offentligt eller privat företag. Beroende på omständigheterna och advokatbolagets form kan delägaren utöva ett avgörande inflytande på advokatbyråns beslut på grund av sitt deltagande i kapitalet (genom innehav av aktier eller andelar i bolaget) eller i dess förvaltningsorgan (genom innehav av rösträtt).

70. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den antog att ombuden i fråga inte uppfyllde kravet på oberoende, utan att fastställa i vilken utsträckning deras ställning som delägare uppenbart påverkade deras förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare.

71. Jag föreslår därför att domstolen finner att den andra grunden för överklagandet kan godtas och i denna del återförvisar överklagandet till tribunalen för bedömning.

72. I detta sammanhang ankommer det på tribunalen att bedöma samtliga uppgifter som klaganden har lämnat, inte bara avseende klagandens juridiska form, de nationella bestämmelser som reglerar utövandet av advokatyrket i Italien samt formerna för delägarnas samarbete och deltagande i dessa strukturer, utan även föremålet för tvisten.

73. Vad beträffar frågan huruvida den aktuella situationen kan likställas med att föra sin egen talan, ska det beaktas att Ughi e Nunziante är ett rättssubjekt som är självständigt i förhållande till sina medlemmar och inte företräds av sin rättsliga företrädare, Leccese, som även är ansvarig för förvaltningen av denna sammanslutning, utan av tre delägare i advokatbyrån, som har befullmäktigats av honom, som inte är anställda hos den yrkessammanslutning som Ughi e Nunziante utgör.

74. Det ska även prövas huruvida det föreligger ett anställningsförhållande mellan klaganden och dess företrädare som kan vederlägga presumtionen att de sistnämnda är oberoende. Klaganden har i detta avseende understrukit att i enlighet med de yrkesetiska regler som är tillämpliga på utövandet av advokatyrket i Italien, och särskilt artikel 2.1 och 2.3 i lag nr 247/2012, är de advokater som företräder klaganden inte anställda hos denna yrkessammanslutning. En inskrivning i advokatsamfundet skulle vara oförenlig med ett underordnat anställningsförhållande och advokaterna skulle utöva advokatyrket som egenföretagare. Klaganden har tillagt att enligt artikel 4.1 i lag nr 247/2012 får deltagande i en sammanslutning av advokater inte påverka advokatens självständighet, frihet och intellektuella oberoende eller bedömning vid fullgörandet av det uppdrag som vederbörande har anförtrotts.

75. När det gäller frågan huruvida den ”koppling” som finns mellan klaganden och dess företrädare uppenbart är av sådan art att det strider mot kravet på oberoende och kännetecknar ”brister i hur klienten företräds”, är det riktigt att domstolen har slagit fast att en advokat inte är tillräckligt oberoende i förhållande till den juridiska person som advokaten företräder om advokaten har betydande administrativa och ekonomiska befogenheter inom denna juridiska person, eller den advokat som har höga ledande befattningar inom den juridiska person som advokaten företräder, eller den advokat som äger aktier i det bolag han företräder och som är styrelseordförande, inte är tillräckligt oberoende. Motsvarande gäller för en advokat som innehar chefspositioner hos den juridiska person som advokaten företräder eller en advokat som äger aktier i det bolag som vederbörande företräder och i vilket advokaten är styrelseordförande.

76. I förevarande fall har Ughi e Nunziante understrukit att den har formen av en yrkessammanslutning, att dess företrädare inte är anställda och att de inte är underkastade någon kontroll vad gäller de juridiska tjänster som de tillhandahåller. Det framgår dessutom av klagandens överklagande att advokater i Italien enligt codice deontologico forense (uppförandekodex för advokater) ska avstå från all yrkesverksamhet när denna kan leda till en intressekonflikt. Enligt italiensk rättspraxis påverkar en intressekonflikt giltigheten av en fullmakt inte bara när denna konflikt har uppkommit, utan även om den endast är potentiell, det vill säga per definition är bunden till förhållandets art och föremålet för tvisten.

77. Det ska slutligen avgöras huruvida den yrkesverksamhet som ombuden för Ughi e Nunziante utövar inom ramen för denna yrkessammanslutning kan påverka deras oberoende, på grund av att det finns ett gemensamt intresse av att tvisten löses och en risk för att deras uppfattning i alla fall till en del, påverkas av deras arbetsmiljö. EUIPO har i sin svarsinlaga påpekat att de gemensamma intressena som parten i en tvist och dennes advokat har inte nödvändigtvis innebär att partens rättigheter skyddas bättre. I domen av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, som bekräftades i beslutet Kirimova/EUIPO, slog domstolen emellertid fast att förekomsten av gemensamma intressen i utgången av en tvist mellan uppdragsgivaren och detta ombud inte räcker för att fastställa att ombudet inte har kunnat utföra det uppdrag som anförtrotts honom på ett korrekt sätt. I förevarande fall ska således hänsyn tas till föremålet för tvisten, vilket avser en begäran om upphävande av EU-varumärket UGHI E NUNZIANTE som ursprungligen ingavs av Giovanni Maria Ughi och Giovanni Battista Nunziante (den förstnämnde har avlidit och den sistnämnde har grundat en annan advokatbyrå: Nunziante Magrone).

78. Jag anser att det ankommer på tribunalen att göra denna bedömning med beaktande av samtliga tillgängliga omständigheter.

B. Den tredje grunden: Huruvida det föreligger en oproportionerlig begränsning av rätten till domstolsprövning i strid med artikel 47 första och andra styckena och artikel 52.1 i stadgan

79. Den tredje grunden avser i huvudsak huruvida de rättsliga följderna av ett åsidosättande av kravet på att advokater ska vara oberoende när de företräder sökanden vid unionsdomstolen är förenliga med stadgan.

1. Parternas argument

80. Ughi e Nunziante har hävdat att en förfaranderegel enligt vilken en ansökan som ingetts i strid med kravet på oberoende inte kan rättas, och att talan ska avvisas, eftersom den inte kan tas upp till sakprövning, varken respekterar den rätt till domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan, proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i stadgan, medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner eller medlemsstaternas nationella lagstiftning och praxis.

81. Klaganden har särskilt kritiserat tribunalen för att ha gjort en alltför restriktiv tolkning av rättegångsreglerna och för att inte ha beaktat att kravet på advokatens oberoende följer av rättspraxis och inte nämns uttryckligen i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

82. Klaganden har understrukit att det är paradoxalt att en underlåtenhet att iaktta bestämmelser som reglerar väckande av talan och som uttryckligen anges i den relevanta lagstiftningen kan avhjälpas, medan en sådan möjlighet är utesluten vid brister när det gäller företrädandet som följer av ett åsidosättande av kravet på advokatens oberoende, vilket emellertid inte uttryckligen föreskrivs i denna lagstiftning, i strid med artikel 52 i stadgan.

83. EUIPO har bestritt klaganden argument, med stöd av kommissionen. Till stöd för sina argument har EUIPO och kommissionen i huvudsak åberopat domen PJ och PC/EUIPO, som tribunalen lade till grund för sitt resonemang.

2. Bedömning

84. Av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan anser jag att regeln enligt vilken en ansökan som inges av en person vars ombud inte uppfyller kraven på oberoende inte kan rättas, och att talan ska avvisas eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, enligt rådande läge i praxis begränsar klagandens rätt till domstolsprövning på villkor som inte är förenliga med kraven i artikel 47 första och andra styckena och artikel 52.1 i stadgan.

85. Jag delar således den uppfattning som redan har uttryckts i detta avseende av generaladvokaten Bobek i hans förslag till avgörande i de förenade målen Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA samt av generaladvokaten Emiliou i hans förslag till avgörande i målet Universität Bremen/REA.

86. Såsom framgår av domen av den 26 september 2024, Ordre des avocats du barreau de Luxembourg, och domen av den 2 oktober 2024, Ordre des avocats à la cour de Paris et Couturie mot rådet, som domstolen respektive tribunalen har meddelat, är syftet med företrädandet av en advokat vid rättegång (eller, för att använda ordalydelsen i rättspraxis, den ”grundläggande uppgift i ett demokratiskt samhälle” som ”advokater anförtros” att bidra till ett väl fungerande rättsväsende samt att säkerställa skyddet och försvaret av den enskildes intressen. Detta syfte innebär enligt min mening att den enskilde måste ges möjlighet att rätta sin ansökan för det fall att den företrädare som har valts inte uppfyller kravet på oberoende.

87. Jag erinrar om att principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som tillerkänns enskilda genom unionsrätten är av avgörande betydelse och utgör en allmän princip för unionsrätten som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Denna princip har stadfästs såväl i artikel 47 i stadgan som i artikel 6 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

88. Möjligheten att faktiskt kunna göra gällande sina rättigheter vid domstol innebär inte bara en rätt för var och en att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas av en advokat, utan även en rätt för den enskilde att kunna få sin sak prövad i domstol för att kunna göra gällande sina anspråk och få till stånd en domstolsprövning i såväl tvistemål som brottmål. Domstolen har dessutom slagit fast att ”skyldigheten för en ’part’ att låta sig företrädas av en advokat varken påverkar sökandens rätt till ett effektivt rättsmedel, rätt till en opartisk domstol eller rätt till en rättvis rättegång”. Detta får emellertid inte leda till en paradoxalt motsatt situation, där en part, som enligt lag är skyldig att låta sig företrädas av en advokat, slutgiltigt nekas tillgång till domstolen på grund av ett fel i valet av denna advokat, ett fel som den inte kan avhjälpa. En sådan situation kan inte godtas.

89. Rätten till domstolsprövning framstår visserligen inte som en absolut rättighet, eftersom den kan begränsas genom villkor för upptagande till sakprövning. I enlighet med artikel 52.1 i stadgan ska sådana begränsningar vara föreskrivna i lag, respektera det väsentliga innehållet i den berörda rättigheten och, med beaktande av proportionalitetsprincipen, vara lämpliga och nödvändiga för att uppfylla de mål av allmänt intresse som eftersträvas eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Det ska i detta avseende erinras om att kravet på att samtliga begränsningar i utövandet av grundläggande rättigheter ska vara ”föreskrivna i lag”, enligt fast rättspraxis innebär att den författning eller annan föreskrift som gör ingreppet i rättigheterna möjligt själv definierar räckvidden av begränsningen i utövandet av den aktuella rättigheten.

90. Dessa villkor är kumulativa.

91. Jag kan dock konstatera att regeln att en ansökan inte får rättas, och att talan ska avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, om sökandens ombud inte, såsom krävs, är oberoende i förhållande till sökanden, är en begränsning som inte uttryckligen föreskrivs i lag och som enligt min mening i huvudsak har sin grund i rättspraxis.

92. Vad för det första gäller stadgan för Europeiska unionens domstol och rättegångsreglerna nämns inte i någon av dessa kravet på advokatens oberoende och, med desto större skäl, inte heller de rättsliga följderna av ett åsidosättande av detta krav.

93. I artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, till vilken det hänvisas i artikel 51.1 i rättegångsreglerna, föreskrivs endast att icke-privilegierade parter ”ska företrädas av en advokat”. Stadgan för Europeiska unionens domstol innehåller således ingen hänvisning till kravet på advokatens oberoende, medan detta krav har uppställts som ett villkor i rättspraxis för att talan ska kunna tas upp till sakprövning. En sådan situation kan skapa en viss förvirring hos enskilda vad gäller ordningen om hur de ska företrädas vid unionsdomstolen. Domstolen har visserligen medgett att begränsningen av en grundläggande rättighet kan ges en lydelse som är tillräckligt öppen för att möjliggöra en anpassning till olika situationer och förändrade omständigheter. Jag anser emellertid inte att artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan tolkas så, att det för att talan ska kunna tas upp till sakprövning krävs att företrädaren har alla garantier för oberoende, utan att åsidosätta rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, vilka kräver att en förfaranderegel ska vara tillräckligt klar och tydlig och att den enskilde kan förutse hur den kommer att tillämpas.

94. Jag vill framhålla att kravet angående advokaters behörighet att uppträda inför nationella domstolar, och kravet att dennes fullmakt ska vara rättsenlig uttryckligen regleras i artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt i artikel 51.2 och 51.3 i rättegångsreglerna. Såsom generaladvokaten Bobek påpekade i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA finns det inget hinder för att uppställa kriterier så att de potentiella följderna av valet av juridisk företrädare är förutsebara för de sökande.

95. Vad för det andra gäller de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler av den 20 maj 2015, i deras ändrade lydelse av den 17 oktober 2018, angavs i punkt 78 i dessa att ”[de]n företrädare som ger in inlagor via e-Curia [vilket var fallet i förevarande mål] måste uppfylla samtliga krav enligt artikel 19 i stadgan och ska, om det är fråga om en advokat, ha en sådan oberoende ställning i förhållande till den företrädda rättegångsdeltagaren som krävs”.

96. Även om de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler, enligt sjätte skälet och punkt 104 i dessa, återfinns bland de normer vars efterlevnad justitiesekreteraren ska säkerställa, tillsammans med bestämmelserna i stadgan för Europeiska unionens domstol och rättegångsreglerna, kan de emellertid inte anses utgöra en ”lag” i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan. Dessa praktiska genomförandebestämmelser till tribunalens rättegångsregler har antagits med tillämpning av artikel 224 i rättegångsreglerna av tribunalens ordförande och justitiesekreterare och har till syfte att förklara, precisera och komplettera vissa bestämmelser i rättegångsreglerna för att säkerställa insyn, rättssäkerhet och ett korrekt genomförande av rättegångsreglerna. Enligt skäl 4 i de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler ska bestämmelserna göra det möjligt för rättegångsdeltagarnas företrädare att ta hänsyn till omständigheter som unionsdomstolen måste beakta, i synnerhet omständigheter som rör ingivande av inlagor. Detta framgår av användningen av den samordnande konjunktionen ”och” i punkt 78 i de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler, vilken inbegriper det krav på advokatens oberoende som tribunalen och domstolen har slagit fast i sin praxis.

97. De praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler gör det visserligen möjligt att informera enskilda och deras ombud, eftersom de offentliggörs på unionens samtliga officiella språk i Europeiska unionens officiella tidning, tillsammans med rättegångsreglerna. Jag anser dock inte att denna information är tillräckligt fullständig och transparent. Det förhållandet att företrädaren inte har en oberoende ställning utgör enligt rättspraxis ett absolut hinder för att uppta talan till prövning som inte kan avhjälpas, medan begreppet ”oberoende” inte är lätt att definiera och det finns inte heller någon uppgift om de rättsliga följderna av en bristande oberoende ställning. Även om det i detta avseende i de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler i punkterna 101–103 och i bilagorna 1–3 på ett uttömmande sätt anges i vilka fall justitiesekreteraren kan avhjälpa brister i en ansökan, kan det konstateras att inget nämns om det fall där en ansökan har ingetts av en person vars ombud inte uppfyller de krav på oberoende som uppställs.

98. De praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler omarbetades visserligen den 10 juli 2024, detta medför dock ingen annan slutsats. I punkt 73 i de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler föreskrivs numera att ”[e]n företrädare måste uppfylla samtliga krav enligt artikel 19 i stadgan och ska, om det är fråga om en advokat eller en universitetslärare, ha en sådan oberoende ställning i förhållande till den företrädda rättegångsdeltagaren som krävs”. I de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler definieras dock inte de processuella följderna av att kravet på advokatens oberoende inte har iakttagits.

99. Mot bakgrund av det ovan anförda kan det således konstateras att detta villkor för upptagande till sakprövning, som leder till att tillgången till domstolsprövning hindras, inte föreskrivs i lag i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.

100. Sökanden bör emellertid få tydlig information om detta, särskilt i en miljö som präglas av en mångfald av villkor för företrädande inför nationella domstolar och överklagandeorgan vid unionens specialiserade organ och byråer.

101. Dessa överväganden är i princip tillräckliga för att konstatera att tribunalen har åsidosatt artikel 47 första och andra styckena och artikel 52.1 i stadgan, med hänsyn till att de villkor som anges i sistnämnda artikel är kumulativa.

102. Jag kommer emellertid att göra ytterligare två anmärkningar.

103. För det första anser jag att den regel i rättspraxis enligt vilken en ansökan som inges av en person vars företrädare inte uppfyller erforderliga krav på oberoende inte kan avhjälpas, och att talan ska avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning, kan påverka det väsentliga innehållet i rätten till ett effektivt rättsmedel vid unionsdomstolen. Genom att inte låta sökanden rätta sin ansökan, har denne inte möjlighet att få till stånd en domstolsprövning vid behörig domstol av det beslut som överklagandenämnden vid EUIPO har fattat avseende sökanden.

104. För det andra anser jag att denna regel inte är lämplig med hänsyn till det mål som eftersträvas med den och att den överskrider gränserna för vad som är nödvändigt för att förfarandet ska kunna genomföras på ett korrekt sätt.

105. Även om syftet med att företrädas av en oberoende advokat framför allt är att säkerställa att den enskildes intressen skyddas och försvaras på bästa sätt, strider en sådan regel mot detta syfte, eftersom den automatiskt innebär att den enskildes talan inte kan tas upp till sakprövning, utan att detta är nödvändigt för att förfarandet ska kunna genomföras på ett korrekt sätt. Syftet med de principer som domstolen har slagit fast är att i klientens intresse utestänga ombudet från att företräda klienten och inte att utestänga klienten från domstolen. Enligt min mening innebär denna regel följaktligen, bildligt talat, att man hamnar ur askan i elden, eftersom den enskilde, som i förhållande till domaren är den enda parten i förfarandet, fråntas möjligheten att rätta till ett fel som påverkar hans företrädande, medan hans advokat a priori endast förutsätts ha ”en roll som mellanhand till fördel för [vederbörande]”. Den aktuella begränsningen är enligt min mening än mer restriktiv, eftersom en enskild fråntas varje möjlighet att överklaga ett beslut och på ett ändamålsenligt sätt framföra sin ståndpunkt i ett senare förfarande vid unionsdomstolen. En sådan situation skapar uppenbarligen en lucka i domstolsskyddet för fysiska och juridiska personer vid unionsdomstolen, vilket påverkar det nödvändiga sammanhanget i det system för domstolsskydd som föreskrivs i unionsrätten.

106. Denna bedömning ligger i linje med den rättspraxis som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har utvecklat avseende iakttagandet av artikel 6.1 i Europakonventionen.

107. Enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) kräver den ”rätt till en domstol” som stadfästs i artikel 6 i Europakonventionen att enskilda garanteras en faktisk rätt till domstolsprövning av avgöranden som rör deras civila rättigheter och skyldigheter. Den har emellertid medgett att denna rätt inte är absolut och att den kan begränsas, bland annat vad gäller villkoren för upptagande till sakprövning av talan. Europadomstolen har i detta sammanhang prövat huruvida den aktuella förfaranderegeln medför ”uppenbart orimliga följder” och utgör ett oproportionerligt hinder för sökandenas rätt till domstolsprövning. I sin dom av den 11 februari 2014, Maširević/Serbien, slog Europadomstolen emellertid fast att en alltför sträng tolkning av nationella processuella bestämmelser om obligatoriskt juridiskt företrädande stred mot artikel 6 i Europakonventionen och, i det fallet, rätten att få sin sak prövad inför domstol när en talan som hade anhängiggjorts av en sökande – en verksam advokat – avvisades och därmed hindrade att sökandens talan prövades fullständigt i sak.

108. Såsom framgår av den jämförande analys som gjordes i forskningsrapporten 24/005 föreskriver ett flertal av medlemsstaterna att de processuella åtgärder som har vidtagits i strid med reglerna om kravet på oberoende vid företrädandet av en advokatbyrå är giltiga, eftersom en sådan giltighet inte kan ifrågasättas. Även om fransk civilrätt och förvaltningsrätt skiljer sig åt genom att det föreskrivs att ett sådant åsidosättande utgör ett materiellt fel som kan medföra att talan inte kan tas upp till sakprövning, kan denna överträdelse likväl, enligt förvaltningsrätten, rättas till under förfarandets gång. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) anser att en talan inte kan avvisas förrän efter det att domstolen har anmodat den som har gjort sig skyldig till överträdelsen att avhjälpa den.

109. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att regeln enligt vilken en ansökan som inges av en person vars ombud inte uppfyller de erforderliga kraven på oberoende inte kan rättas, och talan ska avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning, begränsar sökandens rätt till domstolsprövning på villkor som inte är förenliga med kraven i artikel 47 första och andra styckena och artikel 52.1 i stadgan.

110. Jag förstår att denna slutsats strider mot de överväganden som domstolen gjorde i punkterna 87–90 i domen i målet PJ och PC mot EUIPO, som inte enbart tribunalen har lagt till grund för sin bedömning i punkt 18 i det överklagade beslutet, utan även EUIPO och kommissionen i sina svarsinlagor och interventionsinlagor.

111. I den domen, i vilken omständigheterna och sammanhanget i det mål som avgjorde genom den domen är relativt lika dem i förevarande mål, fann domstolen att den aktuella processuella bestämmelsen inte stred mot artikel 47 i stadgan.

112. Domstolen fann inledningsvis att det effektiva domstolsskyddet för en fysisk person säkerställs genom den rätt som denna person har att väcka talan vid unionsdomstolen mot det beslut om ogiltighetsförklaring som överklagandenämnden vid EUIPO har antagit. Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 87 och 88 i detta förslag till avgörande anser jag att domstolen i förevarande mål har gjort en alltför restriktiv tolkning av rätten till ett effektivt domstolsskydd.

113. Vad vidare gäller möjligheten till rättelse har domstolen erinrat om att även om det är riktigt att det i stadgan och rättegångsreglerna föreskrivs en möjlighet att vidta rättelse av en ansökan som inte uppfyller vissa formkrav, anges inte åsidosättande av skyldigheten att låta sig företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i en medlemsstat eller i en annan stat som har anslutit sig till EES-avtalet bland de krav med avseende på vilka rättelse kan vidtas efter utgången av tidsfristen för talans väckande, i enlighet med artikel 21 andra stycket i denna stadga och artikel 78.6 i rättegångsreglerna. Domstolen har i detta avseende emellertid nöjt sig med att hänvisa till två tidigare beslut, nämligen beslut av den 27 november 2007, Diy-Mar Insaat Sanayi ve Ticaret och Akar/kommissionen, och beslut av den 20 februari 2008, Comunidad Autónoma de Valencia/kommissionen, som avsåg uppenbara fall där de krav som uttryckligen anges i artikel 19 tredje och fjärde stycken i stadgan för Europeiska unionens domstol inte hade uppfyllts. I det första målet hade ansökan undertecknats av två turkiska advokater, som således inte hade rätt att uppträda inför domstol i en medlemsstat eller i en annan stat som är part i EES-avtalet, medan ansökan i det andra målet hade undertecknats av en person som visserligen ingick i en rättstjänst, men som inte var advokat.

114. Domstolen erinrade slutligen om att även om en enskild enligt artikel 55.3 i rättegångsreglerna kan ersätta det ombud som ursprungligen utsetts med ett nytt ombud när tribunalen har avstängt det första ombudet på grund av att ombudets uppträdande är oförenligt med tribunalens värdighet eller med kraven på god rättskipning föreskrivs det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller rättegångsreglerna någon skyldighet för tribunalen eller domstolen att underrätta en enskild om att kravet på oberoende har åsidosatts eller att säkerställa att denna kan utse ett nytt ombud under förfarandets gång.

115. Även om det stämmer att det inte finns någon bestämmelse i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna som ålägger tribunalen eller domstolen att underrätta den enskilde om att kravet på oberoende har åsidosatts eller att säkerställa att denna kan utse ett nytt ombud under förfarandets gång, följer detta enbart av den omständigheten att ett sådant krav inte anges i någon av dessa bestämmelser.

116. Enligt min mening rör det sig om en alltför formalistisk tolkning av förfaranderegler, som generaladvokaten Bobek sammanfattade i punkterna 75 och 76 i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA:

”[E]n underlåtelse att uppfylla krav som har angetts relativt tydligt kan avhjälpas. Däremot skulle en underlåtelse att uppfylla ett krav som inte har angetts uttryckligen i förfarandereglerna, nämligen kravet att en advokat ska vara ’oberoende’ enligt artikel 19 tredje stycket i stadgan, innebära att talan ska avvisas, eftersom tribunalen betraktar förhållandet att den juridiska företrädaren inte är oberoende som ett absolut hinder för att uppta talan till prövning … De (processuella) krav som har uttryckts tydligt (och som man därför kan förvänta sig att en normalt omdömesgill advokat ska iaktta) kan avhjälpas, medan de (lika processuella) krav som inte har uttryckts tydligt (och som man därför med svårighet kan förvänta sig att ens en normalt omdömesgill advokat ska iaktta) inte kan avhjälpas.”

117. Avslutningsvis vill jag påpeka att generaladvokat Roemer redan kom fram till samma slutsats i sitt förslag till avgörande i det mål som avgjordes genom domen av den 16 februari 1965 Barge/Höga myndigheten: ”varje åsidosättande av uttryckliga formföreskrifter i rättegångsreglerna medför inte att talan ska avvisas. Detta gäller i än högre grad vid åsidosättande av processrättsliga principer som inte uttryckligen regleras i rättegångsreglerna.” Generaladvokat Roemer redogjorde således för skälen till att det inte var försvarbart att ”för att säkerställa ett korrekt genomförande av förfarandet”, tillämpa de fasta principer som Högsta myndigheten hävdat på förfarandet vid domstolen, utan drog i stället sådana slutsatser av rättegångsreglerna som talade för en ”liberal syn”.

118. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag således att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den tillämpade regeln enligt vilken en ansökan inte kan rättas, och att talan ska avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning, om klagandens ombud inte är oberoende i förhållande till klaganden, eftersom denna regel strider mot artikel 47 första och andra styckena och artikel 52.1 i stadgan.

119. Jag föreslår följaktligen att domstolen godtar den tredje grunden för överklagandet avseende åsidosättande av artikel 47 första och andra styckena och artikel 52.1 i stadgan.

120. Mot bakgrund av min bedömning föreslår jag att domstolen bifaller överklagandet på den andra och den tredje grunden och upphäver det överklagade beslutet.

VI. Huruvida målet ska återförvisas till tribunalen

121. Enligt artikel 61 första stycket i stadgan kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

122. I förevarande fall anser jag att domstolen inte har de nödvändiga förutsättningarna för att fatta ett slutligt beslut i sakfrågan, vilket innebär en prövning av omständigheter som varken har bedömts av tribunalen i den överklagade domen eller avhandlats vid domstolen.

123. Följaktligen anser jag att det är nödvändigt att återförvisa ärendet till tribunalen samt att låta frågan om rättegångskostnader anstå, för att tribunalen ska avgöra målet i dess helhet.

VII. Förslag till avgörande

124. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen beslutar enligt följande: 1) Det beslut som fattats av Europeiska unionens tribunal den 10 oktober 2022, Studio Legale Ughi e Nunziante/EUIPO – Nunziante och Ughi (UGHI E NUNZIANTE) ( T‑389/22, EU:T:2022:662), upphävs. 2) Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal. 3) Frågan om rättegångskostnader anstår.

1 Originalspråk: franska.

2 Se beslut av den 8 maj 2023, Studio Legale Ughi e Nunziante/EUIPO ( C‑776/22 P, EU:C:2023:441).

3 T‑389/22, EU:T:2022:662 (nedan kallat det angripna beslutet).

4 Nedan kallad stadgan.

5 EGT L 1, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 2, volym 11, s. 37 (nedan kallat EES-avtalet).

6 Nedan kallad ”sökanden” eller ”Ughi e Nunziante”.

7 C‑776/22 P, EU:C:2023:441.

8 T‑345/17, EU:T:2017:710.

9 T‑76/19, EU:T:2020:212.

10 GURI nr 15, av den 18 januari 2013, s. 1 (nedan kallad lag nr 247/2012).

11 C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218 (nedan kallad domen PJ och PC/EUIPO).

12 Se beslut av den 15 februari 2023, Fundacja Instytut na rzecz Kultury Prawnej Ordo Iuris/parlamentet ( C‑546/21 P, EU:C:2023:123, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

13 C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2019:774, punkterna 31–78.

14 C‑110/21 P, EU:C:2022:133, punkterna 44–69.

15 Se dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA ( C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 67).

16 Se beslut av den 21 april 2023, Kirimova/EUIPO ( C‑306/22 P, , EU:C:2023:338, punkt 29 och där angiven rättspraxis) (nedan kallat beslutet Kirimova/EUIPO).

17 Se dom av den 8 februari 2024, Pilatus Bank/BCE ( C‑256/22 P, EU:C:2024:125, punkterna 36 och 38).

18 Se beslut av den 10 oktober 2017, Mladenova/parlamentet ( C‑405/17 P, EU:C:2017:747, punkterna 12–15 och där angiven rättspraxis).

19 Se beslutet Kirimova/EUIPO (punkterna 29 och 30, och där angiven rättspraxis).

20 Se i detta avseende forskningsrapport 24/005, som utarbetades av EU-domstolens direktorat för ”forskning och dokumentation” i december 2024, angående företrädande av advokatbyråer vid nationella domstolar (nedan kallad forskningsrapport 24/005), av vilken det framgår att en advokatbyrå i ett flertal av medlemsstaterna kan företrädas inför domstol av en advokat som är medlem i advokatbyrån, oavsett om den har ställning som delägare, medarbetare eller anställd.

21 Se beslutet Kirimova/EUIPO (punkterna 30 och 31, och där angiven rättspraxis), och dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA ( C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 61 och 62), och dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA ( C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkterna 46 och 47).

22 Se beslutet Kirimova/EUIPO (punkt 32 och där angiven rättspraxis).

23 Se beslut Kirimova/EUIPO (punkt 33), och beslut av den 15 februari 2023, Fundacja Instytut na rzecz Kultury Prawnej Ordo Iuris/parlamentet ( C‑546/21 P, EU:C:2023:123, punkt 34 och där angiven rättspraxis), och dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA ( C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkterna 52 och 58, och där angiven rättspraxis).

24 Se beslut Kirimova/EUIPO (punkt 34), och beslut av den 15 februari 2023, Fundacja Instytut na rzecz Kultury Prawnej Ordo Iuris/parlamentet ( C‑546/21 P, EU:C:2023:123, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Såsom generaladvokaten Emiliou har påpekat i sitt förslag till avgörande i målet Universität Bremen/REA ( C‑110/21 P, EU:C:2022:133, punkt 67), avser detta andra kriterium uppenbara situationer där det inte råder någon tvekan om att företrädaren inte handlar i klientens intresse.

25 I brottmål, se, bland annat, Europadomstolens dom, 20 oktober 2015, Dvorski mot Kroatien (CE:ECHR:2015:1020JUD002570311, §§ 76–82).

26 Vad gäller företrädande av en advokat vid de italienska domstolarna se artikel 86 i codice di procedura civile (civilprocesslagen) samt dom från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen i Italien) nr 22439/2009 av den 22 oktober 2009 och dom nr 4628/1997, av den 23 maj 1997. Vad gäller företrädandet vid EUIPO föreskrivs i artikel 119.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) att ”[ingen är] skyldig att låta sig företrädas inför [EUIPO]”. Vid tillämpning av artikel 119.3, i förening med artikel 120.1 i denna förordning framgår emellertid att en juridisk person som har sitt säte eller sitt driftsställe i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) får inför EUIPO låta sig företrädas av en anställd förutsatt att denne är en utövande jurist som har rätt att verka i en av EES-medlemsstater och som bedriver verksamhet i EES.

27 Domstolen utgår från att en advokat, oavsett om han eller hon uppträder som enskild advokat eller som medarbetare eller delägare i en advokatbyrå, uppfyller samma krav på oberoende (se beslut av den 15 februari 2023, Fundacja Instytut na rzecz Kultury Prawnej Ordo Iuris/parlamentet, C‑546/21 P, EU:C:2023:123, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

28 T‑345/17, EU:T:2017:710.

29 Se beslut av den 5 oktober 2017, Hoyng Reimann Osterrieth Köhler Haft Monégier du Sorbier/EUIPO (We do IP.) ( T‑345/17, EU:T:2017:710, punkt 9, i vilket det hänvisas till dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej och Polen/kommissionen ( C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553), och punkt 11).

30 Se beslut av den 5 oktober 2017, Hoyng Reimann Osterrieth Köhler Haft Monégier du Sorbier/EUIPO (We do IP.) ( T‑345/17, EU:T:2017:710, punkt 10).

31 T‑345/17, EU:T:2017:710.

32 Detta gäller i synnerhet den tyska, den spanska, den italienska, den österrikiska, den polska, den rumänska och den slovakiska lagstiftningen. I artikel 86 i den italienska civilprocesslagen föreskrivs till exempel att ”även i förfaranden där ett tekniskt försvar krävs, kan parten eller dennes ombud om de har yrkestiteln advokat, försvara sig själva, utan att det är nödvändigt att utse någon annan advokat”.

33 Det framgår av forskningsrapporten 24/005 att det i till exempel Österrike, där det inte finns något krav på att advokater ska vara oberoende, finns vissa bestämmelser som reglerar organiseringen av utövandet av advokatyrket i bolagsform, särskilt företrädande av advokatbyråer, som just syftar till att förena verksamheten i dessa bolag med det allmänna kravet på att advokater ska vara oberoende.

34 En undersökning av tribunalens praxis gör det möjligt att konstatera att tribunalen inom mycket korta tidsfrister kan anmoda sökanden att precisera arten och omfattningen av de band som sökanden har med sitt ombud. Se särskilt beslut av den 9 mars 2022, Kirimova/EUIPO ( T‑727/20, EU:T:2022:136), i vilket tribunalen anmodade sökanden att inom en mycket kort tidsfrist ange de anställningsförhållanden som sökanden kunde ha med sin advokat (ansökan ingavs den 7 december 2020, svar på begäran om uppgifter lämnades den 20 januari 2021 och beslut om avvisande fattades den 9 mars 2022). Se även beslut av den 25 juli 2023, Malmendier mot rådet ( T‑832/22, EU:T:2023:448, punkt 8), i vilket sökanden i sitt svar på en fråga från tribunalen medgav att det med hänsyn till kraven i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol var ett misstag av sökanden att själv underteckna ansökan.

35 C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 99 och angiven rättspraxis.

36 Se punkt 79.

37 Se punkt 37 och där angiven rättspraxis.

38 C‑546/21 P, EU:C:2023:123, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

39 Se till exempel artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls (EGT L 77, 1998, s. 36)

40 Se bilagorna till överklagandet.

41 Se beslut av den 29 september 2010, EREF/kommissionen ( C‑74/10 P och C‑75/10 P, EU:C:2010:557, punkterna 50 och 51).

42 Se, för ett liknade resonemang, dom av den 6 april 2017, PITEE/kommissionen ( C‑464/16 P, EU:C:2017:291, punkterna 25 och 35).

43 Se beslut av den 4 december 2014, ADR Center/kommissionen ( C‑259/14 P, EU:C:2014:2417, punkt 27).

44 Se, i detta avseende, artikel 24.1 i uppförandekodexen för advokater.

45 Se, särskilt, dom från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) nr 28427/2023, av den 11 oktober 2023.

46 Se, analogt dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA ( C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 68).

47 C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 66. Denna dom innebär en helomvändning i rättspraxis. I domen av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej och Polen mot kommissionen ( C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553), var advokaterna anställda av en enhet som var knuten till den part som de företrädde. Domstolen slog fast att advokaternas anställningsförhållande med denna enhet skulle, även om denna enhet formellt är skild från den part som de företrädde, kunna påverka dessas oberoende, eftersom enheten till stor del hade gemensamma intressen med sökanden. Det finns nämligen en risk för att rådgivarnas uppfattning, i alla fall till en del, påverkas av deras arbetsmiljö. Enligt domstolen fanns det nämligen en risk för att advokaternas uppfattning, i alla fall till en del, påverkas av deras arbetsmiljö (punkt 25).

48 Se beslutet Kirimova/EUIPO (punkt 41).

49 C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2019:774, punkterna 77 och 78.

50 C‑110/21 P, EU:C:2022:133, punkterna 91–115.

51 C‑432/23, EU:C:2024:791.

52 T‑798/22, EU:T:2024:671.

53 Se dom av den 26 september 2024, Ordre des avocats du barreau de Luxembourg ( C‑432/23, EU:C:2024:791, punkt 50 och där angiven rättspraxis), och dom av den 2 oktober 2024, Ordre des avocats à la cour de Paris och Couturier/rådet ( T‑798/22, EU:T:2024:671, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

54 Se dom av den 5 november 2019, BCE m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. ( C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkt 55 och där angiven rättspraxis), och dom av den 20 april 2021, Repubblika ( C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 51).

55 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

56 Se dom av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl. ( C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

57 Se beslut av den 6 oktober 2011, Campailla/kommissionen ( C‑265/11 P, EU:C:2011:644, punkt 9).

58 Se, analogt, dom av den 26 september 2024, Ordre des avocats du barreau de Luxembourg ( C‑432/23, EU:C:2024:791, punkt 67).

59 Se dom av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl. ( C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

60 Se dom av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl. ( C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

61 Se dom av den du 11 september 2019, Călin ( C‑676/17, EU:C:2019:700), vad gäller tillämpningen av fristen för att ansöka om resning mot ett slutligt domstolsavgörande (punkt 50 och där angiven rättspraxis).

62 C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2019:774.

63 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i de förenade målen Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA ( C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2019:774, punkt 65).

64 EUT L 152, 2015, s. 1.

65 EUT L 294, 2018, s. 23.

66 Min kursivering.

67 I deras lydelse från 2015.

68 Se första och fjärde skälet i de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler, i deras lydelse från 2015.

69 I deras lydelse från 2015.

70 I deras lydelse från 2018.

71 Enligt punkterna 101–103 avsåg bilaga 1 ”[v]illkor som, om de inte följs, kan föranleda att en ansökan eller ett överklagande inte delges” bilaga 2 avsåg ”[f]ormkrav som, om de inte följs, kan föranleda att delgivningen skjuts upp” och bilaga 3 avsåg ”[f]ormkrav som inte behöver vara uppfyllda för att delgivning ska kunna ske”.

72 EUT L, 2024/2097.

73 Min kursivering.

74 Även om Ughi e Nunziante har förklarat att företaget har prioriterat kontinuiteten vad gäller deras företrädande genom att befullmäktiga de tre advokater som är delägare i advokatbyrån och som företrädde den inför de italienska domstolarna och EUIPO:s överklagandenämnd, kolliderar en sådan kontinuitet med ett system för rättsligt företrädande för advokatbyråer som inte är enhetligt mellan dessa aktörer.

75 Se dom av den 25 november 2021, Etat luxembourgeois (Upplysningar om en grupp av skattskyldiga) ( C‑437/19, EU:C:2021:953, punkt 94), i vilken domstolen slog fast att det väsentliga innehållet i rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i stadgan, bland annat, innefattar en rätt för en person som har denna rättighet att väcka talan vid en domstol som är behörig att säkerställa iakttagandet av de rättigheter som unionsrätten garanterar vederbörande.

76 För att åskådliggöra detta kan nämnas att tribunalen enligt artikel 55.1 och 55.3 i rättegångsreglerna kan utesluta ett ombud vars uppträdande är oförenligt med tribunalens värdighet eller med kraven på god rättskipning, samtidigt som parten ges möjlighet att utse ett annat ombud.

77 Se beslut av den 8 juni 2005, Nuova Agricast/kommissionen ( T‑151/03, EU:T:2005:204, punkt 29).

78 Se, i samma linje enligt min mening, dom av den 9 juli 2020, Republiken Tjeckien mot kommissionen ( C‑575/18 P, EU:C:2020:530, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

79 Se Europadomstolens dom, 23 oktober 1996, Levages Prestations Services c. France (CE:ECHR:1996:1023JUD002192093, §§ 40 och 44).

80 Enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ska dessa villkor tillämpas med viss flexibilitet och utan överdriven formalism med hänsyn till deras syfte och ändamål. De får inte påverka själva kärnan i denna rättighet, utan ska ha ett legitimt syfte och vara proportionerliga i förhållande till detta syfte. Se särskilt Europadomstolens dom, 14 november 2000, Annoni di Gussola m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2000:1114JUD003181996, §§ 48 och 53).

81 Se Europadomstolen, 14 november 2000, Annoni di Gussola m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2000:1114JUD003181996, § 53).

82 CE:ECHR:2014:0211JUD003067108.

83 Se Europadomstolen, 11 februari 2014, Maširević mot Serbien, CE:ECHR:2014:0211JUD003067108, §§ 47–51). I det mål som avgjordes genom den domen hade Serbiens högsta domstol nämligen vägrat att pröva det överklagande som hade ingetts av sökanden, som var en advokat till yrket, med motiveringen att sökanden inte kunde företräda sig själv. I enlighet med tillämpliga processuella bestämmelser hade sökanden förlorat sin kapacitet att inge ett överklagande.

84 Se artikel R612–1 i förvaltningsprocesslagen.

85 Se dom nr 68448 från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), av den 27 januari 1989. I avsaknad av en sådan anmodan kan förvaltningsdomstolens beslut att ex officio fastställa att talan inte kan tas upp till prövning, ogiltigförklaras såväl i överklagandeförfarandet som vid överklagande till Högsta domstolen (se dom nr 46103 från Conseil d’État, av den 21 september 1990).

86 Se domen PJ och PC/EUIPO (punkt 87).

87 Se domen PJ och PC/EUIPO (punkt 88).

88 C‑163/07 P, EU:C:2007:717 (punkt 26).

89 C‑363/06 P, EU:C:2008:99 (punkt 34).

90 Se beslutet av den 17 januari 2007, iy-Mar Insaat Sanayi ve Ticaret och Akarmot/kommissionen ( T‑129/06, EU:T:2007:11, punkterna 43 och 44), i vilket tribunalen fann att villkoren för företrädande av fysiska och juridiska personer vid unionsdomstolarna kunde åberopas mot sökandena och deras rådgivare, eftersom de hade kunnat få kännedom om dem, eftersom de hade offentliggjorts i traktatsamlingen och i Europeiska unionens officiella tidning.

91 I artikel 55 i rättegångsreglerna, som har rubriken ”Avstängning”, föreskrivs i punkterna 1–3 att om tribunalen anser att en advokats uppträdande gentemot tribunalen är oförenligt med tribunalens värdighet eller med kraven på god rättskipning, eller att advokaten missbrukar sina befogenheter, ska tribunalen underrätta den berörde om detta. Av samma skäl får tribunalen när som helst, efter att ha hört vederbörande, genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat avstänga en advokat från förfarandet och när en advokat har avstängts från förfarandet, ska detta uppskjutas för en tid som bestäms av ordföranden, så att den rättegångsdeltagare som berörs ges möjlighet att utse en annan advokat.

92 Se domen PJ och PC/EUIPO (punkterna 89 och 90).

93 C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2019:774.

94 14/64, EU:C:1965:13. I det målet framställde Höga myndigheten en invändning om att talan inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att sökandens advokat inte hade företett sin rättegångsfullmakt när talan väcktes, och domstolen i praktiken krävde att en sådan fullmakt skulle överlämnas samtidigt som ansökan ingavs. Domstolen anslöt sig till generaladvokatens förslag till avgörande och konstaterade att en advokat som biträder eller företräder en part enligt rättegångsreglerna inte är skyldig att iaktta någon annan formalitet än att styrka sin ställning som advokat och att advokaten inte behöver visa en formellt riktig fullmaktshandling för att väcka talan (s. 10).

95 Förslag till avgörande av generaladvokaten Roemer i målet Barge/Höga myndigheten ( 14/64, EU:C:1965:1, s. 16). Min kursivering.

96 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Roemers i målet Barge/Höga myndigheten ( 14/64, EU:C:1965:1, sidorna 15 och 16). Generaladvokaten Roemer grundade sitt resonemang på artikel 38.7 i rättegångsreglerna, i vilken det föreskrevs att justitiesekreteraren, om vissa handlingar inte inges tillsammans med ansökan (till exempel bolagsordningen för en juridisk person), ska uppmana sökanden att inge dem inom skälig tid. Har sökanden inte avhjälpt bristen, ska domstolen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta dessa formföreskrifter medför att talan inte kan prövas.