Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – mål C‑217/23 Laghman

I. Inledning

1. Kan en person som ansöker om internationellt skydd, och som tillhör en familj som är inblandad i en vendetta i personens ursprungsland anses vara utsatt för förföljelse på grund av sin tillhörighet till en ”särskild samhällsgrupp” i den mening som avses i artiklarna 2 d och 10.1 d första stycket i direktiv 2011/95/EU?

2. Svaret på denna fråga framstår inte genast som självklart.

3. För att besvara den måste det göras skillnad på, å ena sidan, allvarliga handlingar och hot, vilka har sin grund i en vendetta som är förenlig med sedvanerättsliga principer, som erkänns och godtas i vissa traditionella samhällen och som medlemmar i en familj från generation till generation blir föremål för till följd av ansvar som andra medlemmar i denna familj anses ha ådragit sig, och, å andra sidan, rent personliga handlingar och hot med andra motiv vilka härrör från vanliga kriminella eller maffian. Trots att FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och Europeiska unionens asylbyrå (nedan kallad EUAA) har utfärdat rekommendationer i denna fråga, måste det konstateras att de nationella myndigheterna har tillämpat olika tillvägagångssätt när det rör sig om att fastställa att en sådan sökande tillhör en särskild samhällsgrupp.

4. En förutsättning för en sådan ansökan om internationellt skydd som grundas på tillhörighet till ”en särskild samhällsgrupp” är enligt unionsrätten inte enbart att det fastställs att medlemmarna i gruppen har en gemensam väsentlig egenskap eller en egenskap eller övertygelse som är grundläggande för deras identitet eller samvete, eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras (första villkoret för identifiering i artikel 10.1 d första stycket första strecksatsen i direktiv 2011/95), utan även att det visas att gruppen har en ”särskild identitet i det berörda landet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen” (andra villkoret för identifiering i artikel 10.1 d första stycket andra strecksatsen i detta direktiv).

5. EU-domstolen har visserligen redan haft tillfälle att klargöra räckvidden av förföljelsegrunden ”tillhörighet till en särskild samhällsgrupp” vad gäller homosexuella personer och, nyligen, kvinnor som utsatts för våld i hemmet eller kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen, men denna domstol har i förevarande mål ombetts att göra ytterligare preciseringar avseende det andra villkoret för identifiering, vilket avser den sociala uppfattningen om gruppen i ursprungslandet när det särskilt gäller sammanhanget för en vendetta.

6. Som ett första steg i mitt resonemang kommer jag att förklara att begreppet ”omgivning” i artikel 10.1 d första stycket andra strecksatsen i direktiv 2011/95 hänför sig till den mänskliga och sociala miljö där den berörda gruppen rör sig, vilket innebär att bedömningen av gruppens ”särskilda identitet” inte ska göras med hänsyn till den enskilda uppfattningen hos den aktör som utövar förföljelsen, utan mot bakgrund av den kollektiva uppfattningen i det samhället. Därefter kommer jag att klargöra att en behörig nationell myndighet, inom ramen för sin individuella bedömning, ska beakta den föreställning eller den bild som omgivningen har av den berörda gruppen och den utsträckning i vilken den åsikt eller bedömning som förknippas med denna skiljer den från resten av detta samhälle. I detta avseende kan de beteenden, handlingar eller åtgärder som vidtas på grund av denna uppfattning utgöra relevanta uppgifter för att visa att gruppen uppfattas som annorlunda.

7. Som ett andra steg i mitt resonemang kommer jag att föreslå att EU-domstolen, efter att jag har placerat vendetta i det rättssystem och den tradition i vilka detta fenomen ingår, slår fast att en medlem i en familj som är inblandad i en pågående vendetta i ursprungslandet, beroende på omständigheterna i detta land, kan anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, vilket är ett sådant skäl till förföljelse som kan leda till att flyktingstatus erkänns.

II. Unionsrätt

8. I artikel 2 i direktiv 2011/95, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i punkt d:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

d) flykting: en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd … och som inte omfattas av artikel 12.”

9. Artikel 4 i direktivet har rubriken ”Bedömning av fakta och omständigheter”. I punkt 3 i denna artikel föreskrivs följande:

”Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:

a) Alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas.

b) De relevanta utsagor och handlingar som den sökande har lämnat, inklusive information om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada.

c) Sökandens personliga ställning och förhållanden, inklusive faktorer som bakgrund, kön och ålder, så att det kan bedömas huruvida de handlingar den sökande har blivit eller skulle kunna bli utsatt för, på grundval av sökandens personliga omständigheter, skulle innebära förföljelse eller allvarlig skada.

…”

10. I artikel 10 i direktivet, med rubriken ”Skäl till förföljelsen”, föreskrivs följande i punkt 1 d första stycket:

”Medlemsstaterna ska ta hänsyn till följande faktorer vid bedömningen av skälen till förföljelsen:

…

d) En grupp ska anses utgöra en särskild samhällsgrupp, särskilt när

gruppens medlemmar har en gemensam väsentlig egenskap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras eller har en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den, och

gruppen har en särskild identitet i det berörda landet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen.”

III. De faktiska omständigheterna i det nationella målet och tolkningsfrågorna

11. A N, en afghansk medborgare som tillhör den etniska gruppen pashtuner, ansökte den 4 november 2015 om internationellt skydd i Österrike. Till stöd för sin ansökan gjorde A N gällande att han riskerade att utsättas för förföljelse om han återvände till sitt ursprungsland på grund av att hans familj var inblandad i en vendetta sedan fadern och brodern mördats till följd av en marktvist mellan dem och hans fars kusiner.

12. Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Federala myndigheten för utlännings- och asylrätt, Österrike) (nedan kallad Bundesamt) avslog ansökan genom beslut av den 21 juni 2017. Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) biföll emellertid överklagandet av detta beslut och slog i dom av den 26 juli 2022 fast att A N skulle beviljas flyktingstatus. Nämnda domstol erkände att de risker som den berörda personen utsattes för på grund av hans familjetillhörighet om han återvände till sitt ursprungsland förelåg och att de var allvarliga, samt att de afghanska myndigheterna var oförmögna att skydda honom mot de risker som vendettan medförde. Vad gäller möjligheterna till skydd inom landet ansåg nämnda domstol dessutom att även om det antas att A N inte är hotad i andra regioner i Afghanistan, riskerar han att inte kunna tillgodose sina grundläggande och nödvändiga vitala behov där.

13. Bundesamt överklagade detta beslut till Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike), som är den hänskjutande domstolen. Bundesamt hävdade att beslutet felaktigt grundade sig på antagandet att en familj kan anses utgöra en ”särskild samhällsgrupp”, i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95, utan att det har fastställts huruvida en sådan familj uppfattas som annorlunda av omgivningen, i strid med denna bestämmelse.

14. Enligt den hänskjutande domstolen är den ”centrala frågan” i det nationella målet ”huruvida medlemmar i en familj som hotas av en vendetta, enbart på grund av att de tillhör en familj där en av medlemmarna är [eller var] inblandad … i en tvist som gett upphov till vendettan, ska anses utgöra en samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95. Den hänskjutande domstolen har i detta syfte begärt att EU-domstolen ska klargöra innehållet i och räckvidden av det andra villkoret för identifiering, vilket är en förutsättning för att en ”särskild samhällsgrupp” ska anses föreligga, i första stycket andra strecksatsen i denna bestämmelse.

15. Den hänskjutande domstolen tvivlar på att omgivningen i förevarande fall kan uppfatta A N:s familj som annorlunda på grund av att den är inblandad i en vendetta, eftersom detta samhälle är knutet till den väletablerade pashtunska traditionen, åtminstone i en stor del av det afghanska territoriet, att lösa vissa familjetvister genom vendetta.

16. Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska formuleringen ’gruppen har en särskild identitet i det berörda landet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen’ i artikel 10.1 d i [direktiv 2011/95/EU] tolkas så, att en grupp har en särskild identitet i det aktuella landet enbart på grund av att den uppfattas som annorlunda av omgivningen, eller är det nödvändigt att pröva huruvida en ’särskild identitet’ föreligger oberoende av, och bortsett från frågan huruvida gruppen uppfattas som annorlunda av omgivningen?

2) För det fall det följer av svaret på fråga 1 att frågan huruvida en ’särskild identitet’ föreligger måste bli föremål för en självständig prövning, enligt vilka kriterier ska det då prövas om det föreligger en ’särskild identitet’ enligt artikel 10.1 d i direktiv 2011/95/EU?

3) Oberoende av svaret på frågorna 1 och 2: Ska vid bedömningen av huruvida en grupp uppfattas som annorlunda ’av omgivningen’ enligt artikel 10.1 d i direktiv 2011/95/EU det avgörande vara de som utövar förföljelsen eller samhället som helhet, eller en betydande del av samhället i ett land eller i en del av landet?

4) Enligt vilka kriterier ska det bedömas huruvida en grupp uppfattas som ’annorlunda’ enligt artikel 10.1 d i direktiv 2011/95/EU?”

17. A N, den österrikiska, den tyska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

IV. Bedömning

18. Den hänskjutande domstolen har ställt sina tolkningsfrågor, som jag föreslår ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 10.1 d första stycket i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en medlem i en familj som är inblandad i en vendetta i sitt ursprungsland, beroende på omständigheterna i ursprungslandet, kan anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, såsom skäl för förföljelse som kan leda till att flyktingstatus erkänns.

19. Den hänskjutande domstolen har i detta syfte begärt att EU-domstolen ska precisera innebörden och räckvidden av det andra villkoret för att tillhörighet till en ”särskild samhällsgrupp” ska anses föreligga enligt artikel 10.1 d första stycket andra strecksatsen i direktivet.

20. Det ska inledningsvis erinras om att enligt artikel 2 d i nämnda direktiv avses med flykting bland annat en tredjelandsmedborgare som befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare på grund av att han eller hon fruktar förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, och som inte kan eller, på grund av sådan fruktan, inte vill begagna sig av skyddet i det landet.

21. Den berörda medborgaren ska således, på grund av omständigheterna i hans eller hennes ursprungsland och beteendet hos de aktörer som utövar förföljelsen, hysa välgrundad fruktan för förföljelse av minst ett av de fem skäl som räknas upp i artikel 10.1 i direktiv 2011/95, däribland hans eller hennes tillhörighet till en ”särskild samhällsgrupp” i det landet.

22. Unionslagstiftaren har definierat detta begrepp i artikel 10.1 d i detta direktiv och har härvid antagit ett tillvägagångssätt som skiljer sig väsentligt från det som UNHCR förordar.

23. För det första ska medlemmarna i gruppen ha en gemensam ”väsentlig egenskap” eller en ”gemensam bakgrund som inte kan ändras” eller en ”övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den”.

24. I förevarande fall är det ostridigt i målet vid den nationella domstolen att detta villkor är uppfyllt. Medlemmarna i en och samma familj har nämligen, på grund av deras släktskap, oavsett om detta släktskap följer av blodsband, adoption eller äktenskap, till exempel, en gemensam väsentlig egenskap som är grundläggande för identiteten och/eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras.

25. Jag vill tillägga att enligt EU-domstolens praxis kan medlemmar av samma familj dela ytterligare en gemensam utmärkande faktor, såsom till exempel en annan väsentlig egenskap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras, såsom en särskild familjesituation. I detta sammanhang utgör den omständigheten att medlemmarna i en familj, särskilt männen och pojkarna i denna familj, på grund av sitt ursprung är föremål för en vendetta, eftersom denna går i arv från generation till generation, inom faderslinjen, emellertid ”en gemensam bakgrund som inte kan ändras”.

26. Med hänsyn till dessa omständigheter uppfyller medlemmarna i en familj som är inblandad i en vendetta i ursprungslandet, i synnerhet män och unga pojkar, utan svårighet det första villkoret för identifiering av en ”särskild samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d första stycket, första strecksatsen, i direktiv 2011/95.

27. För det andra måste denna grupp ha en ”särskild identitet” i det berörda landet ”eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen”.

28. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en ”särskild identitet” hos gruppen utgör ett villkor som ska bedömas separat och självständigt i förhållande till omgivningens uppfattning. Den har understrukit att användningen av uttrycket ”da” i den tyska språkversionen av artikel 10.1 d första stycket andra strecksatsen i direktiv 2011/95 skulle kunna ha en annan betydelse än enbart ett orsakssamband. Den domstolen har genom sin andra fråga begärt att EU-domstolen, i förekommande fall, ska klargöra vilka omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen av huruvida en grupp har en ” särskild identitet”.

29. Den hänskjutande domstolens tvivel kan enligt min mening lätt skingras.

30. Det framgår bokstavligt av de olika språkversionerna av den aktuella bestämmelsen, såsom den engelska (”because”), den franska (”parce que”) eller den italienska (”perché”), att unionslagstiftaren har avsett att ge uttryck för ett orsakssamband mellan begreppet ”särskild identitet” och begreppet ”omgivning”. Förekomsten av en ”särskild identitet” hos gruppen ”i det berörda landet” följer av det faktum att gruppen ”uppfattas som annorlunda av omgivningen”.

31. Av systematiken i artikel 10.1 d första stycket i direktiv 2011/95 följer vidare att unionslagstiftarens avsikt var att i första strecksatsen i denna bestämmelse skilja mellan den ”individuella identiteten” hos medlemmen i den berörda gruppen genom att den bland annat avser fysiska, kulturella eller religiösa egenskaper som den har gemensamt med samtliga medlemmar i denna grupp och, i andra strecksatsen, gruppens ”kollektiva identitet” eller ”sociala identitet”, genom att den avser det sätt på vilket gruppen uppfattas av övriga medlemmar i samhället. Att anse att gruppens ”särskilda identitet” i det berörda landet skiljer sig från den uppfattning som omgivningen har om gruppens ”identitet” skulle därför bortse från den åtskillnad som lagstiftaren har velat göra mellan individuella och sociala inslag av identiteten hos medlemmarna i den berörda gruppen.

32. Mot bakgrund av dessa omständigheter utgör gruppens ”särskilda identitet”, i den mening som avses i artikel 10.1 d första stycket, andra strecksatsen, i direktiv 2011/95, följaktligen ett villkor som inte ska bedömas separat och självständigt i förhållande till omgivningens uppfattning, utan sammantaget med denna uppfattning.

33. Under dessa omständigheter saknas anledning att besvara den andra tolkningsfrågan.

34. Nu ska den tredje och den fjärde frågan i begäran om förhandsavgörande prövas, genom vilka den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska klargöra hur det ska bedömas huruvida en grupp ”uppfattas som annorlunda av omgivningen”.

35. Vad för det första gäller begreppet ”omgivning”, utgör detta referensramen för att fastställa huruvida det föreligger en ”särskild identitet” hos gruppen. Artikel 10.1 d första stycket andra strecksatsen i direktiv 2011/95 hänför sig tydligt till ett kollektivt område, det vill säga till den mänskliga och sociala miljö i vilken medlemmarna i gruppen rör sig. Följaktligen är omgivningens uppfattning en kollektiv uppfattning, och för att besvara den hänskjutande domstolens fråga delar jag den österrikiska regeringens uppfattning i dess yttrande att denna uppfattning inte får förväxlas med den isolerade uppfattningen hos den som utövar förföljelsen, i den mening som avses i artikel 6 i direktivet, eller enbart med siktet inställt på den berörda personens omedelbara omgivning.

36. Den hänskjutande domstolen har ombett EU-domstolen att klargöra den geografiska omfattningen av denna ”omgivning”, men unionslagstiftaren har uttryckligen klargjort denna genom att hänvisa till den närliggande ”omgivningen”. Denna omgivning motsvarar därför den miljö i vilken medlemmarna i den berörda gruppen rör sig. Denna miljö består av strukturer och omfattar särskilda moraliska, kulturella, sociala, ekonomiska, politiska, religiösa och juridiska normer, vars funktion måste förstås för en individuell bedömning av ansökan. Det finns enligt min mening ingen anledning att närmare precisera denna geografiska räckvidd, såvida man inte vill fastställa ett område i strid med samhällets socialpolitiska organisation och dess realiteter, oavsett om de är av kulturell, etnisk, språklig eller religiös karaktär. Såsom EU-domstolen har konstaterat i fast praxis ankommer det på den behöriga nationella myndigheten att fastställa den ”omgivning” som är relevant för bedömningen av huruvida en särskild samhällsgrupp existerar. Detta samhälle kan sammanfalla med hela ursprungslandet för den som har ansökt om internationellt skydd, eller vara mer avgränsat, till exempel till en del av territoriet eller en del av befolkningen i detta tredjeland. En samhällsgrupp som har identifierats som en grupp med särskild identitet i ett visst land, i den mening som avses i artikel 10.1 d första stycket, andra strecksatsen, i direktiv 2011/95, kommer inte nödvändigtvis att anses som en ”samhällsgrupp” i andra länder.

37. För det andra innebär erkännandet av en ”särskild identitet” hos gruppen i sökandens ursprungsland att denna grupp ”uppfattas” som ”annorlunda” av omgivningen.

38. Jag vill inledningsvis påpeka att unionslagstiftaren har hänvisat till begreppet ”social uppfattning”, som är ett begrepp som skiljer sig från begreppet ”socialt beteende”. Uppfattning är nämligen en förmåga som möjliggör för ett organ att styra sina handlingar och lära känna sin omgivning på grundval av information som intas med hjälp av dess sinnen. Begreppet ”social uppfattning” omfattar således enligt dess vedertagna betydelse den mentala process genom vilken personer organiserar och tolkar sina intryck för att ge sin omgivning en innebörd, och detta oberoende av de handlingar som sistnämnda kan vidta.

39. Begreppet skillnad definieras som ”egenskap (en skillnad) eller en uppsättning av egenskaper (skillnaden) som skiljer ett föremål från ett annat, en varelse från en annan”. Skillnaden utgör således hinder för likhet med något annat. Skillnaden förutsätter uppenbarligen olikheter mellan personer eller aspekter mellan vilka den har fastställts eller konstaterats. I artikel 10.1 d första stycket andra strecksatsen i direktiv 2011/95 preciseras varken arten av denna skillnad, vilket innebär att den kan framgå av ett antal attribut hos medlemmarna i den berörda gruppen, eller vilken betydelse skillnaden har, vilket innebär att den skillnad som unionslagstiftaren har hänvisat till inte nödvändigtvis grundas på en värdeskala.

40. Härav drar jag slutsatsen att villkoret avseende en grupps ”särskilda identitet” i den mening som avses i artikel 10.1 d första stycket andra strecksatsen i direktiv 2011/95, förutsätter att den behöriga nationella myndigheten, inom ramen för den individuella prövningen av ansökan, bedömer i vilken utsträckning omgivningen har en föreställning om eller bild av den berörda gruppen med vilken en åsikt eller ett omdöme är förknippad som särskiljer eller avgränsar denna grupp från det övriga samhället.

41. Denna bedömning ska göras mot bakgrund av samtliga uppgifter som den behöriga nationella myndigheten har tillgång till enligt artikel 4.3 i direktiv 2011/95. Den sociala uppfattningen är subjektiv och beror på en rad faktorer som hänför sig till såväl den berörda gruppens egenskaper (såsom dess utseende, dess fysiska attribut, dess kön, dess sociala ursprung, dess sociala roller, dess beteenden, dess attityder, dess åsikter eller dess förmåga och så vidare), som de styrande normerna i referenssamhället (oavsett om det rör sig om moraliska, sociala eller rättsliga normer eller kulturella, ekonomiska, politiska eller religiösa normer) och i vilken kombination de förekommer vid en viss tidpunkt. Självklart kan samma egenskaper eller attribut ge upphov till olika intryck beroende på de omständigheter och den omgivning i vilken den berörda gruppen av personer rör sig.

42. Unionslagstiftaren kräver för denna bedömning visserligen inte att det ska visas att gruppen behandlas annorlunda, utan endast att den ska uppfattas som annorlunda av omgivningen, men alla beteenden, handlingar eller åtgärder som vidtas på grund av den sociala uppfattningen av gruppen kan vara värdefulla uppgifter för att visa att gruppen har en ”särskild identitet” i ursprungslandet. Detta är innebörden av EU-domstolens praxis. EU-domstolen anser nämligen att även om ”tillhörigheten till en viss samhällsgrupp ska fastställas oberoende av den förföljelse, i den mening som avses i artikel 9 i [direktiv 2011/95], som medlemmarna i denna grupp kan utsättas för i ursprungslandet,” ”[kan] … diskriminering eller förföljelse av personer med en gemensam egenskap icke desto mindre utgöra en relevant faktor vid bedömningen av huruvida den aktuella gruppen framstår som avgränsad med hänsyn till sociala, moraliska eller juridiska normer i det aktuella ursprungslandet”.

43. Eftersom jämlikhet är huvudregeln och icke-diskriminering är principen, kan skillnaden således uttryckas genom ett åsidosättande av jämlikheten och till handlingar, åtgärder eller praxis som diskriminerar gruppen. EU-domstolen har således slagit fast att kvinnor, beroende på omständigheterna i ursprungslandet, kan uppfattas annorlunda av omgivningen och anses ha en ”särskild identitet” i denna omgivning, bland annat på grund av de sociala, moraliska eller rättsliga normer som råder i deras ursprungsland. I domen av den 7 november 2013, X m.fl., slog EU-domstolen dessutom fast att det faktum att det finns en strafflagstiftning med bestämmelser som riktar sig särskilt mot homosexuella personer, gör att dessa personer kan anses utgöra en separat grupp som uppfattas som annorlunda av omgivningen. På samma sätt kan de behöriga nationella myndigheterna konstatera att en berörd grupp uppfattas som annorlunda till följd av åtgärder som stigmatiserar eller utestänger dess medlemmar, till exempel åtgärder som stigmatiserar unga kvinnor som vägrar att genomgå kvinnlig omskärelse i en gemenskap där sådan praxis är normen. Däremot anser jag inte att det är nödvändigt att fastställa huruvida medlemmarna i den berörda gruppen utestängs eller isoleras från omgivningen, eftersom begreppet skillnad inte innebär att denna grupp ska ställas mot det samhälle i vilket den rör sig.

44. I förevarande fall hyser den hänskjutande domstolen tvivel huruvida medlemmarna i en familj som hotas av en vendetta tillhör en särskild samhällsgrupp. De sistnämnda uppfattas nämligen inte som annorlunda av omgivningen, dels därför att det endast är den som utövar förföljelsen – det vill säga den hämndlystna familjen – samt släktingar och bekanta till den hämndutsatta familjen som känner till vendettan mot den familjen, dels eftersom det är förenligt med ”pashtunwali” traditionen, som följs i den berörda personens ursprungsregion, att lösa tvister genom vendetta. Med andra ord är vendetta en central tvistlösningsmekanism som är utbredd i det traditionella rättssystemet ”pashtunwali”.

45. Jag anser inte att dessa argument är övertygande, eftersom det med ett sådant synsätt skulle finnas en risk för att det inte skulle vara möjligt att erkänna att personer som ansöker om internationellt skydd tillhör en särskild samhällsgrupp enbart på grund av den anledningen att den traditionella kodex eller praxis som de utsätts för skulle vara utbredd i deras ursprungsland eller ursprungsregion.

46. Vid en sådan bedömning krävs det uppenbarligen att det görs en individuell prövning av en ansökan om internationellt skydd från en hotad familjemedlem i enlighet med artikel 4.3 i direktiv 2011/95.

47. Det är i detta sammanhang viktigt att placera vendettan i det rättssystem och i den tradition som den ingår i och särskilja denna från vanlig eller organiserad brottslighet.

48. Vendetta, som betyder ”ta (eller återta) blod” eller ”hämnd”, definieras som ett sekulärt fenomen styrt av sådan sedvanerätt som erkänns och accepteras av vissa traditionella samhällen som en lag som samexisterar parallellt med det gällande rättssystemet. Vendetta utgör således en integrerad del av sedvanerätten för pashtuner som bor på landsbygden i Afghanistan (pashtunwali), men även i samhällen i norra Albaniens bergsområden (Kanun) eller i sydöstra Turkiet. I sin rapport om Afghanistan som publicerades i maj 2024, skiljer EUAA vendetta från själva den marktvist som den kan ha sitt ursprung i. Vendetta kräver en metod för tvistelösning inom ramen för en kollektiv åtgärd, enligt vilken det inte ankommer på det statliga rättsväsendet att bestraffa en person för mord eller förolämpning, utan på den förolämpade personens familj, klan, stam eller etniska grupp. Vendetta kan följa strikta regler, eftersom de ifrågavarande brotten och de kategorier av offer som ska hämnas därigenom kan definieras. Den utsträckning det enligt vendettan krävs att hämnd utövas genom våldshandlingar, eller inte, skiljer sig åt beroende på de kodexar, de regioner eller stammar som de är tillämpliga på och vendettans ursprung. Enligt ”pashtunwali” är hämnd inte bara en rättighet, utan även en skyldighet, en social skyldighet, och en underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet kan leda till att den som undandrar sig den, vägrar eller underlåter att hämnas, kommer att vanäras eller till och med utsätts för personangrepp. Rätten att hämnas kan föras vidare från generation till generation. Traditionellt omfattar den varje man i familjen i faderslinjen, med hänsyn till hans ställning och det ansvar som han har inom familjen. I detta sammanhang anser jag att förföljelsen av en man och hans son från tidig ålder, på grund av att han tillhör samma familj som sin farfar, är lika godtycklig som förföljelse på grund av ras eller religion.

49. För den familj som är måltavla kan vendettan slutligen, på grund av de sedvanerättsliga principer som gäller för den, medföra frivillig isolering eller avskärmning, vars varaktighet och svårighetsgrad varierar från fall till fall. I de allvarligaste situationerna kan sådana åtgärder leda till att de yngsta barnen, särskilt pojkarna, avbryter sin skolgång samt till att familjen berövas inkomster, och all hjälp som ges till familjen kan betraktas som en förolämpning mot den andra familjen, med risk att utlösa en vendetta som detta kan medföra.

50. Härav följer att det, även i ett samhälle där vendettor fortfarande är en utbredd konfliktlösningsmekanism, inte finns något som hindrar att medlemmarna i en familj som är inblandad i en vendetta, särskilt de manliga medlemmarna, på grund av de sociala och moraliska normer som det samhället bygger på, kan uppfattas annorlunda av det samhället, antingen för att de tvingas stänga in sig och isolera sig från samma samhälle för att undkomma hämnd, eller för att de vägrar att rädda familjens heder och rykte genom att utöva den rätt till hämnd som sedvanerätten kräver att de utövar. Vissa nationella myndigheter har också databaser med uppgifter om pågående vendettor och de familjer som är inblandade, vilket vittnar om att denna grupp är synlig i samhället. Dessutom har vissa länder antagit en särskild strafflagstiftning varvid de har erkänt att ett mord som har begåtts i samband med en vendetta utgör en försvårande omständighet och försöker hejda detta fenomen genom förebyggande åtgärder och genom att inrätta försoningskommittéer för de familjer som befinner sig i konflikt med varandra.

51. Med förbehåll för en bedömning av de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet ser jag ingen anledning till att en behörig nationell myndighet inte skulle kunna anse att en medlem, i synnerhet av manligt kön, i en familj som är inblandad i en vendetta i sitt ursprungsland tillhör en grupp som har en ”särskild identitet” i det landet, på grund av de regler som denna grupp omfattas av enligt sedvanerätt. I motsats till de farhågor som kommissionen har framfört i sitt yttrande, anser jag inte att en sådan samhällsgrupp identifieras genom den förföljelse som medlemmen i familjen utsätts för i sitt ursprungsland.

52. Denna samhällsgrupp identifieras nämligen genom att sedvanerätt som motiveras av blodsband tillämpas på denna grupp och som inte bara innebär att medlemmarna i denna grupp omfattas av särskilda regler som reglerar deras liv i samhället, utan även att de utsätts för en risk för allvarliga hot mot deras person.

53. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 10.1 d första stycket i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en medlem i en familj som är inblandad i en vendetta i ursprungslandet, beroende på omständigheterna i ursprungslandet, kan anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, vilket är ett sådant skäl till förföljelse som kan leda till att flyktingstatus erkänns.

54. För att denna status ska erkännas krävs det även att det visas att de handlingar som denna person riskerar att utsättas för i sitt ursprungsland utförs av grupper som inte företräder staten i den mening som avses i artikel 6 c i direktiv 2011/95, vilket innebär att det måste visas att de aktörer som ger skydd, i den mening som avses i artikel 7 i direktivet, däribland staten, inte kan eller inte vill ge ett effektivt skydd mot dessa handlingar.

55. Ett erkännande av denna status förutsätter dessutom, i enlighet med artikel 9.3 i direktiv 2011/95, jämförd med artiklarna 6 c och 7.1 i detta direktiv och mot bakgrund av skäl 29 i detta direktiv, att ett samband fastställs, antingen mellan det skäl till förföljelse som avses i artikel 10.1 d i direktivet och förföljelse i den mening som avses i artikel 9.1 och 9.2 i direktivet, eller mellan detta skäl till förföljelse och avsaknaden av skydd mot sådan förföljelse som begås av grupper som inte företräder staten.

56. Slutligen kräver erkännandet av flyktingstatus att det säkerställs att det inte finns något skäl för undantag vad gäller den berörda personen.

V. Förslag till avgörande

57. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) enligt följande: Artikel 10.1 d första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, ska tolkas på följande sätt: Gruppens ”särskilda identitet” är ett villkor som ska bedömas mot bakgrund av omgivningens uppfattning vad gäller denna. ”Omgivning” ska definieras som den mänskliga och sociala miljö där denna grupp rör sig, som den behöriga nationella myndigheten anser vara relevant för dess individuella bedömning av ansökan om internationellt skydd. Begreppet omgivningens uppfattning avser inte en isolerad/individuell uppfattning hos den som utövar förföljelsen, utan en kollektiv uppfattning. Den omständigheten att gruppen uppfattas som annorlunda av omgivningen ska bedömas med hänsyn till den föreställning eller den bild som omgivningen har av gruppen, med vilken en åsikt eller ett omdöme som särskiljer eller avgränsar gruppen från resten av samhället kan förknippas. De beteenden, de handlingar eller de åtgärder som vidtas till följd av denna uppfattning kan i detta syfte utgöra relevanta uppgifter. Beroende på omständigheterna i ursprungslandet kan en medlem i en familj som är inblandad i en vendetta i ursprungslandet anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, vilket är ett sådant skäl till förföljelse som kan leda till att flyktingstatus erkänns.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Enligt ordboken La Langue française, har ordet ”vendetta” lånats in i italienska språket, och härstammar från det latinska ordet ”vindicta”. Ordet har två betydelser. Det avser antingen dödsfiendeskap mellan två familjer som gått i arv från generation till generation, som är typiskt för Medelhavs- och Balkanområdet, och som motiveras av en önskan att hämnas förolämpningar eller brott som utövats mellan dessa familjer, eller strävan efter personlig eller kollektiv hämnd för att få upprättelse för en upplevd orättvisa eller uppkommen skada.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

5 Se UNHCR:s ståndpunkt avseende ansökningar om flyktingstatus inom ramen för konventionen (angående flyktingars rättsliga ställning som undertecknades den 28 juli 1951 i Genève, som trädde i kraft den 22 april 1954, Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, nr 2545, 1954, s. 150) (nedan kallad Genèvekonventionen) vilka grundar sig på en fruktan för förföljelse på grund av att en person tillhör en familj eller en klan som är inblandad i en vendetta, av den 17 mars 2006 (nedan kallad UNHCR:s ståndpunkt om en persons tillhörighet till en familj eller en klan som är inblandad i en vendetta).

6 Se EUAA, Country guidance: Afghanistan, maj 2024, punkt 3.18, med rubriken ”Personer som är inblandade i vendettor och marktvister” (fritt översatt).

7 Se, som ett exempel på ett beslut om avslag på ansökan om flyktingstatus och om beviljande av subsidiärt skydd, beslut av Helsingfors förvaltningsdomstol (Finland) av den 3 september 2013 (Hehao 13/1012/3), beslut av Cour nationale du droit d’asile (Nationella asyldomstolen, Frankrike) av den 17 december 2009, T. (641626/09000446), och av den 21 december 2009, K. (644277/09003107). Se, vad gäller beviljande av flyktingstatus, dom meddelad av Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien) av den 9 januari 2014, X, X och X/I (nr 116642), och dom av den 26 augusti 2021, X/V (nr 259620), och domar från Upper Tribunal (Immigration and Asylum Chamber) (överdomstol (immigrations- och asylavdelningen)) (Förenade kungariket)), EH (blood feuds) Albania CG [2012] UKUT 00348 (IAC), av den 16 oktober 2012 (särskilt punkterna 6 och 7), och Mohammed [N], av den 25 september 2020 (PA/04415/2019).

8 Se, dom av den 7 november 2013, X m.fl. ( C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720), dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet) ( C‑621/21, EU:C:2024:47), och dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könens) ( C‑646/21, EU:C:2024:487).

9 Medan två villkor för identifiering med nödvändighet måste vara uppfyllda enligt unionsrätten, räcker det att ett av dessa villkor är uppfyllt enligt riktlinjerna för internationellt skydd nr 2: ”Tillhörighet till en särskild samhällsgrupp” inom ramen för artikel 1A(2) i [Genève] konventionen och/eller 1967 års protokoll om flyktingars status, av den 8 juli 2008, (punkterna 11–13). Vad gäller doktrinen, se Goodwin-Gill, G. S., och McAdam, J., The Refugee in International Law, 3:e upplagan, Oxford University Press, Oxford, 2007, s. 73, Hathaway, J. C., och Foster, M., ”Membership of a Particular Social Group: Discussion Paper nr 4 Advanced Refugee Law Workshop International Association of Refugee Law Judges Auckland, New Zealand, oktober 2002”, International Journal of Refugee Law, band 15, nr 3, Oxford University Press, Oxford, 2003, s. 477–491, Aleinikoff, T. A., ”Protected characteristics and social perceptions: an analysis of the meaning of ”membership of a particular social group””, Refugee Protection in International Law: UNHCR’s Global Consultations on International Protection, Cambridge University Press, Cambridge, 2003, s. 263–311, och Parish, T. D., ”Membership in a Particular Social Group under the Refugee Act of 1980: Social Identity and the Legal Concept of the Refugee”, Columbia Law Review, nr 4, Columbia Law Review Association, New York, 1992, s. 923–953.

10 Denna ståndpunkt delas av EUAA i dess Vägledning om tillhörighet till en särskild samhällsgrupp, mars 2020, s. 13, och av UNHCR i dess ståndpunkt om huruvida en person tillhör en familj eller klan som är inblandad i en vendetta, punkt 18.

11 Se, analogt, dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen) ( C‑646/21, EU:C:2024:487, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

12 Den tyska språkversionen har följande lydelse: ”die Gruppe in dem betreffenden Land eine deutlich abgegrenzte Identität hat, da sie von der sie umgebenden Gesellschaft als andersartig betrachtet wird” (min kursivering).

13 Se i detta avseende EUAA, Vägledning om tillhörighet till en särskild samhällsgrupp, mars 2020, särskilt det avsnitt som har rubriken ”Rättslig analys”, avdelning C, avseende ”särskild identitet”, s. 14.

14 Se dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen) ( C‑646/21, EU:C:2024:487, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

15 Se Bonnet, C., ”Les trois étapes de la perception”, Le cerveau et la pensée: le nouvel âge des sciences cognitives, Éditions Sciences Humaines, Auxerre, 2014, s. 213–221.

16 Se Girandola, F., Demarque, C., och Lo Monaco, G., ”La perception sociale: formation d’impression, stéréotypes, préjugés et discrimination”, Psychologie sociale, Armand Colin, Paris, 2019, s. 198–219.

17 Begreppet skillnad används inte i den tyska versionen av artikel 10.1 d första stycket, andra strecksatsen, i direktiv 2011/95. Där anges i stället att gruppen av omgivningen anses vara olikartad (”von der sie umgebenden Gesellschaft als andersartig betrachtet wird”), vilket kan likställas med en skillnad.

18 Se ordboken Le Robert.

19 Enligt ordboken Trésor de la langue française, möjliggör uttrycket ”autre” [annan] ”i förhållande till en viss eller känd del … som tjänar som referenspunkt att särskilja eller avgränsa en eller flera personer, en eller flera element inom den andra delen”.

20 Det ska preciseras att förföljelse, beroende på omständigheterna, även kan bedömas mot bakgrund av ett annat skäl till förföljelse som avses i artikel 10 i direktiv 2011/95, såsom religion eller politisk åskådning.

21 Se dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet) ( C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 55).

22 Se dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet) ( C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 56).

23 Se dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen) ( C‑646/21, EU:C:2024:487, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

24 C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720.

25 Se dom av den 7 november 2013, X m.fl. ( C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720, punkt 48).

26 Goodwin-Gill, G. S., och McAdam, J., ovan, s. 85.

27 Jag tänker till exempel på kvinnor och flickor som utsätts för kvinnlig könsstympning, vilket är mycket utbrett i vissa länder eller regioner.

28 För ett exempel på en bedömning från fall till fall vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, se avvisningsbeslut av den 20 september 2007, Elezaj mot Sverige (CE:ECHR:2007:0920DEC001765405), angående lagenligheten av de svenska myndigheternas utvisning av albanska medborgare som var inblandade i en familjevendetta från 1950-talet.

29 Se Rouland, N., Aux confins du droit: anthropologie juridique de la modernité, Éditions Odile Jacob, Paris, 1991, särskilt den del med rubriken ”Le corset du droit de la vengeance”, s. 84 och följande sida.

30 Se, bland annat, Acheson, B., The Pashtun Tribes in Afghanistan, Pen and Sword Books, Barnsley, 2023, och EUAA, Rapport om Afghanistan som ursprungsland – Riktat våld mot personer på grund av samhällsnormer och rättsliga normer, december 2017, punkt 7 ”Vendetta och hämndmord”.

31 Se, till exempel, EUAA, Country of Origin Information Report: Albania – Country focus, november 2016, punkt 5.3.3, Office français de protection des réfugiés et apatrides (franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa) (OFPRA), Rapport de mission en République d’Albanie av den 3 och den 13 juli 2013, 2014, punkt 1, och Gjeloshaj Hysaj, K., ”La ’reprise du sang’ chez les Albanais: comment sortir du Moyen-Âge?”, Confluences Méditerranée, band 3, nr 62, L’Harmattan, Paris, 2007, s. 87–94.

32 EUAA, Country guidance: Afghanistan, se ovan, särskilt, punkt 3.18.1, med rubriken ”Vendetta”: ”Exempelvis kan medlemmar i en familj som är inblandad i en vendetta ha en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin tillhörighet till en särskild samhällsgrupp, på grund av deras väsentliga egenskaper (det vill säga att vara medlem i deras familj) och det faktum att familjer är kända och kan ha en särskild identitet i omgivningen” (fritt översatt) (s. 90), och punkt 3.18.2 med rubriken ”Marktvister”. ”Tillgängliga uppgifter tyder på att det i händelse av våld i samband med marktvister i allmänhet inte finns något samband med ett skäl till förföljelse i den mening som avses i [Genève]konventionen. Detta påverkar inte enskilda fall där en koppling skulle kunna fastställas på grundval av andra omständigheter (till exempel etnicitet med tanke på att talibanerna tar parti på grundval av personens etniska ursprung, marktvister som leder till vendetta etcetera)” (fritt översatt) (s. 92).

33 Se Ellenberger, H. F., ”La vendetta”, Revue internationale de criminologie et de police technique et scientifique, band XXXIV, nr 2, Polymedia, Morges, 1981, s. 125–142, särskilt s. 125.

34 Se Acheson B., ovan, s. 88–93.

35 Se Bardhoshi, N., ”De l’anthropologie de la vendetta en temps de ”crise totale””, Ethnologie française, band 47, nr 2, Presses universitaires de France, Paris, 2017, s. 331–340. I sin ståndpunkt avseende en persons tillhörighet till en familj eller en klan som är inblandad i en vendetta har UNHCR emellertid understrukit att det nyligen ”har noterats att kvinnor och barn också har varit måltavlor inom ramen för vendettor. De kan även mördas eller skadas vid ett angrepp mot de manliga medlemmarna i familjen” (punkt 3).

36 Se EUAA, Country of Origin Information Report: Albania – Country focus, november 2016, punkt 5.3.3, med rubriken ”Victims of blood feud”: ” En bieffekt av vendettor är situationen för de hotade familjer som förblir isolerade under en lång tid för att undvika våldshandlingar. Detta påverkar även barnen, som inte kan gå i skolan. År 2013 var enligt uppgift 67 familjer isolerade på grund av vendettor och 33 barn, främst i de norra regionerna, kunde inte gå i skolan av detta skäl” (fritt översatt).

37 UNHCR har i sin ståndpunkt avseende en persons tillhörighet till en familj eller en klan som är inblandad i en vendetta understrukit att ”barnen kan hållas kvar hemma och hålls borta från skolan under längre tid, eftersom deras familjer befarar att de kan komma att dödas, angrips eller kidnappas. Även om vuxna män är huvudmålet för en vendetta kan även andra familjemedlemmar också riskera att dödas eller utsättas för kränkningar av de mänskliga rättigheterna” (punkt 3). Se, för ett liknande resonemang, COI Focus – Albania, Blood Feuds in contemporary Albania: Characterisation, Prevalence and Response by the State, från Generalkommissariatet för flyktingar och statslösa (Belgien), av den 29 juni 2017.

38 Se, till exempel, Third periodic report submitted by Albania under article 19 of the (UN Convention against torture and other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment (konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, antagen i New York av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1984, United Nations Treaty Series, vol. 1465, nr 24841, 1987, s. 85, den 19 juli 2021, FN:s kommitté mot tortyr, där den albanska regeringen rapporterade att 75 familjer var inblandade i en vendetta, vilket ledde till att 159 personer fängslades, däribland 25 barn (punkt 194).

39 Enligt EU-domstolens praxis ska tillhörigheten till en viss samhällsgrupp fastställas oberoende av den förföljelse, i den mening som avses i artikel 9 i 2011/95, som medlemmarna i denna grupp kan utsättas för i ursprungslandet (se dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), ( C-621/21, EU:C:2024:47, punkt 55).

40 UNHCR har således i sin ståndpunkt avseende en persons tillhörighet till en familj eller en klan som är inblandad i en vendetta understrukit att ”[i] fråga om vendetta angrips en person inte slumpmässigt. Tvärtom är han eller hon måltavla, eftersom han eller hon tillhör en särskild familj och på grundval av en kodex som gäller sedan länge. I jämförelse med andra situationer där en person fruktar att utsättas för misshandel eller till och med dödas, till exempel om han eller hon är skyldig pengar eller förföljs av maffian, är personer som fruktar att utsättas för förföljelse inom ramen för vendettor inte måltavlor på grund av sina egna handlingar, utan på grund av det ansvar som andra (levande eller döda) familjemedlemmar anses ha. De är följaktligen inte bara offer för en enskild vendetta, utan för den kodex som reglerar denna vendettatradition” (punkt 14).

41 Se dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet) ( C‑621/21, EU:C:2024:47, punkterna 64 och 65).

42 Se dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet) ( C‑621/21, EU:C:2024:47, punkterna 66–69).