Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Mål C‑393/23 Athenian Brewery och Heineken
I. Inledning
1. Kan en person som lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensreglerna väcka talan mot det bolag som begått överträdelsen på den ort där moderbolaget har sitt säte i en annan medlemsstat? Detta är den grundläggande fråga som den hänskjutande domstolen har ställt till domstolen.
2. Detta ger domstolen möjlighet att ytterligare utveckla sin praxis om räckvidden av domstolarnas särskilda behörighet till följd av ett sakligt samband enligt artikel 8.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen) i samband med att en skadeståndstalan väcks till följd av överträdelser av unionens konkurrensrätt (private enforcement). I målet CDC Hydrogen Peroxide har domstolen redan slagit fast att denna särskilda behörighetsregel gör det möjligt att väcka talan mot flera personer som varit delaktiga i samverkan som strider mot artikel 101 FEUF på den ort där en av svarandena har hemvist om kommissionen genom ett tvingande beslut dessförinnan slagit fast att de varit delaktiga i kartellen (så kallad follow on-skadeståndstalan).
3. I förevarande mål är frågan i stället huruvida det är möjligt att väcka talan mot ett (dotter)bolag som har missbrukat sin dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF enligt ett beslut som antagits av en nationell konkurrensmyndighet på den ort där moderbolaget har sitt säte, när en av de andra svarandena är moderbolaget som är etablerat i en annan medlemsstat (i förevarande mål Nederländerna) än den där dotterbolaget är etablerat (i förevarande mål Grekland).
4. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilken betydelse rättspraxis om begreppet företag i artiklarna 101 och 102 FEUF och om hur ansvar för överträdelser ska tillskrivas inom en ekonomisk enhet har för domstolarnas behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen. I denna praxis har domstolen fastställt en motbevisbar presumtion för att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets ekonomiska verksamhet om det äger (nästan) 100 procent av aktiekapitalet i dotterbolaget (nedan kallat presumtion om kontroll), så att överträdelsen kan tillskrivas moderbolaget och det kan hållas solidariskt ansvarigt för den.
II. Tillämplig lagstiftning
A. Bryssel Ia-förordningen
5. Skälen 15, 16 och 21 i Bryssel Ia-förordningen har följande lydelse:
(”(15) Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig domstol gör det berättigat att använda något annat kriterium om anknytning. I fråga om juridiska personer måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och behörighetskonflikter kan undvikas.
(16) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.
…
(21) För att rättskipningen ska fungera väl, är det nödvändigt att minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och att se till att oförenliga domar inte meddelas i olika medlemsstater. Det bör finnas klara och effektiva regler för att avgöra frågor om litispendens och mål som har samband med varandra och för att undanröja problem som härrör från nationella skillnader när det gäller att fastställa vid vilken tidpunkt ett mål ska anses vara pågående. Den tidpunkten bör ges en autonom definition i denna förordning.”
6. Artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen har följande lydelse:
”1. Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”
7. Artikel 5.1 i Bryssel Ia-förordningen har följande lydelse:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”
8. I artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen regleras en särskild internationell behörighet:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:
1. Om han eller hon är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.
…”
B. Förordning nr 1/2003
9. I artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget föreskrivs följande:
”När nationella domstolar fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 81 eller artikel 82 i fördraget som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. De måste också undvika att fatta beslut som skulle strida mot ett beslut som övervägs av kommissionen i förfaranden som den har inlett. I detta syfte får den nationella domstolen bedöma om det är nödvändigt att vilandeförklara saken. Denna skyldighet påverkar inte tillämpningen av de rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 234 i fördraget.”
C. Direktiv 2014/104
10. I artikel 2.2 och 2.3 i direktiv 2014/104/EU om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser definieras begreppen ”överträdare” och ”nationell konkurrensrätt” på följande sätt:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
2. överträdare: det företag eller den företagssammanslutning som begått överträdelsen av konkurrensrätten.
3. nationell konkurrensrätt: bestämmelser i nationell rätt som i huvudsak har samma syfte som artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och som tillämpas på samma ärende och parallellt med unionens konkurrensrätt enligt artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1/2003, med undantag av bestämmelser i nationell rätt genom vilka fysiska personer åläggs straffrättsliga påföljder, utom i den mån som sådana straffrättsliga påföljder utgör det medel varmed konkurrensregler tillämpliga på företag verkställs.
…”
11. Artikel 3.1 i direktiv 2014/104 rör rätten till full ersättning:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att alla fysiska eller juridiska personer som har lidit skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten ska kunna kräva och få full ersättning för den skadan.”
12. Artikel 9 i direktiv 2014/104 avser verkan av nationella konkurrensmyndigheters beslut:
”1. Medlemsstaterna ska se till att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller nationell konkurrensrätt.
2. Medlemsstaterna ska se till att, om ett slutligt beslut som avses i punkt 1 antas i en annan medlemsstat, det slutliga beslutet i enlighet med nationell rätt får ges in till deras nationella domstolar som åtminstone prima facie-bevis för att en överträdelse av konkurrensrätten ägt rum och i förekommande fall får bedömas tillsammans med alla andra bevis som parterna lagt fram.
3. Denna artikel påverkar inte de rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 267 i EUF-fördraget.”
III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande
13. Tvisten i det nationella målet står mellan Macedonian Thrace Brewery SA (nedan kallat MTB), å ena sidan, och Athenian Brewery SA (nedan kallat AB) samt ägaren till detta bolags modermoderbolag, Heineken NV (nedan kallat Heineken), å andra sidan. Heineken har sitt säte i Nederländerna, medan AB har sitt säte i Grekland. MTB har emellertid väckt talan vid nederländsk domstol och yrkat att både AB och Heineken ska förklaras solidariskt ansvariga för den skada som MTB påstår sig ha lidit till följd av AB:s överträdelse av bland annat artikel 102 FEUF på den grekiska ölmarknaden.
14. MTB är ett ölbryggeri som är etablerat i Grekland och verksamt på den grekiska ölmarknaden. AB ingår i Heineken-koncernen och är också verksamt i Grekland. Heineken fastställer visserligen Heineken-koncernens strategi och mål, men bolaget bedriver inte någon egen operativ verksamhet i Grekland. Heineken ägde indirekt omkring 98,8 procent av aktiekapitalet i AB under den period som är relevant för målet.
15. Genom beslut av den 19 september 2014 fastställde den grekiska konkurrensmyndigheten att AB hade missbrukat sin dominerande ställning på den grekiska ölmarknaden under perioden september 1998 till den 14 september 2014, och att detta agerande utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 102 FEUF och artikel 2 i den grekiska konkurrenslagen.
16. MTB hade visserligen begärt att den grekiska konkurrensmyndigheten skulle låta undersökningen omfatta Heineken. I sitt beslut angav den grekiska konkurrensmyndigheten emellertid att den inte såg någon anledning att göra det. Myndigheten fann bland annat att det inte hade visats att Heineken hade deltagit direkt i de konstaterade överträdelserna och att det inte förelåg några särskilda omständigheter som ovillkorligen tydde på att Heineken hade utövat ett avgörande inflytande över AB. Den grekiska konkurrensmyndigheten uttalade sig inte om presumtionen om kontroll.
17. MTB väckte talan vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i första instans i Amsterdam, Nederländerna) och yrkade att Heineken och AB skulle förklaras solidariskt ansvariga för ovannämnda överträdelse på den grekiska ölmarknaden och således även förklaras solidariskt ansvariga för hela den skada som MTB lidit till följd av överträdelsen. Heineken och AB framställde ett genkäromål och yrkade att Rechtbank Amsterdam (Domstolen i första instans i Amsterdam, Nederländerna) skulle förklara sig sakna behörighet att pröva talan mot AB. Rechtbank Amsterdam (Domstolen i första instans i Amsterdam, Nederländerna) biföll genkäromålet och förklarade sig sakna behörighet att pröva talan mot AB.
18. Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) upphävde efter överklagande domen i första instans och ogillade genkäromålet. Heineken och AB har överklagat Gerechtshofs dom till den hänskjutande domstolen, Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna).
19. Nämnda domstol har vilandeförklarat målet och i enlighet med artikel 267 FEUF hänskjutit följande två frågor till EU-domstolen med begäran om förhandsavgörande: 1. Ska domstolen där moderbolaget har hemvist vid bedömningen av sin behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen med avseende på ett dotterbolag som är etablerat i en annan medlemsstat, och inom ramen för det krav på nära samband som avses i denna bestämmelse, i ett fall som det förevarande grunda sig på den enligt den materiella konkurrensrätten accepterade presumtionen att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över den ekonomiska verksamhet som bedrivs av det dotterbolag som är föremål för tvisten? 2. Om den första frågan ska besvaras jakande, hur ska då det kriterium som anges i domarna [Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37), och Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449)] tolkas? Vid en tvist som rör huruvida moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets ekonomiska verksamhet, är det vid fastställandet av behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen med avseende på det berörda dotterbolaget i så fall tillräckligt att det inte på förhand kan uteslutas att ett sådant avgörande inflytande föreligger?
IV. Rättslig bedömning
20. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det vid prövningen av internationell behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen är nödvändigt att utgå från den i konkurrensrätten erkända presumtionen om kontroll, såsom den har redogjorts för i punkt 4 i förevarande förslag till avgörande, vilken innebär att det finns en motbevisbar presumtion om att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets ekonomiska verksamhet när det äger (nästan) 100 procent av dotterbolagets aktiekapital. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i vilka kriterier som ska tillämpas när svaranden bestrider att moderbolaget har ett avgörande inflytande över dotterbolagets ekonomiska verksamhet.
21. Dessa frågor är relevanta i det nationella målet, eftersom de nederländska domstolarna enligt artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen endast har allmän behörighet med avseende på Heineken, som har sitt säte i Nederländerna, men däremot inte med avseende på AB, som har sitt säte i Grekland. Det är dock möjligt att väcka talan mot AB i Nederländerna om talan väcks samtidigt mot Heineken i Nederländerna, under förutsättning att det finns ett ”nära samband” mellan käromålen mot Heineken och AB i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen. Den hänskjutande domstolen vill därför ett klargörande av i vilken mån presumtionen om kontroll, vilken grundas på den omständigheten att Heineken äger nästan 100 procent av aktierna i AB, kan användas för att fastställa ett sådant nära samband.
22. Den centrala frågan är således huruvida och i vilken mån presumtionen om kontroll ska beaktas vid fastställandet av internationell behörighet och i vilken mån det ska prövas huruvida denna presumtion har motbevisats (se avsnitt B och C).
23. För att kunna undersöka de möjliga effekterna som presumtionen om kontroll kan ha på tolkningen av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen är det lämpligt att först kortfattat redogöra för innebörden av och syftet med denna bestämmelse samt dess funktion i unionens konkurrensrätt (se nedan avsnitt A).
A. Begreppen företag, ekonomisk enhet och motbevisbar presumtion om kontroll enligt artiklarna 101 och 102 FEUF
24. Enligt fast rättspraxis avser begreppet företag, det vill säga den som begått en överträdelse i den mening som avses i artiklarna 101 och 102 FEUF, en ekonomisk enhet som kan bestå av flera fysiska eller juridiska personer.
25. Om en sådan ekonomisk enhet har överträtt unionens konkurrensregler ska den, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen. En sådan överträdelse ska emellertid tillskrivas en person som kan åläggas böter eller mot vilken en skadeståndstalan kan väckas. Tillämpningen av begreppet företag eller ekonomisk enhet kan således ge upphov till ett solidariskt ansvar mellan de fysiska eller juridiska personer som utgjorde den ekonomiska enheten i fråga vid tidpunkten för överträdelsen.
26. När personer som i juridisk mening är fristående organiseras i form av en koncern, följer det av domstolens praxis att dessa personer utgör ett och samma företag när de inte självständigt bestämmer sitt beteende på den relevanta marknaden, utan, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dem och ett moderbolag, drabbas av effekterna av att denna ledningsenhet faktiskt utövar ett avgörande inflytande.
27. Den presumtion om kontroll som redogjorts för i punkt 4 i detta förslag till avgörande avser att ett moderbolag, i fall då det direkt eller indirekt innehar (nästan) hela aktiekapitalet i dotterbolaget, presumeras faktiskt utöva ett avgörande inflytande (en presumtion som dock kan brytas). Denna presumtion gäller således inte endast i det direkta förhållandet mellan moderbolaget och dotterbolaget, utan även, såsom i förevarande mål, på det indirekta förhållandet mellan modermoderbolaget (eller dess moderbolag) och dotterdotterbolaget (eller dess dotterbolag). I det följande kommer jag därför endast att tala om moderbolag och dotterbolag.
28. Såsom kommissionen med rätta har anfört ska denna presumtion om kontroll, i enlighet med rättspraxis, inte bara gälla på området för kommissionens och medlemsstaternas myndigheters tillämpning av unionens konkurrensregler (public enforcement), utan även för skadeståndstalan till följd av överträdelser av dessa regler (private enforcement). Båda ingår som en del i systemet för att genomföra unionens konkurrensregler. Begreppet företag i artiklarna 101 och 102 FEUF ska ges en enhetlig tolkning i detta avseende. Inget annat kan gälla för den presumtion om kontroll som utvecklats i samband med begreppet företag i rättspraxis.
29. Moderbolaget kan emellertid bryta presumtionen om kontroll genom att visa att det inte har gett dotterbolaget instruktioner under den tid överträdelsen pågick och inte heller deltog vare sig direkt eller indirekt i dotterbolagets beslut avseende den berörda ekonomiska verksamheten.
30. Om presumtionen om kontroll däremot inte är tillämplig, måste konkurrensmyndigheten eller käranden visa att moderbolaget faktiskt utövade ett avgörande inflytande över dotterbolagets ekonomiska verksamhet under den tid överträdelsen pågick, i synnerhet genom instruktioner till dotterbolaget.
31. Presumtionen innebär således en omvänd bevisbörda till förmån för den skadelidande som begär ersättning och till nackdel för det svarande moderbolaget. Det gör det lättare för den skadelidande parten att begära ersättning och förstärker därigenom även den verkningsfulla karaktären av unionens konkurrensregler. En skadeståndstalan bidrar nämligen även till att avskräcka företagen från konkurrensbegränsande beteende och därmed även till att bevara en effektiv konkurrens inom unionen.
32. Jag kommer nu att undersöka om och i vilken mån presumtionen om kontroll påverkar tolkningen av artikel 8 i Bryssel Ia-förordningen (den första tolkningsfrågan).
B. Fråga 1 Hur påverkar presumtionen om kontroll tillämpningen av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen?
1. Begreppet nära samband i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen
33. I artikel 8 i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs särskilda forum i vissa fall där det finns ett sakligt samband mellan ansökningar, vilka kompletterar det allmänna forumet i den medlemsstat där svaranden har hemvist (artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen).
34. Enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen får talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat, om han eller hon är en av flera svarande, väckas vid domstolen i den ort där en av svarandena – den så kallade förankringssvaranden – har hemvist. Detta gäller emellertid endast om det finns ett tillräckligt ”nära samband” mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad. Syftet är att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.
35. Villkoren för att ett tillräckligt nära samband ska anses föreligga ska fastställas med hänsyn till systematiken i och syftena med bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen. Det ankommer därefter på den nationella domstolen att bedöma huruvida det finns ett sådant samband mellan de olika käromålen i det konkreta fallet.
36. I det följande ska jag inledningsvis att visa att det finns ett nära samband mellan käromålen om moderbolaget och dotterbolaget är solidariskt ansvariga för en överträdelse (se nedan avsnitt 2). Därefter förklarar jag varför ett sådant nära samband i allmänhet föreligger även om det inledningsvis endast är presumtionen om kontroll som är tillämplig, det vill säga när moderbolaget äger (nästan) hela aktiekapitalet i dotterbolaget direkt eller indirekt, utan att det slutgiltigt har fastställts huruvida båda bolagen är solidariskt ansvariga eller om presumtionen om kontroll kan brytas (se nedan avsnitt 3).
2. Moderbolagets och dotterbolagets solidariska ansvar vid tillämpningen av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen
37. Enligt skälen 16 och 21 syftar artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen till att underlätta rättskipningen, minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och således undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.
38. Det räcker emellertid inte att det finns en risk för att målen får olika utgång för att detta villkor ska vara uppfyllt, utan det krävs dessutom att domarna i den del de avviker avser samma rättsliga och faktiska situation.
39. Artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen är följaktligen tillämplig på flera svarande när olika företag på varierande sätt, såväl i geografiskt som tidsmässigt hänseende, har deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF som fastställts i ett kommissionsbeslut och en talan om solidariskt skadeståndsansvar väcks mot dessa företag. Under dessa omständigheter är kravet på att samma faktiska och rättsliga situation ska vara för handen uppfyllt, vilket innebär att talan kan väckas mot samtliga berörda företag på den plats där en förankringssvarande har hemvist.
40. Kravet på att samma faktiska och rättsliga situation ska föreligga är uppfyllt i än högre grad när både moderbolaget och dotterbolaget hålls solidariskt ansvariga för en överträdelse av artikel 102 FEUF på grund av att de utgör en ekonomisk enhet, det vill säga ett och samma ”företag”. Även i förevarande mål föreligger samma faktiska situation, nämligen att dotterbolagets överträdelse tillskrivs moderbolaget (i synnerhet på grundval av presumtionen om kontroll) som om moderbolaget själv hade begått den. Käromålen mot moderbolaget och dotterbolaget grundar sig således på samma ansvarsgrundande händelser. Eftersom talan i båda fallen avser samma överträdelse av artikel 102 FEUF föreligger även samma rättsliga situation med avseende på de omständigheter som ger upphov till skadeståndsansvar. Det finns således en risk för motstridiga avgöranden om olika domstolar dömer i frågan om moderbolagets och dotterbolagets respektive ansvar.
3. Vilken betydelse har presumtionen om kontroll för tillämpningen av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen?
41. Detta ger dock upphov till följdfrågan huruvida ett nära samband i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen kan föreligga även om moderbolagets och dotterbolagets solidariska ansvar för överträdelsen ännu inte har fastställts. Detta kan särskilt vara fallet när det är fråga om en så kallad stand alone-talan som, till skillnad från en follow on-talan, inte är beroende av att det är möjligt att åberopa ett (bindande) beslut som fattats av en konkurrensmyndighet, vare sig det är kommissionen (artikel 16.1 i förordning nr 1/2003) eller en nationell myndighet (artikel 9 i direktiv 2014/104). Dessutom kan det vara osäkert huruvida moderbolaget och dotterbolaget är solidariskt ansvariga i en situation där ett beslut visserligen antagits av en konkurrensmyndighet, men det i beslutet enbart fastställs att överträdelsen begåtts av ett av de berörda bolagen. I det aktuella målet följer AB:s och Heinekens solidariska ansvar således inte av den grekiska konkurrensmyndighetens beslut, eftersom den endast fastställde att AB hade begått en överträdelse medan Heineken över huvud taget inte omfattades av undersökningen. Talan som väckts mot AB är således en follow on-talan, men däremot inte den som väckts mot Heineken.
42. Är det under dessa omständigheter en förutsättning för att ett nära samband mellan käromålen mot moderbolaget och dotterbolaget ska anses föreligga att moderbolagets avgörande inflytande inte har bestritts eller har fastställts redan vid prövningen av behörighetsfrågan enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen? Eller är denna bestämmelse även tillämplig när det visserligen inte styrkts att ett avgörande inflytande utövas, men detta presumeras (en presumtion som dock kan brytas) till följd av presumtionen om kontroll, eftersom moderbolaget direkt eller indirekt äger nästan hela aktiekapitalet i dotterbolaget? Ska omvänt ett nära samband i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen inte anses föreligga när moderbolaget åberopar omständigheter för att bryta presumtionen om kontroll?
43. Jag kommer nedan att redogöra för varför den omständighet som ligger till grund för presumtionen om kontroll, nämligen att moderbolaget äger (nästan) hela aktiekapitalet i dotterbolaget, enligt min mening utgör ett så starkt indicium på att det finns ett nära samband mellan käromålen som riktats mot moderbolaget och dotterbolaget i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen att det i regel inte är nödvändigt att åberopa några ytterligare omständigheter för att dra slutsatsen att ett sådant nära samband föreligger (se nedan avsnitt a). Denna tolkning strider inte mot kravet på förutsebarhet i fråga om domstolars internationella behörighet (se nedan avsnitt b). Den säkerställer dessutom den ändamålsenliga verkan av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen utan att käranden kan anklagas för missbruk (se nedan avsnitt c).
a) Innehav av (nästan) hela aktiekapitalet utgör en stark indikation på att det finns en nära anknytning
44. Bryssel Ia-förordningen innehåller inte några uttryckliga regler vad gäller räckvidden av de nationella domstolarnas skyldigheter i samband med fastställandet av deras internationella behörighet. Detta är en aspekt av den nationella processrätten som inte har harmoniserats genom Bryssel Ia-förordningen. Tillämpningen av relevanta nationella bestämmelser får emellertid inte äventyra den ändamålsenliga verkan av förordningen.
45. Domstolen har i detta avseende med rätta slagit fast att rättssäkerhetsintresset kräver att den nationella domstol vid vilken talan väckts enkelt ska kunna avgöra sin egen behörighet utan att vara tvungen att göra en prövning av målet i sak. I detta skede ska den hänskjutande domstolen varken bedöma huruvida talan kan prövas i sak eller huruvida det finns fog för talan, utan endast utreda om det föreligger anknytningsmoment med forumstaten som motiverar dess behörighet enligt den relevanta bestämmelsen. De nationella processuella bestämmelserna måste emellertid göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att pröva sin internationella behörighet mot bakgrund av alla uppgifter som den har tillgång till, inbegripet, i förekommande fall, vad svaranden har anfört till bestridande av kärandens påståenden.
46. Den omständigheten att moderbolaget äger nästan hela aktiekapitalet i dotterbolaget, vilket innebär att presumtionen om kontroll är tillämplig, utgör en stark indikation på att det föreligger ett nära samband mellan de käromål som riktats mot dessa bolag i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen.
47. I ett sådant fall finns det nämligen en stor sannolikhet för att moderbolaget och dotterbolaget är solidariskt ansvariga för överträdelsen som begåtts av dotterbolaget. Presumtionen om kontroll grundas nämligen just på antagandet att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets ekonomiska verksamhet när moderbolaget äger nästan hela dotterbolagets aktiekapital. Såsom framgår av väletablerad rättspraxis sedan domen i målet Akzo Nobel är det mycket svårt för moderbolaget att lägga fram den motbevisning som krävs för att bryta presumtionen.
48. För att fastställa att det föreligger ett nära samband i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen är den nationella domstolen således inte skyldig att pröva de omständigheter eller den bevisning som moderbolaget har lagt fram för att bryta presumtionen om kontroll. Den är inte heller skyldig att kontrollera huruvida moderbolaget faktiskt har utövat ett avgörande inflytande över dotterbolaget. Tvärtom blir detta relevant först i samband med att talan prövas i sak.
49. Presumtionen om kontroll i sig ska således inte tillämpas oförändrad vid prövningen av behörighetsfrågan. Behörighetsregeln i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen uppställer nämligen inte ett krav på att moderbolaget har utövat ett avgörande inflytande över dotterbolaget, utan endast att det finns ett nära samband mellan käromålen. Det är först vid prövningen i sak som moderbolagets ansvar ska fastställas genom att det visas att det har ett avgörande inflytande över dotterbolagets ekonomiska verksamhet, vilket innebär att det är först i detta skede som presumtionen om kontroll i sig aktualiseras, och den omvända bevisbördan tillämpas.
50. Den omständigheten att moderbolaget äger nästan samtliga andelar av dotterbolagets kapital leder således, å ena sidan, till att det presumeras att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande, och innebär, å andra sidan såvitt avser behörighetsfrågan, att det finns ett nära samband mellan käromålen mot moderbolaget och dotterbolaget.
51. Invändningen att presumtionen om kontroll inte kan motbevisas inom ramen för behörighetsprövningen om den åberopas i detta skede för att fastställa att det föreligger ett nära samband i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen kan följaktligen inte heller godtas. Det är nämligen ett annat kriterium som tillämpas vid behörighetsprövningen. Det är inte ens nödvändigt att fastställa huruvida det verkligen föreligger ett avgörande inflytande i samband med behörighetsprövningen.
b) Förutsebarhet vad gäller internationellt behörig domstol
52. Denna tolkning är förenlig med principen om rättssäkerhet. Av denna princip följer att de särskilda behörighetsreglerna ska tolkas på ett sådant sätt att en normalt informerad svarande rimligtvis kan förutse vid vilka domstolar, utöver domstolarna i hans hemviststat, som talan kan väckas mot honom. Av rättssäkerhetsskäl måste den domstol vid vilken talan väckts utan svårighet kunna avgöra sin egen behörighet utan att behöva göra en prövning av målet i sak.
53. Det leder inte till att det blir omöjligt att förutse vid vilken domstol talan kan väckas i en situation som den förevarande om man tolkar artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen på så sätt att det är tillräckligt att moderbolaget direkt eller indirekt äger (nästan) hela aktiekapitalet i dotterbolaget för att kravet på ett nära samband ska vara uppfyllt. För svarandebolagen (moder- och dotterbolag) rör det sig nämligen om ett kriterium som är klart, enkelt och lätt att kontrollera för såväl dem som den domstol vid vilken talan väckts.
54. Det skulle förhålla sig annorlunda om det vore nödvändigt att styrka att moderbolaget hade ett avgörande inflytande över dotterbolagets affärsverksamhet för att bestämma behörigheten. Om det sistnämnda vore fallet skulle det vara nödvändigt att redan i detta skede av förfarandet göra en fullständig och i vissa fall komplex prövning, samt en bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vars utgång inte skulle vara förutsebar för parterna i den mening som avses i skäl 15 i Bryssel Ia-förordningen. Detta skulle vara till nackdel för den skadelidande käranden som bär risken för att talan avvisas.
55. Jag anser att det inte heller är nödvändigt att det i ett bindande kommissionsbeslut tidigare har fastställts att moderbolaget och dotterbolaget har ett solidariskt ansvar för eventuella böter som påförs för att kravet på tillräcklig förutsebarhet ska vara uppfyllt. Huruvida en behörighetsregel som underlättar för den skadelidande parten att göra gällande sina rättigheter inom ramen för private enforcement är tillämplig kan inte vara beroende av att kommissionen redan vidtagit åtgärder.
56. Det är dessutom just i en situation där kommissionen inte har slagit fast att en överträdelse föreligger genom ett beslut som är bindande i alla medlemsstater enligt artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 som det finns en risk för motstridiga avgöranden om olika domstolar prövar skadeståndsanspråken mot moderbolaget och dotterbolaget. När en nationell konkurrensmyndighet, såsom i förevarande mål, tidigare genom ett beslut har slagit fast att ansvar föreligger (åtminstone för dotterbolaget), är detta beslut endast bindande för domstolarna i den berörda medlemsstaten enligt artikel 9.1 i direktiv 2014/104, medan domstolar i andra medlemsstater, såsom de nederländska domstolarna i förevarande mål, endast måste beakta detta beslut som ett prima facie-bevis (artikel 9.2 i direktiv 2014/104).
57. I detta avseende finns det en risk för motstridiga avgöranden om domstolar i olika medlemsstaterna skulle pröva talan som väckts mot moderbolaget och dotterbolaget, såväl med avseende på den inledande frågan om det över huvud taget föreligger en överträdelse, som med avseende på de efterföljande frågorna om tillskrivning av ansvar och ansvarets omfattning.
c) Inget missbruk eller kringgående av behörighetsregeln
58. Ovanstående tolkning av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen möjliggör en enkel prövning av behörighetsfrågan. Den gör det också lättare för den skadelidande att göra gällande sina skadeståndsanspråk ur en processrättslig synpunkt, just eftersom det är sannolikt att moderbolaget och dotterbolaget är solidariskt ansvariga i materiellt rättsligt hänseende till följd av presumtionen om kontroll.
59. Käranden gör sig endast skyldig till missbruk eller kringgående av behörighetsregeln om det är uppenbart att talan mot förankringssvaranden inte kan tas upp till prövning eller är ogrundad och således endast väckts för att få talan mot en av de andra svarandena prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist. När det föreligger ett nära samband i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen kan ett eventuellt kringgående av behörighetsregeln i den bestämmelsen endast komma i fråga när det finns tillräckliga bevis som gör det möjligt för domstolen att slå fast att käranden på ett konstlat sätt har skapat eller försökt att upprätthålla villkoren för bestämmelsens tillämpning. För att detta krav ska vara uppfyllt är det inte tillräckligt att käromålet mot förankringssvaranden framstår som (eventuellt) ogrundat. Istället måste talan när den väcks framstå som uppenbart ogrundad eller konstlad, eller helt utan verkligt intresse för käranden. Så kan vara fallet när det mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet – trots presumtionen om kontroll – är uppenbart att moderbolaget inte har något avgörande inflytande över dotterbolaget och moderbolaget följaktligen inte kan hållas solidariskt ansvarigt. Det torde endast gälla i sällsynta undantagsfall.
60. Om den skadelidande även väcker talan mot det grekiska dotterbolaget vid det nederländska moderbolagets säte, och därigenom får till stånd att prövningen sker vid domstol i en annan medlemsstat än den där moderbolaget har hemvist, utgör det inte ett sådant kringgående. Om svarandena har hemvist i olika medlemsstater får käranden enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen välja i vilken medlemsstat talan ska väckas. Denna valmöjlighet innebär att käranden kan få tvisten prövad i den domstol som är lämpligast för att tillvarata sina egna intressen.
61. Det saknar således betydelse att det finns ett närmare samband till en annan domstol, exempelvis på grund av att överträdelsen uteslutande ägde rum på den grekiska ölmarknaden och att endast det grekiska dotterbolaget anges som det som gjort sig skyldig till överträdelsen i den grekiska konkurrensmyndighetens beslut. Behörighetsreglerna syftar nämligen i princip inte till att hitta den närmaste anknytningen, utan endast en nära anknytning, vilket i förevarande mål redan garanteras genom kriteriet ”nära samband” i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen. Detta bekräftas av skäl 16 i Bryssel Ia-förordningen, enligt vilket principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet.
C. Fråga 2
62. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida det, för det fall moderbolaget bestrider att det har utövat ett avgörande inflytande över dotterbolagets ekonomiska verksamhet, är tillräckligt att det inte är möjligt att i förväg utesluta förekomsten av ett sådant inflytande för att behörighet ska anses föreligga med avseende på dotterbolaget enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen.
63. Det följer redan av vad jag anfört i punkt 48 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande att den andra tolkningsfrågan ska besvaras jakande under förutsättning att villkoren för presumtionen om kontroll är uppfyllda, vilket de är i förevarande mål: Detta är nämligen en särskilt stark indikation på att det föreligger ett behörighetsgrundande ”nära samband” i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, vilken endast kan vederläggas i undantagsfall.
V. Förslag till avgörande
64. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de två frågor som ställts av Hoge Raad (Högsta domstolen, Nederländerna) gemensamt på följande sätt: I mål om skadestånd på grund av överträdelser av unionens konkurrensrätt ska domstolen på den ort där moderbolaget har sitt säte, när den prövar sin behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen i förhållande till dotterbolaget med hemvist i en annan medlemsstat, behandla den omständigheten att moderbolaget direkt eller indirekt innehar (nästan) hela aktiekapitalet i dotterbolaget som en stark indikation på att det föreligger ett nära samband mellan käromålen mot dessa bolag. Det krävs således i allmänhet inte några ytterligare indicier för att ett sådant nära samband ska anses föreligga.
1 Originalspråk: tyska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1).
3 Dom av den 21 maj 2015 ( C‑352/13, EU:C:2015:335).
4 Domstolens fasta praxis sedan dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 54 och följande punkter).
5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 december 2002 (EGT L 1, 2003, s. 1).
6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 (EUT L 349, 2014, s. 1).
7 Se dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 105), dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 48) och dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 55).
8 Dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 106 och där angiven rättspraxis).
9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 44 och följande punkter), och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 107).
10 Se dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 108 och där angiven rättspraxis).
11 Dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkterna 109 och 110 och där angiven rättspraxis).
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2011, General Química m.fl./kommissionen ( C‑90/09 P, EU:C:2011:21, punkt 86 och följande punkter).
13 Se dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 45), och dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 37).
14 Se dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 47), och dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 38), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet MOL ( C‑425/22, EU:C:2024:131, punkt 65).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 112). Vad gäller frågan huruvida presumtionen kan brytas, se även dom av den 8 maj 2013, Eni/kommissionen ( C‑508/11 P, EU:C:2013:289, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
16 Dom av den 25 mars 2021, Deutsche Telekom/kommissionen ( C‑152/19 P, EU:C:2021:238, punkt 74 och följande punkter).
17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkterna 114 och 123).
18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 35 och 36, samt där angiven rättspraxis).
19 För ett liknande resonemang vad gäller artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen), se dom av den 13 juli 2006, Reisch Montage ( C‑103/05, EU:C:2006:471, punkterna 29 och 30). Vad gäller artikel 6.1 i Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), (nedan kallad 1968 års konvention), se även dom av den 27 september 1988, Kalfelis ( 189/87, EU:C:1988:459, punkt 10).
20 För ett liknande resonemang vad gäller artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, se dom av den 12 juli 2012, Solvay ( C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
21 Dom av den 7 september 2023, Beverage City Polska ( C‑832/21, EU:C:2023:635, punkt 34). Se, vad gäller artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, dom av den 12 juli 2012,Solvay ( C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2023, Beverage City Polska ( C‑832/21, EU:C:2023:635, punkt 28). Se, vad gäller artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, dom av den 27 september 2017, Nintendo ( C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
23 Detta fastställdes beträffande artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen genom dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkterna 21 och 33).
24 Jenard-rapporten nämner solidariskt ansvar som ett typiskt exempel på när det finns ett samband mellan fordringarna mot de enskilda svarandena, se P. Jenards rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1, 26).
25 För ett liknande resonemang vad gäller Bryssel I-förordningen, se dom av den 10 mars 2016, Flight Refund ( C‑94/14, EU:C:2016:148, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
26 För ett liknande resonemang vad gäller Bryssel I-förordningen, se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 60).
27 För ett liknande resonemang vad gäller Bryssel I-förordningen, se dom av den 10 mars 2016, Flight Refund ( C‑94/14, EU:C:2016:148, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
28 Dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449, punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).
31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2021, The Goldman Sachs Group/kommissionen ( C‑595/18 P, EU:C:2021:73, punkterna 32 och 35).
32 Dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 54 och följande punkter).
33 Se dom av den 29 september 2011, Arkema/kommissionen ( C‑520/09 P, EU:C:2011:619, punkt 37 och följande punkter), och dom av den 8 maj 2013, Eni/kommissionen ( C‑508/11 P, EU:C:2013:289, punkt 68).
34 Se, vad gäller artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, dom av den 13 juli 2006, Reisch Montage ( C‑103/05, EU:C:2006:471, punkterna 24 och 25).
35 Dom av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 27), och dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 61).
36 Se, analogt, beträffande artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Se, vad gäller artikel 6.1 i 1968 års Brysselkonvention, dom av den 27 september 1988, Kalfelis ( 189/87, EU:C:1988:459, punkt 9).
37 Se, analogt, beträffande artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 29).
38 Se, vad gäller artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:302, punkt 66).
39 Se, för ett liknande resonemang, beträffande artikel 6 i Bryssel I-förordningen, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:302, punkt 52), och förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2014:2443, punkt 89).
40 Se, för ett liknande resonemang, beträffande artikel 6 i Bryssel I-förordningen, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:302, punkt 52), och förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2014:2443, punkt 89).
41 Ett undantag från detta kan endast komma i fråga för exklusiva behörighetsregler. Någon sådan är dock inte tillämplig i förevarande mål.