Förslag till avgörande av Richard de la Tour – Mål C‑57/23 Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter)
I. Inledning
1. Denna begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artiklarna 4.1 c och e, 6, 8.2 och 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF.
2. Denna begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan JH, en fysisk person, och Policejní prezidium (polismyndigheten, Republiken Tjeckien) rörande bland annat insamling av biologiska DNA-prov och DNA-profiler avseende JH inom ramen för ett brottmål och Policie České republikys (Republiken Tjeckiens polis) (nedan kallad den tjeckiska polisen) bevarande av dessa uppgifter.
3. Förevarande mål kan, vad gäller den första av de tolkningsfrågor som Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Tjeckien) har ställt, ses som en fortsättning på domarna av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter), och av den 28 november 2024, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter II), i vilka domstolen slog fast att nationell lagstiftning enligt vilken en systematisk insamling av biometriska och genetiska uppgifter föreskrivs för varje person som misstänks för ett uppsåtligt brott som omfattas av allmänt åtal för registrering i polisregistret stred mot kravet på att säkerställa ett utökat skydd mot behandling av känsliga personuppgifter. Den hänskjutande domstolen har bett domstolen att precisera sin praxis och klargöra huruvida 65 § 1 i zákon č. 273/2008 Sb., o Policii České republiky (lag nr 273/2008 om Republiken Tjeckiens polisväsende), genom att begränsa dess tillämpning till endast uppsåtliga brott, på strukturell nivå tillräckligt återspeglar behovet av att bedöma huruvida ett inhämtande av de registrerade personernas biometriska och genetiska uppgifter är proportionerligt eller om det, tvärtom, ska göras en ytterligare åtskillnad mellan dessa personer beroende på brottets allvar.
4. Vad gäller den hänskjutande domstolens andra tolkningsfråga, utgör förevarande mål en fortsättning på domen av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia ”Natsionalna politsia” pri MVR – Sofia, i vilken domstolen för första gången uttalade sig om tidsgränser för lagringen, i brottsförebyggande syfte, av personuppgifter avseende personer som fällts genom en lagakraftvunnen brottmålsdom, mot bakgrund av direktiv 2016/680. Domstolen angav, i den domen, att detta direktiv fastställer en allmän ram som gör det möjligt att säkerställa att lagringen av personuppgifter, och närmare bestämt lagringens varaktighet, begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål för vilka de lagras. Den hänskjutande domstolen har bett domstolen att precisera huruvida denna rättspraxis är relevant när personuppgifterna lagras i syfte att förebygga, utreda eller avslöja brott, ett syfte som till sin art är framåtblickande och obegränsat i tiden. Detta syfte kräver nämligen att dessa uppgifter lagras så länge som möjligt.
5. Domstolen kommer således, i förevarande mål, för det första att föranledas att precisera begreppen ”materiell minimering” och ”tidsmässig minimering” avseende biometriska och genetiska uppgifter som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2016/680 när de inhämtas och lagras inom denna ram.
6. För det andra har domstolen, vad gäller den tredje tolkningsfrågan, för första gången ombetts att tolka begreppet ”medlemsstaternas nationella rätt” i den mening som avses i artikel 8.2 i detta direktiv, jämförd med artikel 10 i nämnda direktiv. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet önskat få klarhet i huruvida den nationella rättspraxis som anger kriterierna för inhämtning och lagring av biometriska och genetiska uppgifter kan anses omfattas av detta begrepp och i vilken mån de minimikrav för materiella eller processuella villkor för att erhålla, lagra och radera dessa uppgifter ska regleras i medlemsstaternas nationella rätt genom allmänna bestämmelser.
II. Tjeckisk rätt
7. 11 § lagen om Tjeckiens polisväsende har följande lydelse:
”Polisen och polisanställda ska
…
c) agera så att en eventuell inskränkning av rättigheter och friheter för de personer som är föremål får åtgärden, eller icke-registrerade personer, inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå åtgärdens syfte.”
8. I 65 § i denna lag föreskrivs följande:
”1). Vid utförandet av sina uppgifter får polisen, i syfte att i framtiden identifiera
a) personer som anklagas för att ha begått ett uppsåtligt brott eller som har delgivits misstanke om ett sådant brott,
b) personer som avtjänar ett fängelsestraff för ett uppsåtligt brott,
c) personer som genomgår tvångsvård eller undanhålls av säkerhetsskäl, eller
d) eftersökta personer som har återfunnits och som har begränsad rättskapacitet, ta fingeravtryck, identifiera fysiska kännetecken, mäta kroppen, göra bild-, ljud- och liknande inspelningar samt ta biologiska prover som gör det möjligt att få information om den genetiska sammansättningen.
2). Om en sådan åtgärd som föreskrivs i punkt 1 inte kan vidtas, på grund av att personen motsätter sig detta, har polisen rätt att bortse från denna invändning efter att utan framgång har bett personen att underkasta sig åtgärden. Det sätt på vilket polisen bortser från denna invändning ska vara proportionerligt i förhållande till invändningens intensitet. Polisen får inte bortse från en persons invändning när det gäller ett blodprov eller en liknande åtgärd som påverkar den fysiska integriteten.
3). Om en sådan åtgärd som föreskrivs i punkt 1 inte kan vidtas på plats, har polisen rätt att förflytta personen för att åtgärden ska kunna vidtas. Polisen ska släppa personen fri så snart åtgärden har vidtagits.
4). Polisen ska upprätta en rapport om de vidtagna åtgärderna.
5). Polisen ska radera personuppgifter som erhållits i enlighet med punkt 1 så snart behandlingen av dessa uppgifter inte längre är nödvändig för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott, eller säkerställa Republiken Tjeckiens säkerhet, den allmänna ordningen eller den inre säkerheten.”
9. I 79 § i denna lag, med rubriken ”Grundläggande bestämmelser om behandling av personuppgifter vid genomförandet av vissa polisuppdrag”, föreskrivs i punkterna 1 och 2 följande:
”1). Punkterna 2–6 och 79a–88 §§ ska tillämpas på behandling av personuppgifter för att förebygga, utreda, avslöja och lagföra brott, för att säkerställa Republiken Tjeckiens säkerhet eller garantera den allmänna ordningen och den inre säkerheten, inbegripet för att eftersöka personer och saker.
2). Polisen får behandla personuppgifter om detta är nödvändigt för att uppnå de mål som anges i punkt 1. Polisen får även behandla personuppgifter för att skydda en registrerad persons väsentliga intressen som är knutna till de mål som anges i punkt 1.”
10. 82 § i samma lag har följande lydelse:
”1) Polisen ska minst en gång vart tredje år kontrollera att personuppgifter som har behandlats i de syften som anges i 79 § 1 fortfarande är nödvändiga för genomförandet av dess uppdrag på detta område.
2) Polisen har, vid den kontroll som avses i punkt 1, behörighet att kräva ett utdrag ur brottsregistret.
3) Brottsbekämpande och rättsliga myndigheter, Ministerstvo spravedlnosti [justitieministeriet, Republiken Tjeckien], Ustavní soud [Författningsdomstolen, Republiken Tjeckien], och Kancelář prezidenta republiky [Republikens presidents kabinett, Republiken Tjeckien] ska, inom gränserna för deras behörighet, med avseende på den kontroll som avses i punkt 1 fortgående informera polisen om sina slutgiltiga beslut, åtalspreskription, verkställighet av ett straff eller beslut av Republikens president avseende ett brottmål, straff eller en beviljad amnesti eller benådning.”
III. Bakgrund till tvisten och tolkningsfrågorna
11. Genom beslut av den 11 december 2015 väckte den tjeckiska polisen åtal mot JH för förskingring.
12. Den 13 januari 2016 förhörde polisen JH inom ramen för det straffrättsliga förfarandet och begärde företeelse av dennes identitetshandlingar. Trots JH:s invändningar, tog polisen hans fingeravtryck, ett snabbprov på grundval av vilket en DNA-profil upprättades och fotografier samt upprättade en beskrivning av JH. Den tjeckiska polisen förde därefter in dessa upplysningar i sina respektive databaser.
13. Genom lagakraftvunnen dom av den 15 mars 2017 från Městský soud v Praze (Distriktsdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien) dömdes JH dels för förskingring, dels för missbruk av offentlig ställning. Han dömdes till ett villkorligt fängelsestraff på tre år, ett förbud under fyra år att utöva ledande befattningar inom offentlig förvaltning som omfattade förvaltning av fastigheter och lös egendom samt att ersätta skadan inom gränserna för hans möjligheter.
14. Den 8 mars 2016 väckte JH talan vid Městský soud v Praze (Distriktsdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien) och yrkade att det skulle fastställas att genomförandet av identifieringsåtgärderna enligt 65 § lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende, lagringen av de upplysningar och prov som erhållits genom dessa åtgärder samt införandet av dessa i den tjeckiska polisens informationssystem utgjorde ett rättsstridigt ingripande.
15. Genom dom av den 23 juni 2022 biföll Městský soud v Praze (Distriktsdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien) JH:s talan och slog fast att de identifieringsåtgärder som den tjeckiska polisen vidtagit och lagringen av dessa personuppgifter i den tjeckiska polisens databaser utgjorde ett en rättsstridig inskränkning av den grundläggande rätten till skydd för privatliv. Denna domstol förpliktade följaktligen den tjeckiska polisen att radera alla personuppgifter som härrörde från dessa åtgärder, med undantag för snabbprovet som sedan dess hade förstörts.
16. Městský soud v Praze (Distriktsdomstolen i Prag, Republiken) påpekade att inhämtande av genetiskt material utgör en väsentlig inskränkning av den grundläggande rätten till skydd för privatliv som bland annat föreskrivs i artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 65 § lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende ger emellertid inte tillräckliga anvisningar för att bedöma huruvida denna inskränkning är proportionerlig. Den enda kontroll som den tjeckiska polisen utför innan den genomför en sådan provtagning avser nämligen brottets uppsåt i den mening som avses i denna bestämmelse. Detta villkor kan anses uppfyllt i det nationella målet.
17. Följaktligen ansåg Městský soud v Praze (Distriktsdomstolen i Prag, Republiken) att de identifieringsåtgärder som den tjeckiska polisen utfört inte uppfyllde proportionalitetskravet och således utgjorde en rättsstridig inskränkning. Denna domstol angav, i detta hänseende, att JH endast var åtalad för ett ringa brott, det vill säga ett mindre allvarligt sådant, att han inte var tidigare dömd och att ett återfall från hans sida var osannolikt. Nämnda domstol underströk vidare den omständigheten att den tjeckiska polisen, enligt 65 § 5 lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende, själv internt ska undersöka från vilken tidpunkt en lagring av personuppgifter ”inte längre är nödvändig för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott”. Samma domstol anser att denna bestämmelse ger polisen ett obegränsat utrymme för reflektion och främjar en överanvändning av en tidsmässigt obegränsad lagring av personuppgifter.
18. Polisens ledning överklagade denna dom till Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Tjeckien).
19. Polisens ledning angav, till stöd för sitt överklagande, att syftet med behandlingen av personuppgifterna var tydligt uttryckt i 65 § lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende. Ledningen hävdade vidare att den, vid bedömningen av huruvida inhämtandet och lagringen av JH:s personuppgifter var proportionerligt, hade beaktat hans eventuella återfall i brott, upptrappning av hans beteende och den omständigheten att han tidigare hade begått flera brott. Beträffande den påstådda bristen på offentlighet avseende de kriterier som tillämpats internt av den tjeckiska polisen för att besluta om att fortsätta lagra personuppgifterna, angav polisledningen att den meddelat dessa bestämmelser till allmänheten inom ramen för rätten till information.
20. JH angav i sin svarsinlaga att den tjeckiska polismyndigheten hade vidtagit identifieringsåtgärderna utan att först ha undersökt huruvida ingripandet var proportionerligt. JH kritiserade också att den tjeckiska polisens riktlinjer för genomförande av identifieringsåtgärder inte offentliggjorts.
21. I detta sammanhang önskar den hänskjutande domstolen, för det första, få klarhet i huruvida de krav som fastställts i direktiv 2016/680 utgör hinder för en urskillningslös insamling av biometriska och genetiska uppgifter avseende varje person som är misstänkt för att ha begått ett uppsåtligt brott. För det andra undrar den om de krav som föreskrivs i detta direktiv utgör hinder för att sådana uppgifter lagras utan att det uttryckligen har fastställts någon tidsgräns. För det tredje har den bett domstolen att ange om de nationella förvaltningsdomstolarnas praxis kan anses utgöra ”medlemsstaternas nationella rätt” i den mening som avses i artikel 8 i detta direktiv, i vilken villkoren för laglig behandling av personuppgifter föreskrivs.
22. Mot denna bakgrund har Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutat att vilandeförklara målet och till domstolen ställa följande tolkningsfrågor:
”1) Vilken grad av åtskillnad mellan olika registrerade krävs enligt artikel 4.1 c eller artikel 6 [i direktiv 2016/680], jämförd med artikel 10 i [detta direktiv]? Är det förenligt med kravet på minimering av personuppgifter, eller med skyldigheten att göra åtskillnad mellan olika kategorier av registrerade, att en nationell lagstiftning tillåter insamling av genetiska uppgifter om alla personer som misstänks eller åtalas för att ha begått ett uppsåtligt brott?
2) Är det förenligt med artikel 4.1 e i direktiv 2016/680 att polismyndigheterna, med hänsyn till det allmänna syftet att förebygga, utreda eller avslöja brott, bedömer behovet av att fortlöpande lagra en DNA-profil på grundval av sina interna bestämmelser, vilket i praktiken ofta innebär att känsliga personuppgifter lagras på obestämd tid, utan att det har fastställts någon högsta tillåtna tidsgräns för lagring av dessa personuppgifter? Om så inte är fallet, enligt vilka kriterier ska det i förekommande fall bedömas huruvida varaktigheten av lagringen av de personuppgifter som samlats in och lagrats för detta syfte är rimlig?
3) När det gäller särskilt känsliga personuppgifter som omfattas av artikel 10 i direktiv 2016/680, vilket minimikrav gäller för de materiella eller processuella villkor för att erhålla, lagra och radera dessa uppgifter, som i en medlemsstats lagstiftning ska regleras på grundval av ’allmänna bestämmelser’? Kan även rättspraxis anses utgöra ’medlemsstaternas nationella rätt’, i den mening som avses i artikel 8.2 jämförd med artikel 10 i [detta direktiv]?”
23. JH, den tjeckiska, den irländska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden.
24. Vid förhandlingen den 28 november 2024 yttrade sig JH, den tjeckiska, den irländska och den nederländska regeringen samt kommissionen. De gavs bland annat tillfälle att besvara de frågor för muntligt besvarande som domstolen ställt.
IV. Rättslig bedömning
25. Det ska inledningsvis erinras om att den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor avser insamling och lagring av biometriska och genetiska uppgifter, som utgör särskilda kategorier av personuppgifter, vars behandling regleras i artikel 10 i direktiv 2016/680.
26. Denna bestämmelse syftar emellertid till att säkerställa ett ökat skydd för den registrerade, eftersom de aktuella uppgifterna, på grund av deras särskilda känslighet och det sammanhang i vilket de behandlas, kan, såsom anges i skäl 37 i direktivet, utgöra ett synnerligen allvarligt hot mot grundläggande rättigheter, som rätten till respekt för privatlivet och skyddet för personuppgifter, vilka garanteras genom artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
27. I artikel 10 i direktiv 2016/680 anges närmare bestämt kravet att behandling av känsliga uppgifter ska vara tillåten ”endast om det är absolut nödvändigt”. Detta krav utgör ett förstärkt villkor för att behandlingen av sådana uppgifter ska vara tillåten och innebär bland annat en särskilt strikt kontroll av efterlevnaden av principen om ”uppgiftsminimering”, som följer av artikel 4.1 c i detta direktiv, varvid detta krav utgör en specifik tillämpning på sådana känsliga uppgifter.
28. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som jag, i detta förslag till avgörande, kommer att föreslå att domstolen ska svara den hänskjutande domstolen genom att fastställa huruvida de nationella bestämmelser som är aktuella i det nationella målet uppfyller kravet på att insamling och lagring av de registrerades biometriska och genetiska uppgifter ska vara tillåten endast om det är ”absolut nödvändigt”, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680.
A. Den första tolkningsfrågan
29. I den första tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 4.1 c eller artikel 6 i direktiv 2016/680, jämförd med artikel 10 i detta direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser som tillåter insamling av biometriska och genetiska uppgifter för alla personer som är åtalade för att ha begått ett uppsåtligt brott eller misstänkta för att ha begått ett sådant brott.
1. Upptagande till sakprövning
30. Kommissionen har, i sitt skriftliga yttrande, anfört att den första tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning eftersom den tjeckiska polisens inhämtande av JH:s genetiska och biometriska uppgifter, i det nationella målet, gjordes den 13 januari 2016, det vill säga innan direktiv 2016/680 trädde i kraft, vilket skedde den 5 maj 2016, och före utgången av tidsfristen för införlivande, som i artikel 63.1 i detta direktiv fastställdes till den 6 maj 2018.
31. Även om direktiv 2016/680 inte föreskriver någon övergångsbestämmelse beträffande de uppgifter som inhämtats före den 5 maj 2016, anser jag att det bör hänvisas till skäl 96 i detta direktiv, enligt vilket ”[b]ehandling som redan pågår den dagen bör bringas i överensstämmelse med [detta] direktiv inom en period av två år från det att detta direktiv träder i kraft”.
32. Enligt artikel 3 led 2 i direktiv 2016/680 avses med ”behandling” ”en åtgärd eller kombination av åtgärder beträffande personuppgifter eller uppsättningar av personuppgifter, … såsom insamling, registrering, organisering, strukturering, lagring, bearbetning eller ändring, framtagning, läsning, användning, utlämning genom överföring, spridning eller tillhandahållande på annat sätt, justering eller sammanförande, begränsning, radering eller förstöring”.
33. JH:s personuppgifter som inhämtades före den 5 maj 2016 finns emellertid, med undantag för snabbprovet som sedan dess förstörts, fortfarande lagrade i den tjeckiska polisens databaser. Dessa uppgifter behandlas således fortfarande efter detta datum, det vill säga efter att direktiv 2016/680 trätt i kraft.
34. Därför anser jag att de personuppgifter som samlats in lagligen enligt rambeslut 2008/977/RIF, men som skulle ha gjort det i strid med de principer som föreskrivs i direktiv 2016/680 om de hade samlats in efter det datum då detta direktiv trädde i kraft, inte ska fortsätta att behandlas och således lagras under detta direktiv.
35. Mot denna bakgrund anser jag att den hänskjutande domstolens första tolkningsfråga kan tas upp till sakprövning.
2. Saken
36. Den hänskjutande domstolen har önskat få klarhet i huruvida artikel 65.1 i lagen om Tjeckiens polisväsende är förenlig med den skyldighet som medlemsstaterna har enligt artikel 6 i direktiv 2016/680 att föreskriva en åtskillnad mellan olika kategorier av registrerade och med den princip om minimering av behandling av personuppgifter som föreskrivs i artikel 4.1 c i detta direktiv.
37. Denna domstol undrar närmare bestämt om det enda villkor som föreskrivs i de nationella bestämmelserna för att tillåta inhämtande av en fysisk persons biometriska och genetiska uppgifter, det vill säga att ett uppsåtligt brott har begåtts, fastställer en tillräcklig åtskillnad mellan de olika registrerade eller om det krävs en högre grad av individualisering, så att det ska göras en åtskillnad beroende på allvarsgraden av de uppsåtliga brott för vilka sådana uppgifter automatiskt skulle kunna samlas in.
38. För att besvara denna fråga ska det dels erinras om att artikel 6 i direktiv 2016/680 visserligen medför en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att det görs en klar åtskillnad mellan personuppgifter som rör olika kategorier av registrerade på ett sådant sätt att de inte likgiltigt utsätts för samma ingripande i deras grundläggande rätt till skydd av sina personuppgifter oberoende av vilken kategori de tillhör. Det framgår dock tydligt av uttrycket ”i tillämpliga fall och så långt det är möjligt” i denna artikel att det inte nödvändigtvis är möjligt att göra en tydlig åtskillnad mellan sådana uppgifter.
39. Medlemsstaternas skyldighet enligt denna artikel 6 är således inte absolut. Uttrycket ”såsom” i denna artikel tyder på att de personkategorier som räknas upp där inte är uttömmande.
40. Vidare ska det erinras om de slutsatser som ska dras av domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I, i den del domstolen i den domen tolkade artikel 4.1 c i direktiv 2016/680, enligt vilken personuppgifter ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de syften för vilka de behandlas.
41. Domstolen angav i den domen att nationell lagstiftning enligt vilken en systematisk insamling av biometriska och genetiska uppgifter föreskrivs för varje person som misstänks för ett uppsåtligt brott som omfattas av allmänt åtal i princip strider mot kravet i artikel 10 i direktiv 2016/680, enligt vilket behandling av de särskilda kategorier av uppgifter som avses i denna artikel ska tillåtas ”endast om det är absolut nödvändigt”. En sådan lagstiftning kan nämligen leda till en insamling av biometriska och genetiska uppgifter, utan åtskillnad och generellt, om de flesta misstänkta personer, eftersom begreppet ”uppsåtligt brott som omfattas av allmänt åtal” är av särskilt allmän karaktär och kan tillämpas på ett stort antal brott, oberoende av deras art och allvar.
42. I förevarande mål föreskrivs emellertid i 65 § 1 lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende att en persons biometriska och genetiska uppgifter inte bara får samlas in när denna person är åtalad för att ha begått ett uppsåtligt brott, utan också när vederbörande är misstänkt för att ha begått ett sådant brott. Denna bestämmelse åsyftar således inte ett begränsat antal situationer, utan omfattar, fortfarande alltför brett, majoriteten av de brott för vilka sådana uppgifter kan samlas in.
43. Det ska visserligen påpekas att denna bestämmelse endast ger polismyndigheten en möjlighet att inhämta sådana uppgifter, medan den polisregistrering som föreskrivs i de bulgariska bestämmelser som var aktuella i målet som ledde fram till domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I var tvingande för alla personer som misstänks för ett uppsåtligt brott som omfattas av allmänt åtal. Detta skulle kunna ge intryck av att de tjeckiska bestämmelserna, genom att ge polismyndigheten ett större utrymme för skönsmässig bedömning, skulle underlätta avgränsningen av de situationer där de registrerades biometriska och genetiska uppgifter får samlas in.
44. Det ska emellertid påpekas att varken 65 § 1 lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende eller 11 § i denna lag, enligt vilken polismyndigheten ska göra en enkel proportionalitetsprövning, föreskriver någon skyldighet för denna myndighet att bedöma huruvida det är absolut nödvändigt att samla in de registrerades biometriska och genetiska uppgifter. Detta medför två problem.
45. För det första kan inte enbart den omständigheten att en person har begått eller misstänks för ett uppsåtligt brott i sig anses utgöra en omständighet som gör det möjligt att anta att insamlingen av vederbörandes biometriska och genetiska uppgifter är absolut nödvändig med hänsyn till ändamålen för denna insamling.
46. Domstolen har nämligen redan slagit fast att en sådan ”absolut nödvändighet” endast kan fastställas med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, såsom bland annat arten och allvaret av det förmodade brott som personen misstänks för, de särskilda omständigheterna kring brottet, det eventuella sambandet mellan brottet och andra pågående förfaranden samt personens brottshistorik eller profil.
47. Att begränsa insamling av biometriska och genetiska uppgifter till enbart situationer som avser uppsåtliga brott räcker således inte för att uppfylla det krav som anges i artikel 10 i direktiv 2016/680, om att behandling av de särskilda kategorier av uppgifter som avses i denna artikel ska vara tillåten ”endast om det är absolut nödvändigt”.
48. För det andra ska det påpekas att domstolen har slagit fast att i avsaknad av en skyldighet enligt nationell rätt för den behöriga myndigheten att göra en bedömning av huruvida den behandling av personuppgifter som den har utfört eller avser att utföra är ”absolut nödvändig”, kan en domstol vid vilken talan väckts för att pröva en sådan behandling som utförs av den behöriga myndigheten inte, i stället för denna myndighet, säkerställa att den skyldighet som åligger nämnda myndighet enligt artikel 10 i direktiv 2016/680 iakttas.
49. De för närvarande i Republiken Tjeckien tillämpliga bestämmelserna leder till situationer där polismyndigheten inte utför någon strikt proportionalitetsprövning innan den inhämtar de registrerades biometriska och genetiska uppgifter och förvaltningsdomstolarna måste genomföra en sådan prövning i polisens ställe.
50. Då det inte i den tjeckiska lagstiftningen föreskrivs någon skyldighet för den tjeckiska polismyndigheten att bedöma huruvida det föreligger någon absolut skyldighet, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680, att samla in de registrerades biometriska och genetiska uppgifter i varje konkret situation, iakttar denna lagstiftning således inte den princip om minimering av personuppgifter som denna bestämmelse föreskriver.
51. Av dessa överväganden följer att artiklarna 4.1 c och 6 i direktiv 2016/680, jämförda med artikel 10 i detta direktiv, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter insamling av biometriska och genetiska uppgifter om alla personer som åtalas eller misstänks för att ha begått ett uppsåtligt brott, när denna lagstiftning inte föreskriver någon skyldighet för den behöriga myndigheten att, i varje konkret situation, bedöma huruvida den behandling som den har genomfört eller avser genomföra är ”absolut nödvändig”.
B. Den andra tolkningsfrågan
52. Den hänskjutande domstolen har, genom sin andra tolkningsfråga, i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 4.1 c i direktiv 2016/680 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken behovet av att fortlöpande lagra biometriska och genetiska uppgifter, med hänsyn till målet att förebygga och avslöja brott, ska bedömas av polismyndigheten på grundval av interna bestämmelser, utan att denna lagstiftning föreskriver någon högsta tillåtna tidsgräns för lagring, vilket medför att dessa uppgifter, i de flesta fall, lagras på obestämd tid. Den hänskjutande domstolen har även bett domstolen att ange enligt vilka kriterier det ska bedömas huruvida varaktigheten av lagringen av de personuppgifter som samlats in och lagrats för detta syfte är rimlig.
53. Domstolen har frågat den hänskjutande domstolen om den ansåg det nödvändigt att behålla denna fråga mot bakgrund av domen DGPN, som meddelades efter att den lämnat in sin begäran om förhandsavgörande. Efter att ha bett parterna i det nationella målet att uttala sig, har den hänskjutande domstolen angett att den önskar bibehålla sina tolkningsfrågor och uttryckt tvivel beträffande möjligheten att fullt ut överföra domstolens slutsatser i det målet på den andra tolkningsfrågan.
54. I nämnda dom uttalade domstolen sig, för första gången, om tidsgränser för lagring, i brottsbekämpningssyfte, av personuppgifter om personer som fällts genom en lagakraftvunnen brottmålsdom, mot bakgrund av direktiv 2016/680, beträffande en nationell lagstiftning som föreskrev lagring, fram till att dessa personer avlidit, av dessa uppgifter, inbegripet känsliga sådana, utan någon möjlighet att ompröva varaktigheten beroende på omständigheterna.
55. Vad gällde frågan huruvida lagringstiden för uppgifterna var proportionerlig, angav domstolen att skäl 26 i direktiv 2016/680 samt artikel 4.1 e och artikel 5 i detta direktiv fastställer en allmän ram som medför en skyldighet för medlemsstaterna att dels föreskriva att uppgifterna inte förvaras under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka de behandlas, dels föreskriva att lämpliga tidsgränser fastställs för radering av personuppgifter eller för periodisk översyn av behovet av att lagra sådana uppgifter, och att procedurrelaterade åtgärder ska säkerställa att tidsgränserna efterlevs. Samtidigt överlåts åt medlemsstaterna att med iakttagande av denna ram fastställa dels de konkreta situationer där skyddet av den registrerades grundläggande rättigheter kräver att uppgifterna raderas, dels den tidpunkt då uppgifterna ska raderas.
56. Vad specifikt beträffar genetiska och biometriska uppgifter och som jag bland annat har erinrat om i punkt 27 i detta förslag till avgörande, anges i artikel 10 i direktiv 2016/680 kravet att behandling av känsliga uppgifter ska vara tillåten ”endast om det är absolut nödvändigt”.
57. Vidare preciserade domstolen att dessa bestämmelser inte kräver att medlemsstaterna fastställer absoluta tidsgränser för lagringen av personuppgifter, utöver vilka uppgifterna automatiskt ska raderas.
58. Trots denna rättspraxis, har den hänskjutande domstolen påpekat att dess andra tolkningsfråga, till skillnad från den tolkningsfråga som ställts i målet som ledde fram till domen DGPN, har ställts med avseende på behandlingens ändamål och syfte, som är att allmänt förebygga brott.
59. Den hänskjutande domstolen önskar således få klarhet i hur en förening ska ske mellan, å ena sidan, principen om tidsmässig minimering av behandlingen av personuppgifter och, å andra sidan, detta syfte, vilket till sin karaktär är framåtblickande och obegränsat i tiden samt förutsätter att personuppgifter om ett maximalt antal personer lagras så länge som möjligt.
60. I målet som ledde fram till domen DGPN bads domstolen visserligen att uttala sig om en situation i vilken personuppgifter, däribland biometriska och genetiska uppgifter, om en person som dömts genom en lagakraftvunnen dom för ett brott som omfattades av allmänt åtal lagrades i ett polisregister, utan någon annan begränsning i tiden än den berörda personens död och detta även efter det att vederbörande hade rehabiliterats.
61. Dessa omständigheter hindrar emellertid inte, enligt min uppfattning, att samma slutsatser kan tillämpas på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken personuppgifterna lagras i syfte att allmänt förebygga brott.
62. Domstolen har nämligen erkänt att en lagring av personuppgifter skulle kunna bidra till det mål av allmänt intresse som anges i skäl 27 i direktiv 2016/680, nämligen att behöriga myndigheter, för att kunna förebygga, förhindra, utreda och lagföra brott, måste kunna behandla personuppgifter som insamlats inom ramen för förebyggande, förhindrande, utredning och lagföring av specifika brott i ett bredare sammanhang för att utveckla förståelsen för kriminell verksamhet och göra kopplingar mellan olika upptäckta brott.
63. Detta förutsätter att de nationella myndigheterna har möjlighet att lagra personuppgifter i framåtblickande syfte, utan att föreskriva någon specifik längsta möjliga period för lagring av dessa uppgifter. Det är emellertid i en sådan situation än mer nödvändigt att vissa processuella garantier finns och fungerar.
64. Även om direktiv 2016/680 inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna att fastställa absoluta tidsgränser för lagring av personuppgifter, efter vilka dessa ska raderas automatiskt, anser jag att det är av väsentlig betydelse att det görs en regelbunden kontroll av huruvida det är nödvändigt att lagra dessa uppgifter.
65. Det ska i detta hänseende för det första påpekas att 65 § 5 lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende föreskriver att insamlade personuppgifter ska raderas när behandlingen av dem inte längre är nödvändig för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott. För det andra medför 82 § i denna lag en skyldighet för polisen att vart tredje år kontrollera att behandlingen av de registrerades personuppgifter fortfarande är nödvändig.
66. Dessa bestämmelser, som således föreskriver att dessa uppgifter ska raderas och att det regelbundet ska omprövas huruvida det är nödvändigt att lagra dem, bör emellertid åtföljas av strikta garantier som gör det möjligt att på ett effektivt sätt skydda de registrerade mot riskerna för missbruk.
67. För det första bör, som anges i skäl 33 i direktiv 2016/680, medlemsstaternas nationella rätt som reglerar insamling och lagring av personuppgifter åtminstone specificera förfarandena för förstöring av dessa uppgifter.
68. För det andra ska, enligt artiklarna 13.2 b och 14 d i detta direktiv, varje registrerad person ha rätt att få information om den period under vilken hans eller hennes personuppgifter kommer att lagras eller, om det inte är möjligt, de kriterier som används för att fastställa denna period. Denna information är nödvändig för att ge de registrerade möjlighet att utöva sina rättigheter enligt artiklarna 7 och 8 i stadgan, att begära tillgång till sina behandlade personuppgifter och, i förekommande fall, få dessa rättade eller raderade, samt rätten, enligt artikel 47 första stycket i stadgan, till ett effektivt rättsmedel inför en domstol.
69. För det tredje ska den nationella lagstiftningen, vad specifikt gäller behovet av att lagra biometriska och genetiska uppgifter, föreskriva bestämmelser som, på ett klart och tydligt sätt, visar att denna lagring ska begränsas till vad som är strikt nödvändigt för att nå det mål som den eftersträvar i syfte att iaktta kraven enligt artikel 10 i direktiv 2016/680.
70. Vid bedömningen av hur länge sådana uppgifter får lagras ska olika kriterier beaktas, såsom de konstaterade gärningarnas art och allvar, den tid som har förflutit sedan gärningarna begicks, den lagliga lagringstid som återstår eller den registrerades ålder när begäran ingavs, och vilken risk som föreligger för att den registrerade ska vara inblandad i andra brott, eller andra omständigheter, såsom det specifika sammanhang i vilken detta brott begåtts, dess eventuella koppling till andra pågående förfaranden eller denna persons bakgrund eller profil.
71. Det framgår emellertid varken av beslutet om hänskjutande eller av de yttranden som deltagarna i detta förfarande gett in till domstolen att den tjeckiska lagstiftningen på området lagring av biometriska och genetiska uppgifter föreskriver tillräckliga garantier avseende förfarande för förstöring av dessa uppgifter, information till de registrerade och bedömning av huruvida det är ”absolut nödvändigt” i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680 att lagra dessa uppgifter.
72. Av detta följer att artikel 4.1 e i direktiv 2016/680, jämförd med artikel 10 i detta direktiv, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon maximal tidsgräns för lagring av biometriska och genetiska uppgifter, under förutsättning att denna lagstiftning föreskriver en regelbunden omprövning av huruvida det är nödvändigt att lagra dessa uppgifter. Dessa bestämmelser föreskriver emellertid att en sådan omprövning ska ske med strikta processuella garantier och göra det möjligt att säkerställa att denna lagring inte fortsätter längre än under en period som är strikt nödvändig mot bakgrund av de syften i vilka de aktuella uppgifterna behandlas.
C. Den tredje tolkningsfrågan
73. Den hänskjutande domstolen har, genom sin tredje tolkningsfråga, i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 8.2 och artikel 10 i direktiv 2016/680 ska tolkas så, att en bestämmelse med allmän räckvidd ska föreskriva vissa minimikrav för materiella eller processuella villkor för att erhålla, lagra och radera biometriska och genetiska uppgifter och huruvida nationell rättspraxis, som preciserar villkoren för att erhålla, lagra och radera dessa uppgifter, kan anses utgöra ”medlemsstaternas nationella rätt” i den mening som avses i dessa bestämmelser.
74. Domstolen har ombetts att besvara denna fråga mot bakgrund av de rättsliga bestämmelser som är aktuella i det nationella målet och som anges i 65 § lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende, vilka har följande särdrag.
75. Inledningsvis har denna bestämmelse genomförts genom den tjeckiska polisens interna förvaltningsåtgärder i form av instruktioner från polismyndighetens ordförande. Det har emellertid fastställts att dessa åtgärder inte kan anses utgöra ”medlemsstaternas nationella rätt” i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2016/680.
76. Vidare råder det visserligen inga tvivel om att 65 § lagen om Republiken Tjeckiens polisväsende utgör ”medlemsstaternas nationella rätt”, men den anger inte de konkreta villkoren för erhållande, lagring och radering av biometriska och genetiska uppgifter om de registrerade.
77. Slutligen kompletteras denna lagstiftning av förvaltningsdomstolarnas praxis, enligt vilken polisen ska tillämpa proportionalitetskriteriet i varje enskild situation och därvid i huvudsak beakta den registrerades kriminella förflutna, det allvar som är specifikt för den typ av brott som denna person har åtalats för, för att kunna genomföra identifieringsåtgärder, gärningsmannens personlighet och, vid en begäran om en radering i efterhand, den tid som förflutit sedan brottet begicks och gärningsmannens beteende i övrigt. De kriterier som denna rättspraxis grundar sig på har offentliggjorts och finns tillgängliga för allmänheten.
78. Mot denna bakgrund, föreslår jag att domstolen ska svara att även om rättspraxis kan utgöra ”medlemsstaternas nationella rätt” i den mening som avses i direktiv 2016/680, kan en sådan rättspraxis emellertid inte ersätta de garantier som en bestämmelse med allmän räckvidd måste föreskriva vad gäller erhållande, lagring och radering av biometriska och genetiska uppgifter.
79. Således finns det visserligen flera faktorer till stöd för resonemanget att rättspraxis uppfyller kravet för att utgöra ”medlemsstaternas nationella rätt” i den mening som avses i artikel 8.2 i detta direktiv.
80. För det första föreskrivs i skäl 33 i direktiv 2016/680 att ”[n]är det i detta direktiv hänvisas till medlemsstaternas nationella rätt, en rättslig grund eller lagstiftningsåtgärd innebär detta inte nödvändigtvis en lagstiftningsakt antagen av ett parlament”, under förutsättning att ”[m]edlemsstaternas nationella rätt, den rättsliga grunden eller lagstiftningsåtgärden [är] tydlig och precis, och dess tillämpning förutsägbar för dem som omfattas av den i enlighet med rättspraxis från domstolen och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna”.
81. För det andra angav Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i sin dom av den 16 april 2002, Société Colas Est m.fl./Frankrike, att begreppet lag i den mening som avses i artikel 8.2 i Europakonventionen ska tolkas ”materiellt” och inte ”formellt”. Således utgör ”lag”, inom ett område som omfattas av den skrivna rätten, den text som är i kraft såsom den har tolkats av behöriga domstolar.
82. Domstolen har för övrigt själv bekräftat att ordet lag som används i uttrycket ”med stöd av lag” i artikel 8.2 i Europakonventionen och i uttrycket ”legitim och lagenlig grund” i artikel 8.2 i stadgan ska tolkas materiellt och inte formellt.
83. För det tredje angav domstolen, i sin dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, att kravet på att samtliga begränsningar i utövandet av grundläggande rättigheter ska vara föreskrivna i lag innebär att den rättsakt som gör ingreppet i rättigheterna möjligt själv måste definiera räckvidden av begränsningen i utövandet av den aktuella rättigheten. Det kravet hindrar emellertid inte att den lagstiftning genom vilken begränsningen införs har en lydelse som är tillräckligt öppen för att möjliggöra en anpassning till olika situationer och förändrade omständigheter. Vidare kan domstolen i förekommande fall genom sin tolkning precisera den konkreta räckvidden av begränsningen med hänsyn tagen till dels unionslagstiftningens själva lydelse, dels dess allmänna systematik och de syften som eftersträvas med den, såsom dessa tolkats mot bakgrund av de grundläggande rättigheter som stadgan garanterar.
84. Således ska i den mån det finns lagstöd i den nationella rätten, en rättspraxis som dels är tillgänglig och förutsägbar, dels är fast och inte systematiskt har ifrågasatts anses ha tillräckliga materiella egenskaper för att omfattas av begreppet ”medlemsstaternas nationella rätt”, i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2016/680.
85. Det ska emellertid understrykas att, i vissa situationer, bland annat när det gäller den rätt till frihet som föreskrivs i artikel 6 i stadgan, är fast rättspraxis som bekräftar utlänningspolisens fasta administrativa praxis inte tillräcklig, och endast ett antagande av generellt gällande bestämmelser (som därmed uppfyller de formella villkoren för att utgöra en lag) innebär att nödvändiga garantier kan erbjudas, eftersom bestämmelser av sådant slag med bindande och på förhand känd verkan begränsar det skönsmässiga utrymme som ovannämnda myndigheter förfogar över vid bedömningen av omständigheterna i varje enskilt fall.
86. Europadomstolen har vidare angett att all myndighetsinblandning i en persons rätt till privatliv ska vara ”föreskriven i lag”. Detta uttryck avser ”de egenskaper som lagen måste ha”. Lagen ska, inom ramen för skydd för känsliga personuppgifter, uppfylla ett högre krav på förutsebarhet. Detta förutsätter att lagen tydligt fastställer räckvidden av myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning, och använder tillräckligt tydliga formuleringar för att tillräckligt ange för alla under vilka omständigheter och på vilka villkor den har ett offentligrättsligt bemyndigande att vidta åtgärder som påverkar deras av Europakonventionen skyddade rättigheter.
87. Således har denna domstol erkänt att de rättsliga bestämmelser som tillät behandling av biometriska personuppgifter, eftersom de var mycket brett formulerade och föreföll tillåta behandling av dessa uppgifter inom ramen för alla sorters domstolsförfaranden, inte iakttog kravet på att vara ”föreskrivna i lag”. Det är nämligen väsentligt att det finns detaljerade bestämmelser som reglerar åtgärdernas räckvidd och tillämpning, samt gedigna garantier mot risken för missbruk och godtycke.
88. Beträffande förevarande mål har jag dels erinrat om att biometriska och genetiska uppgifter, på grund av att de är särskilt känsliga, kan medföra betydande risker för de registrerades grundläggande rättigheter, dels att behandling av dessa uppgifter ska vara tillåten endast om det är ”absolut nödvändigt”. Jag anser att det är synnerligen diskutabelt att endast skydda de registrerade genom en nationell rättspraxis, när lagen, enligt dess formella tolkning, föreskriver en ofullständig proportionalitetsprövning, vilken inte motsvarar den nivå av skydd som krävs enligt artikel 10 i direktiv 2016/680.
89. Bestämmelserna i polislagen, särskilt 65 § i denna, är nämligen alltför brett formulerade och föreskriver inte några tillräckliga förutbestämda gränser för det utrymme för skönsmässig bedömning som polisen förfogar över när det gäller att erhålla, lagra och radera biometriska och genetiska uppgifter.
90. I avsaknad av sådana gränser, kan de villkor som reglerar behandlingen av dessa uppgifter, vilka endast följer av de tjeckiska förvaltningsdomstolarnas praxis inte anses uppfylla det krav på tillräckligt strikta garantier, i en tvingande rättsakt vars tillämpning är förutsebar, som ska gälla beträffande behandling av dessa uppgifter.
91. Vidare kan, även om införlivandet av ett direktiv inte nödvändigtvis kräver en lagstiftningsåtgärd i varje medlemsstat, en rättspraxis, även om den ska anses vara fast, i vilken de nationella bestämmelserna har tolkats på ett sätt som bedöms vara förenligt med kraven i ett direktiv, inte anses vara så tydlig och precis som krävs för att uppfylla rättssäkerhetskravet. Av detta följer att en nationell rättspraxis, även om den innehåller en förteckning över kriterier som gör det möjligt att bedöma huruvida behandlingen av de registrerades biometriska och genetiska uppgifter är nödvändig i varje konkret fall, inte kan uppväga avsaknaden av en strikt proportionalitetsbedömning som föreskrivs i en lag i formell mening.
92. Av detta följer att artikel 8.2 och artikel 10 i direktiv 2016/680 ska tolkas så, att de utgör hinder för att en nationell rättspraxis, även om den kan anses utgöra ”medlemsstaternas nationella rätt” i den mening som avses i detta direktiv, ersätter en allmän bestämmelse som inte föreskriver en strikt prövning av polisen i varje enskilt fall av huruvida det är nödvändigt att samla in och lagra de registrerades biometriska och genetiska uppgifter.
V. Förslag till avgörande
93. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Tjeckien) har ställt på följande sätt: Artiklarna 4.1 c och e, 6, 8.2 och 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF, ska tolkas enligt följande: De utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter insamling av biometriska och genetiska uppgifter om alla personer som åtalas eller misstänks för att ha begått ett uppsåtligt brott, när denna lagstiftning inte föreskriver någon skyldighet för den behöriga myndigheten att, i varje konkret situation, bedöma huruvida den behandling som den har genomfört eller avser genomföra är ”absolut nödvändig”. De utgör inte hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon maximal tidsgräns för lagring av biometriska och genetiska uppgifter, under förutsättning att denna lagstiftning föreskriver en regelbunden omprövning av huruvida det är nödvändigt att lagra dessa uppgifter. Dessa bestämmelser föreskriver emellertid att en sådan omprövning ska ske med strikta processuella garantier och göra det möjligt att säkerställa att denna lagring inte fortsätter längre än under en period som är strikt nödvändig mot bakgrund av de syften i vilka de aktuella uppgifterna behandlas. De utgör hinder för att en nationell rättspraxis, även om den kan anses utgöra ”medlemsstaternas nationella rätt” i den mening som avses i detta direktiv, ersätter en allmän bestämmelse som inte föreskriver en strikt prövning av polisen i varje enskilt fall av huruvida det är nödvändigt att samla in och lagra de registrerades biometriska och genetiska uppgifter.
1 Originalspråk: franska.
2 EUT L 119, 2016, s. 89.
3 C‑205/21, EU:C:2023:49 (nedan kallad domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I).
4 C‑80/23, EU:C:2024:991.
5 I den version som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om Tjeckiens polisväsende).
6 C‑118/22, EU:C:2024:97 (nedan kallad domen DGPN).
7 Se domen DGPN (punkt 52).
8 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
9 Nedan kallad stadgan. Se dom av den 28 november 2024, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter II) ( C‑80/23, EU:C:2024:991, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
10 Se domen DGPN (punkt 48).
11 I skäl 96 i direktiv 2016/680 preciseras även att ”kraven i detta direktiv rörande förhandssamråd med tillsynsmyndigheten [inte bör] gälla för behandling som redan pågick vid den tidpunkten”.
12 Min kursivering.
13 Rådets rambeslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete (EUT L 350, 2008, s. 60).
14 Se domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I (punkt 83).
15 Se dom av den 8 december 2022, Inspektor v Inspektorata kam Visshia sadeben savet (Ändamålen med behandlingen av personuppgifter – Brottsutredning) C‑180/21, EU:C:2022:967, punkt 48).
16 Se domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I (punkt 84).
17 I den aktuella bulgariska lagstiftningen föreskrevs att biometriska och genetiska uppgifter om en fysisk person, mot vilken det finns tillräckliga bevis för att den har gjort sig skyldig till ett uppsåtligt brott som omfattas av allmänt åtal, vilket innebär att den enligt nationell rätt kan bli föremål för en förundersökning, får samlas in med tvång för att registreras.
18 Se domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I (punkt 128).
19 Se domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I (punkt 129).
20 Se domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I (punkt 113).
21 Se domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I (punkt 130).
22 Se domen Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter I (punkt 132).
23 Se dom av den 28 november 2024, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter II) ( C‑80/23, EU:C:2024:991, punkt 57).
24 Se domen DGPN (punkterna 43 och 45).
25 Se domen DGPN (punkt 44).
26 Se domen DGPN (punkt 52).
27 Se domen DGPN (punkt 48).
28 Se domen DGPN (punkt 52).
29 Se domen DGPN (punkt 32).
30 Se domen DGPN (punkt 55).
31 Se förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe i målet Direktor na Glavna direktsia ”Natsionalna politsia” pri MVR – Sofia ( C‑118/22, EU:C:2023:483, punkt 75)
32 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till de senaste avgörandena, såsom Nejvyšší správní souds (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien) domar 5 As 254/2019–49, av den 18 maj 2022 (punkterna 17 och 18), och 5 As 241/2019–46, av den 18 maj 2022 (punkterna 18 och 19).
33 CE:ECHR:2002:0416JUD003797197.
34 Se dom av den 16 november 2023, Roos m.fl./Europaparlamentet ( C‑458/22 P, EU:C:2023:871, punkterna 60 och 61).
35 C‑817/19, EU:C:2022:491.
36 Se dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains ( C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 114).
37 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet TC ( C‑492/18 PPU, EU:C:2018:875, punkt 46).
38 Se dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 45). Domstolen drog denna slutsats inom ramen för tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31). Domstolen hade fått en fråga om huruvida de kriterier som avgör huruvida det finns en risk för en utlännings avvikande skulle fastställa i lag och huruvida begreppet ”lag” omfattade en fast rättspraxis som bekräftade en fast administrativ praxis.
39 Se dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 44). För att komma fram till denna slutsats, angav domstolen att det är av avgörande betydelse att de kriterier som ska tillämpas för att avgöra huruvida en risk för avvikande föreligger – vilket utgör skälet till att hålla en sökande i förvar – är klart definierade i en rättsakt som är bindande och tillämpas på ett förutsebart sätt (punkt 42). Med beaktande av syftet med de aktuella bestämmelserna, och mot bakgrund av den höga skyddsnivå som följer av det sammanhang de ingår i, kan endast en generellt gällande bestämmelse uppfylla dessa krav på klarhet, förutsebarhet, tillgänglighet och, i synnerhet, skydd mot godtycklighet (punkt 43).
40 Se riktlinjerna för artikel 8 i Europakonventionen, uppdaterade den 31 augusti 2024, tillgängliga på följande webbplats: https://ks.echr.coe.int/documents/d/echr-ks/guide_art_8_fre (punkt 17).
41 Se riktlinjerna som anges i fotnot 40 i förevarande förslag till avgörande (punkt 19).
42 Se Europadomstolens dom av den 12 juni 2014, Fernández Martínez/Spanien (CE:ECHR:2014:0612JUD005603007, 117 §).
43 Se Europadomstolens dom av den 4 juli 2023, Glukhin/Ryssland (CE:ECHR:2023:0704JUD001151920, 82 och 83 §§).
44 Se punkt 26 i detta förslag till avgörande.
45 Se, bland annat, dom av den 23 april 2009, kommissionen/Belgien ( C‑292/07, EU:C:2009:246, punkterna 120 och 122).