Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C-525/23 Oti

I. Inledning

1. Detta mål rör tolkningen av direktiv (EU) 2016/801 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete. Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern) önskar närmare bestämt att EU-domstolen ska klargöra det villkor för inresa och vistelse som fastställs i artikel 7.1 e i det direktivet, nämligen att tredjelandsmedborgaren ska ha ”tillräckliga medel”.

2. Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) vill i detta avseende veta om nationell praxis enligt vilken den berörda personens förvärv av sådana medel dels måste vara stadigvarande, och den berörda personen dels måste redogöra för typen av medel på ett konsekvent sätt, är förenlig med unionsrätten. Dessa frågor har uppkommit i samband med en tvist mellan en tredjelandsmedborgare, OS, och Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság (Nationella generaldirektoratet för utlänningspolisen, Ungern) (nedan kallad den nationella migrationsmyndigheten), som rör avslaget på hans ansökan om förnyelse av ett uppehållstillstånd för volontärarbete.

3. Jag noterar inledningsvis att villkoret om tillräckliga medel i sig inte är okänt för EU-domstolen, eftersom det redan finns rättspraxis gällande hur detta villkor ska tolkas inom ramen för andra instrument i EU:s lagstiftning om migration och fri rörlighet. Förevarande mål ger emellertid EU-domstolen möjlighet att för första gången tolka villkoret i samband med tillämpningen av direktiv 2016/801.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. Skälen 20, 21, 41 och 42 i direktiv 2016/801 har följande lydelse:

(”(20) Direktivet bör stödja målen med Europeisk volontärtjänst att utveckla solidaritet, ömsesidig förståelse och tolerans bland ungdomar och de samhällen de lever i och bidra till en starkare social sammanhållning och främja ungdomars aktiva samhällsengagemang. För att säkerställa ett enhetligt tillträde till Europeisk volontärtjänst i hela unionen bör medlemsstaterna tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på tredjelandsmedborgare som ansöker om inresa och vistelse inom ramen för Europeisk volontärtjänst.

(21) Medlemsstaterna bör ha möjlighet att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på elever, andra volontärer än de som omfattas av Europeisk volontärtjänst och au pairer, för att underlätta deras inresa och vistelse och för att säkerställa deras rättigheter.

…

(41) Om medlemsstaterna hyser betänkligheter mot grunderna för ansökan om inresa och vistelse bör de kunna genomföra lämpliga kontroller eller kräva bevis för att från fall till fall bedöma sökandens planerade forskning, studier, praktik, volontärarbete, elevutbytesprogram, utbildningsprojekt eller au pair-arbete och bekämpa missbruk och felaktig användning av det förfarande som anges i detta direktiv.

(42) Om de uppgifter som lämnats in är ofullständiga bör medlemsstaterna inom rimlig tid underrätta sökanden om vilka ytterligare uppgifter som krävs och ställa upp en rimlig tidsfrist för att tillhandahålla dem. Om dessa ytterligare uppgifter inte har lämnats inom tidsfristen kan ansökan avslås.”

5. I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs

a) villkoren för inresa till och vistelse på medlemsstaternas territorium under en period som överstiger 90 dagar, samt de rättigheter som tillkommer tredjelandsmedborgare – och i tillämpliga fall deras familjemedlemmar – i samband med forskning, studier, praktik eller volontärarbete inom ramen för Europeisk volontärtjänst och, om medlemsstaterna så beslutar, i samband med elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt, annat volontärarbete än inom ramen för Europeisk volontärtjänst, eller au pair-arbete,

…”

6. Artikel 2.1 i direktiv 2016/801 har följande lydelse:

”Detta direktiv ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som ansöker om inresa och vistelse eller har beviljats inresa till och vistelse på en medlemsstats territorium för forskning, studier, praktik eller volontärarbete inom ramen för Europeisk volontärtjänst. Medlemsstaterna får också besluta att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på tredjelandsmedborgare som ansöker om inresa och vistelse för att delta i ett elevutbytesprogram eller i ett utbildningsprojekt, för att bedriva annat volontärarbete än inom ramen för Europeisk volontärtjänst eller för att arbeta som au pair.”

7. I artikel 5 i direktivet, med rubriken ”Principer”, anges följande:

”1. För att en [tredjelandsmedborgare] ska ha rätt till inresa och vistelse enligt detta direktiv måste det framgå av styrkande handlingar att tredjelandsmedborgaren uppfyller

a) de allmänna villkoren i artikel 7, och

b) de relevanta särskilda villkoren i artikel 8, 11, 12, 13, 14 eller 16.

2. Medlemsstaterna får kräva att sökanden ska uppvisa de styrkande handlingar som avses i punkt 1 på ett av den berörda medlemsstatens officiella språk eller på något av unionens officiella språk, vilket fastställs av den medlemsstaten.

3. Om de allmänna villkoren och de relevanta särskilda villkoren är uppfyllda ska tredjelandsmedborgare ha rätt till ett tillstånd. …”

8. Artikel 7 i direktiv 2016/801, med rubriken ”Allmänna villkor”, har följande lydelse:

”1. Vad gäller inresa och vistelse för en tredjelandsmedborgare enligt detta direktiv ska sökanden

…

e) styrka, genom sådana bevis som den berörda medlemsstaten begär, att tredjelandsmedborgaren under den planerade vistelsen kommer att ha tillräckliga medel för att bekosta sitt uppehälle utan att behöva ta medlemsstatens sociala biståndssystem i anspråk, och för att bekosta sin återresa. Bedömningen av huruvida det finns tillräckliga medel ska grundas på en individuell granskning av ärendet och beakta medel som kommer från till exempel ett bidrag, ett stipendium, ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande anställningserbjudande eller ett finansiellt åtagande av en organisation för elevutbytesprogram, en värdenhet för praktikanter, en organisation för volontärprogram, en värdfamilj eller en organisation som förmedlar au pairer.

…”

9. I artikel 20.1 i direktivet, som har rubriken ”Grunder för avslag”, anges följande:

”1. Medlemsstaterna ska avslå en ansökan i följande fall:

a) Om de allmänna villkoren i artikel 7 eller de relevanta särskilda villkoren i artiklarna 8, 11, 12, 13, 14 eller 16 inte är uppfyllda.

b) Om de uppvisade handlingarna har erhållits på ett bedrägligt sätt, förfalskats eller ändrats i något avseende.

c) Om den berörda medlemsstaten endast tillåter inresa och vistelse via en godkänd värdenhet och värdenheten inte är godkänd.”

B. Nationell rätt

10. I 2 § d A harmadik országbeli állampolgárok beutazásáról és tartózkodásáról szóló 2007. évi II. törvény (2007 års lag II om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse) (nedan kallad 2007 års lag II), i den version som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, anges vilka släktingar som betraktas som ”familjemedlemmar” till tredjelandsmedborgare. Enligt 13 § 1 f i den lagen får tredjelandsmedborgare vistas på Ungerns territorium under en period som överstiger 90 dagar inom en period på 180 dagar, om de under hela vistelsen har tillräckliga medel för att täcka sina kostnader för uppehälle och logi, inbegripet kostnaderna för sin återresa.

11. I 29 § 5 A harmadik országbeli állampolgárok beutazásáról és tartózkodásáról szóló 2007. évi II. törvény végrehajtásáról szóló 114/2007. (V. 24.) Korm. Rendelet (regeringsdekret 114/2007, av den 24 maj, om godkännande av tillämpningsföreskrifter för 2007 års lag II) (nedan kallat regeringsdekret 114/2007) anges i huvudsak att en tredjelandsmedborgare ska anses ha tillräckliga finansiella medel för sin vistelse i Ungern om den personen eller en familjemedlem kan täcka relevanta kostnader för uppehälle, logi och återresa, och i förekommande fall hälso- och sjukvård, med inkomst eller kapital som han eller hon har förvärvat på lagligt sätt och som står till hans eller hennes förfogande. I 29 § 6 i regeringsdekretet anges hur förekomsten av medel för uppehälle kan styrkas.

III. Bakgrunden, förfarandet vid EU-domstolen och tolkningsfrågorna

12. Klaganden i det nationella målet, OS, är tredjelandsmedborgare. Han hade uppehållstillstånd för studier i Ungern som var giltigt till och med den 30 juni 2020.

13. Den 5 juni 2020 ansökte klaganden om förnyelse av uppehållstillståndet för att arbeta som volontär vid Mahatma Gandhi Emberi Jogi Egyesület (Mahatma Gandhi-föreningen för mänskliga rättigheter) (nedan kallad föreningen), i Ungern. Han uppgav att han under volontärarbetet hade för avsikt att bekosta sitt uppehälle genom att ta hjälp av sin farbror, som är brittisk medborgare. Han bifogade även avtalet med föreningen, utdrag från bankkontot i hans namn med transaktioner motsvarande sex månaders tillgångar, en ansvarsförklaring från sin farbror och handlingar som styrkte hans farbrors inkomster.

14. Den behöriga regionala migrationsmyndigheten avslog ansökan om förnyelse av uppehållstillståndet och beslutade att utvisa klaganden från Europeiska unionens territorium. Myndigheten angav att eftersom OS farbror inte kunde anses vara en familjemedlem i den mening som avses i 2 § d i 2007 års lag II om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse, kunde han inte stå för klagandens kostnader för uppehälle i Ungern, varför de styrkande handlingar som bifogats ansökan inte kunde beaktas enligt 29 § 5 och 6 i regeringsdekret 114/2007.

15. Klaganden överklagade beslutet till den nationella migrationsmyndigheten. Han uppgav att han hade ingått ett låneavtal med sin farbror och bifogade en försäkran i vilken denne förband sig att förse honom med ett visst belopp, under den tid som volontärarbetet varade, bland annat genom banköverföringar. Den nationella migrationsmyndigheten ansåg emellertid också att klagandens farbror inte var en familjemedlem och därför inte kunde bekosta klagandens uppehälle i Ungern.

16. OS överklagade beslutet till Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad). Inför den domstolen vidhöll han att hans farbror skulle bistå honom ekonomiskt, men inte i form av ett lån, utan en gåva. Han hävdade vidare att den nationella migrationsmyndigheten hade handlat rättsstridigt när den beslutade att inte beakta medlen från klagandens farbror enbart på grund av att denne inte var en familjemedlem i den mening som avses i nationell rätt.

17. Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) höll med klaganden på den punkten. Den ogiltigförklarade därmed den regionala migrationsmyndighetens och den nationella migrationsmyndighetens beslut och ålade den sistnämnda myndigheten att inleda ett nytt förfarande.

18. Den domen upphävdes emellertid av Kúria (Högsta domstolen, Ungern). Kúria ansåg att för att uppfylla villkoret om tillräckliga medel i enlighet med artikel 7.1 e i direktiv 2016/801, såsom det har införlivats med nationell rätt, måste tredjelandsmedborgaren visa att han eller hon har förvärvat de relevanta medlen antingen från en familjemedlem, i den mening som avses i 2 § d i 2007 års lag II, eller som egna inkomster och/eller tillgångar, det vill säga på ett permanent sätt (i form av en gåva, inte ett lån, om medlen tas emot från en utomstående som inte är familjemedlem) och att tredjelandsmedborgaren fritt kan förfoga över dessa medel utan några begränsningar. Det var dessutom nödvändigt att klagandens uppgifter i detta avseende var konsekventa. Mot bakgrund av dessa omständigheter ålade Kúria (Högsta domstolen) Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) att inleda ett nytt förfarande.

19. Inom ramen för detta nya förfarande beslutade Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad), eftersom den hyser betänkligheter om huruvida kriterierna som anges i domen från Kúria (Högsta domstolen) är förenliga med unionsrätten, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Är en medlemsstats praxis enligt vilken det, för att det ska godtas att en sökande som är medborgare i ett tredjeland och som avser att utföra volontärarbete har medel för sitt uppehälle – efter att det visats att vederbörandes släkting som inte betraktas som en familjemedlem kan tillhandahålla och tillhandahåller, från sina lagligen förvärvade inkomster och genom regelbunden överföring av det belopp som krävs för uppehället, tillräckliga medel för sökandens uppehälle och för sökandens återresa – krävs som ytterligare villkor att sökanden exakt måste ange om det mottagna beloppet utgör inkomst eller förmögenhet och dessutom måste lämna skriftlig bevisning för den rättsliga formen för förvärvet av denna inkomst eller denna förmögenhet samt att sökanden förfogar över beloppet eller förmögenheten självständigt på ett stadigvarande och obegränsat sätt – förenlig med det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt artikel 7.1 e i [direktiv 2016/801], med beaktande av de mål som anges i skälen 2 och 41 samt artiklarna 1 a och 4.1 i detta direktiv?

2) Har det – med beaktande av principen om unionsrättens företräde, principen om rättvis behandling enligt artikel 79 FEUF, uppehållsfriheten enligt artikel 45 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)] och rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan, samt skälen 54 och 61 i [direktiv 2016/801], särskilt principen om rättssäkerhet – betydelse för svaret på den första tolkningsfrågan att den ovannämnda nationella lagstiftningen om uppehållstillstånd inte någonstans innehåller de villkor som avses i den första tolkningsfrågan, vilket innebär att dessa villkor inte har fastställts av lagstiftaren utan av den högsta domstolen i medlemsstaten i domstolens rättstillämpning, som ska tjäna som prejudikat?

3) I den mån det vid tillämpningen av nationell rätt för att fastställa att sökanden har tillräckliga medel för sitt uppehälle även krävs en förklaring och skriftlig bevisning avseende de villkor som nämns ovan, ska artikel 7.1 e [i direktiv 2016/801], mot bakgrund av kravet på rättvis behandling enligt artikel 79 FEUF, rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan, kravet på rättssäkerhet som det hänvisas till i skäl 2 [i direktiv 2016/801] och vad som anges i skälen 41 och 42 som förfarandegarantier, tolkas på så sätt att det endast är förenligt med de bestämmelserna att en medlemsstats praxis kräver, och informerar om de rättsliga konsekvenserna, att sökanden på ett sammanhängande och konsekvent sätt ska ange och styrka [iakttagandet av] de ytterligare villkor som anses nödvändiga, och att ansökan om uppehållstillstånd avslås endast på grund av att de villkor som fastställts i rättspraxis inte har styrkts, om den berörda personens rättigheter på detta sätt har respekterats och förfarandegarantierna har iakttagits?”

20. Begäran om förhandsavgörande, daterad den 26 juni 2023, registrerades vid EU-domstolens kansli den 14 augusti 2023. Den ungerska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och närvarade vid förhandlingen som ägde rum den 20 november 2024.

IV. Analys

21. Direktiv 2016/801, där villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse fastställs, bygger på den grunden att ”[i]nvandring från länder utanför unionen är en källa till högkvalificerad arbetskraft” och att dessa personer ”spelar en viktig roll genom att utgöra en del i unionens viktigaste tillgång – humankapitalet – och genom att trygga en smart och hållbar tillväxt för alla”. Såsom är fallet i flera andra direktiv som reglerar migration eller fri rörlighet inom EU är ett av villkoren att den berörda personen har tillräckliga medel för att bekosta sitt uppehälle och sin återresa, och inte blir en ekonomisk belastning för det sociala biståndssystemet i den medlemsstat där han eller hon vistas. I vissa av de andra instrumenten är kravet på tillräckliga medel kopplat till andra villkor, vilket innebär att medlen inte bara måste vara tillräckliga utan även stabila och regelbundna. Detta är dock inte fallet i direktiv 2016/801. Enligt dess artikel 7.1 e krävs endast att medlen är ”tillräckliga”.

22. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolens frågor sin upprinnelse i den omständigheten att klaganden i det nationella målet – en tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehållstillstånd för volontärarbete – har lämnat motstridiga uppgifter om vilken typ av medel som ska täcka kostnaderna för hans uppehälle under vistelsen i Ungern. Inledningsvis gjorde han gällande att han skulle få medlen från sin farbror enligt ett låneavtal. Senare uppgav han att hans farbror skulle ge honom medlen i form av en gåva. Kúria (Högsta domstolen) har uppmanat den hänskjutande domstolen att ta hänsyn till att uppehållstillstånd inte kan beviljas i en sådan situation. Den domstolen anser för det första att sådana medel som åberopas av en sökande av uppehållstillstånd enligt direktiv 2016/801 antingen måste ha erhållits från en familjemedlem i den mening som avses i nationell rätt (vilket inte är fallet med OS farbror), eller ha förvärvats av sökanden som egna inkomster eller tillgångar, det vill säga på ett stadigvarande sätt (vilket den hänskjutande domstolen tolkar som att medlen ska ha förvärvats i form av en gåva, och inte ett lån, om medlen tas emot från en utomstående, som OS farbror, som inte anses vara en familjemedlem) och att sökanden fritt ska kunna förfoga över dem utan begränsning. För det andra måste sökanden på ett konsekvent sätt redogöra för vilken typ av medel det handlar om (gemensamt kallade de omtvistade villkoren).

23. Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) önskar genom den första och den tredje frågan få klarhet i huruvida dessa villkor är förenliga med unionsrätten. Den anser att medlemsstaterna inte får komplettera innehållet i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 med ytterligare villkor. Eftersom det i förevarande fall är ostridigt att OS farbror är en solvent person som förvärvar sina inkomster på ett lagligt sätt, kan det dessutom diskuteras om det är relevant om OS får medlen från honom i form av ett lån eller en gåva och om han har förvärvat dem permanent.

24. I avsnitten nedan kommer jag först att bemöta den ungerska regeringens argument beträffande tolkningsfrågornas upptagande till prövning (A), innan jag behandlar frågeställningarna (B). Jag kommer därefter att besvara den andra frågan, som avser den omständigheten att de omtvistade villkoren inte anges i den nationella lagstiftningen om uppehållstillstånd, utan har fastställts av den högsta domstolen i den berörda medlemsstaten, i dess rättspraxis (C).

A. Upptagande till prövning

25. Den ungerska regeringen anser att tolkningsfrågorna, som rör tolkning av direktiv 2016/801, inte kan tas upp till prövning av den anledningen att situationen som är aktuell i det nationella målet inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

26. Den ungerska regeringen presenterar två argument till stöd för detta. Den menar för det första att OS, i sin ansökan, inte angav att han ansökte om uppehållstillstånd för volontärarbete i den mening som avses i direktiv 2016/801. Han ansökte i stället för ”andra ändamål” (enligt bestämmelserna i nationell rätt), emedan sådana ”andra ändamål” inte omfattas av direktivet. För det andra hävdar den ungerska regeringen att även om OS faktiskt skulle anses ha ansökt om uppehållstillstånd för volontärarbete, skulle han ändå inte omfattas av direktivet. Regeringen påpekar i detta avseende att Ungern har använt sig av den möjlighet som fastställs i artikel 1 a och artikel 2.1 i direktiv 2016/801, jämförda med dess skäl 21, att tillämpa direktivets bestämmelser inte bara på tredjelandsmedborgare som vill delta i Europeisk volontärtjänst, utan även på dem som, liksom sökanden, vill bedriva annat volontärarbete. I en sådan situation måste dock den aktuella organisationen för volontärprogram uppfylla kraven för en värdenhet, i den mening som avses i artikel 3.14 i direktiv 2016/801. Det gör inte föreningen i fråga.

27. Jag menar att den ungerska regeringens argument enkelt kan avvisas.

28. För det första, som svar på den ungerska regeringens andra argument noterar jag att begreppet ”värdenhet”, som definieras i artikel 3.14 i direktiv 2016/801, inte förekommer i artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Tillämpningsområde”. Det används dock i artikel 14, där de särskilda villkoren för inresa och vistelse för volontärer förtecknas.

29. Till skillnad från den ungerska regeringen gör jag tolkningen att om den aktuella organisationen för volontärprogram uppfyller kraven för en värdenhet eller inte är relevant för bedömningen av om villkoren är uppfyllda, och inte för frågan om sökanden omfattas av direktivets tillämpningsområde.

30. För det andra erinrar jag om att enligt fast rättspraxis gällande samarbetet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna i enlighet med artikel 267 FEUF, är EU-domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande om tolkningsfrågorna avser tolkning av unionsrätten och dessa frågor presumeras vara relevanta. En tolkningsfråga kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågan är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar.

31. Ingen av dessa situationer är tillämplig på förevarande mål.

32. Jag menar särskilt att den begärda tolkningen, som rör villkoret om tillräckliga medel i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801, har samband med omständigheterna eller saken i det nationella målet.

33. Oavsett enligt vilken specifik kategori som OS lämnade in sin ansökan om uppehållstillstånd (oavsett om det var för volontärarbete eller andra ändamål), behandlades hans ansökan av de behöriga migrationsmyndigheterna och av de nationella domstolarna som en ansökan för volontärarbete. Ansökan bedömdes av dessa myndigheter och domstolar bland annat i förhållande till de allmänna villkor som anges i artikel 7 i direktiv 2016/801, inbegripet villkoret om tillräckliga medel (artikel 7.1 e).

34. Den ungerska regeringen medgav dessutom under förhandlingen att den omständigheten att föreningen inte kunde betraktas som en värdenhet, i den mening som avses i artikel 3.14 i direktiv 2016/801, inte var anledningen till att OS ansökan om uppehållstillstånd hade avslagits. De behöriga regionala och nationella asylmyndigheternas beslut grundades nämligen uteslutande på att han inte hade visat att han hade tillräckliga medel, i den mening som avses i artikel 7.1 e i samma direktiv.

35. Härav följer att tolkningen av det begreppet är avgörande för prövningen av det nationella målet och tolkningsfrågorna kan således prövas sak.

B. Bedömningen av förenlighet (frågorna 1 och 3)

36. Såsom jag redan har förklarat i punkterna 22 och 23 ovan, ställer sig den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande frågan om det, för att visa att sökanden har tillräckliga medel i den mening som avses i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801, räcker att den person som tar på sig ansvaret för att tillhandahålla dessa medel (i förevarande fall sökandens farbror) visar att han eller hon har förmåga att tillhandahålla medlen och förklarar att de är avsedda att bekosta sökandens uppehälle under dennes vistelse och hans eller hennes återresa.

37. Den hänskjutande domstolen tror däremot att Kúria (Högsta domstolen) är av den uppfattningen att om medlen härrör från en utomstående som inte är en familjemedlem, i den mening som avses i nationell rätt (vilket är fallet med OS farbror), så måste sökanden visa att medlen faktiskt har förvärvats av honom eller henne som egna inkomster eller tillgångar, det vill säga permanent (i form av en gåva, inte ett lån) och att han eller hon fritt kan förfoga över dem utan begränsning.

38. När det gäller den första frågan hyser den domstolen betänkligheter om det villkorets förenlighet med målen med direktivet (vilka återges i skälen 2 och 41, liksom i artikel 4.1).

39. Den tredje frågan har sin upprinnelse i slutsatsen som Kúria (Högsta domstolen) drar i det nationella målet att OS, på ett konsekvent sätt, inte har kunnat redogöra för vilka slags medel som han har tillgång till, i synnerhet på vilket sätt som de har förvärvats och hur pass stadigvarande de är. Den hänskjutande domstolen undrar – återigen – om detta villkor är förenligt med unionsrätten (framför allt med artikel 79 FEUF, artikel 47 i stadgan samt med skälen 2, 41 och 42 i direktiv 2016/801), med hänsyn till att OS under det administrativa förfarandet inte informerades om den omständigheten att hans ansökan om uppehållstillstånd kunde komma att avslås om hans uppgifter i detta avseende inte var konsekventa.

40. I följande avsnitt kommer jag att granska dessa frågor i tur och ordning.

1. Villkoret att medlen ska förvärvas på ett permanent sätt

41. Begreppet ”tillräckliga medel” definieras inte i direktiv 2016/801. I dess artikel 7.1 e anges endast – i syfte att fastställa om en person som ansöker om uppehållstillstånd har tillräckliga medel – att dessa medel är sådana som ”kommer från till exempel ett bidrag, ett stipendium, ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande anställningserbjudande eller ett finansiellt åtagande av en organisation för elevutbytesprogram, en värdenhet för praktikanter, en organisation för volontärprogram, en värdfamilj eller en organisation som förmedlar au pairer”. I artikel 7.3 i direktivet föreskrivs dessutom att ”[m]edlemsstaterna får ange ett referensbelopp som de anser utgör ’tillräckliga medel’”. Av bestämmelserna framgår också att bedömningen av om det finns tillräckliga medel ska ”grundas på en individuell granskning av ärendet”.

42. Det finns för närvarande endast två domar från EU-domstolen om tolkningen av direktiv 2016/801, och ingen av dem rör begreppet ”tillräckliga medel” eller andra väsentliga villkor enligt det direktivet. EU-domstolen har emellertid uttryckt, när det gäller direktiv 2004/114/EG, som gällde innan direktiv 2016/801 trädde i kraft, att medlemsstaterna i princip är skyldiga att utfärda uppehållstillstånd för ett av de angivna ändamålen till sökande som uppfyller de allmänna och de särskilda villkor som fastställs i direktiv 2004/114, eftersom dessa villkor är uttömmande.

43. Jag menar att det står klart att detsamma gäller för direktiv 2016/801. I dess artikel 5.3 anges nämligen att ”[o]m de allmänna villkoren och de relevanta särskilda villkoren är uppfyllda ska tredjelandsmedborgare ha rätt till ett tillstånd”. Härav följer att de allmänna villkor som anges i artikel 7 i direktivet, däribland villkoret om tillräckliga medel, är uttömmande och därför inte kan kompletteras med andra allmänna villkor.

44. Med detta sagt anser jag att begreppet ”tillräckliga medel” har en dubbel innebörd. Huruvida en sökande har tillräckliga medel beror dels på storleken på dessa medel (de måste vara tillräckliga för att täcka personens kostnader för uppehälle och återresa), dels på den tid under vilken han eller hon har tillgång till medlen (eftersom sökanden måste visa att han eller hon ”under den planerade vistelsen kommer att ha tillräckliga medel för att bekosta sitt uppehälle utan att behöva ta medlemsstatens sociala biståndssystem i anspråk, och för att bekosta sin återresa”).

45. I detta avseende erinrar jag om att EU-domstolen redan har slagit fast, när det gäller andra instrument i EU:s migrationslagstiftning, att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna inte är förhindrade att pröva om villkoret om tillräckliga medel är uppfyllt med beaktande av om medlen kommer att bibehållas efter tidpunkten för inlämnandet av ansökan. Jag menar att samma sak gäller i samband med tillämpningen av direktiv 2016/801. Det krävs en framåtblickande bedömning i syfte att fastställa om den berörda personen kommer att kunna bekosta sitt uppehälle under hela vistelsen. För att ta ett extremt exempel (som saknar koppling till omständigheterna i det nu aktuella målet): om en tredjelandsmedborgare ansöker om uppehållstillstånd enligt direktiv 2016/801 och hävdar att han eller hon har tillräckliga medel, men han eller hon i själva verket måste återbetala motsvarande belopp omedelbart efter sin ankomst, uppfyller sökanden då villkoret i artikel 7.1 e i direktivet? Jag anser inte det.

46. Jag menar att behovet av en sådan framåtblickande bedömning är ännu större, eftersom det följer av artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 att villkoret om tillräckliga medel är nödvändigt för att säkerställa att tredjelandsmedborgare som beviljas uppehållstillstånd för ett av de ändamål som anges i det direktivet kan försörja sig själva, under hela vistelsen utan att behöva ta medlemsstatens sociala biståndssystem i anspråk, och att vissa kategorier av sökande, till exempel obetalda volontärer, som kan ansöka om uppehållstillstånd enligt det direktivet, inte tjänar några pengar under sin vistelse.

47. Jag delar dock inte den uppfattning som uttrycks av Kúria (Högsta domstolen), nämligen att medlen nödvändigtvis måste ha förvärvats permanent av den tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehållstillstånd enligt direktivet. Jag menar att ett sådant villkor tydligt skulle falla utanför lydelsen i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 och målet med det direktivet. Det skulle i huvudsak innebära (vilket är den hänskjutande domstolens inställning i begäran om förhandsavgörande) att en sådan person skulle kunna nekas uppehållstillstånd enbart på grund av att han eller hon kan behöva återbetala den summa pengar som lånats ut till honom eller henne av en annan person för att bekosta uppehället och återresan – även om sökanden skulle behöva göra detta först efter det att vistelsen har avslutats.

48. I detta avseende erinrar jag om – såsom jag har påpekat i punkt 21 ovan – att direktiv 2016/801 syftar till att främja och underlätta tredjelandsmedborgares inresa för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pair-arbete. I skäl 6 i direktivet anges att det syftar ”till att främja direkta personkontakter och rörlighet”, och i skäl 7 att migration enligt direktivet ”är ömsesidigt berikande för de berörda migranterna, deras ursprungsland och den berörda medlemsstaten samtidigt som den stärker de kulturella banden och ökar den kulturella mångfalden”. I skäl 8 i direktiv 2016/801 anges att det bör stärka EU ”i den globala konkurrensen om begåvningar”, och i skäl 21 hänvisas till målet att ”underlätta” volontärers inresa och vistelse. Jag menar att dessa skäl bekräftar att syftet med direktivet inte är att skapa hinder för beviljandet av uppehållstillstånd för kategorier av tredjelandsmedborgare som omfattas av direktivets tillämpningsområde, utan endast att säkerställa att vissa, uttömmande villkor uppfylls. Det viktigaste av dessa villkor är att personerna har tillräckliga medel för att inte bli en belastning för den medlemsstat som tar emot dem.

49. Jag erinrar om att till skillnad från vissa andra instrument i EU:s migrationslagstiftning, närmare bestämt direktiv 2003/109/EG och direktiv 2003/86/EG, vilka gäller längre vistelser, har unionslagstiftaren inte ansett det nödvändigt att införa något krav i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 på att medlen ska vara ”stabila” eller ”regelbundna”, utöver att vara ”tillräckliga”. Jag kan följaktligen inte se hur medlemsstaterna ska kunna kräva att en person som ansöker om uppehållstillstånd enligt det direktivet ska visa, på ett definitivt sätt (det vill säga utöver den faktiska längden på den planerade vistelsen), att de medel som han eller hon förfogar över är stabila eller regelbundna och – inte minst – stadigvarande. Om unionslagstiftaren hade haft för avsikt att kräva andra villkor än tillräckliga medel för att ansöka, hade detta angetts uttryckligen, vilket är fallet i de andra direktiven.

50. Det är dessutom inte nödvändigt att sökanden har förvärvat de relevanta medlen permanent ens vid tillämpning av de andra instrumenten. EU-domstolen har till exempel slagit fast, när det gäller direktiv 2003/86 (som rör familjeåterförening), att det är tillräckligt med en framåtblickande bedömning av sannolikheten att referenspersonen bibehåller, eller inte bibehåller, de stabila och regelbundna medel som är nödvändiga.

51. Härav följer enligt min uppfattning att en ansökan om uppehållstillstånd enligt direktiv 2016/801 inte kan avslås enbart på den grunden att sökandens medel inte har förvärvats på ett permanent sätt (till exempel på grund av att de härrör från ett lån).

52. Innan jag avslutar detta avsnitt vill jag göra ytterligare två anmärkningar.

53. För det första håller jag med den ungerska regeringen om att medan de allmänna villkor som anges i artikel 7 i direktiv 2016/801 är uttömmande, är de typer av medel som förtecknas i dess artikel 7.1 e, i syfte att kontrollera om villkoret om tillräckliga medel är uppfyllt, inte är uttömmande. Medlemsstaterna kan dessutom med rätta, för att avgöra om det villkoret är uppfyllt, kräva att sökande uppger vilken typ av medel som de menar sig ha, eller på vilket sätt dessa medel har förvärvats. Såsom påpekades under förhandlingen av både den ungerska regeringen och kommissionen, och vilket anges i skäl 41 i direktivet, kan medlemsstaterna i själva verket ”genomföra lämpliga kontroller eller kräva bevis för att från fall till fall bedöma sökandens planerade forskning, studier, praktik, volontärarbete, elevutbytesprogram, utbildningsprojekt eller au pair-arbete och bekämpa missbruk och felaktig användning av det förfarande som anges i [direktivet]”. EU-domstolen har dessutom i andra sammanhang redan fastställt att typen av medel kan vara en relevant faktor för att avgöra om villkoret om tillräckliga medel är uppfyllt.

54. Jag anser emellertid att medlemsstaternas bedömningsutrymme i detta avseende inte kan användas till att formulera andra krav än bevisregler, som i själva verket tillför väsentliga villkor utöver de uttömmande villkor som anges i artikel 7 i direktiv 2016/801 (till exempel genom att göra beviljandet av ett uppehållstillstånd avhängigt den omständigheten att medlen ska förvärvas på ett permanent sätt). Man får i detta avseende inte glömma bort att sökanden, i enlighet med artikel 7.1 e i direktiv 2016/801, endast är skyldig att visa att han eller hon ”under den planerade vistelsen kommer att ha tillräckliga medel för att bekosta sitt uppehälle utan att behöva ta medlemsstatens sociala biståndssystem i anspråk, och för att bekosta sin återresa”. De bevis som ges in av en sökande ska endast bedömas i förhållande till de uttömmande villkor som anges i direktiv 2016/801, såsom kommissionen förklarade under förhandlingen.

55. För det andra noterar jag att de krav som Kúria (Högsta domstolen) i förevarande fall uppställer i själva verket består av flera delar. Den domstolen kräver huvudsakligen att medel från en utomstående som inte är en familjemedlem, i den mening som avses i nationell rätt, inte bara ska förvärvas på ett visst sätt (det vill säga permanent i form av en gåva, inte ett lån) från den personen, utan också att medlen ska stå till sökandens förfogande utan begränsning, så att de effektivt ingår i hans eller hennes egna tillgångar eller inkomster.

56. Rent konkret innebär detta i förevarande fall att OS farbror själv inte direkt skulle kunna betala för hans uppehälle. OS skulle behöva visa att pengarna skulle överföras från hans farbror till honom och bli hans egna innan de användes till att bekosta hans uppehälle. Ett sådant krav förhindrar i praktiken att medel från utomstående som inte är familjemedlemmar, i den mening som avses i nationell rätt, beaktas.

57. I detta avseende erinrar jag om att när det gäller andra instrument (närmare bestämt direktiv 2003/109 om varaktigt bosatta och direktiv 2003/86 om familjeåterförening) har EU-domstolen slagit fast att begreppet ”försörjningsmedel” enligt de direktiven inte endast avser sökandens ”egna medel”, utan även kan omfatta de medel som ställs till denna sökandes förfogande av en utomstående. EU-domstolen har även slagit fast att ”en tolkning av villkoret om tillräckliga tillgångar som innebär att den berörda personen själv ska ha sådana tillgångar” skulle tillföra ett krav om medlens ursprung som inte är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, nämligen att skydda en medlemsstats offentliga medel.

58. Jag menar att samma sak gäller för direktiv 2016/801. Att låta en sökande omfattas av ett villkor om att de medel som han eller hon får från en utomstående (som inte är en familjemedlem) ska stå till hans eller hennes förfogande, utan några begränsningar, så att medlen effektivt blir en del av hans eller hennes egna inkomster eller tillgångar, är varken ett villkor enligt direktivet (där de väsentliga villkor som ska uppfyllas anges på ett uttömmande sätt) eller nödvändigt för att uppnå målen med direktivet. Såsom EU-domstolen har konstaterat ”finns [det] alltid en latent risk för att tillräckliga tillgångar går förlorade, oavsett om tillgångarna är personliga eller kommer från tredje man”.

2. Villkoret om att uppgifter om typen av medel ska vara konsekventa

59. Den tredje frågan gäller det villkor som Kúria (Högsta domstolen) har infört om att de uppgifter som en tredjelandsmedborgare lämnar i samband med en ansökan om uppehållstillstånd enligt direktiv 2016/801 ska vara konsekventa när det gäller den typ av medel som han eller hon har tillgång till, särskilt det sätt på vilket medlen har förvärvats och deras varaktighet. I annat fall kan ansökan komma att avslås. Den hänskjutande domstolen ställer sig frågan om detta villkor är förenligt med unionsrätten, i synnerhet med artikel 79 FEUF, artikel 47 i stadgan samt skälen 2, 41 och 42 i direktiv 2016/801.

60. Jag inleder med att erinra om – vilket jag påpekade i punkt 54 ovan – att medlemsstaterna får ”genomföra lämpliga kontroller eller kräva bevis” bland annat för att ”bekämpa missbruk och felaktig användning av det förfarande som anges i [direktivet]”. Det framgår dessutom tydligt av artikel 7 i direktiv 2016/801 att det ankommer på sökanden av uppehållstillstånd enligt det direktivet att åberopa nödvändig bevisning till stöd för sin ansökan. Det ankommer med andra ord inte på de nationella myndigheterna att utföra någon prövning som går utöver den bevisning som sökanden har lämnat.

61. Jag är av den uppfattningen att det följer av de ovannämnda bestämmelserna att de nationella myndigheterna, för att bekämpa missbruk och felaktig användning av det förfarande som anges i direktiv 2016/801, har rätt att titta efter indikationer på sådant missbruk eller sådan felaktig användning. Sådana indikationer skulle kunna inkludera den omständigheten att sökanden har lämnat motstridiga uppgifter till de behöriga nationella myndigheterna, även om denna omständighet i sig kanske inte är tillräcklig för att fastställa missbruk eller felaktig användning av förfarandet.

62. Samtidigt, och oaktat den omständigheten – vilket jag har påpekat i punkt 60 ovan – att det ankommer på sökanden att åberopa nödvändiga bevis till stöd för sin ansökan, följer det av artikel 34.3 i direktiv 2016/801, jämförd med dess skäl 42, att om de uppgifter som har lämnats är ofullständiga, måste den berörda medlemsstaten informera sökanden och ge honom eller henne en rimlig möjlighet att lämna uppgifterna. I artikel 35 i samma direktiv anges vidare, i första stycket, att ”[m]edlemsstaterna ska se till att det är lätt för sökande att få tillgång till information om all skriftlig bevisning som behövs för en ansökan och om villkoren för inresa och vistelse, inbegripet rättigheter, skyldigheter och rättssäkerhetsgarantier för tredjelandsmedborgare som omfattas av [direktivet] och, i förekommande fall, deras familjemedlemmar”. I artikel 20.4 i direktiv 2016/801 föreskrivs dessutom att ”alla beslut att avslå en ansökan [ska] fattas med beaktande av de särskilda omständigheterna i fallet och med respekt för proportionalitetsprincipen”.

63. Jag menar att det av dessa olika bestämmelser följer att såvida det inte finns något bevis på missbruk eller felaktig användning av det förfarande som fastställs i direktivet, ska de nationella behöriga myndigheterna se den omständigheten att en sökande har lämnat motstridiga uppgifter som ett tecken på att uppgifterna i sökandens ärende är ofullständiga, vilket utlöser skyldigheten enligt artikel 34.3 i direktiv 2016/801 att informera sökanden om problemet och ge honom eller henne en rimlig möjlighet att förklara sin situation. Ett beslut att avslå ansökan utan att erbjuda en sådan möjlighet skulle – anser jag – innebära ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och därmed en överträdelse av artikel 20.4 i direktivet.

64. Jag delar också den hänskjutande domstolens uppfattning att om sökanden, före eller i samband med inlämnandet av ansökan, inte informeras om att eventuella oförenligheter i hans eller hennes uppgifter om den typ av medel som han eller hon har tillgång till, i synnerhet när det gäller det sätt på vilket medlen har förvärvats och deras varaktighet, skulle kunna leda till att ansökan avslås, så skulle ett avslag på ansökan på den grunden utan att ge honom eller henne möjlighet att förklara sin situation inte bara innebära ett åsidosättande av artikel 35 i direktiv 2016/801, utan även av principerna om rättssäkerhet och insyn, vilka nämns i skäl 2 i samma direktiv. Ansökan skulle i själva verket avslås på en grund som inte uttryckligen föreskrivs i direktiv 2016/801 och om vilken sökanden inte skulle ha kännedom.

65. Härav följer att ett villkor som det som har införts av Kúria (Högsta domstolen), enligt vilket beviljandet av en ansökan om uppehållstillstånd enligt direktiv 2016/801 görs avhängigt den omständigheten att sökanden har lämnat konsekventa uppgifter i de delarna, är oförenligt med unionsrätten.

C. Betydelsen av den omständigheten att de omtvistade villkoren har fastställts av den högsta nationella domstolen, i dess rättspraxis, och inte i den nationella lagstiftningen om uppehållstillstånd (fråga 2)

66. Det återstår för mig att skingra den hänskjutande domstolens tvivel gällande den omständigheten att de omtvistade villkoren har fastställts av Kúria (Högsta domstolen), som är den högsta nationella domstolen, i dess rättspraxis, och inte i nationella lagstiftning om uppehållstillstånd, har någon betydelse för villkorens förenlighet med unionsrätten.

67. Eftersom det framgår tydligt av det föregående avsnittet att dessa villkor i sig är oförenliga med unionsrätten, kommer EU-domstolen inte att behöva besvara denna fråga i sin dom. Jag erinrar emellertid om att enligt EU-domstolens fasta rättspraxis kräver införlivandet av ett direktiv inte nödvändigtvis att dess bestämmelser återges formellt och ordagrant i en uttrycklig och specifik lagregel. Det kan vara tillräckligt att det finns en allmän rättslig ram. Dock måste denna rättsliga ram vara tillräckligt klar och precis för att de berörda ska ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och i förekommande fall kunna göra dem gällande vid de nationella domstolarna. EU-domstolen har redan tidigare konstaterat att villkor som endast anges i nationella domstolars rättspraxis (och inte i nationell lagstiftning) inte alltid når upp till denna tröskel.

68. När det gäller den omständigheten att villkoren i förevarande fall har fastställts i rättspraxis från Kúria (Högsta domstolen), som är den högsta nationella domstolen, erinrar jag dessutom om att unionsrätten enligt principen om unionsrättens företräde har företräde framför den nationella rätten i medlemsstaterna. Med stöd av denna princip får den omständigheten att en medlemsstat åberopar nationella bestämmelser, oavsett om det är fråga om konstitutionella sådana, inte undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet.

69. Jag delar följaktligen kommissionens ståndpunkt att den omständigheten att en viss nationell bestämmelse har fastställts av den högsta domstolen i en medlemsstat inte har någon betydelse för bedömningen av om bestämmelsen är förenlig med unionsrätten. Den omtvistade nationella bestämmelsens eller villkorets ursprung är i själva verket helt ovidkommande för den bedömningen. Den omständigheten att de omtvistade nationella villkoren i förevarande fall har införts av Kúria (Högsta domstolen) påverkar således inte EU-domstolens svar på den första och den tredje frågan.

V. Förslag till avgörande

70. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern) på följande sätt: Artikel 7.1 e i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/801 av den 11 maj 2016 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete, ska tolkas så, att begreppet ”tillräckliga medel” inte gör det möjligt för medlemsstaterna att införa ett villkor enligt vilket beviljandet av uppehållstillstånd enligt det direktivet görs avhängigt den omständigheten att medel från en utomstående som inte är en familjemedlem, i den mening som avses i nationell rätt, ska ha förvärvats permanent av sökanden, det vill säga i form av en gåva, inte ett lån, och att sökanden fritt ska kunna förfoga över dessa medel, utan några begränsningar, på så sätt att de verkligen ingår i hans eller hennes egna tillgångar eller inkomster. Den bestämmelsen innebär inte heller att medlemsstaterna kan avslå en ansökan om uppehållstillstånd enligt det direktivet enbart på grund av att sökandens uppgifter om den typ av medel som han eller hon har tillgång till, i synnerhet det sätt på vilket medlen har förvärvats och deras varaktighet, inte har varit konsekventa under förfarandet, utan att ge sökanden möjlighet att förklara oförenligheterna eller informera honom eller henne om att ansökan kan komma att avslås på den grunden. Den omständigheten att dessa villkor har införts av den högsta nationella domstolen är inte relevant i detta avseende.

1 Originalspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn..

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2016 (EUT L 132, 2016, s. 21).

4 Se skäl 3 i direktivet.

5 Se artikel 7.1 c i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12), artikel 5.1 a i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44) och artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

6 Se artikel 7.1 c i rådets direktiv 2003/86 och artikel 5.1 a i direktiv 2003/109.

7 Samma sak gäller för artikel 7.1 b i direktiv 2004/38, där det föreskrivs att EU-medborgare ska ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium om de ”för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten”.

8 Det stämmer att direktiv 2016/801 endast är tillämpligt på migration för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pair-arbete.

9 Se, i detta avseende, dom av den 4 mars 2021, Migrationsverket ( C-193/19, EU:C:2021:168, punkterna 25 och 26).

10 I artikel 79.1 FEUF föreskrivs att ”[u]nionen ska utforma en gemensam invandringspolitik i syfte att i alla lägen säkerställa en effektiv förvaltning av migrationsströmmarna, en rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i medlemsstaterna samt förebyggande av och förstärkt bekämpning av olaglig invandring och människohandel”.

11 I artikel 47.2 i stadgan skyddas rätten till en opartisk domstol.

12 Se dom av den 10 mars 2021, Konsul Rzeczypospolitej Polskiej w N. ( C-949/19, EU:C:2021:186) och dom av den 29 juli 2024, Perle ( C-14/23, EU:C:2024:647).

13 Rådets direktiv av den 13 december 2004 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte, oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete (EUT L 375, 2004, s. 12).

14 Se dom av den 10 september 2014, Ben Alaya ( C-491/13, EU:C:2014:2187, punkt 31).

15 Min kursivering. Det ska tilläggas att det i skäl 2 i det direktivet anges att det syftar till att ”säkerställa ökad insyn och rättssäkerhet och inrätta en sammanhängande rättslig ram för olika kategorier av tredjelandsmedborgare som kommer till unionen”.

16 Artikel 7.1 i direktiv 2016/801. Min kursivering.

17 Se dom av den 21 april 2016, Khachab ( C-558/14, EU:C:2016:285, punkt 31).

18 Det ska tilläggas att Europeiska unionens råd har uppgett att det lade till formuleringen ”utan att behöva ta medlemsstatens sociala biståndssystem i anspråk” i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 för att anpassa den bestämmelsen till motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/66/EU av den 15 maj 2014 om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal (EUT L 157, 2014, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/36/EU av den 26 februari 2014 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (EUT L 94, 2014, s. 375) (se Rådets motivering: Rådets ståndpunkt (EU) nr 9/2016 vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete (EUT C 170, 2016, s. 40)).

19 Vissa andra kategorier som omfattas av direktiv 2016/801, exempelvis au pairer, kan däremot ha rätt att få fickpengar under sin vistelse (se artikel 16.6 i det direktivet: ”Medlemsstaterna får fastställa ett lägsta belopp som ska betalas ut som fickpengar till au pairen.”).

20 Det ska tilläggas att när det gäller vistelser som är begränsade i tiden, som de som omfattas av direktiv 2016/801, är nödvändigheten att medlen förvärvas permanent mindre än enligt de andra instrumenten, eftersom den tid under vilken sökanden skulle kunna bli en belastning för medlemsstaternas sociala trygghetssystem är kortare.

21 Se dom av den 21 april 2016, Khachab ( C-558/14, EU:C:2016:285, punkterna 46 och 48), min kursivering.

22 Medlemsstaterna skulle i detta avseende kunna kontrollera om medel som ställs till förfogande av en utomstående skulle kunna upphöra efter den utomståendes eget gottfinnande.

23 Se dom av den 3 oktober 2019, X (Varaktigt bosatta – stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel) ( C-302/18, EU:C:2019:830, punkt 43). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i X (Varaktigt bosatta – stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel) ( C-302/18, EU:C:2019:469, punkt 70).

24 Min kursivering.

25 Se dom av den 3 oktober 2019, X (Varaktigt bosatta – stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel) ( C-302/18, EU:C:2019:830, punkt 44).

26 Se dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C-218/14, EU:C:2015:476, punkt 75).

27 Se dom av den 23 mars 2006, kommissionen/Belgien ( C-408/03, EU:C:2006:192, punkt 47).

28 Se dom av den 28 januari 2010, kommissionen/Irland ( C-456/08, EU:C:2010:46, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

29 Ibidem (punkterna 64 och 65). Se även dom av den 1 juli 2004, kommissionen/Frankrike ( C‑311/03, EU:C:2004:405, punkterna 5 och 6).

30 Se, i detta avseende, dom av den 11 januari 2024, Global Ink Trade ( C-537/22, EU:C:2024:6, punkt 23 och där angiven rättspraxis).