Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑253/23 ASG 2

I. Inledning

1. Det är inte en helt ny företeelse att det dyker upp juridiska aktörer vars syfte är att samla tillgångar i form av skadeståndsfordringar till följd av överträdelser av unionens konkurrensrätt. Det nu aktuella målet är emellertid ett unikt tillfälle för domstolen att avgöra huruvida det är förenligt med unionsrätten att förbjuda sådana juridiska aktörer att driva in fordringar avseende skador som orsakats av en kartell med hjälp av en mekanism för överlåtelse av fordringar. Frågan är närmare bestämt huruvida ett sådant förbud är förenligt med artikel 101 FEUF, direktiv 2014/104/EU och artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

2. I artikel 1.1 i direktiv 2014/104 föreskrivs följande:

”I detta direktiv anges vissa regler som är nödvändiga för att säkerställa att en person som har lidit skada till följd av ett företags eller en företagssammanslutnings överträdelse av konkurrensrätten effektivt kan utöva sin rätt att kräva full ersättning för denna skada från företaget eller företagssammanslutningen. Vidare fastställs regler som främjar en sund konkurrens på den inre marknaden och undanröjer hinder för den inre marknadens funktion genom att säkerställa ett likvärdigt skydd inom hela unionen för alla som har lidit sådan skada.”

3. I artikel 2 i direktivet anges följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

4. skadeståndstalan: talan enligt nationell rätt genom vilken ett yrkande om skadestånd framställs vid en nationell domstol av en part som påstår sig ha lidit skada, av någon som handlar på vägnar av en eller flera parter som påstår sig ha lidit skada, om unionsrätten eller den nationella rätten ger den möjligheten, eller av en fysisk eller juridisk person som tagit över rättigheten för den part som påstår sig ha lidit skada, inbegripet den person som förvärvat anspråket.

…”

4. Artikel 3 i direktivet har rubriken ”Rätt till full ersättning”. I artikel 3.1 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att alla fysiska eller juridiska personer som har lidit skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten ska kunna kräva och få full ersättning för den skadan.”

5. Artikel 4 i direktivet, som har rubriken ”Principen om ändamålsenlighet och likvärdighetsprincipen”, har följande lydelse:

”I enlighet med principen om ändamålsenlighet ska medlemsstaterna se till att alla nationella regler och förfaranden som gäller rätten att yrka skadestånd utformas och tillämpas på ett sätt som inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rätten enligt unionsrätten till full ersättning för skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten. I enlighet med likvärdighetsprincipen får nationella regler och förfaranden som gäller skadeståndstalan till följd av överträdelser av artiklarna 101 eller 102 [FEUF] inte vara mindre fördelaktiga för de parter som uppges vara skadelidande än de regler som tillämpas vid liknande skadeståndsmål till följd av överträdelser av nationell rätt.”

6. I artikel 9.1 i direktiv 2014/104 anges följande:

”Medlemsstaterna ska se till att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artikel 101 eller 102 [FEUF] eller nationell konkurrensrätt.”

B. Tysk rätt

7. 1 § punkt 1 i Gesetz über außergerichtliche Rechtsdienstleistungen (lag om utomrättsliga juridiska tjänster) av den 12 december 2007, i dess lydelse enligt lag av den 10 mars 2023 (nedan kallad RDG) har följande lydelse:

”Denna lag reglerar godkännandet för tillhandahållande av utomrättsliga juridiska tjänster i Förbundsrepubliken Tyskland. Syftet med lagen är skydda enskilda, rättsförhållanden och rättsordningen från juridiska tjänster som inte tillhandahålls av kvalificerade personer. …”

8. 2 § RDG, som har rubriken ”Begreppet juridisk tjänst”, har följande lydelse:

”1). Med juridisk tjänst avses all verksamhet som rör en annan persons faktiska angelägenheter och kräver en juridisk granskning av det enskilda fallet.

2). Oavsett villkoren i punkt 1 ska indrivning av andras fordringar eller av fordringar som överlåtits för indrivning för annans räkning, när indrivningen av fordringarna utgör en separat verksamhet, inbegripet tillhandahållande av juridisk granskning och rådgivning avseende indrivning (indrivningstjänster) betraktas som juridisk tjänst. Överlåtna fordringar ska inte betraktas som andras fordringar med avseende på den första fordringsägaren.

…”

9. I 3 § RDG, som har rubriken ”Godkännande avseende tillhandahållande av utomrättsliga juridiska tjänster”, anges följande:

”Egenföretagare får endast tillhandahålla utomrättsliga juridiska tjänster i den utsträckning som tillåts i denna lag, i andra lagar eller med stöd av andra lagar.”

10. I 10 § RDG föreskrivs bland annat följande:

”1). Fysiska och juridiska personer samt företag som inte är juridiska personer och som är registrerade hos den behöriga myndigheten (registrerade personer) får på grundval av särskild sakkunskap tillhandahålla juridiska tjänster inom följande områden:

1. Indrivningstjänster …”.

11. 11 § RDG har rubriken ”Särskild sakkunskap, yrkesbeteckningar”. Punkt 1 har följande lydelse:

”Indrivningstjänster kräver särskild sakkunskap inom de rättsområden som är relevanta för den sökta verksamheten, särskilt civilrätt, handelsrätt, värdepappersrätt och bolagsrätt, civilprocessrätt, däribland med avseende på verkställighet och insolvens, samt rättsområdet avseende rättegångskostnader.”

12. I 12 § RDG fastställs villkoren för registrering och auktorisation. Ett av villkoren är teoretisk och praktisk sakkunskap på det område som avses i 10 § punkt 1 i samma lag.

13. Enligt punkterna 2 och 4 i Rechtsdienstleistungsverordnung (förordningen om juridiska tjänster) kan den teoretiska sakkunskap som krävs enligt 12 § RDG styrkas bland annat med ett intyg om minst 120 timmars utbildning med godkänt resultat, genom vilken utbildning sökanden har kunnat förvärva alla kunskaper som krävs för inskrivning i det register som avses i 10 § RDG.

III. Bakgrund till det nationella målet, förfarandet i EU-domstolen och tolkningsfrågorna

14. Den 31 mars 2020 väckte ASG 2 Ausgleichsgesellschaft für die Sägeindustrie Nordrhein-Westfalen GmbH (nedan kallat ASG 2) talan vid den hänskjutande domstolen, Landgericht Dortmund (Regiondomstolen i Dortmund, Tyskland). ASG 2 grundade sin talan på rättigheter som 32 sågverk i Tyskland, Belgien och Luxemburg hade överlåtit till bolaget och yrkade skadestånd för skada som orsakats av en kartell. Delstaten Nordrhein-Westfalen (Tyskland) klandrades för att i strid med artikel 101 FEUF ha standardiserat priserna på barrträdsstockar (nedan kallat rundvirke) både för ASG 2 och för andra skogsägare i delstaten, i vart fall under perioden 28 juni 2005–30 juni 2019.

15. Den hänskjutande domstolen har förklarat att Bundeskartellamt (Tysklands federala konkurrensmyndighet) hade utrett detta förfaringssätt innan talan väcktes i det nationella målet. Konkurrensmyndigheten hade 2009 fattat ett beslut om åtaganden med stöd av 32b § i Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen (lag om förbud mot konkurrensbegränsningar) (nedan kallad GWB). Beslutet grundade sig på tysk rätt och på artikel 101 FEUF och riktade sig till delstaten Nordrhein-Westfalen och andra delstater som på liknande sätt varit involverade i saluföringen av rundvirke (nedan kallat 2009 års beslut om åtaganden).

16. År 2012 inledde den federala konkurrensmyndigheten en ny utredning av villkoren på den berörda marknaden. Utredningen avsåg delstaten Baden-Württemberg (Tyskland). Konkurrensmyndigheten beslutade på grundval av resultaten av utredningen att upphäva 2009 års beslut om åtaganden och utfärdade ett förbudsföreläggande enligt 32 § GWB, vilket dock sedan upphävdes av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland). Med avseende på delstaten Nordrhein-Westfalen finns det inga andra beslut än 2009 års beslut om åtaganden.

17. De berörda sågverken har nu yrkat skadestånd från delstaten Nordrhein-Westfalen för den skada de lidit sedan den 28 juni 2005 till följd av att de köpt rundvirke från delstaten Nordrhein-Westfalen till priser som påstås ha varit alltför höga på grund av kartellen i fråga.

18. Vart och ett av de berörda sågverken har gett ASG 2 i uppdrag att göra gällande dess rätt till skadestånd, vilken rätt de överlåtit till ASG 2 i detta syfte. ASG 2 har i egenskap av ”tillhandahållare av juridiska tjänster” i RDG:s mening, auktorisation enligt samma lag.

19. ASG 2 har gjort gällande överlåtarnas samlade rättigheter i eget namn och på egen bekostnad, men för överlåtarnas räkning, först på utomrättslig väg och sedan vid den hänskjutande domstolen, med hjälp av en advokat.

20. Skadeståndsfordran för den skada som orsakats av kartellen härrör från inköp av rundvirke för flera hundra tusen euro som gjorts av de berörda sågverken. För varje enskild överlåtare uppgår inköpens värde till flera tusen eller till och med tiotals tusen transaktioner. I gengäld har överlåtarna lovat ASG 2 att betala arvode om talan vinner framgång.

21. Delstaten Nordrhein-Westfalen har bestritt såväl talan i sak som ASG 2:s talerätt. Överlåtelserna till ASG 2 har gjorts i strid med RDG och är därför ogiltiga enligt tysk rätt.

22. Den hänskjutande domstolen tycks ansluta sig till delstaten Nordrhein-Westfalens ståndpunkt och anser att de aktuella överlåtelserna i det nationella målet är ogiltiga enligt tysk rätt.

23. Den hänskjutande domstolen har förklarat att enligt tysk rätt kan enskilda personers rättigheter samlas för att sedan göras gällande i domstol med hjälp av en mekanism för överlåtelse av fordringar (”Abtretungsmodelle”), även kallad grupptalan om indrivning (”Sammelklage-Inkasso”). Genom denna mekanism överlåter personer som påstås ha lidit skada sina presumerade anspråk till en tillhandahållare av juridiska tjänster som har den auktorisation som föreskrivs i RDG och som i eget namn och på egen bekostnad gör gällande dessa samlade anspråk för överlåtarnas räkning, mot en provision om talan vinner framgång.

24. Den hänskjutande domstolen har uppgett att enligt rättspraxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) är det tillåtet att väcka grupptalan om indrivning på olika rättsområden, nämligen i fråga om hyresrätt, anspråk som grundar sig på flygpassagerares rättigheter samt vid skadeståndstalan inom ramen för ”dieselgate”-skandalen.

25. Den hänskjutande domstolen har framhållit att Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) ännu inte har haft tillfälle att pröva huruvida en grupptalan om indrivning är förenlig i det särskilda sammanhang som rör ersättning för skada som orsakats av en kartell. Däremot godtas inte en sådan talan av domstolarna i lägre instans i detta specifika sammanhang, i synnerhet inte när det rör sig om en talan som är självständig i förhållande till konkurrensmyndigheternas slutsatser (så kallad stand-alone-talan).

26. Dessa domstolar menar att frågan om ersättning för skada som orsakats av en kartell är särskilt komplicerad och att det finns en risk för intressekonflikter. Leverantörer av indrivningstjänster som omfattas av RDG:s tillämpningsområde är trots sin lagstadgade skyldighet att intyga sin sakkunskap sällan sakkunniga på detta område.

27. Den hänskjutande domstolen menar att dessa aspekter, som kännetecknar ersättningen för skada som orsakats av en kartell, är särskilt betydelsefulla inom ramen för en självständig talan (stand-alone-talan). Om en överträdelse av konkurrensrätten inte har fastställts, innebär en sådan talan att flera omständigheter som inte i första hand är civilrättsliga måste prövas och som är ”omöjliga att behärska direkt och obehindrat”.

28. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att för det fall en sådan överträdelse inte har fastställts, sträcker sig en grupptalan om indrivning i syfte att erhålla ersättning för en skada som orsakats av en kartell betydligt längre än den utomrättsliga verksamhet som kan omfattas av begreppet ”indrivningstjänster” i den mening som avses i 2 § punkt 2 RDG, det vill säga tjänster som endast utgör juridisk granskning av fordringar och rådgivning av en sakkunnig i syfte att driva in fordringar, i den mening som avses i 2 § och 11 § RDG, jämförda med 2 § och 4 § i förordningen om juridiska tjänster.

29. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att de aktuella överlåtelserna i det nationella målet under dessa omständigheter är ogiltiga och att den grupptalan om indrivning som grundas på dessa överlåtelser följaktligen ska avvisas utan prövning i sak på grund av bristande talerätt. Talan har inte heller någon suspensiv verkan med avseende på överlåtarna, vilka alltså inte längre kan göra sina anspråk gällande i en talan med stöd av en egen rätt.

30. Den hänskjutande domstolen har vidare förklarat att det i tysk rätt inte finns något annat likvärdigt sätt att säkerställa ett effektivt genomförande av rätten till ersättning för ”kollektiva skador” eller ”spridda skador” i kartellärenden.

31. Den hänskjutande domstolen har först och främst påpekat att en avsevärd del av de mekanismer som föreskrivs i tysk rätt inte är tillämpliga på en skadeståndstalan som väcks av ett företag.

32. Den hänskjutande domstolen har också angett att det i tysk rätt visserligen förekommer en överlåtelse av en fordran i form av ”äkta” factoring, det vill säga en fullständig överlåtelse av en fordran från tredje man, inte bara en överföring till en förvaltare. Den mekanismen är emellertid inte ett giltigt alternativ, med hänsyn till särdragen hos ersättningen för en skada som orsakats av en kartell. Det skulle vara mycket svårt att fastställa inköpspriset och redovisningsvärderingen, eftersom ersättningsbeloppet inte är känt. Följaktligen skulle fordringarna sannolikt säljas för en bråkdel av det nominella värdet, vilket skulle göra de skadelidande benägna att helt avstå från alla utsikter till ersättning. En sådan överlåtelse av en fordran skulle alltså egentligen inte göra det möjligt att driva in skadeståndsfordringar.

33. Den hänskjutande domstolen har slutligen gjort gällande att det inte heller är ett giltigt alternativ att samla fordringarna i ett litis consortium, det vill säga i form av en grupptalan med flera överlåtare. Det är nämligen svårt att föreställa sig en sådan talan när det inte finns någon tjänsteleverantör som skulle organisera den. Dessutom skulle en talan som väcks genom ett litis consortium endast leda till att talan i flera olika ärenden skulle samlas formellt men fortfarande kunna särskiljas.

34. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att den av de skäl som anges ovan i punkterna 26–28 och trots avsaknaden av andra giltiga alternativ måste betrakta de aktuella överlåtelserna i det nationella målet som ogiltiga och avvisa talan.

35. Mot den bakgrunden uppkommer frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för den hänskjutande domstolens tolkning av RDG, vilken innebär att ersättning för skador som orsakats av en kartell inte får drivas in med hjälp av mekanismen för överlåtelse av fordringar (nedan kallat det i det nationella målet aktuella förbudet). Om unionsrätten utgör hinder för en tolkning av RDG som får en sådan verkan, borde den hänskjutande domstolen nämligen underlåta att tillämpa denna lag, så att överlåtelserna betraktas som giltiga. Den hänskjutande domstolen anser att det är omöjligt att tolka RDG i enlighet med unionsrätten, eftersom den tolkningen skulle vara contra legem.

36. Den hänskjutande domstolen menar att en tolkning av RDG som innebär det i det nationella målet aktuella förbudet skulle kunna strida mot direktiv 2014/104 och mot principen om unionsrättens ändamålsenliga verkan (effektivitetsprincipen) och principen om ett effektivt domstolsskydd.

37. Vad först beträffar direktiv 2014/104 rör den hänskjutande domstolens tvivel artikel 3.1 och artikel 2 led 4 tredje exemplet i direktivet. Den hänskjutande domstolen menar att dessa bestämmelser fastställer den skadelidandes rätt till full ersättning för skada som en kartell har orsakat och utvidgar denna rätt till att omfatta personer ”som tagit över rättigheten för den part som påstår sig ha lidit skada, inbegripet den person som förvärvat anspråket.” Det tredje exemplet i artikel 2 led 4 i direktivet avser också just den överlåtelsemekanism som är i fråga i det nationella målet, och direktivet ger inte medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att medan det andra exemplet i nämnda artikel 2 led 4 hänvisar till en medlemsstats nationella rätt (”någon som handlar på vägnar av en eller flera parter som påstår sig ha lidit skada, om unionsrätten eller den nationella rätten ger den möjligheten”), innehåller det tredje exemplet inte någon jämförbar hänvisning avseende överlåtelse.

38. Den hänskjutande domstolen har vidare förklarat att den är tveksam till huruvida det förbud som är i fråga i det nationella målet är förenligt med artikel 101 FEUF och artikel 4.3 FEU. Även om ”var och en”, såsom framgår av rättspraxis, kan göra anspråk på full ersättning för den skada som lidits till följd av en överträdelse av kartellagstiftningen, är det medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att denna rätt får ändamålsenlig verkan och, i synnerhet, att inte göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva den. Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen redan har slagit fast, i fråga om upphovsrätt, att skadelidande inte får berövas möjligheten, som ”förekommer inom olika rättsområden”, att överlåta sina ersättningsanspråk till specialiserade företag, särskilt på grund av de svårigheter som dessa personer kan ha att själva driva in sådana anspråk.

39. Den hänskjutande domstolen ställer sig slutligen tveksam till huruvida det förbud som är i fråga i det nationella målet är förenligt med principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 första stycket i stadgan. Denna princip ger var och en rätt till ett effektivt rättsmedel som verkligen kan säkerställa att den rättsliga ställning som skyddas av unionsrätten iakttas. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.

40. Den hänskjutande domstolen har medgett att rätten till ett effektivt domstolsskydd enligt domen i målet Alassini m.fl. i undantagsfall får åsidosättas, ”under förutsättning att [åsidosättandet] faktiskt svarar mot de mål av allmänintresse som eftersträvas med den aktuella åtgärden och att de[t] inte, i förhållande till det eftersträvade målet, utgör ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de garanterade rättigheterna”. Den hänskjutande domstolen menar att det förbud som är i fråga i det nationella målet emellertid inte uppfyller dessa villkor. Det är nämligen tänkbart att mindre restriktiva åtgärder än ett totalförbud mot indrivning av skadestånd kan vidtas. Det i det nationella målet aktuella förbudet påverkar dessutom själva innebörden av rätten till ett effektivt domstolsskydd, eftersom alla former av effektivt skydd nekas personer som kan ha lidit skada av en kartell.

41. Under dessa omständigheter beslutade Landgericht Dortmund (Regiondomstolen i Dortmund) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska unionsrätten, särskilt artikel 101 FEUF, artikel 4.3 FEU, artikel 47 i stadgan och artiklarna 2 [led 4] och 3.1 i direktiv [2014/104], tolkas så, att den utgör hinder för en tolkning och tillämpning av en medlemsstats lagstiftning som innebär att en skadelidande som kan ha åsamkats skada till följd av en överträdelse – som slagits fast i enlighet med artikel 9 i direktiv [2014/104] eller de nationella bestämmelser som införlivar den med bindande verkan – av artikel 101 FEUF hindras från att överföra sina anspråk, särskilt när det rör sig om kollektiv skada eller spridda skador, till en godkänd tillhandahållare av juridiska tjänster som agerar som förvaltare, så att denne kan slå ihop dessa anspråk med anspråk från andra påstått skadelidande och göra dem gällande i en talan till följd av beslut som meddelas av de ansvariga konkurrensmyndigheterna (så kallad follow-on-talan), när det inte finns andra likvärdiga lagstadgade eller avtalsenliga möjligheter att slå samman skadeståndsanspråk, särskilt på grund av att de inte leder till fullgörelsedomar eller inte är genomförbara av andra processuella skäl eller är objektivt orimliga av ekonomiska skäl, och att det därmed i praktiken är omöjligt eller i vart fall orimligt svårt att lagföra överträdelsen när det rör sig om mindre skador?

2) Ska unionsrätten under alla omständigheter tolkas på detta sätt när talan om aktuella skadeståndsanspråk måste väckas utan att Europeiska kommissionen eller nationella myndigheter i förväg har fattat ett beslut med bindande verkan i den mening som avses i nationella bestämmelser som grundar sig på artikel 9 i direktiv [2014/104] med avseende på det påstådda åsidosättandet (en så kallad stand alone-talan), när det inte finns andra likvärdiga lagstadgade eller avtalsenliga möjligheter att slå samman skadeståndsanspråk för att väcka talan inom ramen för ett tvistemål av de skäl som redan har angetts i fråga 1 och särskilt när en överträdelse av artikel 101 FEUF annars över huvud taget inte skulle kunna lagföras, det vill säga varken genom public enforcement (offentlig tillämpning av konkurrensreglerna) eller genom private enforcement (privat tillämpning av konkurrensreglerna)?

3) För det fall att åtminstone en av dessa båda frågor ska besvaras jakande, ska då de relevanta bestämmelserna i tysk rätt inte tillämpas om det inte är möjligt att göra en unionsrättskonform tolkning, vilket skulle innebära att överlåtelserna under alla omständigheter skulle ha verkan ur detta perspektiv och att ett effektivt tillvaratagande av rättigheter skulle vara möjligt?”

42. Parterna i målet vid den nationella domstolen, den tyska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Alla dessa parter, med undantag för Otto Fuchs Beteiligungen KG (nedan kallat Otto Fuchs), deltog i förhandlingen den 7 maj 2024.

IV. Bedömning

43. Den hänskjutande domstolen har ställt tre tolkningsfrågor i det nu aktuella målet.

44. De första två frågorna har ställts för att bringa klarhet i huruvida det är förenligt med unionsrätten att tolka en nationell lagstiftning så, att den inte tillåter indrivning av skadestånd för kartellskador med hjälp en mekanism för överlåtelse av fordringar. Den tredje frågan är huruvida den nationella domstolen kan avstå från att tillämpa nationella bestämmelser som inte är förenliga med unionsrätten. Den sistnämnda frågan har ställts enbart för det fall domstolen besvarar åtminstone en av de två första frågorna jakande.

45. Innan jag kommer in på de båda frågorna i sak vill jag kortfattat göra några klargörande anmärkningar i frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

A. Den första och den andra tolkningsfrågan – mekanismen för överlåtelse av fordringar

1. Huruvida begäran kan tas upp till sakprövning

a) Den första tolkningsfrågan

46. Otto Fuchs, delstaten Nordrhein-Westfalen och kommissionen har gjort gällande att den första frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det är uppenbart att den inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet då målet rör en självständig talan, inte en follow-on-talan.

47. Jag instämmer i detta argument.

48. Enligt fast rättspraxis ska tolkningsfrågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. Domstolen kan endast avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller domstolen inte har tillgång till uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

49. Det är mot bakgrund av denna fasta rättspraxis som resonemanget om att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning ska prövas.

50. I det nu aktuella fallet har den hänskjutande domstolen gjort åtskillnad mellan den första och den andra frågan genom att hänvisa till artikel 9 i direktiv 2014/104. Den första frågan avser nämligen den situationen att en skadeståndstalan väcks efter det att en överträdelse av konkurrensrätten har slagits fast i ett slutligt beslut av en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol och således är ett faktum ”som inte kan vederläggas” i den mening som avses i denna bestämmelse (follow-on-talan), medan den andra frågan avser den situationen att en skadeståndstalan väcks utan att det finns något sådant beslut (stand-alone-talan).

51. Under dessa omständigheter, med hänsyn till att ASG 2 har väckt en enda talan vid den hänskjutande domstolen avseende samma överträdelse av konkurrensrätten, har den ena av de två första frågorna inget samband med vare sig de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.

52. Medlemsstaterna ska enligt artikel 9.1 i direktiv 2014/104 se till att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artiklarna 101 eller 102 FEUF eller nationell konkurrensrätt. I artikel 2 led 11 i samma direktiv anges också att ett ”överträdelsebeslut” är ett beslut av en konkurrensmyndighet eller överprövningsdomstol som fastställer att en överträdelse av konkurrensrätten har begåtts. I artikel 2 led 12 i direktivet förklaras att ett sådant beslut är slutligt när det inte längre kan bli föremål för ansökan om förnyad prövning genom ordinära rättsmedel.

53. Den hänskjutande domstolen har angett att det med avseende på delstaten Nordrhein-Westfalen inte finns något annat beslut än 2009 års beslut om åtaganden. Det ska alltså avgöras huruvida detta beslut fastställer en överträdelse och därmed har de rättsverkningar som avses i artikel 9.1 i direktiv 2014/104.

54. Enligt beslutet om hänskjutande fastställde den federala konkurrensmyndigheten i 2009 års beslut om åtaganden, med avseende på delstaten Nordrhein-Westfalen, särskilda tröskelvärden för samarbeten för saluföring av virke samt åtgärder för att minska ställningen på marknaden. Den hänskjutande domstolen framhöll också att nämnda beslut fattades med stöd av 32b § GWB.

55. 32b § GWB återges visserligen inte i begäran om förhandsavgörande, men det är utrett att bestämmelsen, såsom den federala konkurrensmyndigheten har medgett, har samma lydelse som artikel 9 i förordning (EG) nr 1/2003. I denna bestämmelse i tysk rätt anges nämligen, i likhet med i artikel 9.1 första meningen i förordningen, att när ett företag i ett konkurrensförfarande som genomförs av konkurrensmyndigheten erbjuder åtaganden för att undanröja de betänkligheter som myndigheten delgivit företaget i sin preliminära bedömning, får myndigheten genom beslut göra dessa åtaganden bindande för företagen. Såsom föreskrivs i artikel 9.1 andra meningen i nämnda förordning, kan verkningarna av ett sådant beslut begränsas i tiden men beslutet ska fastställa att det inte längre finns skäl för den berörda myndigheten att ingripa. Den federala konkurrensmyndigheten kan slutligen återkalla sitt beslut och återuppta förfarandet i nästan samma situationer som dem som förtecknas i artikel 9.2 i förordning nr 1/2003.

56. Ett beslut om åtaganden enligt artikel 9 i förordning nr 1/2003 innehåller inte någon slutlig fastställelse i fråga om en överträdelse av artiklarna 101 och 102 FEUF. När ett överträdelseförfarande som inletts mot företag avslutas efter ett beslut om åtaganden kan företagen nämligen undgå att en överträdelse av konkurrensreglerna fastställs och att de påförs böter. I linje med detta bör det fastställas i sådana beslut, såsom klargörs i skäl 13 i förordning nr 1/2003, att det inte längre finns något skäl att ingripa från kommissionens sida ”utan att det dras någon slutsats om huruvida en överträdelse har skett eller fortfarande sker”. I ett förfarande enligt artikel 9 i förordningen behöver kommissionen alltså inte avgöra huruvida det föreligger en överträdelse, utan dess uppgift är begränsad till att mot bakgrund av de problem som kommissionen har konstaterat i sin preliminära bedömning och mot bakgrund av de mål som eftersträvas pröva och eventuellt godta åtaganden som de berörda företagen föreslår.

57. Domstolen har förvisso klargjort att nationella domstolar inte kan bortse från beslut om åtaganden som fattats av kommissionen och att ”målet att säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av unionens konkurrensrätt, tvingar … den nationella domstolen att beakta kommissionens preliminära bedömning och betrakta denna som ett indicium, alternativt som ett prima facie-bevis på att det berörda avtalet är konkurrensbegränsande i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF”. Detta kan emellertid inte tolkas så, att ett beslut om åtaganden innehåller något slags fastställelse av en överträdelse av konkurrensrätten.

58. I detta avsnitt hänvisas nämligen inte till något beslut om åtagande utan till kommissionens ”preliminära bedömning”, vilken i förekommande fall kan innehålla omständigheter som har ett visst bevisvärde för en skadeståndstalan vid en nationell domstol. Såsom domstolen själv har förklarat är detta bevisvärde jämförbart med det som gäller för ett indicium eller ett prima facie-bevis, utan att för den skull utgöra bevisning som i sig skulle göra det möjligt att dra slutsatsen att en överträdelse av konkurrensrätten har ägt rum.

59. Ingenting tyder på att ett beslut om åtaganden som fattas med stöd av 32b § GWB i tysk rätt skulle få mer långtgående effekter än ett beslut som fattas av kommissionen med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003. Om det inte fastställs i 2009 års beslut om åtaganden att det är fråga om en överträdelse av konkurrensrätten, kan detta beslut således inte, med förbehåll för den prövning som ska göras av den nationella domstolen, få de effekter som avses i artikel 9.1 i direktiv 2014/104. Den första frågan ska alltså anses sakna samband med de verkliga omständigheterna och saken i det nationella målet och ska alltså avvisas.

60. Denna bedömning påverkas inte av den federala konkurrensmyndighetens resonemang om att det nationella målet avser en hybridform av en follow-on-talan, på grund av att 2009 års beslut om åtaganden föreligger och på grund av att förfaranden inletts vid tyska domstolar med anledning av detta beslut. Konkurrensmyndigheten menar att en sådan talan utgör ett mellanting mellan en talan till följd av myndighetsbeslut (follow-on-talan) och en självständig talan (stand-alone-talan). Myndigheten har medgett att det i samband med en sådan hybridform av talan skulle vara lättare att styrka skada om det fanns ett tidigare beslut av en nationell myndighet avseende omständigheter som helt eller delvis var jämförbara med dem som är i fråga i det nationella målet. Parterna i det nationella målet kan emellertid inte åberopa den bindande verkan av ett beslut av en nationell myndighet som avses i artikel 9 i direktiv 2014/104.

61. Den första tolkningsfrågan ska alltså avvisas. De argument som i övrigt anförts av Otto Fuchs och delstaten Nordrhein-Westfalen är inte, med förbehåll för det argument som analyseras ovan, ägnade att ge stöd för avvisning av den första frågan. Jag vill ändå analysera de övriga argumenten, dels för att det kan vara till nytta för det fall domstolen inte delar min uppfattning att den första frågan inte kan tas upp till sakprövning, dels för att de även har anförts för att göra gällande att inte heller den andra frågan kan tas upp till sakprövning.

b) Den andra tolkningsfrågan

62. Otto Fuchs och delstaten Nordrhein-Westfalen har anfört en rad argument till stöd för att den andra frågan i begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

63. De har för det första gjort gällande att den nationella domstolen inte har formulerat någon öppen fråga med olika tänkbara svar och därmed inte hyser några tvivel om hur unionsrätten ska tolkas. Den hänskjutande domstolen har i själva verket grundat sig på en tolkning av unionsrätten som gör det möjligt att anse att den nationella lagstiftningen inte är förenlig med unionsrätten.

64. Detta argument kan inte godtas. Den andra tolkningsfrågan avser tolkningen av unionsrätten och har samband med målet vid den nationella domstolen. Det ankommer enbart på den nationella domstolen att avgöra huruvida den behöver inhämta klargöranden från domstolen i denna fråga. Den kategoriska formuleringen i vissa överväganden från den hänskjutande domstolen innebär inte heller att det kan ifrågasättas huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. En nationell domstol kan nämligen i sitt beslut om hänskjutande även kortfattat ange sin uppfattning om hur de frågor som ställts ska besvaras, utan att riskera att beslutet avvisas. Det är precis vad den hänskjutande domstolen i det nu aktuella fallet har gjort.

65. Vidare kan argumentet att den andra frågan är hypotetisk i den mån den avser så kallade spridda skador och vilar på antagandet att det ”i praktiken är omöjligt eller i vart fall orimligt svårt att lagföra överträdelsen när det rör sig om mindre skador” för det fall skadeståndsanspråk som grundas på kartellagstiftningen inte kan göras gällande gemensamt genom en grupptalan om indrivning, medan det nationella målet inte rör vare sig spridda eller mindre skador.

66. I detta sammanhang vill jag påpeka att begreppen ”spridd” eller ”mindre” skada inte är unionsrättsliga begrepp. I beslutet om hänskjutande är dessa begrepp endast beskrivande, och den nationella domstolen är ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet. Begreppet ”spridda skador” (”Streuschäden”) har i själva verket definierats av den hänskjutande domstolen som skador som kännetecknas av att de för den skadelidande innebär mycket liten skada, men vilken skada blir stor om alla skadelidande räknas samman. Begreppet ”kollektiva skador” (”Massenschäden”), som även används i tolkningsfrågorna, har inte definierats av den hänskjutande domstolen men tycks avse en situation där flera personer påstår sig ha lidit en skada i form av en förlust till följd av samma avgörande händelse. I doktrinen görs också åtskillnad mellan kollektiva och spridda skador genom omfattningen av de skador som lidits av varje enskild person. Kollektiva skador är tillräckligt omfattande för att det ska ligga i varje enskild persons intresse att begära ersättning för den skada som lidits. Att föra en sådan talan är emellertid komplicerat och kostsamt för varje enskild skadelidande.

67. Otto Fuchs och delstaten Nordrhein-Westfalen har också klandrat den hänskjutande domstolen för att den grundat sitt beslut om hänskjutande på antagandet dels att det inte fanns något annat alternativ än en grupptalan om indrivning, dels att det, om skadeståndskrav inte kunde göras gällande kollektivt genom en sådan grupptalan om indrivning, skulle vara praktiskt taget omöjligt eller i vart fall orimligt svårt att väcka skadeståndstalan för mindre skador och att ingen talan avseende överträdelse av artikel 101 FEUF skulle väckas vare sig inom ramen för offentlig tillämpning av konkurrensreglerna eller inom ramen för privat tillämpning av samma regler.

68. Tolkningsfrågorna grundar sig förvisso på fastställelserna av de faktiska och rättsliga omständigheterna. Det är även riktigt att vissa parter har formulerat anmärkningar i syfte att komplettera eller ifrågasätta de faktiska och rättsliga omständigheterna i det nationella målet. Dessa parter har i huvudsak kritiserat den hänskjutande domstolens konstaterande att det enligt tysk rätt inte finns något annat effektivt rättsmedel än mekanismen för överlåtelse av fordringar som gör det möjligt att tillvarata de skadelidandes rättigheter.

69. Bedömningen av huruvida det finns andra mekanismer som gör det möjligt för skadelidande att utöva sina rättigheter gentemot den som har gjort sig skyldig till en överträdelse av konkurrensrätten är en fråga som rör tolkningen av nationell rätt. Eftersom den hänskjutande domstolen har klargjort den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, ankommer det inte på EU-domstolen, inom ramen för befogenhetsfördelningen mellan unionsdomstolarna och de nationella domstolarna, att pröva om dessa är korrekta. Vad beträffar kritiken avseende den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nu aktuella beslutet om hänskjutande, kan domstolen inte heller sätta sig i en nationell domstols ställe och bemöta den.

70. I den mån fastställelserna av de faktiska och rättsliga omständigheterna i beslutet om hänskjutande ligger till grund för tolkningsfrågorna, anser jag emellertid att domstolen bör uppmärksamma den hänskjutande domstolen på denna kritik, så att den kan avgöra hur unionsrätten, såsom den tolkas av EU-domstolen, ska tillämpas. Den omständigheten att EU-domstolen är skyldig att pröva begäran om förhandsavgörande påverkar nämligen inte den nationella domstolens möjlighet att, i förekommande fall, kontrollera de förutsättningar som ligger till grund för dess begäran om förhandsavgörande.

71. Utan att det påverkar vad som anförs ovan kan den andra frågan tas upp till sakprövning.

2. Prövning i sak

72. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 101 FEUF, artikel 2 led 4, artikel 3.1 och artikel 4 i direktiv 2014/104 samt artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning av nationell lagstiftning som innebär att det i avsaknad av ett slutligt beslut i vilket en överträdelse av konkurrensrätten slås fast är uteslutet att personer som påstår sig ha lidit skada överlåter sin rätt till ersättning för skador som orsakats av en kartell till en godkänd tillhandahållare av juridiska tjänster som agerar som förvaltare, så att denne kan göra gällande dessa rättigheter på ett samlat sätt, när det inte finns andra likvärdiga lagstadgade eller avtalsenliga möjligheter att slå samman skadeståndsanspråk, vilket får till följd dels att det skulle vara praktiskt taget omöjligt eller åtminstone orimligt svårt att väcka skadeståndstalan för mindre skador, dels att talan på grund av överträdelse av artikel 101 FEUF inte kan väckas, vare sig genom offentlig eller privat tillämpning av konkurrensreglerna.

a) Relevanta bestämmelser

73. Den andra frågan avser tolkningen av artikel 101 FEUF, artikel 47 i stadgan och bestämmelserna i direktiv 2014/104. Eftersom frågan rör tolkningen av direktivet finns det skäl att titta närmare på hur direktivet är tillämpligt i tiden. Därefter följer en kortfattad analys av relevansen av artikel 4.3 FEU.

74. Den hänskjutande domstolen har utgått från att artikel 2 led 4 och artikel 3.1 i direktiv 2014/104, som berörs av tolkningsfrågan, är tillämpliga i det nu aktuella fallet, oavsett om dessa bestämmelser utgör processuella eller materiella regler. Enligt artikel 22.2 i direktivet ska nämligen de relevanta bestämmelserna i direktivet tillämpas på skadeståndstalan som väcks efter den 26 december 2014. Den hänskjutande domstolen har också erinrat om att talan i det nationella målet avser ett handlande som påstås ha ägt rum fram till den 30 juni 2019, vilket är långt efter det att fristen för införlivande av direktivet löpte ut. Därmed ska direktivets materiella regler i enlighet med domen i målet Volvo och DAF Trucks tillämpas på hela kartellperioden, inte bara på den del av tidsperioden som ligger efter utgången av fristen för införlivande.

75. Trots att jag anser att de bestämmelser som avses i den andra tolkningsfrågan är tillämpliga i det nationella målet, är jag inte övertygad om att den hänskjutande domstolens analys är riktig.

76. Talan väcktes den 31 mars 2020 och avser ersättning för skada som orsakats av påstådda förfaranden som ägde rum mellan den 28 juni 2005 och den 30 juni 2019.

77. Fristen för införlivande av direktiv 2014/104 löpte ut den 27 december 2016 (artikel 21.1). Vidare får nationella införlivandebestämmelser till direktivets materiella bestämmelser inte tillämpas retroaktivt (artikel 22.1), medan nationella införlivanderegler till andra bestämmelser i nämnda direktiv, det vill säga processuella bestämmelser, inte får tillämpas på skadeståndstalan som väcks i en nationell domstol före den 26 december 2014 (artikel 22.2).

78. För att avgöra om bestämmelserna i direktiv 2014/104 är tillämpliga i tiden ska jag således först fastställa huruvida den berörda bestämmelsen är en materiell bestämmelse eller inte. Vad gäller frågan om den tidsmässiga tillämpningen av direktivets bestämmelser, ska det emellertid göras åtskillnad beroende på huruvida dessa bestämmelser, mot bakgrund av rättspraxis, följer av själva artikel 101 FEUF eller enbart följer av nämnda direktiv, vilket innebär att bestämmelsernas tillämplighet i tiden ska prövas mot bakgrund av artikel 22 i samma direktiv.

79. Rätten till full ersättning för en skada som följer av en överträdelse av konkurrensrätten fastställdes inte i direktiv 2014/104 utan följer direkt av bestämmelserna i primärrätten, såsom domstolen tolkat dem i sin praxis innan direktivet antogs. Detta bekräftas i flera av skälen i nämnda direktiv. Domstolen menar följaktligen att nationella åtgärder för införlivande av artikel 3.1 i direktiv 2014/104 ”[ska tillämpas] med omedelbar verkan … på samtliga skadeståndsanspråk som omfattas av direktivets tillämpningsområde”, vilket bekräftas i artikel 22.2 i direktivet. Med hänsyn till när talan väcktes i det nationella målet, det vill säga den 31 mars 2020 – det vill säga betydligt senare än när fristen för införlivande av direktivet löpte ut – omfattas talan som är i fråga i det nationella målet onekligen av direktivets tillämpningsområde i tiden. Artikel 3 i nämnda direktiv är följaktligen tillämplig i det nationella målet.

80. Frågan om den tidsmässiga tillämpningen av artikel 2.4 i direktiv 2014/104 i det nationella målet är inte lika oproblematisk. Artikel 2 innehåller, som titeln anger, definitioner av de begrepp som används i direktivet. En definition av ett rättsligt begrepp som används i en unionsrättsakt är vid första påseendet inte av vare sig materiell eller processuell karaktär. Dess karaktär bestäms snarare av den specifika bestämmelse till vilken begreppet är knutet.

81. Den andra frågan grundar sig emellertid på en tolkning av artikel 2.4 i direktiv 2014/104, enligt vilken det i detta direktiv fastställs vem som kan göra gällande en rätt till full ersättning för skada till följd av överträdelser av unionens konkurrensrätt eller, eventuellt, hur en sådan rätt kan göras gällande. Den hänskjutande domstolen tycks dessutom anse att den verkan som garanteras genom denna bestämmelse följer av artikel 101 FEUF, såsom artikeln har tolkats av domstolen i rättspraxis. Jag föreslår att artikel 2.4 i direktiv 2014/104 ska anses tillämplig i det nationella målet, i enlighet med vad EU-domstolen kommit fram till i sin praxis om den tidsmässiga tillämpningen av direktivets bestämmelser, vilka bekräftar de lösningar som följer av primärrätten. Den tolkning som jag redogör för nedan avser med andra ord både artikel 101 FEUF och bestämmelserna i direktiv 2014/104.

82. Den hänskjutande domstolen har i sin andra fråga även hänvisat till artikel 4.3 FEU. Beslutet om hänskjutande ger intrycket att den hänskjutande domstolen likställer denna bestämmelse med effektivitetsprincipen eller principen om ändamålsenlig verkan i artikel 101 FEUF. Det räcker emellertid med en tolkning av den sistnämnda bestämmelsen för att kunna uttala sig både om effektivitetsprincipen och om dess ändamålsenliga verkan. I direktiv 2014/104 är det dessutom artikel 4 som ger uttryck för principen om ändamålsenlighet och därför ska även denna bestämmelse tolkas. Jag anser följaktligen att den hänskjutande domstolen med sin andra fråga har hänvisat till artikel 101 FEUF, artikel 47 i stadgan och artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104 samt artiklarna 3.1 och 4 i samma direktiv.

b) Förbudet mot mekanismen för överlåtelse av fordringar

1) Allmänna anmärkningar

83. För att besvara den andra tolkningsfrågan är det nödvändigt att fastställa huruvida en tolkning av nationell rätt som får till följd att det i avsaknad av ett slutligt beslut i vilket en överträdelse av konkurrensrätten slås fast är uteslutet att personer som påstår sig ha lidit skada överlåter sin rätt till ersättning för skador som orsakats av en kartell till en godkänd tillhandahållare av juridiska tjänster som agerar som förvaltare, avser en aspekt som regleras direkt av unionsrätten eller en fråga som är hänförlig till den enskilda medlemsstatens rättsordning.

84. Jag vill i detta hänseende klargöra att det i det nationella målet aktuella förbudet inte fråntar den som lidit skada av en kartell sin ställning som skadelidande till följd av en överträdelse av konkurrensrätten. Förbudet är i stället en följd av att den skadelidandes överlåtelse av sin rätt till en godkänd tillhandahållare av juridiska tjänster, som i eget namn och på egen bekostnad, men för överlåtarnas räkning, gör gällande överlåtarnas samlade rättigheter, är ogiltig. För att besvara tolkningsfrågan är det nödvändigt att fastställa huruvida giltighetsvillkoren för en överlåtelse av rätten till skadestånd regleras av unionsrätten eller av tillämplig nationell rätt.

2) Distinktionen mellan villkoren för rätt till skadestånd och förutsättningarna för utövandet av denna rätt

85. Jag vill erinra om den distinktion som generaladvokaterna Kokott och Wahl har gjort mellan, å ena sidan, villkoren för ansvar för en överträdelse av unionens konkurrensrätt – eller för den delen villkoren för rätt att kräva skadestånd – och, å andra sidan, förutsättningarna för utövande av rätten till ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten. Generaladvokaterna menar att de förstnämnda direkt omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, vilket innebär att en nationell bestämmelse som ställs mot unionsrättens direkta effekt inte ska tillämpas, medan de sistnämnda omfattas av nationell rätt och är underkastade de klassiska begränsningarna av medlemsstaternas processuella autonomi.

86. Jag gör samma tolkning av följande skäl.

87. Tudelningen har sin grund i befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna. Unionen har enligt artikel 3.1 b FEUF exklusiv behörighet i fråga om de konkurrensregler som är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera. Andra regler som är tillämpliga i konkurrensfrågor och som i avsaknad av unionsrättliga regler inte omfattas av denna exklusiva behörighet, omfattas av medlemsstaternas behörighet.

88. Artikel 101 FEUF tillhör kategorin konkurrensregler som, i likhet med de regler som avses i artikel 3.1 b FEUF, är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera.

89. Rätten till ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av artikel 101 FEUF sträcker sig längre än till att bara ersätta den skada som de skadelidande har vållats, eftersom den mer allmänt förstärker den verkningsfulla karaktären av unionens konkurrensregler genom att den avskräcker från sådana, ofta hemliga, avtal eller förfaranden som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen och följaktligen bidrar till att bevara en effektiv konkurrens i unionen. Den privata tillämpningen av konkurrensrätten är också nödvändig för att den inre marknaden ska fungera. Unionen måste därför också ha exklusiv befogenhet att fastställa villkoren för när det föreligger en rätt till ersättning av den skada som orsakats av en överträdelse av artikel 101 FEUF och det väsentliga innehållet i denna rätt. Däremot ankommer det på varje medlemsstat att utse behöriga domstolar och att fastställa de processuella regler för förfaranden som är avsedda att tillvarata rättigheter för enskilda som följer av unionsrättens direkta effekt.

90. Domstolen, som visserligen inte uttryckligen har erkänt generaladvokaternas distinktion, har ändå låtit den få återverkningar i sin praxis. Domstolen har i synnerhet angett att till skillnad från reglerna om bevisvärdering och om beviskrav, som i avsaknad av unionsbestämmelser på området i princip omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi, måste förutsättningarna för att ett företag ska kunna hållas ansvarigt för ett samordnat förfarande vara uppfyllda. Genom detta resonemang har domstolen återkommande prövat frågan om vem som kan åberopa rätten till ersättning för en skada som orsakats av en sådan överträdelse med hänsyn till den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF.

91. Denna tolkning bekräftas vidare av direktiv 2014/104. I artikel 4 i direktivet, som har rubriken ”Principen om ändamålsenlighet och likvärdighetsprincipen”, anges nämligen att medlemsstaterna i enlighet med principen om ändamålsenlighet ska se till att alla nationella regler och förfaranden som gäller rätten att yrka skadestånd utformas och tillämpas på ett sätt som inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rätten enligt unionsrätten till full ersättning för skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten.

92. Under dessa omständigheter får unionsrätten anses fastställa villkoren för rätten till ersättning för en skada som orsakats av en sådan överträdelse.

93. Allmänt sett gäller inom privaträtten, med förbehåll för det fallet att en särskild bestämmelse begränsar kretsen av personer som kan betraktas som skadelidande till följd av en överträdelse av en rättsregel, att frågan om vem som har rätt till ersättning följer av en kombinerad tillämpning av de konstituerande villkoren för ansvar, det vill säga att skadan är verklig, att det finns ett orsakssamband mellan skadan och det påstådda beteendet samt att det beteende som läggs någon till last är rättsstridigt. Det är med stöd av dessa villkor som det kan fastställas vem som är den skadelidande som har rätt till ersättning för skadan. Unionsrätten avgör i linje med detta vem som kan göra gällande rätten till ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av artikel 101 FEUF med hjälp av de konstituerande villkoren för ansvar för en överträdelse av konkurrensrätten.

94. Även om unionsrätten avgör vem som kan göra gällande rätten till full ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten, finns det också skäl att fråga sig om unionsrätten även avgör huruvida en sådan rätt till ersättning kan överföras och vilka villkor som gäller för att en överlåtelse av denna rätt ska vara giltig.

3) Giltighetsvillkoren för överlåtelsen

95. Huruvida en fordran, eller en rättighet, kan överföras är ett av de kännetecken som avgör huruvida denna rätt kan överlåtas. På det privaträttsliga området kan de flesta allmänna ekonomiska rättigheter överlåtas.

96. I fråga om giltigheten av en överlåtelse av en skadeståndstalan mot unionen, fann domstolen att en sådan fordran kunde överlåtas men att en överlåtelse som genomförts i missbrukssyfte, i enlighet med den allmänna princip som är gemensam för medlemsstaternas lagstiftning och tillämplig i unionens rättsordning, inte kunde göras gällande mot de berörda myndigheterna. Detta kan emellertid inte tolkas så, att unionsrätten bestämmer villkoren för giltigheten av alla ersättningsrättigheter enligt unionsrätten. Enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar nämligen regleras av de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar. Frågan om befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna uppkommer således inte på samma sätt när det gäller ett sådant ansvar som när unionsrätten, som i det nu aktuella fallet, endast fastställer de konstituerande villkoren för den berörda fordran.

97. I ett sammanhang som rörde flygpassagerares rätt till ersättning enligt förordning (EG) nr 261/2004, beskrev domstolen nyligen en överlåtelse av denna rätt till utomstående, för att slippa de svårigheter och kostnader som kan avskräcka passageraren från att vidta åtgärder på egen hand, som ett sätt att utöva nämnda rätt till ersättning. Samtidigt angav domstolen att passageraren kunde överlåta sin fordran till utomstående ”när detta föreskrivs i tillämplig nationell rätt”. Detta övervägande kan överföras till det nu aktuella målet, eftersom det visar att en överlåtelse av en rätt till ersättning kan utgöra ett sätt att utöva denna rätt och att begränsningar av en sådan överlåtelse ska fastställas i nationell rätt.

98. Det är visserligen riktigt att möjligheten att överföra rätten till ersättning i själva verket kan anses ligga i rättighetens själva natur och därmed följer direkt av unionsrätten. Det nu aktuella målet rör emellertid villkoren för att en överlåtelse av den rätt till ersättning som den som utger sig för att vara skadelidande har, precis som flygpassagerare, direkt enligt unionsrätten, ska vara giltig. Att överlåta en rätt till full ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten är således också ett sätt för den enskilde som har denna rätt att utöva den. Villkoren för när en sådan överföring kan äga rum bestäms alltså i nationell rätt.

99. Denna tolkning ifrågasätts inte av vad som anges i artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104, tvärtemot vad den hänskjutande domstolen har anfört i sin begäran om förhandsavgörande.

4) Artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104

100. Den omständigheten att artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104 i det tredje exempel som ges i denna bestämmelse hänvisar till anspråk som framställs av ”en fysisk eller juridisk person som tagit över rättigheten för den part som påstår sig ha lidit skada, inbegripet den person som förvärvat anspråket” innebär inte att unionsrätten förpliktar medlemsstaterna att inrätta någon form av mekanism för överlåtelse eller särskilda villkor för att en sådan överlåtelse ska vara giltig.

101. Denna hänvisning finns nämligen i en bestämmelse som definierar begreppet ”skadeståndstalan” i den mening som avses i direktiv 2014/104. Hänvisningen skingrar alltså alla tvivel om huruvida direktivets bestämmelser även är tillämpliga på förfaranden som inleds av personer som har trätt i den skadelidandes ställe. Som kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande medför denna rättsliga definition av ett begrepp däremot ingen skyldighet för medlemsstaterna att införa en mekanism för överlåtelse i materiell rätt. Definitionen avgör alltså inte heller huruvida, eller under vilka förutsättningar, rätten till full ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten kan överlåtas av den som lidit sådan skada.

102. Någon skyldighet att erkänna överlåtelsemekanismen kan inte heller utläsas av hänvisningen till nationell rätt i artikel 2 led 4 andra exemplet i direktiv 2014/104. Detta exempel innehåller förvisso en hänvisning till nationell rätt (”någon som handlar på vägnar av en eller flera parter som påstår sig ha lidit skada, om unionsrätten eller den nationella rätten ger den möjligheten”), men det finns inte någon sådan hänvisning i det tredje exemplet avseende inträde i den påstått skadelidandes rättigheter.

103. Vid förhandlingen förklarade kommissionen emellertid att skälet till att det inte fanns någon hänvisning till nationell rätt i artikel 2 led 4 tredje exemplet i direktiv 2014/104 var att samtliga medlemsstater erkände möjligheten att överlåta skadeståndsfordringar då direktivet antogs. En överföring av en fordran som härrör från en rättsstridig gärning är nämligen, som anges ovan, tillåten i unionens rättsordning, eftersom den återspeglar en allmän princip som är gemensam för medlemsstaternas lagstiftning.

104. Den omständigheten att det andra exemplet i artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104, till skillnad från det tredje exemplet, hänvisar till unionsrätten och nationell rätt ska dessutom tolkas mot bakgrund av skäl 13 i direktivet. I det skälet anges att rätten till ersättning tillkommer alla fysiska eller juridiska personer, varvid anges ”såväl konsumenter, företag som offentliga myndigheter”, men att direktivet inte bör ålägga medlemsstaterna att införa mekanismer för kollektiv prövning för tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF.

105. Grupptalan omfattas i nuläget av tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2020/1828. Detta direktiv beskriver en grupptalan som en talan som väcks av en godkänd enhet för konsumenters räkning. I diskussionerna inför direktivets antagande berördes frågan om att inbegripa överträdelser av konkurrensrätten i direktivets tillämpningsområde. Den tanken övergavs till slut, på grund av tveksamheter om vägvalet.

106. Den omständigheten att det i förarbetet framfördes motsatta uppfattningar om en unionsrättslig reglering av grupptalan avseende överträdelser av konkurrensrätten visar att det till skillnad från en överföring av en fordran som grundar sig på en rättsstridig handling, vilken allmänt medges i medlemsstaternas rättsordningar, inte rådde någon enhällighet om att godta en särskild form av en sådan talan i unionen. Jag menar att den omständigheten förklarar varför lagstiftaren inte hänvisade till nationell rätt och till unionsrätten i artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104 med avseende på möjligheten till grupptalan.

107. En överlåtelse av rätten till ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten till en godkänd tillhandahållare av juridiska tjänster som i eget namn och på egen bekostnad men för överlåtarnas räkning gör gällande överlåtarnas rättigheter på ett samlat sätt, ska mot bakgrund av det ovan anförda anses utgöra ett sätt att utöva denna rätt.

c) Huruvida förbudet mot mekanismen för överlåtelse av fordringar är förenligt med unionsrätten

108. Villkoren för att en överlåtelse av rätten till ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten till en godkänd tillhandahållare av juridiska tjänster ska vara giltig regleras inte i unionsrätten utan i tillämplig nationell rätt. Dessa villkor får emellertid inte, enligt principen om processuell autonomi, vara mindre förmånliga än de villkor som avser liknande nationella ersättningsanspråk (likvärdighetsprincipen) eller utformas på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd (effektivitetsprincipen). Beslutet om hänskjutande avser enbart effektivitetsprincipen, och därför riktar jag in mig på denna princip. Innan jag granskar effektivitetsprincipen vill jag framhålla att den andra frågan rör både effektivitetsprincipen och artikel 47 i stadgan. Frågan är alltså om det förbud som är i fråga i målet vid den nationella domstolen ska bedömas mot bakgrund av effektivitetsprincipen eller stadgan.

1) Principen om ett effektivt domstolsskydd

109. Kommissionen har påpekat att det förbud som är i fråga i det nationella målet inskränker ett av sätten att få tillgång till rättslig prövning genom att begränsa möjligheten att överlåta rätten till skadestånd på grundval av konkurrensrätten. Kommissionen har granskat detta förbud mot bakgrund av effektivitetsprincipen och artikel 47 i stadgan.

110. Medan artikel 47 första stycket i stadgan förvisso avser en processuell rättighet, är det i det nationella målet aktuella förbudet, för den person som lidit skada av en överträdelse av artikel 101 FEUF, en följd av att överlåtelsen är materiellt ogiltig och rör alltså den överlåtelsemekanism som inträder innan ett domstolsförfarande inleds. Vid första påseendet skulle man kunna hävda att det inte rör sig om en begränsning av rätten till ett effektivt domstolsskydd för en person som lidit skada av en överträdelse av konkurrensrätten. De processuella följderna av en sådan ogiltighet, det vill säga avsaknad av talerätt, skulle i linje med detta, för en förvärvare av rättigheterna, endast vara följden av överlåtelseavtalens ogiltighet.

111. Artikel 47 i stadgan ger emellertid uttryck för uppfattningen att det finns ett samband mellan den processuella rätten till ett effektivt rättsmedel och den rätt som följer av unionsrätten. Enligt vad som anges i denna bestämmelse avser rätten till ett effektivt rättsmedel en situation där unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts. Det råder ingen tvekan om att de sistnämnda kan vara av materiell natur. Det är nämligen utrett att den som påstås ha lidit skada av en överträdelse av artikel 101 FEUF har rätt att åberopa den rätt till en rättvis rättegång som garanteras i artikel 47 i stadgan.

112. Domstolen har också medgett att en nationell lagstiftning enligt vilken en visstidsanställd arbetstagare vars anställningsavtal sägs upp med uppsägningstid inte omedelbart underrättas skriftligen om skälen till uppsägningen begränsar en sådan visstidsanställds tillgång till rättsmedel, som bland annat garanteras genom artikel 47 i stadgan. Domstolen menar nämligen att arbetstagaren på detta sätt fråntas viktig information för bedömningen av huruvida uppsägningen eventuellt är oberättigad och, i förekommande fall, för förberedelsen av en talan vid domstol i syfte att bestrida uppsägningen. Det var alltså fråga om en materiell nationell lagstiftning som fick processuella verkningar, vilka kunde betraktas som en inskränkning av den rätt som garanteras genom artikel 47 i stadgan.

113. Under dessa omständigheter ska även det förbud som är i fråga i det nationella målet anses utgöra en inskränkning av principen om ett effektivt domstolsskydd.

114. När effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan är i fråga, är domstolen benägen att fastställa huruvida de processuella bestämmelserna inte medför en icke försumbar risk för att den som innehar en rättighet som garanteras genom unionens rättsordning inte utövar sina rättigheter. Med andra ord tolkas det krav som följer av effektivitetsprincipen, enligt vilket utövandet av en rättighet inte får göras praktiskt omöjligt eller orimligt svårt, i ett sådant fall som så, att det finns en risk för att de tvistande inte kommer att utöva sina rättigheter.

115. Vidare är det förvisso sant, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, att principen om ett effektivt domstolsskydd inte är absolut. En begränsning av denna princip måste emellertid vara förenlig med artikel 52.1 i stadgan, enligt vilken varje begränsning i utövandet av en grundläggande rättighet ska vara ”föreskriven i lag” och förenlig med det väsentliga innehållet i denna rättighet. Begränsningen måste också vara nödvändig och faktiskt svara mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

116. Som jag visar nedan kan emellertid även det krav som följer av effektivitetsprincipen bli föremål för eftergifter.

117. Jag vill därför bedöma det förbud som är i fråga i det nationella målet mot bakgrund av dess förenlighet med effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd.

2) Kombinerad tillämpning av effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd

118. I avsaknad av unionsbestämmelser i frågan ankommer det i enlighet med principen om processuell självständighet på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrättens direkta effekt. Effektivitetsprincipen kräver att skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten inte underställs föreskrifter som gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva dessa rättigheter.

119. Jag vill klargöra att de nationella bestämmelser som i materialrättsligt hänseende reglerar giltigheten av en överlåtelse av en fordran utgör ”processuella regler” i den mening som avses med medlemsstaternas processuella autonomi. Effektivitetsprincipen utgör därmed endast hinder för ett förbud mot den mekanism för överlåtelse av fordringar som är i fråga i det nationella målet om det inte gör det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva rätten till full ersättning för en skada som orsakats av en kartell. Såsom anges ovan innebär artikel 47 i stadgan dessutom att sådana arrangemang inte får ge upphov till en betydande risk för att innehavare av en rättighet som garanteras av EU:s rättsordning inte kommer att utöva sina rättigheter.

120. Den andra tolkningsfrågan grundar sig på antagandet att det i det nationella målet aktuella förbudet får en sådan effekt och gör det i det närmaste omöjligt eller i vart fall orimligt svårt att väcka en skadeståndstalan för mindre skador. Även om det kan ifrågasättas huruvida talan i det nationella målet avser mindre skador, tycks den hänskjutande domstolen anse att så är fallet.

121. Under alla omständigheter är det vid en prövning av en nationell åtgärd mot bakgrund av effektivitetsprincipen inte tillräckligt att pröva denna åtgärd isolerat. Tvärtom måste samtliga delar av det nationella systemet i fråga beaktas.

122. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett dels att det enligt tysk rätt inte finns något annat giltigt alternativ än den mekanism för överlåtelse av fordran som är aktuell i det nationella målet, dels att nationell rätt utgör hinder för en sådan överlåtelse och leder till att överlåtelsen blir ogiltig. Dessa två premisser har bestritts kraftfullt av parterna. Jag ser inga skäl att upprepa den kritik som framförts i detta avseende. EU-domstolen kan i vart fall inte ifrågasätta den rättsliga och faktiska bakgrund som den hänskjutande domstolen har fastställt. Däremot ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida dessa premisser är välgrundade. De kan också prövas i högre instans.

123. Det är vidare utrett att personer som påstår sig ha lidit skada av en kartell kan åberopa sina rättigheter individuellt vid tyska domstolar. Den hänskjutande domstolen menar emellertid att det inte är okomplicerat att göra gällande sin rätt till ersättning för en skada som orsakats av en kartell, vare sig i sak eller i ekonomiskt och rättsligt hänseende, och att det alltså är en lång, kostsam och riskfylld process. Den avsevärda tid och de ekonomiska medel som krävs, liksom de risker som är förenade med processen, har en avskräckande effekt för små och medelstora företag, vilket förklarar varför de i allmänhet, genom ett slags rationell tröghet, avstår från att göra sina rättigheter gällande i domstol.

124. Under dessa omständigheter finns det skäl att fråga sig om de processuella bestämmelser som är tillämpliga på en enskild talan inte i sig strider mot effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd. Bestämmelser som är ägnade att avskräcka någon från att utöva en rättighet som garanteras i unionens rättsordning i nationella instanser strider nämligen mot dessa principer. Beslutet om hänskjutande avser visserligen inte skadeståndstalan som väckts individuellt av personer som lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att förvissa sig om att en enskild talan inte är ett effektivt skyddsmedel för enskilda innan den kan anse att mekanismen för överlåtelse av fordran utgör det enda giltiga sättet att utöva rätten till full ersättning.

125. Den hänskjutande domstolen tycks ha angett, fortfarande i samma hänseende, att överlåtarna på grund av det i det nationella målet aktuella förbudet och med hänsyn till de tillämpliga preskriptionstiderna i vart fall inte längre kan göra gällande sina anspråk individuellt. Domstolen har i detta avseende klargjort att en nationell bestämmelse som förpliktar den enskilde att väcka ny talan, eventuellt vid en annan domstol, om fastställande av lämplig sanktionsåtgärd för en överträdelse av unionsrätten, inte framstår som förenlig med effektivitetsprincipen, eftersom detta nödvändigtvis leder till att den enskilde drabbas av processuella olägenheter, bland annat med avseende på kostnader, varaktighet och bestämmelser om företrädande.

126. Mot bakgrund av det ovan anförda, och under förutsättning att de omständigheter som den hänskjutande domstolen har lagt till grund för sin bedömning är riktiga, innebär det i det nationella målet aktuella förbudet att det blir orimligt svårt att utöva rätten till full ersättning för en skada som orsakats av en kartell och att det därmed finns en icke försumbar risk för att rättighetshavarna inte utövar sina rättigheter. Förbudet strider alltså mot effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd.

127. Det återstår att fastställa huruvida förbudet ändå kan förenas med effektivitetsprincipen, med tanke på de syften som ligger till grund för detta förbud.

3) Den grundläggande principen för domstolssystemet

128. När nationella bestämmelser ska granskas mot bakgrund av effektivitetsprincipen finns det skäl att beakta de principer som ligger till grund för det berörda nationella rättssystemet, exempelvis skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och iakttagandet av förfarandets riktiga förlopp. Skyddet av en princip som ligger till grund för en medlemsstats domstolssystem innebär emellertid inte att medlemsstaten helt kan bortse från effektivitetsprincipen. Vad som ska granskas är däremot huruvida en nationell bestämmelse som strider mot denna princip kan vara berättigad för att skydda en sådan grundläggande princip för domstolssystemet. Domstolen har också angett att det under vissa omständigheter finns skäl att beakta situationens särdrag och föreliggande intressen för att åstadkomma en avvägning mellan ett krav som följer av en grundläggande princip för det berörda domstolssystemet och de följder som iakttagandet av principen får för tillämpningen av unionsrätten.

129. De avsteg från effektivitetsprincipen som måste göras till förmån för en princip som ligger till grund för det berörda domstolssystemet måste alltså uppfylla liknande villkor som de som ställs för begränsningar av de grundläggande rättigheterna. En begränsning i utövandet av en grundläggande rättighet ska nämligen, som anges ovan, vara förenlig med det väsentliga innehållet i denna rättighet. Begränsningen får endast göras om den är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

130. I det nu aktuella fallet finns det alltså anledning att undersöka huruvida det i det nationella målet aktuella förbudet kan motiveras av hänsyn till skyddet för dem som tjänsterna riktar sig till, med avseende på vilka följder det får för tillämpningen av unionsrätten och för dem som lidit skada till följd av överträdelser av konkurrensrätten.

131. Förbudet i fråga i det nationella målet tycks grunda sig på överväganden som rör skyddet för personer som kan lida skada av en överträdelse av konkurrensrätten. Förbudet är nämligen en följd av att det krav på erforderlig sakkunskap hos tillhandahållaren av juridiska tjänster som infördes för att skydda tjänstemottagaren mot okvalificerade juridiska tjänster, inte är uppfyllt. Förbudet syftar också till att undvika risken för en intressekonflikt som skulle kunna inverka negativt på tjänstemottagarnas ställning.

132. Den hänskjutande domstolen har visserligen inte uttalat sig i frågan, men det är inte uteslutet att skyddet för mottagare av juridiska tjänster är en princip som ligger till grund för det berörda nationella domstolssystemet. Syftet med ett sådant skydd tycks nämligen vara, i likhet med kravet på att den som företräder någon i en domstol i en medlemsstat ska vara behörig, att säkerställa iakttagandet av enskildas rätt till en rättvis rättegång och ett effektivt domstolsskydd.

133. Beslutet om hänskjutande ger intrycket att det förbud som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inträder automatiskt varje gång mekanismen för överlåtelse av fordringar används i syfte att väcka grupptalan om indrivning i fråga om konkurrensrätten. Även om några av parterna har angett att detta synsätt inte överensstämmer med nationell rättspraxis på området, ankommer det emellertid på den nationella domstolen att kontrollera huruvida detta förbud verkligen är automatiskt eller om det i stället vilar på en prövning av huruvida det föreligger en eventuell intressekonflikt eller bristande kompetens hos förvärvaren av rättigheter, med beaktande av den aktuella talans syfte och särdrag. I min fortsatta analys utgår jag från antagandet att förbudet inträder automatiskt. Beslutet om hänskjutande innehåller i själva verket bara allmänna påståenden. Sannolikheten att det föreligger en sådan intressekonflikt eller bristfällig kompetens hos den berörda förvärvaren av rättigheter nämns inte. Det finns inte heller något som tyder på att förvärvaren av rättigheter har möjlighet att lägga fram ytterligare bevisning och bestrida överlåtelsens ogiltighet.

134. Det framgår således av beslutet om hänskjutande att det förbud som är i fråga i det nationella målet under alla omständigheter innebär att möjligheten för den som lidit skada av en kartell att med hjälp av mekanismen för överlåtelse av fordringar utöva sina rättigheter enligt unionens rättsordning inte är mer än skenbar.

135. Under dessa omständigheter kan det i det nationella målet aktuella förbudet inte motiveras av kravet på iakttagande av enskildas rätt till en rättvis rättegång och ett effektivt domstolsskydd, med beaktande av vilka följder det får för tillämpningen av unionsrätten och för dem som lidit skada till följd av överträdelser av konkurrensrätten och den avgörande betydelse som den privata tillämpningen av konkurrensrätten har i unionens rättsordning.

136. Artikel 101 FEUF, artiklarna 2.4, 3.1 och 4 i direktiv 2014/104 och artikel 47 i stadgan ska alltså tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning av nationell rätt som i avsaknad av ett slutligt beslut i vilket det fastställs en överträdelse av konkurrensrätten, automatiskt innebär att rätten till full ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten inte får överlåtas av personer som utger sig för att vara skadelidande till en godkänd tillhandahållare av juridiska tjänster som agerar som förvaltare, så att denne kan göra gällande dessa rättigheter på ett samlat sätt, när det inte finns andra likvärdiga lagstadgade eller avtalsenliga möjligheter att slå samman skadeståndsfordringar, vilket får till följd att det skulle vara praktiskt taget omöjligt eller åtminstone orimligt svårt att väcka skadeståndstalan för mindre skador. Detta förbud kan inte motiveras av behovet av att iaktta enskildas rätt till en rättvis rättegång och ett effektivt domstolsskydd.

B. Den tredje tolkningsfrågan

137. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101 FEUF, direktiv 2014/104 och artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att den hänskjutande domstolen inte ska tillämpa de nationella bestämmelser som ligger till grund för förbudet mot en mekanism för överlåtelse av fordringar som inte är förenlig med effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd.

1. Huruvida begäran kan tas upp till sakprövning

138. Otto Fuchs och delstaten Nordrhein-Westfalen har bestritt att den tredje tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning. Dessa parter har i huvudsak gjort gällande att frågan, i strid med artikel 267 FEUF, inte rör unionsrättens tolkning, utan unionsrättens tillämpning på nationell nivå i ett enskilt fall och vilka slutsatser den nationella domstolen ska dra i fråga om det avgörande som ska meddelas.

139. Frågans lydelse kan nämligen ge intrycket att den avser tillämpningen av unionsrätten. Den nationella domstolen har emellertid ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 101 FEUF, direktiv 2014/104 och artikel 47 i stadgan, med beaktande av principen om unionsrättens företräde, gör det möjligt att inte tillämpa en nationell bestämmelse som inte är förenlig med unionsrätten. Frågan är inte utan intresse, eftersom de två första tolkningsfrågorna bland annat rör tolkningen av sekundärrätt och att det nationella målet rör en tvist mellan enskilda. Ännu viktigare är att denna fråga rör tolkningen av unionsrätten.

2. Prövning i sak

140. Mitt svar på den andra tolkningsfrågan är att förbudet i fråga i det nationella målet inte är förenligt med effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd, med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheter som den hänskjutande domstolen har redogjort för.

141. Den tredje tolkningsfrågan bygger visserligen på antagandet att de nationella bestämmelserna inte kan tolkas i överensstämmelse med unionsrätten, men den hänskjutande domstolen har inte förklarat varför det inte är möjligt att göra en nyanserad tolkning av RDG i det nu aktuella fallet. De nationella domstolarna är skyldiga att i största möjliga mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av den aktuella unionsrättsliga bestämmelsens ordalydelse och syfte, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att denna bestämmelse ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med bestämmelsens syfte.

142. Det är också riktigt att den andra frågan särskilt avser tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2014/104 och att det nationella målet rör en tvist mellan enskilda. I detta direktiv bekräftas emellertid endast den rätt till full ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten vilken garanteras genom artikel 101 FEUF. Förbudet i fråga i det nationella målet utgör således en regel för utövandet av en rättighet som följer av en bestämmelse som inte saknar direkt effekt.

143. Om den nationella domstolen inte anser sig kunna göra en tolkning av de bestämmelser som ligger till grund för förbudet i fråga i det nationella målet som är förenlig med effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd, måste den således bortse från dessa nationella bestämmelser och fastställa att överlåtelserna av fordringarna är giltiga.

144. Jag föreslår därför att den tredje frågan ska besvaras så, att artikel 101 FEUF, direktiv 2014/104 och artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att den nationella domstolen inte ska tillämpa de nationella bestämmelser som ligger till grund för förbudet i fråga i det nationella målet, vilket förbud strider mot effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd.

V. Förslag till avgörande

145. Med beaktande av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som Landgericht Dortmund (Regiondomstolen i Dortmund, Tyskland) har ställt för förhandsavgörande enligt följande: 1) Artikel 101 FEUF, artiklarna 2.4, 3.1 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser, samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning av nationell rätt som i avsaknad av ett slutligt beslut i vilket det fastställs en överträdelse av konkurrensrätten automatiskt innebär att rätten till full ersättning för en kartellskada inte får överlåtas av personer som påstår sig vara skadelidande till en godkänd tillhandahållare av juridiska tjänster som agerar som förvaltare, så att denne kan göra gällande dessa rättigheter på ett samlat sätt, när det inte finns andra likvärdiga lagstadgade eller avtalsenliga möjligheter att slå samman skadeståndsfordringar, vilket får till följd att det skulle vara praktiskt taget omöjligt eller åtminstone orimligt svårt att väcka skadeståndstalan för mindre skador. Detta förbud kan inte motiveras av behovet av att iaktta enskildas rätt till en rättvis rättegång och ett effektivt domstolsskydd. 2) Artikel 101 FEUF, direktiv 2014/104 och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den nationella domstolen inte ska tillämpa de nationella bestämmelser som ligger till grund för det i det nationella målet aktuella förbudet, vilket förbud strider mot effektivitetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd.

1 Originalspråk: franska.

2 Se, beträffande samma företeelse, förslaget till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2014:2443, punkt 29).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

4 BGBl. 2007 I, s. 2840.

5 BGBl. 2023 I, s. 1.

6 BGBl. I s. 1069.

7 Min kursivering.

8 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende hänvisat till EU-domstolens dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 26), dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 90 och 95), dom av den 12 december 2019, Otis Gesellschaft m.fl. ( C‑435/18, EU:C:2019:1069, punkt 22), och dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 33).

9 Se dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M. ( C‑597/19, EU:C:2021:492, punkt 77), och mitt förslag till avgörande i samma mål (C‑597/19, EU:C:2020:1063, punkt 88).

10 Dom av den 18 mars 2010 ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 63).

11 Se, senast, dom av den 27 juni 2024, Peigli ( C‑41/23, EU:C:2024:554, punkt 32).

12 Se ovan punkt 16.

13 Rådets förordning av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).

14 Se 32b § punkt 1 första meningen GWB.

15 Se 32b § punkt 1 tredje meningen GWB.

16 Se 32b § punkt 1 andra meningen GWB.

17 Se 32b § punkt 2 GWB.

18 Se dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa ( C‑441/07 P, EU:C:2010:377, punkt 48).

19 Se dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa ( C‑441/07 P, EU:C:2010:377, punkt 40).

20 Se dom av den 23 november 2017, Gasorba m.fl. ( C‑547/16, EU:C:2017:891, punkt 29).

21 Se Rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1), punkt 18.

22 Se Wrbka, S., ”European Consumer Protection Law: Quo Vadis? Thoughts on the Compensatory Collective Redress Debate”, i Wrbka, S., van Uytsel, S., och Siems, M. (dir.), Collective Actions. Enhancing access to Justice and Reconciling Multilayer Interests? Cambridge, Cambridge University Press, Cambridge, 2012, s. 43.

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2023, International Protection Appeals Tribunal m.fl. (Attentat au Pakistan) ( C‑756/21, EU:C:2023:523, punkterna 37 och 38).

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2018, Altiner och Ravn ( C‑230/17, EU:C:2018:497, punkt 23).

25 Dom av den 22 juni 2022 ( C‑267/20, EU:C:2022:494).

26 Nationella bestämmelser genom vilka de processuella bestämmelserna i direktiv 2014/104 införlivas är således tillämpliga på talan som väcks efter dagen för införlivandet. Medlemsstaterna hade alltså ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de, vid införlivandet av detta direktiv, skulle fastställa huruvida de nationella bestämmelser som syftade till att införliva direktivets processuella bestämmelser även skulle vara tillämpliga på en skadeståndstalan som väcktes efter den 26 december 2014 men före utgången av fristen för införlivande av direktivet. Se dom av den 12 januari 2023, RegioJet ( C‑57/21, EU:C:2023:6, punkt 45).

27 Se dom av den 16 februari 2023, Tráficos Manuel Ferrer ( C‑312/21, EU:C:2023:99, punkt 33).

28 Såsom framgår av skäl 4 i direktiv 2014/104 är rätten till ersättning för skada till följd av överträdelser av unionens konkurrensrätt inskriven i unionsrätten. I skälen 11 och 12 i direktivet anges att denna rätt garanteras i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och att direktivet bekräftar unionens regelverk vad gäller rätten till ersättning för skada som orsakats av överträdelser av unionens konkurrensrätt, enligt unionsrätten.

29 Se dom av den 16 februari 2023, Tráficos Manuel Ferrer ( C‑312/21, EU:C:2023:99, punkt 35).

30 Se ovan punkt 78.

31 Till exempel hänvisas till dom av den 22 september 2022, Vicente (Förfarande rörande advokatarvode) ( C‑335/21, EU:C:2022:720, punkterna 54 och 75).

32 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:45, punkt 23) och i målet Otis Gesellschaft m.fl. ( C‑435/18, EU:C:2019:651, punkt 44) samt förslaget till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:100, punkterna 40 och 41).

33 Se, analogt, dom av den 17 februari 2011, TeliaSonera Sverige ( C‑52/09, EU:C:2011:83, punkt 21).

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 27), och dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 42).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 29).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2016, VM Remonts m.fl. ( C‑542/14, EU:C:2016:578, punkt 21), och dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkterna 26–28).

37 Se rättspraxis som anges i fotnot 8.

38 I tysk rätt angavs följande i 33 § punkt 2 i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (lag om införande av civllagen), i dess lydelse efter ikraftträdandet, den 17 december 2009, av 1 § i Gesetz zur Anpassung der Vorschriften des Internationalen Privatrechts an die Verordnung (EG) Nr. 593/2008 (lag om anpassning av den internationella privaträtten till förordning [Rom I] av den 25 juni 2009 (BGBl. 2009 I, s. 1574): ”Den lag som reglerar den överförda fordran avgör huruvida den kan överföras, förhållandet mellan den nya fordringsägaren och gäldenären, villkoren för att göra gällande överföringen mot gäldenären och den befriande verkan av dess fullgörande.” Min kursivering.

39 Se artikel 11:302 i principerna för europeisk avtalsrätt (”Principles of European Contract Law”) och artikel III:5:109 i utkastet till gemensam referensram (”Draft Common Frame of Reference”). Se även von Bar, Ch., Clive, E., Schulte-Nölke, H., m.fl. (red.), Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR), Outline Edition, Sellier European Law Publishers, Munchen, 2009, s. 260. Dessa bestämmelser i modellregleringen av den europeiska privaträtten hänför sig i huvudsak till fordringar och rättigheter som i princip inte kan överlåtas.

40 Se dom av den 4 oktober 1979, Ireks-Arkady/EEG ( 238/78, EU:C:1979:226, punkt 5), och dom av den 1 mars 1983, DEKA Getreideprodukte/EEG ( 250/78, EU:C:1983:49, punkt 15). Se även förslaget till avgörande av generaladvokaten Mancini i målet DEKA Getreideprodukte/EEG ( 250/78, EU:C:1983:5, punkt 6).

41 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

42 Se dom av den 29 februari 2024, Eventmedia Soluciones ( C‑11/23, EU:C:2024:194, punkt 43).

43 Se dom av den 29 februari 2024, Eventmedia Soluciones ( C‑11/23, EU:C:2024:194, punkt 44).

44 Se ovan punkt 37.

45 Hänvisningen i fråga besvarar alltså en liknande fråga som domstolen analyserade i domen av den 17 juni 2021, M.I.C.M. ( C‑597/19, EU:C:2021:492, punkt 77), avseende ett annat direktiv. I den domen fann domstolen att en förvärvare av rättigheter kunde göra gällande de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrevs i det aktuella direktivet.

46 Min kursivering.

47 Se ovan punkt 96.

48 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 2020, s. 1).

49 Se artikel 3.5 i direktiv 2020/1828.

50 Se, för ett liknande resonemang, Rodger, B.J., Sousa Ferro, M., och Marcos, F., ”A Panacea for Competition Law Damages Actions in the EU? A Comparative View of the Implementation of the EU Antitrust Damages Directive in Sixteen Member States”, Maastricht Journal of European and Comparative Law, 2019, vol. 26, nr 4, s. 502 och 503. Enligt artikel 2.1 i direktiv 2020/1828 avser det endast grupptalan som väcks med anledning av överträdelser som skadar eller kan skada konsumenternas kollektiva intressen. Direktivet avser dessutom endast överträdelser av de unionsrättsliga bestämmelser som anges i bilaga I till direktivet, där artikel 101 FEUF inte finns med.

51 Se ovan punkt 96.

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Åsidosättande av unionsrätten från lagstiftarens sida) ( C‑278/20, EU:C:2022:503, punkt 33).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, DEB ( C‑279/09, EU:C:2010:811, punkt 40), i vilken domstolen påpekade att rätten till ett effektivt rättsmedel inför domstol, som föreskrivs i artikel 47 i stadgan, ingår i avdelning VI i stadgan, om rättvisa, där andra processuella principer är inskrivna.

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Volvo (Stämningsansökan riktad till huvudkontoret för svarandens dotterbolag) ( C‑632/22, EU:C:2024:601, punkt 54).

55 Se dom av den 20 februari 2024, X (Avsaknad av skäl för uppsägning) ( C‑715/20, EU:C:2024:139, punkt 78).

56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

57 Se ovan punkt 40.

58 Se dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 29).

59 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2020, Delfly ( C‑356/19, EU:C:2020:633, punkt 33), i vilken domstolen fann att bestämmelser om omräkning av euron till en nationell valuta omfattades av medlemsstaternas processuella autonomi och måste vara förenliga med principerna om likvärdighet och effektivitet.

60 Se ovan punkt 114.

61 Se ovan punkterna 68–70.

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 68).

63 Se ovan punkt 29.

64 Se dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López ( C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 63).

65 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting-04 ( C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 48).

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub ( C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 28).

67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2021, X (Véhicules-citernes GPL) ( C‑120/19, EU:C:2021:398, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

68 Se ovan punkt 115.

69 Se, analogt, dom av den 4 oktober 2012, Byankov ( C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 78).

70 Se ovan punkt 29.

71 Se, beträffande det obligatoriska juridiska företrädandet och dess syften, förslaget till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Lancôme/harmoniseringskontoret ( C‑408/08 P, EU:C:2009:634, punkt 48).

72 Se ovan punkt 89.

73 Se, senast, dom av den 11 juli 2024, Plamaro ( C‑196/23, EU:C:2024:596, punkt 42).

74 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2024, Em akaunt BG ( C‑438/22, EU:C:2024:71, punkt 37).

75 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 70–72).