Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑2/23 FL und KM Baugesellschaft och S

I. Inledning

1. Tidigare fanns det inga gemensamma regler i unionens konkurrensrätt när det gäller eftergift eller om rätten att få tillgång till handlingar som avser ett förfarande för eftergift. Tillgången till de nationella konkurrensmyndigheternas (nedan kallade konkurrensmyndigheterna) ärendeakter reglerades således i nationell rätt, och i vissa medlemsstater fanns det inga tvingande bestämmelser som var särskilt utformade för konkurrensrättsliga ändamål. Det ankom således på medlemsstaterna att tillämpa de nationella bestämmelserna på området med iakttagande av unionsrätten, såsom EU-domstolen har tolkat denna i sin rättspraxis.

2. Denna situation har förändrats i och med direktiv 2014/104/EU och därefter direktiv (EU) 2019/1. Unionslagstiftaren har valt att inte fullt ut följa det synsätt som EU-domstolen har tillämpat i sin rättspraxis. Bestämmelserna i dessa direktiv om beviljande av tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor (nedan kallade svartlistade dokument) är nämligen mer restriktiva än de principer som utvecklats i EU-domstolens praxis.

3. De tolkningsfrågor som har ställts till EU-domstolen i förevarande mål syftar till att klargöra omfattningen av det skydd som sådana handlingar har enligt unionsrätten vid ett straffrättsligt förfarande.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 2014/104

4. I artikel 2 led 16 i direktiv 2014/104 definieras begreppet ”förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet” som ”en muntlig eller skriftlig redogörelse som lämnas av ett företag eller en fysisk person, eller för ett företags eller en fysisk persons räkning, till en konkurrensmyndighet, eller en uppteckning av denna, med beskrivning av vad det företaget eller den fysiska personen vet om en kartell och företagets eller personens roll i denna, och som utarbetats särskilt för att lämnas in till konkurrensmyndigheten för att denna ska bevilja befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter inom ramen för ett eftergiftsprogram; detta omfattar inte redan befintlig information”. I artikel 2 led 18 i det direktivet definieras begreppet ”förlikningsinlaga” som ”en frivillig redogörelse från ett företag, eller för ett företags räkning, till en konkurrensmyndighet, i vilken företaget medger eller avstår från att bestrida sitt deltagande i en överträdelse av konkurrensrätten, och sitt ansvar för denna överträdelse av konkurrensrätten; denna redogörelse ska ha utarbetats särskilt för att göra det möjligt för konkurrensmyndigheten att tillämpa ett förenklat eller påskyndat förfarande”.

5. I artikel 6 i nämnda direktiv, med rubriken ”Utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt”, föreskrivs följande i punkterna 6 och 7:

”6. Medlemsstaterna ska se till att nationella domstolar vid skadeståndstalan inte någonsin får ålägga en part eller en tredje part att lämna ut någon av följande beviskategorier:

a) Förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet.

b) Förlikningsinlagor.

7. En kärande får lägga fram en motiverad begäran om att en nationell domstol ska få tillgång till de bevis som avses i punkt 6 a eller b uteslutande i syfte att säkerställa att deras innehåll motsvarar definitionerna i artikel 2.16 och 2.18. Vid denna bedömning får de nationella domstolarna begära bistånd endast av den behöriga konkurrensmyndigheten. Upphovsmännen till de berörda bevisen får också ges möjlighet att yttra sig. Den nationella domstolen får under inga omständigheter ge andra parter eller tredje parter tillgång till de bevisen.”

6. I artikel 7 i det direktivet, med rubriken ”Begränsning av användningen av bevis som erhållits enbart genom tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska se till att bevis i de kategorier som anges i artikel 6.6 och som en fysisk eller juridisk person erhåller enbart genom tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt antingen inte godkänns vid skadeståndstalan eller på annat sätt skyddas enligt de tillämpliga nationella reglerna för att säkerställa att de begränsningar av utlämnande av bevis som anges i artikel 6 får full verkan.”

2. Direktiv 2019/1

7. I artikel 31 i direktiv 2019/1, med rubriken ”Parters tillgång till ärendeakten och begränsningar av informationsanvändning”, föreskrivs följande i punkterna 3 och 4:

”3. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillgång till [de svartlistade dokumenten] endast beviljas till parter som är föremål för relevant förfarande och endast för att dessa ska kunna utöva sin rätt till försvar.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att den part som har fått tillgång till ärendeakten i de nationella konkurrensmyndigheternas förfarande för efterlevnadskontroll endast får använda information som tas från [svartlistade dokument] då det är nödvändigt för utövandet av rätten till försvar i ett förfarande vid nationella domstolar i fall som är direkt knutna till det ärende i vilket tillgång har beviljats och endast om sådana förfaranden gäller

a) fördelningen mellan kartelldeltagarna av sanktionsavgifter som solidariskt ålagts dem av en nationell konkurrensmyndighet, eller

b) prövning av ett beslut genom vilket en nationell konkurrensmyndighet har konstaterat en överträdelse av artikel 101 eller 102 [FEUF] eller bestämmelser i nationell konkurrensrätt.”

B. Österrikisk rätt

8. I artikel 22 i Bundes-Verfassungsgesetz (den federala grundlagen) föreskrivs följande:

”Alla organ i förbundsstaten, förbundsländerna och kommunerna samt sammanslutningar av kommuner är skyldiga att, inom ramen för sina rättsliga åtgärder, ge varandra ömsesidigt bistånd.”

9. I 49 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen) (nedan kallad StPO), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs bland annat att den tilltalade ska ha rätt till aktinsyn, medan brottsoffer, målsägande eller så kallade Privatankläger, det vill säga personer som väcker enskilt åtal för vissa bestämda brott, ska ha sådan rätt endast i den mån detta är nödvändigt för att skydda deras intressen.

10. I 51 § StPO föreskrivs följande:

”1. Den tilltalade har rätt att ta del av de resultat av utredningen och huvudförhandlingen som polisen, åklagarmyndigheten och domstolarna har tillgång till. …

2. Om en sådan risk som avses i 162 § [StPO] föreligger, är det tillåtet att undanta personuppgifter och andra uppgifter utifrån vilka slutsatser kan dras om den tilltalades identitet eller högst personliga levnadsförhållanden från aktinsyn och att utfärda kopior där sådana uppgifter har maskerats. I övrigt får aktinsynen endast begränsas innan utredningsförfarandet har avslutats och endast om det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att en omedelbar kännedom om vissa delar av ärendeakten skulle äventyra utredningens syfte. …”

11. 65 § punkt 2 StPO har följande lydelse:

”Med målsägande avses varje brottsoffer som förklarar sig delta i förfarandet för att begära ersättning för den skada eller kränkning som lidits.”

12. I 66 § första stycket punkt 2 StPO föreskrivs följande:

”Brottsoffer – oberoende av deras ställning som målsägande – ska ha rätt till aktinsyn (68 § [StPO]).”

13. 68 § StPO har följande lydelse:

”1. En målsägande och [en så kallad Privatankläger] ska ha rätt till aktinsyn i den mån deras intressen berörs … I övrigt får undantag från eller begränsningar i aktinsynen endast göras i den mån det finns risk för att förundersökningen annars skadas eller att en vittnesutsaga påverkas.

2. Denna rätt till aktinsyn tillkommer även brottsoffer som inte är målsägande i målet.”

14. I 76 § StPO föreskrivs följande:

”1. Polisen, åklagarmyndigheten och domstolarna har rätt att, vid fullgörandet av sina uppgifter med stöd av denna lag, ta direkt hjälp av alla myndigheter och organ på federal nivå, på förbundsstatsnivå och på kommunal nivå samt av andra offentligrättsliga korporationer och anstalter som har inrättats enligt lag. …

2. Ansökningar om inhämtning från polismyndigheter, åklagarmyndigheter och domstolar som rör straffrättsliga förfaranden mot en viss person får endast avslås med hänvisning till att det föreligger lagstadgad tystnadsplikt eller att det rör sig om automatiskt behandlade personuppgifter under förutsättning antingen att även brottmålsdomstolarna uttryckligen har ålagts sådana skyldigheter eller att det strider mot övervägande allmänintressen, som ska anges och motiveras i detalj, att bevilja sådana ansökningar.”

III. Bakgrund till det nationella målet, förfarandet vid EU-domstolen och tolkningsfrågorna

15. Klagandena i det nationella målet, som är två byggföretag (nedan kallade klagandebolagen), är föremål för en brottsutredning som har inletts av åklagarmyndigheten beträffande konkurrensbegränsande samverkan inom området för offentlig upphandling enligt 168b § punkt 1 i strafflagen och för andra brott. Brottsutredningen omfattar även flera andra företag och deras företrädare.

16. Klagandebolagen misstänks nämligen för att, under perioden 2006–2020, systematiskt och vid upprepade tillfällen ha ansökt om att få delta i offentliga upphandlingar, inkommit med anbud eller fört förhandlingar på grundval av olaglig samverkan, i syfte att förmå de upphandlande myndigheterna att godta ett visst anbud. De och andra personer misstänks även för att ha ingått prisöverenskommelser, delat upp marknaderna sinsemellan och utbytt information med konkurrenter om offentliga och privata upphandlingar. Brottsutredningen avser även misstankar om korruption och mottagande av gåvor samt korruption av tjänstemän eller ombud inom den offentliga sektorn eller med nära koppling till staten.

17. Parallellt med denna brottsutredning inledde Bundeswettbewerbsbehörde (den federala konkurrensmyndigheten, Österrike) ett konkurrensförfarande mot klagandebolagen för påförande av sanktionsavgifter vid Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike), i dess egenskap av behörig konkurrensdomstol.

18. Inom ramen för detta konkurrensförfarande ingav klagandebolagen, den 2 juli 2019, en ansökan om eftergift till konkurrensdomstolen. På grund av klagandebolagens deltagande i eftergiftsprogrammet ingav den federala konkurrensmyndigheten, den 14 juli 2021, en begäran om nedsättning av de sanktionsavgifter som bolagen hade påförts. Den 21 oktober 2021 påförde den domstolen bolagen lägre sanktionsavgifter, i enlighet med den begäran.

19. Till följd av en begäran om handräckning från åklagarmyndigheten den 22 juli 2021 översände Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien) en kopia av sin akt till åklagarmyndigheten.

20. Den 7 oktober 2021 begärde åklagarmyndigheten handräckning hos den federala konkurrensmyndigheten, och uppmanade den att översända vissa handlingar i sitt förfarande. Konkurrensmyndigheten biföll begäran om handräckning, med hänvisning till det skydd för översända handlingar som föreskrivs i direktiv 2019/1.

21. Åklagarmyndigheten beslutade att de handlingar som ansågs vara relevanta för brottmålet skulle tillföras förundersökningen, däribland de svartlistade dokumenten med tillhörande bilagor. På grundval av de uppgifter som erhållits från detta material beslutade myndigheten därefter att instruera polisen att vidta nya utredningsåtgärder.

22. Klagandebolagen begärde att åklagarmyndigheten skulle ändra sitt beslut att de svartlistade dokumenten med tillhörande bilagor skulle tillföras förundersökningen och att myndigheten inte skulle använda sig av dessa i utredningen samt att detta material permanent skulle undantas från alla tilltalade och skadelidande parters aktinsyn.

23. Åklagarmyndigheten efterkom inte denna begäran och vägrade dessutom att permanent neka tillgång till ovannämnda handlingar. Åklagarmyndigheten fattade dock ett preliminärt beslut om att endast vissa delar av de översända handlingarna, däribland de svartlistade dokumenten, skulle undantas från de tilltalade och skadelidande parternas aktinsyn, fram till dess att domstolen slutgiltigt hade avgjort frågan.

24. Klagandebolagen begärde omprövning av det beslutet från åklagarmyndigheten, som överlämnade ärendet till domstolen i första instans. Domstolen i första instans avslog begäran om omprövning. Klagandena överklagade därefter den domstolens avgörande till den hänskjutande domstolen, Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien).

25. Enligt den hänskjutande domstolen kan det, mot bakgrund av artikel 6.6 och 6.7 i direktiv 2014/104 jämförd med artikel 31.3 i direktiv 2019/1, anses att det sekretesskydd för svartlistade dokument som föreskrivs i de direktiven ska vara ett omfattande skydd, som ska gälla i förhållande till varje tredje part och således även i förhållande till domstolar eller myndigheter och parter i en brottsutredning. Denna uppfattning stöds av artikel 13.4 i direktiv 2019/1, där det föreskrivs att nationell rätt som medger åläggande av påföljder i straffrättsliga förfaranden inte påverkas av den artikeln, förutsatt att tillämpningen av sådan rätt inte påverkar en effektiv och enhetlig kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 FEUF.

26. Den hänskjutande domstolen har dock påpekat att enligt artikel 22 i grundlagen, jämförd med 76 § StPO, är konkurrensdomstolen och den federala konkurrensmyndigheten i princip skyldiga att bistå med handräckning och rättslig hjälp. Det föreskrivs ingen begränsning av biståndsskyldigheten i nationell rätt. Detta innebär att alla tilltalade och skadelidande parter, som har aktinsyn, i princip har tillgång till svartlistade dokument. Dessa personer kan därefter använda de uppgifter som tas från dem för att bland annat framställa skadeståndsanspråk.

27. Det är mot den nu redovisade bakgrunden som Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien) har beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor:

”1) Ska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser – i synnerhet [artiklarna 6.6, 6.7 och 7.1 i direktiv 2014/104] jämförda med [artikel 31.3 i direktiv 2019/1] – tolkas på så sätt att det skydd som föreskrivs enligt nämnda bestämmelser för [svartlistade dokument] och för uppgifter som erhållits genom dessa ska ges en absolut verkan som även gäller i förhållande till brottsbekämpande myndigheter (åklagarmyndigheter och brottmålsdomstolar) med följden att [svartlistade dokument] inte får tillföras handlingarna i brottmålsprocessen och användas som grund för ytterligare utredningsåtgärder?

2) Ska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser – i synnerhet [artiklarna 6.6, 6.7 och 7.1 i direktiv 2014/104] jämförda med [artikel 31.3 i direktiv 2019/1] – tolkas på så sätt att det absoluta skyddet för [svartlistade dokument] (i den mening som avses i fråga 1) även omfattar handlingar och uppgifter som erhållits genom dessa, vilka ett företag som beviljats sanktionsavgiftsbefrielse eller ingett en förlikningsinlaga har gett in i syfte att redogöra för, konkretisera eller bevisa innehållet i [det svartlistade dokumentet]?

3) Ska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser – i synnerhet [artiklarna 6.6, 6.7 och 7.1 i direktiv 2014/104] jämförda med [artikel 31.3 i direktiv 2019/1] – tolkas på så sätt att det skydd som föreskrivs enligt nämnda bestämmelser för [svartlistade dokument] och handlingar i den mening som avses i [den andra frågan] samt uppgifter som erhållits genom dessa ska ges en absolut verkan, som i en brottmålsprocess gäller, å ena sidan, även i förhållande till tilltalade som inte är de som har gett in [de berörda svartlistade dokumenten] och, å andra sidan, i förhållande till andra parter i brottmålsprocessen (i synnerhet skadelidande parter som har för avsikt att göra gällande civilrättsliga anspråk), med följden att tilltalade och skadelidande parter inte får ges tillgång till [svartlistade dokument], handlingar som ingetts i detta hänseende, eller uppgifter som erhållits genom dessa?”

28. Parterna i det nationella målet, den grekiska och den italienska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till EU-domstolen. Med undantag för den grekiska regeringen deltog alla som yttrat sig skriftligen i den muntliga förhandlingen den 5 juni 2024, i vilken även den österrikiska regeringen deltog.

IV. Bedömning

29. Den hänskjutande domstolen har ställt tre tolkningsfrågor i förevarande mål. Den första frågan gäller brottsbekämpande myndigheters tillgång till svartlistade dokument samt till uppgifter som härrör från dem, medan den tredje frågan avser enskildas tillgång till sådana handlingar och uppgifter. Den sistnämnda frågan har ställts endast för det fall EU-domstolen besvarar den första frågan nekande.

30. Den andra frågan har ställts för det fall den första frågan besvaras jakande, och syftar till att få klarhet i ”omfattningen” av det skydd som unionsrätten ger för handlingar som har getts in av de som har ingett de svartlistade dokumenten. Den andra frågan avser närmare bestämt huruvida detta skydd även omfattar handlingar som har getts in i syfte att redogöra för, konkretisera och bevisa innehållet i de svartlistade dokumenten. Med tanke på att jag föreslår att den första frågan ska besvaras nekande finns det, i princip, ingen anledning att besvara den andra frågan. Jag kommer dock att pröva denna fråga efter den tredje frågan, för att klargöra omfattningen av det skydd som ges för de aktuella handlingarna i förhållande till enskilda.

A. Den första frågan

31. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionens konkurrensrätt, i synnerhet artiklarna 6.6, 6.7 och 7.1 i direktiv 2014/104 jämförda med artikel 31.3 i direktiv 2019/1, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att svartlistade dokument tillförs akten i ett straffrättsligt förfarande genom beslut av en brottsbekämpande myndighet och att dessa används som grund för ytterligare utredningsåtgärder.

32. Frågan syftar i själva verket till att få klarhet i huruvida det skydd för svartlistade dokument och för uppgifter som härrör från dessa som föreskrivs i direktiven 2014/104 och 2019/1 även gäller i förhållande till brottsbekämpande myndigheter. Ett jakande svar på denna fråga skulle innebära att sådana myndigheter inte får besluta att de berörda handlingarna och uppgifterna ska tillföras förundersökningen och att ytterligare utredningsåtgärder ska vidtas på grundval av detta material.

33. Den första frågan, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen, avser dessutom direktiven 2014/104 och 2019/1. I den frågan antas således att det skydd som de direktiven ger för svartlistade dokument gäller i förhållande till brottsbekämpande myndigheter. Jag anser inte att ett sådant antagande kan göras, av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan. Jag anser att brottsbekämpande myndigheters tillgång till sådana handlingar faller utanför nämnda direktiv och att medlemsstaterna således ska fastställa nationella bestämmelser om handräckning mellan nationella myndigheter, under förutsättning att dessa säkerställer ett lämpligt skydd för den ändamålsenliga verkan av unionsrätten och närmare bestämt av artikel 101 FEUF. Jag föreslår följaktligen att den första frågan ska omformuleras och att den hänskjutande domstolen genom den i huvudsak ska anses vilja få klarhet i huruvida unionens konkurrensrätt, i synnerhet direktiven 2014/104 och 2019/1 samt artikel 101 FEUF, utgör hinder för att en brottsbekämpande myndighet tar upp svartlistade dokument i ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande och att dessa används som grund för ytterligare utredningsåtgärder.

1. Direktiv 2014/104

a) Skyddsordningen för svartlistade dokument

34. Direktiv 2014/104 innehåller inte några bestämmelser om eftergiftsprogram och deras inverkan på de berörda personernas ansvar. I det direktivet fastställs däremot, såsom framgår av artikel 1.2, regler som samordnar dels de nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning av konkurrensreglerna, dels tillämpningen av de reglerna i fall av skadeståndstalan vid nationella domstolar.

35. I detta sammanhang fastställs i artikel 5 i direktiv 2014/104 allmänna bestämmelser om utlämnande av bevis, medan denna allmänna ordning kompletteras i artikel 6 genom bestämmelser som specifikt avser utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt. I den sistnämnda bestämmelsen görs en åtskillnad mellan olika kategorier av bevis, nämligen följande: För det första information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende, information som en sådan myndighet tagit fram och överlämnat till parterna under handläggningen av ett ärende och förlikningsinlagor som återkallats, varvid det i artikel 6.5 i det direktivet förskrivs att nationella domstolar får utfärda ett föreläggande om utlämnande av sådana bevis först efter det att en konkurrensmyndighet, genom att anta ett beslut eller på annat sätt, har avslutat sitt förfarande. För det andra svartlistade dokument för skadeståndstalan, varvid det i artikel 6.6 i nämnda direktiv föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att nationella domstolar inte någonsin får förordna om att de ska lämnas ut. För det tredje bevis ur en konkurrensmyndighets ärendeakt som inte omfattas av någon av de kategorier som förtecknas i artikel 6 i det direktivet, där det i punkt 9 föreskrivs att ett föreläggande om att lämna ut sådana bevis får utfärdas när som helst under handläggningen av en skadeståndstalan, utan att det påverkar tillämpningen av den artikeln.

36. Tolkningsfrågorna avser framför allt svartlistade dokument. Även om det i direktiven 2014/104 och 2019/1 föreskrivs att andra kategorier av bevis, bland annat förlikningsinlagor som återkallats, ska behandlas annorlunda, finns det emellertid inget som tyder på att så var fallet i det nationella målet. Klagandebolagen tycks nämligen ha påförts lägre sanktionsavgifter på grundval av de förklaringar som de gjort inom ramen för eftergiftsprogrammet. Jag kommer därför att inrikta mig på svartlistade dokument och på omfattningen av det skydd som ges för dem.

37. Artikel 6.6 i direktiv 2014/104 innebär att det är förbjudet för nationella domstolar som handlägger mål om konkurrensrättslig skadeståndstalan att besluta om editionsföreläggande avseende svartlistade dokument. För att säkerställa att detta förbud inte i onödan inkräktar på skadelidandes rätt till ersättning föreskrivs det i artikel 6.7 första meningen i det direktivet att ”en kärande” får lägga fram en motiverad begäran om att en nationell domstol ska få tillgång till svartlistade bevis uteslutande i syfte att säkerställa att de faktiskt är svartlistade. Enligt artikel 6.7 fjärde meningen i direktivet får den nationella domstolen inte under några omständigheter ge andra parter eller tredje parter tillgång till de bevisen innan den har slutfört sin bedömning. Om enbart delar av de begärda bevisen omfattas av artikel 6.6 i direktivet ska övriga delar av bevisen, beroende på vilken kategori de omfattas av, lämnas ut i enlighet med de relevanta punkterna i den artikeln.

38. I förlängningen av den logik som ligger till grund för artikel 6.6 och 6.7 i direktiv 2014/104, är medlemsstaterna enligt artikel 7.1 i detta skyldiga att säkerställa att de begränsningar som föreskrivs i den första bestämmelsen får full verkan. Artikel 6.6 och 6.7 i direktiv 2014/104 avser i huvudsak tillgång till svartlistade dokument, medan artikel 7.1 i det direktivet avser begränsningar av användningen av dessa.

b) Tillämpningsområdet för skyddsordningen för svartlistade dokument

39. För att avgöra huruvida tolkningsfrågorna kan besvaras mot bakgrund av artikel 2014/104, är det lämpligt att undersöka det sammanhang i vilket artiklarna 6.6, 6.7 och 7.1 i detta ska tillämpas.

40. I skäl 26 i direktiv 2014/104 anges visserligen bland annat att ”[ett utlämnande av förklaringar i vilka företag anger sig själva] skulle innebära en risk för att samarbetande företag eller deras ledning får ta ett civilrättsligt eller straffrättsligt ansvar på sämre villkor än andra företag som deltagit i samma överträdelse och som inte samarbetar med konkurrensmyndigheterna”. Även om risken för straffrättsligt ansvar till följd av utlämnandet av de berörda handlingarna nämns i det skälet, har lagstiftaren emellertid inte infört någon bestämmelse som syftar till att avhjälpa den risken. Nämnda direktiv innehåller i själva verket inte någon bestämmelse som direkt reglerar frågan huruvida andra myndigheter än en domstol som är behörig i en skadeståndstalan har tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt.

41. I artikel 1.2 i direktiv 2014/104 klargörs nämligen att det i det direktivet fastställs regler som ska tillämpas ”i fall av skadeståndstalan”. EU-domstolen har i detta hänseende redan uttalat att det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2014/104, däribland således artikel 6.6, är begränsat till talan om skadestånd på grund av överträdelser av konkurrensreglerna och omfattar därmed inte andra typer av talan.

42. En analys av de relevanta bestämmelserna i direktiv 2014/104 ger dessutom stöd för att det direktivet endast avser tillgången till svartlistade dokument och användningen av dessa vid en skadeståndstalan. Först och främst anges det nämligen i artikel 5.1 i det direktivet att en kärande ”i förfaranden som rör skadeståndstalan” ska kunna begära att bevis som innehas av svaranden eller en tredje part lämnas ut, under förutsättning att villkoren i artiklarna 5–8 i det direktivet iakttas. I artikel 6.1 i direktiv 2014/104 föreskrivs vidare att den artikeln ska tillämpas ”utöver artikel 5” när nationella domstolar ”vid skadeståndstalan” utfärdar ett föreläggande om utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt. Slutligen fastställs i artikel 7.1 i det direktivet begränsningar av användningen av sådana handlingar ”vid skadeståndstalan”.

43. Det kan således fastställas att samtliga bestämmelser i direktiv 2014/104 om skydd för svartlistade dokument avser mål som rör skadeståndstalan i vilka den behöriga domstolen beslutar att förelägga en part eller någon annan, eller en konkurrensmyndighet, att som bevis tillhandahålla sådana dokument eller i vilka sådana dokument används.

c) Direktiv 2014/104 i samband med straffrättsliga förfaranden

44. Det ska påpekas att det nationella målet handlar om åklagarmyndighetens möjlighet att begära in svartlistade dokument från en konkurrensmyndighet och/eller en domstol och besluta att detta material ska tillföras en förundersökning samt använda materialet i andra förundersökningar.

45. I detta avseende agerar inte åklagarmyndigheten i egenskap av kärande som begär att en domstol som handlägger ett mål om konkurrensrättslig skadeståndstalan ska utfärda ett editionsföreläggande. Åklagarmyndighetens agerande i ett sådant fall kan inte heller likställas med det fallet att en domstol förelägger en konkurrensmyndighet och/eller en annan domstol att som bevis tillhandahålla vissa handlingar.

46. Den första frågan avser således inte utlämnande av svartlistade dokument ”vid skadeståndstalan”, i den mening som avses i artikel 6.1 och 6.6 i direktiv 2014/104. Frågan avser inte heller användningen av sådant material i samband med en konkurrensrättslig skadeståndstalan, i den mening som avses i artikel 7.1 i det direktivet, eftersom åklagarmyndigheten inte agerar i egenskap av privat aktör på detta område.

47. Det sagda innebär att direktiv 2014/104 inte reglerar frågan huruvida brottsbekämpande myndigheter i en medlemsstat kan få tillgång till svartlistade dokument och ta in dessa i akten i ärenden som de har att handlägga.

2. Direktiv 2019/1

a) Skyddsordningen för svartlistade dokument

48. Medan direktiv 2014/104 reglerar förutsättningarna för privata aktörers möjlighet att föra civilrättslig skadeståndstalan vid överträdelser av konkurrensreglerna (private enforcement), syftar direktiv 2019/1 till att stärka den offentliga kontrollen av efterlevnaden av konkurrensreglerna (public enforcement). I artikel 1.1 i direktiv 2019/1 föreskrivs nämligen att det genom detta direktiv införs vissa regler för att säkerställa att konkurrensmyndigheter har de garantier för oberoende, de resurser samt de befogenheter för att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som är nödvändiga för att effektivt kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF.

49. I detta sammanhang bekräftas i skäl 50 i direktiv 2019/1 att unionslagstiftaren har erkänt eftergiftsprogrammens betydelse för den offentliga kontrollen av efterlevnaden av konkurrensrätten. Såsom anges i det skälet är eftergiftsprogram nämligen ”ett viktigt instrument för att upptäcka hemliga karteller och bidrar därmed till effektiv lagföring av, och åläggande av sanktioner för, de allvarligaste överträdelserna av konkurrensrätten”. För att säkerställa att detta instrument används på ett effektivt sätt, fastställs i artiklarna 17–23 i det direktivet bestämmelser om eftergiftsprogram för hemliga karteller och vad dessa innebär för ansvaret hos de företag som ansöker om eftergift.

50. Unionslagstiftaren har även medgett att risken för att material där företag anger sig själva lämnas ut utanför ramen för den utredning för vilken materialet tillhandahölls kan försvaga incitamenten för företag som potentiellt kan tänkas ansöka om eftergift att samarbeta med konkurrensmyndigheterna. Därför har unionslagstiftaren, i artikel 31.3 och 31.4 i direktiv 2019/1, fastställt bestämmelser om skydd för bevis som har företetts för ett eftergiftsprogram för att komplettera artiklarna 17–23 i det direktivet. Enligt artikel 31.3 i det direktivet kan tillgång till svartlistade dokument således endast beviljas ”till parter som är föremål för relevant förfarande och endast för att dessa ska kunna utöva sin rätt till försvar”. I den bestämmelsen fastställs således den personkrets som har rätt att få tillgång till sådana handlingar och det legitima syftet med en sådan tillgång. I artikel 31.4 i det direktivet fastställs dessutom begränsningar av användningen av information som har erhållits genom tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt.

b) Tillämpningsområdet för skyddsordningen för svartlistade dokument

51. I artikel 31.3 och 31.4 i direktiv 2019/1 garanteras ett skydd för svartlistade dokument som är nästintill identiskt med det skydd för svartlistade dokument som har tagits fram vid kommissionens förfaranden. Det direktivet kompletterar således skyddsordningen för eftergiftsprogram inom unionen.

52. Ännu viktigare är att artikel 31.3 och 31.4 i direktiv 2019/1 har utformats för att komplettera det skydd som svartlistade dokument ges genom direktiv 2014/104. En analys av förarbetena ger nämligen vid handen att lagstiftaren utgick från antagandet att direktiv 2014/104 hade harmoniserat skyddet för svartlistade dokument i samband med skadeståndstalan vid nationella domstolar. Det direktivet omfattade emellertid inte andra fall, såsom användningen av sådana handlingar inom ramen för andra civilrättsliga, administrativa eller straffrättsliga förfaranden eller vid allmänhetens tillgång enligt reglerna om ”öppenhet” eller allmänhetens tillgång till sådana handlingar. I dessa andra fall varierade nivån av skydd för sådana handlingar avsevärt mellan medlemsstaterna. Jag drar härav slutsatsen att direktiv 2019/1 syftar till att harmonisera de tillämpliga bestämmelserna på detta område.

53. Jag vill för övrigt påpeka att tillämpningsområdet för artikel 31.3 och 31.4 i direktiv 2019/1 inte sammanfaller med tillämpningsområdet för andra bestämmelser i detta. I artikel 1.2 i det direktivet, jämförd med skäl 4 i detta, klargörs nämligen att det direktivet omfattar tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF och den parallella tillämpningen av nationell konkurrensrätt på samma ärende, medan det i artikel 31.3 och 31.4 i det direktivet preciseras att skyddet för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor, som föreskrivs i artikel 31.3 och 31.4 i direktivet, också omfattar tillämpningen av nationell konkurrensrätt på fristående grund.

54. När det gäller direktiv 2019/1 ansåg kommissionen, i sitt förslag till direktivet, att för att skyddet för material som gäller eftergift och förlikning ska vara meningsfullt, måste skyddet för svartlistade dokument säkerställas inte bara medan förfaranden vid de nationella konkurrensmyndigheterna för tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF fortfarande pågår, utan också för fristående tillämpning av motsvarande bestämmelser i nationell lagstiftning. Skillnaderna mellan de lösningar som föreskrivs i nationell rätt vad gäller skyddet för svartlistade dokument skulle nämligen kunna ha försvagat eftergiftsprogrammens effektivitet. Det är det som unionslagstiftaren ville förändra genom artikel 1.2 i det direktivet. På samma sätt ansågs det i doktrinen att denna utvidgning av direktivets tillämpningsområde berodde på unionslagstiftarens önskan att företag även fortsättningsvis ska ha incitament att förete svartlistade dokument, som i princip innebär att företagen anger sig själva och är mycket känsliga, och att lägga fram dem utan att behöva oroa sig över huruvida en nationell konkurrensmyndighet kommer att besluta att endast tillämpa den nationella konkurrensrätten.

55. Det skydd som föreskrivs i artikel 31.3 i direktiv 2019/1 gäller således för svartlistade dokument oberoende av i vilket sammanhang ett utlämnande av dem skulle kunna äventyra eftergiftsprogrammets effektivitet. Detta skydd omfattar dessutom svartlistade dokument som har upprättats för handläggning av ärenden som rör efterlevnadskontroll av såväl artikel 101 eller 102 FEUF som nationella bestämmelser som tillämpas på fristående grund, vilka i huvudsak har samma syfte som artiklarna 101 och 102 FEUF.

c) Direktiv 2019/1 i samband med straffrättsliga förfaranden

56. Av det ovan i punkt 55 anförda drar jag slutsatsen att artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska tillämpas när det är fråga om tillgång till ett svartlistat dokument som härrör från ett förfarande för efterlevnadskontroll av artikel 101 eller 102 FEUF och/eller av nationell konkurrensrätt. Om inte annat följer av särskilda unionsrättsliga bestämmelser, såsom bestämmelserna i direktiv 2014/104 om skadeståndstalan, reglerar artikel 31.3 i direktiv 2019/1 således skyddet för sådana handlingar i samtliga förfaranden vid nationella domstolar.

57. Det kan dock inte anses att artikel 31.3 i direktiv 2019/1 är uttömmande och att det är endast personer som anges i den bestämmelsen (”parter som är föremål för relevant förfarande”) som har rätt att ta del av svartlistade dokument.

58. För det första har nämligen artikel 31 i direktiv 2019/1 försetts med rubriken ”Parters tillgång till ärendeakten och begränsningar av informationsanvändning”. Sammantaget avser artikel 31.3 i direktivet således endast ”parternas”, det vill säga de enskildas, aktinsyn i ett förfarande som genomförs vid en nationell konkurrensmyndighet.

59. För det andra utgör tillgång till handlingar och handräckning två skilda rättsinstitut, såsom kommissionen har påpekat. Avsikten med att ge aktinsyn är nämligen att göra det möjligt för parterna att utöva sin rätt till försvar eller att göra gällande sina rättigheter, medan handräckning är den hjälp som en myndighet ger en annan myndighet. Denna åtskillnad tycks även kommissionen ha gjort i ett tillkännagivande som klargör hur det system för skydd för svartlistade dokument som har upprättats i samband med förfaranden inför kommissionen fungerar. Det ska erinras om att det i direktiv 2019/1 föreskrivs ett system som kompletterar det systemet.

60. För det tredje är det i detta sammanhang riktigt att artikel 31.6 i direktiv 2019/1 avser utbyte av förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet mellan konkurrensmyndigheterna i de olika medlemsstaterna. Enligt den bestämmelsen ska dessa förklaringar utbytas enligt artikel 12 i förordning (EG) nr 1/2003 och under förutsättning att de villkor som föreskrivs däri iakttas. Artikel 31.6 i direktiv 2019/1 kan därför ge intryck av att det direktivet endast tillåter ett sådant utbyte av svartlistade dokument. Jag anser emellertid inte att den ska tolkas på det sättet.

61. I artikel 12.1 i förordning nr 1/2003 föreskrivs nämligen att vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF ska kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter vara behöriga att till varandra översända all information om faktiska eller rättsliga omständigheter, även konfidentiella uppgifter, och att använda dem som bevisning, medan villkoren för användningen av dessa anges i artikel 12.2. Den bestämmelsen har en bestämd målsättning, nämligen att underlätta och främja samarbetet mellan myndigheterna inom Europeiska konkurrensnätverket genom att underlätta informationsutbytet, dock utan att begränsa kommissionens möjlighet att använda de uppgifter som har översänts av andra nationella myndigheter än medlemsstaternas nationella konkurrensmyndigheter. Artikel 31.6 i direktiv 2019/1, där det föreskrivs ytterligare villkor för svartlistade dokument, syftar enbart till att komplettera denna samarbetsordning mellan medlemsstaterna. I denna anda fastställs i artiklarna 24–26 i det direktivet bestämmelser om samarbetet mellan nationella konkurrensmyndigheter. Vare sig artikel 31.3 eller artiklarna 24–26 i direktivet rör emellertid utbyte av svartlistade dokument mellan myndigheter i en och samma medlemsstat.

62. Av det nu angivna följer att svaret på den första frågan – och följaktligen svaret på den andra frågan – inte kan utläsas vare sig av direktiv 2014/104 eller av direktiv 2019/1. De direktiven reglerar nämligen inte frågan om handräckning mellan offentliga myndigheter i en medlemsstat. Eftersom det inte finns några tvingande unionsrättsliga bestämmelser på detta område, ankommer det på medlemsstaterna att fastställa och tillämpa nationella bestämmelser om handräckning mellan nationella myndigheter, under förutsättning att dessa säkerställer ett lämpligt skydd för unionsrättens ändamålsenliga verkan.

3. Handräckning och unionsrättens ändamålsenliga verkan

63. Även om den hänskjutande domstolen inte uttryckligen har uttalat sig i denna fråga, framgår det av beslutet om hänskjutande att det förfarande vid den federala konkurrensmyndigheten inom ramen för vilket de svartlistade dokument som avses i tolkningsfrågorna har tagits fram avser tillämpningen av artikel 101 FEUF och den motsvarande nationella konkurrenslagstiftningen. Flera parter gjorde dessutom uttalanden i denna riktning vid förhandlingen, som svar på en fråga från EU-domstolen.

64. Frågan uppkommer således huruvida den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF kan äventyras genom att en brottsbekämpande myndighet får tillgång till svartlistade dokument och tar upp dessa i ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande.

65. Den hänskjutande domstolen har visserligen angett, som svar på EU-domstolens begäran om upplysningar, att den i det nationella målet aktuella brottsutredningen inte innefattar vare sig tillämpning av nationell konkurrensrätt eller tillämpning av bestämmelser som eftersträvar samma mål som artikel 101 FEUF.

66. Den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF kan dock även äventyras av ett förfarande som inte avser tillämpningen av den unionsrättsliga bestämmelsen. Enligt artikel 4.3 FEU är medlemsstaterna skyldiga att inte låta sin nationella lagstiftning inverka menligt på den fulla och enhetliga tillämpningen av unionsrätten och att inte vidta eller bibehålla åtgärder som kan leda till att de konkurrensregler som är tillämpliga på företag förlorar sin ändamålsenliga verkan. Detta övervägande återspeglar artikel 13 i direktiv 2019/1, med rubriken ”Sanktionsavgifter för företag och företagssammanslutningar”, där det i artikel 4.4 föreskrivs att den artikeln inte påverkar tillämpningen av nationell rätt som medger åläggande av påföljder i straffrättsliga förfaranden förutsatt att tillämpningen av sådan rätt inte påverkar en effektiv och enhetlig kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 FEUF.

67. Den hänskjutande domstolen har påpekat att ett nekande svar på den första frågan skulle innebära att åklagarmyndigheten får besluta att de svartlistade dokumenten ska tillföras förundersökningen och att ytterligare utredningsåtgärder ska vidtas på grundval av detta material (besluta att det får ”användas för den fortsatta utredningen”). Om sådana personer som avses i den tredje frågan gavs rätt till aktinsyn, skulle de ges möjlighet att ta del av de svartlistade dokumenten och eventuellt använda dem mot företag som ansökt om eftergift.

68. Den första tolkningsfrågan förefaller således inte avse risken för att brottsbekämpande myndigheter använder svartlistade dokument för att hålla företag som ansökt om eftergift eller deras anställda ansvariga. Det skydd för handlingar i förhållande till offentliga myndigheter som den första frågan handlar om syftar till att förhindra att tilltalade som inte är de som har gett in de handlingarna och andra parter i det straffrättsliga förfarandet, i synnerhet skadelidande parter som har för avsikt att göra gällande civilrättsliga anspråk, får tillgång till dem.

69. Även om direktiven 2014/104 och 2019/1 inte är tillämpliga på handräckning mellan nationella myndigheter i en och samma medlemsstat, föreligger det emellertid även i samband med sådant bistånd sådana risker med att utlämna handlingar där någon anger sig själv, vilka har identifierats i de direktiven. Dessa risker kan försvaga incitamenten för företag som potentiellt kan tänkas ansöka om eftergift att samarbeta med konkurrensmyndigheterna och därmed inverka menligt på effekten av den politik som förs för att bekämpa åsidosättanden av artikel 101 FEUF. En sådan handräckning som är i fråga i det nationella målet får således inte leda till att det skydd för svartlistade dokument som gäller i förhållande till enskilda äventyras på grund av att en brottsbekämpande myndighet har rätt att ta del av materialet. Jag kommer att undersöka de krav som ställs på ett sådant skydd enligt direktiven 2014/104 och 2019/1, i samband med min bedömning av den andra och den tredje frågan.

70. Det preliminära svaret på den första frågan blir således att unionens konkurrensrätt, i synnerhet direktiven 2014/104 och 2019/1, inte reglerar frågan om huruvida förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor får tillföras akten i ett straffrättsligt förfarande genom beslut av en brottsbekämpande myndighet och användas som grund för ytterligare utredningsåtgärder. Artikel 101 FEUF ska tolkas på så sätt att den, med förbehåll för svaren på den andra och den tredje frågan, inte utgör hinder för att svartlistade dokument tillförs ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande av en brottsbekämpande myndighet och används som grund för ytterligare utredningsåtgärder.

B. Den tredje frågan

71. Den tredje frågan har ställts för det fall EU-domstolen besvarar den första frågan så, att det skydd som svartlistade dokument ges genom unionsrätten inte gäller för brottsbekämpande myndigheter och att sådana handlingar således får tillföras akten i ett straffrättsligt förfarande. Med hänsyn till mitt svar på den första frågan kommer jag således att behandla den tredje frågan.

72. Genom sin tredje fråga, som består av två delar, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artiklarna 6.6, 6.7 och 7.1 i direktiv 2014/104, jämförda med artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att i) målsägande i ett straffrättsligt förfarande som inte avser en överträdelse av konkurrensrätten och ii) tilltalade inom ramen för det förfarandet, som inte är de som har gett in de svartlistade dokumenten, får ges tillgång till dessa handlingar, som en brottsbekämpande myndighet har tagit upp i ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande.

1. Aktinsyn för målsägande i ett straffrättsligt förfarande

73. Den hänskjutande domstolen har, vad gäller målsägandenas roll i det nationella målet, påpekat att enligt österrikisk rätt kan en person som anser sig ha lidit skada göra gällande civilrättsliga anspråk i ett straffrättsligt förfarande. Den personen kan närmare bestämt begära ersättning för den skada denne lidit till följd av ett brott eller ersättning för att dennes rättsliga intressen som skyddas genom straffrätten har åsidosatts.

74. Eftersom den tredje frågan avser bestämmelserna i direktiven 2014/104 och 2019/1, presumeras det däri att dessa båda direktiv reglerar enskildas tillgång till svartlistade dokument, som åklagarmyndigheten har tagit upp i ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande. Denna presumtion måste kontrolleras för att nämnda fråga ska kunna besvaras på grundval av de relevanta bestämmelserna.

75. Det ska i detta hänseende påpekas att de åsyftade bestämmelserna i direktiv 2014/104 avser tillgång till och begränsning av användningen av svartlistade dokument i samband med en skadeståndstalan för en överträdelse av konkurrensrätten, medan artikel 31.3 i direktiv 2019/1 avser tillgång till information som tas från sådana handlingar i alla andra förfaranden som inte omfattas av några specifika unionsrättsliga bestämmelser. De relevanta bestämmelserna i direktiv 2014/104 kan följaktligen betecknas som lex specialis i förhållande till de åsyftade bestämmelserna i direktiv 2019/1.

76. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det nationella målet ska det först fastställas huruvida de relevanta bestämmelserna i direktiv 2014/104 även ska tillämpas i ett brottmål där målsägandena för talan om skadestånd.

a) Direktiv 2014/104

77. Såsom jag redan har påpekat är direktiv 2014/104 tillämpligt på skadeståndstalan. En sådan talan definieras i artikel 2 led 4 i det direktivet som en talan enligt nationell rätt genom vilken ett yrkande om skadestånd framställs vid en nationell domstol. I artikel 2 led 9 i direktivet definieras begreppet ”nationell domstol” med hänvisning till artikel 267 FEUF, utan att det preciseras huruvida sådana domstolar ska vara behöriga endast i tvistemål.

78. Jag vill dessutom påpeka att EU-domstolen, i ett annat sammanhang, redan har ombetts att klargöra huruvida en skadeståndstalan som förs vid en brottmålsdomstol kan omfattas av tillämpningsområdet för en konvention som ”är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om”. EU-domstolen slog fast att en sådan konvention även är tillämplig på domar som meddelas på privaträttens område av en brottmålsdomstol. Som en förlängning av detta resonemang bör en sådan konvention även vara tillämplig på mål som handläggs av en brottmålsdomstol där denna bland annat har att pröva en civilrättslig talan.

79. Det ska i linje med detta påpekas att den omständigheten att en skadeståndstalan, i den mening som avses i direktiv 2014/104, förs i ett brottmål inte ändrar skadeståndstalans karaktär. Den utgör fortfarande en sådan konkurrensrättslig skadeståndstalan som kan omfattas av det direktivet. Än viktigare är dock att det skydd som svartlistade dokument ges genom artikel 6.6 i direktivet inte får påverkas av måltypen, som formellt är ett brottmål, men som ur de inblandade aktörernas synvinkel har karaktären av ett mål om skadestånd.

80. Rent allmänt innebär detta att i fall där en skadelidande för talan om skadestånd i ett brottmål, skulle den civilrättsliga delen av brottmålet teoretiskt sett kunna omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6.6 i direktiv 2014/104.

81. Det ska dock erinras om att begreppet ”skadeståndstalan” definieras i artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104 som en ”talan enligt nationell rätt genom vilken ett yrkande om skadestånd framställs vid en nationell domstol [bland annat] av en part som påstår sig ha lidit skada” och att begreppet ”skadeståndsanspråk” i artikel 2 led 5 i det direktivet definieras som ett anspråk på ersättning för skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten, det vill säga en överträdelse av artikel 101 eller 102 FEUF eller av nationell konkurrensrätt, med undantag av bestämmelser i nationell rätt genom vilka fysiska personer åläggs straffrättsliga påföljder, utom i den mån som sådana straffrättsliga påföljder utgör det medel varmed konkurrensregler tillämpliga på företag verkställs.

82. Den hänskjutande domstolen har, som svar på EU-domstolens begäran om upplysningar, uttalat att det finns många omständigheter som talar för att en talan om enskilt anspråk, såsom den definieras i österrikisk rätt, ska anses utgöra en ”skadeståndstalan som väcks av en part som påstår sig ha lidit skada”, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104. Det ska emellertid påpekas, mot bakgrund av den domstolens förklaringar, att enligt österrikisk rätt ska det anspråk som en målsägande framställer i ett straffrättsligt förfarande vara kopplat till det brott som den tilltalade anklagas för. Med andra ord måste den skada som målsäganden anser sig ha lidit vara en följd av den straffbelagda gärning som åtalet mot den tilltalade avser.

83. Såsom jag redan har nämnt har den hänskjutande domstolen, som svar på EU-domstolens begäran om upplysningar, påpekat att den nu aktuella brottsutredningen inte innefattar vare sig tillämpning av nationell konkurrensrätt eller tillämpning av bestämmelser som eftersträvar samma mål som artikel 101 FEUF.

84. Oavsett svaret på frågan huruvida en civilrättslig talan som handläggs tillsammans med ett brottmål som rör överträdelser av konkurrensreglerna kan kvalificeras som en ”skadeståndstalan”, i den mening som avses i direktiv 2014/104, kan det konstateras att den brottmålsprocess som är i fråga i det nationella målet inte rör någon överträdelse av konkurrensreglerna. Den omständigheten att denna brottmålsprocess innefattar en civilrättslig del innebär således inte att det kan anses vara fråga om en skadeståndstalan som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6.6 i det direktivet.

85. Om denna lex specialis, det vill säga direktiv 2014/104, inte är tillämplig i det förfarande som är i fråga i det nationella målet, ska den tredje frågan besvaras med stöd av lex generalis, det vill säga direktiv 2019/1. Artikel 31.3 i direktiv 2019/1 avser nämligen svartlistade dokument i samtliga förfaranden som inte omfattas av några specifika unionsrättsliga bestämmelser.

b) Direktiv 2019/1

86. Enligt artikel 31.3 i direktiv 2019/1 får tillgång till svartlistade dokument endast beviljas till parter som är föremål för relevant förfarande och endast för att dessa ska kunna utöva sin rätt till försvar. En målsägande, såsom den som avses i den tredje frågans första del, är inte tilltalad i det förfarande i vilket vederbörande framställer sina privaträttsliga anspråk. Målsäganden utövar således inte på något sätt sin rätt till försvar. Enligt direktiv 2019/1 får målsäganden inte beviljas tillgång till sådana handlingar.

87. Svaret på den tredje frågans första del blir följaktligen att artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken målsägande i ett straffrättsligt förfarande som inte rör en överträdelse av konkurrensrätten får ges tillgång till svartlistade dokument, som genom beslut av en brottsbekämpande myndighet har tillförts akten i ett straffrättsligt förfarande.

2. De tilltalades aktinsyn

88. I artikel 31.3 i direktiv 2019/1 föreskrivs att tillgång till svartlistade dokument endast ska beviljas till parter som är föremål för relevant förfarande och endast för att dessa ska kunna utöva sin rätt till försvar. Den bestämmelsen skulle i princip kunna tolkas på så sätt att tillgång till sådana handlingar endast får beviljas till parter i förfaranden för efterlevnadskontroll av konkurrensrätten. En tilltalad i ett straffrättsligt förfarande som, såsom i förevarande fall, inte rör efterlevnadskontroll av konkurrensrätten, kan således inte få tillgång till nämnda handlingar som ingår i ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande.

89. Det ska emellertid undersökas huruvida denna tolkning av artikel 31.3 i direktiv 2019/1 är förenlig med kraven på skydd av de tilltalades grundläggande rättigheter. Unionsrättsakter ska nämligen, enligt allmänna tolkningsprinciper och så långt det är möjligt, tolkas på ett sätt som inte påverkar deras giltighet och i överensstämmelse med primärrätten i dess helhet, däribland bestämmelserna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Det är mot bakgrund av denna princip som den bestämmelsen ska tolkas.

90. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), i sin rättspraxis avseende artikel 6.1 och 6.3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), har fastställt principen att rätten till aktinsyn innefattar all bevisning som brottsbekämpande myndigheter förfogar över.

91. Jag vill påpeka att enligt Europadomstolens praxis är denna rätt till aktinsyn i ett straffrättsligt förfarande inte en absolut rättighet. Europadomstolen har slagit fast att i vissa fall kan det vara nödvändigt att undanhålla försvaret viss bevisning för att upprätthålla en annan individs grundläggande rättigheter eller för att skydda ett viktigt allmänintresse. Europadomstolen har påpekat att, med hänsyn till Europakonventionen, är dock de åtgärder som begränsar rätten till försvar berättigade endast om de är absolut nödvändiga. Ett undanhållande av sådan bevisning ska dessutom uppvägas med lämpliga rättssäkerhetsgarantier. Med hänsyn härtill tycks Europadomstolen anse att de berörda handlingarnas art inte kan utgöra skäl för att undanhålla dem. Europadomstolen anser tvärtom att innehållet i dessa handlingar måste undersökas för att det viktiga allmänintresset av att inte lämna ut dem ska kunna vägas mot den berörda personens rätt till försvar.

92. Vad unionsrätten beträffar preciseras det i artikel 52.3 i stadgan att i den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som den i Europakonventionen. Enligt förklaringarna till artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan, vilka, såsom framgår av artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan, ska beaktas vid tolkningen av densamma, motsvarar dessa bestämmelser artikel 6.1 respektive artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen.

93. För övrigt syftar direktiv 2012/13/EU till att fastställa gemensamma minimiregler för skydd av de garantier och processuella rättigheter som följer av de relevanta bestämmelserna i stadgan och Europakonventionen. Dessa bestämmelser avser misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott.

94. I likhet med i Europadomstolens praxis fastställs i artikel 7.2 i direktiv 2012/13 att tillgång ska beviljas åtminstone till all bevisning som är i behöriga myndigheters besittning, oavsett om den talar för eller emot de misstänkta eller tilltalade personerna, för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande och för att förbereda försvaret. Genom undantag från denna rättighet föreskrivs i artikel 7.4 i det direktivet att tillgång till viss bevisning kan vägras, bland annat om en sådan vägran är absolut nödvändig för att skydda ett viktigt allmänintresse. I den bestämmelsen preciseras även att ”[m]edlemsstaterna ska, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, se till att ett beslut att vägra tillgång till visst material i enlighet med denna punkt fattas av en rättslig myndighet eller åtminstone kan bli föremål för rättslig prövning”.

95. Frågan är således huruvida ett undanhållande av de svartlistade dokumenten från de tilltalade kan motiveras av ett viktigt allmänintresse som är kopplat till tillämpningen av konkurrensrätten.

96. Det ska i detta avseende påpekas att skyddet för svartlistade dokument tjänar två syften som är nära förbundna med varandra. Det första är att skydda de berörda personerna från de risker som är förenade med ett utlämnande av handlingar där personerna anger sig själva. Det andra är att säkerställa att de handlingarna inte skadar allmänintresset, såsom till exempel effekten av den politik som förs för att bekämpa åsidosättanden av konkurrensrätten, eftersom en sådan allmän tillgång skulle kunna avskräcka personer inblandade i överträdelser av artiklarna 101 och 102 FEUF från att samarbeta med de nationella konkurrensmyndigheterna. Det kan således hävdas att ett allmänintresse kan motivera att svartlistade dokument inte lämnas ut inom ramen för straffrättsliga förfaranden.

97. Såsom framgår av Europadomstolens praxis, som kan överföras på artikel 48.2 i stadgan och artikel 7.4 i direktiv 2012/13, kan det emellertid inte anses att vissa handlingar, med hänsyn till deras art, per automatik inte ska lämnas ut. Det ska göras en bedömning i varje enskilt fall när frågan uppkommer huruvida tillgång till nämnda handlingar ska nekas.

98. Hänvisningen till ”parter som är föremål för relevant förfarande” till vilka tillgång till svartlistade dokument får beviljas, i enlighet med artikel 31.3 i direktiv 2019/1, ska följaktligen innefatta alla misstänkta och tilltalade personer i ett straffrättsligt förfarande för att kraven på skydd av de grundläggande rättigheterna vara uppfyllda. Tillgång till sådana handlingar får däremot nekas under förutsättning att kraven i direktiv 2012/13 iakttas.

99. Slutligen kan visserligen frågan uppkomma hur denna tolkning av artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska förenas med artikel 31.4 i detta. I den sistnämnda bestämmelsen föreskrivs nämligen begränsningar av användningen av information som har erhållits genom tillgång till materialet i de nationella konkurrensmyndigheternas utredningar i konkurrensärenden. I den bestämmelsen hänvisas det till förfaranden för efterlevnadskontroll av konkurrensrätten. Till skillnad från den tolkning av artikel 31.3 i direktiv 2019/1 som jag just har föreslagit – enligt vilken tillgång till svartlistade dokument även får ges till personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden – tyder artikel 31.4 i direktivet på att personer som är föremål för förfaranden som inte rör efterlevnadskontroll av konkurrensrätten inte får använda information som tas från svartlistade dokument för att utöva sin rätt till försvar.

100. Jag anser emellertid att artikel 31.3 i direktiv 2019/1 avser en annan situation än den som avses i artikel 31.4 i detta. Artikel 31.3 avser nämligen tillgång till svartlistade dokument, som finns i ett visst förfarandes ärendeakt, vilken beviljas för att parterna ska kunna utöva sin rätt till försvar i det förfarandet. Rätten att använda dessa dokument för att utöva rätten till försvar inom ramen för nämnda förfarande följer redan av artikel 31.3 i direktiv 2019/1. Artikel 31.4 i direktivet avser däremot användningen av information som tas från svartlistade dokument i ett annat förfarande än det i vilket tillgång har beviljats. I den bestämmelsen föreskrivs nämligen att sådan information får användas ”i fall som är direkt knutna till det ärende i vilket tillgång har beviljats”.

101. Svaret på den tredje tolkningsfrågans andra del blir således att artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tilltalade personer i ett straffrättsligt förfarande som inte avser en överträdelse av konkurrensrätten, vilka inte är de som har gett in de svartlistade dokumenten, får ges tillgång till dessa handlingar, som genom beslut av en brottsbekämpande myndighet har tillförts ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande.

C. Den andra frågan

102. Den andra frågan har ställts för att få klarhet i huruvida det skydd som svartlistade dokument ges genom det direktivet även omfattar handlingar som upphovsmannen har gett in vid en konkurrensmyndighet i syfte att redogöra för, konkretisera eller bevisa innehållet i dessa.

103. För att besvara denna fråga kommer jag först att lämna några kommentarer angående definitionerna av begreppen ”förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet” och ”förlikningsinlagor”, som används i direktiven 2014/104 och 2019/1. Jag kommer därefter att undersöka huruvida de begreppen även innefattar sådana svartlistade dokument som avses i den andra frågan.

1. Svartlistade dokument

104. I artikel 2 led 16 i direktiv 2014/104 definieras begreppet ”förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet” som ”en muntlig eller skriftlig redogörelse som lämnas av ett företag eller en fysisk person, eller för ett företags eller en fysisk persons räkning, till en konkurrensmyndighet, eller en uppteckning av denna, med beskrivning av vad det företaget eller den fysiska personen vet om en kartell och företagets eller personens roll i denna, och som utarbetats särskilt för att lämnas in till konkurrensmyndigheten för att denna ska bevilja befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter inom ramen för ett eftergiftsprogram; detta omfattar inte redan befintlig information”. I artikel 2 led 17 i det direktivet definieras dessutom begreppet ”redan befintlig information” som ”bevis som finns oberoende av en konkurrensmyndighets förfaranden, oberoende av om denna information finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt eller inte”.

105. I artikel 2 led 18 i direktiv 2014/104 definieras begreppet ”förlikningsinlaga” som en ”frivillig redogörelse från ett företag, eller för ett företags räkning, till en konkurrensmyndighet, i vilken företaget medger eller avstår från att bestrida sitt deltagande i en överträdelse av konkurrensrätten, och sitt ansvar för denna överträdelse av konkurrensrätten; denna redogörelse ska ha utarbetats särskilt för att göra det möjligt för konkurrensmyndigheten att tillämpa ett förenklat eller påskyndat förfarande”.

106. Dessa definitioner av begreppen ”förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet” och ”förlikningsinlaga” återges i artikel 2.1 leden 17 och 18 i direktiv 2019/1.

107. Mot denna bakgrund ska artikel 31.3 i direktiv 2019/1 anses skydda handlingar vars innehåll, syfte och villkor för upprättande motsvarar definitionerna i det direktivet. Den bestämmelsen avser således en beskrivning av en kartell och den roll som en sökande om eftergift har i denna, vilken har ingetts frivilligt och särskilt för att åtnjuta befrielse från sanktionsavgifter eller nedsättning av dessa inom ramen för ett eftergiftsprogram. Den avser även en förklaring om medgivande eller om avstående från bestridande av ett deltagande i en överträdelse av konkurrensrätten och ansvaret för denna överträdelse, vilken har getts in frivilligt och särskilt för att göra det möjligt för konkurrensmyndigheten att tillämpa ett förenklat eller påskyndat förfarande.

2. Handlingar som gör det möjligt att redogöra för, konkretisera eller bevisa innehållet i ett svartlistat dokument

108. Den hänskjutande domstolen har påpekat att åklagarmyndigheten även har tagit upp bilagor till svartlistade dokument i ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande. Den del i beslutet om hänskjutande där det redogörs för de argument som klagandebolagen har framfört talar dessutom för att den andra frågan i synnerhet avser ”[b]evismedel som ett företag som beviljats sanktionsbefrielse tagit fram … under eller för en konkurrensmyndighets förfarande[,] exempelvis dokumentation av interna utredningar [som tagits fram på den federala konkurrensmyndighetens begäran] eller listor och protokoll som tagits fram för [denna myndighet]”.

109. Den hänskjutande domstolen tycks således ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det skydd som föreskrivs i artikel 31.3 i direktiv 2019/1 även omfattar handlingar som särskilt har upprättats för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende, som har getts in frivilligt eller på begäran av den myndigheten och som inte motsvarar definitionerna av begreppen ”förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet” och ”förlikningsinlaga”. Jag är övertygad om att den frågan ska besvaras nekande.

110. För det första framgår det nämligen av direktiven 2014/104 och 2019/1 att ”information som en fysisk eller juridisk person tagit fram särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende”, inbegripet ”[sådana som har getts in som] svar på en konkurrensmyndighets begäran om upplysningar eller vittnesmål” inte åtnjuter samma skydd som svartlistade dokument. Begränsningarna vad gäller tillgång till och användning av sådan information är mindre strikta än för svartlistade dokument. Sådan information får nämligen användas efter det att konkurrensmyndigheten har avslutat ett förfarande.

111. För det andra anges i skäl 26 i direktiv 2014/104 bland annat att för att säkerställa att företagen fortsätter att vara villiga att frivilligt vända sig till konkurrensmyndigheterna med svartlistade dokument, bör det skydd som sådana handlingar ges ”även gälla ordagranna citat ur [svartlistade dokument] i andra handlingar”. Denna lösning tycks vara inspirerad av domen i mål Evonik Degussa/kommissionen, där EU‑domstolen klargjorde att en hög skyddsnivå inte ska gälla för ordagranna citat av vissa uppgifter från de handlingar som ett företag ingett till kommissionen till stöd för en ansökan om eftergift, men däremot för ordagranna citat från själva ansökan om eftergift.

112. För det tredje ska begreppen ”förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet” och ”förlikningsinlaga” inte ges en vid tolkning. Såsom jag redan har påpekat bygger unionsrätten nämligen på principen att skyddet för svartlistade handlingar inte i onödan får inkräkta på skadelidande parters rätt till ersättning och att det ska begränsas till frivilliga förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor där någon anger sig själv.

113. Mot bakgrund av det ovan anförda kan en handling som har utarbetats särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende och som har getts in frivilligt eller på begäran av den myndigheten inte kan jämställas med ett svartlistat dokument.

114. Det skydd som svartlistade dokument ges genom direktiv 2019/1 ska anses omfatta dels en beskrivning av en kartell och den roll som en sökande om eftergift har i denna, vilken har ingetts frivilligt och särskilt för att åtnjuta befrielse från sanktionsavgifter eller nedsättning av dessa inom ramen för ett eftergiftsprogram, dels en förklaring om medgivande eller bestridande av ett deltagande i en överträdelse av konkurrensrätten och ansvaret för denna överträdelse, vilken har getts in frivilligt och särskilt för att göra det möjligt för konkurrensmyndigheten att tillämpa ett förenklat eller påskyndat förfarande. Detta skydd omfattar däremot inte andra handlingar som har utarbetats särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende och som har getts in frivilligt eller på begäran av den myndigheten.

115. Med hänsyn till mina föreslagna svar på den andra och den tredje frågan, ska jag slutligen redogöra för det svar som jag föreslår på den första frågan. Unionens konkurrensrätt, i synnerhet direktiven 2014/104 och 2019/1, reglerar inte frågan om huruvida svartlistade dokument får tillföras akten i ett straffrättsligt förfarande genom beslut av en brottsbekämpande myndighet och användas som grund för ytterligare utredningsåtgärder. Artikel 101 FEUF ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att sådant material tillförs ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande genom beslut av en brottsbekämpande myndighet och används som grund för ytterligare utredningsåtgärder, under förutsättning att de krav på skydd för dessa handlingar i förhållande till enskilda som föreskrivs i de direktiven iakttas.

V. Förslag till avgörande

116. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) på följande sätt: 1) Unionens konkurrensrätt, i synnerhet Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad, reglerar inte frågan om huruvida förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor får tillföras akten i ett straffrättsligt förfarande genom beslut av en brottsbekämpande myndighet och användas som grund för ytterligare utredningsåtgärder. Artikel 101 FEUF ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för att sådana handlingar tillförs ärendeakten i ett straffrättsligt förfarande genom beslut av en brottsbekämpande myndighet och används som grund för ytterligare utredningsåtgärder, under förutsättning att de krav på skydd för dessa handlingar i förhållande till enskilda som föreskrivs i de direktiven iakttas. 2) Artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken målsägande i ett straffrättsligt förfarande som inte rör en överträdelse av konkurrensrätten får ges tillgång till svartlistade dokument, som genom beslut av en brottsbekämpande myndighet har tillförts akten i ett straffrättsligt förfarande, och att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tilltalade personer i ett sådant straffrättsligt förfarande, vilka inte är de som har gett in förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagorna, får ges tillgång till sådana handlingar, som genom beslut av en brottsbekämpande myndighet har tillförts akten i ett straffrättsligt förfarande. 3) Det skydd som ges genom direktiv 2019/1 för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor omfattar inte andra handlingar som har utarbetats särskilt för en konkurrensmyndighets handläggning av ett ärende och som har getts in frivilligt eller på begäran av den myndigheten.

1 Originalspråk: franska.

2 Vad gäller skadelidandes tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt, se Cauffman, C., The Interaction of Leniency Programmes and Actions for Damages, The Competition Law Review, vol. 7, nr 2, 2011, s. 200–203.

3 Se dom av den 14 juni 2011, Pfleiderer ( C‑360/09, EU:C:2011:389, punkterna 20–24), och dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl. ( C‑536/11, EU:C:2013:366).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (EUT L 11, 2019, s. 3).

6 Se, vad gäller direktiv 2014/104, Massa, C., ”The Disclosure of Leniency Statements and Other Evidence under Directive 2014/104/EU: An Undue Prominence of Public Enforcement?”, Market and Competition Law Review, vol. 2, nr 1, 2018, s. 161 och 162.

7 Se artikel 6.5 c i direktiv 2014/104 och artikel 31.5 c i direktiv 2019/1.

8 Se punkt 18 i förevarande förslag till avgörande.

9 Se artikel 6.8 i direktiv 2014/104.

10 Min kursivering.

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2023, Repsol Comercial de Productos Petrolíferos ( C‑25/21, EU:C:2023:298, punkt 31).

12 Se, bland annat, artikel 6.10 i direktiv 2014/104, där det föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska se till att nationella domstolar begär att konkurrensmyndigheten lämnar ut bevis som finns i dess ärendeakt endast om ingen part eller tredje part rimligen kan tillhandahålla de bevisen” (min kursivering).

13 Se artikel 6.6 i direktiv 2014/104.

14 Se artikel 7.1 i direktiv 2014/104.

15 Se skäl 72 i direktiv 2019/1.

16 Se artikel 16a.2 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (EUT L 123, 2004, s. 18), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) 2015/1348 av den 3 augusti 2015 (EUT L 208, 2015, s. 3).

17 Se Commission Staff Working Document, Impact Assessment, Accompanying the document Proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council to empower the competition authorities of the Member States to be more effective enforcers and to ensure the proper functioning of the internal market, Bryssel, av den 22 mars 2017, SWD(2017) 114 final, https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:8c6800cb-0fb6–11e7–8a35–01aa75ed71a1.0001.02/DOC_1&format=PDF, s. 65.

18 I skäl 4 i direktiv 2019/1 anges bland annat att det direktivet också bör omfatta tillämpningen av nationell konkurrensrätt på fristående grund när det gäller skydd för svartlistade dokument.

19 Se förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (COM(2017) 142 final), s. 7.

20 Se, för ett liknande resonemang, Kowalik-Bańczyk, K., Challenges of Decentralisation of Competition Law Enforcement: A Retrospective Overview in Case Law, i A. Claici, A. Komninos, D. Waelbroeck (utg.), The Transformation of EU Competition Law: Next Generation Issues, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2023, s. 100, och Rizutto, F., The ECN plus Directive: The Harmonization of National Procedural Rules Governing the Parallel Enforcement of European Union Competition Law in the Internal Market, European Competition Law Review, vol. 40, nr 12, 2019, s. 575.

21 Arsenidou, E., Capiau, J., Sinclair, A. och Stanciute, J., Cooperation Within the ECN and Strengthening of National Competition Authorities, i E. Rousseva (utg.), EU Antitrust Procedure, Oxford University Press, Oxford, 2020, s. 710. Se, för ett liknande resonemang, Botta, M., ”The Draft Directive on the Powers of National Competition Authorities: The Glass Half Empty and Half Full”, European Competition Law Review, vol. 38, nr 10, 2017, s. 474.

22 Se punkt 52 i förevarande förslag till avgörande.

23 Se punkt 53 i förevarande förslag till avgörande.

24 Kommissionens tillkännagivande om reglerna för tillgång till kommissionens handlingar i ärenden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget, enligt artiklarna 53, 54 och 57 i EES-avtalet och enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (EUT C 325, 2005, s. 7), punkterna 2, 3 och 15). I detta tillkännagivande görs en åtskillnad mellan ”tillgång till handlingar” och ”skriftväxling med andra offentliga myndigheter”.

25 Se punkt 50 i förevarande förslag till avgörande.

26 Rådets förordning av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).

27 Angående samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaternas nationella konkurrensmyndigheter, med stöd av artikel 4.3 FEU, se Dudzik, S., Współpraca Komisji Europejskiej z organami ochrony konkurencji w sprawach kontroli koncentracji przedsiębiorstw, Wolters Kluwer, Warszawa, 2010, s. 632.

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, FSL m.fl./kommissionen ( C‑469/15 P, EU:C:2017:308, punkt 34).

29 Se punkt 47 i förevarande förslag till avgörande.

30 Se punkt 61 i förevarande förslag till avgörande.

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2008, Doulamis ( C‑446/05, EU:C:2008:157, punkt 19).

32 Se punkt 62 i förevarande förslag till avgörande.

33 Se punkt 70 i förevarande förslag till avgörande.

34 Se punkt 43 i förevarande förslag till avgörande.

35 Se punkt 56 i förevarande förslag till avgörande.

36 Se punkt 73 i förevarande förslag till avgörande.

37 Se punkt 43 i förevarande förslag till avgörande.

38 Se dom av den 21 april 1993, Sonntag ( C‑172/91, EU:C:1993:144, punkterna 14–16).

39 Se artikel 2 led 1 i direktiv 2014/104.

40 Den hänskjutande domstolen har härvidlag även påpekat att en målsägande ska avge en förklaring om att vederbörande vill delta i det straffrättsliga förfarandet för att få ersättning för sin skada och att det är tillräckligt att målsäganden på ett övertygande sätt åberopar att det föreligger en rättighet ”som har sin grund i den straffrättsliga påföljden”. Domstolens avgörande i skadeståndsfrågan följer på avgörandet i skuldfrågan.

41 Se punkt 65 i förevarande förslag till avgörande.

42 Se punkt 80 i förevarande förslag till avgörande.

43 Se dom av den 16 november 2023, Ligue des droits humains (Tillsynsmyndighetens kontroll av behandlingen av personuppgifter) ( C‑333/22, EU:C:2023:874, punkt 57).

44 Europadomstolen, 24 juni 2003, Dowsett mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2003:0624JUD003948298, § 41 och 42), Europadomstolen, 31 mars 2009, Natunen mot Finland, Ansökan nr 21022/04 (CE:ECHR:2009:0331JUD002102204, § 40), och Europadomstolen, Mirilachvili mot Ryssland, 11 december 2008 (CE:ECHR:2008:1211JUD000629304, § 203‑209).

45 Europadomstolen, Mirilachvili mot Ryssland, 11 december 2008 (CE:ECHR:2008:1211JUD000629304, § 206).

46 Se, senast, dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning) ( C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 39).

47 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

48 Se, senast, dom av den 1 augusti 2022, TL ( C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 40).

49 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 6 september 2022, Delgaz Grid ( C‑95/22, EU:C:2022:697, punkt 25).

50 Se artikel 7.2 i direktiv 2012/13.

51 Se artikel 7.4 i direktiv 2012/13.

52 Se dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl. ( C‑536/11, EU:C:2013:366, punkt 33). Se även mitt förslag till avgörande i målet Evonik Degussa/kommissionen ( C‑162/15 P, EU:C:2016:587, punkt 119).

53 Se punkt 90 i förevarande förslag till avgörande.

54 Se punkt 92 i förevarande förslag till avgörande.

55 Se punkt 94 i förevarande förslag till avgörande.

56 Min kursivering.

57 Min kursivering.

58 Se punkt 35 i förevarande förslag till avgörande.

59 Se skäl 25 i direktiv 2014/104, där det bland annat anges att information som utarbetats av en konkurrensmyndighet i samband med dess tillämpning av unionens konkurrensrätt eller nationell konkurrensrätt och som översänts till parterna i dessa förfaranden, till exempel ett ”meddelande om invändningar”, eller som utarbetats av en part i dessa förfaranden, till exempel svar på en konkurrensmyndighets begäran om upplysningar eller vittnesmål, därför bör kunna utlämnas vid skadeståndstalan först efter det att konkurrensmyndigheten har avslutat sitt förfarande.

60 Se dom av den 12 januari 2023, RegioJet ( C‑57/21, EU:C:2023:6, punkt 116).

61 Se artiklarna 6.5 och 7.2 i direktiv 2014/104 och artikel 31.5 i direktiv 2019/1.

62 Dom av den 14 mars 2017 ( C‑162/15 P, EU:C:2017:205, punkt 87).

63 Se punkt 37 i förevarande förslag till avgörande.