Förslag till avgörande av generaladvokat Collins – Mål C‑292/23 Europeiska åklagarmyndigheten (rättslig prövning av processuella beslut)

Inledning

1. För att bekämpa brott som skadar Europeiska unionens ekonomiska intressen inrättades, genom förordning 2017/1939, Europeiska åklagarmyndigheten (nedan kallad Eppo), som ett ”oberoende” och ”odelbart unionsorgan som verkar som en enda myndighet med en decentraliserad struktur”. Eppo verkar på två nivåer: ett centralt åklagarkontor med säte i Luxemburg och en decentraliserad nivå med europeiska delegerade åklagare som är integrerade i medlemsstaternas rättssystem. Europeiska delegerade åklagare är både en del av Eppo och agerar på dess vägnar, samtidigt som de, på operativ nivå, är integrerade i sina respektive nationella lagföringsstrukturer. De är ansvariga för att genomföra utredningar, lagföra brott och väcka åtal. De utövar såväl befogenheter som de tillerkänns direkt genom Eppo-förordningen som befogenheter i egenskap av nationella åklagare.

2. Eppo fullgör inte bara sin uppgift i nära samarbete med medlemsstaternas nationella myndigheter, utan förlitar sig därvid till stor del på nationell lagstiftning. Enligt artikel 5.3 reglerar Eppo-förordningen ”[u]tredningar och lagföring på Europeiska åklagarmyndighetens vägnar” och nationell lagstiftning är tillämplig för det fall en fråga inte tas upp i den. I Eppo-förordningen föreskrivs vidare att den nationella lagstiftningen i princip är den som är tillämplig för den handläggande europeiska delegerade åklagaren. I många av Eppo-förordningens bestämmelser, särskilt de av processrättslig karaktär, hänvisas till nationell lagstiftning för att fastställa under vilka villkor och förfaranden som bestämmelserna är tillämpliga.

3. I förevarande begäran om förhandsavgörande, från Juzgado Central de Instrucción no 6 de la Audiencia Nacional (Centrala förundersökningsdomstolen nr 6, vid Nationella specialdomstolen, Spanien), som fungerar som ”Juez de Garantías”, det vill säga den domare som garanterar parternas rättigheter (nedan kallad garantidomare), har domstolen, för första gången, blivit ombedd att tolka artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Genom denna bestämmelse tillerkänns nationella domstolar behörighet att pröva om Eppos processuella beslut, som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, är lagenliga. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida nationell lagstiftning, enligt vilken förhindras direkt domstolsprövning av europeisk delegerad åklagares beslut att kalla vittnen, är förenlig med den bestämmelsen samt unionsrättens principer om likvärdighet och effektivitet.

Tillämpliga bestämmelser

Unionslagstiftning – Eppo-förordningen

4. I skälen 86–89 i Eppo-förordningen anges följande, i den mån det tycks vara relevant för begäran:

(”(86) Enligt artikel 86.3 i EUF-fördraget ska unionens lagstiftare fastställa regler för domstolskontroll (i denna förordning kallat rättslig prövning) av de processuella åtgärder som Europeiska åklagarmyndigheten beslutar om när den utövar sin verksamhet. Denna behörighet som beviljas unionslagstiftaren avspeglar också den särskilda karaktären hos Europeiska åklagarmyndighetens uppgifter och struktur, som skiljer sig från alla andra unionsorgan och unionsbyråer och kräver särskilda regler för rättslig prövning.

(87) Enligt artikel 86.2 i EUF-fördraget ska Europeiska åklagarmyndigheten föra talan vid medlemsstaternas behöriga domstolar. De åtgärder som vidtas av Europeiska åklagarmyndigheten under dess utredningar har ett nära samband med det åtal som kan väckas till följd av utredningen och påverkar därigenom medlemsstaternas rättsordningar. I många fall kommer åtgärderna att vidtas av nationella brottsbekämpande myndigheter som agerar enligt Europeiska åklagarmyndighetens instruktioner, i vissa fall efter att ha fått tillstånd från en nationell domstol. Det är därför lämpligt att anse att sådana processuella beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man bör kunna bli föremål för prövning vid de behöriga nationella domstolarna i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt. Detta bör säkerställa att sådana processuella beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som antas före åtalet och som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man (en kategori som omfattar den misstänkte, brottsoffret och andra berörda parter vars rättigheter kan påverkas negativt av dessa beslut) kan bli föremål för nationella domstolars rättsliga prövning. … En talan vid behöriga nationella domstolar för Europeiska åklagarmyndighetens underlåtenhet att agera är en talan avseende processuella beslut som Europeiska åklagarmyndigheten har en rättslig förpliktelse att anta och som är avsedd att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Om det i den nationella lagstiftningen föreskrivs rättslig prövning för processuella beslut som inte är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man eller för rättsliga åtgärder som gäller annan underlåtenhet att agera, bör denna förordning inte tolkas som att den påverkar sådana rättsliga bestämmelser. Dessutom bör medlemsstaterna inte vara skyldiga att föreskriva att processuella beslut som inte är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, t.ex. tillsättande av experter eller ersättning för kostnader för vittnen, kan bli föremål för rättslig prövning vid behöriga nationella domstolar. Slutligen påverkar denna förordning inte de nationella behöriga domstolarnas befogenheter.

(88) Huruvida processuella beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man är lagenliga bör kunna bli föremål för rättslig prövning vid nationella domstolar. I detta avseende bör möjligheter till överklagande säkerställas i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i EU-fördraget. Vidare får, såsom framhållits i Europeiska unionens domstols rättspraxis, de nationella processuella regler som reglerar talan om det skydd av subjektiva rättigheter som unionsrätten ger inte vara mindre förmånliga än de som reglerar liknande inhemsk talan (likvärdighetsprincipen) eller göra att det blir praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som unionsrätten ger (principen om ändamålsenlig verkan) Nationella domstolar får vid sin prövning av sådana besluts lagenlighet utgå från unionsrätten, bland annat denna förordning, och nationell lagstiftning, som är tillämplig i den mån en fråga inte tas upp i denna förordning. Såsom framhållits i Europeiska unionens domstols rättspraxis bör nationella domstolar alltid hänskjuta frågor för förhandsavgöranden till Europeiska unionens domstol när de hyser tvivel om huruvida sådana beslut är giltiga i förhållande till unionsrätten.

…

(89) Bestämmelsen i denna förordning om rättslig prövning innebär inte någon ändring av Europeiska unionens domstols behörighet att pröva sådana administrativa beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, dvs. beslut som inte fattas under utövandet av dess verksamhet med att utreda, lagföra eller väcka talan. Denna förordning påverkar inte heller vare sig möjligheten för en av Europeiska unionens medlemsstater, Europaparlamentet, rådet eller kommissionen att i enlighet med artikel 263 andra stycket i EUF-fördraget väcka talan om ogiltigförklaring, artikel 265 första stycket i EUF-fördraget eller överträdelseförfaranden inom ramen för artiklarna 258 och 259 i EUF-fördraget.”

5. I artikel 30 i Eppo-förordningen anges följande under rubriken ”utredningsåtgärder och andra åtgärder”:

”1. Åtminstone i de fall där det brott som utreds är belagt med en maximal påföljd på minst fyra års fängelse ska medlemsstaterna säkerställa att de europeiska delegerade åklagarna har rätt att begära eller beordra följande utredningsåtgärder:

a) Genomsökning av lokaler, tomter, transportmedel, privata bostäder, kläder och annan personlig egendom eller datasystem….

b) Erhållande av relevanta föremål eller handlingar….

c) Erhållande av lagrade krypterade eller dekrypterade datauppgifter….

d) Frysning av hjälpmedel eller vinning av brott….

e) Avlyssning av elektronisk kommunikation….

f) Spårning av ett föremål med elektroniska metoder….

…

4. De europeiska delegerade åklagarna [har] rätt att utöver de åtgärder som avses i punkt 1 begära eller beordra alla andra åtgärder i deras medlemsstater som är tillgängliga för åklagare enligt nationell lagstiftning i liknande nationella ärenden.

5. De europeiska delegerade åklagarna får bara beordra de åtgärder som avses i punkterna 1 och 4 när det finns rimliga skäl att anta att de särskilda åtgärderna i fråga kan rendera information eller bevismaterial som är till nytta för utredningen och när det inte finns någon mindre ingripande åtgärd med vilken de skulle kunna uppnå samma mål. Förfarandena och metoderna för att vidta åtgärderna ska styras av tillämplig nationell lagstiftning.”

6. I artikel 41 i Eppo-förordningen, under rubriken ”Misstänktas och tilltalades rättigheter”, anges följande:

”1. Europeiska åklagarmyndigheten ska bedriva sin verksamhet i fullständig överensstämmelse med de rättigheter som fastställs för misstänkta och tilltalade i stadgan, inbegripet rätten till en opartisk domstol och rätten till försvar.

2. Misstänkta eller tilltalade vid Europeiska åklagarmyndighetens straffrättsliga förfaranden ska åtminstone åtnjuta de processuella rättigheter som fastställs i unionslagstiftningen, inklusive direktiv om misstänktas och tilltalades rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, så som de införlivats genom nationell lagstiftning, såsom

a) rätt till tolkning och översättning, i enlighet med direktiv 2010/64/EU,

b) rätt till information och tillgång till material rörande ärendet, i enlighet med direktiv 2013/13/EU,

c) rätt till tillgång till försvarare och rätt att kontakta tredje parter och få en tredje part underrättad vid frihetsberövande, i enlighet med direktiv 2013/48/EU,

d) rätt att tiga och rätt till oskuldspresumtion, i enlighet med direktiv (EU) 2016/343,

e) rätt till rättshjälp, i enlighet med direktiv (EU) 2016/1919.

3. Utan att det påverkar de rättigheter som avses i detta kapitel ska misstänkta, tilltalade och andra personer som berörs av Europeiska åklagarmyndighetens ärenden åtnjuta samtliga processuella rättigheter som de i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning har tillgång till, inbegripet möjligheten att lägga fram bevisning, begära att experter utses eller att expertgranskning sker och att vittnen hörs samt att begära att Europeiska åklagarmyndigheten utverkar dessa åtgärder på försvarets vägnar.”

7. I artikel 42 i Eppo-förordningen, under rubriken ”Rättslig prövning”, föreskrivs följande:

”1. Processuella beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man ska kunna bli föremål för prövning vid de behöriga nationella domstolarna i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt. Detsamma gäller för Europeiska åklagarmyndighetens underlåtenhet att anta processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man och som den inom ramen för denna förordning hade en lagstadgad skyldighet att anta.

2. Europeiska unionens domstol ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden i enlighet med artikel 267 i EUF-fördraget om

a) giltigheten av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut i den mån en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat direkt på grundval av unionsrätten,

b) tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten, inklusive denna förordning,

…

3. Med avvikelse från punkt 1 i denna artikel ska Europeiska åklagarmyndighetens beslut att avskriva ett ärende, i den mån de bestrids direkt på grundval av unionsrätten, kunna bli föremål för prövning vid Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 263 fjärde stycket i EUF-fördraget.

…

8. Denna artikel påverkar inte rättslig prövning vid Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 263 fjärde stycket i EUF-fördraget av sådana beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som påverkar registrerades rättigheter inom ramen för kapitel VIII och av Europeiska åklagarmyndighetens beslut som inte är processuella beslut, t.ex. Europeiska åklagarmyndighetens beslut om allmänhetens rätt till tillgång till handlingar, beslut om avsättning av europeiska delegerade åklagare som antagits i enlighet med artikel 17.3 i denna förordning eller andra administrativa beslut.”

Spansk lagstiftning

8. I artikel 42.1 och 42.3 i Ley Orgánica 9/2021 de aplicación del Reglamento (UE) 2017/1939 del Consejo, de 12 de octubre de 2017, por el que se establece una cooperación reforzada para la creación de la Fiscalía Europea (lag 9/2021 av den 1 juli 2021 om tillämpning av [Eppo-förordningen]) (nedan kallad lag 9/2021), under rubriken ”De europeiska delegerade åklagarnas utredningsbefogenheter”, föreskrivs följande:

”1. De europeiska delegerade åklagarna ska, i enlighet med bestämmelserna i [lag 9/2021], [Eppo-förordningen] och de bestämmelser som fastställs i dess rättegångsregler, leda utredningen genom att beordra att alla steg i utredningen genomförs och att de interimistiska skyddsåtgärder som anges i Ley de Enjuiciamiento Criminal [(straffprocesslagen)] vidtas, förutom de som är förbehållna domstolarna enligt konstitutionen och andra rättsregler, vilka måste godkännas av garantidomaren.

…

3. Utredningen ska vidtas i enlighet med bestämmelserna i straffprocesslagen, förutom i särskilda fall som uttryckligen anges i [lag 9/2021].”

9. Artikel 43 i lag 9/2021, under rubriken ”Vittnesförhör”, har följande ordalydelse:

”1. Den europeiska delegerade åklagaren får kalla och höra varje person som känner till fakta eller omständigheter som är relevanta för utredningen av ett brott och för fastställande av vem som är har begått det, eller som kan tillhandahålla användbara uppgifter för detta ändamål.

Förutom de som är undantagna från plikten att infinna sig och vittna i den muntliga delen av domstolsförhandlingarna, är varje person, som har kallats av den europeiska delegerade åklagaren, skyldig att infinna sig och vittna om allt som han eller hon känner till om det som han eller hon blir tillfrågad om.

2. Vittnesmålet ska tas upp på det sätt som föreskrivs i straffprocesslagen.

Parterna får, genom sina advokater, närvara när vittnet lämnar vittnesmål, i vilket fall de, när vittnesmålet har lämnats, ska beredas tillfälle att be vittnet göra de förtydliganden som de anser vara nödvändiga.”

10. I artikel 90 i lag 9/2021, under rubriken ”Mål”, föreskrivs följande:

”De beslut som fattas av den europeiska delegerade åklagaren under utredningsförfarandet får endast överklagas till garantidomaren i de fall som uttryckligen anges i [lag 9/2021].”

11. Enligt lag 9/2021 får försvaret överklaga följande beslut av den europeiska delegerade åklagaren: beslut att väcka åtal, beslut att avslå en begäran från personen under utredning om att han eller hon ska höras igen, beslut att inte genomföra utredningsåtgärder som har ansökts om vid den europeiska delegerade åklagaren, beslut att avslå en begäran om att ta med inlämnade handlingar och rapporter i ärendeakten, beslut att avslå en begäran om deltagande av en sakkunnig, som har utsetts av försvaret, för att avge ett utlåtande gällande det sakkunskapsområde som den sakkunnige har gått med på att behandla, beslut att avslå en begäran om att jäva ut en sakkunnig, beslut om interimistiska skyddsåtgärder, beslut om häktning, och beslut att återuppta utredningen.

12. I artikel 91 i lag 9/2021 beskrivs de processuella åtgärder som ska vidtas vid överklagande av sådana beslut.

13. I artikel 311 första och andra stycket i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Den utredande domaren ska utföra alla utredningsåtgärder som föreslås av Åklagarmyndigheten eller av någon part i förfarandet, om han eller hon inte anser att de är onödiga eller skadliga.

Ett beslut att avslå en begäran om att vidta vissa utredningsåtgärder kan överklagas. Överklagandet kommer omedelbart och utan uppskov att tas upp och hänskjutas till den behöriga domstolen.”

Bakgrund, målet, hänskjutna frågor och förfarandet vid domstolen

14. I.R.O. och F.J.L.R. var ordförande i en stiftelse, som hade inrättats enligt spansk lag och som fick bidrag för att genomföra ett projekt som var finansierat genom EU-medel. Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) informerade Fiscalía de área de Getafe-Leganés (Åklagarmyndigheten, Getafe-Leganés, Spanien) om att direkta personalkostnader för två forskare, nämligen Y.C. och I.M.B., som stiftelsen hade anställt för att genomföra projektet och hade begärt anslag för, var otillräckligt styrkta. Fiscalía de área de Getafe-Leganés (Åklagarmyndigheten, Getafe-Leganés) väckte talan inför Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 1 de Getafe (Förstainstans- och förundersökningsdomstolen nr. 1 i Getafe, Spanien) och gjorde gällande att ett bidragsbrott hade begåtts. Den 20 april 2021 inledde den domstolen en förundersökning avseende I.R.O.

15. Den 21 maj 2021 höll Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 1 de Getafe (Förstainstans- och förundersökningsdomstolen nr. 1 i Getafe), inom ramen för denna förundersökning, ett förhör med I.R.O., i egenskap av en ”investigado” (person under utredning). I.R.O. utövade sin rätt att tiga. Den 2 juli 2021 höll domstolen ett vittnesförhör med Y.C.

16. Den 12 augusti 2021 förklarade Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 1 de Getafe (Förstainstans- och förundersökningsdomstolen nr. 1 i Getafe) att den saknade behörighet och att det är Eppo som är behörig. Den 21 september 2021 överlämnade Eppo målet till de behöriga nationella myndigheterna. Eppo informerade den domstolen om sitt beslut att inte ta upp målet.

17. Genom beslut av den 9 juni 2022 fastställde Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) att Eppo var behörig att genomföra förundersökningen, som svar på en behörighetsfråga från Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 1 de Getafe (Förstainstans- och förundersökningsdomstolen nr. 1 i Getafe). Genom beslut av den 26 juli 2022 utövade de handläggande europeiska delegerade åklagarna rätten att ta upp målet och inledde den utredningen som ligger till grund för denna begäran om förhandsavgörande.

18. Genom beslut av den 27 juli 2022 och i egenskap av garantidomare, inledde den hänskjutande domstolen, Juzgado Central de Instrucción no 6 de la Audiencia National (Centrala förundersökningsdomstolen nr 6, vid Nationella specialdomstolen), garantiförfarandet.

19. De handläggande europeiska delegerade åklagarna kallade, genom beslut av den 22 augusti 2022 respektive den 25 oktober 2022, I.R.O. och F.J.L.R. att inställa sig vid ”Primera comparecencia para el traslado de cargos” (första sammanträdet för förmedling av fakta och bevis), i enlighet med artikel 27 i lag 9/2021, i syfte att informera dem om att de utreddes för bidragsbrott och urkundsförfalskning. I.R.O. hördes den 5 oktober 2022 och F.J.L.R. hördes den 15 december 2022.

20. Genom beslut av den 2 februari 2023, som antogs i enlighet med artikel 43 i lag 9/2021, kallade de handläggande europeiska delegerade åklagarna Y.C. och I.M.B. till vittnesförhör. Den 7 februari 2023, med stöd av artikel 90 i lag 9/2021, överklagade ombuden för I.R.O. och F.J.L.R beslutet att kalla Y.C. till vittnesförhör vid Eppo. De gjorde gällande att utredningsåtgärden varken var relevant, nödvändig eller användbar, eftersom Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 1 de Getafe (Förstainstans- och förundersökningsdomstolen nr. 1 i Getafe) redan hade hört Y.C. som vittne. Den 8 februari 2023 inkom överklagandet till den hänskjutande domstolen. Den 23 februari 2023 yttrade sig de handläggande europeiska delegerade åklagarna skriftligen över överklagandet. De handläggande europeiska delegerade åklagarna och ombuden för I.R.O. och F.J.L.R. yttrade sig, den 22 respektive den 23 mars 2023, om möjligheten för den hänskjutande domstolen att begära ett förhandsavgörande.

21. Den hänskjutande domstolen har begärt att domstolen ska ge den vägledning om tolkningen av unionsrätten, för att den ska kunna bedöma vilka effekter Eppo-förordningen har på lag 9/2021, såvitt avser garantidomarens behörighet att pröva vissa av de europeiska delegerade åklagarnas processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Den har noterat att rättslig prövning av en kategori av de europeiska delegerade åklagarnas processuella beslut, enligt artikel 42 och 43 i lag 9/2021, jämförda med artikel 90 i samma lag, uttryckligen måste godkännas. Eftersom kallelser av vittnen inte förekommer i denna kategori kan beslutet av den 2 februari 2023 inte överklagas till garantidomaren.

22. Den hänskjutande domstolen har noterat att Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, enligt artikel 42 i Eppo-förordningen, måste kunna bli föremål för rättslig prövning. Den hänskjutande domstolen anser att beslutet av den 2 februari 2023 är ett sådant processuellt beslut. Först har den gjort gällande att beslutet har en direkt inverkan på Y.C:s och I.M.B:s rätt till fri rörlighet och frihet, som tillerkänns dem genom artikel 6 i stadgan, eftersom de kommer att vara förpliktigade enligt lag att infinna sig på den plats och på den tid som anges i kallelsen. Beslutet kan också kränka Y.C:s och I.M.B:s rätt till försvar, i strid med artikel 49 i stadgan, i den mån de kommer att vara skyldiga att uppge allt som de har kännedom om och lämna sanningsenliga uppgifter, i de fall vittnen inte biträds av ombud när de avger vittnesmål enligt spansk processrätt. I förevarande fall är kränkningen av rätten till försvar så mycket allvarligare eftersom det finns ”skäl att anta” att deras vittnesmål kan bevisa deras egen medverkan i de brott som utreds. Möjligheten, som den handläggande europeiska delegerade åklagaren har hänvisat till i sitt yttrande av den 22 mars 2023, för tilltalade att, enligt artikel 29 i lag 9/2021, under rättegången yrka ogiltigförklaring av processuellt beslut på grund av att det första sammanträdet för förmedling av fakta och bevis har hållits för sent, är en exceptionell invändning. Av bland annat rättssäkerhetsskäl är det inte önskvärt att en person kan tvingas åberopa en sådan grund i ett sent skede av ett straffrättsligt förfarande. Den hänskjutande domstolen har vidare gjort gällande att kallelser av vittnen påverkar I.R.O:s och F.J.L.R:s rättsliga ställning. Att på nytt kalla Y.C. att vittna kränker deras rätt att få sin sak prövad inom rimlig tid. Y.C:s och I.M.B:s vittnesmål skulle också kunna göra det möjligt för de europeiska delegerade åklagarna att samla in bevis, till nackdel för I.R.O. och F.J.L.R., som kan komma att användas mot dem i det straffrättsliga förfarandet.

23. Mot bakgrund av det ovanstående anser den hänskjutande domstolen att den omständigheten att det inte är möjligt att överklaga beslutet av den 2 februari 2023 skulle kunna inskränka åtnjutandet av en individuell rättighet som härrör från unionsrätten och att en sådan inskränkning inte är tillåten med hänsyn till likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

24. Vad gäller likvärdighetsprincipen har den hänskjutande domstolen noterat att en Juez de Instrucción (förundersökningsdomaren), ”motsvarigheten” till en europeisk delegerad åklagare, som har till uppgift att utreda de anklagelser som är föremål för Eppos processer, skulle efterkomma förfarandet för ”Diligencias Previas” (förundersökning) eftersom ett straff på högst fem års fängelse kan dömas ut vid fällande dom för de aktuella brotten. Enligt artikel 766 i straffprocesslagen får åtgärder, som de utredande domarna beslutar om inom ramen för en förundersökning, överklagas till den domare som fattade beslutet och, därefter, till en högre instans.

25. Den hänskjutande domstolen har noterat att de handläggande europeiska delegerade åklagarna, i sitt yttrande av den 22 mars 2023, har gjort gällande att beslut om att vidta sådana utredningsåtgärder som begärs av parterna under ”Procedimiento Sumario Ordinario” (förfaranden avseende brott som kan föranleda ett fängelsestraff om mer än fem år), inte kan överklagas enligt artikel 311 i straffprocesslagen. De europeiska delegerade åklagarna åberopar, i detta sammanhang, rättspraxis, enligt vilken tillämpningsområdet för denna bestämmelse utsträcks till att omfatta förundersökningar. Den hänskjutande domstolen har konstaterat att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte har bekräftat denna rättspraxis. Den har inte heller enhälligt tillämpats eller gett upphov till några lagändringar.

26. Den hänskjutande domstolen hyser betänkligheter såvitt avser tillämpningen av likvärdighetsprincipen, eftersom någon rättslig prövning av europeiska delegerade åklagares beslut att kalla vittnen inte är möjlig enligt lag 9/2021, medan möjligheten att enligt straffprocesslagen överklaga beslut, som utredningsdomaren har antagit för att beordra eller avslå utredningsåtgärder, inte är begränsad till vissa kategorier.

27. Vad gäller effektivitetsprincipen har den hänskjutande domstolen påpekat att rätten att väcka talan mot Eppos processuella beslut, som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, direkt kan härledas från artikel 42 i Eppo-förordningen. Denna möjlighet är ett uttryck för både den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till försvar, vilka stadfästs i artikel 47 och 48 i stadgan. En restriktiv tolkning av garantidomarens överprövningsbehörighet enligt artikel 90 i lag 9/2021, utgör således ett hinder för åtnjutandet av de grundläggande rättigheterna som tillerkänns medborgarna enligt Eppo-förordningen.

28. Under dessa omständigheter beslutade Juzgado Central de Instrucción no 6 de la Audiencia Nacional (Centrala förundersökningsdomstolen nr 6, vid Nationella specialdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”(1) Ska artikel 42.1 i [Eppo-förordningen] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som artikel 90 i lag 9/2021 …, enligt vilken det inte går att överklaga ett sådant processuellt beslut av [Eppo], vilket får rättsverkan i förhållande till tredje man (på så sätt som beskrivits), som den europeiska delegerade åklagarens beslut av den 2 februari 2023 att kalla vittnen?

2) Ska artiklarna 6 och 48 i [stadgan] samt artikel 7 i [Europaparlamentet och rådets] direktiv (EU) 2016/343 [av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65 2016, s. 1)] tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som artikel 90, jämförd med artiklarna 42.1, 42.3 och 43 i lag 9/2021 […], enligt vilken det inte går att överklaga ett sådant processuellt beslut av [Eppo] som den europeiska delegerade åklagarens beslut att som vittne kalla en tredje part, med avseende på vilken det föreligger skälig misstanke om att vederbörande har medverkat i det brott som utreds?

3) Ska artikel 19.1 FEU andra stycket och artikel 86.3 FEUF tolkas så, att de utgör hinder för ett sådant system för domstolsprövning som det som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i lag 9/2021 med avseende på beslut som europeiska delegerade åklagare antar med stöd av artiklarna 42.1 och 43 i lag 9/2021, vilket innebär att en åtgärd som beslutats av den europeiska delegerade åklagaren när denne utövar sina undersökningsbefogenheter inte kan överklagas, och som inte på något sätt är likvärdigt med de nationella processuella bestämmelserna om överklaganden av beslut som utredningsdomare har fattat när de utövar sina utredningsbefogenheter?

4) Ska artikel 2 FEU, där de rättsstatliga värden som unionen ska bygga på anges, jämförd med den rätt till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång som föreskrivs i artikel 47 i [stadgan] samt med den effektivitetsprincip som förskrivs i artikel 19.1 andra stycket FEU, tolkas så, att den utgör hinder för ett sådant system för domstolsprövning av europeiska delegerade åklagares beslut som innebär att dessa beslut endast kan överklagas i ett begränsat antal fall, såsom föreskrivs i den spanska lagstiftningen i artiklarna 90 och 91 i lag 9/2021?”

29. I.R.O. och F.J.L.R. samt Eppo, den franska, den italienska, den nederländska och den spanska regeringen har lämnat skriftliga yttranden. Samma parter, förutom den italienska regeringen, har yttrat sig muntligen vid förhandlingen den 10 september 2024 och har då svarat på frågor från domstolen.

Bedömning

Huruvida den andra frågan kan tas upp till sakprövning

30. Eppo, den franska, den nederländska och den spanska regeringen samt kommissionen har gjort gällande att den andra frågan inte kan tas upp till sakprövning eftersom den är rent hypotetisk och eftersom inget svar på den frågan skulle kunna vara relevant betydelse för avgörandet av målet vid den nationella domstolen. Skälet för detta är att målet vid den nationella domstolen rör personer under utredning vilka överklagar europeiska delegerade åklagares beslut att kalla tredje man som vittnen medan den andra frågan rör möjligheten för vittnena själva att överklaga detta beslut.

31. Enligt fast rättspraxis ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken talan har väckts och vilken har ansvaret för det efterföljande rättsliga avgörandet, att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet, bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som den ställer. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande om de frågor som har ställts avser tolkningen av unionsrätten. Härav följer att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. Domstolen får endast underlåta att besvara en fråga som har ställts av en nationell domstol i en begäran om förhandsavgörande om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de faktiska omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen, om frågorna är hypotetiska eller om domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den.

32. Det framgår tydligt av texten i den andra frågan, av de unionsrättsliga bestämmelserna som den hänvisar till och av förklaringarna i beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i om personer som har kallats till vittnesförhör, genom ett beslut av en europeisk delegerad åklagare, kan angripa beslutet rättsligt. Vittnena som kallades, nämligen Y.C. och I.M.B., har inte motsatt sig giltigheten av beslutet av den 2 februari 2023. Det är personerna under utredning, närmare bestämt, I.R.O och F.J.L.R, som har väckt talan om ogiltigförklaring av det beslutet vid den nationella domstolen. Under dessa förhållanden är det, enligt min mening, uppenbart att ett svar på den andra frågan inte kan bli relevant för avgörandet av målet vid den nationella domstolen och att frågan är hypotetisk. Med tillämpning av den rättspraxis som anges i punkt 31 i detta förslag till avgörande, föreslår jag att domstolen avvisar begäran, såvitt avser denna fråga.

Gemensamt övervägande och omformulering av den första, den tredje och den fjärde frågan

33. Kommissionen har föreslagit att domstolen ska pröva den första, den tredje och den fjärde frågan tillsammans. Jag instämmer med det förslaget, eftersom svaret på dessa frågor avser tolkningen av artikel 42.1 i Eppo-förordningen.

34. Jag anser dessutom att dessa tre frågor bör omformuleras på så sätt att den hänskjutande domstolen ska anse vilja få klarhet i huruvida artikel 42.1 i Eppo-förordningen, jämförd med artikel 47 i stadgan, artikel 19.2 andra stycket FEU samt likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken personer under utredning, inom ramen för en förundersökning gällande dessa personer, inte får överklaga ett beslut av den handläggande europeiska delegerade åklagaren att kalla tredje man till vittnesförhör, direkt inför behörig nationell domstol.

35. Av följande skäl föreslår jag denna omformulering. Tvisten i målet vid den nationella domstolen uppkom, som jag noterar i punkten 32 i detta förslag till avgörande, genom att personer under utredning väckte talan mot ett beslut av de handläggande europeiska delegerade åklagarna att kalla tredje man till vittnesförhör. De bestämmelser som den fjärde frågan hänvisar till, nämligen artikel 2 FEU, artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, kan beaktas vid prövningen av den omformulerade frågan, eftersom syftet med artikel 42.1 i Eppo-förordningen är att de ska tillämpas på Eppos processuella beslut. Domstolen får, mot bakgrund av hänvisningen till både artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, avstå från att beakta till artikel 2 FEU. Det framgår tydligt av grunden för beslutet om hänskjutande att den tredje frågan ger upphov till frågan om hur medlemsstaternas processuella oberoende begränsas av likvärdighetsprincipen, varför den frågan ingår i den föreslagna omformuleringen. Som närmare framgår av punkt 55 i detta förslag till avgörande, förefaller beslutet om hänskjutande bygga på antagandet att ett sådant processuellt beslut som beslutet av den 2 februari 2023 ska kunna överklagas direkt till en behörig nationell domstol, enligt artikel 42.1 i Eppo-förordningen.

Prövning i sak

36. Eppo-förordningen har införlivats med den spanska rättsordningen genom lag 9/2021, vilket framgår av artikel 1 i samma lag. Genom lagen infördes ett nytt processuellt system genom vilket europeiska delegerade åklagare ska utreda och lagföra brott som har en inverkan på Europeiska unionens ekonomiska intressen, medan en nationell myndighet, vilken fungerar som en oberoende tredje part, ska säkerställa de grundläggande rättigheter som personer under utredning har. Den myndighet som ska inrättas inom den behöriga domstolen, som ett ”organ som inte är inblandat i processföringen, men som icke desto mindre ansvarar för den laglighetsprövning som uttryckligen anges i [lag 9/2021]”, är garantidomaren.

37. Enligt min mening är det uppenbart att medlemsstaterna, genom artikel 42.1 i Eppo-förordningen, åläggs att tillhandahålla en effektiv rättslig prövning av Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Utöver villkoren i skäl 88 i Eppo-förordningen, som redogörs för i punkt 4 i detta förslag till avgörande, är effektivt domstolsskydd av enskildas rättigheter en allmän unionsrättslig princip, som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Denna princip kommer till uttryck i artiklarna 6 och 13 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som ratificerades i Rom den 4 november 1950. Principen har stadfästs i artikel 47 i stadgan, varför den artikeln i förevarande fall ska beaktas vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU. Medlemsstaterna ska även säkerställa att rätten till ett effektivt rättsmedel, som kommer till uttryck i artikel 47 i stadgan, iakttas, när de (som i förevarande fall) genomför unionsrätten.

38. Avgörande, i det förevarande målet, är frågan om ett beslut, genom vilket en europeisk delegerad åklagare kallar tredje man till vittnesförhör, utgör ett processuellt beslut av Eppo som är avsett att ha rättsverkan i förhållande till personer under utredning, i enlighet med artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Om detta beslut är ett sådant beslut krävs det, enligt den bestämmelsen, att beslutet kan bli föremål för rättslig prövning av en behörig nationell domstol.

39. Den första frågan som ska bedömas i detta sammanhang är huruvida begreppet ”[p]rocessuella beslut av [Eppo] som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man” är ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas på ett enhetligt sätt i hela unionen. För att avgöra denna fråga måste hänsyn tas till bestämmelsens lydelse, det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i.

40. Detta begrepp definieras inte i Eppo-förordningen och hänvisningen till nationell rätt i artikel 42.1 är inte bestämmande för dess innebörd och räckvidd.

41. Det framgår av ordalydelsen i artikel 42.1 i Eppo-förordningen, jämförd med systematiken och ändamålet med den artikeln, att den syftar till att ge nationella domstolar behörighetatt rättsligt pröva beslut, vilka annars skulle falla inom unionsdomstolarnas exklusiva behörighet, eftersom Eppo är ett EU-organ. Det följer av artikel 42.2–42.8 i Eppo-förordningen att unionsdomstolarna är behöriga att pröva lagenligheten av Eppos beslut, i den mån de faller utanför den behörighet som förbehålls nationella domstolar enligt 42.1 i samma förordning. Så är i synnerhet fallet såvitt avser Eppos ”administrativa beslut”, till vilka punkt 8 hänvisar och som omfattas av artikel 263.4 FEUF, till skillnad från Eppos ”processuella beslut”, till vilka punkt 1 hänvisar och vilka i princip kan bli ”föremål för prövning vid de behöriga nationella domstolarna”.

42. Formuleringen ”avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man” i artikel 42.1 i Eppo-förordningen, ger ytterligare stöd för att bestämmelsen syftar till att ge nationella domstolar behörighet som annars hade tillkommit unionsdomstolarna. Eppo, den franska och spanska regeringen samt kommissionen har, i sina yttranden, anmärkt att formuleringen ordagrant återger lydelsen i artikel 263 första stycket FEUF, i vilken de akter som antas av unionens institutioner, organ eller byråer och som unionsdomstolarna är behöriga att pröva lagenligheten av, definieras.

43. Ett annat skäl som talar för en autonom och enhetlig tolkning av ”[p]rocessuella beslut av [Eppo] som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man” är behovet av att säkerställa en konsekvent uppdelning av behörigheten mellan nationella domstolar och unionsdomstolar vid utövandet av rättslig kontroll över Eppos beslut. Jag delar därför Eppos inställning, att ”[p]rocessuella beslut av [Eppo] som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man” är ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

44. Vad gäller innehållet i detta begrepp, framgår det av skäl 87 i Eppo-förordningen, att uttrycket ”processuella beslut” i huvudsak omfattar sådana ”som vidtas av [Eppo] under dess utredningar”. Genom skälets andra stycke säkerställs att ”sådana processuella beslut av [Eppo] som antas före åtalet” också kan bli föremål för nationella domstolars rättsliga prövning. Uttrycket ”processuella beslut” inkluderar, men är inte begränsat till, ”utredningsåtgärder” i den mening som avses i artikel 30 i Eppo-förordningen. I likhet med vad I.R.O. och F.J.L.R. samt Eppo har gjort gällande, följer av detta, enligt min uppfattning, att ett beslut genom vilket en europeisk delegerad åklagare kallar en person till vittnesförhör utgör ett processuellt beslut i den mening som avses i artikel 42.1 i Eppo-förordningen. I artikel 30.1 i förordningen nämns visserligen inte ett sådant beslut bland de ”utredningsåtgärder” som europeiska delegerade åklagare måste kunna besluta om ”[å]tminstone i de fall där det brott som utreds är belagt med en maximal påföljd på minst fyra års fängelse”. I artikel 30.4 i Eppo-förordningen föreskrivs emellertid att ”[d]e europeiska delegerade åklagarna ha[r] rätt att utöver de åtgärder som avses i punkt 1 begära eller beordra andra åtgärder i deras medlemsstater som är tillgängliga för åklagare enligt nationell lagstiftning i liknande nationella ärenden”. I artikel 43.1 i lag 9/2021 anges uttryckligen att europeiska delegerade åklagare får kalla personer till vittnesförhör.

45. Vad gäller uttrycket ”som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man” kan det, mot bakgrund av den identiska lydelsen i artikel 263.1 FEUF, konstateras att lagstiftarens avsikt med artikel 42.1 i Eppo-förordningen var att säkerställa att beslut av Eppo, som normalt sett skulle kunna bli föremål för prövning av unionsdomstolarna genom en direkt talan, i stället kan bli föremål för rättslig prövning vid de nationella domstolarna i ett system som är anpassat till Eppos särskilda karaktär. Därigenom säkerställs efterlevnaden av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan.

46. Min uppfattning är följaktligen, såsom även Eppo, den franska regeringen och kommissionen uttryckligen har gjort gällande, att domstolens fasta praxis avseende begreppet ”rättsakter som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man”, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, även är tillämplig såvitt avser tolkningen av artikel 42.1 i Eppo-förordningen. En talan om ogiltigförklaring kan, enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, jämförd med första stycket i samma artikel, väckas mot varje åtgärd eller beslut som har antagits av unionens institutioner, organ eller byråer, oberoende av åtgärdernas eller beslutens beskaffenhet, och som är avsedda att ha bindande rättsverkan som kan påverka en fysisk eller juridisk persons intressen genom att påtagligt förändra dennes rättsliga ställning. För att avgöra om en rättsakt har sådan verkan och därför kan bli föremål för en sådan talan, är det nödvändigt att se till rättsaktens innebörd och bedöma dess verkan på objektiva grunder, såsom rättsaktens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antogs och den antagande institutionens, organets eller byråns befogenheter.

47. Mot bakgrund av ovanstående överväganden kan det konstateras att unionslagstiftaren inte hade för avsikt att begränsa den obligatoriska rättsliga prövningen av Eppos processuella beslut, som föreskrivs i artikel 42.1 i Eppo-förordningen, till särskilda kategorier. Enligt denna bestämmelse, tolkad mot bakgrund av den rättspraxis som återges i föregående punkt, måste varje processuellt beslut, som antas av en europeisk delegerad åklagare under förundersökningen och är avsett att ha bindande rättsverkan som kan påverka tredje mans intressen genom att påtaglig förändra deras rättsliga ställning, kunna bli föremål för rättslig prövning av behörig nationell domstol. Det ska erinras om att det av skäl 87 i Eppo-förordningen framgår att begreppet ”tredje man”, som anges i artikel 42.1 i samma förordning, ska tolkas i vid mening, på så sätt att det omfattar ”den misstänkta”, ”brottsoffret” och alla ”andra berörda parter vars rättigheter kan påverkas negativt av dessa beslut”.

48. Den hänskjutande domstolen samt I.R.O. och F.J.L.R. har gjort gällande att beslutet av den 2 februari 2023 är ett processuellt beslut av Eppo, som har rättsverkan för dem i egenskap av personer under utredning, eftersom a) det kränker deras rätt till att få sin sak prövad inom skälig tid och b) Y.C. skulle, i ett ytterligare vittnesmål, kunna avslöja uppgifter till nackdel för dem, som den handläggande europeiska delegerade åklagaren skulle kunna använda mot dem i ett brottmål. Eppo, den franska och den spanska regeringen samt kommissionen har, på olika grunder, däremot gjort gällande att ett beslut att kalla tredje man till vittnesförhör inte är en åtgärd med bindande rättsverkan som kan påverka intressena för personer under utredning, genom att påtagligt förändra deras rättsliga ställning.

49. På ett teoretiskt plan är jag inte övertygad av de argument som har framförts på I.R.O:s och F.J.L.R:s vägnar, vilka har godtagits av den hänskjutande domstolen. Såsom den franska och den spanska regeringen samt kommissionen har påpekat, kan uppgifter som lämnas i ett vittnesförhör både vara till deras fördel och nackdel. I detta sammanhang är det relevant att påpeka att det i artikel 5.4 i Eppo-förordningen föreskrivs att ”[Eppo] ska genomföra sina utredningar på ett opartiskt sätt och söka allt relevant bevismaterial, dvs. bevisning som kan tala till såväl den misstänktes eller tilltalades fördel som nackdel”. Den franska regeringen har därvid framfört att ett sådant förhör mycket väl endast skulle kunna syfta till att klargöra vissa omständigheter, tillhandahålla bakgrundsinformation, förklara en komplicerad mekanism för utredaren eller belysa de berörda personernas personligheter. Jag håller med om att kallelsen och förhöret av ett vittne skulle kunna underlätta genomförandet av en utredning och, i vart fall, bidra till en grundlig utredning av misstankarna, även om sådana åtgärder skulle kunna förlänga ett förfarande.

50. Trots dessa iakttagelser anser jag att frågan huruvida ett beslut av en europeisk delegerad åklagare att kalla tredje man till vittnesförhör utgör en processuell handling som är avsedd att ha rättsverkan i förhållande till en person under utredning, inte kan bedömas eller besvaras på ett generellt och abstrakt sätt.

51. Eppo verkar inte inom ett enda rättsområde och Eppos förfaranden regleras endast delvis av Eppo-förordningen. Såsom generaladvokaten Tamara Ćapeta uttryckte det utgör ”[Eppo] … därför visserligen ett enda och odelbart organ, men den fungerar utan en gemensam materiell eller processuell straffrätt” och ”[d]essa frågor är i stor utsträckning avhängiga av medlemsstaternas lagstiftningar, som kan skilja sig åt vad gäller de lösningar som valts”. Till följd av hänvisningen till nationell rätt i Eppo-förordningen, skiljer sig de rättigheter som misstänkta och tilltalade personer åtnjuter i brottmål åt beroende på i vilken medlemsstat som Eppo utreder och lagför brott, om man bortser från de unionsrättsliga processuella rättigheterna som ”åtminstone” måste tillerkännas dem enligt artikel 41.2 i Eppo-förordningen. På ett liknande sätt kan den omständigheten att ”[f]örfarandena och metoderna för att vidta åtgärderna”, som åsyftas i artikel 30.1 och 30.4 i Eppo-förordningen, styrs av ”tillämplig nationell lagstiftning”, enligt 30.5 i samma förordning, få till följd att ett sådant processuellt beslut av en handläggande europeisk delegerad åklagare i en medlemsstat som att kalla ett vittne, inte skulle ha rättsverkan för personer om berörs av beslutet, medan samma processuella beslut skulle ha sådan rättsverkan om det hade fattats i en annan medlemsstat. I vilken utsträckning Eppos processuella beslut kan bli föremål för rättslig prövning vid de nationella domstolarna kommer således, som den franska och den nederländska regeringen har påpekat vid förhandlingen, sannolikt att variera beroende på vilken nationell lagstiftning som är tillämplig. Kravet på att denna fråga måste bedömas i det konkreta fallet följer också av den rättspraxis som jag hänvisar till i punkt 46 i detta förslag till avgörande, enligt vilken det är nödvändigt att ta hänsyn till de objektiva kriterier som där anges.

52. På grund av det ovanstående förordar jag att det vore olämpligt för domstolen att, på ett allmänt plan, ta ställning till frågan huruvida ett beslut, genom vilket en handläggande europeisk delegerad åklagare kallar tredje man till vittnesförhör, faller inom tillämpningsområdet för artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Det ankommer ytterst på de nationella domstolarna att avgöra den frågan, genom att utröna om beslutet utgör ett beslut som är avsett att ha bindande rättsverkan som kan påverka tredje mans intressen genom att påtagligt förändra hans eller hennes rättsliga ställning. För detta ändamål måste de nationella domstolarna granska innebörden av beslutet och bedöma dess verkan mot bakgrund av objektiva kriterier, såsom beslutets innehåll, i förekommande fall med beaktande av det särskilda processuella sammanhang i vilket det fattades och befogenheterna för organet som fattade beslutet. Om en nationell domstol, efter genomförd granskning, skulle finna att beslutet, genom vilket en handläggande europeisk delegerad åklagare kallar tredje man till vittnesförhör, inte är avsett att ha rättsverkan i förhållande till personer under utredning, skulle nationell lagstiftning som hindrar en rättslig prövning av det beslutet vara förenlig med artikel 42.1 i Eppo-förordningen, jämförd med artikel 47 i stadgan, artikel 19.1 andra stycket FEU samt med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

53. Generaladvokat Michal Bobek noterade, i sitt förslag till avgörande i målet Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., att den som önskar åberopa artikel 47 i stadgan, i syfte att tillvarata en processuell rättighet som garanteras genom denna artikel, måste åtnjuta en unionsrättslig ”frihet eller rättighet”, som han eller hon gör gällande vid domstol. Jag instämmer med kommissionen om att den rättsliga ställningen för personer under utredning inte påverkas och att de inte kan åberopa en unionsrättslig rättighet, om ett beslut att kalla tredje man till vittnesförhör inte är avsett att ha rättsverkan i förhållande till dem, vilket gör att artikel 47 i stadgan inte kan tillämpas. I avsaknad av någon rättsverkan blir inte heller frågan om tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 19.1 andra stycket FEU relevant. Det föreligger slutligen ingen kränkning av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, om varken bestämmelser i Eppo-förordningen eller i andra unionsrättsliga akter ger personer under utredning rätt att vid nationella domstolar väcka talan mot sådana processuella beslut av Eppo som inte är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man.

54. Om en nationell domstol skulle finna att ett beslut, såsom det av den 2 februari 2023, är ett beslut som faller inom tillämpningsområdet för artikel 42.1 i Eppo-förordningen, måste ett sådant beslut ”kunna bli föremål för prövning vid de behöriga nationella domstolarna”, enligt den bestämmelsen. Vad består den rättsliga prövningen av? Krävs det, inom ramen för denna begäran om förhandsavgörande, att en direkt talan om ogiltighetsförklaring av detta beslut kan väckas?

55. I förevarande fall är det ostridigt att personer under utredning, enligt spansk lagstiftning, inte kan väcka talan direkt inför en nationell domstol mot ett beslut, genom vilket en handläggande europeisk delegerad åklagare kallar tredje man till vittnesförhör. Av begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen utgår ifrån att unionslagstiftaren avsåg att talan måste kunna väckas direkt mot beslut som omfattas av artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Den hänskjutande domstolen tycks således bortse från att unionslagstiftaren eventuellt inte avsåg att närmare precisera de regler enligt vilka sådana beslut rättsligt ska kunna prövas, vilket skulle innebära att sådan prövning skulle kunna ske indirekt. Däremot har den italienska regeringen, i sina skriftliga yttranden, gjort gällande att det inte krävs att sådana processuella beslut av Eppo som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man kan angripas genom en talan om ogiltighetsförklaring inom ramen för den rättsliga prövningen. Den italienska regeringen har anfört att utredningsdomaren har avskaffats enligt den italienska straffprocesslagen, till skillnad från i Spanien, och all kontroll som sker på förhand av Eppos processuella beslut att kalla tredje man till vittnesförhör har samtidigt undanröjts. Domstolen som ska avgöra målet är i stället behörig att bedöma lagenligheten av alla bevis som har lagts fram inför den och, i förekommande fall, bortse från bevisning. Vid förhandlingen har Eppo samt den franska, den nederländska och den spanska regeringen, som svar på en skriftlig fråga från domstolen, insisterat på att tillfällig rättslig kontroll av giltigheten av Eppos processuella beslut uppfyller kraven i artikel 42.1 i Eppo-förordningen. Eppo har vidgått att det saknades något direkt rättsmedel för att angripa en europeiska delegerad åklagares beslut att tillåta utredningsåtgärder. Eppo har hävdat att det enligt spansk lagstiftning, under hela utredningsfasen och efter att den har avslutats, under den muntliga delen av ett straffrättsligt förfarande, tillhandahålls flera tillfälliga rättsmedel för den rättsliga prövningen av sådana åtgärder. På så sätt garanteras rätten till effektivt rättsligt skydd och rätten till försvar. Den franska, den nederländska och den spanska regeringen delade denna åsikt.

56. Medlemsstaterna tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning, inom ramen för deras processuella oberoende, genom att det i artikel 42.1 i Eppo-förordningen föreskrivs att den rättsliga prövningen som avses i denna förordning ska ske ”i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt”. I denna bestämmelse anges inte prövningens ”karaktär” eller vilken typ av beslut som en nationell domstol kan fatta när den gör denna prövning.

57. Enligt skäl 88 i Eppo-förordningen ”bör möjligheten till överklagande säkerställas i enlighet med artikel 19.1 andra stycket EU-fördraget” när prövning vid nationella domstolar sker av lagenligheten av Eppos processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Denna fördragsbestämmelse ålägger medlemsstaterna en skyldighet att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts, och speglar den rättighet som föreskrivs i artikel 47 första stycket i stadgan. Den innefattar rätten för varje person att inför domstol väcka talan mot varje rättsakt som går honom eller henne emot och som skulle kunna inskränka dessa fri- och rättigheter. Den innefattar dock inte ett krav på att ett direkt rättsmedel ska finnas tillgängligt om det huvudsakliga syftet är att angripa lagenligheten av en viss åtgärd. Det är därför tillräckligt att en eller flera rättsmedel finns tillgängliga vid de behöriga nationella domstolarna, som gör det möjligt för rättighetsinnehavaren att få till stånd en indirekt prövning av lagenligheten av en åtgärd för att säkerställa de fri- och rättigheter som garanteras vederbörande genom unionsrätten. I det nu aktuella målet ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra om personer under utredning indirekt kan angripa lagenligheten av ett beslut, genom vilket en handläggande europeisk delegerad åklagare kallar tredje man till vittnesförhör.

58. Oaktat om en sådan möjlighet föreligger, måste domstolen, för att ge ett fullständigt svar på den hänskjutande domstolens frågor, även besvara frågan huruvida de förfaranden som beskrivs i beslutet om hänskjutande är förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, vilka det uttryckligen hänvisas till i skäl 88 första stycket i Eppo-förordningen.

59. Enligt fast rättspraxis ankommer det, i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området, på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan, vilka ska syfta till att säkerställa skyddet av enskildas rättigheter, enligt principen om processuell autonomi. Dessa regler får varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).

60. Unionsrätten innebär inte, såvitt avser effektivitetsprincipen, att medlemsstaterna är skyldiga att införa andra rättsmedel än dem som föreskrivs i nationell rätt. Det förhåller sig emellertid annorlunda om det, av den nationella rättsordningens systematik, framgår att det inte finns något rättsmedel som ens indirekt ger den berörda domstolen möjlighet att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, eller om den enda möjligheten för enskilda att få till stånd en domstolsprövning är att bryta mot gällande rätt. Om den hänskjutande domstolen skulle finna att giltigheten av de omtvistade åtgärderna kan bedömas prejudiciellt, förefaller det inte finnas grund för slutsatsen att förfarandena som har beskrivits i beslutet om hänskjutande strider mot effektivitetsprincipen.

61. Vad gäller likvärdighetsprincipen framgår det, av den information som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit, att det enligt de nationella processrättsliga reglerna som är tillämpliga för Eppo inte medges att ett beslut, genom vilket en europeisk delegerad åklagare kallar tredje man till vittnesförhör, kan bli föremål för en direkt rättslig prövning. Ett likvärdigt beslut, som har fattats på grundval av straffprocesslagen, kan emellertid överklagas till undersökningsdomaren eller till högre instans. Härav följer att personer under utredning tycks ha en annorlunda och ofördelaktig ställning när de gör gällande de rättigheter som härstammar direkt från unionsrätten, jämfört med när de gör gällande rättigheter enligt straffprocesslagen. Under dessa omständigheter förefaller de förfaranden som har beskrivits i beslutet om hänskjutande, såsom såväl den hänskjutande domstolen som I.R.O. och F.J.L.R. har gjort gällande, strida mot likvärdighetsprincipen.

62. Eppo och den spanska regeringen har visserligen ifrågasatt den hänskjutande domstolens tolkning av nationell rätt, i huvudsak på grundval av att artikel 311 i straffprocesslagen, enligt vilken beslut att vidta utredningsåtgärder som begärs av parterna inte kan överklagas, kan vara tillämplig enligt viss nationell rättspraxis. I detta sammanhang kan erinras om att det inte ankommer på domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser eller att fastställa huruvida den hänskjutande domstolens tolkning av desamma är korrekt. En sådan tolkning omfattas nämligen av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet.

Förslag till avgörande

63. Jag föreslår därför att domstolen besvarar frågorna från Juzgado Central de Instrucción no 6 de la Audiencia Nacional (Centrala förundersökningsdomstolen nr 6 vid Nationella specialdomstolen, Spanien) på följande sätt: Artikel 42.1 i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförandet av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 19.1 andra stycket FEU samt med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken personer som är föremål för utredning av Europeiska åklagarmyndigheten inte får överklaga, direkt inför behörig nationell domstol, ett beslut genom vilket den europeiska delegerade åklagaren som handlägger målet, inom ramen för den utredningen, kallar tredje man till vittnesförhör, om beslutet i fråga avser att ha rättsverkan i förhållande till dessa personer. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra denna fråga, genom att utröna om ett sådant beslut är en rättsakt som är avsedd att ha bindande rättsverkan som kan påverka dessa personers intressen genom att påtagligt förändra deras rättsliga ställning. För detta ändamål måste de nationella domstolarna se till beslutets innebörd och bedöma dess verkan mot bakgrund av objektiva kriterier, såsom beslutets innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket det fattades och befogenheterna för organet som fattade beslutet.

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättandet av [Eppo] (EUT L 283, 2017, s. 1) (nedan kallad Eppo-förordningen). Eppo-förordningen antogs genom fördjupat samarbete i enlighet med artikel 86 FEUF. När begreppet ”medlemsstat” används i förordningen avses normalt deltagande medlemsstater (artikel 2.1 i Eppo-förordningen).

3 Artiklarna 3.1, 6.1 och 8.1 i Eppo-förordningen.

4 Artikel 8.2–8.4 i Eppo-förordningen.

5 Artikel 13.1 i Eppo-förordningen.

6 Enligt artiklarna 13.1 och 28.1 i Eppo-förordningen får den europeiska delegerade åklagare, som är ansvarig för utredningar och lagföring som han eller hon har inlett, tilldelats eller övertagit genom hans eller hennes rätt att överta förfaranden (nedan kallad den handläggande europeiska delegerade åklagaren), i enlighet med Eppo-förordningen och nationell lagstiftning, antingen vidta utredningsåtgärder och andra åtgärder på egen hand eller instruera behöriga myndigheter i sin medlemsstat att vidta sådana åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Europeiska åklagarmyndigheten), C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkt 43).

7 Artikel 13.1 och 13.3 samt skäl 43 i Eppo-förordningen.

8 Till vilken det även hänvisas i skäl 88 andra stycket i Eppo-förordningen.

9 Artiklarna 26–42 i Eppo-förordningen.

10 Spanska lagstiftare inrättade garantidomaren för att utöva rättslig kontroll över Eppos utredningsverksamhet (se punkten 36 i detta förslag till avgörande).

11 Enligt artikel 42.1 är nationella domstolar även behöriga att pröva en underlåtelse från Eppo att anta sådana processuella beslut som den är skyldig att anta enligt denna förordning och som är avsedda att ha sådana effekter. Det förevarande målet rör inte utövandet av denna behörighet.

12 BOE nr 157, av den 2 juli 2021, s. 78523.

13 Brott som avses i artikel 308 eller, i förekommande fall, artikel 306 i Ley Orgánica 10/1995 del Código Penal (Brottsbalken) av den 23 november 1995 (BOE nr 281 av den 24 november 1995, s. 33987).

14 I beslutet om hänskjutande anges den 9 juni 2021. Av kommentarerna från den spanska regeringen och Eppo framgår att beslutet är daterat den 9 juni 2022.

15 På grundval av artikel 308 eller, i förekommande fall, artikel 306 i straffprocesslagen respektive artiklarna 390 och 392 i den lagen.

16 Varken Y.C. eller I.M.B. överklagade beslutet av den 2 februari 2023.

17 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 410 i straffprocesslagen, där det föreskrivs att ”[a]lla personer som är bosatta på spanskt territorium, oaktat om de är [spanska] medborgare eller utländska medborgare, som inte är förhindrade att göra det, är skyldiga att infinna sig, med anledning av en kallelse som har utställts i enlighet med de formkrav som föreskrivs i lagen, och uppge allt som de har kännedom om såvitt avser de frågor som ställs till dem”. Det tilläggs att, för det fall den som har kallats som vittne uteblir, kan han eller hon dömas till böter eller häktas för att ha förhindrat rättvisans gång.

18 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 433 andra stycket i straffprocesslagen där det föreskrivs att ”[v]ittnen som är myndiga ska avlägga ed eller lova att uppge allt som de vet om det som de tillfrågas om och domaren är skyldig att, på ett klart och begripligt sätt, informera dem om deras skyldighet att vara sanningsenlig och om möjligheten att ådra sig straffansvar för mened i brottmål.”

19 I artikel 766.1 i straffprocesslagen föreskrivs att ”[d]e beslut som fattas av utredningsdomaren och brottmålsdomaren, som inte är undantagna från överklaganden, kan bli föremål en talan om ändring av beslutet eller ett överklagande…”.

20 Dom av den 13 oktober 2022, Baltijas Starptautiskā Akadēmija och Stockholm School of Economics in Riga ( C‑164/21 och C‑318/21, EU:C:2022:785, punkterna 32–33 och där angiven rättspraxis).

21 Se punkt 22 i detta förslag till avgörande.

22 Av fast rättspraxis följer att det ankommer på domstolen att, i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, ge en nationell domstol ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. Med detta syfte ska domstolen, vid behov, omformulera de frågor som har hänskjutits (dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia ’Natsionalna politsia’ pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

23 Den spanska regeringen har föreslagit att frågorna ska omformuleras genom att de två första frågorna besvaras som om de var en fråga och att de två sista frågorna besvaras tillsammans. Detta tillvägagångssätt framstår som ohållbart mot bakgrund av mitt förslag beträffande huruvida den andra frågan kan tas upp till sakprövning.

24 Se punkt 37 i detta förslag till avgörande.

25 Avsnitt II i skälen till lag 9/2021.

26 I detta fall Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen).

27 Avsnitt IV i skälen till lag 9/2021. Enligt artikel 8 i lag 9/2021 har garantidomaren ”[i]nom ramen för det förfarande som regleras av [lag 9/2021]”, behörighet att ”pröva överklaganden av beslut som har fattats av den europeiska delegerade åklagaren”.

28 Herrnfeld, H.-H., Brodowski, D. och Burchard, C. noterar att ”artikel 42 första stycket i Eppo-förordningen ska tolkas så, att den inte bara ger medlemsstaten behörighet att utöva rättslig prövning ”i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell lagstiftning”, utan, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan och artikel 19.1 FEU, fordrar att medlemsstaterna säkerställer en skyddsnivå som (åtminstone) är likvärdigt med det rättsliga skydd som [domstolen] skulle ha tillhandahållit, i enlighet med artikel 263 FEUF, om ansvaret för detta inte i stället hade ”överförts” till de nationella domstolarna, genom Eppo-förordningen” (European Public Prosecutor’s Office, Article-by-Article Commentary, Nomos, Baden-Baden, 2021, s. 420).

29 Dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 102 och där angiven rättspraxis), och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 89).

30 Dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Autotechnica Fleet Services ( C‑278/22, EU:C:2023:1026, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

32 Se, emellertid, fotnot 36 i detta förslag till avgörande.

33 Enligt artiklarna 263 och 265 FEUF. I artikel 86.3 FEUF föreskrivs att rådets förordningar, genom vilka Eppo inrättas, ska innehålla, bland annat, ”regler för domstolskontroll av de processuella åtgärder som [Eppo] beslutar när den utövar sin verksamhet”. I skäl 86 i Eppo-förordningen, som hänvisar till denna bestämmelse, anges att denna behörighet som beviljas unionslagstiftaren också ”avspeglar … den särskilda karaktären hos [Eppos] uppgifter och struktur, som skiljer sig från alla andra unionsorgan och unionsbyråer och kräver särskilda regler för rättslig prövning”. Rådet ansåg det vara lämpligt att, genom artikel 42.1 i Eppo-förordningen, ge nationella domstolar behörighet att rättsligt pröva Eppos processuella beslut med hänsyn till detta organs blandade karaktär och det faktum att det i stor utsträckning verkar på grundval av nationell rätt när den utreder och vidtar andra åtgärder (se, vad gäller den sistnämnda punkten, artiklarna 30 och 31 samt det första och andra stycket i skäl 87 i Eppo-förordningen). Såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, ansåg unionslagstiftaren att ”det systemet var mer sammanhängande och fungerade bättre med tanke på att [Eppo], i enlighet med artikel 86.2 FEUF, väcker åtal inför medlemsstaternas behöriga domstolar”. Systemet har även fördelen att man undviker att ”dela upp den rättsliga kontrollen mellan, å ena sidan, unionsdomstolarna under utredningsförfarandet och, å andra sidan, de nationella domstolarna under rättegången, samtidigt som hänsyn tas till det faktum att sådan kontroll utövas i enlighet med förordning 2017/1939 och unionslagstiftning, kompletterad, i stor utsträckning, av nationell processrätt”.

34 Se punkt 1 i detta förslag till avgörande.

35 Inklusive behörighet att meddela förhandsavgöranden enligt artikel 267 FEUF (se artikel 42.2 i Eppo-förordningen).

36 Artikel 42.3 i Eppo-förordningen, som avser beslut att avskriva ett ärende i enlighet med artikel 39, utgör ett avsteg från första punkten i samma artikel. Vad gäller möjligheten för priviligierade sökanden att få till stånd en prövning av Eppos processuella beslut inför domstolen, se skäl 89 i Eppo-förordningen. Se även artikel 42.2 a) i Eppo-förordningen, enligt vilken domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden i enlighet med artikel 267 FEUF om giltigheten av Eppos processuella beslut, i den mån en sådan fråga uppkommer vid en nationell domstol på grundval av unionsrätten.

37 Se även hänvisningarna till artikel 263.4 FEUF i artikel 42.3 och 42.8 i Eppo-förordningen.

38 Formuleringen gör det också möjligt att skilja mellan Eppos processuella beslut som, å ena sidan, faller inom tillämpningsområdet för artikel 42.1 i Eppo-förordningen och därför kan prövas av nationella domstolar och, å andra sidan, inte är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. I skäl 87 tredje stycket i Eppo-förordningen klargörs att nationella domstolar, i enlighet med sin nationella lagstiftning, har rätt att överpröva de sistnämnda besluten men att de inte är skyldiga att göra det.

39 Denna uppfattning förefaller även förespråkas i doktrinen: se, till exempel, Herrnfeld, H.-H., Brodowski, D. och Burchard, C., ovan anförd, s. 409–410, och Luchtman, M., Forum Choice and Judicial Review Under the EPPO’s Legislative Framework, in Geelhoed, W., Erkelens, L. och Meij, A. (red.), Shifting Perspectives on the European Public Prosecutor’s Office, Asser Press, Haag, 2018, s. 165.

40 Se, särskilt, skäl 87 andra stycket i Eppo-förordningen, som pekar på ”[p]rocessuella beslut som avser valet av vilken medlemsstats domstolar som kommer att vara behöriga att pröva åtalet” och artikel 42.3 i samma förordning, som pekar på ”[Eppos] beslut att avskriva ett ärende”.

41 Se punkt 42 i detta förslag till avgörande.

42 Dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

43 Min uppfattning är att begreppet ”investigado” (person under utredning) i spansk lagstiftning motsvarar begreppet ”misstänkt”.

44 Såsom Eppo och den franska regeringen har gjort gällande i sina yttranden, enligt domstolens rättspraxis, om en sökande, som inte befinner sig i en priviligierad ställning, väcker talan om ogiltigförklaring mot en rättsakt som är riktad mot någon annan, överlappar kravet på att den angripna rättsaktens bindande rättsverkan ska kunna påverka sökandens intressen genom att påtagligt förändra dennes rättsliga ställning, med villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF, enligt vilken den rättsakten direkt och personligen måste beröra vederbörande (dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 38). Min uppfattning är att samma förhållningssätt gäller för artikel 42.1 i Eppo-förordningen.

45 Eppo har gjort gällande att Y.C:s vittnesmål inte var orsaken till att I.R.O och F.J.L.R. beskylldes för de påstådda brotten. Om de handläggande europeiska delegerade åklagarna, genom ytterligare ett vittnesmål från Y.C., skulle samla in nya bevis till nackdel för dem, skulle deras rättsliga ställning som personer under utredning förbli oförändrad. Kommissionen har gjort gällande att en kallelse av ett vittne utgör en rent förberedande åtgärd. Ett vittnesmål består av påstådda fakta som sannolikt inte skulle förändra en misstänkts rättsliga ställning. Bindande rättsverkan uppkommer först i ett senare skede av förfarandet, efter åtal, när personens ställning ändras från misstänkt till tilltalad, och slutligen, vid fällande eller frikännande dom.

46 Se även de processuella rättigheterna som misstänkta och tilltalade personer åtnjuter enligt artikel 41 i Eppo-förordningen.

47 Se punkterna 1 och 2 i detta förslag till avgörande.

48 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tamara Ćapeta i G.K. m.fl. (Europeiska åklagarmyndigheten) ( C‑281/22, EU:C:2023:510, punkt 20).

49 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl. ( C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19 och C‑355/19, EU:C:2020:746, punkt 197).

50 Den hänskjutande domstolen har inte godtagit den europeiska delegerade åklagarens argument som grundar sig på artikel 29 i lag 9/2021, vilket, under alla omständigheter, avser en situation som inte har någon betydelse för denna begäran om förhandsavgörande, nämligen situationen för personer under utredning som för sent kallas att infinna sig till det första sammanträdet för förmedling av fakta och bevis. Eppo, den franska och den spanska regeringen samt kommissionen har inte, i sina skriftliga yttranden, motsatt sig den hänskjutande domstolens antagande.

51 På ett liknande sätt anför den spanska regeringen, i sina skriftliga yttranden, att det, enligt artikel 42.1 i Eppo-förordningen, inte krävs att rättslig prövning av Eppos processuella beslut måste ske omedelbart efter att de har fattats och/eller innan de har verkställts.

52 Enligt skäl 12 Eppo-förordningen: ”… Eftersom målen för denna förordning, nämligen att intensifiera kampen mot brott som skadar unionen ekonomiska intressen genom att inrätta [Eppo], … kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, och det säkerställs att den inkräktar så lite som möjligt på medlemsstaternas rättsordningar och institutionella strukturer”.

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor) ( C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkterna 47, 55, 57–59, 64, 67 och 79 samt där angiven rättspraxis).

54 Dom av den 20 juni 2024, Artemis security ( C‑367/23, EU:C:2024:529, punk 25 och där angiven rättspraxis).

55 Dom av den 21 december 2021, Randstad Italia ( C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

56 Dom av den 3 juli 2019, Unicredit Leasing ( C‑242/18, EU:C:2019:558, punkt 47 och där angiven rättspraxis).