Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Mål C‑536/23 Mutua Madrileña Automovilista
I. Inledning
1. Genom att anta de särskilda bestämmelser om domstols behörighet som föreskrivs i förordning (EU) nr 1215/2012 vid försäkringstvister har unionslagstiftaren avsett att uppnå målet att skydda den svagare parten. Även om det är relativt lätt att fastställa vem som är den svagare parten när en tvist föreligger mellan en skadelidande i en trafikolycka och försäkringsföretaget för det fordon som orsakade olyckan, vilket är situationen i de flesta fall, så kan detta vara svårare när talan väcks av den skadelidandes arbetsgivare som övertagit den skadelidandes rättigheter.
2. En sådan situation är inte okänd för EU-domstolen, eftersom denna redan har slagit fast att det av förordning nr 1215/2012 följer att när en arbetsgivare som är etablerad i en medlemsstat har fortsatt att betala ut lön till en anställd, vilken är frånvarande från arbetet på grund av en trafikolycka, och arbetsgivaren har övertagit den anställdes rättigheter gentemot det företag hos vilket det fordon som var inblandat i olyckan är ansvarsförsäkrat och vilket är etablerat i en annan medlemsstat, kan arbetsgivaren, i egenskap av ”skadelidande” i den mening som avses i artikel 11.2 i förordning (EG) nr 44/2001, väcka talan mot detta försäkringsföretag vid domstolarna i den förstnämnda medlemsstaten, när en sådan direkt talan är tillåten.
3. Det som kännetecknar denna begäran om förhandsavgörande är att den skadelidande i trafikolyckan är en statstjänsteman och att den arbetsgivare som övertagit hennes rättigheter således är en stat.
4. I detta förslag till avgörande kommer jag att förklara varför den lösning som EU-domstolen redan har valt kan överföras, utan att vare sig ordalydelsen eller andemeningen i förordning nr 1215/2012 kringgås, på det fallet där den arbetsgivare som väcker talan, och som obestridligen har övertagit de rättigheter som tillkommer den skadelidande, är av statlig karaktär. Jag kommer därvid också utnyttja det tillfälle som denna begäran om förhandsavgörande ger för att klargöra och precisera EU-domstolens tidigare rättspraxis när det gäller fastställandet av såväl den internationella som den territoriella behörigheten för den domstol vid vilken en sådan talan kan väckas, i detta särskilda fall där anknytningsmomentet, som är kärandens hemvist, måste tillämpas på en stat.
II. Tillämpliga bestämmelser
5. Skälen 15, 16, 18 och 34 samt artiklarna 1.1, 4.1 och 5.1 i förordning nr 1215/2012 är relevanta i förevarande mål.
6. Vidare hänvisas till kapitel II avsnitt 3 i förordning nr 1215/2012, med rubriken ”Behörighet vid försäkringstvister”, som omfattar artiklarna 10–16 i denna förordning.
7. Artikel 10 i denna förordning har följande lydelse:
”För försäkringstvister gäller i fråga om domstols behörighet bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5.”
8. I artikel 11.1 a och b i nämnda förordning föreskrivs följande:
”Talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat får väckas
a) vid domstolarna i den medlemsstat där han eller hon har hemvist,
b) i en annan medlemsstat, vid domstolen för den ort där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, …”
9. I artikel 13.2 i samma förordning föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i artiklarna 10, 11 och 12 gäller om den skadelidande väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, om sådan direkt talan är tillåten.”
10. Slutligen har artikel 63.1 i förordning nr 1215/2012 följande lydelse:
”Vid tillämpningen av denna förordning ska ett bolag eller annan juridisk person anses ha hemvist i orten för dess
a) stadgeenliga säte,
b) huvudkontor, eller
c) huvudsakliga verksamhet.”
III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågan
11. En statstjänsteman som arbetade vid Deutsches Patent- und Markenamt (tyska patentverket), enheten i München, skadades i en trafikolycka den 8 mars 2020 under en semesterresa i Spanien. Den hyrbil som krockade med tjänstemannen när hon cyklade var ansvarsförsäkrad hos ett spanskt försäkringsföretag, Mutua Madrileña Automovilista (nedan kallat försäkringsföretaget).
12. Tjänstemannen var arbetsoförmögen under perioden från den 8 mars 2020 till den 16 mars 2020 till följd av de skador som denna olycka åsamkat henne. Under denna period fortsatte hennes arbetsgivare – den tyska staten – att betala ut lön till henne. Genom skrivelse av den 25 januari 2021 begärde den tyska staten att försäkringsföretagets skaderegleringsrepresentant i Tyskland skulle betala ersättning för den utbetalda lönen, motsvarande 1432,77 euro. Skaderegleringsrepresentanten ansåg att det var tjänstemannen som hade orsakat olyckan och vägrade att betala.
13. Den tyska staten väckte därefter, fortfarande i egenskap av arbetsgivare, en civilrättslig talan vid Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München, Tyskland) mot försäkringsföretaget med yrkande om betalning av den omtvistade lönen. Eftersom försäkringsföretaget har sitt säte i Spanien, har det åberopat att denna domstol saknar internationell behörighet och har bestritt att talan är välgrundad.
14. I dom av den 16 februari 2022 förklarade sig Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München) sakna internationell behörighet. Denna domstol fann således att den tyska staten inte kunde göra gällande behörighet enligt artiklarna 11.1 b och 13.2 i förordning nr 1215/2012, eftersom dessa bestämmelser innehåller undantagsbestämmelser som ska tolkas restriktivt och som inte kan utvidgas till att omfatta en arbetsgivare när den har ställning som stat. Efter att ha gjort en abstrakt och standardiserad prövning av skyddsbehovet konstaterade Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München) att den tyska staten, som även agerar i egenskap av socialförsäkringsorgan, bland annat inom ramen för pensions- och sjukvårdssystemen, inte kunde åberopa dessa bestämmelser.
15. Tyska staten överklagade denna dom vid Landgericht München I (Regionala domstolen i München I). Den har gjort gällande att den i egenskap av tjänstemannens arbetsgivare hade rätt att åberopa artikel 11.1 b och artikel 13.2 i förordning 1215/2012, eftersom den enligt lag hade övertagit de ersättningsanspråk som tjänstemannen hade mot försäkringsgivaren för det fordon som var inblandat i den olycka som hon hade råkat ut för. Av EU-domstolens praxis avseende de regler som föreskrivs i dessa bestämmelser följer dels att det inte är nödvändigt att göra en bedömning i varje enskilt fall eller att göra åtskillnad på grundval av kriteriet avseende svagare ställning, dels att det, för att säkerställa förutsebarhet i fråga om behörigheten, bör vara möjligt för var och en som agerar på grundval av att rättigheter har övertagits enligt lag, och inte i egenskap av försäkringsgivare eller socialförsäkringsorgan, att väcka talan vid domstolen på den ort där den skadelidande har hemvist.
16. Försäkringsföretaget, som är svarande i det nationella målet, har för sin del gjort gällande vid den nationella domstolen att det följer av skyddssyftet med artiklarna 11.1 b och 13 i förordning nr 1215/2012 att det endast är den svagare parten i förhållande till försäkringsgivaren mot vilken talan väckts som kan göra gällande dessa rättigheter som ett undantag från den principiella behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist. Domstolen har nekat såväl ett socialförsäkringsorgan som näringsidkare inom försäkringsbranschen denna möjlighet, och detta oavsett deras storlek. Det är uteslutet att en sådan svagare ställning föreligger när käranden är en medlemsstat i unionen, och därmed en folkrättslig institution. Detta gäller i än högre grad när denna stat tillhandahåller tjänster som till sin natur motsvarar socialförsäkringsförmåner och utövar tillsyn över försäkringssektorn inom sitt territorium, såsom är fallet med käranden i det nationella målet.
17. Enligt den hänskjutande domstolen beror överklagandets utgång på huruvida det var korrekt av domstolen i första instans att förklara sig obehörig mot bakgrund av artiklarna 11.1 b och 13.2 i förordning nr 1215/2012. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende konstaterat att parterna i det nationella målet inte har bestritt att den tyska staten avser att väcka direkt talan mot försäkringsföretaget i dess egenskap av försäkringsgivare avseende det fordon som var inblandat i den olycka där tjänstemannen skadades, i enlighet med tillämplig spansk rätt och till följd av att rättigheter har överlåtits enligt tysk civilrätt.
18. Mot bakgrund av de argument som har framförts av var och en av parterna och med hänsyn till den nationella rättspraxis som föreligger vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om en medlemsstat, som i egenskap av arbetsgivare väcker direkt talan mot en försäkringsgivare på grundval av att rättigheter har övertagits enligt lag från en statstjänsteman som har skadats i en olycka, kan åberopa särskilda bestämmelser om domstols behörighet vid försäkringstvister som föreskrivs till förmån för ”den skadelidande” genom artikel 11.1 b och artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, jämförda med skälen 15 och 18 i denna förordning, trots att de utgör undantag. Den hänskjutande domstolen betonade den i rättsligt hänseende särskilda karaktär som arbetsgivaren har i det nationella målet, då denne även är ett folkrättsligt rättssubjekt.
19. Mot denna bakgrund beslutade Landgericht München I (Regionala domstolen i München I) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 13.2 i [förordning nr 1215/2012] jämförd med artikel 11.1 b i samma förordning tolkas på så sätt att även en EU-medlemsstat – som i egenskap av arbetsgivare, fortsatt betala ut lön till en statstjänsteman som (tillfälligt) varit frånvarande från arbetet på grund av en trafikolycka, varvid arbetsgivaren har övertagit den anställdes rättigheter gentemot det företag hos vilket det fordon som var inblandat i olyckan är ansvarsförsäkrat och vilket är etablerat i en annan medlemsstat – kan väcka talan, i egenskap av ’skadelidande’ i den mening som avses i [först]nämnda bestämmelse, mot detta försäkringsföretag vid domstolen för den ort där den arbetsoförmögne tjänstemannen har hemvist, när en sådan direkt talan är tillåten?”
20. Den tyska staten, försäkringsföretaget, den spanska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
IV. Bedömning
21. Det framgår av artikel 11.1 b jämförd med artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012 att om det är tillåtet för den skadelidande att väcka direkt talan mot försäkringsgivaren, kan talan mot den försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, vid domstolen för den ort där käranden har hemvist.
22. Dessa bestämmelser, som är specifika för försäkringssektorn, fastställer således ett undantag från principen om att domstolarna där en svarande har hemvist är behöriga, såsom den bland annat följer av skäl 15, artiklarna 4.1 och 11.1 a i förordning nr 1215/2012. Genom att artiklarna 11.1 b och 13.2 i förordningen framstår som mer gynnsamma för käranden bidrar de till att uppnå målet att skydda den svagare parten.
23. I sin dom i målet MMA IARD uttalade sig EU-domstolen i ett mål som vid första påseendet var mycket likt det som är föremål för den aktuella begäran om förhandsavgörande. EU-domstolen slog í det målet fast att en arbetsgivare som är etablerad i en medlemsstat och som har fortsatt att betala ut lön till en anställd, vilken är frånvarande från arbetet på grund av en trafikolycka, varvid arbetsgivaren har övertagit den anställdes rättigheter gentemot det företag hos vilket det fordon som var inblandat i olyckan är ansvarsförsäkrat och vilket är etablerat i en annan medlemsstat, kan väcka talan, i egenskap av ”skadelidande” i den mening som avses i artikel 11.2 i förordning nr 44/2001, mot detta försäkringsföretag vid domstolarna i den förstnämnda medlemsstaten, när en sådan direkt talan är tillåten.
24. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det är möjligt att överföra denna lösning till det nationella målet, trots att arbetsgivaren är en medlemsstat.
25. Försäkringsföretaget har för sin del gjort gällande att den tyska staten i det nationella målet inte agerar i egenskap av arbetsgivare utan i egenskap av en folkrättslig institution. En sådan institution kan emellertid inte åberopa de särskilda bestämmelserna om domstols behörighet i förordning nr 1215/2012.
26. Detta resonemang kan inte godtas.
27. Det förhållandet att arbetsgivaren är en stat har inte lett till – och kan inte leda till – att det anhängiggjorda målet får en annan karaktär eller att svarandens ställning försvagas. Det är ostridigt att det nationella målet är av civilrättslig karaktär. I annat fall skulle förordning nr 1215/2012 inte vara tillämplig. Såsom den tyska staten har påpekat i sina inlagor är samma förfaranderegler tillämpliga på den tyska staten i det mål där talan väckts mot försäkringsföretaget. Den tyska staten är skyldig att göra gällande sina rättigheter gentemot försäkringsföretaget i ett ordinarie civilrättsligt förfarande, på samma sätt som vilken arbetsgivare som helst som har övertagit den anställdes rättigheter. Den tyska staten måste företrädas av en advokat och kan, i förekommande fall, förlora målet på samma sätt som alla andra parter. Såsom den spanska regeringen med rätta har anfört i sina skriftliga synpunkter agerar en medlemsstat, när den väcker talan i en annan medlemsstat i enlighet med behörighetsbestämmelserna i förordning nr 1215/2012, i egenskap av en person som har rätt att göra detta enligt bestämmelserna i denna förordning.
28. I motsats till vad försäkringsföretaget har hävdat har den tyska staten endast agerat i egenskap av arbetsgivare till den person som skadats i trafikolyckan, utan att den kan göra gällande några rättigheter eller någon befogenhet som avviker från allmän lag. Den situation av uppenbar obalans till förmån för staten såsom arbetsgivare som detta företag beskriver i sina synpunkter förefaller mig således behöva relativiseras, eftersom – jag upprepar det än en gång – den tyska staten i detta fall inte agerar som ett folkrättsligt rättssubjekt som utövar sina befogenheter som offentlig myndighet (acta jure imperii), utan enbart och strikt som en arbetsgivare som har övertagit de rättigheter som tillkommer en statstjänsteman som skadats i en trafikolycka (acta jure gestionis).
29. Den tyska staten agerar således i egenskap av offentlig arbetsgivare i det nationella målet. Om den hänskjutande domstolen skulle överföra den lösning som valdes i domen i målet MMA IARD på denna särskilda kärande, anser den emellertid att ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna framstå som svårt att förena med andra domar från EU-domstolen, i vilka sistnämnda konkret har prövat behovet av att skydda den part som anses vara den svagare parten innan den låter den omfattas de särskilda bestämmelserna om domstols behörighet och särskilt har uteslutit möjligheten för socialförsäkringsorgan eller näringsidkare inom försäkringsbranschen att åberopa forum actoris.
30. Under dessa omständigheter ska jag först i detalj gå in på den rättspraxis som har åberopats. Därefter ska konsekvenserna av denna bedömning dras för det särskilda fall där den arbetsgivare som har övertagit rättigheter är en stat. Efter att det har konstaterats att de särskilda bestämmelserna om domstols behörighet vid försäkringstvister enligt min mening kan åberopas under omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen av den tyska staten återstår det slutligen att avgöra vid vilken domstol talan ska väckas.
A. Relevant rättspraxis
31. Det ska inledningsvis erinras om att artikel 11.1 b och artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012 är bestämmelser som anses likvärdiga med artikel 9.1 b och artikel 11.2 i förordning nr 44/2001, eftersom ordalydelsen i de förstnämnda bestämmelserna väsentligen återger ordalydelsen i respektive sistnämnda bestämmelser. Följaktligen är den tolkning som domstolen redan har gjort av bestämmelserna i förordning nr 44/2001 fortfarande giltig för motsvarande bestämmelser i förordning nr 1215/2012.
32. Den hänskjutande domstolen har identifierat två riktningar i EU-domstolens praxis som, om de skulle tillämpas på förevarande mål, antingen skulle leda till slutsatsen att en stat som är arbetsgivare inte kan åberopa det forum actoris som föreskrivs i de särskilda bestämmelserna om domstols behörighet vid försäkringstvister i förordning nr 1215/2012, eller till den rakt motsatta slutsatsen.
33. I den första riktningen i praxis har EU-domstolen slagit fast att artikel 9.1 b och artikel 11.2 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att ett socialförsäkringsorgan som enligt lag har övertagit de rättigheter som tillkommer en person som skadats direkt i en bilolycka inte, vid domstolarna i den medlemsstat där det har sitt säte, kan väcka en direkt talan mot den i en annan medlemsstat hemmahörande försäkringsgivaren till den person som påstås vara ansvarig för olyckan.
34. EU-domstolen kom till denna slutsats efter att ha fört ett resonemang som grundade sig på en systematisk och teleologisk tolkning av förordning nr 44/2001 och på en erinran om att de bestämmelser som var föremål för bedömning är undantag.
35. EU-domstolen anförde vidare att ”[b]estämmelsernas skyddsfunktion innebär att tillämpningen av särskilda behörighetsregler … inte kan utsträckas till att omfatta personer som inte behöver detta skydd”. I det målet hade det emellertid inte gjorts gällande att socialförsäkringsorganet var ekonomiskt svagare och mindre erfaret i juridiskt hänseende än försäkringsgivaren och att det inte finns något behov av att särskilt skydda någon av parterna när båda är näringsidkare inom försäkringsbranschen.
36. EU-domstolen angav därvid tydligt att den som enligt lag har övertagit den direkt skadade personens rättigheter kan dra fördel av de särskilda behörighetsreglerna i fråga, under förutsättning att den som har övertagit rättigheter själv kan anses utgöra en svagare part.
37. Till stöd för sitt resonemang erinrade EU-domstolen slutligen om sin praxis i domen av den 15 januari 2004 i målet Blijdenstein, enligt vilken ett offentligt organ inte, med stöd av de särskilda behörighetsbestämmelser som föreskrivs i Brysselkonventionen, vid domstolarna i den konventionsstat där det har sitt säte, kunde väcka regresstalan mot en underhållsskyldig bosatt i en annan konventionsstat, för att återfå belopp som det har erlagt i enlighet med offentlig rätt till en underhållsberättigad vars fordran gentemot den underhållsskyldige det offentliga organet har övertagit, eftersom det inte är en svagare part i förhållande till den underhållsskyldiga personen.
38. I ett annat sammanhang erinrade EU-domstolen om ”att det inte finns något behov av att särskilt skydda någon av parterna när båda är näringsidkare inom försäkringsbranschen och ingen av dem kan presumeras ha en svagare ställning än den andra”och slog fast att artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, jämförd med artikel 11.1 b i denna förordning, ska tolkas så, att den inte kan åberopas av en fysisk person vars verksamhet består i att driva in fordringar på ersättning från försäkringsgivare, varvid vederbörande grundar sig på ett avtal om fordringsöverlåtelse som ingåtts med en skadelidande i en trafikolycka för att vid en domstol i den skadelidandes medlemsstat väcka talan om civilrättsligt ansvar mot den skadevållandes försäkringsgivare, vilken har sitt säte i en annan medlemsstat än den där den skadelidande är bosatt. Ett sådant konstaterande kan inte påverka situationen för en part som ska betraktas som svagare i processuellt hänseende, eftersom det rör sig om ett rättsförhållande som upprättats mellan två näringsidkare. En bedömning från fall till fall av huruvida en näringsidkare kan anses vara en ”svagare part” för att därmed kunna utgöra en ”skadelidande”, i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012 skulle, genom att ge upphov till rättsosäkerhet, strida mot förordningens syfte.
39. I en andra riktning uttalade sig EU-domstolen i domen i målet MMA IARD i frågan huruvida artikel 9.1 b i förordning nr 44/2001, jämförd med artikel 11.2 i samma förordning, ska tolkas så, att en arbetsgivare som fortsätter betala ut lön till en anställd som skadats i en trafikolycka under den tid då denne var frånvarande, kan väcka talan mot ansvarsförsäkringsgivaren avseende det fordon som orsakat olyckan vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad, när en direkt talan är tillåten.
40. EU-domstolen slog fast att ”en arbetsgivare som är etablerad i en medlemsstat och som har fortsatt att betala ut lön till en anställd, vilken är frånvarande från arbetet på grund av en trafikolycka, varvid arbetsgivaren har övertagit den anställdes rättigheter gentemot det företag hos vilket det fordon som var inblandat i olyckan är ansvarsförsäkrat och vilket är etablerat i en annan medlemsstat, kan väcka talan, i egenskap av ’skadelidande’ i den mening som avses i [artikel 11.2 i förordning nr 44/2001], mot detta försäkringsföretag vid domstolarna i den förstnämnda medlemsstaten, när en sådan direkt talan är tillåten”.
41. För att komma till denna slutsats påpekade EU-domstolen för det första att försäkringstvister kännetecknas av att det råder en viss obalans mellan de inblandade parterna och att bestämmelserna i kapitel II avsnitt 3 i förordning nr 44/2001 som avser behörighet på detta område är avsedda att korrigera denna obalans genom att låta den svagare parten omfattas av behörighetsregler som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna reglerna.
42. EU-domstolen tog därefter ställning till huruvida en arbetsgivare som övertagit de rättigheter som tillkommer den person som direkt har lidit skada omfattas av begreppet skadelidande i den mening som avses i artikel 11.2 i förordning nr 44/2001. Efter att ha konstaterat att artikel 9.1 b i denna förordning i huvudsak avser personer som har lidit skada utan att de nödvändigtvis har lidit skada direkt, angav EU-domstolen slutligen att ”en bedömning från fall till fall av huruvida en arbetsgivare som fortsätter att betala ut lön kan anses vara en ’svagare part’ för att därmed kunna utgöra en ’skadelidande’ i den mening som avses i artikel 11.2 i förordning nr 44/2001, [skulle] dessutom kunna ge upphov till rättsosäkerhet och strida mot förordningens syfte, vilket enligt skäl 11 däri är att behörighetsbestämmelserna ska uppfylla kravet på förutsebarhet”.
43. Domstolen har således slagit fast att ”en arbetsgivare, som har övertagit en anställds ersättningsanspråk [kan] – i egenskap av person som har lidit skada och oavsett arbetsgivarens storlek eller rättsliga form – åberopa de särskilda behörighetsreglerna i artiklarna 8–10 i förordningen”. En arbetsgivare vilken har övertagit de rättigheter som tillkommer en anställd som skadats i en trafikolycka och vilken har fortsatt att betala ut lön till den anställde, i egenskap av ”skadelidande” kan följaktligen väcka talan mot det i olyckan inblandade fordonets försäkringsgivare vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad, när en sådan direkt talan är tillåten.
B. Staten såsom arbetsgivare
44. I domen i målet MMA IARD intog EU-domstolen en tydlig ståndpunkt när den uttryckligen avfärdade idén om en bedömning från fall till fall av ställningen för den arbetsgivare som övertagit den anställdes rättigheter. Arbetstagaren kan således, under alla omständigheter och när han agerar i denna egenskap, åberopa de särskilda bestämmelser om domstols behörighet vid försäkringstvister som föreskrivs i förordning nr 44/2001. Avfärdandet av en sådan bedömning har upprepats i EU-domstolens efterföljande praxis.
45. För att uppfylla målet att uppnå hög grad av förutsebarhet som eftersträvas i bestämmelserna i förordning 44/2001 kan således de särskilda bestämmelser om domstols behörighet som gäller för försäkringsbranschen och som syftar till att skydda svagare parter åberopas utan att denna svaga ställning kan kontrolleras i praktiken. Det är således i detta avseende tillräckligt att de åberopas av personer som omfattas av tillämpningsområdet för dessa bestämmelser, det vill säga av försäkringstagaren, den försäkrade, en förmånstagare eller den skadelidande. Av denna vida formulering av kategorierna av förmånstagare framgår inte något krav på att kontrollera deras faktiska ekonomiska eller rättsliga svaghet. Även om försäkringsföretaget, som är svarande i målet vid den nationella domstolen, har fog för att hävda att undantagen från principen att behörig domstol ska vara en domstol där svaranden har hemvist ska tolkas restriktivt, ska det emellertid konstateras att det i förevarande fall är själva undantaget som har en vid formulering.
46. Genom denna bedömning har EU-domstolen med nödvändighet medgett att det är möjligt att dessa bestämmelser kan åberopas av en arbetsgivare som inte innehar en ”svagare” ställning i förhållande till försäkringsgivaren, eftersom varken arbetsgivarens storlek eller juridiska form kan ifrågasätta en sådan möjlighet.
47. Kärnan i förevarande begäran om förhandsavgörande föranleder EU‑domstolen att besvara frågan huruvida den lösning som EU-domstolen valt i domen i målet MMA IARD kan överföras på det fallet där den arbetsgivare som har övertagit de rättigheter som tillkommer den som skadats vid en trafikolycka är en stat som har väckt talan mot försäkringsgivaren för ansvarsförsäkringen avseende föraren av det fordon som orsakade olyckan vid sina egna domstolar för att få ersättning för den lön som utbetalats under den period då den statliga tjänstemannen var frånvarande.
48. Mot bakgrund av det ovan anförda ska denna fråga enligt min mening besvaras jakande.
49. Tre argument tillkommer.
50. För det första vill jag erinra om att den arbetsgivare som var aktuell i domen i målet MMA IARD redan var en offentligrättslig juridisk person, nämligen en institution som förvaltade fem offentliga sjukhus.
51. Vad gäller det rättsliga sammanhanget vill jag för det andra erinra om att de bestämmelser i förordning nr 1215/2012 som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin begäran om förhandsavgörande motsvarar dem som EU-domstolen tolkade i domen i målet MMA IARD och att målet om förutsebarhet inte har förlorat sin betydelse i denna förordning.
52. För det tredje utgör, mot bakgrund av EU-domstolens konstaterande i punkt 35 i domen i målet MMA IARD, arbetsgivarens (den tyska staten) särskilda rättsliga karaktär inte något hinder för att arbetsgivaren kan åberopa de särskilda bestämmelserna om domstols behörighet vid försäkringstvister och väcka talan mot försäkringsgivaren vid tyska domstolar. I denna dom har EU-domstolen fastställt ett slags presumtion enligt vilken den arbetsgivare som har övertagit rättigheter, från och med den tidpunkt då denne avser att göra gällande sina rättigheter i detta hänseende gentemot ett försäkringsföretag, kan åberopa de särskilda behörighetsbestämmelser som föreskrivs i sekundärrätten.
53. Detta synsätt grundar sig enligt min mening på tanken att den arbetsgivare som har övertagit rättigheter i en sådan konstellation finner sig tvingad att väcka talan mot en svarande som i egenskap av försäkringsgivare naturligtvis är mycket mer erfaren än arbetsgivaren är när det gäller tvister som rör försäkringsfrågor. Arbetsgivaren, enbart i denna egenskap, anses därför alltid befinna sig i en svag ställning. Det som står på spel är att behörighetsbestämmelserna ska kunna förutses.
54. Det finns således en viss logik i att utvidga fiktionen om arbetsgivarens nästan institutionella svaghet, även när arbetsgivaren är en stat som endast agerar som arbetsgivare som har övertagit rättigheter som tillkommer en anställd, den skadelidande. Detta är följden av ett val som EU-domstolen har gjort, eftersom den har uteslutit en bedömning i varje enskilt fall av arbetsgivarens svaga ställning.
55. Genom att föreslå att EU-domstolen ska inta en maximalistisk hållning säkerställer jag samtidigt att alla situationer där arbetsgivaren verkligen innehar en svag ställning faktiskt omfattas. Jag delar därför generaladvokaten Bobeks uppfattning i hans förslag till avgörande i målet MMA IARD som ”anser … att det, allt sammantaget, [var] en mer rimlig lösning att vissa enheter ibland inkluderas även om de inte har behov av det, än att det i varje enskilt fall ska göras en i praktiken problematisk kontextuell bedömning av styrkeförhållandet mellan parterna”. Bekräftelsen att det inte är nödvändigt att göra en bedömning från fall till fall av förekomsten av en svag ställning säkerställer att de två mål som eftersträvas med förordning nr 1215/2012 är uppfyllda, nämligen dels målet att skydda den svagare parten, dels målet att säkerställa att behörighetsbestämmelserna uppfyller kravet på förutsebarhet.
56. Vad gäller det argument som försäkringsföretaget, som är svarande i målet vid den nationella domstolen, grundar på domen av den 15 januari 2004 i målet Blijdenstein, anser jag att analogin med omständigheterna i förevarande mål är begränsad, eftersom den domen för det första inte avsåg ett separat system för fördelning av en domstols behörighet vid försäkringstvister och för det andra hade fordran en helt annan karaktär, eftersom det i den domen rörde sig om stöd av social karaktär.
57. Det följer således av min bedömning att en medlemsstat, som i egenskap av arbetsgivare har fortsatt att betala ut lön till en av sina tjänstemän som är arbetsoförmögen till följd av en trafikolycka och som har övertagit tjänstemannens rättigheter gentemot ett försäkringsföretag, som är etablerat i en annan medlemsstat, hos vilket en ansvarsförsäkring avseende det fordon som var inblandat i olyckan är tecknad ska betraktas som en ”skadelidande” i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, som kan åberopa de särskilda behörighetsbestämmelser som föreskrivs i denna bestämmelse, jämförd med artikel 11.1 b i samma förordning, för att väcka talan vid dess egna domstolar mot detta företag med yrkande om att det ska förpliktas att betala ersättning för den lön som utbetalats.
58. När den internationella behörigheten för domstolarna i den anställande medlemsstaten väl har fastställts återstår det att göra ett antal preciseringar avseende den territoriella behörigheten.
C. Territoriell behörighet när rättigheter har övertagits
59. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den statliga tjänsteman som skadats i en trafikolycka i Spanien har hemvist i München. Hon arbetar för det tyska patentverket, som såvida jag inte misstar mig har sitt säte i München, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Den tyska staten väckte talan i första instans vid Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München). Det förefaller som om domstolen är territoriellt behörig, både med hänsyn till den ort där den skadelidande har hemvist och med hänsyn till den ort där arbetsgivaren har sitt ”säte”.
60. Under dessa omständigheter är nedan följande resonemang inte omedelbart nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra den tvist som är anhängig vid den.
61. Det finns emellertid två skäl som får mig att gå längre med bedömningen.
62. För det första har den hänskjutande domstolen och de berörda parter som deltagit i det skriftliga förfarandet vid EU-domstolen på olika sätt fastställt den domstol som är territoriellt behörig. Ordalydelsen i den begäran om förhandsavgörande avser således möjligheten för staten, i egenskap av arbetsgivare som har övertagit rättigheter, att väcka talan mot försäkringsföretaget vid domstolen på den ort där den arbetsoförmögne statliga tjänstemannen har hemvist. Den tyska staten har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att den arbetsgivare som övertagit en statstjänstemans rättigheter måste kunna väcka talan vid exakt samma domstol som den som tjänstemannen ursprungligen hade kunnat väcka talan vid med tillämpning av artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012 och väcka talan vid domstolen där tjänstemannen har hemvist. Försäkringsföretaget motsatte sig att det erkänns att talan först skulle kunna väckas vid domstolen på den ort där den administrativa myndigheten har sitt säte innan det slutligen hänvisade till domstolen på den ort där tjänstemannen har hemvist. Den spanska regeringen har enbart hänvisat till domstolar ”andra än den på svarandens hemvist”. Kommissionen har ingett en mer ingående analys till EU-domstolen genom att föreslå följande åtskillnad: Om arbetsgivaren ska anses vara en ”skadelidande” i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, är domstolen på den ort där arbetsgivaren har hemvist behörig. Om arbetsgivaren endast har övertagit de rättigheter som tillkommer en anställd, som är skadelidande, är det domstolen på den ort där den anställde har hemvist som är behörig att pröva den direkta talan som väckts. För att lösa tvisten vid den nationella domstolen har kommissionen hävdat att den medlemsstat som är arbetsgivare som har övertagit rättigheter kan väcka talan mot försäkringsföretaget vid den domstol där den arbetsoförmögna statliga tjänstemannen har hemvist, om en direkt talan är tillåten.
63. I domen i målet MMA IARD uttalade sig EU-domstolen däremot endast om frågan om den territoriella behörigheten genom att endast allmänt hänvisa till domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad.
64. Det ska därför inledningsvis påpekas att även om avgränsningen av behörigheten för domstolen i den ort där skadan uppkom, i den mening som avses i artikel 11.1 b i denna förordning, i princip hör till den organisatoriska behörigheten för den medlemsstat där den domstolen är belägen, har EU‑domstolen slagit fast att denna bestämmelse ”syftar till att direkt utse en bestämd domstol i en medlemsstat, utan att hänvisa till de regler om fördelning av den territoriella behörigheten som är i kraft i den medlemsstaten, och således att fastställa inte bara den internationella behörigheten utan även den territoriella behörigheten för nämnda domstol i de fall som omfattas av denna bestämmelse”.
65. Efter detta klargörande anser jag att kommissionens bedömning helt kan avfärdas. EU-domstolen har redan klart slagit fast att en arbetsgivare som har övertagit rättigheter själv är ”skadelidande” i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012. Denna arbetsgivare som har övertagit rättigheter, som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, kan således omfattas av bestämmelsen i artikel 11.1 b i förordningen, enligt vilken arbetsgivaren, i egenskap av kärande, kan väcka talan mot försäkringsgivaren, vid domstolen där arbetsgivaren har hemvist. En bokstavstolkning av dessa två bestämmelser är enligt min mening tillräcklig för att komma fram till denna slutsats.
66. Jag håller inte heller med kommissionen när den hävdar att de rättigheter som enheten har övertagit inte är dess egna rättigheter och därför inte ger upphov till rättigheter för den enhet som har övertagit rättigheter i fråga om behörighet som är självständiga i förhållande till de rättigheter som tillkommer den direkt skadelidande personen. Den arbetsgivare som har övertagit rättigheter är den enda som kan göra gällande de rättigheter som följer av subrogationen. Det förhållandet att arbetsgivaren i egenskap av ”skadelidande” ingår i den kategori som omfattas av de särskilda bestämmelserna om domstols behörighet vid försäkringstvister grundar sig dessutom på tanken om erkännande av arbetsgivarens egen skada. Med denna tolkning har jag således svårt att se riskerna för att det uppstår en ökning av antalet behöriga domstolar till följd av subrogationen.
67. Om förflyttningen av ett förfarande från en medlemsstat till en annan medlemsstat redan i sig är en olägenhet för svaranden, tvivlar jag dessutom på att denna olägenhet kommer att förvärras av det faktum att det är en domstol snarare än en annan inom samma medlemsstat som kommer att behöva pröva förfarandet. Med andra ord, när forum actoris väl har erkänts, förefaller det mig vara tämligen neutralt, ur svarandens synvinkel, huruvida den rättsliga åtgärden äger rum vid domstolen i den ort där arbetstagaren har hemvist eller vid domstolen i den ort där arbetsgivaren har sitt säte.
68. Av det ovan anförda följer att det för att de bestämmelser som föreskrivs i artiklarna 11 och 13 i förordning nr 1215/2012 verkligen ska vara speciella och för att de fullt ut ska kunna fylla sin skyddsfunktion, är nödvändigt att dra slutsatsen att en arbetsgivare som har övertagit de rättigheter som tillkommer en anställd som har skadats i en trafikolycka ska kunna väcka talan mot ett försäkringsföretag vid domstolen i den ort där arbetsgivaren har hemvist eller sitt säte.
69. Det är också på detta sätt som domen i målet MMA IARD ska förstås. I denna dom hänvisar EU-domstolen vid flera tillfällen till domstolarna i den medlemsstat där den arbetsgivare som har övertagit rättigheter är etablerad. Däremot är kriteriet avseende domstolen där den anställde har hemvist anmärkningsvärt frånvarande i EU-domstolens resonemang.
70. Det följer således av artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012 att en direkt talan som väcks av en arbetsgivare, som har övertagit en anställds rättigheter, mot ett försäkringsföretag som är etablerat i en annan medlemsstat ska väckas vid domstolen i den ort där arbetsgivaren är etablerad.
71. Frågan uppkommer således hur denna ort ska fastställas när arbetsgivaren är en stat. Såsom är fallet i målet vid den nationella domstolen uppfattar staten såsom arbetsgivare sin särskilda funktion genom sin administrativa organisation.
72. Det förhållandet att den statliga tjänstemannen utförde sitt arbete i München innebär inte att staten såsom arbetsgivare ska anses ha sitt säte i München. Kriteriet den ort där ”den anställde” utför sitt arbete saknar betydelse för frågan om fastställande av den ort där arbetsgivaren är belägen. Enligt artikel 63.1 i förordning nr 1215/2012 anses en juridisk person dessutom ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor, eller huvudsakliga verksamhet.
73. Om den stat som är arbetsgivare väcker en direkt talan mot försäkringsföretaget, är det med stöd av ett rättsligt övertagande av en rättighet som gör att staten blir fordringsägare på grund av att en av dess enheter har betalat ut lön till en tjänsteman när denne var frånvarande.
74. I ett sådant fall, och för att uppfylla såväl målet att säkerställa behörighetsreglernas förutsebarhet som målet att garantera rättssäkerhet, föreslår jag därför att staten såsom arbetsgivare, som har övertagit en tjänstemans rättigheter, får väcka talan mot försäkringsföretaget vid domstolen i den ort där den administrativa enhet är etablerad vid vilken tjänstemannen är anställd och vilken fortsatte att betala ut lön under den tid då tjänstemannen var frånvarande. Subrogation aktualiseras nämligen endast på grund av att lönen har utbetalats till tjänstemannen och det är på grund av att denna enhet har betalat ut lönen medan tjänstemannen varit frånvarande efter olyckan som arbetsgivaren anses ha lidit skada.
75. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, jämförd med artikel 11.1 b i samma förordning, ska tolkas så, att en medlemsstat, i sin egenskap av arbetsgivare som har övertagit de rättigheter som tillkommer en statstjänsteman som skadats i en trafikolycka till vilken medlemsstaten har fortsatt att betala ut lön, kan i egenskap av ”skadelidande” väcka talan – mot det företag hos vilket det fordon som var inblandat i olyckan är ansvarsförsäkrat och vilket är etablerat i en annan medlemsstat – vid domstolen i den ort där den administrativa enhet har sitt säte vid vilken tjänstemannen är anställd.
V. Förslag till avgörande
76. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Landgericht München I (Regionala domstolen München I, Tyskland) på följande sätt: Artikel 13.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, jämförd med artikel 11.1 b i samma förordning, ska tolkas så, att en medlemsstat, i sin egenskap av arbetsgivare som har övertagit de rättigheter som tillkommer en statstjänsteman som skadats i en trafikolycka till vilken medlemsstaten har fortsatt att betala ut lön, kan, i egenskap av ”skadelidande”, väcka talan mot det företag hos vilket det fordon som var inblandat i olyckan är ansvarsförsäkrat och vilket är etablerat i en annan medlemsstat vid domstolen i den ort där den administrativa enhet har sitt säte vid vilken tjänstemannen är anställd.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådet förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
3 Se skäl 18 i förordning nr 1215/2012.
4 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
5 Se dom av den 20 juli 2017, MMA IARD ( C‑340/16, EU:C:2017:576, punkt 39) (nedan kallad domen i målet MMA IARD).
6 I enlighet med den skyldighet som följer av artikel 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11). Detta direktiv ändrades visserligen genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2118 av den 24 november 2021 (EUT L 430, 2021, s. 1), men de ändringar som infördes påverkade inte denna bestämmelse.
7 Kärande i det nationella målet har här åberopat domen i målet MMA IARD.
8 Svaranden i det nationella målet har i detta hänseende åberopat dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse ( C‑347/08, EU:C:2009:561) (nedan kallad domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse), dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50), dom av den 20 maj 2021, CNP ( C‑913/19, EU:C:2021:399), och dom av den 21 oktober 2021, T.B. och D. (Behörighet vid försäkringstvister) ( C‑393/20, ej publicerad, EU:C:2021:871).
9 Se punkt 2.2 i begäran om förhandsavgörande.
10 Se punkt 2.2 i begäran om förhandsavgörande. Även om den hänskjutande domstolen inte uttryckligen har hänvisat till den relevanta tyska bestämmelsen, har Europeiska kommissionen hänvisat till den i sina inlagor. I artikel 76 i Bundesbeamtengesetz (lagen om federala tjänstemän) av den 5 februari 2009 (BGBl. 2009 I, s. 160), föreskrivs att när en tjänsteman, en pensionär eller en familjemedlem till dessa skadas eller avlider övertar arbetsgivaren (”dienstherrn”) enligt lag den rätt till den ersättning som denna person har enligt lag gentemot tredje man på grund av denna skada eller detta dödsfall, om arbetsgivaren är skyldig att utge betalning under den tid som arbetsoförmågan varar till följd av kroppsskadan eller till följd av kroppsskadan eller dödsfallet.
11 Såsom den hänskjutande domstolen har angett i del I och i punkt 2.5 i del II i sin begäran om förhandsavgörande.
12 I den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012. Det är intressant att notera att direktiv 2009/103, i dess lydelse enligt direktiv 2021/2118, definierar skadelidande som ”personer som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av fordon” (se artikel 1.2 i direktiv 2009/103, i dess ändrade lydelse, och skäl 2 i direktiv 2021/2118).
13 Denna rätt som tillkommer skadelidande parter vid olyckor vållade av ett fordon som omfattas av ansvarsförsäkring att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen följer av direktiv 2009/103/EG (se skäl 30 och artikel 18 i detta direktiv).
14 Eftersom artiklarna 11 och 13 i förordning nr 1215/2012 omfattas av kapitel II avsnitt 3 i denna förordning, vilket avser behörighet vid försäkringstvister. I detta avsnitt ”inrättas ett självständigt system för fördelning av domstolars behörighet vid försäkringstvister” (se dom av den 9 december 2021, BT (Talan som väcks mot den försäkrade), C‑708/20, EU:C:2021:986, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
15 Eftersom dessa bestämmelser avviker från principen om att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, ska de emellertid i princip tolkas restriktivt: se dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
16 Se dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 81). Se, beträffande förordning nr 44/2001, bland annat domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse (punkt 37) och dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 27). I den mån förordning nr 1215/2012 upphävde och ersatte den förordningen, vilken i sin tur ersatte konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (EGT C 27, 1998, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen), ska den tolkning som EU-domstolen har gjort av bestämmelserna i en av dessa rättsakter även tillämpas på bestämmelserna i de andra rättsakterna, när dessa bestämmelser kan anses vara likvärdiga.
17 I enlighet med unionslagstiftarens avsikt, som kommer till uttryck i skäl 18 i förordning nr 1215/2012.
18 Jag erinrar om att enligt artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 ska den sistnämnda förordningen tillämpas på privaträttens område, men inte på ”skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii)”.
19 Det ska i detta sammanhang påpekas att den tyska staten i förevarande begäran om förhandsavgörande, såväl vid domstolen som vid den hänskjutande domstolen, inte företräds av regeringsombud utan av en advokat.
20 I enlighet med det övergripande synsätt som EU-domstolen antog i domen i målet MMA IARD (se punkt 36 i den domen). EU-domstolen har för övrigt redan slagit fast att bestämmelserna i förordning nr 44/2001 var tillämpliga på en tvist i vilken en arbetstagare begärde ersättning och bestred uppsägningen av det anställningsavtal som han hade ingått med ett tredjeland (se dom av den 19 juli 2012, Mahamdia, C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 56).
21 Se dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50, punkt 36), dom av den 9 december 2021, BT (Talan som väcks mot den försäkrade) ( C‑708/20, EU:C:2021:986, punkt 23), och dom av den 4 oktober 2024, Mahá ( C‑494/23, EU:C:2024:848, punkt 27 och där angiven rättspraxis). EU-domstolen har dessutom slagit fast att artikel 8 första stycket punkt 2 i Brysselkonventionen kan anses vara likvärdig med artikel 9.1 b i förordning nr 44/2001 och artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012, eftersom dessa bestämmelser ” tillåter att talan väcks mot en försäkringsgivare med hemvist i en konventionsstat eller en medlemsstat vid domstolen för den ort där käranden har hemvist, om talan väcks av försäkringstagaren, enligt konventionen, eller av försäkringstagaren, den försäkrade eller försäkringens förmånstagare, enligt nämnda förordningar, såvitt den berörda käranden har hemvist i en konventionsstat respektive i en annan medlemsstat” (dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung, C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 23).
22 Se domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse (punkt 47).
23 Se domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse (punkt 35).
24 Se domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse (punkt 38).
25 Domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse (punkt 41).
26 Se domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse (punkt 42).
27 Se domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse (punkt 44). EU-domstolen nämnde då specifikt fallet med arvingar till en person som har omkommit.
28 C‑433/01, EU:C:2004:21. Eftersom det offentliga organets talan reglerades av civilrätten, omfattades tvisten vid den nationella domstolen av begreppet privaträttens område i den mening som avses i artikel 1 första stycket i Brysselkonventionen (se punkt 21 i den domen).
29 Beträffande en enhetlig tolkning av Brysselkonventionen, förordning nr 44/2001 och förordning nr 1215/2012, se fotnot 16 i förevarande förslag till avgörande.
30 Se domen Vorarlberger Gebietskrankenkasse (punkt 46 och där angiven rättspraxis).
31 Se dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50, punkt 42).
32 Se dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50, punkt 47).
33 Se dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50, punkt 44).
34 Se dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50, punkt 45).
35 Domen i målet MMA IARD (punkt 39).
36 Se domen i målet MMA IARD (punkt 28 och där angiven rättspraxis).
37 Det ska här erinras om att EU-domstolen, på grund av skillnaderna mellan de olika språkversionerna av denna bestämmelse, fastställde sin tolkning i domen i målet Vorarlberger Gebietskrankenkasse, i vilken EU-domstolen fann att artikel 11.2 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den avser den skadelidande [I den svenska versionen av de två förordningarna används begreppet skadelidande, det görs ingen skillnad såsom i den franska språkversionen] (se punkterna 25–28 i den domen).
38 Se domen i målet MMA IARD (punkt 33 och där angiven rättspraxis).
39 Domen i målet MMA IARD (punkt 34).
40 Domen i målet MMA IARD (punkt 35). Min kursivering.
41 En sådan formulering lämnar frågan vid vilken domstol talan kan väckas öppen. Det är därför nödvändigt att återkomma till detta längre fram i bedömningen (se punkt 59 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande).
42 Se domen i målet MMA IARD (punkt 37).
43 Se domen i målet MMA IARD (punkt 34).
44 Se dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50, punkt 45), dom av den 27 februari 2020, Balta ( C‑803/18, EU:C:2020:123, punkt 42), dom av den 21 oktober 2021, T.B. och D. (Behörighet vid försäkringstvister) ( C‑393/20, ej publicerad, EU:C:2021:871, punkt 40), och dom av den 27 april 2023, A1 och A2 (Försäkring som avser en fritidsbåt) ( C‑352/21, EU:C:2023:344, punkt 53).
45 Såsom jag redan har påpekat har EU-domstolen tolkat begreppet ”en skadelidande [la victime]” som avses i artikel 11.2 i förordning nr 44/2001 så, att det avser den skadelidande. Unionslagstiftaren har befäst denna tolkning genom att inte längre använda uttrycket ”skadelidande [la victime]” i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, utan i stället uttrycket ”skadelidande [la personne lésée]”.
46 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet MMA IARD ( C‑340/16, EU:C:2017:396, punkt 47).
47 Se domen i målet MMA IARD (punkt 35).
48 Se domen i målet MMA IARD (punkterna 21 och 25).
49 Se ovan fotnot 21 i förevarande begäran om förhandsavgörande.
50 Se särskilt skäl 15 i förordning nr 1215/2012. Se även dom av den 27 februari 2020, Balta ( C‑803/18, EU:C:2020:123, punkt 42), dom av den 27 april 2023, (Försäkring som avser en fritidsbåt) ( C‑352/21, EU:C:2023:344, punkt 53), och dom av den 22 februari 2024, FCA Italy och FPT Industrial ( C‑81/23, EU:C:2024:165, punkt 41).
51 EU-domstolen hade redan lämnat vägen öppen för att uppställa en presumtion i en dom av den 13 juli 2000, Group Josi ( C‑412/98, EU:C:2000:399), i vilken den slog fast att ingen av de två parterna i ett avtal om återförsäkring som ingåtts mellan två näringsidkare i denna bransch kunde ”förmodas ha en svagare ställning i förhållande till den andra avtalsparten” (punkt 66 i den domen).
52 Denna presumtion kan emellertid objektivt sett motbevisas om den direkta talan väcks av en arbetsgivare som har övertagit rättigheter och som är näringsidkare i försäkringsbranschen.
53 C‑340/16, EU:C:2017:396.
54 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet MMA IARD ( C‑340/16, EU:C:2017:396, punkt 89).
55 C‑433/01, EU:C:2004:21. Se punkt 37 i förevarande förslag till avgörande.
56 Se, för en jämförelse, punkterna 1.1 och 3 i det skriftliga yttrandet från svaranden i det nationella målet.
57 Min kursivering.
58 Se domen i målet MMA IARD (punkterna 26, 30, 36, 37, 39 och 40).
59 Se dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
60 Dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 38).
61 Se, med avseende på artikel 11.2 i förordning nr 44/2001, domen i målet MMA IARD (punkterna 31 och följande punkt). Den arbetsgivare som har övertagit rättigheter tillerkänns uttryckligen ställningen som ”skadelidande” (se punkterna 37–39 i den domen).
62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2007, FBTO Schadeverzekeringen ( C‑463/06, EU:C:2007:792, punkt 28).
63 Se domen i målet MMA IARD (punkterna 30, 36, 37, 39 och 40).
64 Den enda uppgift som lämnades i domen i målet MMA IARD om den anställdes hemvist är att den var belägen i Österrike (se punkt 15 i den domen).
65 Det kriterium som valts enligt artikel 11.1 b jämförd med artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012 är nämligen den ort där den arbetsgivare som har inträtt som skadelidande har hemvist, och inte den ort där den skadelidande arbetar.
66 I avsaknad av en hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning bestäms ett företags och en juridisk persons hemvist på grundval av en självständig tolkning av unionsrätten (se dom av den 14 september 2023, Club La Costa m.fl. ( C‑821/21, EU:C:2023:672, punkt 60)).
67 Se dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 54).