Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑227/23 Kwantum Nederland och Kwantum België
Inledning
1. Det är allmänt vedertaget att upphovsrätten har sitt ursprung i de kungliga privilegier som tilldelades tryckerier och utgivare. Det är troligtvis på grund av detta ursprung förankrat i personliga privilegier som upphovsrätten, tvärtemot den allmänna regeln inom civilrätten, i princip skyddar verk av nationella upphovsmän eller som publicerats för första gången på det nationella territoriet, medan upphovsmän till utländska verk inte åtnjuter detta skydd.
2. Utanför sina respektive länders territorium åtnjuter upphovsmän nämnda skydd endast i enlighet med internationella konventioner. Det huvudsakliga internationella upphovsrättsliga instrumentet på global nivå utgörs för närvarande av Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Europeiska unionen är inte part till denna konvention. Unionens alla medlemsstater är däremot parter till konventionen, och unionen är i enlighet med andra internationella åtaganden skyldig att följa Bernkonventionens materiella bestämmelser.
3. Bernkonventionen grundar sig på principen om nationell behandling, med andra ord principen om likställande. Enligt denna princip åtnjuter upphovsmän som är medborgare i länder som har undertecknat denna konvention i princip samma rättigheter som nationella upphovsmän när det gäller det område som omfattas av konventionen.
4. Emellertid innehåller Bernkonventionen några få undantag från principen om nationell behandling. Ett av dem rör skyddet för verk av brukskonst. På grund av de stora skillnaderna mellan metoderna för att skydda sådana verk och skyddets omfattning, har de konventionsslutande parterna inte lyckats enas om ett gemensamt system för detta skydd. Detta har resulterat i undantagsbestämmelser, däribland en klausul om materiell reciprocitet, enligt vilken det med avseende på verk av brukskonst med ursprung i länder där sådana verk endast skyddas i egenskap av formgivningar inte i andra länder som undertecknat konventionen kan göras anspråk på att detta skydd ska kumuleras med det upphovsrättsliga skyddet.
5. I unionsrätten åtnjuter verk av brukskonst upphovsrättsligt skydd, trots den omständigheten att de även kan åtnjuta särskilt skydd i egenskap av formgivningar. Den fråga som uppkommit i förevarande mål är huruvida medlemsstaterna ändå har frihet att tillämpa klausulen om reciprocitet i Bernkonventionen på verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer i vilka dessa verk endast skyddas i enlighet med ett särskilt system.
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Bernkonventionen
6. I artikel 2.1 och 2.7 i Bernkonventionen föreskrivs följande:
”1. Uttrycket ’litterära och konstnärliga verk’ innefattar alla alster på det litterära, vetenskapliga och konstnärliga området, oavsett på vilket sätt och i vilken form de kommit till uttryck, såsom: … verk av brukskonst …
…
7. Det är förbehållet [lagstiftningen i länderna i den union som upprättats genom denna konvention] att fastställa tillämpningsområdet för lagar om verk av brukskonst samt om industriella mönster och modeller ävensom att … bestämma under vilka villkor sådana verk, mönster och modeller skall skyddas. För verk, vilka i hemlandet skyddas endast såsom mönster och modeller, kan i annat [land i den union som upprättats genom denna konvention] krävas endast det särskilda skydd som i detta land tillkommer mönster och modeller, dock att om något sådant särskilt skydd icke förekommer i nämnda land, dessa verk skall skyddas som konstverk.”
7. I artikel 5.1–5.3 i Bernkonventionen föreskrivs följande:
”1. I fråga om de verk med avseende på vilka upphovsmännen är skyddade enligt denna konvention åtnjuter de i alla andra [länder i den union som upprättats genom denna konvention] än verkets hemland såväl de rättigheter som varje lands lagar för närvarande tillerkänner eller framdeles kan komma att tillerkänna landets egna medborgare som de rättigheter vilka särskilt tillkommer dem i kraft av denna konvention.
2. Rättigheterna åtnjutes och utövas utan att någon formalitet behöver iakttagas och oberoende av om skydd finnes i verkets hemland. Där annat ej föreskrives i denna konvention, bestämmes följaktligen såväl skyddets omfång som de rättsliga åtgärder, vilka står ett verks upphovsman till buds för skydd av hans rättigheter, uteslutande efter lagstiftningen i det land där skyddet påkallas.
3. Skyddet i verkets hemland bestämmes av den inhemska lagstiftningen. När en upphovsman icke tillhör det land som är hemland för verk med avseende på vilket han åtnjuter skydd enligt denna konvention skall han dock i nämnda land ha samma rättigheter som inhemska upphovsmän.”
8. I artikel 19 i Bernkonventionen föreskrivs slutligen följande:
”Bestämmelserna i denna konvention utgör icke hinder mot att påkalla tillämpning av sådana mer vittgående bestämmelser som kan vara föreskrivna i [lagstiftningen i ett visst land i den union som upprättats genom denna konvention].”
Trips-avtalet och WIPO:s fördrag om upphovsrätt
9. I artikel 9.1 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat Trips-avtalet) föreskrivs att WTO:s medlemmar ska följa bestämmelserna i artiklarna 1–21 i Bernkonventionen och bilagan till den.
10. Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) antog den 20 december 1996 i Genève WIPO:s fördrag om upphovsrätt. I artikel 1.4 i detta fördrag anges att de fördragsslutande parterna ska följa bestämmelserna i artiklarna 1–21 i Bernkonventionen och bilagan till den.
Unionsrätt
11. I artiklarna 2 a, 3.1 och 4.1 i direktiv 2001/29/EG föreskrivs följande:
Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis
a) för upphovsmän: av deras verk.
…
1. Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.
…
1. Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten, genom försäljning eller på annat sätt, av originalet av deras verk eller av kopior av detta.”
Nederländsk rätt
12. Artiklarna 2–4 i direktiv 2001/29 har införlivats i nederländsk rätt genom artiklarna 1, 12 och 13 i Wet van 23 september 1912, houdende nieuwe regeling van het auteursrecht (Auteurswet 1912) (lag av den 23 september 1912 om upphovsrätt), i dess ändrade lydelse. I artikel 10.1.11 i denna lag nämns verk av brukskonst och industriella formgivningar bland kategorierna av skyddade verk. Eftersom Bernkonventionen är direkt tillämplig i Nederländerna, är det inte nödvändigt att införliva dess bestämmelser i nederländsk rätt.
Bakgrund till det nationella målet, förfarandet och tolkningsfrågorna
13. Vitra Collections AG (nedan kallat Vitra) är ett bolag bildat enligt schweizisk rätt som tillverkar designmöbler, bland annat stolar formgivna av två numera avlidna makar, Charles och Ray Eames, som var amerikanska medborgare. En av de stolar som Vitra tillverkar är Dining Sidechair Wood (nedan kallad DSW). Denna stol ingår i en grupp stolar som nämnda makar formgav inför en tävling i möbelformgivning som anordnades av Museum of Modern Art i New York (Förenta staterna) 1948 och har ställts ut på detta museum sedan 1950. Vitra innehar eventuella upphovsrätter till dessa stolar.
14. Kwantum Nederland BV och Kwantum België BV är bolag bildade enligt nederländsk rätt (nedan tillsammans kallade Kwantum) som driver en kedja av möbel- och inredningsbutiker i Nederländerna och Belgien.
15. Under 2014 upptäckte Vitra att Kwantum från och med den 8 augusti 2014 hade salufört en stol under namnet Paris, vars form enligt Vitra utgjorde ett intrång i Vitras upphovsrätt till DSW. Vitra väckte talan vid rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna), som emellertid slog fast att Kwantum inte gjorde intrång i Vitras upphovsrätt i Nederländerna och Belgien och inte agerade rättsstridigt genom att saluföra Parisstolen. Den ogillade Vitras yrkanden och biföll till stor del Kwantums yrkanden.
16. Denna dom ogiltigförklarades av Gerechtshof Den Haag (Appellationsdomstolen i Haag, Nederländerna), som ansåg att Kwantum hade gjort intrång i Vitras upphovsrätt till DSW i Nederländerna och Belgien från och med den 22 mars 2017 och hade handlat rättsstridigt gentemot Vitra från och med den 8 augusti 2014 genom att saluföra Parisstolen i Nederländerna och Belgien. Nämnda domstol ansåg framför allt att enligt fast praxis från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) var klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen inte tillämplig i det aktuella fallet, eftersom Förenta staterna, som är det aktuella verkets ursprungsland, inte allmänt utesluter formgivningar från upphovsrättsligt skydd. Den omständigheten att denna stol i det aktuella fallet inte åtnjöt detta skydd medförde inte att nämnda klausul skulle tillämpas.
17. Parterna i det nationella målet väckte ett huvudöverklagande och ett anslutningsöverklagande mot appellationsdomstolens dom vid Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol, Nederländerna), som är hänskjutande domstol i förevarande mål. I huvudöverklagandet invände Kwantum mot det sätt på vilket appellationsdomstolen hade tolkat och tillämpat klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen. Vitra däremot ansåg i sitt anslutningsöverklagande att denna klausul inte under några omständigheter är tillämplig på tvisten. Den hänskjutande domstolen anser att det är nödvändigt att i första hand bedöma anslutningsöverklagandet, som har en mer omfattande räckvidd.
18. Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen: ”1) Omfattas den aktuella situationen av unionsrättens materiella tillämpningsområde? För det fall föregående fråga ska besvaras jakande ställs dessutom följande frågor. 2) Innebär den omständigheten att upphovsrätten till ett verk av brukskonst utgör en integrerad del av rätten till skydd för immateriell egendom enligt artikel 17.2 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)] att det enligt unionsrätten, särskilt artikel 52.1 i stadgan, krävs att en begränsning i utövandet av upphovsrätten (i den mening som avses i direktiv [2001/29]) till ett verk av brukskonst genom tillämpning av kriteriet om materiell reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen är föreskriven i lag? 3) Ska artiklarna 2, 3 och 4 i direktiv [2001/29] och artiklarna 17.2 och 52.1 i stadgan, jämförda med artikel 2.7 i Bernkonventionen, tolkas så, att det endast ankommer på unionslagstiftaren (och inte på de nationella lagstiftarna) att avgöra huruvida utövandet av upphovsrätten (i den mening som avses i direktiv [2001/29]) inom unionen kan begränsas genom att tillämpa kriteriet om materiell reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen på ett verk av brukskonst vars ursprungsland, i den mening som avses i Bernkonventionen, är ett tredjeland och vars upphovsman inte är medborgare i en medlemsstat …, och, om så är fallet, fastställa denna begränsning på ett klart och precist sätt (se EU-domstolens dom av den 8 september 2020, C‑265/19, EU:C:2020:677) (nedan kallad domen i målet RAAP, EU:C:2020:677)? 4) Ska artiklarna 2–4 i direktiv [2001/29], jämförda med artiklarna 17.2 och 52.1 i stadgan, tolkas så, att så länge som unionslagstiftaren inte har föreskrivit någon begränsning i utövandet av upphovsrätten (i den mening som avses i direktiv [2001/29]) till ett verk av brukskonst genom att tillämpa kriteriet om materiell reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen, får [medlemsstaterna] inte tillämpa detta kriterium på ett verk av brukskonst vars ursprungsland, i den mening som avses i Bernkonventionen, är ett tredjeland och vars upphovsman inte är medborgare i en medlemsstat …? 5) Är villkoren i artikel 351.1 FEUF, i den aktuella situationen och med beaktande av tidpunkten för antagandet av (föregångaren till) artikel 2.7 i Bernkonventionen, uppfyllda när det gäller Belgien, och står det därför Belgien fritt att tillämpa kriteriet om materiell reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen, med beaktande av att ursprungslandet i förevarande mål anslöt sig till Bernkonventionen den 1 maj 1989?”
19. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 11 april 2023. Skriftliga yttranden har inkommit från parterna i det nationella målet, den nederländska, den belgiska och den franska regeringen samt Europeiska kommissionen. Parterna i det nationella målet, den franska regeringen och kommissionen var företrädda vid förhandlingen den 20 mars 2024.
Bedömning
20. Den hänskjutande domstolen har ställt fem frågor till EU‑domstolen. Den första frågan är väldigt allmänt formulerad och rör huruvida unionsrätten är tillämplig i det nationella målet. Den andra, den tredje och den fjärde frågan rör huruvida medlemsstaterna, mot bakgrund av vissa bestämmelser i unionsrätten, framför allt de relevanta bestämmelserna i direktiv 2001/29 och artikel 17.2 i stadgan, har frihet att tillämpa klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen på verk av brukskonst. Den femte frågan slutligen rör huruvida artikel 351 första stycket FEUF är tillämplig.
21. Även om den hänskjutande domstolen har begärt att EU‑domstolen ska besvara de andra frågorna endast om den första frågan ska besvaras jakande, anser jag att det för att kunna besvara den första frågan emellertid är nödvändigt att först analysera de bestämmelser som nämns i den andra, den tredje och den fjärde frågan, framför allt bestämmelserna i direktiv 2001/29. Jag går därför direkt in på behandlingen av den andra, den tredje och den fjärde frågan. Därefter behandlar jag kortfattat det särskilda fall som tagits upp i den femte frågan.
Den andra, den tredje och den fjärde frågan
22. Det ska inledningsvis påpekas att även om den hänskjutande domstolen i sina frågor har hänvisat till artiklarna 2–4 i direktiv 2001/29, förefaller artikel 3 i direktivet, i vilken rätten till överföring till allmänheten fastställs, emellertid inte att beröras av det nationella målet. Handlingarna i målet innehåller nämligen inget som tyder på att en kränkning av denna rättighet har gjorts gällande i det nationella målet, eftersom det omtvistade beteendet består i produktion och saluföring av stolar, det vill säga fysiska alster, vilka påstås göra intrång i alster som skyddas av Vitras upphovsrätt. Jag anser således att denna artikel 3 inte behöver analyseras i förevarande mål. Eftersom förevarande mål avser upphovsrätten i strikt mening, är det dessutom rent konkret artikel 2 a i direktivet som berörs.
23. Den hänskjutande domstolen har sålunda ställt den andra, den tredje och den fjärde frågan, vilka jag föreslår ska behandlas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 samt artikel 17.2 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för att medlemsstaterna tillämpar klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen på verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer. Jag inleder bedömningen av denna fråga med en analys av dessa bestämmelser i direktivet.
Artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29
24. Artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 ger upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande respektive spridning av deras verk. Det nationella målet avser ett verk av brukskonst med ursprung i Förenta staterna, som är det land där upphovsmännen till detta verk också är medborgare. I förevarande mål är det således nödvändigt att fastställa, för det första, huruvida dessa bestämmelser är tillämpliga på sådana verk och, för det andra, huruvida de tillåter att medlemsstaterna tillämpar klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen på sådana verk.
– Huruvida artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 är tillämpliga på verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer
25. Det ska erinras om att artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 ger ”upphovsmän” en ensamrätt till deras ”verk”. Eftersom det i direktivet inte hänvisas till medlemsstaternas nationella lagstiftning vad gäller definitionen av dessa begrepp, ska de enligt fast rättspraxis anses utgöra självständiga unionsrättsliga begrepp som ska tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt.
26. När det gäller begreppet verk har domstolen beträffande verk av brukskonst bland annat slagit fast att detta begrepp innebär att det finns ett original, i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse. Det upphovsrättsliga skyddet gäller endast element som ger uttryck för detta skapande och som kan identifieras med tillräcklig precision och objektivitet. För att ett alster ska kunna anses vara ett original är det både nödvändigt och tillräckligt att det återspeglar upphovsmannens personlighet, genom att ge uttryck för dennes fria och kreativa val. När ett alster har dessa kännetecken och således utgör ett verk ska alstret vara upphovsrättsligt skyddat i enlighet med direktiv 2001/29.
27. Varken i direktiv 2001/29 eller i rättspraxis avseende begreppet verk i den mening som avses i detta direktiv fastställs däremot något villkor enligt vilket deras tillämplighet skulle vara begränsad till verk med ursprung i medlemsstaterna eller länder som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Nämnda direktiv kan således enligt min mening inte tolkas på något annat sätt än så, att det, för att ett verk ska kunna åtnjuta det skydd som direktivet ger, inte är relevant huruvida ursprungslandet är en medlemsstat i EES eller ett tredjeland.
28. Domstolen har redan haft tillfälle att anta en liknande lösning. Ställd inför en liknande fråga rörande begreppet utövande konstnärer i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115/EG slog den nämligen fast att eftersom denna bestämmelse inte innehåller något villkor om en anknytning till en EES‑medlemsstat, kan medlemsstaterna inte tillämpa den på ett sådant sätt att den rättighet som direktivet ger begränsas till utövande konstnärer som har en sådan anknytning till en EES‑medlemsstat, med uteslutande av tredjelandsmedborgare som inte har en sådan anknytning. För att komma fram till denna slutsats stödde domstolen sig bland annat på den skyldighet som anges i artikel 4 i Världsorganisationen för den intellektuella äganderättens fördrag om framföranden och fonogram, att säkerställa att medborgare i de länder som undertecknat detta fördrag ges en nationell behandling vad gäller bland annat den rätt till en skälig ersättning som föreskrivs i artikel 8.2 i direktiv 2006/115.
29. På liknande sätt är unionen genom artikel 9.1 i Trips-avtalet och artikel 1.4 i WIPO:s fördrag om upphovsrätt, vilka kräver att de materiella bestämmelserna i Bernkonventionen ska följas, skyldig att i enlighet med artikel 5 i Bernkonventionen säkerställa en nationell behandling, det vill säga den behandling som föreskrivs i de harmoniserade bestämmelserna inom området upphovsrätt, för upphovsmän till verk med ursprung i de länder som har undertecknat dessa internationella instrument (bland vilka Förenta staterna ingår). Denna skyldighet gäller bland annat den ensamrätt som föreskrivs i artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29, eftersom ett av målen med detta direktiv, enligt skäl 15 däri, är att genomföra WIPO:s fördrag om upphovsrätt.
30. Det skulle strida mot unionens ovannämnda internationella skyldigheter att harmonisera upphovsrätten med avseende på verk med ursprung i medlemsstaterna och överlåta på medlemsstaterna att i sin nationella lagstiftning reglera hur verk med ursprung i tredjeländer ska behandlas. I en sådan situation skulle nämligen målet att säkerställa nationell behandling för sistnämnda kategori av verk, det vill säga samma behandling som den som föreskrivs i de harmoniserade bestämmelserna, lätt kunna äventyras. Unionens internationella skyldigheter tillåter således inte att bestämmelserna i direktiv 2001/29 tolkas så, att de endast gäller verk med ursprung i medlemsstaterna.
31. Enligt min mening är det emellertid inte ens nödvändigt att här hänvisa till unionens internationella skyldigheter. Lydelsen i direktiv 2001/29 är tillräcklig i sig. I artikel 1.1, under rubriken ”Tillämpningsområde”, anges nämligen att detta direktiv ”avser det rättsliga skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter inom den inre marknaden”. Direktivets tillämpningsområde definieras således inte endast utifrån kriteriet verkets ursprung eller upphovsmannens nationalitet (eller hemvist), utan på ett territoriellt sätt, med hänvisning till den inre marknaden, som motsvarar det territoriella tillämpningsområdet för fördragen. Verk med ursprung i tredjeländer, eller alster som gör intrång i dessa verk, kan omsättas på den inre marknaden på samma sätt som verk med ursprung i medlemsstaterna, vilket innebär att det behövs ett upphovsrättsligt skydd för dessa verk ”inom den inre marknaden”, såsom det anges i artikel 1.1 i direktiv 2001/29. Genom att utan förbehåll använda begreppet verk i detta direktiv och genom att definiera direktivets tillämpningsområde utifrån nämnda territoriella kriterium, måste unionslagstiftaren nödvändigtvis ha beaktat alla verk för vilka skydd begärs inom unionens territorium, oberoende av deras ursprungsland.
32. Denna slutsats stöds av artikel 10.1 i direktiv 2001/29 som rör direktivets tillämpning i tiden. Enligt denna bestämmelse är direktivet nämligen tillämpligt inte endast på verk som vid tidpunkten för direktivets införlivande skyddades av medlemsstaternas lagstiftning om upphovsrätt, utan även på verk som vid samma tidpunkt ”uppfyll[de] kriterierna för skydd enligt bestämmelserna i detta direktiv”, det vill säga bland annat de kriterier som det erinras om i punkt 26 ovan. Således skyddas bland annat sådana verk som avses i det nationella målet, vilka vid dagen för direktivets införlivande inte skyddades i medlemsstaternas nationella rätt på grund av tillämpningen av klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen, men som ändå uppfyller kriterierna för skydd enligt direktiv 2001/29, såsom det har tolkats av domstolen.
33. Samma resonemang kan föras beträffande begreppet upphovsman. För det första tillåter unionens internationella skyldigheter inte att upphovsmän som är medborgare i tredjeländer utesluts från det harmoniserade regelverket om upphovsrätt, oberoende av ursprungslandet för deras verk. För det andra måste begreppet upphovsmän tolkas så, att det avser varje upphovsman som vill skydda sina rättigheter inom den inre marknaden, eftersom unionslagstiftaren har använt detta begrepp utan någon precisering avseende deras nationalitet eller hemvist.
34. Dessa slutsatser påverkas inte av artikel 17 i direktiv 98/71/EG eller av artikel 96.2 i förordning (EG) nr 6/2002, enligt vilka formgivningar som är skyddade enligt dessa instrument också ska kunna skyddas enligt medlemsstaternas upphovsrätt, varvid det tillkommer varje medlemsstat att avgöra i vilken utsträckning och på vilka villkor ett sådant skydd ska ges, samt även vilken verkshöjd som ska krävas.
35. För det första ska dessa bestämmelser nämligen tillämpas i avvaktan på en senare harmonisering av upphovsrätten på unionsnivå, vilken genomförs särskilt genom direktiv 2001/29. Domstolen har, efter att ha analyserat bestämmelserna i fråga, slagit fast att ”formgivningar [ska] kvalificeras som ’verk’, i den mening som avses i [detta direktiv], om de uppfyller de två förutsättningar som anges i [punkt 26 ovan]”, det vill säga de villkor för skydd som domstolen på grundval av nämnda direktiv har fastställt för alla kategorier av verk.
36. För det andra är artikel 17 i direktiv 98/71 och artikel 96.2 i förordning nr 6/2002, enligt deras tydliga lydelse, inte tillämpliga på verk av brukskonst i allmänhet, utan endast på formgivningar som registrerats i enlighet med detta direktiv eller gemenskapsformgivningar som skyddas enligt denna förordning. Verk av brukskonst som aldrig har åtnjutit skydd i egenskap av formgivningar inom unionen, vilket är fallet med det verk som avses i det nationella målet, berörs däremot inte av dessa bestämmelser och omfattas således i alla händelser av de allmänna bestämmelserna om upphovsrätt, framför allt bestämmelserna i direktiv 2001/29. I ovannämnda bestämmelser fastställs således inte en princip med allmän räckvidd som reglerar skyddet för verk av brukskonst i unionens upphovsrätt, utan en regel om kumulering av skyddssystem som är begränsad till de berörda rättsakternas materiella tillämpningsområde, det vill säga alster som skyddas i egenskap av formgivningar i enlighet med nämnda rättsakter.
37. Artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 är således tillämpliga på verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer och vilkas upphovsmän är medborgare i sådana länder. Kwantums samt den nederländska och den belgiska regeringens påstående att endast Bernkonventionen, men inte unionsrätten, är tillämplig på det nationella målet är följaktligen felaktigt.
38. Det ska därför kontrolleras om artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 tillåter att medlemsstaterna tillämpar klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen.
– Huruvida det är möjligt att tillämpa klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen
39. Eftersom det upphovsrättsliga skyddet för verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer har harmoniserats genom unionsrätten, kan endast unionsrätten tillåta tillämpning av klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen. Det ska således kontrolleras om unionsrätten faktiskt tillåter att denna klausul tillämpas.
40. Direktiv 2001/29 innehåller inte någon bestämmelse i samma riktning som denna klausul och inte ens någon bestämmelse som antyder att verk av brukskonst ska behandlas olika beroende på deras ursprungsland. Någon sådan bestämmelse föreskrivs inte heller i någon annan av unionens rättsakter. Det måste därför konstateras att det i unionsrätten inte uttryckligen föreskrivs att nämnda klausul ska tillämpas. Det ska även kontrolleras om en sådan klausul underförstått föreskrivs i unionsrätten.
41. Enligt min mening är svaret på detta klart nekande.
42. Den aktuella klausulen, enligt vilken det som villkor för att vissa verk ska vara upphovsrättsligt skyddade krävs att de i egenskap av konstnärliga verk skyddas på ett liknande sätt i ursprungslandet, det vill säga genom upphovsrätten, utgör ett uppenbart undantag från den regel som anges i artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29, såsom det tolkats av domstolen, enligt vilken alla verk ska skyddas, om de uppfyller kriterierna för att betecknas som verk. Ett sådant undantag måste föreskrivas på ett uttryckligt sätt.
43. Andra unionsrättsakter inom området upphovsrätt bekräftar systematiskt denna slutsats. Två andra klausuler om reciprocitet som föreskrivs i Bernkonventionen, rörande skyddstiden respektive följerätten, har nämligen uttryckligen införlivats i unionsrätten. Den omständigheten att direktiv 2001/29 inte innehåller någon klausul om reciprocitet som återger klausulen i artikel 2.7 i Bernkonventionen visar e contrario tydligt att denna klausul inte är tillämplig i unionsrätten. En annan tolkning skulle ifrågasätta enhetligheten i unionens upphovsrättsliga system.
44. Jag övertygas inte av den franska regeringens argument att denna skillnad beror på det sätt på vilket de olika klausulerna om reciprocitet i Bernkonventionen är formulerade. Den franska regeringen har gjort gällande att medan det krävs ett aktivt ingripande av den nationella lagstiftaren (i förevarande fall unionslagstiftaren) för att klausulerna i artiklarna 7.8 och 14ter.2 i Bernkonventionen ska vara tillämpliga, har klausulen i artikel 2.7 i Bernkonventionen en automatisk karaktär, vilket innebär att en eventuell uttrycklig bekräftelse inte krävs för att den ska vara tillämplig, men däremot för att det ska vara möjligt att underlåta att tillämpa den.
45. De båda klausulerna i fråga är emellertid inte formulerade på ett signifikativt annorlunda sätt än klausulen i artikel 2.7 i Bernkonventionen. I artikel 7.8 i konventionen anges att ”[s]kyddstiden bestämmes alltid av lagen i det land där skydd påkallas men skall, såvida detta lands lagstiftning ej föreskriver annat, ej överskrida den skyddstid som gäller i verkets hemland”. Det resultat som unionslagstiftaren ville uppnå med artikel 7.1 i direktiv 2006/116, nämligen att begränsa skyddstiden för verk med ursprung i tredjeländer till den skyddstid som beviljas i dessa länder, är här automatiskt. Det är för att underlåta att tillämpa denna regel eller för att begränsa den som det krävs ett ingripande av lagstiftaren, såsom det framgår av lydelsen ”såvida detta lands lagstiftning ej föreskriver annat”. På liknande sätt föreskrivs i artikel 14ter.2 i Bernkonventionen att ”[s]kydd som sägs under 1. [det vill säga följerätten] kan påkallas endast om lagstiftningen i det land upphovsmannen tillhör medger sådant skydd och endast i den utsträckning, som medges av lagstiftningen i det land där anspråk framställes”. Detta är i huvudsak samma regel som den som följer av artikel 7.1 i direktiv 2001/84. Den kan tillämpas direkt.
46. För de båda ovannämnda klausulerna krävs således inte ett uttryckligt genomförande i nationell rätt. Att unionslagstiftaren ändå bedömde att det var nödvändigt att återge dem i sekundärrättsakter beror på att Bernkonventionen, i motsats till vad den franska regeringen har hävdat, inte har direkt effekt i unionsrätten.
47. Det ska erinras om att unionen inte är part till Bernkonventionen, eftersom det enligt artikel 29.1 däri endast är stater som kan ansluta sig till den, men inte internationella organisationer. Däremot har unionen åtagit sig att följa de materiella bestämmelserna i Bernkonventionen i enlighet med artikel 9.1 i Trips-avtalet och artikel 1.4 i WIPO:s fördrag om upphovsrätt. Även om det antas att de materiella bestämmelserna i Bernkonventionen, mot bakgrund av dessa åtaganden, ska anses ha samma verkningar som dem som följer av dessa båda internationella instrument, har de emellertid inte direkt effekt. Avsaknaden av direkt effekt gäller alla klausuler om reciprocitet i Bernkonventionen, inbegripet den som föreskrivs i artikel 2.7 däri.
48. Jag delar följaktligen inte den franska regeringens åsikt, vilken även har uttryckts av den nederländska regeringen, att det för att underlåta att tillämpa klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen krävs en uttrycklig bestämmelse om detta, medan någon sådan bestämmelse inte föreskrivs i direktiv 2001/29.
49. I lagstiftningen kan tystnad uttrycka lika mycket som ord. Användningen av orden verk och upphovsmän i direktiv 2001/29, utan någon precisering av verkens ursprungsland eller upphovsmännens nationalitet eller hemvist, uttrycker således tillräckligt tydligt unionslagstiftarens vilja att underlåta att tillämpa den aktuella klausulen om reciprocitet. Ingen ytterligare bekräftelse är här nödvändig.
50. Vad slutligen gäller den nederländska regeringens argument att det av motiveringarna samt de första förslagen till direktiv 98/71 och förordning nr 6/2002 följer att unionslagstiftaren endast avsåg att förbjuda användning av klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen i förbindelserna mellan medlemsstaterna och samtidigt tillåta tillämpning av den i förbindelserna med tredjeländer, är det tillräckligt att påpeka att dessa dokument härrör från 1993 och, som det bland annat framgår av motiveringen till förordningen, utarbetades i avvaktan på en fullständigare harmonisering av upphovsrätten. Det enda som numera eventuellt bevisas av artikel 17 i nämnda direktiv och artikel 96.2 i nämnda förordning, i deras slutligen antagna lydelse, som för övrigt inte är relevant i förevarande fall, är att när det gäller de alster som berörs av dessa rättsakter, det vill säga registrerade formgivningar och gemenskapsformgivningar, är klausulen om reciprocitet inte tillämplig på dem i den mån de också kan åtnjuta upphovsrättsligt skydd, eftersom i nämnda bestämmelser uppställs principen att skyddet för dessa alster i egenskap av verk av brukskonst ska kumuleras oberoende av ursprungslandet.
51. Dessa överväganden föranleder mig att dra slutsatsen att varken direktiv 2001/29 eller någon annan unionsrättsakt, vare sig uttryckligen eller underförstått, innehåller en sådan klausul om reciprocitet som den som föreskrivs i artikel 2.7 i Bernkonventionen.
52. Eftersom artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 utan förbehåll är tillämpliga på verk av brukskonst, kan medlemsstaterna för övrigt inte, utan att äventyra dem, tillämpa klausulen om reciprocitet när det gäller de rättigheter som har harmoniserats genom dessa bestämmelser. Som domstolen redan har haft tillfälle att bekräfta anses unionslagstiftaren genom att anta detta direktiv ha utövat den befogenhet som tidigare var förbehållen medlemsstaterna på immaterialrättsområdet. Inom tillämpningsområdet för detta direktiv måste Europeiska unionen anses ha trätt i medlemsstaternas ställe, vilket innebär att medlemsstaterna inte längre har befogenhet att genomföra de aktuella bestämmelserna i Bernkonventionen.
53. Det ska tilläggas att om medlemsstaterna tilläts att efter eget gottfinnande tillämpa den aktuella klausulen om reciprocitet, skulle det inte endast strida mot den tydliga lydelsen i artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29, utan även äventyra direktivets mål, som är att harmonisera upphovsrätten inom den inre marknaden. Detta skulle nämligen med nödvändighet leda till att verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer skulle behandlas olika i olika medlemsstater. Endast unionslagstiftaren kan följaktligen eventuellt besluta att göra denna klausul om reciprocitet tillämplig i unionens rättsordning genom att för detta ändamål anta ett uttryckligt undantag från nämnda direktivs bestämmelser.
54. Den omständighet som Kwantum har anfört, att Vitra i det nationella målet inte har åberopat bestämmelserna i direktiv 2001/29, saknar här betydelse. Bestämmelserna i ett direktiv är i princip inte direkt tillämpliga, utan måste införlivas i medlemsstaternas nationella rätt, som då ska reglera enskildas rättigheter och skyldigheter. Konungariket Nederländerna låter inte verk med ursprung i tredjeländer omfattas av landets nationella upphovsrätt, genom direkt tillämpning av bestämmelserna i Bernkonventionen. Detta utgör enligt min mening inte en korrekt åtgärd för införlivande av direktiv 2001/29, eftersom Bernkonventionen, som det framgår av förevarande mål, kan innehålla bestämmelser som är oförenliga med detta direktiv. Dock kvarstår att i en rättslig situation som den i Nederländerna är det Bernkonventionen som ska betraktas som åtgärd för införlivande av nämnda direktiv. Det är således naturligt att enskilda grundar sig på Bernkonventionen för att begära skydd för sina rättigheter. Detta innebär emellertid inte på något sätt att direktivet inte är tillämpligt.
– Huruvida icke-tillämpning av klausulen om reciprocitet är förenligt med Bernkonventionen
55. Det ska betonas att den omständigheten att klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen inte tillämpas i unionsrätten inte, enligt min mening, på något sätt strider mot de skyldigheter som åligger unionen eller medlemsstaterna enligt denna konvention. Enligt min tolkning av denna bestämmelse är denna klausul om reciprocitet, i motsats till vad Kwantum samt den nederländska, den belgiska och den franska regeringen har hävdat, inte av en bindande karaktär för de länder som har undertecknat konventionen. Jag instämmer här i Vitras och kommissionens ståndpunkt.
56. Detta följer för det första av själva lydelsen i artikel 2.7 i Bernkonventionen. I denna bestämmelse föreskrivs tre rättsregler. I den första (som återfinns i den första meningen) anges principen att parterna till konventionen har frihet att skydda verk av brukskonst genom upphovsrätten eller, i egenskap av formgivningar, genom ett särskilt skyddssystem, varvid de båda skyddssystemen inte utesluter varandra. Den andra regeln (den första delen av den andra meningen) utgör klausulen om reciprocitet i egentlig mening, enligt vilken det, för verk som i sitt ursprungsland endast skyddas genom ett särskilt system i egenskap av formgivningar, i ett annat land, där kumulering av skyddssystem tillämpas för denna kategori av verk, endast kan krävas skydd enligt ett sådant särskilt system. I den tredje regeln slutligen (den andra delen av den andra meningen) fastställs att när det i det land i vilket skydd begärs inte föreskrivs något särskilt system för formgivningar, ska verket i fråga åtnjuta upphovsrättsligt skydd enligt den allmänna principen om nationell behandling.
57. Dessa bestämmelser i artikel 2.7 i Bernkonventionen är lättförklarade. Eftersom denna konvention, genom undantag från dess allmänna regler, tillåter att verk av brukskonst, vilka dock förtecknas bland skyddade alster i artikel 2.1 däri, inte åtnjuter vare sig upphovsrättsligt skydd eller det minimiskydd som fastställs i konventionen, skulle det finnas en ojämvikt mellan verk med ursprung i länder som tillämpar en kumulering av skydd och verk med ursprung i länder som endast tillämpar ett särskilt skydd, om den allmänna principen om nationell behandling skulle tillämpas. Klausulen om reciprocitet gör det möjligt att undvika denna ojämvikt.
58. Dock kvarstår att artikel 2.7 i Bernkonventionen överlåter på parterna till konventionen att reglera på vilket sätt verk av brukskonst ska skyddas, såsom det uttryckligen föreskrivs i första meningen däri. Av den första delen av den andra meningen, enligt vilken endast särskilt skydd kan krävas, framgår endast att det inte föreligger någon skyldighet att bevilja upphovsrättsligt skydd för verk som i sitt ursprungsland endast skyddas genom ett särskilt system i egenskap av formgivningar. Detta innebär emellertid inte att det land i vilket skydd begärs inte efter eget gottfinnande kan bevilja dubbelt skydd för sådana verk. En sådan tolkning skulle nämligen strida mot den första meningen och den frihet som parterna lämnats att reglera skyddet för verk av brukskonst. I artikel 2.7 i Bernkonventionen utesluts för övrigt inte absolut att verk som i sitt ursprungsland endast skyddas i egenskap av formgivningar kan skyddas av upphovsrätt i andra länder. Enligt den tredje regeln är nämligen upphovsrättsligt skydd obligatoriskt i de länder som inte tillämpar ett särskilt system, oberoende av det slag av skydd som beviljas i ursprungslandet.
59. Enligt lydelsen i artikel 2.7 i Bernkonventionen är det således inte förbjudet att (även) genom upphovsrätt skydda verk av brukskonst som i sitt ursprungsland endast skyddas genom ett särskilt system i egenskap av formgivningar.
60. För det andra skulle det strida mot Bernkonventionens mål, om klausulen om reciprocitet var bindande. Bernkonventionens mål är nämligen att säkerställa skydd för upphovsmän utanför deras verks ursprungsländer, inbegripet för verk av brukskonst. I denna konvention eftersträvas detta mål med två medel: principen om nationell behandling, som utgör hörnstenen i detta regelverk, och det minimiskydd som följer av konventionens materiella bestämmelser. Enligt artikel 5.1 och 5.3 i Bernkonventionen är såväl nationell behandling (naturligtvis) som minimiskydd tillämpligt på verk för vilka skydd begärs i ett annat land än verkets ursprungsland. Bernkonventionen syftar däremot inte till att jämföra skyddsnivåerna mellan de länder som har undertecknat den och inte heller till att införa en allmän princip om materiell reciprocitet. Alla bestämmelser i artikel 2.7 i Bernkonventionen, som i huvudsak strider mot konventionens mål och principer, är en säkerhetsventil som har gjort det möjligt att inkludera verk av brukskonst i den för övrigt inte uttömmande företeckningen över kategorierna av skyddade verk.
61. Upphovsmännen till Bernkonventionen hade således inget skäl att göra klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i denna konvention bindande. De länder som har undertecknat konventionen har frihet att använda denna klausul, men det är genom full tillämpning av principen om nationell behandling som konventionens mål bäst kan uppnås.
62. Även om det skulle anses att klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen har en bindande karaktär skulle, för det tredje och slutligen, den skyldighet som klausulen medför vara mycket relativ, eftersom artikel 19 i konventionen uttryckligen tillåter att de länder som har undertecknat den föreskriver ett mer omfattande skydd än det som föreskrivs i konventionen och att upphovsmän gör anspråk på och – vilket säger sig självt – beviljas tillämpning av detta mer omfattande skydd. Ett eventuellt förbud mot att bevilja dubbelt skydd för verk av brukskonst även om ett sådant skydd saknas i ursprungslandet skulle således i alla händelser vara verkningslöst.
63. Åsikten att klausulen om reciprocitet är fakultativ delas för övrigt mycket allmänt i doktrinen.
64. Bernkonventionen innehåller således enligt min mening inget hinder för att unionsrätten allmängiltigt (erga omnes) beviljar upphovsrättsligt skydd för verk av brukskonst genom att underlåta att tillämpa klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen.
– Sammanfattning av denna del
65. Mot bakgrund av ovanstående överväganden drar jag slutsatsen att artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 utgör hinder för att medlemsstaterna tillämpar klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen när det gäller de rättigheter som omfattas av dessa bestämmelser. Detta konstaterande är tillräckligt för att svara på de frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen, inbegripet den första frågan, eftersom det av detta konstaterande tydligt följer att unionsrätten är tillämplig på det nationella målet.
Artikel 17.2 i stadgan
66. Dessa överväganden föranleder även slutsatsen att det inte är nödvändigt att åberopa stadgan för att ge den hänskjutande domstolen ett svar som är användbart för avgörandet av det nationella målet.
67. Om domstolen instämmer i min bedömning och anser att situationen i det nationella målet regleras av bestämmelserna i direktiv 2001/29, vilka inte innehåller någon klausul om reciprocitet liknande den som föreskrivs i artikel 2.7 i Bernkonventionen och inte tillåter att medlemsstaterna tillämpar denna klausul direkt, skulle en ändring av denna situation i varje fall kräva ett ingripande av unionslagstiftaren, utan att det är nödvändigt att åberopa artikel 52.1 i stadgan, jämförd med artikel 17.2 i den. Frågan om huruvida ett sådant hypotetiskt ingripande av lagstiftaren skulle vara förenligt med stadgan faller dock utanför ramarna för förevarande mål.
68. Om domstolen däremot skulle anse att direktiv 2001/29 inte är tillämpligt på verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer, vilkas upphovsmän inte är medborgare i medlemsstaterna, omfattas det nationella målet inte av unionsrättens tillämpningsområde, såsom Kwantum och den nederländska och den belgiska regeringen har hävdat. Stadgan skulle följaktligen inte vara tillämplig.
69. Eftersom Bernkonventionen inte är direkt tillämplig i unionens rättsordning, uppkommer för övrigt inte frågan om huruvida klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen är förenlig med stadgan.
Svar på frågorna och slutanmärkning
70. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den andra, den tredje och den fjärde frågan besvaras så, att artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att de utgör hinder för att medlemsstaterna tillämpar klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen.
71. Även om den hänskjutande domstolen inte har ställt någon fråga om vilka effekter ett sådant svar har för det nationella målet, anser jag ändå att det för fullständighetens skull är användbart att behandla denna fråga.
72. Genom artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 ges upphovsmän till verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer, på ett tillräckligt precist och ovillkorligt sätt, en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje mångfaldigande av dessa verk samt varje spridning av kopior av dem. Det nationella målet avser emellertid en tvist mellan enskilda: Kwantum och Vitra. Enligt domstolens fasta praxis kan dessa bestämmelser därför inte åberopas direkt av Vitra gentemot Kwantum. Fallet kan vara ett annat endast om det enligt nederländsk rätt är möjligt att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt (i förevarande fall artikel 2.7 i Bernkonventionen) som strider mot en precis och ovillkorlig bestämmelse i unionsrätten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
73. I motsatt fall är den hänskjutande domstolen ändå skyldig att tolka nationell rätt, med vilken här ska förstås artikel 2.7 i Bernkonventionen, som är direkt tillämplig i nederländsk rätt, på ett sådant sätt att den fulla ändamålsenliga verkan av direktiv 2001/29 säkerställs, det vill säga så, att upphovsmän till verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer tillerkänns de rättigheter som följer av detta direktiv. Detta skulle kunna föranleda den hänskjutande domstolen att minimera räckvidden av den aktuella klausulen om reciprocitet genom att i fall av tvivel välja den tolkning som är mest förmånlig för att skydda de berörda verken i enlighet med bestämmelserna om nationell behandling i artikel 5 i Bernkonventionen. Den hänskjutande domstolen skulle således kunna bekräfta den tolkning som antogs av andrainstansdomstolen i det nationella förfarandet.
74. Detta skulle göra det möjligt att i det nationella målet tillfälligt kompensera för bristerna i det nederländska rättssystemet. För att detta system ska vara fullständigt förenligt med direktiv 2001/29 krävs emellertid ett ingripande av den nationella lagstiftaren. När det gäller de rättigheter som har harmoniserats genom detta direktiv ska varje medlemsstats nationella upphovsrätt nämligen tillämpas direkt på alla verk, oberoende av deras ursprungsland och upphovsmannens nationalitet eller hemvist.
Den femte frågan
75. Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 351 första stycket FEUF ska tolkas så, att den tillåter att en medlemsstat genom undantag från de unionsrättsliga bestämmelserna tillämpar den klausul om reciprocitet som för närvarande föreskrivs i artikel 2.7 i Bernkonventionen gentemot innehavaren av upphovsrätten till ett verk vars ursprungsland är Förenta staterna, när de tidsmässiga villkoren för tillämpning av den är uppfyllda. Denna fråga är förstås relevant endast om domstolen instämmer i mitt förslag till svar på den andra, den tredje och den fjärde frågan.
76. Att den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga med avseende på Belgien beror sannolikt på att de omständigheter som Vitra har kritiserat Kwantum för delvis har ägt rum i denna medlemsstat och enligt den hänskjutande domstolen omfattas av belgisk rätt. I Belgien är, precis som i Nederländerna, Bernkonventionen direkt tillämplig på verk med ursprung i tredjeländer. Den hänskjutande domstolen har inte ställt samma fråga med avseende på Nederländerna, eftersom den aktuella klausulen om reciprocitet trädde i kraft i denna medlemsstat efter det datum som anges i artikel 351 första stycket FEUF.
77. Det ska erinras om att enligt denna bestämmelse ska de rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som ingåtts före den 1 januari 1958 mellan en eller flera medlemsstater och ett eller flera tredjeländer inte påverkas av bestämmelserna i fördragen.
78. Klausulen om reciprocitet i nuvarande artikel 2.7 i Bernkonventionen infördes genom Brysselakten, som antogs den 26 juni 1948. Denna akt trädde i kraft i Belgien den 1 augusti 1951. Förenta staterna anslöt sig till Bernkonventionen den 1 mars 1989.
79. Artikel 351 första stycket FEUF har redan tolkats av domstolen. Domstolen har bland annat, med avseende på en bestämmelse i Bernkonventionen (annan än artikel 2.7), erinrat om att bestämmelsen i artikel 351 första stycket FEUF syftar till att i överensstämmelse med folkrättsliga grundsatser precisera att fördragets tillämpning inte påverkar den berörda medlemsstatens åtaganden att dels respektera tredjelands rättigheter enligt tidigare avtal, dels fullgöra motsvarande förpliktelser. En medlemsstat som enligt ett internationellt avtal får vidta en åtgärd som förefaller strida mot unionsrätten, utan att vara skyldig att göra detta, måste emellertid underlåta att vidta en sådan åtgärd.
80. Domstolen har tillagt att nämnda rättspraxis i tillämpliga delar även ska tillämpas när, som en följd av unionsrättens utveckling, en lagstiftning som en medlemsstat infört mot bakgrund av den möjlighet som följer av ett äldre internationellt avtal visar sig vara oförenlig med unionsrätten. I ett sådant fall kan den berörda medlemsstaten inte undslippa skyldigheter som i ett senare skede uppkommit enligt unionsrätten, genom att åberopa nämnda avtal.
81. Som det framgår av ovanstående resonemang anser jag att klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen inte är av bindande karaktär för parterna till denna konvention. Den avviker endast från deras ovillkorliga skyldighet att säkerställa nationell behandling för verk av brukskonst. I förevarande mål har vi således att göra med den situation som avses i domstolens praxis, att en medlemsstat enligt ett internationellt avtal får vidta en åtgärd som förefaller strida mot unionsrätten, utan att vara skyldig att göra detta. I en sådan situation ska den berörda medlemsstaten underlåta att vidta denna åtgärd.
82. Eftersom den aktuella klausulen om reciprocitet strider mot artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29, måste medlemsstaterna avstå från att använda den, även om de anslöt sig till Brysselakten till Bernkonventionen före 1958. Jag instämmer således i Vitras åsikt att Konungariket Belgien enligt denna konvention inte har någon skyldighet gentemot Förenta staterna att diskriminera verk av brukskonst med ursprung i sistnämnda land.
83. Jag betvivlar däremot att datumet för Förenta staternas anslutning till Bernkonventionen, vilken skedde efter den 1 januari 1958, påverkar den eventuella tillämpningen av artikel 351 första stycket FEUF.
84. Det är visserligen riktigt att trots konventionens multilaterala karaktär ska de skyldigheter som bland annat följer av de materiella bestämmelserna i Bernkonventionen snarare betraktas som en uppsättning bilaterala skyldigheter för de länder i vilka upphovsrättsligt skydd begärs gentemot de berörda verkens ursprungsländer.
85. Bernkonventionen tillåter emellertid förbehåll endast i ett mycket begränsat antal fall och tillåter inte att tillämpningen av den begränsas gentemot nya parter som ansluter sig till den. De åtaganden som medlemsstaterna gjorde enligt denna konvention före 1958 gäller således automatiskt alla länder som har blivit parter till konventionen efter det datumet, utan att dessa medlemsstater kan motsätta sig det. Artikel 351 första stycket FEUF ska således tolkas så, att den omfattar dessa åtaganden oberoende av vid vilket datum det berörda tredjelandet har anslutit sig till Bernkonventionen.
86. Detta gäller emellertid endast de bindande bestämmelserna i Bernkonventionen, och klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i konventionen är inte en sådan bestämmelse. Problemet är för övrigt teoretiskt. Eftersom unionen är bunden av de materiella bestämmelserna i Bernkonventionen genom Trips-avtalet och WIPO:s fördrag om upphovsrätt, borde inga fall uppkomma där unionsrätten är oförenlig med Bernkonventionen.
87. Jag föreslår därför att den femte frågan besvaras så, att artikel 351 första stycket FEUF ska tolkas så, att den inte tillåter att en medlemsstat genom undantag från bestämmelserna i unionsrätten tillämpar den klausul om reciprocitet som för närvarande föreskrivs i artikel 2.7 i Bernkonventionen mot innehavaren av upphovsrätten till ett verk vars ursprungsland är Förenta staterna.
Förslag till avgörande
88. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol, Nederländerna) på följande sätt: 1) Artiklarna 2 a och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ska tolkas så, att de utgör hinder för att medlemsstaterna tillämpar klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886 (Parisakten av den 24 juli 1971), i dess lydelse efter ändringen av den 28 september 1979. 2) Artikel 351 första stycket FEUF ska tolkas så, att den inte tillåter att en medlemsstat genom undantag från bestämmelserna i unionsrätten tillämpar den klausul om reciprocitet som för närvarande föreskrivs i artikel 2.7 i Bernkonventionen mot innehavaren av upphovsrätten till ett verk vars ursprungsland är Amerikas förenta stater.
1 Originalspråk: franska.
2 Se, exempelvis, von Lewinski, S., International Copyright Law and Policy, Oxford University Press, Oxford, 2008, s. 8 och 9.
3 Konvention undertecknad i Bern den 9 september 1886 (Parisakten av den 24 juli 1971), i dess lydelse efter ändringen av den 28 september 1979 (nedan kallad Bernkonventionen).
4 Se punkterna 9 och 10 nedan.
5 Detta avtal återfinns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), vilket undertecknades i Marrakech den 15 april 1994 och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3).
6 Detta fördrag godkändes genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av WIPO:s fördrag om upphovsrätt och WIPO:s fördrag om framföranden och fonogram (EGT L 89, 2000, s. 6) (nedan kallat WIPO:s fördrag om upphovsrätt).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).
8 Stb. 1912, nr 308.
9 Ursprungslandet för det verk som avses i det nationella målet fastställs i enlighet med artikel 5.4 i Bernkonventionen, enligt vilken ursprungslandet för publicerade verk är det land där verket publicerats för första gången. För tillämpningen av klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen är verkets ursprungsland således den avgörande faktorn. Att den hänskjutande domstolen emellertid även har nämnt upphovsmännens medborgarskap beror sannolikt på den omständigheten att i nederländsk rätt skyddas inte endast verk vilkas ursprungsland är Nederländerna, utan även verk vilkas upphovsmän är nederländska medborgare och, i förlängningen, verk vilkas upphovsmän kommer från andra medlemsstater (se artiklarna 47 och 51 i lagen av den 23 september 1912 om upphovsrätt). Situationen i det nationella målet kunde således ha varit en annan, om verkets upphovsmän hade varit medborgare i en medlemsstat.
10 I artikel 4 preciseras att det rör sig om originalet av verket och kopior av detta.
11 Se, bland annat, dom av den 12 september 2019, Cofemel ( C‑683/17, EU:C:2019:721, punkt 29) (nedan kallad domen i målet Cofemel).
12 Domen i målet Cofemel (punkterna 29 och 32).
13 Domen i målet Cofemel (punkt 30 och där angiven rättspraxis).
14 Domen i målet Cofemel (punkt 35).
15 Skyddet är däremot begränsat på det territoriella planet (se punkt 31 nedan).
16 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28).
17 Se domen i målet RAAP (punkterna 49, 61, 68 och 71).
18 Fördrag antaget i Genève den 20 december 1996 och godkänt på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278 (EGT L 89, 2000, s. 6).
19 Se domen i målet RAAP (punkterna 62–68).
20 Precis som Bernkonventionen reglerar WIPO:s fördrag om upphovsrätt det upphovsrättsliga skyddet i andra länder än verkets ursprungsland. Enligt all logik kan en åtgärd för genomförande av detta fördrag således inte utesluta verk med ursprung i tredjeländer från sitt tillämpningsområde.
21 Se, analogt, beträffande tillämpningsområdet för direktiv 2006/115, målet RAAP (punkterna 58 och 59).
22 Eftersom det huvudsakliga kriteriet för fastställande av ett verks ursprungsland enligt Bernkonventionen är den ort där verket har publicerats, sammanfaller ursprungslandet inte nödvändigtvis med det land där upphovsmannen är medborgare eller är bosatt.
23 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd (EGT L 289, 1998, s. 28).
24 Rådets förordning av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1).
25 Se, bland annat, mitt förslag till avgörande i målet Cofemel ( C‑683/17, EU:C:2019:363, punkterna 33–48).
26 Domen i målet Cofemel (punkterna 44–47).
27 Domen i målet Cofemel (punkt 48). Domstolen hänvisar naturligtvis till den relevanta punkten i domen.
28 Vilka kan vara registrerade eller inte.
29 Det vill säga de kriterier som anges i punkt 26 ovan.
30 I artikel 7.8 respektive artikel 14ter.2 i Bernkonventionen.
31 Se artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006 om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (EUT L 372, 2006, s. 12) respektive artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/84/EG av den 27 september 2001 om upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt) (EGT L 272, 2001, s. 32).
32 Det är riktigt att denna bestämmelse, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa följerätten för upphovsmän och deras efterträdande rättsinnehavare från tredjeländer på villkor att lagstiftningen i tredjelandet i fråga tillåter samma rättighet ”för upphovsmän från medlemsstaterna och deras efterträdande rättsinnehavare”, förefaller mer precis än bestämmelsen i Bernkonventionen (”om lagstiftningen i det land upphovsmannen tillhör medger sådant skydd”). Eftersom det enligt artikel 5.1 i Bernkonventionen krävs att nationell behandling säkerställs för upphovsmän till verk med ursprung i andra länder som undertecknat konventionen, är resultatet av dessa båda bestämmelser emellertid det samma, det vill säga ett ömsesidigt erkännande av följerätten för upphovsmän och deras efterföljande rättsinnehavare som är medborgare i medlemsstaterna och det berörda tredjelandet.
33 Se, analogt, dom av den 27 februari 2024, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann ( C‑382/21 P, EU:C:2024:172, punkt 62).
34 Se, beträffande Trips-avtalet, dom av den 27 februari 2024, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann ( C‑382/21 P, EU:C:2024:172, punkt 63), och beträffande WIPO:s fördrag om upphovsrätt, analogt, dom av den 15 mars 2012, SCF ( C‑135/10, EU:C:2012:140, punkterna 47 och 48). Den omständigheten att Bernkonventionen inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning utgör dessutom enligt min mening ytterligare en kontraindikation mot att Bernkonventionens bestämmelser har direkt effekt i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2007, Skoma-Lux, C‑161/06, EU:C:2007:773, punkterna 37 och 38 och där angiven rättspraxis).
35 KOM(93) 342 slutlig, s. 54 och 55.
36 Se punkt 36 ovan.
37 Dom av den 26 april 2012, DR och TV2 Danmark ( C‑510/10, EU:C:2012:244, punkt 31).
38 Som vanligen är mindre omfattande än det upphovsrättsliga skyddet.
39 Som jag nämnde i inledningen ovan skyddar upphovsrätten i många länder endast nationella verk och nationella upphovsmän.
40 Skyddet i ursprungsländerna överlåts på lagstiftningen i dessa länder.
41 Tvärtom föreskrivs det uttryckligen i artikel 5.2 i Bernkonventionen att skydd i enlighet med denna konvention åtnjuts och utövas oberoende av om skydd finns i verkets ursprungsland.
42 Om uppkomsten av och historiken bakom dessa bestämmelser se, bland annat, Goldstein, P., Hugenholtz, P.B., International Copyright, Oxford University Press, Oxford, 2019, s. 198–202.
43 Se, uttryckligen, Schaafsma, S.J., Intellectual Property in the Conflict of Laws: The Hidden Conflict-of-Law Rule in the Principle of National Treatement, Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2022, s. 334 och 358. Se även för ett liknande resonemang, bland annat, Goldstein, P., Hugenholtz, P.B., International Copyright, Oxford University Press, Oxford, 2019, s. 202, och von Lewinski, S., International Copyright Law and Policy, Oxford University Press, Oxford, 2008, s. 114. I sitt yttrande över förevarande mål anser European Copyright Society visserligen att klausulen om reciprocitet i artikel 2.7 i Bernkonventionen har en bindande karaktär. Denna organisation erkänner emellertid att parterna till Bernkonventionen kan göra undantag från den i enlighet med artikel 19 i konventionen. Resultatet blir således det samma (se: ”Opinion of the European Copyright Society on certain selected aspects of Case C‑227/23, Kwantum Nederland and Kwantum België”, 16 april 2024, som finns på webbplatsen europeancopyrightsociety.org).
44 Se punkt 47 ovan.
45 Dom av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi ( C‑316/22, EU:C:2024:301, punkt 22).
46 Dom av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi ( C‑316/22, EU:C:2024:301, punkterna 23 och 24).
47 Se, nyligast, dom av den 25 april 2024, Maersk och Mapfre España ( C‑345/22–C‑347/22, EU:C:2024:349, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
48 Och inte den 1 maj 1989, som det anges i den femte frågan.
49 Dom av den 9 februari 2012, Luksan ( C‑277/10, EU:C:2012:65, punkterna 61 och 62 och där angiven rättspraxis).
50 Dom av den 9 februari 2012, Luksan ( C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 63).
51 Se punkterna 55–64 ovan.
52 Se punkt 79 ovan.
53 Eller, för de medlemsstater som anslutit sig till unionen efter det datumet, före datumet för deras anslutning.