förslag till avgörande av generaladvokat Ćapeta – mål C‑530/23 Barało

I. Inledning

1. Vilka specifika krav föreskrivs i unionsrätten för de nationella myndigheterna när de genomför ett straffrättsligt förfarande avseende utsatta personer? Detta är det gemensamma inslaget i de 15 frågor som ställts av den hänskjutande domstolen i förevarande mål.

2. Dessa frågor berörs av direktiv 2013/48 om rätt till tillgång till försvarare och direktiv 2016/1919 som förstärker verkan av denna rättighet genom att ålägga medlemsstaterna att tillhandahålla rättshjälp. Artikel 13 i direktiv 2013/48 samt artikel 9 i direktiv 2016/1919 föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att ta hänsyn till utsatta personers särskilda behov.

3. Då den berörda personen i det nationella målet lider av psykisk sjukdom och således är en utsatt person vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka konkreta skyldigheter som uppkommer för de nationella myndigheterna vid genomförandet av ett straffrättsligt förfarande i detta sammanhang.

4. Medan domstolen redan har behandlat direktiv 2013/48 har den aldrig tidigare tolkat direktiv 2016/1919, med undantag för en kommentar i förbigående och ett antal hänvisningar som gjorts av generaladvokater.

II. De faktiska omständigheterna, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

5. K.P. har åtalats i ett straffrättsligt förfarande för dels innehav av 8,50 gram cannabis och 33,83 gram amfetamin, dels för att ha kört under inflytande av ett ämne som har en verkan som liknar alkohol och för att ha amfetamin i sitt blod. Anklagelserna har sin grund i följande omständigheter.

6. Enligt den hänskjutande domstolen observerade polismän den 21 juli 2022, strax före midnatt, ett fordon som rörde sig från gata till gata på ett underligt sätt och som avgav underliga ljud. De gick fram till detta fordon som framfördes av K.P. och talade med honom och körde sedan därifrån.

7. Några ögonblick senare mottog samma polismän information på radion om en krock mellan två fordon och då de tyckte att K.P:s fordon motsvarade beskrivningen av ett av de fordon som var inblandat i kollisionen återvände de till den plats där de först hade sett honom. K.P. stod utanför fordonet, föreföll vara nervös och talade på ett förvirrat sätt. Polismännen ställde frågor till honom och bad honom att lämna över föremål som kunde vara förbjudna.

8. K.P. uppgav att han inte hade kört fordonet och överlämnade de plastpåsar som han hade i sin besittning som innehöll ett vitt pulver och ett grönt torkat ämne. Efter det att han försetts med handbojor och gripits (kl. 00.05 den 22 juli 2022) fördes han till sjukhus där blodprov togs från honom för undersökning av förekomsten av narkotika.

9. Efter det att ämnena hade undersökts och det hade fastställts att det var cannabis och amfetamin anklagades K.P. för innehav av olagliga ämnen kl. 12.15 den 22 juli 2022. Han informerades om sin rätt att välja en försvarare och om möjligheten att begära rättshjälp om hans ekonomiska situation krävde detta. Han informerades vidare om sin rätt att yttra sig och att tiga.

10. K.P. avstod inte från sin rätt att biträdas av en försvarare, inte heller bad han att en försvarare skulle utses för honom. Det finns ingen anteckning om att polismannen under denna utfrågning gjorde något försök att undersöka huruvida den misstänkte var påverkad av narkotika eller kunde förstå och minnas de händelser som inträffat.

11. K.P. förnekade att han begått det påstådda brottet. Han fortsatte att tiga och vägrade att underteckna protokollet eller att sätta sig in i akten i ärendet vid undersökningens avslutande. Förhöret spelades inte in i audiovisuell form och ingen försvarare deltog i förhöret. Den utredande myndigheten bad inte domstolen att utse en försvarare. K.P. släpptes fri från anhållandet den 22 juli 2022 klockan 12.31.

12. Under augusti och september 2022 tillfrågade polisen en psykiater om K.P:s psykiska hälsa och den allmänna åklagaren erhöll hans medicinska journal från det psykiatriska sjukhus där han hade varit inlagd.

13. Efter det att resultatet av hans blodprov hade redovisats den 7 augusti 2022 anklagades K.P. ytterligare för att ha kört under narkotikapåverkan. Denna uppgift delgavs K.P. den 14 oktober 2022 då han var patient vid det psykiatriska sjukhuset där han blev förhörd.

14. Som var fallet med förhöret den 22 juli 2022 genomfördes detta andra förhör utan närvaro av en försvarare, då den allmänna åklagaren inte begärde att en domstol skulle utse en försvarare för K.P., och någon audiovisuell upptagning av förhöret gjordes inte. K.P. informerades vidare om sin rätt att biträdas av en försvarare, rätten att begära rättshjälp om hans ekonomiska situation motiverade detta, om sin rätt att yttra sig och om sin rätt att tiga. K.P. begärde tillgång till akten rörande honom och skälen för anklagelserna mot honom, vilket sändes skriftligt till hans mor den 27 oktober 2022.

15. Den 15 december 2022 gav den allmänna åklagaren in åtalet mot K.P. till Sąd Rejonowy we Włocławku (Distriktsdomstolen, Włocławek, Polen). K.P. utsåg en egen försvarare.

16. Genom beslut av den 28 februari 2023 förelade den hänskjutande domstolen åklagaren vid distriktsåklagarkammaren i Włocławek att komplettera undersökningen genom förhör med K.P. i närvaro av en försvarare och genom att inhämta en psykiatrikers sakkunnigutlåtande rörande K.P:s psykiska hälsotillstånd vid tiden för brotten och under förfarandet.

17. Den 3 mars 2023 överklagade den allmänna åklagaren detta beslut med motiveringen att utredningen inte behövde kompletteras och att den medicinska journal som redan erhållits inte utgjorde grund för att K.P. skulle undersökas av experter för att bestämma hans psykiska hälsotillstånd. Den 29 mars 2023 biföll Sąd Okręgowy we Włocławku (Regiondomstolen i Włocławek, Polen) den allmänna åklagarens överklagande och återförvisade målet till den hänskjutande domstolen.

18. Den hänskjutande domstolen anser att direktiv 2016/1919 och direktiv 2013/48 inte korrekt och fullständigt har införlivats med den polska rättsordningen med den följden att de rättigheter som tillerkänns K.P. som en utsatt person enligt unionsrätten har åsidosatts.

19. Mot bakgrund av dessa omständigheter har Sąd Rejonowy we Włocławku (Distriktsdomstolen, Włocławek, Polen), den hänskjutande domstolen, ställt följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 18, 19, 24 och 27 i [direktiv 2016/1919], och med artikel 3.2 a och c samt 3.3 a i [direktiv 2013/48], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation …, tolkas så, att det därmed har införts en regel som har direkt effekt och är tvingande, vilken innebär att det inte är tillåtet att åtgärder, i form av förhör med en utsatt person, vidtas i försvararens frånvaro i en situation där objektiva faktiska villkor för att bevilja rättshjälp är uppfyllda, när den myndighet som leder förundersökningen samtidigt underlåter att bevilja rättshjälp (inbegripet akut eller provisorisk rättshjälp) utan onödigt dröjsmål och innan den berörda personen (i förevarande fall en utsatt person) har förhörts av polisen, en annan brottsbekämpande myndighet eller en domstol, eller innan konkreta utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder har vidtagits?

2) Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 18, 19, 24 och 27 i [direktiv 2016/1919], och med artikel 1.2 i [det direktivet], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation …, tolkas så, att det förhållandet att en eventuell utsatthet hos en person inte upptäcks och konstateras, att det saknas möjlighet att utan onödigt dröjsmål ifrågasätta bedömningen av den eventuella utsattheten hos denna person och utan dröjsmål utse en försvarare för en sådan person inte under några omständigheter kan godtas i ärenden som rör brott för vilka fängelsestraff kan utdömas, och de omständigheter som medför att en identifiering inte sker eller att en försvarare inte utses måste anges uttryckligen i beslutet om kallelse av en person till förhör i försvararens frånvaro, vilket i princip kan överklagas?

3) Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 18, 19, 24 och 27 i [direktiv 2016/1919], och med artikel 1.2 i [det direktivet], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitt 3.7 i kommissionens rekommendation …, tolkas så, att det förhållandet att en medlemsstat har underlåtit att införa en presumtion om utsatthet inom ramen för straffrättsliga förfaranden ska anses innebära att detta hindrar den misstänkte från att omfattas av den garanti som ges i artikel 9 i [sistnämnda direktiv], såsom den tolkats i enlighet med avsnitt 11 i kommissionens [ovannämnda] rekommendation, och de rättsliga myndigheterna därmed i en sådan situation är skyldiga att direkt tillämpa bestämmelserna i direktivet?

4) För det fall att åtminstone en av frågorna 1, 2 eller 3 besvaras jakande, ska de ovannämnda bestämmelserna i direktivet då tolkas så, att de utgör hinder för sådana bestämmelser i nationell lagstiftning som

a) artikel 301 andra meningen i straffprocesslagen, enligt vilken den misstänkte endast ska förhöras i närvaro av den försvarare som utsetts om den misstänkte har framställt en begäran därom och det förhållandet att försvararen inte närvarar vid förhöret med den misstänkte inte utgör något hinder mot att hålla förhöret, eller

b) artikel 79 §§ 1, 3 och 4 i straffprocesslagen, enligt vilken en tilltalad (en misstänkt) ska ha en försvarare i straffrättsliga förfaranden när det finns rimliga tvivel om huruvida hans eller hennes förmåga att förstå innebörden av gärningen eller att styra över sina handlingar var obefintlig eller väsentlig nedsatt vid den tidpunkt då gärningen begicks eller när det finns rimliga tvivel om huruvida hans eller hennes psykiska hälsa gör det möjligt att delta i förfarandet eller försvara sig på ett självständigt och ändamålsenligt sätt?

5) Innebär artikel 3.2 a jämförd med artikel 3.3 b i [direktiv 2013/48], och med principen om direktivs företräde och direkta effekt, att förundersökningsmyndigheter, domstolar och samtliga statliga myndigheter måste underlåta att tillämpa de bestämmelser i den nationella lagstiftningen som är oförenliga med direktivet, såsom de som nämns i fråga 4, och följaktligen – med hänsyn till att införlivandefristen har löpt ut – att ersätta de nationella bestämmelserna med ovannämnda direkt tillämpliga bestämmelser i direktivet?

6) Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 19, 24 och 27 i [direktiv 2016/1919], tolkas så, att den nationella domstol som ska pröva målet i det straffrättsliga förfarandet, och alla andra nationella myndigheter som utövar rättskipning i straffrättsliga förfaranden (och således förundersökningsmyndigheter), vid underlåtenhet att fatta ett beslut om att bevilja rättshjälp, eller vid underlåtenhet att bevilja rättshjälp till en utsatt person eller en person som presumeras vara sårbar i enlighet med avsnitt 3.7 i kommissionens rekommendation …, samt med hänsyn till att en polismyndighet eller annan brottsbekämpande myndighet har vidtagit utredningsåtgärder med medverkan av en sådan person, inbegripet åtgärder som inte kan upprepas inför domstolen, är skyldiga att avstå från att tillämpa de bestämmelser i den nationella lagstiftningen som är oförenliga med direktivet, såsom de som nämns i fråga 4, och följaktligen – med hänsyn till att införlivandefristen har löpt ut – att ersätta de nationella bestämmelserna med ovannämnda direkt tillämpliga bestämmelser i direktivet, även när en sådan person, efter det att utredningen har avslutats och den allmänna åklagaren har väckt åtal vid domstolen, har fått en försvarare utsedd som den själv valt?

7) Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 19, 24 och 27 i [direktiv 2016/1919], och med artikel 1.2 i [det direktivet], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation …, tolkas så, att medlemsstaten ska säkerställa att eventuell utsatthet hos misstänkta i straffrättsliga förfaranden upptäcks och konstateras så snabbt som möjligt, att misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden med avseende på vilka en presumtion om utsatthet föreligger och personer som är utsatta beviljas rättshjälp, och att denna rättshjälp är obligatorisk, även om den behöriga myndigheten inte har anlitat en oberoende sakkunnig för att undersöka graden av utsatthet, den utsatta personens behov och lämpligheten av eventuella åtgärder som vidtagits eller planeras gentemot den utsatta personen, fram till dess att den oberoende sakkunniga har gjort en korrekt bedömning?

8) För det fall att den fråga som ställts i punkt 7 besvaras jakande, ska ovannämnda bestämmelser i direktivet och kommissionens rekommendation tolkas så, att de utgör hinder för sådana bestämmelser i den nationella lagstiftningen som artikel 79 §§ 1, 3 och 4 i straffprocesslagen, enligt vilken en tilltalad i ett straffrättsligt förfarande endast ska få tillgång till en försvarare om det finns rimliga tvivel om huruvida hans eller hennes förmåga att förstå innebörden av gärningen eller styra över sina handlingar var obefintlig eller väsentligt begränsad vid den tidpunkt då handlingen begicks och om det finns rimliga tvivel om huruvida hans eller hennes psykiska hälsa gör det möjligt för honom eller henne att delta i förfarandet eller att försvara sig på ett självständigt och ändamålsenligt sätt?

9) Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 19, 24 och 27 i [direktiv 2016/1919], och med artikel 1.2 i [det direktivet], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation och presumtionen om utsatthet, tolkas så, att de behöriga myndigheterna (åklagarmyndigheten, polismyndigheten) senast före det första förhöret med den misstänkte av polisen eller annan behörig myndighet så snabbt som möjligt bör identifiera och konstatera eventuell utsatthet hos den misstänkte i det straffrättsliga förfarandet och säkerställa att den misstänkte beviljas rättshjälp eller akut (provisorisk) hjälp och avstå från att förhöra den misstänkte till dess att personen beviljas sådan rättshjälp eller akut (provisorisk) hjälp?

10) Om fråga 9 besvaras jakande, ska då artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 19, 24 och 27 i [direktiv 2016/1919], och med artikel 1.2 i [det direktivet], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation … tolkas så, att medlemsstaten har en skyldighet att i sin nationella rätt uttryckligen ange skälen och kriterierna för undantag från kravet på att så snabbt som möjligt identifiera och konstatera eventuell utsatthet hos misstänkta i straffrättsliga förfaranden och att säkerställa att den misstänkte beviljas rättshjälp eller akut (provisorisk) hjälp, och att eventuella undantag ska vara proportionerliga, tidsbegränsade och inte innebära ett åsidosättande av principen om ett rättvist förfarande, samt antas i form av ett processuellt beslut om tillstånd till ett tillfälligt undantag, och att den berörda parten i princip ska ha rätt att få beslutet prövat av en domstol?

11) Ska artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)], jämförda med artikel 3.2 a och 3.3 a och b i [direktiv 2013/48], jämförd med artikel 1.2 och skäl 27 [i direktiv 2016/1919], jämförd med artikel 8 i [direktiv 2016/1919] (i enlighet med rekommendationerna 7 och 11 i kommissionens rekommendation …) tolkas så, att en sådan person har rätt till ett effektivt rättsmedel, och att ett sådant ska anses motsvaras av den ordning enligt nationell processrätt som föreskrivs i artikel 344a i straffprocesslagen, enligt vilken målet ska återförvisas till åklagaren i syfte att

a) förundersökningsmyndigheten ska kunna identifiera och konstatera en eventuell utsatthet hos den misstänkte i det straffrättsliga förfarandet,

b) ge den misstänkte möjlighet att rådgöra med sin försvarare före förhöret,

c) förhöra den misstänkte i närvaro av försvararen med audiovisuell upptagning av förhöret i sig, och

d) ge försvararen möjlighet att ta del av handlingarna i ärendet, och ge den utsatta personen eller den försvarare som utsetts åt den misstänkte eller den försvarare som utsetts av den misstänkte möjlighet att inkomma med eventuell bevisning?

12) Ska artikel 4 i [stadgan], jämförd med [artikel 6.1, 6.2 och 6.3 FEU], och med artikel 3 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknats i Rom den 4 november 1950, senare ändrad genom protokollen nr 3, 5 och 8 samt kompletterad genom protokoll nr 2 i samband med presumtionen om utsatthet enligt rekommendation nr 7 i kommissionens rekommendation], tolkas så, att ett förhör med en misstänkt av en polis eller annan person som är behörig att genomföra en utredningsåtgärd på ett psykiatriskt sjukhus, utan hänsyn till den rådande osäkerheten och under förhållanden med särskilt begränsad yttrandefrihet och specifik psykisk sårbarhet, i frånvaro av en försvarare, utgör omänsklig behandling och därmed diskvalificerar en sådan processrättsligt förhörsåtgärd som sådan, eftersom den strider mot unionens grundläggande rättigheter?

13) För det fall fråga 12 besvaras jakande, ska de bestämmelser som angetts i fråga 12 tolkas så, att en nationell domstol som har att pröva ett brottmål som omfattas av [direktiv 2016/1919], jämförda med rekommendation 7 i kommissionens rekommendation … och tillämpningsområdet för [direktiv 2013/48], men även alla andra brottsbekämpande myndigheter som vidtar processuella åtgärder i målet, kan (eller ska) underlåta att tillämpa de bestämmelser i den nationella lagstiftningen som är oförenliga med direktivet, särskilt artikel 168a i straffprocesslagen, och följaktligen – med hänsyn till att införlivandefristen har löpt ut – ersätta de nationella bestämmelserna med ovannämnda direkt tillämpliga bestämmelser i direktivet, även när en sådan person, efter det att utredningen har avslutats och den allmänna åklagaren har väckt åtal vid domstolen, har fått en försvarare som den själv valt?

14) Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 19, 24 och 27 i [direktiv 2016/1919], jämförda med artikel 3.2 a, b och c samt 3.3 b i [direktiv 2013/48], jämförda med artikel 19.1 andra stycket FEU och den unionsrättsliga effektivitetsprincipen tolkas så, att åklagaren, när denne agerar under förundersökningen i ett brottmål, är skyldig att agera med fullt iakttagande av de krav som ställs i direktiv 2016/1919 som har direkt effekt och därmed att säkerställa att den misstänkte eller den tilltalade, som omfattas av det skydd som tillerkänns i ovannämnda direktiv, garanteras ett effektivt rättsligt skydd i förfarandet från och med det tidigaste av följande datum:

a) innan personen förhörs av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet,

b) när utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med artikel 3.3 c [i direktiv 2013/48],

c) utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet (det vill säga inbegripet en vistelse på ett psykiatriskt sjukhus) och, när så är nödvändigt, är åklagaren skyldig att bortse från eventuella beslut från överordnade åklagare om åklagaren är övertygad om att efterlevnaden av dem skulle undergräva rätten till effektivt skydd som tillerkänns en misstänkt som presumeras vara utsatt, inklusive den misstänktes rätt till ett rättvist förfarande eller någon annan rättighet som han eller hon har enligt direktiv 2016/1919, jämförd med [direktiv 2013/48]?

15) Om fråga 14, besvaras jakande, ska då artikel 19.1 andra stycket FEU i vilken principen om effektivt rättsskydd fastställs, jämförd med artikel 2 FEU, i samband med principen om respekt för rättsstaten, såsom den tolkats i EU-domstolens praxis (se dom av den 27 maj 2019[, OG och PI (Åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456] samt principen om domstolarnas oavhängighet som fastställs i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, såsom de tolkas i EU-domstolens praxis (se dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117), tolkas så, att dessa principer, på grund av möjligheten för statsåklagaren eller överordnade åklagarmyndigheter att ge bindande instruktioner till åklagare på lägre nivå att underlåta att tillämpa unionsbestämmelser som har direkt effekt och försvåra deras tillämpning, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken åklagarmyndigheten är direkt beroende av ett verkställande organ, såsom justitieministern, och även utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken åklagarens oberoende inskränks inom områden som omfattas av unionsrätten, särskilt:

a) artiklarna 1 § 2, 3 § 1 punkterna 1 och 3, 7 §§ 1–6 och § 8 samt artikel 13 § 1 och 13 § 2 i ustawa z dnia 28 stycznia 2016 roku Prawo o prokuraturze (lagen av den 28 januari 2016 om åklagarmyndigheten), i vilka det anges att justitieministern, som är både statsåklagare och åklagarmyndighetens högsta organ, kan ge bindande anvisningar till åklagare av lägre rang inbegripet i den utsträckning de begränsar eller hindrar direkt tillämpning av unionsrätten?”

20. Skriftliga yttranden har getts in av distriktsåklagarkammaren i Włocławek (Polen), den tjeckiska regeringen, den polska regeringen och Europeiska kommissionen.

21. Ingen förhandling har hållits.

III. Tillämpliga bestämmelser

A. Direktiv 2013/48

22. Artikel 3.1–3.3 i direktiv 2013/48 anger rätten till tillgång till en försvarare i straffrättsliga förfaranden på följande sätt:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

2. Misstänkta eller tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål. Misstänkta eller tilltalade ska under alla omständigheter ha rätt till tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

a) Innan de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) När utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med punkt 3 c.

c) Utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet.

d) Om de har kallats att inställa sig inför en domstol med behörighet i brottmål, i god tid innan de inställer sig inför domstolen i fråga.

3. Rätten till försvarare ska innebära följande:

a) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att i enrum tala med och kontakta den försvarare som företräder dem, även före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.

b) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Denna medverkan ska ske i enlighet med förfarandena i den nationella rätten, under förutsättning att dessa förfaranden inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten i fråga. Om en försvarare deltar vid ett förhör, ska faktumet att detta deltagande ägt rum noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.

c) Medlemsstaterna ska se till att den misstänkta eller tilltalade åtminstone har rätt att ha sin försvarare närvarande vid följande utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder, om dessa åtgärder föreskrivs enligt nationell rätt och om det krävs eller tillåts att den misstänkta eller tilltalade är närvarande vid åtgärden:

i) Vittneskonfrontationer.

ii) Konfrontationsförhör.

iii) Rekonstruktioner.”

23. Artikel 12 i direktiv 2013/48, med rubriken ”Rättsmedel”, har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden liksom personer som är eftersökta vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder har tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts.

2. Utan att det påverkar nationella bestämmelser och system för bevistillåtlighet, ska medlemsstaterna se till att man i straffrättsliga förfaranden vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits med åsidosättande av deras rätt till försvarare eller när ett undantag från denna rätt har beviljats i enlighet med artikel 3.6 iakttar rätten till försvar och ser till att rätten till en rättvis rättegång respekteras.”

24. Artikel 13 i direktiv 2013/48, med rubriken ”Utsatta personer”, anger slutligen följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att hänsyn tas till utsatta misstänkta eller tilltalades särskilda behov vid tillämpningen av detta direktiv.”

B. Direktiv 2016/1919

25. Direktiv 2016/1919 behandlar tillhandahållande av rättshjälp för misstänkta, tilltalade personer eller eftersökta personer enligt en europeisk arresteringsorder. Dess artikel 2.1 anger dess tillämpningsområde på följande sätt:

”Detta direktiv tillämpas på misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden, som har rätt till tillgång till försvarare enligt direktiv 2013/48/EU, och som

a) är frihetsberövade,

b) enligt unionsrätten eller nationell rätt ska bistås av en försvarare, eller

c) måste eller tillåts närvara vid en utrednings- eller bevisupptagningsåtgärd som minst omfattar följande:

i) Vittneskonfrontationer.

ii) Konfrontationsförhör.

iii) Rekonstruktioner.”

26. Artikel 3 i direktiv 2016/1919 definierar rättshjälp som ”en medlemsstats finansiering av rättsligt bistånd från en försvarare för att möjliggöra att rätten till tillgång till en försvarare ska kunna utövas.”

27. Artikel 4 i direktiv 2016/1919 behandlar villkoren för beviljande av rättshjälp i straffrättsliga förfaranden på följande sätt:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade som saknar tillräckliga medel för att betala för bistånd från en försvarare har rätt till rättshjälp, när rättvisans intresse så fordrar.

2. Medlemsstaterna får utföra en ekonomisk prövning, en behovsprövning eller bådadera för att avgöra om rättshjälp ska beviljas i enlighet med punkt 1.

3. När en medlemsstat gör en ekonomisk prövning ska den beakta alla relevanta och objektiva faktorer, såsom den berörda personens inkomst, kapital och familjesituation, kostnaderna för bistånd från en försvarare samt levnadsstandarden i den medlemsstaten, för att avgöra huruvida, i enlighet med de tillämpliga kriterierna i den medlemsstaten, en misstänkt eller tilltalad saknar tillräckliga medel för att betala för bistånd från en försvarare.

4. När en medlemsstat gör en behovsprövning ska den beakta hur allvarligt brottet är, hur komplicerat ärendet är och hur sträng påföljd som kan förväntas i det enskilda fallet, för att avgöra huruvida det ligger i rättvisans intresse att rättshjälp beviljas. Under alla omständigheter ska behovskriteriet anses vara uppfyllt i följande situationer:

a) När en misstänkt eller tilltalad ställs inför en behörig domstol eller domare för beslut om häktning under alla skeden av förfarandet inom tillämpningsområdet för detta direktiv.

b) Under häktningstiden.

5. Medlemsstaterna ska se till att rättshjälp beviljas utan onödigt dröjsmål, dock senast före polisförhör, förhör av någon annan brottsbekämpande myndighet eller av en rättslig myndighet, eller före genomförandet av de utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder som avses i artikel 2.1 c.

6. Rättshjälp ska beviljas endast för de straffrättsliga förfaranden där den berörda personen är misstänkt eller tilltalad för ett brott.”

28. Enligt artikel 8 i direktiv 2016/1919 ska medlemsstaterna ”se till att misstänkta, tilltalade och eftersökta personer har tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt nationell rätt om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts”.

29. Slutligen föreskriver artikel 9 i direktiv 2016/1919, med rubriken ”Utsatta personer”, att ”medlemsstaterna ska säkerställa att hänsyn tas till utsatta misstänkta, tilltalades och eftersökta personers särskilda behov vid genomförandet av detta direktiv”.

IV. Bedömning

30. De 15 frågor som ställts av den hänskjutande domstolen rör olika aspekter av det straffrättsliga förfarandet när en utsatt person är inblandad. Jag kommer att bryta ned min analys av dessa frågor till fem områden och bedöma beträffande vart och ett av dem både frågans innehåll i sak och de invändningar mot upptagande till prövning som framställts av vissa deltagare i förfarandet.

31. De första 14 frågorna rör fyra områden som behandlas i direktiven 2013/48 och 2016/1919: utsatthet, effektiva rättsmedel, omänsklig eller förnedrande behandling samt direkt effekt. Den femtonde frågan avser den allmänna åklagarens oavhängighet som är en fråga som faller utanför tillämpningsområdet för dessa båda direktiv. Efter en kort bedömning av de två direktivens tillämplighet (avsnitt A), kommer jag att behandla varje område för sig (avsnitten B till F).

A. Tillämpligheten av de två direktiven i fråga

32. Enligt artikel 2.1 i direktiv 2013/48 är detta direktiv tillämpligt ”från det att de [misstänkta eller tilltalade] genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott, oavsett om de är frihetsberövade”. Domstolen har tidigare angett att denna innefattar varje form av underrättelse oavsett hur den nått den berörda personen.

33. Med beaktande av de omständigheter som angetts i punkterna 7–9 ovan är det klart att direktiv 2013/48 var tillämpligt på K.P. från det ögonblick när poliserna bad honom överlämna olagliga substanser, och sedan försåg honom med handfängsel och frihetsberövade honom.

34. Vidare anger artikel 2.1 i direktiv 2016/1919 att det är tillämpligt på personer som har rätt till tillgång till försvarare enligt direktiv 2013/48/EU, och som bland annat är frihetsberövade eller enligt unionsrätten eller nationell rätt ska bistås av en försvarare.

35. Huruvida direktiv 2016/1919 är tillämpligt på K.P. beror därför på huruvida han har rätt att biträdas av en försvarare enligt direktiv 2013/48.

36. Misstänkta eller tilltalade ”ska ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål” enligt artikel 3.2 i direktiv 2013/48. Enligt artikel 3.2 a är detta under alla omständigheter senast ”innan de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet”. Artikel 4.5 i direktiv 2016/1919 anger parallellt härmed att rättshjälp ska beviljas ”utan onödigt dröjsmål, dock senast före polisförhör, förhör av någon annan brottsbekämpande myndighet eller av en rättslig myndighet”.

37. Min slutsats är därför att K.P. enligt direktiv 2013/48, skulle ha biträtts av en försvarare och omfattades således av direktiv 2016/1919.

B. Utsatthet (frågorna 1, 2, 3, 7, 9 och 10)

38. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1 för att få klarhet i huruvida en persons utsatthet förbjuder myndigheterna i ett straffrättsligt förfarande att förhöra denne utan deltagande av en försvarare och utan att bevilja rättshjälp när villkoren därför är uppfyllda.

39. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 för att få klarhet i huruvida, i situationer där den berörda personen anklagas för en brottslig handling som kan bestraffas med frihetsberövande, underlåtenheten att identifiera en sådan persons utsatthet då uttryckligt ska anges i ett beslut, vilket är förutsättning för förhör utan närvaro av en försvarare.

40. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3 för att få klarhet i huruvida direktiv 2016/1919 och direktiv 2013/48 inför en presumtion om utsatthet som medlemsstaternas myndigheter är skyldiga att iaktta i ett straffrättsligt förfarande.

41. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 7 för att få klarhet i fråga om de skyldigheter som direktiv 2013/48 och direktiv 2016/1919 ålägger nationella myndigheter såvitt avser säkerställandet av att utsatthet iakttas liksom i fråga om vilka rättigheter i det straffrättsliga förfarandet som därigenom uppkommer för den berörda personen.

42. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 9 för att få klarhet i huruvida de behöriga myndigheterna i det straffrättsliga förfarandet har en skyldighet att omedelbart identifiera och konstatera misstänkta personers utsatthet, erbjuda dem rättshjälp och avstå från att förhöra dem till dess att sådan rättshjälp har beviljats.

43. Den hänskjutande domstolen har, vid jakande svar på den nionde frågan, ställt fråga 10 för att få klarhet i huruvida medlemsstaterna i sin lagstiftning ska föreskriva skälen och kriterierna i detalj för undantag från att omedelbart identifiera och konstatera utsatthet och att bevilja rättshjälp. Dessutom söker den klarhet i huruvida ett sådant undantag ska vara proportionerligt, tidsbegränsat och inte innebära ett åsidosättande av principen om ett rättvist förfarande, varemot den berörda parten ska ha rätt att begära domstolsprövning.

44. En gemensam nämnare för dessa frågor bygger på begreppet utsatthet och nationella myndigheters skyldigheter att identifiera det i rätt tid och att därtill knyta vederbörliga följder. Jag kommer därför att i det följande lämna ledning beträffande vem som är en utsatt person (delavsnitt 1a), följt av tolkningen av de två direktiven och de skyldigheter som de föreskriver för nationella myndigheter när den misstänkte eller tilltalade är en utsatt person (delavsnitt 2).

1. Vem är en utsatt person?

45. Rådet efterfrågade år 2009 en metod för att steg för steg reglera olika processuella rättigheter i det straffrättsliga förfarandet, inbegripet särskilda garantier för utsatta misstänkta eller tilltalade personer. Detta ambitiösa mål för lagstiftningen såvitt gäller utsatta personer har hittills emellertid endast uppnåtts i fråga om barn som är misstänkta eller tilltalade personer i det straffrättsliga förfarandet.

46. I avsaknad av ytterligare unionslagstiftning som definierar utsatthet i det straffrättsliga förfarandet mer allmänt gav kommissionen ut en rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden.

47. I rekommendationen definieras sårbara personer som ”alla misstänkta eller tilltalade som på grund av ålder, psykiskt eller fysiskt tillstånd eller funktionshinder inte kan förstå och delta effektivt i straffrättsliga förfaranden”.

48. Dessutom inför kommissionens rekommendation en presumtion om utsatthet som innebär följande: ”Medlemsstaterna bör införa en presumtion om sårbarhet, särskilt avseende personer med allvarliga psykiska, intellektuella, fysiska eller sensoriska funktionsnedsättningar, eller psykisk sjukdom eller kognitiva störningar som gör att de inte kan förstå och delta effektivt i förfarandet.”

49. Psykiska sjukdomar och psykiska störningar är i allmänhet svårare att identifiera än utsatthet som följer av ung ålder och i litteraturen framförs kritik mot kommissionens beslut att gå vidare med ett direktiv endast för barn samtidigt som skyddet för utsatta vuxna begränsas till en ren rekommendation.

50. Kommissionens rekommendation är en icke-bindande akt som saknar den rättsliga kraft som krävs för att ålägga nationella myndigheter definitiva skyldigheter i det straffrättsliga förfarandet.

51. Fastän domstolen i målet Grimaldi förklarade att rekommendationer ska beaktas av de nationella domstolarna innebär inte denna förklaring att rekommendationer har bindande rättslig karaktär. Domstolen ansåg endast att det inte kan bortses från rekommendationer vid tolkningen av andra normer i EU-rätten men den uttalade inte att de som resultat skapar några skyldigheter. Rekommendationer ålägger således inte nationella domstolar en skyldighet till enhetlig tolkning.

52. Förhållandet att rådet uppmanade medlemsstaterna att ”ta hänsyn till” kommissionens rekommendation ändrar inte heller dess icke-bindande karaktär. Det är faktiskt endast en medlemsstat som har underrättat kommissionen om åtgärder för att genomföra denna rekommendation.

53. Varken definitionen av en utsatt person eller presumtionen om utsatthet för personer med vissa funktionsnedsättningar, sjukdomar eller störningar som föreslås i kommissionens rekommendation (se punkterna 47 och 48 i detta förslag till avgörande) är därför bindande för medlemsstaterna.

54. I avsaknad av mer specifika bestämmelser i EU-rätten utöver kommissionens rekommendation återstår bestämmelserna i artikel 13 i direktiv 2013/48 och artikel 9 i direktiv 2016/1919, som motsvarar varandra, som ålägger medlemsstaterna att säkerställa ”att hänsyn tas till utsatta misstänkta eller tilltalades särskilda behov vid tillämpningen av detta direktiv”.

55. EU-domstolen har vid tolkning av artikel 13 i direktiv 2013/48 funnit att en psykiskt sjuk person ska anses vara en utsatt person. Detta är fallet oavsett att detta direktiv inte uttryckligt anger kategorierna av utsatta personer.

56. Praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) stöder denna inställning. Nämnda domstol har ansett att deltagande i det straffrättsliga förfarandet är effektivt om ”den tilltalade har en generell förståelse för den straffrättsliga processen och om vad som står på spel för honom eller henne, inbegripet betydelsen av den påföljd som kan komma att utdömas”.

57. Dessutom har Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter sammanställt en förteckning över relevanta omständigheter för bedömningen av om det straffrättsliga förfarandet i dess helhet är rättvist, varav den första är ”huruvida sökanden var särskilt utsatt, till exempel på grund av dennes ålder eller mentala kapacitet”.

58. Slutligen har Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter också förklarat att en vuxen person är särskilt utsatt i fall av kronisk alkoholism och/eller akut alkoholförgiftning, ett fysiskt handikapp eller medicinsk sjukdom, tillhörighet till en socialt missgynnad grupp eller psykisk sjukdom.

59. Generellt sett och utan behov av att ge en uttömmande definition av en utsatt person såvitt gäller förevarande mål kan det med säkerhet fastställas att personer med psykiska störningar såsom K.P. anses vara utsatta misstänkta eller tilltalade personer enligt unionsrätten.

60. Jag kommer nu att övergå till de skyldigheter som de två direktiven i fråga ålägger nationella myndigheter avseende behandlingen av utsatta personer i det inledande skedet av ett straffrättsligt förfarande och de motsvarande rättigheter som utsatta personer åtnjuter.

2. Skyldigheter för nationella myndigheter i det straffrättsliga förfarandet när den misstänkte eller tilltalade är en utsatt person

61. Kommissionen har gjort gällande att artikel 9 i direktiv 2016/1919 ska tolkas som införande av en skyldighet för de behöriga myndigheterna att genomföra en bedömning av utsattheten för det fall de får kännedom om förhållanden som antyder en viss psykisk störning eller sjukdom. Enligt den institutionen skulle en annan tolkning medföra att denna bestämmelse förlorade sin ändamålsenliga verkan. Kommissionen utsträcker denna tolkning även till att rättshjälp inte kan vägras för utsatta personer utan att en undersökning av den berörda personens sinnestillstånd först har genomförts.

62. Den polska regeringen har på samma sätt gjort gällande att polsk rätt också föreskriver att de behöriga myndigheterna ska bevilja rättshjälp närhelst de får kännedom om att den berörda personen kan vara utsatt. Till skillnad från kommissionen godtar emellertid denna regering inte något slag av presumtion om utsatthet liknande kommissionens rekommendation.

63. Jag håller med den polska regeringen om att, som jag redan förklarat, kommissionens rekommendation, enligt vilken medlemsstaterna i sina rättsordningar ska införa en presumtion om utsatthet i vissa situationer, inte är rättsligt bindande. I detta avseende anser jag också att reglering av hur en persons utsatthet ska bestämmas för närvarande förblir en fråga för medlemsstaterna.

64. Kommissionen har emellertid rätt när den anger att artikel 9 i direktiv 2016/1919 – och för den delen artikel 13 i direktiv 2013/48 – skulle bli meningslös utan åläggande av någon skyldighet för nationella myndigheter att erkänna och vederbörligen beakta en misstänkt eller tilltalad persons utsatthet. Nationella domstolar ska tolka nationell rätt på det sättet att EU-rätten inte blir utan mening.

65. Artikel 9 i direktiv 2016/1919 och artikel 13 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att de kräver att de behöriga myndigheterna ska ge akt på möjligheten att en misstänkt eller tilltalad person är utsatt då de har svårigheter att förstå eller delta i förfarandet. Denna skyldighet har direkt effekt. Om det föreligger en misstanke om utsatthet ska myndigheterna visa särskild omsorg för att säkerställa att de rättigheter som ges genom direktiv 2013/48 och direktiv 2016/1919 är skyddade.

66. Beträffande rätten till tillgång till en försvarare framgår det av artikel 3.2 i direktiv 2013/48 att K.P., även om han inte hade varit utsatt, skulle ha biträtts av en försvarare under polisförhöret och helt säkert utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet. Det är ännu viktigare att denna rättighet iakttas om personen är utsatt.

67. Jag drar därför slutsatsen att artikel 3.2 i direktiv 2013/48, jämförd med artikel 13 i direktivet, har direkt effekt och ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna, som har kännedom om en misstänkt eller tilltalad persons eventuella utsatthet, ska säkerställa att dessa får biträde av en försvarare.

68. Såvitt gäller beviljande av rättshjälp förefaller en analog tolkning vara övertygande.

69. I situationer i vilka direktiv 2016/1919 är tillämpligt kan rättshjälp beviljas på grundval av antingen en ekonomisk prövning, en behovsprövning eller bådadera. Artikel 4.1 i detta direktiv föreskriver generellt att ”misstänkta och tilltalade som saknar tillräckliga medel för att betala för bistånd från en försvarare har rätt till rättshjälp, när rättvisans intresse så fordrar”.

70. Jag håller med samtliga deltagare i förevarande mål att så snart som en misstänkt eller tilltalad persons utsatthet har konstaterats kan deras effektiva deltagande i förfarandet äventyras utan tillgång till rättshjälp. Detta är i linje med artikel 4.5 i direktiv 2016/1919, som ålägger medlemsstaterna skyldigheten att säkerställa att rättshjälp beviljas utan onödigt dröjsmål och åtminstone före det första polisförhöret.

71. Detta är i ännu högre grad fallet i en situation som i det nationella målet där den föreskrivna påföljden innebär frihetsberövande.

72. Jag drar därför slutsatsen att artikel 2.1 i direktiv 2016/1919, jämförd med artikel 4.1 och 4.5 och artikel 9 i direktivet, har direkt effekt och ska tolkas så, att de behöriga myndigheter som har kännedom om en misstänkt eller tilltalad persons eventuella utsatthet ska bevilja dem rättshjälp. Detta är särskilt viktigt i situationer i vilka påföljden för det påstådda brottet innebär frihetsberövande.

3. Slutsats beträffande utsatthet

73. EU-rätten, såsom den nu är utformad, ålägger inte medlemsstaterna någon skyldighet att införa en presumtion om utsatthet. Det ankommer på den nationella rätten att föreskriva det exakta sättet och förfarandet för att bestämma en persons utsatthet.

74. Artikel 9 i direktiv 2016/1919 och artikel 13 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att de kräver att de behöriga myndigheterna ska ge akt på möjligheten att en misstänkt eller tilltalad person är utsatt då de har svårigheter att förstå eller delta i förfarandet. Denna skyldighet har direkt effekt. Om misstanke om utsatthet föreligger ska myndigheterna iaktta särskild omsorg för att säkerställa att de rättigheter som beviljas genom direktiv 2013/48 och direktiv 2016/1919 är skyddade.

75. Artikel 3.2 i direktiv 2013/48, jämförd med artikel 13 i direktivet, har direkt effekt och ska tolkas på det sättet att de behöriga myndigheter, som har kännedom om en misstänkt eller tilltalad persons eventuella utsatthet, ska säkerställa att dessa biträds av en försvarare.

76. Artikel 2.1 i direktiv 2016/1919, jämförd med artikel 4.1 och 4.5 och artikel 9 direktivet, har direkt effekt och ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna, som har kännedom om en misstänkt eller tilltalad persons eventuella utsatthet, ska bevilja dem rättshjälp. Detta är särskilt viktigt i situationer i vilka påföljden för det påstådda brottet innebär frihetsberövande.

C. Rättsmedel (frågorna 2 och 10)

77. Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 2 och 10 för att få klarhet i huruvida det föreligger en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att både ett beslut att genomföra ett förhör med en utsatt person utan en försvarare och ett beslut att inte omedelbart identifiera och konstatera en persons utsatthet ska kunna vara föremål för domstolsprövning.

78. Artikel 12 i direktiv 2013/48 och artikel 8 i direktiv 2016/1919 föreskriver båda att medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade har tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om deras rättigheter enligt vart och ett av direktiven har åsidosatts.

79. Rätten till ett effektivt rättsmedel innefattar rätten till tillgång till en domstol med befogenhet att bedöma och avhjälpa åsidosättandet av den rättighet som grundas på EU-rätten. Domstolen fastslog detta så långt tillbaka som i domen i målet Johnston och samma krav följer i dag av artikel 47 i stadgan.

80. Direktiven i fråga anger emellertid inte följden av att en domare finner att ett åsidosättande skett av rätten till tillgång till en försvarare eller till rättshjälp. De lämnar i stället detta val till medlemsstaterna med det enda kravet att det valda rättsmedlet ska vara effektivt.

81. Närmare bestämt är direktiven tysta i frågan huruvida den bevisning som erhållits i strid med en sådan rättighet bör avvisas. Detta förefaller vara den avgörande punkten i den hänskjutande domstolens fråga huruvida vissa åtgärder av myndigheterna som vidtagits i undersökningsförfarandet kan bli föremål för domstolsprövning.

82. Deltagarna i målet, i synnerhet distriktsåklagarkammaren, lägger i sina skriftliga yttranden till domstolen stor vikt vid det förhållandet att de båda ovannämnda bestämmelserna inte innehåller en regel om att den nationella domstolen ska förklara att den bevisning som erhållits i strid med direktiven är otillåtlig, vilket är en fråga som inte alls regleras i EU-rätten.

83. Jag intar samma uppfattning som jag intog i målet M.S. m.fl. och delar distriktsåklagarkammarens argument: den relevanta unionslagstiftningen reglerar för närvarande inte tillåtligheten av bevisning i nationella straffrättsliga förfaranden. Frågan om tillåtlighet av bevisning ankommer för närvarande på nationell rätt.

84. När EU-rätten är tillämplig får relevanta nationella bestämmelser emellertid inte åsidosätta artiklarna 47 och 48 i stadgan.

85. Enligt min uppfattning kräver respekt för grundläggande rättigheter som fastställs i artiklarna 47 och 48 i stadgan att nationella domare har nödvändig flexibilitet för att bedöma att hela förfarandet är rättvist. Om de skulle anse att ett bevis ska avvisas då det upptagits i strid med rätten till försvar, bör de vara fria att avvisa det. EU-rätten reglerar med andra ord inte bevisningens tillåtlighet men den utgör hinder för nationell rätt att begränsa domares befogenheter att fritt värdera bevisning och att av denna bedömning dra de slutsatser som de finner vara nödvändiga.

86. Ett liknande synsätt har också intagits av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, som ansåg att Europakonventionen inte reglerar bevisningens tillåtlighet, då den är avgränsad till en bedömning av huruvida förfarandet i dess helhet har varit rättvist.

87. Slutsatsen är att principen om effektivt domstolsskydd kräver att varje åsidosättande av en rättighet enligt unionsrätten kan bli föremål för domstolsprövning. Artikel 12 i direktiv 2013/48 och artikel 8 i direktiv 2016/1919 anger emellertid inte vilka rättsmedel som är lämpliga utan lämnar i stället detta val till medlemsstaterna med det enda kravet att det valda rättsmedlet ska vara effektivt. Respekt för grundläggande rättigheter, som fastställs i artiklarna 47 och 48 i stadgan, kräver emellertid att nationella domare ska ha nödvändig flexibilitet för att bedöma huruvida förfarandet i dess helhet var rättvist. Om de skulle anse att ett bevis ska avvisas då det erhållits i strid med processuella rättigheter som innebär ett åsidosättande av rätten till försvar bör de vara fria att avvisa det.

D. Omänsklig eller förnedrande behandling (fråga 12)

88. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 12 för att få klarhet i huruvida ett förhör med en misstänkt av en polis eller annan behörig person på ett psykiatriskt sjukhus, utan hänsyn till den rådande osäkerheten och under förhållanden med särskilt begränsad yttrandefrihet och specifik psykisk utsatthet, i frånvaro av en försvarare, utgör omänsklig eller förnedrande behandling enligt artikel 4 i stadgan.

89. I enlighet med artikel 94 i EU-domstolens rättegångsregler ankommer det på den hänskjutande domstolen att ange det faktiska och rättsliga sammanhanget för de frågor som den ställer eller att, i vart fall, redogöra för de faktauppgifter som ligger till grund för frågorna.

90. Den hänskjutande domstolen har i beslutet om hänskjutande förklarat att när polisen förhörde K.P. den 14 oktober 2022 var han på ett psykiatriskt sjukhus. Det föreligger emellertid inga ytterligare uppgifter rörande detta förhör som kan göra det möjligt för domstolen att ge någon ledning beträffande eventuellt åsidosättande av förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling.

91. Av detta skäl anser jag att på grund av otillräckliga uppgifter ska domstolen förklara att den tolfte frågan inte kan tas upp till prövning.

92. För fullständighetens skull kan EU-domstolen ändå ge den nationella domstolen relevanta parametrar som denna kan använda vid fastställande av omständigheterna och avgörande av ett eventuellt åsidosättande av förbudet mot omänsklig och förnedrande behandling.

93. Domstolen förklarade i målet Jawo att artikel 4 i stadgan och artikel 3 i Europakonventionen har samma räckvidd och innebörd. Det är därför lämpligt att hänvisa till praxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

94. Vid avgörandet av förekomsten av omänsklig eller förnedrande behandling av en utsatt person i ett straffrättsligt förfarande förklarade Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, i målet Khlaifia m.fl. mot Italien, att bedömningen av huruvida behandlingen är omänsklig eller förnedrande är ”relativ och beror av samtliga omständigheter i målet, huvudsakligen behandlingens varaktighet, dess fysiska eller mentala effekter och, i vissa fall, offrets kön, ålder och hälsotillstånd”.

95. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter gav exempel på vad den kan ta i beaktande vid bestämmandet av behandlingens svårighetsgrad i det enskilda fallet. Sådana exempel innefattade syftet för vilket den dåliga behandlingen utfördes, tillsammans med avsikten eller skälet för den, sammanhanget i vilket den dåliga behandlingen utfördes såsom en atmosfär med ökad spänning och förstärkta känslor, huruvida offret var i en utsatt situation, vilket normalt är fallet för personer som berövats sin frihet.

96. Det som med säkerhet kan fastslås är att enbart den omständigheten att K.P. förhördes utan försvarare vid en psykiatrisk institution utgör inte i sig omänsklig eller förnedrande behandling vid en bedömning enligt nämnda praxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

97. Bedömningen av omständigheterna och prövningen av ett eventuellt åsidosättande av artikel 4 i stadgan ankommer emellertid på den nationella domstolen att genomföra.

E. Direkt effekt (frågorna 4, 5, 6, 8, 11, 13 och 14)

98. Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 4, 5, 6, 8, 11, 13 och 14 för att få klarhet beträffande de slutsatser som ska dras avseende följderna av den direkta effekten av de relevanta bestämmelserna i fråga.

99. Distriktsåklagarkammaren, den polska regeringen och kommissionen har gjort gällande att fråga 14, som avser den allmänna åklagarens skyldigheter under förundersökningen före rättegången, är irrelevant för avgörandet av målet vid den hänskjutande domstolen och således inte kan tas upp till prövning.

100. Jag delar inte denna uppfattning. Det har betydelse för den hänskjutande domstolen huruvida den allmänna åklagarens åtgärder på förundersökningsstadiet var förenliga med EU-rätten för att riktigt kunna bedöma, och möjligen avvisa, bevisningen vid den. Min uppfattning är därför att fråga 14 kan tas upp till prövning.

101. Det bör tilläggas att distriktsåklagarkammaren i sitt skriftliga yttrande har påstått att det inte föreligger något problem med de nationella bestämmelserna i fråga i förhållande till EU-rätten utan snarare att de som varit inblandade i förfarandet har gjort sig skyldiga till fel och försummelse gentemot K.P.

102. Eftersom detta är en fråga som det slutligen ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, kommer jag i det följande kommer endast att sammanfatta de följder som uppkommer i en situation där relevant EU-rätt, tolkad av EU-domstolen, skiljer sig från nationell rätt som den tolkas av den hänskjutande domstolen.

103. Domstolen har tidigare vid flera tillfällen förklarat följderna av direkt effekt i sin praxis. På samma sätt, som jag gjorde i målet M.S. m.fl., kommer jag således begränsa mig till att endast upprepa de viktigaste följderna som rör förevarande mål.

104. Domstolen har enligt artikel 19.1 FEU och artikel 267, första stycket FEUF behörighet att endast tolka EU-rätt medan nationella domstolar har den exklusiva behörigheten att tolka nationell rätt.

105. Enligt denna strikta uppdelning av samarbetet mellan EU-domstolen och nationella domstolar har den förra inte behörighet att avgöra nationell rätts förenlighet med EU-rätt. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att så snart som den erhållit EU-domstolens svar konstatera de nödvändiga följderna för den tillämpliga nationella rätten.

106. Följderna av en nationell domstols eventuella bedömning att det föreligger oförenlighet mellan nationell rätt och EU-rätt är följande.

107. Om en nationell domstol kan tolka de aktuella bestämmelserna i nationell rätt i enligt med EU-rätten som den tolkas av EU-domstolen, ska den göra det. Sådan konform tolkning av nationell rätt och dess tillämpning ska leda den hänskjutande domstolen till samma resultat som det som följer av tillämplig EU-rätt. I förevarande mål betyder det att det ska föreligga en rätt för utsatta personer att behöriga myndigheter prövar deras utsatthet och att de förhörs i närvaro av en försvarare eller, om de inte har någon, att de erbjuds rättshjälp.

108. Om en nationell domstol inte kan tolka nationell rätt i överensstämmelse med EU-rätt tillämpas principen om direkt effekt. Enligt denna princip kan enskilda personer hävda sina rättigheter enligt EU-rätten genom att direkt åberopa bestämmelserna i EU-rätten vid de nationella domstolarna, och de nationella domstolarna därmed är skyldiga att erkänna dessa rättigheter genom att direkt tillämpa den relevanta unionsrättbestämmelsen.

109. Om dessa rättigheter kolliderar med vad som föreskrivs i nationell rätt, då ger unionsrätten nationella domstolar befogenheten att bortse från sådana motstridiga bestämmelser i nationell rätt. Denna befogenhet är en kombinerad följd av EU:s konstitutionella principer om direkt effekt och EU-rättens företräde.

110. I korthet ska den hänskjutande domstolen försöka undanröja alla eventuella hinder för erkännande av rättigheter enligt EU-rätten genom tolkning av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt på ett konformt sätt. Om konform tolkning visar sig inte vara möjlig ska den hänskjutande domstolen bortse från motstridiga nationella regler och ge skydd för dessa rättigheter enligt unionsrätten.

111. Avslutningsvis är det inte bara nationella domstolar som ska se till att unionsrättsliga bestämmelser ges full verkan, utan även nationella förvaltningsmyndigheter och alla andra statliga organ. Alla statliga organ är således skyldiga att säkerställa unionsrättens direkta effekt, konform tolkning och företräde samt även att erkänna rättigheter enligt unionsrätten.

112. Detta innebär att allmänna åklagaren och polisen under förundersökningen i ett straffrättsligt förfarande måste erkänna utsatta personers rättigheter och deras egna motsvarande skyldigheter, vilka direkt grundar sig på de relevanta direktiven. De ska tolka nationell rätt i överensstämmelse med de resultat som krävs enligt dessa direktiv. De är även skyldiga att avstå från att tillämpa bestämmelser i nationell rätt för att möjliggöra det skydd för utsatta personer som krävs enligt dessa direktiv. Detta innefattar varje regel i nationell rätt som skulle hindra en allmän åklagare som handlägger målet från att ge tillämpning av EU-rätten full effekt, såsom bindande instruktioner från en överordnad allmän åklagare eller varje annat organ.

113. Om den allmänna åklagaren eller ett annat organ som deltar i det straffrättsliga förfarandet underlåter att ge EU-rätten full effekt (antingen genom att inte tolka nationella regler så att de överensstämmer med EU-rätten eller genom att tillämpa nationella regler som strider mot EU-rätten) ska den domstol vid vilken det straffrättsliga förfarandet pågår slå fast att dessa statliga organ har åsidosatt sina skyldigheter enligt unionsrätten.

F. Den allmänna åklagarens oavhängighet

114. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 15 för att få klarhet i huruvida artikel 2 FEU, artikel 19.1 FEU, rättsstatsprincipen, principen om domstolarnas oavhängighet och artikel 47 i stadgan kräver att en allmän åklagare ska vara oavhängig.

115. Distriktsåklagarkammaren, den polska regeringen och kommissionen har samtliga uttryckt tvivel beträffande tillåtligheten av denna fråga.

116. Enligt domstolens fasta praxis ”presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta”. Dessa frågor ställs ”mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva”. Om domstolen anser att svaret på tolkningsfrågan inte är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken kommer den att förklara att den saknar behörighet.

117. Det förefaller inte som att en fråga rörande den allmänna utformningen av åklagarväsendet i Polen har direkt betydelse för det straffrättsliga förfarandet vid den hänskjutande domstolen. Oavsett allmänna åklagares oberoende av den verkställande makten är de skyldiga att säkerställa utsatta personers rättigheter i det straffrättsliga förfarandet, vilka de åtnjuter enligt EU-rätten.

118. Jag föreslår därför att domstolen ska förklara att fråga 15 inte kan tas upp till prövning.

V. Förslag till avgörande

119. Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Sąd Rejonowy we Włocławek (Distriktsdomstolen, Wroclaw, Polen) på följande sätt: 1) Som svar på frågorna 1, 2, 3, 7, 9 och 10 från den hänskjutande domstolen ålägger EU-rätten som den nu är utformad inte medlemsstaterna någon skyldighet att införa en presumtion om utsatthet. Det ankommer på den nationella rätten att föreskriva det exakta sättet och förfarandet för bestämmandet av en persons utsatthet. Artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder och artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet ska tolkas så, att de kräver att de behöriga myndigheterna ska ge akt på möjligheten att en misstänkt eller tilltalad person är utsatt då de har svårigheter att förstå eller delta i förfarandet. Denna skyldighet har direkt effekt. Om det föreligger en misstanke om utsatthet ska myndigheterna visa särskild omsorg för att säkerställa att de rättigheter som ges genom direktiv 2013/48 och direktiv 2016/1919 är skyddade. Artikel 3.2 i direktiv 2013/48, jämförd med artikel 13 i detta direktiv, har direkt effekt och ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna, som har kännedom om en misstänkt eller tilltalad persons eventuella utsatthet ska säkerställa att dessa får biträde av en försvarare. Artikel 2.1 i direktiv 2016/1919, jämförd med artikel 4.1 och 4.5 och artikel 9 i detta direktiv, har direkt effekt och ska tolkas så, att de behöriga myndigheter som har kännedom om en misstänkt eller tilltalad persons eventuella utsatthet ska bevilja en sådan person rättshjälp. Detta är särskilt viktigt i situationer i vilka påföljden för det påstådda brottet innebär frihetsberövande. 2) Som svar på frågorna 2 och 10 från den hänskjutande domstolen kräver principen om effektivt domstolsskydd att varje åsidosättande av en rättighet enligt unionsrätten kan bli föremål för domstolsprövning. Artikel 12 i direktiv 2013/48 och artikel 8 i direktiv 2016/1919 anger emellertid inte vilka rättsmedel som är lämpliga utan lämnar i stället detta val till medlemsstaterna med det enda kravet att det valda rättsmedlet ska vara effektivt. Respekt för de grundläggande rättigheterna som fastställs i artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna kräver emellertid att nationella domare ska ha nödvändig flexibilitet för att bedöma huruvida förfarandet i dess helhet var rättvist. Om de skulle anse att ett bevis ska avvisas då det erhållits i strid med processuella rättigheter som innebär ett åsidosättande av rätten till försvar bör de vara fria att avvisa det. 3) På grund av otillräckliga uppgifter kan den tolfte frågan inte tas upp till prövning. 4) Som svar på frågorna 4, 5, 6, 8, 11, 13 och 14 ska den hänskjutande domstolen undanröja alla eventuella hinder för erkännande av rättigheter med direkt effekt som grundas på direktiv 2013/48 och direktiv 2016/1919 genom tolkning av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt på ett konformt sätt. Om detta inte är möjligt ska den hänskjutande domstolen bortse från motstridiga nationella regler med stöd av direkt effekt och unionsrättens företräde. Konform tolkning, direkt effekt och unionsrättens företräde är bindande för alla statliga organ som också är skyldiga att erkänna rättigheter enligt unionsrätten. Detta innebär att allmänna åklagaren och polisen under förundersökningen i ett straffrättsligt förfarande måste erkänna utsatta personers rättigheter och deras egna motsvarande skyldigheter, vilka direkt grundar sig på de relevanta direktiven. Om de underlåter att göra detta ska den domstol vid vilken det straffrättsliga förfarandet pågår slå fast att dessa statliga organ har åsidosatt sina skyldigheter enligt unionsrätten. 5) På grund av avsaknad av direkt betydelse för det nationella målet vid den hänskjutande domstolen kan inte den femtonde frågan tas upp till prövning.

1 Originalspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarna verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1) (nedan kallat direktiv 2013/48).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1) (nedan kallat direktiv 2016/1919).

5 Dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) ( C‑660/21, EU:C:2023:498, punkterna 44, 49 och 53).

6 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:95, fotnot 15); förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation) ( C‑649/19, EU:C:2020:758, punkterna 53 och 81); förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) ( C‑660/21, EU:C:2023:52, fotnot 58); förslag till avgörande av generaladvokaten Ćapeta i målet M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:157, fotnoterna 14 och 34) och förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet 1Dream, 1Dream m.fl. och Lireva Investments och FORTRESS FINANCE ( C‑767/22, C‑49/23 och C‑161/23, EU:C:2024:608, punkt 55).

7 I artikel 1.2 i direktiv 2016/1919 anges: ”Detta direktiv kompletterar direktiven 2013/48/EU och (EU) 2016/800. Ingenting i detta direktiv ska tolkas som en begränsning av de rättigheter som föreskrivs i de direktiven.”

8 Dom av den 7 september 2023, Rayonna prokuratura Lovech, teritorialno otdelenie Lukovit (Kroppsvisitation) ( C‑209/22, EU:C:2023:634, punkt 37). Beträffande frågan hur denna vida tolkning och praxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter är överensstämmande, se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) ( C‑659/18, EU:C:2019:940, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

9 På liknande sätt anses en person vara misstänkt och således omfattas av nämnda direktiv i en situation när polismän ”kroppsvisiterar den berörda personen och beslagtar det som personen har uppgett att vederbörande innehar, innebär dessa handlingar dels att det fastställs att personen hädanefter är misstänkt av en behörig myndighet, dels att personen, underförstått men nödvändigtvis, informeras om denna misstanke”. Se dom av den 7 september 2023, Rayonna prokuratura Lovech, teritorialno otdelenie Lukovit (Kroppsvisitation) ( C‑209/22, EU:C:2023:634, punkt 43).

10 Det finns inga uppgifter i målet som antyder att K.P. avstod från sin rätt till att biträdas av en försvarare. Om han hade gjort det skulle myndigheterna emellertid ha haft den ytterligare skyldigheten att ge K.P. ”tydlig och tillräcklig information, avfattad på ett enkelt och begripligt språk, varvid hänsyn ska tas till att vederbörande är en utsatt person, om innebörden [av rätten att biträdas av en försvarare] och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den”. Se dom av den 14 maj 2024, Stachev ( C‑15/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 64).

11 Huruvida han faktiskt var berättigad till rättshjälp enligt villkoren i direktiv 2016/1919 är en annan fråga som jag kommer att behandla i avsnitt IV.B.2 nedan.

12 Rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1).

13 Kommissionen bekräftade att det inte föreligger en gemensam uppfattning mellan medlemsstaterna om begreppet utsatthet i dess arbetsdokument med titeln Konsekvensanalys till dokumentet förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, av den 27 november 2013 SWD(2013) 480 final, s. 12–28.

14 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1), skäl 4–6.

15 Mergaerts, L., ”Defence lawyers’ views on and identification of suspect vulnerability in criminal proceedings”, International Journal of the Legal Profession vol. 29.3, 2022, s. 281 och 283.

16 Kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT C 378, 2013, s. 8) (nedan kallad kommissionens rekommendation). Beträffande kritik av den rekommendationen som allmän och otydlig, se Meysman, M., Quo vadis with vulnerable defendants in the EU? European Criminal Law Review vol. 4.2, 2014, s. 179 och 188.

17 Kommissionens rekommendation, skäl 1. Beträffande kritik att denna definition är alltför snäv, se Waddington, L., ”Exploring vulnerability in EU law: An Analysis of ’vulnerability’ in EU criminal law and consumer protection law”, European Law Review 45.6, 2020, s. 779 och 791.

18 Kommissionens rekommendation, punkt 7. Kommissionen identifierade personer med psykiska störningar (till exempel i form av psykisk störning som schizofreni) som utsatta år 2003. Se Grönbok från Kommissionen - Rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen. KOM(2003) 75 slutlig.

19 Beträffande denna kritik och mer allmänt beträffande kommissionens ovillighet att verka för en rättsligt bindande akt för utsatta vuxna och därav följande problem, se Meysman M. (fotnot 15, ovan anfört arbete), s. 191–193. Beträffande händelseutvecklingen som ledde till kommissionens slutliga val av en rekommendation, se van der Aa, S., ”Variable vulnerabilities? Comparing the rights of adult vulnerable suspects and vulnerable victims under EU Law” New Journal of European Criminal Law vol. 7.1, 2016, s. 39 och 43–47.

20 De nationella domstolarna ”är skyldiga att vid lösande av tvister ta hänsyn till rekommendationerna, särskilt när dessa bidrar till tolkningen av nationella bestämmelser som antagits för deras genomförande, eller när de har till syfte att utfylla bindande gemenskapsrättsliga bestämmelser”. Dom av den 13 december 1989, Grimaldi ( C‑322/88, EU:C:1989:646, punkt 18).

21 Rådets slutsatser om skyddet av utsatta vuxna i Europeiska unionen (EUT C 330 I, 2021, s. 1) (nedan kallade rådets slutsatser), s. 5 och 6. I samma dokument uppmanade rådet också kommissionen ”att undersöka om det finns ett behov av att på ett övergripande sätt stärka rättssäkerhetsgarantierna för utsatta vuxna som är misstänkta eller tilltalade i brottmål”.

22 Ibidem, punkt 10.

23 Skäl 51 i direktiv 2013/48 anger vidare: ”Skyldigheten att visa särskild hänsyn mot misstänkta eller tilltalade som potentiellt befinner sig i en svag position är en förutsättning för en rättvis rättskipning. Åklagarmyndigheter, brottsbekämpande myndigheter och rättsliga myndigheter bör därför underlätta sådana personers effektiva utövande av de rättigheter som anges i detta direktiv, t.ex. genom att ta hänsyn till varje potentiell utsatthet som påverkar deras förmåga att utöva rätten till tillgång till försvarare och rätten att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och genom att vidta lämpliga åtgärder för att garantera dessa rättigheter.”

24 Skäl 18 i direktiv 2016/1919 anger vidare: ”Medlemsstaterna bör besluta om praktiska arrangemang för tillhandahållande av rättshjälp. I dessa arrangemang kan det fastställas att rättshjälp beviljas på begäran av en misstänkt, en tilltalad eller en eftersökt person. Med tanke på de särskilda behoven för utsatta personer, bör dock inte en sådan begäran vara ett materiellt villkor för beviljande av rättshjälp.”

25 En liknande bestämmelse finns avseende rätten till information; se artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

26 ”Psykiskt sjuka personer ska således anses utgöra utsatta personer i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom dessa personer, på grund av allvarliga psykiska störningar, riskerar att inte förstå den information de får om sina rättigheter.” Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 47). Domstolen drog samma slutsats i fråga om en analfabet i dom av den 14 maj 2024, Stachev ( C‑15/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 60).

27 Dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom ( C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 48).

28 Europadomstolen, 10 november 2004, SC mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2004:0615JUD006095800, § 29). Se också Europadomstolen, 23 mars 2016, Blokhin mot Ryssland (CE:ECHR:2016:0323JUD004715206, § 195).

29 Europadomstolen, 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, § 274).

30 Europadomstolen, 31 mars 2009, Plonka mot Polen (CE:ECHR:2009:0331JUD002031002), Europadomstolen, 27 januari 2011, Bortnik mot Ukraina (CE:ECHR:2011:0127JUD003958204), Europadomstolen, 16 mars 2010, Oršuš m.fl. mot Kroatien (CE:ECHR:2010:0316JUD001576603), Europadomstolen, 23 mars 2016, Blohkin mot Ryssland (CE:ECHR:2016:0323JUD004715206), Europadomstolen, 16 december 2010, Borotyuk mot Ukraina (CE:ECHR:2010:1216JUD003357904). För en översikt, se Mergaerts, L. och Dehaghani, R., ”Protecting vulnerable suspects in police investigations in Europe: Lessons learned from England and Wales and Belgium”, New Journal of European Criminal Law vol. 11.3, 2020, s. 313.

31 Se punkterna 46–53 ovan.

32 Den hänskjutande domstolen har förklarat att polismännen noterade att K.P. agerade och talade osammanhängande. Detta är förvisso en omständighet som kunde ha lett dem till att beakta möjligheten att K.P. led av en viss utsatthet.

33 Skäl 23 i direktiv 2016/1919 föreskriver att medlemsstaterna bör säkerställa efterlevnad av Förenta nationernas principer och riktlinjer för tillgång till rättshjälp i straffrättsliga system. Princip 10 i dessa principer och riktlinjer föreskriver att de behöriga myndigheterna bör vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att personer med bland annat psykisk sjukdom har meningsfull tillgång till rättshjälp. Tillgänglig här: https://www.unodc.org/documents/justice-and-prison-reform/UN_principles_and_guidlines_on_access_to_legal_aid.pdf.

34 Artikel 4.3 i direktiv 2016/1919 anger att när en medlemsstat gör en ekonomisk prövning ”ska den beakta alla relevanta och objektiva faktorer, såsom den berörda personens inkomst, kapital och familjesituation, kostnaderna för bistånd från en försvarare samt levnadsstandarden i den medlemsstaten, för att avgöra huruvida, i enlighet med de tillämpliga kriterierna i den medlemsstaten, en misstänkt eller tilltalad saknar tillräckliga medel för att betala för bistånd från en försvarare”.

35 Artikel 4.4 i direktiv 2016/1919 anger att när en medlemsstat gör en behovsprövning ”ska den beakta hur allvarligt brottet är, hur komplicerat ärendet är och hur sträng påföljd som kan förväntas i det enskilda fallet, för att avgöra huruvida det ligger i rättvisans intresse att rättshjälp beviljas. Under alla omständigheter ska behovskriteriet anses vara uppfyllt i följande situationer: a) När en misstänkt eller tilltalad ställs inför en behörig domstol eller domare för beslut om häktning under alla skeden av förfarandet inom tillämpningsområdet för detta direktiv. b) Under häktningstiden”.

36 Till exempel anger artikel 4.4 i direktiv 2016/1919 ”hur allvarligt brottet är, hur komplicerat ärendet är och hur sträng påföljd som kan förväntas i det enskilda fallet” som faktorer som medlemsstaterna kan beakta när de genomför behovsprövningen för att bevilja rättshjälp.

37 Dom av den 15 maj 1986, Johnston ( 222/84, EU:C:1986:206 punkt 58).

38 Förslag till avgörande av generaladvokaten Ćapeta i målet M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:157, punkterna 118–127).

39 Detta bekräftades av domstolen beträffande direktiv 2016/800 i dom av den 5 september 2024, M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:685, punkterna 169–174). Undantag härifrån kan ses i domstolens tolkning av artikel 14.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1). Se dom av den 30 april 2024, M.N. (EncroChat) ( C‑670/22, EU:C:2024:372, punkterna 126–131).

40 Dom av den 7 september 2023, Rayonna prokuratura Lovech, teritorialno otdelenie Lukovit (Kroppsvisitation) ( C‑209/22, EU:C:2023:634, punkterna 58–61).

41 Beträffande samma bedömning avseende direktiv 2016/800, där de utsatta personerna var barn, se dom av den 5 september 2024, M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:685, punkterna 167, 168 och 174).

42 Europadomstolen, 12 juli 1988, Schenk mot Schweiz (CE:ECHR:1988:0712JUD001086284, §§ 45 och 46), Europadomstolen, 1 mars 2007, Heglas mot Tjeckiska republiken (CE:ECHR:2007:0301JUD000593502, § 84) och Europadomstolen, 11 juli 2017, Moreira Ferreira mot Portugal (no. 2) (CE:ECHR:2017:0711JUD001986712, § 83).

43 Europadomstolen, 17 januari 2017, Habran och Dalem mot Belgien (CE:ECHR:2017:0117JUD004300011, § 94).

44 Dom av den 21 mars 2024, Remia Com Impex ( C‑10/23, EU:C:2024:259, punkt 29).

45 Dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 91).

46 Som domstolen har gjort vid åtskilliga tillfällen, till exempel i dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 165).

47 Europadomstolen, 15 december 2016, Khlaifia m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2016:1215JUD001648312, § 159).

48 Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter la till detta att ”enligt denna bestämmelse ska staten se till att en person frihetsberövas på villkor som är förenliga med respekten för mänsklig värdighet, att formerna för verkställandet av åtgärden inte utsätter honom för större kval eller påfrestningar än vad som oundgängligen är förenat med det lidande som frihetsberövandet medför och att hans hälsa och välbefinnande, med beaktande av de praktiska krav som frihetsberövandet ställer, säkerställs på lämpligt sätt”. Ibidem, punkt 160.

49 Mitt förslag till avgörande i målet M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:157, punkterna 128–135).

50 Dom av den 17 juni 1999, Piaggio ( C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 29) och dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl. ( C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 58).

51 Dom av den 21 januari 1993, Deutsche Shell ( C‑188/91, EU:C:1993:24, punkt 27).

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1999, Piaggio ( C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 32).

53 Dom av den 13 november 1990, Marleasing ( C‑106/89, EU:C:1990:395, punkt 8) och dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkterna 23–27).

54 Dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos ( 26/62, EU:C:1963:1, s. 13), dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt) ( C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 37) och dom av den 5 september 2024, M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:685, punkt 118).

55 Se, till exempel, dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkterna 25 och 26) och dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 53 och 54).

56 Dom av den 22 juni 1989, Costanzo ( 103/88, EU:C:1989:256, punkt 31).

57 Dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána ( C‑378/17, EU:C:2018:979, punkt 38).

58 Dom av den 8 december 2022, Inspektor/Inspektorata kam Visshia sadeben savet (Ändamålen med behandlingen av personuppgifter – Brottsutredning) ( C‑180/21, EU:C:2022:967, punkt 66).

59 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 43 och 45).

60 Fråga 15 motsvarar nästan ordagrant fråga 14 b som ställts i målet M.S m.fl. Som jag anförde i mitt förslag till avgörande i det målet var den frågan otillåtlig då den, i likhet med förevarande mål, inte avsåg omständigheterna i det målet och således var hypotetisk. Se mitt förslag till avgörande i målet M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:157, punkterna 54–59).